9789172993662

Pernilla Oljelund

C O R N E L I A K. Komplett FĂśrvirrad

– Totalt Fokuserad

Böckerna om Cornelia: Cornelia Karlsson Ohyggligt Deprimerad – Jublande Lycklig Cornelia K. Komplett Förvirrad – Totalt Fokuserad Cornelia K. Noll Koll – Full Kontroll

www.opal.se

© Pernilla Oljelund, 2000, 2009 © Omslag Eva Jais-Nielsen, 2009 Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by ScandBook, Falun 2009 ISBN: 978-91-7299-366-2

Pernilla Oljelund

Cornelia K. Komplett FÜrvirrad – Totalt Fokuserad

Opal

1 Cocosbolls-Månglarna Några dörrförsäljare blir vi aldrig, Tove och jag. Det yrket kan vi stryka med en gång från listan. Inte för att vi direkt har någon lista över vad vi ska bli när vi blir vuxna. Men så fort vi skaffat oss en sådan, ska vi komma ihåg att stryka alternativet dörrförsäljare.

Vi var helt överens om saken. Tove och jag är i och för sig helt överens om dom flesta saker, eftersom vi är bästisar. Men just den här saken var vi ovanligt överens om. I två timmar hade vi vandrat runt i snömodden och försökt sälja vad som började kännas som världshistoriens största lager cocosbollar.

Projektet var dödsdömt. Och som ofta när det gäller sådana projekt, stod en lärare bakom. (Man kan fråga sig varför just lärare är så bra på att komma med dåliga idéer. Toves och min teori är att det lärs ut som ett hemligt sidoämne på Lärarhögskolan: Kläckning av Usla Idéer, förkortat KUI.) Så här var det: vår klass skulle till Dalarna på skolresa. Allt var planerat och klart, när vår klasslärare Vårtan – ja, eller Jahn Vårby om man ska vara petig – i sista minuten kom på att eleverna skulle bidra till att dryga ut reskassan. (Vårtan hade gi-

5

vetvis haft toppbetyg i KUI, enligt vår teori. Han är oslagbar på ogenomtänkta idéer.)

En dryg vecka innan avresan, hade Vårtan sett allvarligt på klassen och förklarat att ”vi gemensamt borde ta tag i det här med den ekonomiska ansvarsbiten”. (Ännu en sak man kan fråga sig när det gäller lärare. Varför detta bisarra språk? Lär dom sig det också på Lärarhögskolan? Inser dom inte vilka tidsbesparingar som skulle göras i läroplanen om dom pratade så att man begrep? Man borde kanske fråga dom. Å andra sidan lär man ju ändå inte förstå svaret, så det är väl ingen idé.)

Hur som helst. Det Vårtan menade med att ta tag i ansvarsbiten, var att samtliga elever skulle ut och knacka dörr på kvällstid och sälja saker.

Och det var ju inte så mycket att säga om. Själva ansvarsbiten alltså. Vi gick trots allt i sjuan. Till och med Tove och jag insåg att vi kommit upp i den ålder då man bör ta tag i ansvarsbitar utan att gnälla.

Det var mer själva cocosbollsbiten som var problemet för vår del. Vi hade åkt på att sälja 14 kartonger – och folk ville inte köpa dom. Inte minsta lilla bit, faktiskt. I alla fall inte av oss.

Vi hade som sagt vandrat omkring i två timmar.

Och lyckats bli av med ynka två kartonger. Varav en till min mamma och hennes sambo Bengan redan innan vi gick hemifrån. Prognosen såg dyster ut.

6

– Vår försäljningstakt ligger på en kartong i timmen, sa Tove bittert. Förstår du vad det innebär?

– Hm, svarade jag. Låt mig tänka. Om Tove och Nela har vardera sex kartonger cocosbollar, totalt tolv stycken …

– Tolv timmar, muttrade Tove. Inse läget. Tolv timmar.

Tanken gjorde oss så deprimerade att vi bestämde oss för att ta en paus. Vi satte oss på en av kommunens sandförvaringslådor och tittade ut över radhusområdet där vi båda bodde.

Det var i mitten av december och julstjärnorna lyste redan i vart och vartannat fönster. Det såg idylliskt ut. Borde inte folk ha smittats av julstämningen och vara välvilligt inställda till rara små flickor som försöker tjäna ihop en stackars slant till skolresa?

– Tolv timmar, upprepade Tove. Vi kommer att frysa ihjäl. Tänk ”Flickan med svavelstickorna”. Jag säger inget mer.

– Svalt inte hon ihjäl? frågade jag.

– Kombination tror jag, sa Tove. Dog gjorde hon i alla fall.

– Min mage kurrar redan, sa jag dystert. Om några timmar kommer vi att vara desperata. Och tvingas börja knapra antingen på cocosbollarna eller på varandra.

Det var inget självklart val, enades vi om. Kannibalism var kanske inte direkt lockande. Men i jäm-

7

förelse med att äta cocosbollarna framstod det som ett fullvärdigt gourmetalternativ.

(Vi visste vad vi pratade om, för vi hade picklat varsin ur mammas och Bengans kartong innan vi gick. Och det var inga roliga saker. Bäst-före-datumet var troligen passerat månader innan Vårtan hade lyckats lägga vantarna på dom. Inte konstigt att ingen ville köpa dom.)

– Skörbjugg är en annan möjlighet, sa jag. Du vet den där bristsjukdomen folk dog av förr. Kan mycket väl drabba oss, om vi tvingas leva på bara cocosbollar.

– Absolut, nickade Tove. Skörbjugg. Går säkert fort i vår ålder. Vi växer ju fortfarande. Behöver massor av vitaminer och mineraler och saker. Det räcker säkert med några timmar på ensidig cocosbollsdiet, så slår skörbjuggen till.

– Det dör man av, konstaterade jag. Först tappar man tänderna, sedan dör man.

– Vårtan får begrava oss, beslöt Tove. I kartongerna.

– I kartongerna? Hur ska vi få plats?

– Haka inte upp dig på detaljer, sa Tove. Vårtan begraver oss i kartongerna och då kommer han att ångra sig. När han ser oss ligga där, bleka och sköna …

– Visserligen tandlösa, inflikade jag.

– Visserligen tandlösa, sa Tove. Men ändå bleka

8

och sköna. Ryckta ur livets varma famn, mitt i vår knoppande ungdom …

– En hjärtskärande syn att beskåda. Två unga möer – heter det möer förresten? Eller möar? För det heter väl inte mör bara …?

Tove tittade lite trött på mig. Hon blir alltid lite trött när jag tappar tråden eller hakar upp mig på detaljer.

Med tanke på det, är det faktiskt ett under att Tove överhuvudtaget vill vara bästis med mig. Eftersom just dom två sakerna verkar vara mina stora grejer i livet: att haka upp mig på detaljer och att tappa tråden.

I övrigt är jag inte mycket att hänga i julgranen.

Ja, om man nu inte av någon anledning skulle vilja hänga en typisk medelmåtta i sin julgran förstås. Då går det utmärkt att ta mig.

Jag kunde hänga där bland barren – med mitt råttfärgade hår, mina nedbitna naglar, mina usla betyg och min obefintliga rumpa. Nämen, skulle folk säga, vad är det som hänger där i julgranen? Asch, det är bara en medelmåtta. Förra året hade vi garntomtar, men i år tänkte vi att vi skulle förnya oss. Så vi tog en medelmåtta.

Nåväl. Mitt i all medelmåttighet, är det som sagt två saker jag är riktigt bra på. Ge mig en detalj och jag hakar upp mig på den på nolltid. Ge mig sedan

9

en tråd, och jag garanterar att jag tappar den. Så är det bara med mig. Jag är en naturbegåvning.

Jag funderade på om båda sakerna kunde hänga ihop. Jag menar, borde dom inte göra det? Om man är typen som hakar upp sig på samtliga detaljer är det väl inte så konstigt om man börjar tappa trådar också. Eller? Totalt sett blir det ju en väldig massa saker att hålla rätt på.

Kanske kunde jag tjäna pengar på min läggning i framtiden. Som ett alternativ till dörrförsäljare, alltså. Jag kunde skaffa ett visitkort med relieftryck: Cornelia Karlsson, Detaljupphakerska samt Trådtapperska. Alla uppdrag välkomna.

Jag vaknade ur funderingarna av att Tove drog mig i armen. Hon såg inte längre lite trött ut. Hon såg mycket trött ut.

– Förlåt, sa jag snabbt. Jag tappade tråden. Var var vi?

– Vi låg i kartongerna, påminde Tove. En hjärtskärande syn för Vårtan att beskåda. Två unga möer, eller möar eller mö …

– Jungfrur går lika bra, sa jag. Eller vänta. Jungfrur eller jungfruar?

– Nela, sa Tove varnande.

– Förlåt. Jungfrur säger vi. Två unga jungfrur, djupt försjunkna i den eviga sömnen, beströdda av cocosflingor …

10

– Som dom senare tar till ett laboratorium för att analysera, sa Tove. Cocosflingorna, alltså. Dom befinns otjänliga som människoföda, och så åker Vårtan in för mordförsök.

– Livstid, fastslog jag. Kumlabunkern. Ledsen, grabben. Skulle tänkt dig för.

– Just det, sa Tove. Det är vad han skulle gjort.

Tänkt sig ruskigt noga för, innan han skickade ut sina stackars elever att prångla på folk skörbjuggsframkallande cocosbollar.

Vi reste oss från sandförvaringslådan, tog upp kassarna med dom förhatliga godbitarna och fortsatte vår hopplösa vandring.

Snart kom vi till ett hus som såg lovande ut och stannade till. Proppfullt med julstjärnor i fönstren.

Till och med en maläten julbock utanför. Det luktade Bullerbyn lång väg. Här kunde vi bara inte misslyckas med att få dom att lätta på pluskan i julig generositet. Kort sagt: vi kände segervittring.

– Inget snack om skörbjugg nu, väste Tove i mungipan när hon ringde på. Kom ihåg: färska, nybakade och två kartonger till priset för tre.

– Tre till priset för två, rättade jag.

– Vadå?

– Dom vill väl inte betala för tre kartonger och få två.

11

– Du och dina detaljer, sa Tove. Kunde dom väl gott göra. Dom får ju skörbjuggen på köpet.

Dörren öppnades och vi kvävde fnissningarna så gott vi kunde. Det var lätt, när vi fick syn på gubben som öppnade. Han var ingen munter syn. Irriterad, orakad, kalaskulad och uppenbarligen i färd med att utöva veckans fysiska aktivitet genom att sitta i soffan och se på ”Sportnytt”. Adjöss Bullerbyn.

Vi log hult mot gubben och förklarade vårt hjärteknipande ärende och beskrev vår fantastiska produkt. Det tog ungefär tre sekunder, så hade han dragit igen dörren framför oss med en ogillande grymtning.

– Vi skulle erbjudit honom skörbjuggen rakt av, sa Tove.

– Varför då?

– Såg du inte kalaskulan? Skriande behov av lite skörbjugg där, som ett alternativ till Viktväktarna.

Om du frågar mig alltså.

Två timmar och två sålda kartonger senare, var vi tillbaka i mitt rum. Sittandes på sängen, med täcket uppdraget till hakorna. Djupt inne i en analys av vad som egentligen var felet med oss.

– Vi är inte gulliga, fastslog Tove. Det är där skon klämmer. Akut gullighetsbrist. Sådant är inte bra.

– Bättre än vitaminbrist, påpekade jag. Rent skörbjuggsmässigt alltså.

12

– Visserligen, sa Tove. Men ändå. I cocosbollsmånglarsammahang är det en katastrof.

– Jag tycker att du är gullig, försökte jag.

– Gör du?

Tove tittade skeptiskt på mig.

– Eller gullig och gullig, sa jag. Det beror väl på hur man definierar gullig …

– Där ser du, avbröt Tove. Jag är inte gullig. Och inte du heller. Hade du varit den gulliga typen, hade du inte tagit tillbaka komplimangen utan envist hävdat att jag var gullig fast du inte tyckte det.

– Hycklat menar du, sa jag.

– Precis! Där har du det. Hyckel! Nyckeln till gullighet!

Tove såg nöjd ut. Hon brukar göra det, när hon kommit på en teori. Även om den råkade vara deprimerande, som i det här fallet.

– Men vill vi vara gulliga i så fall? undrade jag försiktigt.

– Självklart inte, sa Tove. Vi vill väl inte vara som Sofiorna heller.

Tove fick det där lätt äcklade ansiktsuttrycket som hon alltid får när klassens två populäraste tjejer kommer på tal: Sofia K. och Sofia R. Dom var allt det som Tove och jag inte var: positiva, tillgjorda, kvittriga och … ja, som sagt – populära.

– Gulliga, konstaterade Tove. Det är vad dom är. Fullständigt urgulliga. Ingen brist där inte. Jag

13

lovar, dom säljer slut på sitt lager cocosbollar på direkten.

– Säkert, sa jag bittert. Behöver väl bara knacka på en dörr, så köper någon rubbet.

– Bara för att dom håller med om att det är så himla viktigt att stötta det här jättefina initiativet och köpa dom här verkligen toppengoda cocosbollarna, sa Tove och fladdrade med ögonfransarna precis som Sofiorna brukade göra.

Vi tystnade och såg framför oss hur äckligt nöjda Sofiorna skulle vara med sig själva i plugget i morgon, när dom berättade att dom sålt slut på lagret på nolltid. Och hur ännu äckligare nöjd Vårtan skulle vara med dom. Och hur slöa och slappa vi skulle framstå i jämförelse, med våra fyra sålda kartonger.

– När man tänker efter är det obegripligt, sa jag.

Att folk går på det där med gullighet. Jag menar, äldre människor som tappat kollen är en sak, men folk i vår ålder …

– Killar menar du, sa Tove.

– Menar jag? frågade jag som inte visste att jag menat det.

– Visst. Killar faller bara för gulliga tjejer. Positiva typer, som ler åt allt dom säger och ger dom komplimanger i tid och otid. Det är synd om dom små liven.

– Vilka då?

14

– Killarna, pucko. Som behöver en massa komplimanger jämt för att kunna tycka om sig själva.

Det är sorgligt.

Jag tyckte att Tove lät lite väl drastisk. I normala fall gillar jag det, att hon till skillnad från mig är så säker på allt hela tiden. Men här trampade hon omkring farligt nära en öm tå.

– Alla killar gillar faktiskt inte gulliga tjejer, sa jag utan större övertygelse. Väl?

– Dom allra flesta, sa Tove. Dom kanske inte vill låtsas om det. Men innerst inne så.

Det stack till i hjärtat på mig. Det är konstigt att det kan kännas i hjärtat när man har en öm tå. Men det mesta är konstigt när man är kär.

Jag var nämligen kär. Inte lite småbetuttad på avstånd sådär, som jag varit några gånger tidigare.

När man går omkring och inbillar sig att man är kär på riktigt, fast man egentligen inte vet. Nej, den här gången visste jag. Den här gången var det riktigt på riktigt.

Martin hade kommit ny till klassen för några månader sedan. Och det hade tagit ett tag innan jag förstod att jag var kär i honom. I början tyckte jag nästan illa om honom. Först när jag förstod att han av någon outgrundlig anledning var lite kär i mig, blev jag alldeles väldigt kär i honom.

Problemet var bara det där med detaljer och trådar. För när det gäller kärlek, finns det helt en-

15

kelt så många detaljer att haka upp sig på att det är praktiskt taget omöjligt att inte tappa tråden. Och är man redan från början en naturbegåvning på dom två sakerna – ja, då finns det liksom ingen hejd på förvirringen.

En sak jag inte förstod till exempel, var om Martin och jag var ihop eller inte. Hur vet man sådant, när man har passerat åldern då man frågar chans ena veckan och gör slut nästa?

Vi hade a) varit på bio en gång b) varit på McDonalds en gång bara vi två efter plugget och c) kysst varandra sammanlagt tre gånger.

Betydde detta att vi var ett par? Eller bara att vi flirtade lite i största allmänhet – och att han när som helst skulle inse sitt misstag?

Mitt självförtroende var vad det alltid varit: mikroskopiskt. Det hjälpte inte att jag under den senaste månaden lyckats med det omöjliga. Efter åratal av hopplöst kladdande med Stopp & Väx, hade jag genom ren och skär viljestyrka slutat att bita på naglarna.

(Eller nästan slutat, rättare sagt. Tumnageln var fortfarande sorgligt stubbad. Men jag betraktade mig själv som en knarkare på gradvis avvänjning – och hade gott hopp om att inom en snar framtid vara helt fri från mitt mångåriga beroende. Uppe ur nagelträsket, så att säga.)

16

Kort aktivitetsrapport: A) Bio: Akut oro över svettiga handflator samt nedbiten tumnagel inför eventuell handhållning. Förstod därför inte ett dugg av filmen. Måste framstått som en idiot efteråt. Fruktansvärt pinsamt, särskilt med tanke på att han aldrig tog min hand.

B) McDonalds: Fatal miss att välja en kladdig Big Mac i stället för en vanlig enkel hamburgare. Vad tänkte jag på? Trodde jag att jag skulle se oemotståndlig ut med dressing över halva hakan? Ohyggligt pinsamt, särskilt med tanke på att belysningen på McDonalds är skoningslös.

C) Kyssar: Med största säkerhet märkte han att jag aldrig kyssts förut (eller jo – fast på Sanning & Konka så det räknas nog inte) och tyckte att jag var barnslig. Monumentalt pinsamt i så fall. Annars okej – själva kyssandet alltså. Eller mer än okej. Totalt och fullkomligt underbart, faktiskt.

Man kunde ju tänka sig att jag helt enkelt frågade Martin om vi var ihop eller inte. Fast tänk om han sa nej? Enligt alla lagar om sannolikhet borde han svara nej. Vad någon som Martin såg hos någon som mig var ett mysterium.

Inte så att han är snyggast i världen. Eller att jag är fulast i världen. Det inser till och med jag att jag inte är (utom på morgnarna, innan jag kammat mig. Då

17

är jag definitivt framme och nosar på rekordet). Men faktum kvarstår: Martin hade enkelt kunnat få någon betydligt mindre medelmåttig tjej. Det hade han.

Han hade kunnat få … Sofia K. till exempel.

Tänk om han ville det, innerst inne? Hon är otroligt mycket sötare än jag, och dessutom den gulliga typen. Och om det nu är så att alla killar innerst inne föredrog den gulliga typen …

– Hallå, hörde jag Toves röst. Samtal väntar. Biip, biip. Var god lyft verklighetstelefonen.

Jag tittade upp och fick se att Tove klivit ur sängen och stod vid dörren med sin ryggsäck i handen.

– Säg inget, sa hon trött. Du tappade tråden igen.

– Vilken tråd? frågade jag yrvaket.

– Hur ska jag kunna veta det? Du är ju totalt hopplös. Tänkte du på Martin nu igen?

– Ja. På honom och Sofia K. Som är så gullig.

– Asch då, sa Tove och krängde på sig ryggsäcken. Martin är undantaget som bekräftar regeln om killar och gullighet. Sluta upp att bekymra dig. Han är galen i dig. Och är han inte galen i dig, är han bara galen. Punkt.

Jag såg ömt på Tove. Vad skulle jag ta mig till utan henne?

– Ses i morgon, sa hon och öppnade dörren.

Tänk på något vettigare i stället. Som hur man blir av med tio kartonger cocosbollar.

18

– Okej, sa jag lydigt. Jag lovar.

Tove försvann och jag försökte verkligen fokusera på hur vi skulle attackera cocosbollsproblemet.

I flera minuter försökte jag. Fast det gick bara inte, så jag gick och la mig i stället.

Jag hade nästan somnat, när mammas röst hördes utanför dörren: – Knack, knack!

– Kom in, svarade jag.

Mamma stack in näsan och såg sig omkring i mitt stökiga rum. Hon måste ha varit på bra humör, för hon avstod från kommentarer.

– Du sover väl inte? frågade hon och klev in. Jag tänkte bara höra hur många sådana där kartonger ni hade kvar.

– Tio, svarade jag.

– O, så bra! sa mamma.

– Bra? Vad är det för bra med det?

Mamma förklarade att hon ville köpa fem kartonger. Inte för att hon och Bengan tyckte att cocosbollarna var en smaksensation direkt. Men min lillebror Hugo (som har usel smak när det gäller det mesta) tyckte att dom var det godaste han smakat.

Och eftersom han skulle fylla tio år i helgen, hade mamma och Bengan bestämt att han skulle få fem kartonger.

Förmodligen var det mamma som bestämt.

19

Bengan lägger sig klokt nog inte i så mycket när det gäller mig eller Hugge, eftersom han inte är vår pappa. (Dessutom har han andra intressen. Trafikfrågor, exempelvis. Bengan är märklig på vissa sätt.

Men eftersom mamma älskar honom, har Hugge och jag bestämt oss för att också göra det lite grann.

Och det går ganska lätt för det mesta. Han är hyfsat snäll och bråkar sällan – om han inte råkat missa en högintressant trafikrapport på radio eller så.)

Jag misstänkte att mamma också ville hjälpa mig. Hon hade sett Toves och min dystra uppsyn när vi kom hem med nästan lika många cocosbollar som vi gått ut med.

– Jag inser att Hugo inte kan sätta i sig fem kartonger själv, sa mamma som om hon läst mina tankar. Men du vet. Han kan ju bjuda kompisarna.

Jag log mot henne. Och tänkte att jag har en rätt gullig mamma. Eller nej, förresten – inte gullig. Hon är nog inte ett dugg gullig. Men hon är snäll.

– Nu ska du få sova, sa hon och gick mot dörren.

– Mamma? sa jag och hon stannade i dörröppningen.

– Vadå?

– Är jag gullig? Jag menar, tycker du att jag är gullig?

– Gulligast i världen vet du väl, sa mamma.

20

– Inte så menar jag, sa jag. Är jag den gulliga typen liksom?

Mamma såg fundersam ut.

– Gullig och gullig, sa hon. Det beror väl på hur man definierar gullig …

Hon behövde inte utveckla vidare. Jag förstod.

Så i stället frågade jag om hon trodde på det där att killar alltid föredrar gulliga tjejer. Då log mamma och satte sig på min sängkant.

– Dom tre L:n, sa hon kryptiskt.

– Vilka tre L? frågade jag.

– När jag växte upp brukade vi säga att en kvinna behövde göra tre saker för att fånga en man. Alla tre började på L. Jag tror att det är lite samma sak som när ni pratar om gullighet.

– Vilka saker var det då?

– Le mycket, Lyssna mycket och Laga mycket mat, sa mamma. Fast vill du veta vad jag tycker?

Börjar också på L. Jag tycker att det där sättet att tänka är Löjligt.

Hon drog i en av mina hårtestar och reste sig från sängen.

– Sov nu, sa hon. Du tänker för mycket.

Så gick hon och jag började tänka för mycket på att jag förmodligen tänker för mycket. Till slut var jag så förvirrad att jag somnade av ren utmattning.

21

CORNELIA KARLSSON ÄR TILLBAKA. Och den här gången är hon Komplett Förvirrad.

Hennes mage förvandlas med jämna mellanrum till en cocosboll. Hennes bästis Tove har blivit galen på allvar, lagom till att dom ska åka på världshistoriens tråkigaste skolresa. Och hur Cornelia än funderar, kan hon inte förstå om hon och Martin är ihop eller inte.

Det finns bara en sak att göra. Besluta sig för att bli Totalt Fokuserad. Inte helt lätt, om man bara är bra på två saker här i livet: att haka upp sig på detaljer och att tappa tråden.

Den andra, fristående boken i den populära och kritikerhyllade serien om tankfulla, nagelbitande Cornelia Karlsson – som översatts till flera språk. »Hysteriskt roliga och rappa.« västerbottens-kuriren »En bok att fnissa åt, samtidigt som författaren inte väjer för svåra saker som separationer och utanförskap.« göteborgs-posten

OPAL ISBN: 978-91-7299-366-2