9789172993624

Spränga gränser är del åtta i Solveig Olsson-Hultgrens serie om unga kvinnor i Sverige under 1900-talet.

Tidigare titlar i serien: Siden, sammet, trasa, lump Bonnier Carlsen, 2002 Opal Pocket, 2007 Arbetets döttrar Bonnier Carlsen, 2003 Opal Pocket, 2007 Drömmar av glas Bonnier Carlsen, 2005 Opal Pocket, 2008 Nya tider Bonnier Carlsen, 2005 Opal Pocket, 2008 Det fjärde rummet Opal, 2006 Skärvor av kristall Opal, 2007 Roller och ridåer Opal, 2008

www.opal.se

© Solveig Olsson-Hultgren, 2009 Omslagsformgivning: Maria Larkman, 2009 Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by ScandBook, Sweden, 2009 ISBN: 978-91-7299-362-4

Spr채nga gr채nser Solveig Olsson-Hultgren

Opal

FÖRORD

D

et är 1956 och ”det kalla kriget” fortsätter att skapa motsättningar mellan öst och väst. USA och Sovjet­ unionen kapprustar och rädslan för atombomben regerar i världen.

Här hemma styr socialdemokraterna tillsammans med Bondeförbundet, Gustaf VI Adolf är kung och svensk industri blomstrar medan hantverkare och småbönder får allt svårare att klara sig.

Fler och fler svenskar äger en bil, börjar fundera på att köpa en TV och åker utomlands. Antalet hemmafruar ökar som en följd av det yttre välståndet och från Amerika dyker en hel ungdomskultur upp – jeans, coca-cola och rock ´n´ roll.

Och i en småländsk stad bor den femtonåriga Cecilia, dotterdotter till Elin Andersson, hennes bror Hannes och ett helt gäng med flickor som har sina alldeles egna drömmar om det liv de vill leva.

Det är för dem som jag låtit bygga Sveas Café och Larrys, ställen där deras drömmar får slå rot och växa i denna berättelse om människor som bara existerar i min fantasi.

Men du och jag finns på riktigt! Och vi har egna ställen och drömmar som vi kan göra verkliga om vi inte låter oss hindras av alla gränser, ofta osynliga, som finns i och runt omkring oss.

Utan försöker spränga dem i stället!

Författaren

LITET a

C

ecilia slet ivrigt upp dörren till lägenheten på andra våningen. Hon släppte skolväskan på hallgolvet, sparkade av sig läderstövlarna och krokade slarvigt upp duffeln innan hon fortsatte in i köket.

– Hej mamma! Vet du – vi fick tillbaks uppsatsen i svenska i dag. Och jag fick litet a! Inte ens Helen som alltid brukar vara bäst fick så bra betyg.

Rebecka Berglund såg upp från skrivböckerna som hon höll på att rätta. Hon tog av sig de runda glasögonen och log mot sin femtonåriga dotter.

– Nä men … Litet a, det var inte dåligt! Grattis Cecilia!

Vad valde du för ämne?

– Det fria förstås, de andra var så tråkiga. Jag skrev om när vi var i Danmark förra sommaren, då när pappa precis köpt bilen och inte fick in backen, och det bara regnade och regnade och tältet läckte och du brände korvar på spritköket och ingen förstod ett ord av vad danskarna sa.

– Tack, det räcker. Jag minns också vår första campingsemester … Roligt att åtminstone din lärare uppskattade den.

– Ja, han sa att det var levande beskrivet, och välformulerat, berättade Cecilia glatt. Finns det nån raketost?

– Det hoppas jag verkligen, sa hennes mamma och skrattade åt sin hungriga dotter. Jag köpte ny i går. Tänk att du går på läroverket, fortsatte hon och lät stolt. Den första flickan i släkten som kommer att ta studenten!

7

– Om flera år, ja, påpekade Cecilia med huvudet inne i kylskåpet. I fall jag blir uppflyttad varje årskurs. Och klarar proven.

Hon dök fram igen, satte från sig mjölken, margarinet och raketosten på arbetsbänken och skar upp två brödskivor på skärbrädan för att inte skada perstorpsskivan. Sedan gällde det att få till en riktigt tjock skiva ost med snöret som satt fast i förpackningen.

– Nu börjar jag förstå varför det går åt så mycket ost, log modern. Varför skulle du inte klara proven förresten, det har ju alltid gått bra för dig i skolan. Till skillnad från Hannes …

Hon tystnade och Cecilia suckade medan hon försiktigt ställde ifrån sig maten på en ledig yta. Hon var van – hennes mor, lärarinnan, hade alltid suttit och rättat vid köksbordet – och sedan den gången hon råkat hälla ut mjölk på en räknebok var hon extra försiktig.

Hon var van vid att Hannes dök upp i hennes skolgång också. Men just nu ville inte Cecilia ha sin bror där så nu gällde det att styra in samtalet på ett annat spår.

– Men det är väl i alla fall flera flickor i släkten som läst nåt mer efter folkskolan? sa hon fort och tog ett stort bett av smörgåsen. Du själv har ju gått på lärarseminariet till exempel.

– Jo, nog har jag det, sa hennes mor och lät lite stolt för egen del också. Och inte för att jag vill skryta men nog var det en prestation att komma in där. Och mor har gått på folkhögskola, för att inte tala om moster Ida Sofia – hon har ju läst på Hermods och gått en massa kurser genom ABF och allt möjligt. Några av dina kusiner har ju läst vidare också – Louise gick ju på läroverket ett tag innan hon flyttade till Karlskrona, och Lill-Gretas tös har ju gått nån arkitektutbildning där borta i Amerika. Men nån vit mössa 8

är det ingen som har! Och du ska veta att jag är stolt över dig, Cecilia, fortsatte hon och klappade sin dotter på handen. Din far också, det betyder så mycket för honom att det går bra för dig i skolan.

– Ja just det, när kommer pappa hem? frågade Cecilia ivrigt och tömde mjölkglaset. Så att jag kan berätta för honom också.

– Det blir nog inte förrän till middagen, han skulle göra klart fru Granlunds skor. Fast …

Rebecka Berglund fingrade på glasögonen och mumlade att Cecilia kanske kunde vänta med att säga något tills de var ensamma. Det var ju onödigt att Hannes hörde också.

– Jag går in på mitt rum, har läxor att göra, avbröt Cecilia och reste sig hastigt.

– Cecilia …

Hennes mor såg på henne med en vädjande blick i de grå ögonen.

– Jag vet!

Hon ställde ifrån sig glaset på diskbänken och försvann in på sitt rum, kastade sig på sängen och stirrade i taket.

Ja, Cecilia visste. Det var synd om Hannes. Jättesynd. Han med sin ordblindhet, den som fått honom att hata skolan eftersom han aldrig lyckats lära sig att läsa och skriva ordentligt. Han hade inte ens ett godkänt folkskolebetyg så det var klart att det kanske inte var så roligt att höra om hennes lilla a. Men det var ju inte Cecilias fel att det var så!

Hon kunde inte rå för att hon själv inte var ordblind utan tvärtom hade ganska lätt för sig i skolan. Och ibland blev hon så trött på att hon på något sätt skulle ha dåligt samvete för det, som nu när hon inte ens fick berätta vid matbordet om sitt uppsatsbetyg. Hon begärde inte att hennes

9

storebror skulle jubla, han behövde inte ens vara glad för hennes skull, men hon ville i alla fall få tala om det!

Och så skulle hon önska att han inte var så otrevlig jämt.

Så där sur och spydig och på dåligt humör som han alltid verkade vara nu för tiden.

Usch, nu var Cecilia också på dåligt humör fastän hon varit så glad när hon kom hem. Inte kunde hon gå ut och pigga upp sig med att sätta på en skiva heller, inte när mamma satt och jobbade. Tur i alla fall att hon hade ett eget rum.

Cecilia såg sig omkring, plötsligt på lite bättre humör.

Rummet kändes fortfarande nytt fastän det snart var ett år sedan som de flyttat från den halvmoderna lägenheten på Birkagatan, hit till det nybyggda hyreshusområdet på Annegärde. Själva husen var kanske lite kasernliknande med ekande trappuppgångar och tre lägenheter på varje våningsplan, men varje lägenhet hade eget badrum och WC, i köket fanns det både elspis, kylskåp, och rostfri diskbänk, och värme och vatten fungerade utan att man behövde tänka på det. Varje lägenhet hade en balkong också, och ett förråd och en gemensam tvättstuga nere i källaren.

Fast finast var nog hennes eget rum i alla fall, tänkte Cecilia belåtet. Det var ganska stort, tapeterna var moderna med sitt geometriska mönster och möblerna nya och ljusa.

Hon hade till och med fått en orange fladdermusfåtölj som hon önskat sig, fastän pappa muttrat att den såg vanskapt ut. Och sanningen att säga var den inte särskilt bekväm – när man satt i den så sjönk ändan nästan ner till golvet och sedan kom man knappt upp igen. Men det gjorde inte så mycket, hon var glad för den ändå.

Det var egentligen bara en sak som Cecilia saknade, eller två. Okej, kanske tre då. Först och främst skulle hon behö10

va ett par nya glasögon. Det var inte själva glasen som var problemet, att hon såg dåligt genom dem, utan att bågarna blivit för stora. Hon måste ha blivit smalare i ansiktet sedan hon fått det här paret för några år sedan för glasögonen åkte hela tiden ner över näsryggen så att hon fick peta upp dem igen. Men glasögon var jättedyra så det var inte bara att köpa nya. I stället försökte hon med jämna mellanrum trycka ihop dem så att de skulle sitta lite bättre. Det fungerade ett tag men sedan var det likadant igen.

De andra sakerna som Cecilia önskade sig var en egen radio och en egen grammofon. Hannes hade bådadera men han jobbade ju och kunde köpa vad han ville. Eller spara till, som den där bilen han pratade om att han skulle köpa när han tagit körkort nästa år. Själv hade hon tolv kronor i månadspeng och det sparade man inget av, inte när en skiva kostade fem kronor, ett biobesök två och femtio och en mascara nästan lika mycket. Inte för att hon använde så mycket pengar på just ögonsmink – det kändes ganska onödigt när det ändå försvann bakom glasögonen – men så var det ju andra saker som kostade pengar också. Att gå på kondis med sina kamrater, en Bildjournalen då och då, lite godis …

Cecilia ville inte be sina föräldrar om mer pengar heller. En lärarinna hade ingen hög lön, det visste hon, lika lite som en skomakare. Dessutom hade familjen Berglund gjort av med över 1 500 kronor på möbler för några månader sedan. Det hade inte riktigt varit meningen men det gamla möblemanget hade sett ruskigt skamfilat och slitet ut i den nya, fina lägenheten, så förutom hennes egna möbler hade det blivit en ny soffa med tillhörande bord och lite annat smått och gott också. Och även om föräldrarna inte behövde försörja Hannes längre så kostade det ju att hålla

11

henne själv på läroverket – både terminsavgift, lunchkuponger och böcker var dyrt.

Nej, Cecilia fick nog fortsätta att spela sina skivor på radiogrammofonen inne i stora rummet, åtminstone tills i sommar då hon förhoppningsvis fick ett arbete och själv kunde köpa den där grammofonen. Problemet var att stora rummet också var föräldrarnas sovrum så det gällde att passa på en stund på kvällen, efter att mamma rättat klart och innan de gick och la sig. Helst skulle inte Hannes vara hemma heller. Han gillade inte hennes musik, lyssnade nästan bara på jazz och blues själv, låtar som ylade sorgset genom väggen. Cecilia kunde för all del tycka om jazzmusik hon också men då skulle det vara åt dixiehållet, sådant som man blev glad av. Och allra bäst tyckte hon om den nya musiken, den som kallades rock ´n´ roll. Hon hade upptäckt den när hon lyssnat på Radio Luxemburg, för på svensk radio spelades den knappast, och fallit för den direkt. Det var något med rytmen som fick fötterna att trampa takten, fingrarna att trumma med och hela kroppen att bli liksom rusig och glad!

Ungefär så som hon känt sig när hon fått sitt första lilla a på läroverket.

Några timmar senare satt hela familjen Berglund och åt middag tillsammans. Fadern och Hannes hade kommit hem samtidigt så Cecilia hade inte fått någon chans att berätta om uppsatsen. I stället satt hon och lyssnade på sin pappas beskrivning av fru Granlunds skor som han äntligen var klar med.

– Hon var inne och hämtade dom precis innan jag skulle gå och äntligen satt dom som de skulle. Gumman har ju inte velat erkänna att hon har olika stora fötter så jag har

12

fått jobba efter eget huvud för att få till både höger och vänster.

– Det låter som ett riktigt gesällprov, log hans hustru och vände sig till Hannes.

– Hur var det på Meken i dag då?

Sjuttonåringen ryckte på axlarna och svarade inte.

– Din mor ställde en fråga, sa fadern en smula skarpt.

Hannes såg upp och mumlade att det väl varit som vanligt – ville de veta hur många plåtar han bockat eller?

Det blev tyst vid matbordet, ända tills modern lite ansträngt frågade om någon ville ha mer köttbullar. Det ville ingen. Däremot ville Samuel Berglund veta hur hans dotter haft det i skolan. Så där kom den – frågan som Cecilia både längtat efter och varit rädd för. Skulle hon göra som brodern, rycka på axlarna och säga att det inte hänt något särskilt? Nej, det här var ju löjligt!

– Jag fick litet a på uppsatsen i svenska, sa hon trotsigt och sneglade på sin mamma.

Rebecka ryckte till och såg ner i tallriken medan de andra tittade upp från sina.

– Fick du? Det var inte dåligt, upprepade fadern moderns ord tidigare på dan.

Han såg glad ut men det gjorde inte Hannes.

– Nä, det var verkligen inte dåligt, ekade brodern hånfullt. Vilken tur att åtminstone en av ungarna blev nåt att ha! Tack för maten!

Smällen när dörren till Hannes rum for igen fick resten av familjen att hoppa till där ute i köket. Efter en lång stund bröt Samuel tystnaden, mumlade att det strax var nyheter och så försvann han också. Cecilia och hennes mor blev ensamma kvar vid bordet.

13

Och när Rebecka plötsligt sjönk ihop mot den blommiga vaxduken och begrov huvudet i händerna, vällde skuldkänslorna upp inom hennes dotter.

– Förlåt, mumlade hon.

– Du har inget att be om förlåtelse för, kom det grötigt nerifrån bordsskivan.

– Men du bad mig att inte säga nåt så att Hannes hörde …

– Ja, och det var dumt gjort av mig!

Modern höjde på huvudet och strök bort tårarna innan hon fortsatte.

– Det är klart att du måste få berätta. Det är bara det att ibland orkar jag inte med skuldkänslorna.

– Skuldkänslorna?

Det var ju hon, Cecilia, som hade skuldkänslor!

– Ja. Du förstår att … i alla fall kommer du att förstå när du själv blir mor, Cecilia. Man vill skydda sina barn från allt ont och när man inte kan det så vill man i alla fall kunna hjälpa när de har det svårt. Och som lärarinna har jag ju kunnat göra nåt ibland, för en och annan stackare som haft problem med allt från löss till huvudräkning. Där har jag kunnat göra en insats, precis som jag ville när jag bestämde mig för det här yrket.

Och så var det som en fördämning brast där på andra sidan köksbordet. Orden kom forsande ur moderns mun, stötvisa och förtvivlade.

– Men min egen son har jag inte kunnat hjälpa, inte rått på den där förbannade ordblindheten som plågat honom hela barndomen, den och alla människor som inte förstått utan kallat honom dum i huvudet! Fast gudarna ska veta att jag har försökt. Pratat med lärare och klasskamrater, ringt föräldrar och läkare, vaktat barnen på rasterna så att de inte skulle ge sig på honom. När det var som värst, 14

då när han lämnat småskolan och jag inte kunde vara i närheten längre, då tog jag ju till och med det där vikariatet i Dalarna så att han skulle slippa ifrån sina plågoandar. Men ordblindheten slapp han ju inte ifrån, den följde med. Så inte blev det mycket bättre där och det kunde jag väl ha räknat ut. Men till slut gör man allt …

Hon såg uppgivet på Cecilia som inte visste vad hon skulle säga. Stackars mamma. Stackars Hannes …

– Sen, när skolan äntligen var slut och han fick jobb på Meken – då kändes det som en befrielse. Jag och Samuel hoppades att det skulle bli lättare för honom att … ja, leva helt enkelt. Och det blev det väl på ett sätt men det är nåt, fortsatte modern tonlöst. Han trivs inte. Jag vet inte om det är nåt särskilt som har hänt eller om det är det gamla vanliga som spökar, men det har blivit värre med hans humör i alla fall. Och till slut går man som på ägg och då blir ingenting naturligt, inte ens att ens dotter får vara glad och berätta om sitt lilla a.

Hon böjde ner huvudet mot vaxduken igen och Cecilia visste fortfarande inte vad hon skulle säga. Hon var inte van vid att modern pratade så här. Och inte att hon satt och grät.

Tafatt strök femtonåringen sin mamma över håret, klappade henne på huvudet som hon brukat göra när hon var liten. Hon hade alltid älskat moderns hår. Det var rött som Cecilias eget och så levde det liksom sitt eget liv i stället för att ligga i en sådan där tråkig tantfrisyr. Fast hade det inte kommit en massa grå hårstrån i allt det röda? Det hade inte Cecilia märkt förut. Inte att linjerna runt munnen var så skarpa heller.

Rebecka rätade upp sig och försökte le när hon kände dotterns hand.

15

– Förlåt mig, mumlade hon. Jag är nog lite trött och då känns allting extra tungt. Bry dig inte om mig, Cecilia!

– Jag tar disken så kan du gå in och vila dig.

– Nej, gå in till pappa i stället, han behöver det nog mer än jag behöver hjälp med disken. Du förstår, om jag har skuldkänslor som mor för att jag inte kunnat hjälpa Hannes så är det ingenting mot vad Samuel har. Det är ju konstaterat att ordblindhet är ärftligt och din far om nån vet ju hur han själv har haft det, att det är från honom det här eländet kommer även om han inte kan hjälpa det. Vi hade ju inte tänkt skaffa några barn heller men …

– Hade ni inte?

Cecilia stirrade på sin mor som reste sig och började duka av köksbordet. Det här var en nyhet för henne, ja, inte att pappa också var ordblind men det andra.

– Nej, det hade vi inte, sa Rebecka med bortvänd rygg.

Samuel var rädd för att ett barn skulle få samma problem som han själv och jag, ja, jag älskade ju mitt arbete och ville fortsätta som lärarinna. På den tiden var det ju inte självklart att man kunde det, ja, det är det väl inte nu för tiden heller även om lagen säger nåt annat. Hur som helst, efter många år blev jag gravid i alla fall, av misstag. Det var ju inte lika lätt med preventivmedel då, fortsatte hon generat, inte som nu när man kan köpa grejer både här och var.

Hon började frenetiskt skrapa bort stelnad sås från tallrikarna medan Cecilia försökte smälta det hon nyss hört.

Jaha, det förklarade varför hennes föräldrar var betydligt äldre än de flesta andras. De hade helt enkelt inte tänkt sig att skaffa några barn.

– Var jag också ett misstag? frågade hon långsamt.

– Nej, det var du inte. Då hade vi ju redan Hannes och visste inte att han ärvt sin fars sjuka, det märktes ju inte i den åldern. Så vi tänkte att det skulle vara roligt med ett 16

syskon. Både din far och jag har ju vuxit upp som ensambarn, även om jag hastigt och lustigt fick en syster sen.

Det var moster Judith hon pratade om, hon som blivit bortadopterad av mormor Elin när hon var nyfödd, och sedan plötsligt dykt upp igen. I vanliga fall skulle Cecilia gärna velat att mamma berättat mer om sin barndom och hur hon känt det när familjehemligheten avslöjades men just nu räckte det nog med prat. Fast det var i alla fall skönt att veta att mamma och pappa faktiskt velat ha henne, till skillnad från Hannes …

Och som om modern läst hennes tankar, tog hon några steg framåt och utbrast: – Cecilia, du får inte missförstå mig! Jag menar, det där med att Hannes var ett misstag. I samma ögonblick som han kom till världen ville vi ju ha honom, älskade honom lika mycket som sen dig. Det är ju därför, för att man älskar sina barn som det är så svårt när …

Hon vände sig tvärt igen, började spola vatten i diskhon och mumlade att Cecilia kunde väl gå in till fadern nu.

Samuel Berglund satt i den vinröda soffan och stirrade rakt framför sig. Han hade stängt av radion och verkade så inne i sina tankar att han inte la märke till när Cecilia kom in.

En sekund blev hon stående och såg på sin pappa som också verkade ha åldrats på sista tiden. Han var inte gråhårig men håret hade blivit tunt uppe på hjässan, två djupa linjer hade etsat sig fast i pannan och på näsryggen avtecknade sig ett ilsket rött märke efter glasögonen som han lagt ifrån sig på soffbordet. Det värsta var att han såg ledsen ut. Som mamma. Sjutton också, det hade varit bättre om hon aldrig fått det där uppsatsbetyget, så mycket elände som det verkade ha väckt upp!

17

– Vad sa de på nyheterna då? frågade hon lätt och satte sig bredvid honom i soffan.

Hennes far ryckte till och såg ut som om han fick tänka efter.

– Tja, det var nåt med Erlanders och Hedlunds statsbesök i Moskva.

Och så harklade han sig, försökte sig på ett leende och klappade Cecilia på armen.

– Jag hann visst inte gratulera ordentligt till ditt fina betyg. Det blev ju lite konstigt …

– Tack. Ja, det blev visst det.

Cecilia ville säga något mer, något till tröst, men hon kom inte på något bra. Bara att hon älskade honom. Och kanske var det inte så tokigt för hennes pappa såg lite gladare ut.

– Jag älskar dig också, Rödtopp!

Det var hans gamla smeknamn på henne och far och dotter log mot varandra.

I samma ögonblick öppnades en dörr ute i hallen, dörren till broderns rum. Både Cecilia och Samuel stelnade till medan Hannes gick förbi vardagsrummet med sin stora svarta bag i handen.

– Ja, just det, det är ju tisdag i dag, sa fadern och såg nästan lättad ut när ytterdörren slog igen.

Cecilia kunde inte heller hjälpa att hon tyckte det var skönt att se Hannes försvinna till sin boxning. Det var det han gjorde på tisdags- och torsdagskvällar, tränade boxning nere i klubblokalen i stan.

– Pappa, är det okej om jag spelar lite skivor? frågade hon ivrigt.

– Visst, spela på du! Jag går ut och hjälper mamma torka disken.

18

Och så fick Cecilia äntligen öppna luckan till radiogrammofonen denna dag som börjat så bra innan allt blivit kons­tigt och fel. Skivspelaren åkte ut ur sitt skyddande skåphölje, stod där och väntade på att få börja snurra. Snabbt bläddrade hon igenom skivorna i hyllan, mest mammas och pappas 78-varvare med schlagers och visor, innan hon kom till sina egna. Än så länge var de bara tre till antalet: Bill Haleys Rock Around the Clock, Sixteen Tons med Tennessee Ford och That´s All Right med Elvis Presley. Den sista hade Cecilia fått i julklapp av Mary Anne, mammas kusin i Amerika. Hon hade skrivit att lastbilschauffören från Memphis höll på att slå igenom rejält bland ung­domar så kanske skulle Cecilia också tycka att han var bra.

Det tyckte hon. Jättebra! Dessutom såg han fräsig ut på skivomslaget, med sitt svarta hår, sina polisonger, och gitarren hängande om halsen.

Cecilia la försiktigt sin Elvis-skiva på skivtallriken, ändrade hastigheten och skulle precis sänka ner nålen när hon kom på en sak. Hon hade ju köpt en godispåse i dag på frukostrasten. Den låg kvar i fickan på duffeln men där skulle den inte ligga länge till. För nu skulle Cecilia Berglund fira sitt lilla a. Med Elvis och Ahlgrens bilar.

19