9789172993327

© Örjan Persson, 2009

© Illustrationer & omslag av Kwok-Hei Mak, 2009 Bokförlaget Opal AB Printed in Hungary 2009 ISBN 978-91-7299-332-7

Ă–RJAN PERSSON

Supervirus Illustrerad av Kwok-Hei Mak

Opal

6 Jag har bara sovit ett par timmar, när jag vaknar av att nån är uppe och går. Jag blir klarvaken direkt. Men jag vågar inte röra mig. Det låter som om ljudet kommer från rummet intill. Ingen annan än morfar och jag finns i huset. Och morfar kan inte gå uppför trappan. Det måste vara nån annan som har smugit sig in. Men jag kollade ju att ytterdörren var låst innan jag gick och la mig!

Det knarrar i golvet. Det måste vara en tung person som går omkring där. Bara han inte kommer in till mig! Jag vet inte hur länge jag ligger och lyssnar. Jag är stel som en pinne och vågar knappt andas.

Nu blir det tyst. Vad ska hända sen?

Jag har elementet på i mitt rum så det är varmt där. Men jag fryser ändå så jag skakar när jag stiger upp. Jag lindar in mig i täcket. Jag ser mig om efter nånting att försvara mig med. Men jag hittar inget.

Jag smyger mig sakta ut i hallen. Jag lyssnar utanför dörren till skräprummet. Det är bara mitt 34

hjärta som hörs. ”Dunk, dunk, dunk”, låter det högt. Jag trycker sakta ner handtaget. Öppnar dörren lite grann. Det är inte alldeles mörkt i rummet. Månen lyser in. Finns det nån där, skulle jag se den.

Nej, rummet är tomt. Bara en massa skräp som har samlats under flera år. Jag går fram till fönstret. Det är ordentligt stängt och hakat inifrån.

Månen lyser upp den tomma gården utanför.

Inne på toan är det också tomt.

Jag går nerför trappan. Den knarrar högt.

Morfar är vaken.

– Hörde du? frågar jag.

– Ja, svarar morfar. Det lät likadant som dom två nätterna förut.

– Det finns ingen däruppe, säger jag. Ljudet kom från skräprummet. Jag tittade in där när det blev tyst igen. Ingen har krupit in eller ut genom fönstret. Och ingen har gått i trappan. För det skulle höras.

– Är du rädd? frågar morfar.

– Inte särskilt, svarar jag. Inte nu i alla fall. Fast det var otäckt ett tag. När jag hörde hur nån gick där inne.

– Vill du sova här nere? frågar morfar.

– Nej, säger jag. Jag sover i mitt rum. Tror du att det är ett spöke?

– Inte vet jag, säger morfar. Jag tror egentligen inte på spöken. Men jag är inte säker. Jag har varit med om så många konstiga saker i mitt liv.

I ett sånt här gammalt hus kanske det kan finnas spöken. Min farfars bror hängde sig i skräprum36

met för över hundra år sen. Det kanske är han som går omkring där och spökar. Men nu försöker vi sova. Du ska ju till skolan om några timmar. Och jag ska fortsätta att läsa böckerna som du hade med dig.

Jag ligger vaken resten av natten.

Maria väntar på mig när jag kommer fram till skolan.

– Hur var det på badhuset? frågar jag.

– Förlåt mig, säger Maria. Jag hade alldeles glömt att jag skulle träna i går.

– Det är okej, säger jag. Vad tränar du?

– Simning. Jag är med i klubblaget och tränar för DM, svarar Maria.

– Är du bra? frågar jag.

– Ganska, svarar Maria. Jag blev tvåa i fjol i 100 meter ryggsim.

– Wow, det var inte dåligt! säger jag. Men fick du tid att kolla på datorn?

– Ja, säger Maria. Men jag kunde inte hitta felet. Äsch, tänker jag. Morfar hade rätt i alla fall.

Hon kunde inte fixa den. Jag måste lämna den en gång till på verkstan!

37

– Är det nån hemma i eftermiddag så jag kan hämta den? frågar jag.

– Ja, säger Maria. Vi slutar samtidigt i dag. Du kan hänga med mig hem då. Men jag förstår inte varför den inte fungerade hos din morfar. När jag körde den, gick den perfekt!

– Va? Är du säker? frågar jag.

– Javisst, säger Maria. Jag startade om den flera gånger. Det var inget fel på den. Det måste ha varit nån tillfällig bugg i systemet. Och datorn har kanske reparerat sig själv.

– Jättebra! säger jag. Nu blir morfar glad.

Fast…

– Fast vadå? frågar Maria.

– Fast jag lånade några böcker i går, säger jag.

Såna som jag tyckte att morfar ska läsa. Han slutar genast läsa om han får tillbaka datorn. För då kommer han bara att sitta och surfa på den.

Maria skrattar.

– Är det du som uppfostrar din morfar? frågar hon.

– Inte precis, säger jag. Men det är ju inte bra att bara stirra på en datorskärm. Det vet du väl.

– Jag håller med dig, säger Maria. Men jag vill gärna veta om datorn fungerar hemma hos din morfar nu.

38

– Okej, säger jag. Jag ska ta dit den. Så får vi se vad som händer.

Maria har morfars dator i sitt rum. Där är det ganska stökigt. Böcker i högar. Verktyg och konstiga apparater på skrivbordet och på golvet.

– Vad är det där för grejer? undrar jag.

– Det är lite saker som man måste ha för att kolla och laga datorer, säger Maria.

Hon verkar tycka att det är normalt att ha en verkstad hemma. Även om man är tjej och går i åttan.

Hon startar morfars dator. Den går hur bra som helst.

Jag cyklar hem till morfar med datorn.

På vägen tänker jag på vad mamma sa. Det där om att man kunde vara kär utan att veta om det.

Framme hos morfar kopplar jag in datorn och startar den.

Den fungerar inte!

– Vad var det jag sa, säger morfar. Datorer och småtjejer hör inte ihop.

– Jamen morfar, säger jag. Jag såg på när hon provkörde den. Och den funkade perfekt!

39

– Ja, ja, säger morfar trött. Jag får väl läsa böcker resten av livet då. Tills jag hamnar i graven.

– Det är väl inte så dumt, säger jag. Att läsa böcker alltså. Men jag ska nog se till att du får surfa på nätet också. Som omväxling till böckerna.

Jag sover så hårt på natten att jag inte vaknar av nåt spöke. Men morfar hör som vanligt hur nån klampar omkring ovanför honom. Och han kan inte sova alls.

40

7 Nästa morgon är det ett hemskt oväder. Det blåser hårt och regnar. Jag har som vanligt inte med mig några regnkläder.

Morfar ropar på mig när jag är på väg ut.

– Så där kan du inte gå! säger han strängt. Du kommer att bli blöt!

– Jamen jag har ju inga regnkläder, säger jag.

– Du får låna av mig, säger morfar. Titta i skåpet i hallen. Där finns en oljerock och en sydväst.

Jag öppnar skåpet, men hittar ingen vanlig regnjacka. Bara en tjock, lång, mörkgrön kappa.

Den väger säkert flera kilo. Men jag tar fram den ur skåpet. Jag visar den för morfar.

– Är det här en oljerock? frågar jag.

– Det är just vad det är, svarar morfar.

– Hur ser en sydväst ut då? frågar jag.

– Den ligger på hyllan ovanför, säger morfar.

Samma färg som rocken.

Jag tar på mig rocken. Sen sätter jag mössan på skallen. Den mössa som morfar kallar sydväst.

41

Den har ett band som man kan knyta fast under hakan också.

– Jag ser inte klok ut, säger jag när jag tittar mig i spegeln.

– Nu ser du ut som en riktig karl, säger morfar.

– Den där rocken och sydvästen har hållit mig torr i regn och storm under många år på haven, fortsätter han. En sjöman skulle skratta ihjäl sig åt dom tunna regnjackor som folk på land använder.

Det är lite jobbigt att cykla i den tunga rocken.

Men den skyddar bra mot regnet. Mössan går ner över nacken. Den är också perfekt. Fast jag blir blöt av svett innan jag är framme vid skolan.

Det är förstås tomt ute på skolgården. Alla har skyndat sig in, undan regnet. Några sjuor kommer samtidigt som jag. De ställer sina cyklar bredvid min. De tittar konstigt på mig.

– Vad är det du har på dig? frågar en av killarna. Är det nåt slags tält?

Både killen och hans tre kompisar skrattar.

– Har du aldrig sett en sjöman förut? frågar jag tillbaka.

– Sss, säger killen. Du är väl ingen sjöman.

42

– Men min morfar, säger jag. Han är sjö­kapten.

Och han lånade ut riktiga regnkläder till mig.

Såna som sjömän har. Din tunna jacka regnar det väl rakt igenom.

Killen ser lite tveksam ut. Sen känner han med handen innanför sin jacka.

– Lite fuktig är jag väl, säger han. Men en sån där rock måste väl vara väldigt dyr?

– Skitdyr, säger jag. Och sydvästen också.

Sen går jag därifrån med långa, bestämda steg.

Som en riktig sjöman.

Jag hinner bara innanför porten innan jag blir stoppad. Där står rektorn och väntar på mig.

– Hej Adam, säger hon. Snygg oljerock. Tänk om alla hade såna där bra regnkläder! Det är hemskt vad många är dåligt klädda. Den ena blötare än den andra har kommit in medan jag har väntat på dig.

– Varför väntar du på mig? frågar jag oroligt.

– Jag vill prata lite med dig, svarar rektorn.

Kom så går vi in till mig.

– Vi har svenska nu, säger jag. Jag måste sägatill Linus att jag blir sen.

– Det har jag redan gjort, säger rektorn.

Hon går före mot sitt rum.

Jag tar av mig regnkläderna och lägger både dem och ryggan på en bänk. Jag anar varför rektorn vill prata med mig. Och det känns inte särskilt roligt.

Rektorn stänger dörren till sitt rum. Vi sätter oss.

– Jag har fått höra en sak om dig som vi måste prata om, säger hon.

– Jaså? säger jag.

– Du kanske kan gissa vad det är? frågar rektorn.

Jag skakar på huvudet.

– Nej, säger jag. Ingen aning.

Men jag hör hur min röst darrar.

44

Rektorn ser mig stadigt i ögonen. Och jag försöker titta lika stadigt tillbaka i hennes ögon.

– Jag fick höra ett rykte i går, säger rektorn.

Det handlade om att du hade varit otrevlig mot en av tjejerna i åttan.

– Mot vem då? frågar jag.

– Mot Sara i 8b, svarar rektorn.

– Henne känner jag knappt, säger jag.

– Det här är allvarligt, förstår du, säger rektorn. Du får inte ljuga för mig.

– Vad har Sara sagt att jag har gjort? frågar jag.

– Jag bad att få prata med Sara när jag hade hört ryktet, säger rektorn. Först ville hon inte säga nånting. Till slut sa hon att du hade tagit henne på brösten. Men att hon hade gått in på toaletten där några av hennes kamrater var. Så jag pratade med dom också. Dom sa att Sara hade kommit inrusande på toaletten. Dom sa att hon grät. Sara hade sagt att du hade överfallit henne i parken.

Du stod utanför och väntade på henne. Därför vågade hon inte gå ut.

– Det där har dom bara hittat på, säger jag lugnt. Det var en fälla som jag fastnade i.

Rektorn tar av sig glasögonen och tittar förvånat på mig.

45

– Jaså minsann? säger hon. Hur kan du säga det?

Jag berättar hela historien för rektorn.

När jag har berättat fram till att Maria kom, slutar jag. Jag säger bara att jag strax efteråt fick veta att dom hade planerat det hela.

– Men hur fick du veta det? frågar rektorn.

Jag ser på henne att hon inte tror på mig.

Nu måste jag bestämma om jag ska avslöja att det var Maria som hörde dem. Jag blev ju först så glad när Maria hade hört Saras gäng planera.

Men vad händer om Maria talar om sanningen för rektorn? Då får Sara och de där andra tjejerna reda på det. Och vad gör de då med Maria?

Nej, jag måste prata med Maria. Så får hon själv bestämma ifall hon vill berätta.

– Det var nån som hade hört dom, säger jag.

– Vem då? frågar rektorn.

– Det kan jag inte säga, säger jag.

– Varför inte det? frågar rektorn.

– Jag vill inte att den personen ska råka illa ut, svarar jag.

– Säg det, ber rektorn. Jag lovar att inte skvallra.

Jag skakar på huvudet igen.

46

– Jag kan säga så mycket som att det är en person som är osynlig, säger jag.

– Osynlig? säger rektorn förvånat.

– Ja. Det finns såna här på skolan, förklarar jag. Jag har inte tänkt på det själv förut. Men nu vet jag. Det är dom där som ingen bryr sig om.

Som ingen lägger märke till. Sara, Frida och dom andra märkte henne inte. Dom fattade inte att hon kunde höra dom. Dom trodde att hon var en sten eller nåt.

Rektorn har inte släppt mig med blicken på hela tiden. Nu tittar hon ner i skrivbordet några sekunder.

– Jag vet, säger hon när hon tittar upp igen.

Jag vet att det tyvärr finns såna. Men du sa ”hon”.

Det var alltså en flicka som hörde dom?

Jag nickar.

– Men nu är det alltså så här, säger rektorn.

Du påstår att du inte har rört Sara och att det var en fälla. Men fyra personer har sagt precis motsatsen. Du måste berätta för mig vem det var som hörde deras planer. Annars har jag svårt att tro dig. Det måste du väl förstå?

Jag nickar igen.

– Det här är en allvarlig historia, säger rektorn. Du har väl hört att våldet mot tjejer ökar hela tiden? Vi måste redan i skolan göra allt vad 47

vi kan för att hindra sånt. Jag vet att Sara klär sig utmanande. Men det ska hon kunna göra om hon vill, utan att nån antastar henne. Det förstår du väl?

– Absolut, säger jag.

– Adam, säger rektorn. Snälla du, säg vem som hörde Sara och hennes kamrater. Så att jag slipper misstänka dig för det dom sa att du hade gjort.

– Om inte du skvallrar för nån, skulle dom ändå få veta vem som har avslöjat dom, säger jag. För då kanske dom kommer ihåg vem som var i närheten när dom hittade på planen. Även om den här tjejen hör till dom osynliga, så syns hon lite grann i alla fall. Och om det då händer henne nånting så är det mitt fel.

Rektorn sätter på sig glasögonen igen.

– Du kan gå nu, säger hon.

Sen kniper hon igen munnen så att den blir som ett enda streck.

48

Adam går i nian. Han brukar spana på snygga Sara i 8b och hoppas på hennes uppmärksamhet. Men en dag går allt fel.

Adams morfar bor ensam i ett hus. En dag slutar hans dator att fungera. Är det ett supervirus i den och var kommer de klampande stegen i huset ifrån?

Maria tillhör ”de osynliga” på skolan.

Kanske kan Maria vara till hjälp för både Adam och hans morfar.

Illustrerad av Kwok-Hei Mak ISBN 978-91-7299-332-7