9789172411333

ETT

Hur hamnade vi här?

När vi blir föräldrar ändras allt »Jag var inställd på att ord som blöja, napp och modersmjölksersättning skulle finnas i mitt nya ordförråd som mamma – jag trodde inte att f-n och h-e skulle vara fullt så vanliga!« – Lisa, gift sedan 5 år, 1 barn »Från andra kvinnor får jag precis det jag behöver, och det är hjälp. Jag behöver inte ens be dem om det, de ställer upp frivilligt. Vad får jag från min man? Jo, en diskho full av smutsiga tallrikar, en hög smutstvätt på trappan, och ett barn klätt i fotbollskläder när det ska gå på kalas.« – Katherine, gift sedan 8 år, 2 barn »Min fru förstår inte hur viktigt sex är för mig. Jag ser sex överallt, vart jag än går. På annonspelarna visas reklam med sexiga kvinnor, och plötsligt kommer jag på mig själv med att fantisera om Gina nere på bokföringen som en raffig sjuksköterska …« – Thomas, gift sedan 11 år, 1 barn

Vi är tre kvinnor som älskar våra barn. Vi älskar våra män, och de älskar oss. Varför i hela fridens namn bråkade vi så ofta med varandra när vi hade fått barn? Innan barnen kom levde vi i lyckliga äktenskap, mycket lyckliga till och med. Varför pratade vi inte längre som förut? Varför tjatade vi så? Varför blev vi så rasande på

10

Älskade ungdj..lar

våra män när de inte kunde hitta pipmuggarna? Varför blev våra män så upprörda över att vår entusiasm inför sex hade sjunkit till samma nivå som när vi sorterade tvätt? Var detta normalt? Eller var det något som var allvarligt fel?

Det visade sig att vi var helt normala (så normala att det till och med var lite tråkigt).

Vi kom underfund med det när vi började prata; först med varandra, sen med vänner, och sen, ja, sen blev det hela bara större och större och vi började skriva den här boken. Då gick ingen längre säker. Vi antastade fullkomliga främlingar i snabbköpskön och instängda medresenärer på flyget. Vi pratade med massor av kvinnor som, precis som vi själva, fasade för sina mäns trevande händer klockan tio på kvällen. De undrade vad som hade hänt med principen att dela lika och varför lejonparten av hemarbetet föll på deras lott. Vi pratade med otaliga män och förstod att de, precis som våra män, var förtvivlade över den förvandling deras fruar hade genomgått i sovrummet. De klagade över att det kvittade vad de gjorde för att hjälpa till med barnen, huset eller ekonomin, det räckte ändå aldrig till.* Genom alla dessa samtal blev det tydligt att de flesta par, hur lycklig och stabil deras relation än är, tycker att de första åren som föräldrar är en utmaning (i bästa fall) eller kan utgöra en allvarlig fara för deras relation (i sämsta fall).

Om man läser de senaste undersökningarna kan man faktiskt tro att det går en epidemi som skapar olyckliga föräldrar över landet. I en universitetsrapport från 1994 sägs det att »två tredjedelar av alla gifta par tycker att deras äktenskapliga relation har försäm1 rats efter barnens födelse«. Tio år därefter har inte ett dugg förbättrats. I augusti 2005 kom ännu en universitetsrapport som sade 2 samma sak. Och så sent som i december 2005 publicerades en studie med 13 000 deltagare, och enligt denna var föräldrar olyck* Vi har (av uppenbara skäl) bytt namn på alla personer som delgett oss sina berättelser, men deras uttalanden är oförändrade

Hur hamnade vi här?

11

ligare (»mer ledsna, tankspridda eller deprimerade«) än icke3 föräldrar.

Varför har det blivit så här för så många av oss? Och kan vi göra någonting för att inte de följande 50 åren av våra liv ska fortsätta på samma sätt? Föräldraskapet ändrar oss och våra liv i grunden. Det ändrar hur vi ser på oss själva och varandra, vad vi vill ha ut av vår relation och hur mycket vi vill satsa på den. Den här boken handlar om att förstå dessa förändringar och hur vi reagerar på dem. Den handlar om att hålla relationen på rätt köl även när bomben/babyn har slagit ner. Den handlar om enkla saker som vi kan göra för att bevara vår parkänsla efter barnens födelse.

Vad är det egentligen som pågår?

Medan vi arbetade med boken upptäckte vi – till vår stora lättnad – att många av de problem som dyker upp kan vi inte rå för. De känslomässiga, psykologiska och för vår livsstil så omvälvande förändringar som följer med föräldraskapet är oundvikliga. Ingen kan klandras för dem. Det behöver alltså inte vara vi som gör något fel. Överst på listan över orsaker som vi inte kan råda över finns vårt DNA, eller som vi tre blivande evolutionsbiologer brukar kalla det, vår inbyggda programmering. Först när vi fick barn förstod vi att män och kvinnor är helt skilda arter, och att det är därför vi reagerar på föräldraskapet på så väldigt olika sätt. Våra genetiskt programmerade instinkter är orsaken till många av nutidens frustrationer. De påverkar sexlivet efter barnets ankomst, hur vi är som föräldrar och relationerna till våra släktingar, ofta på ett sätt som vi inte är medvetna om. En annan orsak är ett opraktiskt faktum som har att göra med jordens rotation. De sexton timmar per dygn som vi är vakna räcker inte till för allt vi måste göra, och än mindre för allt vi vill göra. Och slutligen underlättar det inte heller att de flesta av oss är så totalt oförberedda. Vi har ingen

12

Älskade ungdj..lar

aning om vad föräldraskapet kommer att göra med oss. En ridå av hemligheter döljer verkligheten. Ingen, inte ens våra egna föräldrar, vill berätta hur det är. (Kommer du ihåg de kryptiska kommentarer du fick innan du fick barn: »Skaffa inte barn om du inte är beredd att ge upp ditt eget liv«? Och du svarade »Öh, vaddå?«).

Det är en global konspiration av hemlighetsmakeri som gör att de allra flesta av oss är dåligt förberedda för alla förändringar som följer med ett barns ankomst.

Vi nyblivna föräldrar är alltså styrda av miljontals år av evolutionär utveckling, det otillräckliga tjugofyratimmarsdygnet och ren och skär okunnighet. Dessa tre faktorer utgör grunden för alla de olika förvecklingar som vi beskriver i den här boken. Till detta kan läggas att a) vi är inte särskilt trevliga när vi är trötta och b) vi inbillar oss att vi kan få tillbaka våra liv så som de var innan barnen kom. Därmed står vi inför allvarliga relationsproblem. Hur goda föresatser vi än har kommer de flesta av oss att råka ut för något, om inte alla, av följande problem: 1. Hur vi är som föräldrar. Den inbyggda programmering som vi nyss nämnde, den som vi inte ens vet om att vi har, gör sig påmind när en baby anländer. Kvinnans »mamma-chip« aktiveras och hon börjar rent tvångsmässigt att oroa sig. »Är solskyddskrämen stark nog? Har vi tillräckligt med bananer hemma?« Pappans första instinktiva reaktion när han böjer sig över spjälsängen handlar däremot om försörjningsångest: »Hjälp, jag måste tjäna mer pengar«. Hon tycker att han »inte fattar någonting«. Han undrar varför hon har förvandlats till ett kontrollfreak.

2. Den sexuella skillnaden. Hans sexbehov ändras inte. Hon vill helst lägga ner verksamheten helt medan hon tar hand om den nyfödde. Ärligt talat så drog vi alla tre en lättnadens suck när vi förstod att det inte bara var våra äktenskap som hade en del problem med tillgång och efterfrågan. Det var trösterikt att få veta att

Hur hamnade vi här?

13

precis som för oss var de flesta kvinnors lust plötsligt som bortblåst. Männen å andra sidan berättade att de fortfarande ville ha sex lika ofta som förut. Vi blev förvånade över vilka kval männen faktiskt led när de blev avvisade upprepade gånger. När vi hörde Thomas säga: »Det är förödmjukande och plågsamt att bli avvisad när du är som mest sårbar, när du är naken. Och om det händer tre gånger i rad är det fullständigt förödande«, då rusade vi hem till våra egna makar och frågade dem om det var sant. Deras svar: »Absolut«.

3. Arbetsfördelningen. Det innebär hårt arbete, och det tar aldrig slut. Disk, tvätt, matning, blöjbyte, plocka upp leksaker, sköta ett jobb. Det är inte konstigt att man börjar gräla om vem som gör vad, eller rättare sagt vem som inte gör vad. Vi håller räkningen.

Men hur finessrikt vår poängräkning än är, så finns det ingen vinnare. »Förväntar han sig att jag ska vara hänförd över hur duktig han var som tömde diskmaskinen? Vad vill han ha egentligen, en guldstjärna?« – Leslie, gift sedan 8 år, 3 barn »Hur är ställningen? Ha. Jag har alltid noll poäng när jag kommer in genom dörren efter jobbet.« – Nick, gift sedan 7 år, 2 barn

4. Familjetrycket (svärföräldrar och andra). Innan man får barn brukar övriga släktingar stå lite utanför relationen. Skaffa barn, och allt förändras! Våra föräldrar och andra släktingar försöker alla manipulera till sig sin del av kakan, dvs barnet. Att det känns så nödvändigt för dem att få vara med är också något som evolutionen fört med sig; alla mor- och farföräldrar vill göra största möjliga intryck på barnet för all framtid. De flesta av oss uppmuntrar

14

Älskade ungdj..lar

det. Vi vill vara säkra på att våra egna släktingar får lika stort inflytande, eller helst större, än vår partners.

Det kvittar hur underbara och hjälpsamma de än är (och i ärlighetens namn ska sägas att alla våra är fantastiska …), att rättvist fördela släktingarnas tid med och inflytande över barnet är en verklig utmaning för de flesta par. Beskäftiga svärföräldrar kan provocera den mest tolerante till att känna »Om jag måste tillbringa en helg till med dem kommer jag att skada någon allvarligt«. Vissa driver sin partner till vansinne med sin oförmåga att klippa navelsträngen när de träder in i den nya och främmande rollen som vuxen-med-egna-barn (»När Dannys mamma är här förvandlas han till en lat skitstövel.« »Varför vill min fru flytta närmare sin familj helt plötsligt?«) .

5. Vem kan ta sovmorgon eller jogga en runda på lördagsmorgonen? Tid för oss själva, ja, det är naturligtvis något som nästan försvinner när vi får barn. Vi ger barnen den tid och uppmärksamhet de rätteligen förtjänar, men det innebär att alla dagar är fulltecknade och våra energiförråd är tömda. Ofta slutar det med att vi grälar om de små smulor av fritid som finns kvar. »Jag hatar verkligen att han vill sticka iväg i fem timmar för att spela golf en lördag, och sen förväntar sig att jag ska vara sååå tacksam för att han passar barnen när jag är på yoga i en timme. Patetiskt.« – Jane, gift sedan 9 år, 2 barn

6. Vad hände med oss två? När barnen har kommit får vi så fullt upp att göra att det är lätt att vi glömmer bort vår relation. Det existerar inte längre något »djupt och meningsfullt«. I stället gäller det bara att hålla allt flytande … dag efter dag. Om vi inte sätter av lite tid för varandra går relationen till sista bara på rutin.

Hur hamnade vi här?

15

»Jag känner några vars äktenskap håller på att gå i kras och de har inte vårdat sin relation, det är som en krukväxt som aldrig får vatten.« – Mark, gift sedan 11 år, 2 barn

Till syvende och sist vill vi ju alla det som är bäst för våra barn.

Vi gör nästan allt för att de ska vara lyckliga. Men många av oss glömmer bort det faktum att mannens och kvinnans relation utgör själva grundpelaren i familjen. Om den vacklar rubbas barnets hela värld. Vi vet att det kan kännas helt fel att gå ut på tu man hand när en liten knatte klänger runt benen och en annan vill höra en godnattsaga. Men att ta vara på förhållandet är viktigt för barnens känsla av trygghet och glädje. Att vara en god partner och en god förälder går att förena.

Vad kan vi göra åt det?

Den djupa klyfta som verkar uppstå mellan oss åt när vi får barn är ett problem, men det är inte oöverstigligt. Vi har sett att det finns mycket man kan göra för att förbättra relationen, och ärligt talat är det mesta inte särskilt svårt. Du får hundratals förslag i den här boken, men vi kommer hela tiden tillbaka till två viktiga saker:

Även småsaker räcker långt Det är goda nyheter, för »små saker« är oftast det enda vi har tid till och orkar med. Små men strategiska steg (se på dem som babysteg …) kan förvandla ett förhållande, till och med om man är fångad i en ond cirkel av pyrande frustration. »Den främsta orsaken till att mitt första äktenskap misslyckades var att min fru gjorde klart för mig att barnen er-

16

Älskade ungdj..lar satte mig. Hon sa att barnen behövde hennes kärlek mer än jag behövde henne.« – John, omgift sedan 20 år, 3 barn 4 barnbarn

En del av förslagen i boken har ni hört förut (gå ut på tu man hand som ni gjorde förr, resa bort tillsammans), men vi tänker också inspirera er att göra det här för det kan verkligen förändra mycket. Andra förslag är nya, spännande och till och med kontroversiella: som till exempel femminutersfixaren eller övningshelgen.

Din första reaktion kanske blir höjda ögonbryn, eller »aldrig i livet att jag gör det där!« Kom bara ihåg att vi inte rekommenderar något som vi inte själva har provat och sett att det verkligen gjort stor nytta i våra äktenskap. Se oss som era försökskaniner.

Rätt attityd är livsviktigt Vi måste alla tre erkänna att ibland hade ett bra svar på vår fråga »vad hände med vårt äktenskap när vi fick barn?« varit en rätt rejäl spark i baken. Ibland tyckte vi bara synd om oss själva eller trånade efter den gamla goda tiden; ibland svarade vi på makens önskningar, vad det än gällde, med ett »jaha, och vad har du gjort för mig på sista tiden då?« Inte särskilt konstruktivt och inget vi är stolta över.

Medan vi skrev den här boken förstod vi att hur lycklig man blir till stor del beror på ens egen attityd, och därför har vi sammanställt några viktiga punkter som handlar om detta: •

Barnen blir vad vi gör dem till. Att kompromissa och vara osjälvisk är inte lätt för oss som uppfostrats i en anda av att man är sig själv närmast, och man kan få allt om man bara vill. När vi får barn upptäcker vi plötsligt en stor reserv av tålamod, kärlek, ödmjukhet och (i bästa fall) humor som vi inte hade en aning om att vi hade inom oss. Det gör oss till bättre

Hur hamnade vi här?

17

människor. Våra barn är och kommer att bli, bokstavligt talat, en produkt av oss och vår relation.

•

Få ihop ekvationen ge och ta. Det är vad vi gör för varandra som i slutänden leder till ett lyckligare förhållande. Ty som den store amerikanske talaren (om än inte så lyckad som familjefar) John F. Kennedy sa: Fråga inte vad din partner kan göra för dig; fråga vad du kan göra för honom/henne. Lättare sagt än gjort när man har samlat på sig några års osämja, det inser vi.

•

Sluta försöka få tillbaka ditt gamla liv. Det är över. Spöket av ditt gamla jag måste bort. Acceptera helhjärtat det kaos och det mirakel som föräldraskapet är.

•

Detta är bara en fas. Hur tufft det än är just nu, hur lite sömn (eller sex) vi än får, så kommer det att ha ett slut. Många föräldrar, det vill säga veteraner, säger att övergången till att bli föräldrar är en av de svåraste tiderna – om inte den allra svåraste – i ett förhållande.

•

Bra nog räcker. Att försöka få till det perfekta köket, sovrummet, trädgården, garderoben osv är helt enkelt inte möjligt när man har fått barn (om det någonsin är det). Att jaga efter perfektion kan leda till att vi hamnar i en ond cirkel där ingenting någonsin blir bra nog. Det fanns en tid då en make som klädde på barnet pyjamasbyxor när det skulle till skolan hade gett oss slag. Livet är mycket lättare nu när vi har dragit ner på våra krav och sänkt standarden lite grann.

•

Vår lycka beror på varandra. Det kan verka självklart, men ibland beter vi oss inte så. Vi är vår partners största chans att bli lycklig. Om din partner är nöjd med sitt liv eller inte beror

18

Älskade ungdj..lar

till stor del på dig. I stället för att kämpa mot varandra för att få allt, borde vi hjälpa varandra att få allt.

En brasklapp om vad denna bok inte är: 1. Vi älskar barn! Att vara förälder är ett privilegium som ingen av oss tar för givet. Att fostra barn är svårt men låt oss vara tydliga: det är inte barnen som är problemet. Problemet är hur vi vuxna reagerar på svårigheterna som följer med föräldraskapet. Ingen av oss tre växte upp i en splittrad familj, men många vi känner gjorde det. Vi vet att barn mycket lätt tar på sig skulden om föräldrarnas relation spårar ur. Vi vill absolut inte antyda något sådant i något sammanhang.

2. Arbeta. Stanna hemma. Gör det som håller skutan flytande.

Den här boken handlar inte om frågan om kvinnor ska jobba eller stanna hemma med barnen. Så långt vill vi inte gå. Vi har märkt att det finns skillnader mellan de förhållanden där mamman yrkesarbetar och där hon är hemma, och vi berättar vad vi har hört och sett. Men vi tänker bara rapportera, inte döma. När vi blev mammor stannade två av oss hemma och en återgick till sitt arbete, så vi hoppas vi presenterar båda sidorna av saken på ett rättvisande sätt.

3. Vi är inte någon hjälporganisation. Den här boken ersätter inte professionell hjälp om du behöver sådan för din egen skull eller för din relation. Våra enda examina i ämnet har vi tagit i livets hårda skola. Vi är gifta med i grund och botten hyggliga, emotionellt stabila människor, och antar att du är detsamma. Ingen av oss funderade på separation eller äktenskapsrådgivning när vi började på boken. Vi var bara lite mindre glada för hur våra äktenskap utvecklats när barnen fötts, och vi ville att det skulle bli bättre. Boken är tänkt att

Hur hamnade vi här?

19

vara en hjälp för par att kunna prata om problemen, och fundera över hur de kan förbättra sin relation. Om ditt förhållande/äktenskap verkligen är i gungning – sök professionell hjälp!

OK, om ni inte är professionella rådgivare, vilka är ni då?

Vi är tre hustrur, mödrar och goda vänner som tillsammans har kämpat oss genom de första åren som föräldrar, och vi kunde inte hitta den humoristiska, jordnära bok vi behövde för att förstå vad som hände med våra äktenskap. Eftersom vi inte hittade den bestämde vi oss för att själva skriva den. Ärligt talat var detta det sista någon av oss trodde att vi skulle göra, att skriva en självhjälpsbok. När vi började arbeta med projektet hade vi ingen större kunskap. Allt vi hade var frågor och en vilja att lyssna. Vi har tillbringat en stor del av de sista två åren med att fråga människor hur föräldraskapet har påverkat deras relation, och sedan lagt deras historier och erfarenheter till våra egna. Och, ja visst ja, alla tre har fått sitt andra (eller tredje) barn under tiden. Tillsammans har vi nu sju barn, det äldsta har just börjat lekis. Vi har genomlevt det vi skriver om i boken.

Ett balanserat perspektiv Man måste hela tiden ha i minnet att »man måste vara två för att dansa tango«. Vi är alla både en del av problemet och en del av lösningen, och därför presenterar vi båda sidor av saken. Män och kvinnor ser så olika på saker och ting. Han tänker för sig själv, »Kolla in mig – inte illa, jag tar hand om babyn en söndagsmorgon och låter min fru få sovmorgon!« Hon tänker för sig själv, »Gud, vad dåligt! Han sitter där och läser tidningen medan vår son

20

Älskade ungdj..lar

sitter i en sjöblöt blöja och lyssnar på samma sagor om och om igen!« Det hjälper om vi förstår varför den andre gör som den gör. Även om boken är skriven av kvinnor får männen också komma till tals. Detta är inte bara en tjejbok, utan vi har verkligen försökt att få med killarnas åsikter så sanningsenligt som möjligt.

Vi gillade inte alltid det de sa, och vi vågar garantera att vare sig du är man eller kvinna kommer även du att hitta någonting i den här boken som gör dig upprörd. Men det är inte mer än rätt. Försök bara ha ett öppet sinne. Vi märkte att även de mest laddade kommentarer hjälpte oss till större förståelse.

Vi sitter alla i samma båt Om du någonsin frågat dig »Är det bara vi som inte har sex?«, »Är det bara vi som grälar över disk och småärenden och som måste jogga på lördagarna?« eller »Är det bara vi som inte verkar klarar av allt?«, då får du svaret i den här boken (och svaret är för resten: Nej).

Vi har pratat med hundratals personer i olika delar av landet och i olika stadier i livet och förhållandet. Alla befinner sig mitt i, eller har gått igenom, någon variant av samma sak. Ni är inte ensamma.

För oss tre har denna insikt förändrat våra äktenskap till det bättre. Det tog udden av det alltför personliga i våra gräl. Våra män förstod att vi inte var galna trots allt, och att vårt tvångsmässiga mammabeteende var normalt. Vi förstod att våra mäns krav på sex inte inträffade så löjligt ofta som vi hade tyckt. Att förstå att vi alla satt i samma båt gjorde att vi kunde börja undvika argument av typen »varför gör du så här mot mig?«, och i stället kunde fråga oss »vad ska vi göra åt det?« Vi hoppas att berättelserna ska få samma effekt på dig. Kanske du till och med säger »Vi har det i alla fall inte så dåligt som dom.« Men oroa dig inte, den självbelåtenheten varar inte länge. När du

Hur hamnade vi här?

21

vänder på sidan och läser vad någon annan sagt kommer du att säga »Usch, det där låter bekant.« Vi hoppas att boken ska få dig att skratta. Vi hoppas att den ska få dig att tänka. Vi hoppas att den kan vara en ram för vidare samtal (eller troligare; förhandlingar) mellan dig och ditt livs kärlek. Men mest av allt hoppas vi att ni – liksom vi – finner några svar.