9789173870535

Viveka Sjögren

Libris förlag • Örebro

Till Rapunzel

Lär mer om Viveka Sjögren: www.prick-i.se

© 2010 Viveka Sjögren och Libris förlag Boken är utgiven i samarbete med Blå Bandet, Hela Människan, IOGT-NTO:s Juniorförbund och LP-verksamheten Omslagsfoto: iStockphoto Omslag: Viveka Sjögren och RPform Illustrationer: Viveka Sjögren Sättning: RPform Tryck: Scandbook, Falun 2010 ISBN: 978-91-7387-053-5 www.librisforlag.se

Nu har skolan börjat igen. Jag började i femman. Gregor följde mig dit. Vi gick tillsammans fast vi sa inte så mycket. Han stannade inte kvar på uppropet. Han sa att han inte riktigt klarade av det. ”Ha det fint, Joy”, sa han och gav mig en kram.

Det var utanför skolgården, precis vid den lilla backen upp mot grindarna.

Han vände där och gick hem igen. Hans rygg såg så ledsen ut. Stackars Gregor.

Vi fick skrivböcker av fröken. Vi får skriva vad vi vill i dem, när vi typ inte har något att göra. De är bara till för oss själva. Fröken kommer inte att rätta i dem, eller ens titta i dem, och det är förstås helförbjudet att snoka i varandras. Vi ska bara låta det flöda, sa fröken. Hon sa att det skulle vara bra för kreativiteten. Fantasi pratade hon också om, och frihet. Hon gillar sådant där, min fröken.

Jag blev i alla fall glad, för det är en jättefin bok, gan-

5

ska tjock, med blad utan ränder så att man kan rita också, och ett sidenband som sitter fast i kanten så att man kan ha det som bokmärke. Mitt band är ljusblått. Det känns svalt och faktiskt just ljusblått när man stryker det mellan fingrarna.

Sedan, när alla skulle gå ut, bad fröken mig att stanna kvar. ”Jag tänkte på dig och boken”, sa hon. ”Att det kanske blir skönt för dig att skriva om det som har hänt …”

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag tittade i golvet och sa ingenting. ”Men om det känns jobbigt, så låt bara bli …” fortsatte hon.

Hon lyfte upp min haka med sin hand och tittade väldigt ordentligt in i mina ögon, som om det skulle gå att hitta hemligheter där. ”Om du behöver prata så vet du var jag finns. Vi får hjälpas åt, Joy”, sa hon.

Jag nickade och drog med fingrarna längs det blå bandet.

Hon sa så där för att MAMMA har dött. Det är precis 27 dagar sedan idag. Hon dog på en måndag, av cancer.

6

På lunchrasten satt Mira och jag ute i korridoren, i det bortersta fönstret. Vi sitter ofta där. Det regnade, och vi hade ingen lust att gå ut.

Mira är min bästis. Hon hade också med sig sin bok.

Vi satte fötterna mot varandra och hade knäna till stöd för att kunna skriva i våra böcker. Hennes bok har ett gult band. Solgult. Mitt är blått som himlen tidigt på morgonen. Hon frågade vad jag skulle skriva i min, och jag sa att jag inte riktigt visste.

Mira härmade frökens skånska sätt att prata på. ”Det ska flöda …” fnissade hon.

Sedan sa hon att hon tänkte skriva om hästar och snygga killar, mest.

Jag tror att min bok ska handla om mig. Inte som en dagbok, men nästan. Jag sa det till Mira, och hon tyckte att det lät bra.

7

”Ditt liv är liksom spännande”, sa hon, ”så det passar bra att du skriver om det!”

Spännande. Jag vet inte. Jag tycker inte att det är så spännande, kanske. Men jag bestämde mig ändå för att jag vill skriva om det. Så nu börjar min bok.

JAG Jag heter Joy. Det betyder glädje på engelska. Jag heter så för att jag är var min mammas glädje. Jag är elva år. Jag är född den 3 april 1998. Jag är vädur. Jag är ganska pigg och envis, och nästan alltid glad, när jag inte är jättearg. Och så tycker jag om att röra på mig. Jag tränar dans och gymnastik. Jag har mörkt hår och bruna ögon.

Håret är spikrakt, och på matten när Mira och jag mätte våra hår med linjal var mitt 57 centimeter. Det är ganska långt.

Hela jag är 135 centimeter. Det är inte så långt.

Jag föddes i Thailand, i en stad som heter Yala. När jag var två år flyttade mamma och jag till Europa, Sverige, Gävleborg, Hälsingland, Hudiksvall, Besvärsgatan 2, 2 trappor. Där på Besvärsgatan (jo den heter faktiskt så! J) flyttade vi in hos Gregor. Jag ska skriva mer om honom en annan gång.

8

MAMMA Min mamma är död.

Hon var det absolut vackraste som fanns på jorden.

Hon hade också svart hår, som jag, och bruna ögon. Hon var alltid snäll och glad, till och med när det hände dumma saker.

Mamma älskade att dansa. När vi var ensamma hemma brukade hon sätta på musik, och så dansade vi. Hon dansade liksom vackert, med armarna också. Inne i huvudet kan jag fortfarande höra ljudet av hennes armband som klirrar.

Innan mamma blev sjuk jobbade hon som städerska på sjukhuset. Hon var jätteduktig på att städa, och vi hade det alltid fint hemma. Det är lite annorlunda nu. Vi är nog inte lika bra på att städa, Gregor och jag.

Mamma växte upp i Thailand, men hon berättade inte så mycket för mig om hur hon hade haft det. Jag tror att hon kanske inte hade det så bra. Hennes familj hade typ inga pengar, så hon fick börja jobba och kunde inte gå i skolan.

När jag föddes var hon 21 år. Hon ville aldrig prata om min pappa, så jag vet inte vem han är. ”Gregor är pappan nu”, brukade hon bara säga. ”Sluta frågor om andra pappan.”

Jag brukar fantisera om min riktiga pappa ibland. Jag skulle vilja veta vem han var.

9

Jag önskar önskar önskar att mamma inte skulle ha dött.

Jag saknar henne så att det gör ont inuti. Jag känner mig ensam, och frusen på något sätt.

Ibland tror jag att jag bara har inbillat mig att hon är död. Jag tycker att jag ser henne, eller hör henne. Och ibland, när väckarklockan ringer och jag just har vaknat, tror jag att allt som hände med hennes sjukdom och så bara är en mardröm som jag just har drömt. Att hon inte alls är död. Men sedan förstår jag att det är sant ändå. Hon kommer ALDRIG tillbaka. Det är orättvist. Det känns som att jag har gått sönder inuti. Jag måste tänka på andra saker.

SAKER JAG GILLAR • Djur – speciellt hundar, fast jag har ingen hund • Mira, min bästis. Hon är snäll och finns alltid där när man behöver henne. Vi har kul tillsammans, och när hon börjar skratta går det inte att vara allvarlig, för hon har världens roligaste skratt.

Längst bak i fågelboken som vi har hemma kan man läsa fakta om fåglarna, var de bor och häckar och vad de äter och sådär. Och så står det hur de låter. Det är jättekul!

Här är några: Nötskrika: skäääk Sommargylling: fi-fy-fyåh

10

Större Korsnäbb: tjöpp, tjöpp Sidensvans: silll (den kan visst inte stava!)

Ringtrast: tack-tack-tack (måste vara världens artigaste fågel J) Om man skulle skriva hur Mira låter när hon skrattar så skulle det kanske bli såhär: Nja-e-hähähä-hehehei-hei-jii-hihijä Miras hår är 23 centimeter, brunt och lite lockigt. Hon har gröna ögon. Hon har två storebröder, tvillingar, men de bor inte hemma längre.

• Musik. Jag tycker om jättemycket olika sorters musik.

Många i klassen gillar en speciell person eller grupp, men det gör inte jag. Bara det är fint, så gillar jag det. Vad som gör att det låter fint eller inte kan jag inte säga, men man hör det med en gång.

Jag står i kö för att få börja spela tvärflöjt. Hoppas att det blir snart! Jag tycker att man kan få så fina bilder i huvudet när man hör flöjtmusik.

Sjunga är också kul. Det gör vi i skolan. Jag har en favorit som vi brukar sjunga på julavslutningarna. Den heter ”Joy to the world”. Kul va?! Joy till världen. Glädje till världen. Det är min sång!

• Dansa. Jag dansar i en dansgrupp på tisdagarna efter skolan. Det är jättekul.

11

• Gymnastik. Är på onsdagarna. Jag tycker mest om fristående. Jag tycker inte så mycket om frivolter vid trampetten. Men jag ska inte ge mig!

• GLASS! GODIS! KAKOR! Fast mamma sa alltid att jag skulle akta mig för ”det mycket sockret”. Det säger våran gymnastikfröken också. Man ska äta frukt istället.

Det är lite tjatigt. Men äpplen är ju gott.

• Mitt rum. Jag gillar verkligen mitt rum. Det är så skönt att vara i. ”Du ska vara glad att du har egna rummet”, sa mamma ibland. För när hon var liten hade hon inget eget rum. De var jättemånga som bodde i ett enda.

Jag har ljusblåa väggar i mitt rum. Gardinerna är vita med små blå fjädrar på, som om en blå fågel just har flugit förbi och tappat dem. Genom mitt fönster ser jag gatan och en liten snutt av hamnen. Det är finast när solen skiner och vattnet glittrar där nere.

• Läsa. Jag gillar att läsa böcker. Helst fantasy. Guldkompassen är min bästa bok, tror jag. Hemma hos Mira gick vi in på en hemsida där man kunde kolla vilken daimon (djur-följeslagare) man har. Man fick svara på frågor om sig själv först. Jag fick en hare. Mira fick en räv.

12

Min daimon

ATT SKRIVA. Det här är lite hemligt. Men jag har en dröm. Jag vill bli författare när jag blir stor. Jag vill skriva tjocka böcker om vackra och otäcka och spännande saker. Och kanske rita till, för det tycker jag också om.

13

I morse var det sådär igen när jag vaknade. Att jag trodde att MAMMA fanns. Men sedan kom jag ihåg hur det verkligen är, och då kände jag mig lite frusen.

Gregor är sjukskriven, så han behöver inte gå upp på morgnarna. Jag var ensam i köket. Det var så tyst. Bara köksklockans tickande hördes.

Det är ödsligt att äta frukost ensam. Jag grät lite medan jag gjorde i ordning kall O’boy och macka, men inte så att Gregor hörde. Han behöver nog sova. Sedan smög jag in i badrummet och borstade tänderna och håret.

Det syntes på ögonen att jag hade gråtit, såg jag i spegeln. Jag sköljde ansiktet med kallvatten och gnuggade lite extra kring ögonen för att få bort det där röda. Men det blev faktiskt bara värre.

När jag kom ner på gatan sedan och porten hade slagit igen med sitt snälla floffiga ljud råkade jag vända mig om

14

för att vinka. MAMMA brukade alltid stå i köksfönstret och vinka åt mig.

Nu gjorde hon ju inte det. Fönstret var blankt och tomt, och i fönstret intill var persiennerna fortfarande nerdragna, för där inne låg Gregor och sov. Det var bara jag som stod där nere på gatan och vinkade till ingen.

Jag kände mig jättedum!

Jag försökte låtsas att jag höll på att rätta till ryggsäcken istället och hoppades att ingen hade sett mig.

Plötsligt mådde jag illa också. Det liksom drog ihop sig i hela magen, och jag trodde att jag skulle spy.

Det gick nästan över när jag andades djupt några gånger. Men bara nästan. Det har känts hela dagen.

Tänk om jag också har cancer? Mamma hade ju sin i magen.

Jag blir alldeles kall inuti när jag tänker så. Som att en stor snöboll ligger där inne och smälter, långsamt, och liksom sipprar ut sin kyla i hela mig.

15

Jag skrev inget igår, för det var träning (gymnastik) och jag var så himla trött när jag kom hem.

Vi tränade trampetthopp i två timmar. Det gick gans­ ka bra, fast jag är alltid lite rädd när jag ska veckla ut mig ur frivolten – tänk om mattan inte är där? Tänk om jag har varit för länge inne i volten? Tänk om jag kommer att landa på ansiktet?

Det är en snabb tanke, den bara fladdrar genom huvudet som en bråttom-fågel, men det är samma känsla varje gång, att allting liksom rasar ihop inuti en liten bit av en sekund och blir alldeles smuligt. Sedan fattar jag att mattan ligger där rakt under mig, och att jag kommer att hamna på fötter, och att jag kommer att kunna göra en snygg avslutning på volten.

Den där smuliga känslan kan komma ibland även om jag inte håller på och snurrar omkring i luften också, faktiskt.

16

Det kan kännas så när jag kommer hem och det luktar fel hemma. Eller om lägenheten är mörk fast det är dag, eller om det är fel ljud där inne. Jag märker det med en gång, så fort jag öppnar dörren. Då blir det så där smuligt, prickigt, trasigt inuti mig, och jag vill helst bara stänga dörren och gå igen, men det gör jag oftast inte.

Det verkar som om det kommer att bli fler sådana dagar nu när inte MAMMA är här.

Idag är en sådan dag. Gregor är i sovrummet, och dörren dit är stängd. Det stod sju ölburkar på diskbänken när jag kom hem.

Sex av dem var tomma. Den sjunde fanns det lite kvar i. Jag hällde ut det i slasken, som MAMMA brukade göra.

17

PAPPA Min pappa är en prins som hamnade i Thailand en gång när han flög ut i världen för att vila upp sig från sitt stres­ siga liv på slottet där han bodde. Han hade tusen rum att bo i, och tusen tjänare som svansade efter honom hela dagarna, en i varje rum. Han fick aldrig vara ifred. Slottet låg på en stor stäpp, och från sina tusen fönster kunde han se tusen mil åt alla håll. Tusen mil åt öster, tusen mil åt väster, tusen mil åt söder och tusen mil åt norr. Och vart han än tittade såg han sina tusen hästar som gick och betade på stäppen runt slottet.

Hans älsklingshäst hette Vidvinga. Hon var apelkastad. Det är ett sådant fint ord! Det betyder att hon var grå men hade ljusare, äppelstora fläckar i sin päls, som om någon hade stått och slängt äpplen på henne! Äppelkastad! Och så hade hon vingar.

En dag när Pappa hade gått genom sina tusen rum och skrivit på tusen blanketter och fattat tusen beslut åt sin gamla trötta far Kungen gick han ut till Vidvinga och lutade sin kind mot hennes. Hon var varm och len och luktade lite torrt av gräset och vinden där på stäppen. ”Åh, min vackra vän”, suckade han och drog med fingrarna genom hennes gråa man. ”Vad trött jag är på mitt

18

jobb här. Jag vill bort härifrån, om så bara för en tid. Jag har som en längtan, men jag vet inte efter vad …” ”Hållvälj”, sa Vidvinga på sitt hästspråk.

Hon puttade på Pappa med mulen för att han skulle snurra lite och visa vilket håll han ville åt.

Pappa snurrade och stannade åt sydöst. ”Så upp-och-hoppa-dig nu prinseprins!” ”Men jag kan väl inte …” velade Pappa. ”Vem ska då skriva på alla blanketter?” ”Pratslut!” befallde Vidvinga. ”Uppa dig!”

Pappa satt upp på Vidvinga, och hon tog fart, först i trav, sedan i galopp och till sist i flygande flykt, som var hennes specialitet.

De flög en dag och en natt innan de bestämde sig för att landa. Vidvinga tog mark på en lång strand just som solen började gå upp. Havet glittrade överlyckligt. Pappa satte sig i den svala sanden och bara andades och lyssnade på vinden och vågorna. ”Dagvara här”, sa Vidvinga och la sig ner i sanden för att vila. ”Gärna, min vackra vän”, log Pappa.

Senare den dagen skulle Pappa möta någon på stranden, någon som skulle förändra hela hans liv, men det visste han inte än. Han la sig intill Vidvinga och somnade med huvudet mot hennes hals.

Fortsättning följer …

19

Mira var sjuk idag. Jag har mest varit ensam på rasterna.

Lollo och Christine frågade om jag ville vara med dem, men jag orkade liksom inte.

Jag satt i Miras och mitt fönster tills fröken kom och sa att jag borde gå ut och få lite sol på mig.

Då gick jag ut och tittade på dagisbarnen som har sin uteplats intill vår skolgård.

De är gulliga och rätt roliga att titta på, tycker jag och Mira. Vi brukar stå vid staketet som går mellan deras och vår gård och titta på dem ibland när vi inte har något annat att göra.

Det finns två thailändska barn där. MAMMA kände deras mamma lite grann. Jag låtsas att de är mina småsyskon.

Det hade varit så kul att ha ett syskon. Eller fler. Många skulle vara kul, faktiskt. Tänk om man var till exempel

20

fem stycken barn hemma. Det skulle alltid finnas någon att prata med och så.

Men jag har inga syskon. Vad jag vet i alla fall. Jag vet ju inte vem min riktiga pappa är. Han kanske är en prins? J Kanske han har fått fler barn.

Undrar om man skulle veta om man plötsligt liksom stötte ihop med sin bror eller syster. Skulle det kännas på något sätt att man hör ihop?

Och skulle min pappa veta? Att jag är hans?

Gregor adopterade mig när MAMMA och han gifte sig.

Fast jag är ju inte hans.

Inte hans riktiga barn.

21

Idag hade vi temadag på skolan. Det var jättekul! Vi, klassen, fick gå till ett galleri och titta på en utställning om serier. Sedan fick vi teckna serier själva.

Fröken var med. Hon tyckte också att det var kul, och hon ritade som bara den.

På galleriet var det en konstnär som tog emot oss. Han var snäll och glad och knasig. Det blev liksom gult och glatt därinne runt honom!

Man kunde välja att rita en helt egen påhittad serie, men om man tyckte att det var svårt kunde man leta i böcker med roliga historier och se om man kunde hitta en att göra sin serie av.

Det var några som gjorde serier av kom-nu-ketchuphistorien. Killarnas serier såg rätt mycket ut som dataspel, de flesta, med döda gubbar och inälvor som sprutade. Sandra, Aisha och Mani försökte teckna manga.

22

Emma och Emelie satt mest och sa ”det blir så fuuuult” och ”jag kaaan inte”. ”Alla kan!” sa fröken som vanligt.

Det är nog hennes motto, skulle jag tro. ”Fult är kul!” sa han som jobbade där.

Han visade några serier med riktigt fula teckningar, som liksom var fula med flit.

Fast jag vill inte göra så fult. Jag hittade på två figurer som jag tyckte om. De heter Toy och Herr Melin. ”Bra!” sa den knasiga konstnären när han såg mina figurer. ”De där kan du göra många serier med!”

Fröken tyckte också att de var fina. Hon satt vid samma bord som jag. Frökens serie handlade om en stressad fröken. Vem kan det vara? J Mira gjorde en serie om hästar. Hon är ju lite hästgalen! Men den blev fin. Hon är bra på att rita hästar, och hon tyckte också att det var kul, så vi bestämde att vi ska börja rita serier hemma och bli jättebra på det! Imorgon ska vi vara hos mig och göra det.

Efteråt gick vi och åt pizza, hela klassen.

Det var en bra skoldag! Jag tänkte nästan ingenting på MAMMA. Såhär blev min serie:

23

24

Fast en sak gjorde mig ledsen idag. Det var efteråt, när vi hade ätit pizza och skulle gå tillbaka till skolan allihop. Vi sneddade över en stor parkeringsplats och förbi ett litet skjul som folk kallar ”Kuren”. Där inne sitter alkisarna.

Det är deras ställe dit de går för att inte bli blöta om det regnar och så. Jag brukar aldrig gå förbi där, för jag tycker att det är lite läskigt. Man vet aldrig om de ska komma fram och vilja prata. Jag tycker inte om att prata med fulla människor.

Daniel och Lucas hade hunnit dit lite snabbare än vi andra. Vi såg på håll att de pratade med en av fullgubbarna.

Men när vi – jag, Mira, Lollo och Mani – kom dit var det inte riktigt så. De pratade inte med honom. De retade honom. Och han fattade liksom inte. Och så hade han lite svårt att prata. Daniel och Lucas såg glada ut, men på ett läskigt sätt. På ett vasst och elakt sätt. ”Kolla fyllot!” sa de. ”Han sjunger så fint! Hörru, sjung den där sången igen!”

Och han som var full, han var ingen gubbe egentligen, han såg ganska ung ut, han började sjunga någon sluddrig sak helt utan melodi. Daniel och Lucas skrattade högt och klappade händerna i takt till en takt som inte heller fanns. ”Men sluta!” sa jag till dem. ”Vad taskiga ni är!” ”Vadå taskiga?!” sa Lucas. ”Han har ju roligt, titta vad glad han är, kolla, le lite hörru!”

Fyllot log. Han hade inga framtänder. Det rann spott ur ena mungipan på honom.

25

Lucas gjorde en äcklad min och låtsades spy. ”Vi säger till fröken!” sa Mira. ”Kom, vi går”, sa Mani.

Jag hade lite svårt att sluta tänka på det där. Jag tänkte att en gång var han, fyllot, en liten pojke. Och vad hände sedan? Varför sitter han där nu utan tänder? Hur kunde det bli så?

Allra längst ner, liksom under allt jag tänkte, fanns det en tanke som jag egentligen inte ville släppa in. Men jag skriver den nu i alla fall: Skulle Gregor kunna hamna där i Kuren? Skulle Gregor kunna bli en av dem som folk som Daniel och Lucas skrattar åt?

Och vad skulle jag göra då?

26

Mira och jag gick hem till mig efter skolan. Vi skulle ju börja med våra serier. Eller fortsätta, eller ja …

Men när jag öppnade dörren kände jag den där lukten.

Unklukten. Mörkerlukten.

Bråttom-fågeln började flaxa i mitt huvud. Jag skyndade mig att stänga igen. Hjärtat slog hårt inne i mitt smuliga bröst. ”Jag glömde ju att Gregor är sjuk!” sa jag till Mira. ”Vi kan inte gå in.”

Mira såg förvånad ut, och kanske lite, lite sur, fast hon verkligen inte är den sura typen. ”Vad är han för sjuk?” undrade hon. ”Hjärninflammation”, rann det ur mig innan jag hann tänka.

Jag vet inte ens om det finns en sjukdom som heter så, det bara kom. Hjälp.

27

”Oj”, sa Mira. ”Är det farligt? Men … smittar han inte dig då?” ”Nej, han äter medicin”, sa jag, ”så det smittar inte.

Men han vill inte att jag tar hem kompisar.” ”Nänä, det fattar man ju. Då går vi hem till mig istället då?” sa Mira och började hoppa nerför trappan.

Jag kände mig jättetrött helt plötsligt. Mira studsade neråt, boink boink, som en liten gummiboll. ”Kommer du?” ropade hon.

Hon var redan nere. Jag hörde hur hon drog i ytterdörren. ”Visst”, sa jag.

Benen var tunga och skvalpiga som om någon hade fyllt blöt betong i dem. ”Jag kommer.”

När jag kom hem sedan låg Gregor och sov i soffan. TV:n var på. Jag stängde av den.

Jag har varit i mitt rum hela kvällen. Egentligen är jag hungrig, tror jag, men jag vill inte gå ut i köket. Det är så äckligt där. Han har spillt och hållit på. Kanske försökt laga mat.

Jag orkade inte räkna ölburkarna. De hade blivit många. Jag får äta mycket i skolan istället, imorrn.

Om man skriver imorrn på mobilen blir det hönsro.

Det är ett gulligt ord. Mira och jag brukar säga det till varandra när vi säger hej då. Då vet vi att vi menar att vi

28

träffas imorgon och att vi kommer att vara bästisar imorgon också.

Vi har försökt komma på vad hönsro betyder. Jag tror att det betyder att hönor måste ha lugn och ro för att kunna ruva sina ägg.

Mira tror att det är när hönsen är ute och ror.

Jag ska försöka sova nu. Jag har ont i magen. Skriver mer imorrn. Hönsro.

29

klockan 01.17 (jag har en klockradio) Jag kan inte sova. Gregor har satt p책 musik d채r ute. Jag 채r r채dd.

30

PAPPA, del II När Pappa hade sovit en stund med huvudet lutat mot Vidvinga vaknade han av att hon puffade på honom med mulen.

Han satte sig upp och undrade var han var. Han hade sovit så djupt att han hade glömt bort den långa ritten.

Men sedan kom han ihåg. De hade ju landat på en strand precis i gryningen.

Han tittade omkring sig.

Stranden var så lång att han inte kunde se slutet på den åt något håll. Havet låg lika glittrande framför honom som det hade gjort när han och Vidvinga kom, men nu stod solen högt på himlen, och det hade börjat bli varmt i sanden. ”Titt!” väste Vidvinga i hans öra. ”Vadå?”

Pappa gnuggade sig i ögonen och drog fingrarna genom sitt långa, svarta prinshår.

Kronan hade han lämnat hemma.

Han tog fram en liten skinnpåse med skruvlock av silver och drack en klunk vatten ur den. ”Vad ska jag titta på?”

Vidvinga lyfte lite på ena vingen och pekade.

31

Och nu såg han. Långt bort på stranden kom en flicka springande. Hon sprang fort, och hon verkade rädd, för hon vände sig om hela tiden, som om hon var förföljd.

Pappa ställde sig upp.

När flickan kom närmare såg han hur otroligt vacker hon var. Ja, hon var nog det vackraste han hade sett i hela sitt liv. Hon hade stora bruna ögon och långt svart hår som böljade och fladdrade bakom henne av vinden och farten. I de mörka ögonen lyste det som av ett skrik på hjälp, och Pappa tänkte att vad det än är som jagar henne, så ska jag rädda henne från det! Mördare, drakkäftar eller monster – inget kan stoppa mig, tänkte han. ”Ställ dig upp, Vidvinga!” sa han. ”Ska jag någon gång i mitt liv utföra en äkta prinsräddning, så är det nu! Beredd, min vackra vän?”

Vidvinga slog några slag med vingarna för att skaka sanden ur dem. Hon nickade bestämt. ”Vinglig!” sa hon.

(På hästiska betyder det inte alls att man känner sig vinglig, utan att man är redo för en flygtur.)

Flickan kom närmare. Hon sprang, hon snubblade, det blekblå tyget i hennes kjol trasslade in sig i hennes ben, hon kom på fötter igen, slängde en blick bakom sig och fortsatte springa. Hon sprang rakt emot Pappa och Vidvinga, men det verkade inte som om hon hade sett dem än.

Fortsättning följer …

32

, 02.07

Nu har det blivit tyst därute. Han har nog gått och lagt sig.

Det är synd om Gregor. Han säger att han saknar MAMMA så mycket att han håller på att dö.

Det är väl därför han dricker så mycket nu för tiden.

Om Gregor dör, då har jag ingen. Undrar var jag skulle bo då.

Jag har jätteont i magen. Det är kanske cancer. Då dör vi allihop.

I så fall kan vi vara tillsammans igen, som förut.

MAMMA. Var är du nu?

33

I morse försov jag mig. Jag måste ha stängt av väckarklockan, men jag kommer inte alls ihåg det.

Klockan var nästan elva när jag vaknade, och det var alldeles ljust och fullt av dag i mitt rum.

Först flög jag upp och försökte få på mig kläderna så fort det bara gick för att springa till skolan, men sedan tappade jag liksom farten och tänkte att det kanske var bättre att stanna hemma och säga att jag var sjuk.

När jag kom ut i köket var det städat och fint. Inga ölburkar eller flaskor kvar. Bara lukten av dem, lite svagt, under doften av nyskurat golv.

Jag tittade in i vardagsrummet. Ingen Gregor. Stereon avstängd och persiennerna uppdragna och kuddarna snyggt på rad i soffan.

I sovrummet var det bäddat med överkast, och hans klädhögar hade försvunnit.

34

Jag gick in där och satte mig på MAMMAS säng. Solskenet lyste in genom fönstret och låg som en varm ruta på sängen. Jag la mig ner i den varma rutan och somnade nästan igen.

Jag låg där ända tills det blev kallt för att solen hade gått förbi fönstret.

Sedan kom Gregor hem. Han hade varit och storhandlat, och han visslade medan han lagade lunch till oss, ägg och prinskorv. Jag sa inget om att jag inte hade varit i skolan, och han frågade inte.

När vi satt och åt sa han att han tänker gå tillbaka till jobbet på måndag nästa vecka. Han hade varit på sitt kontor och hälsat på. ”Du skulle sett högarna på mitt bord, Joy!” sa han. ”Det är verkligen dags att kavla upp skjortärmarna igen!”

När han sa sådär om skjortärmarna kom jag att tänka på hur MAMMA brukade stå framför TV:n på kvällarna och stryka. Hennes armband brukade klinga så mysigt då. Jag sa: ”Nu kan inte mamma stryka dina skjortor längre …”

Det var dumt sagt. Jag skulle förstås inte ha påmint honom när han just hade blivit glad igen. Han blev alldeles tyst och slutade äta. ”Jag måste lära mig att acceptera det som har hänt”, sa han efter en lång stund. ”Jag har ju dig, Joy. Och du har mig. Eller hur, tjejen? Vi har varandra, du och jag. Och du ska kunna lita på mig. Det är viktigt för mig att du litar på mig.”

35

När han tittade på mig kände jag att jag var tvungen att nicka.

Jag vill att han ska vara glad.

Allting är bättre när Gregor är glad.

När vi hade ätit klart och plockat undan frågade han om jag ville följa med till MAMMAS grav.

Det ville jag. Jag tycker om att gå dit.

Vi köpte blommor i centrum och stannande en stund hos fåglarna vid Lillfjärden och gav dem gammalt bröd som Gregor hade rensat ur brödlådan hemma.

Det är en ganska lång promenad upp till kyrkogården.

Vi sa inte så mycket, men det kändes ändå bra att gå där tillsammans.

När vi stod vid graven tog Gregor mig i handen och började gråta. Jag hade också lust att gråta, men det kom inget.

MAMMAS gravsten är så fin, tycker jag. Den är liten och nästan vit, och hennes namn står med guldbokstäver.

Vi satte blommorna i en vas och hällde i vatten åt dem.

Sedan gick vi tillbaka hela vägen, och när vi kom in till centrum igen sa Gregor att han ville ge mig något. Vi gick in på gallerian, och där sa han åt mig att gå och välja något fint att ha på mig. ”Ta vad du vill!” sa han. ”Titta inte på prislappen.”

36

Jag valde en ljusblå klänning med små glittrande paljetter runt halsen.

Den är jättefin. Jag har haft den på mig hela kvällen.

Gregor säger att jag är söt i den. Söt som MAMMA. Han lagade fin middag och tände ljus. Han sa att han bara skulle ta ett glas vin den här kvällen, till laxen, och sedan inte dricka mer på ett tag.

37

Jag tyckte att han hade kunnat sluta med en gång istället, men jag vågade inte säga något, för han kan bli så sur om man klagar på att han dricker.

Det där vinglaset blev tre glas, men sedan hände det inget mer.

Nu ser han på TV. Jag, jag sitter i sängen och ska snart sova. Min klänning hänger över skrivbordsstolen.

Den är verkligen fin. Men jag kan inte känna mig riktigt glad för den. Jag vet inte varför.

Jag har ont i magen igen, och i kväll är det ju inte för att jag är hungrig. Jag vet inte. Jag kan känna att bråttomfågeln rör lite på sig. Liksom i utkanten, som saker som man ser i ögonvrån fast man tittar framåt.

Måste sova nu. Hönsro.

38

Gregor väckte mig i morse. Vi åt frukost ihop. ”På måndag går jag till jobbet igen”, sa han. ”Lika bra att börja öva på att stiga upp!”

Han läste tidningen, men gav mig delen med serier i.

När jag skulle borsta tänderna följde han med och stod och lutade sig i dörröppningen. Han tittade på sig själv i badrumsspegeln. ”Tycker du att jag ska raka mig idag?” frågade han.

Han drog med handen över sin kind. Det lät alldeles frasigt, som … den taggigaste sidan av ett kardborrband, typ. ”Jo, det kanske faktiskt behövs!” sa jag.

Jag kunde inte låta bli att skratta lite.

Han skrattade också och sa: ”Det har du nog rätt i.”

Sedan, när jag gick och hade kommit ut på gatan, hör-

39

de jag att det knackade på ett fönster bakom mig. Det var Gregor som stod i köksfönstret och vinkade åt mig. Han log och såg söt och Gregrig ut.

Man kan inte låta bli att tycka om Gregor när han ser ut sådär.

GREGOR Jag har inte skrivit om Gregor än, fast han är ju med i min bok hela tiden ändå.

Gregor är alltså den som vi flyttade till när vi lämnade Thailand, MAMMA och jag.

Gregor var på semester i Thailand. Det var så de träffades. ”Han var fina, snälla, Gregriga mannen för mig”, sa MAMMA en gång när hon berättade. ”Bodde så långt bort, men hade fina livet till mig.”

Gregor är: Inte så lång. Typ gråhårig nu för tiden. Skallig högst upp.

Grå-blå-grön-ögd. Jätteduktig på klarinett och korsord. Intresserad av historia och politik. (Blä.) Allergisk mot pälsdjur. (Blä igen.) Duktig på att härma folk så att man börjar skratta. Lillebror. Auktoriserad Revisor (hans jobb, som har med pengar att göra). Lite slarvig ibland.

40

Bra saker med Gregor: Att han är som en pappa för mig. Att han oftast är snäll.

Att han älskade min MAMMA. Att han lagar god mat. Att han är jätterolig när han härmar kändisar. Att han är duktig på att laga trasiga saker, som lampor till exempel. Att han kan en massa kortspel.

Dåliga saker med Gregor: Att han dricker lite för mycket. Att han säger att han ska sluta men inte gör det. Att han blir konstig när han dricker. Att han kan bli jättesur när han har druckit. Att han slog MAMMA en gång när han var full.

Det är nog det som är dåligt med Gregor.

41

Jag fick brev från Kulturskolan i fredags. Jag har fått plats för att spela tvärflöjt! Gregor och jag ska gå och hyra en flöjt idag när han slutar jobbet.

I helgen var det gymnastiktävlingar i Gävle. Vi åkte ner med tåg, hela truppen, i lördags, jättetidigt, och kom hem sent igår.

Vi kom trea. Det är väl ganska bra, men vi ville verkligen vinna. Vi ska bli bättre till nästa gång! Träna hårdare!

Jag måste träna på mina volter, säger Annika, vår tränare, och det vet jag ju. Det är det där med att liksom tappa balansen i luften som är mitt problem.

I alla fall så hade vi jättekul hela tiden. Alla är snäl­la mot varandra, och ingen blir sur om man råkar missa.

Vi får inte bli sura på varandra för missar, säger Annika, och det tycker jag är bra.

Det skulle vara läskigt om man inte fick misslyckas

42

ibland. Alla gör sitt bästa hela tiden, det vet vi ju.

Vi sov i ett klassrum i skolan som hade gymnastikhallen. Det var så mysigt. Vi hade madrasser och sovsäckar och låg under skolbänkarna och viskade på kvällen. Det var två mammor med. De sa ”hysch hysch” hela tiden, för de ville sova. Men det ville ju inte vi! Vi ville viska om killarna som också var där och tävlade.

I en av Stockholmstrupperna var det en thailändsk kille. De andra tjejerna tyckte att jag skulle prata med honom, men jag vågade inte.

Fast han var jättegullig! Jättejättejättegullig. Och duktig. Speciellt på det fria programmet. Som jag.

Nu ska jag gå och möta Gregor vid musikaffären. Snart har jag min tvärflöjt!

43

Fortfarande

Åh, den är så fin! Min fina fina tvärflöjt (ja inte min då, men min lånade). Gregor kan redan spela på den, men det är ju för att han spelar klarinett. Jag får nästan inte ljud i den, men det kommer jag att lära mig, säger Gregor. Det är bra också, för han kan hjälpa mig att läsa noter sedan när jag får läxor.

Jag vill bli jätteduktig på att spela. Det ska komma silvertoner ur min flöjt.

44

PAPPA, del III ”Häråt!” ropade Pappa på sitt språk.

Hon fick syn på dem, Pappa och Vidvinga, och stannade nästan upp ett litet tag. ”Skynda dig!”

Flickan kunde inte förstå hans ord. Hon pratade ett annat språk. Men hon kunde höra på hans röst att han ville henne väl, och när hon såg Pappa och Vidvinga och insåg att hon kunde bli räddad fick hon nya krafter och sprang ännu snabbare än förut mot dem.

När hon kom fram var hon nästan svimfärdig av utmattning.

Pappa hjälpte henne upp på Vidvingas rygg och satte sig bakom henne. ”Spjutspurt!” trumpetade Vidvinga och satte av så att sanden yrde om hennes hovar.

Hon dundrade fram över den milslånga stranden. Snart bytte hon gångart till flygande flykt, och då såg Pappa att det var en ö de varit på. Den blev mindre och mindre under dem, och havet bredde ut sig och blev bara större och större ju högre upp Vidvinga flög.

Flickan höll ett krampaktigt tag i Vidvingas man, men Pappa kände att hon andades lugnare nu.

45

”Vi kan väl landa där borta på fastlandet?” ropade Pappa högt för att höras i vinden där uppe. ”Till fasta landet, prinseprins!” svarade Vidvinga. ”Blir finemangigt!”

Pappa längtade efter att få titta på flickan i lugn och ro, försöka förstå vad som hade hänt henne, få veta hennes namn. Där han satt högt över världen med hennes rygg tätt intill sitt bröst, med hennes fladdrande hår kittlande i sin näsa, var det hans tur att känna sig lite svimfärdig.

Det var som att hjärtat inte fick plats i honom längre utan ville flyga bredvid. ”Vidvinga!” ropade han. ”Vackraste vän, vad vet du om kärlek?” ”Silversvall!” frustade Vidvinga muntert. ”Stäppsprång och självsprickor!” ”Ibland upplever jag att vi har kommunikationsproblem, du och jag”, suckade Pappa. ”Trångtankar, prinseprins!” snärtade Vidvinga lite stött och sänkte sig i tystnad mot fastlandet som låg som ett stort grönt löv på havet under dem.

Det var Thailand.

Fortsättning följer …

46

”Hjärninflammation är rätt allvarligt, väl”, sa Mira idag.

Vi satt i vårt fönster med fötterna mot varandra som vi brukar. ”A, kanske, men jag sa fel, jag menade öroninflammation”, sa jag.

Jag sa det lite för snabbt, och jag kände att jag rodnade när jag sa det. ”Aha. Öroninflammation?” ”Ja, det var bara öroninflammation”, sa jag. ”Och han är dessutom frisk nu, så det är inget att bry sig om längre.”

Mira såg inte alls övertygad ut. Hon tittade på mig på samma sätt som fröken, med ögon som spadar. Gräv gräv.

Jag försökte göra min blick alldeles klar och ärlig. Men Mira känner mig för bra. Det går inte att lura henne, och jag vill ju verkligen inte lura henne egentligen. Verkligen, verkligen inte. Hon är min absolut extremt megabästa vän.

47

Miras mamma är doktor (på sjukhuset där MAMMA brukade städa), så det var väl inte så svårt för Mira att fatta att jag hittade på den där himla hjärninflammationen.

Varför kunde jag inte ha sagt något annat? ”Vill du sova över hos mig i helgen?” frågade hon sedan.

Jag vet inte riktigt varför, men jag fick en känsla av att de hade pratat om mig där hemma hos Mira. Jag undrade vad de hade sagt. ”Vi ska ut till stugan”, sa Mira. ”Det är mycket roligare om du är med.”

Miras familj har en jättefin sommarstuga långt ute vid havet utanför Hudiksvall. Jag älskar att vara där! Det finns långa stränder och härliga sanddyner, och skogar med vandringsleder och renar från Jämtland i, och stenar med röda, glittrande granater i. Miras och mitt allra bästa ställe är en udde allra längst ut mot havet. Man ser bara hav därifrån, men om man hade supersyn skulle man kunna se till Finland.

Vår udde heter Själahällorna. Miras pappa säger att det namnet betyder Sälklipporna, ungefär. Kanske har det legat sälar där och solat, precis som vi brukar göra.

Men Mira och jag har en annan teori. Vi tror att en sjöjungfru som en gång för länge sedan blev bortförd av en elak man gömde sin själ där ute på udden. Vi tror att alla granaterna som sitter fast i klipporna där är stelnat sjöjungfrublod från slagsmålet mellan henne och mannen, och att hon kommer att komma tillbaka en dag för att

48

hämta sin själ och återvända till havet.

Vi skrev och ritade hennes saga en gång när vi var i stugan. Vi var nog bara nio år då. ”Jag ska fråga Gregor om jag får följa med”, sa jag. ”BRA!” sa Mira och log så att näsan blev alldeles skrynklig. ”Åh vad kul hoppas Gregor säger ja tror du att vi kan ta ett sista höstdopp fast det kanske är för kallt mamma och pappa tänker plocka svamp vill du göra det vi skulle väl kunna ta med våra serier också och fortsätta med dem skulle inte det vara coolt?”

Mira är expert på att prata fort. Ibland hör man knappt vad hon säger. MAMMA brukade retas med henne när hon satte igång sådär. ”Det blir bara gröt och inga orden!” sa hon då.

Ibland drog hon en snabb ramsa på thailändska som vi inte förstod någonting av. Sedan skrattade hon och sa: ”Så låter gröten!”

Jag kan inte thailändska. Det är synd. MAMMA ville bara prata svenska för att bli duktig på det och för att vi skulle smälta in och inte vara främmande fåglar (sa hon).

49

Främmande fåglar (en dikt av mig) Att vara en främmande fågel Att ha en annan färg på fjädrarna Att sjunga andra sånger Att minnas en annan himmel Som undulaterna i djuraffären Som undrulaterna i djuraffären De undrar: skulle vi egentligen inte ha varit någon annanstans?

 I alla fall så sa Gregor att jag får åka med till stugan. Han sa att det skulle bli roligt för mig och att han hade mycket att komma ikapp med på jobbet, så att det passade bara bra. Åh, det ska bli så kul! Och imorgon ska jag på min förs­ta flöjtlektion! Och jag har inte ont i magen i kväll!

50

Min flöjtmaje sa att jag var duktig! Jag lyckades få ljud i flöjten. Han visade mig några olika grepp och då blev det toner. De lät nästan som jag ville! Jag fick en läxa och den har jag övat på jättemånga gånger redan. Det är bara en liten pluttmelodi med tre toner. Men den är fin och glad och jag tycker om den.

Gregor tog fram sin klarinett och gjorde liksom melodin mycket större, spelade runt den, som en skuttande hare. Men när vi skulle spela ihop spelade jag bara fel, och så började jag skratta så att det tjöt i flöjten. Då skrattade Gregor i sin klarinett. Det tjöt ännu värre! Ju mer vi skrattade, desto värre lät det! ”Aj, aj, aj!!!” pep Gregor till slut. ”Jag får ingen luft!”

Han hade tårar i ögonen, och kinderna var rödflammiga av allt skratt. ”Sluta nu, Joy! Snälla, skona mig!” bad han. ”Spela något vackert istället!”

51

Men det gick ju inte! Så fort jag satte munstycket till munnen så kom allt skrattet bubblande igen. Jag blev tvungen att packa ner flöjten i lådan för att kunna sluta.

Jag får inte tänka på det här nästa gång jag har lektion, för då kommer jag att börja skratta igen! Och hur pinsamt blir inte det? J Gonatt boken. Hönsro.

52

Just nu sitter jag på Själahällorna och skriver. Det blåser ganska kallt, men det gör det ju nästan alltid här. Solen skiner. Havet är stort. Luften luktar gott. Allt är ljust.

Långt bort åker en båt. Den är säkert jättestor om man kommer nära, men nu är den en liten prick. En prick på väg ut i vida världen. Undrar vart. Konstigt att tänka sig att det är människor där, på båten, som pratar och tänker och håller på med saker. Jag kommer aldrig att veta vilka de är.

Sådana konstiga saker tänker jag på ibland. Det är nästan ännu konstigare än att rymden inte kan ta slut.

Jag skulle vilja att MAMMA hade fått följa med hit någon gång. Hon skulle nog ha tyckt om det. Men det blev inte så.

Kan du se mig, MAMMA? Är du där uppe?

53

,

kväll framför brasan i stugan Såhär sa Miras mamma till mig (hon passade på när Mira var ute på dass och Miras pappa sprang sin kvällsrunda): ”Joy. Det är mycket du ska klara av nu. Om du någon gång känner att det blir lite för mycket – ja, att du behöver någon att prata med eller att du behöver vara någon annanstans än hemma … då vill jag att du kommer till oss. När som helst på dygnet. OK? Du får väcka oss, förstår du?”

Jag nickade och kände mig lite fånig. Jag vet inte vad det är de tror om oss. Eller vad de vet. ”Gregor och jag ska kanske åka till Thailand till jul”, sa jag för att ha något att säga.

Det ska vi kanske, så det var ju inget ljug. Han har kollat resor på nätet. Han har bara inte riktigt bestämt sig än. ”Så roligt!” sa Miras mamma och log. ”Men Joy …”

Just då kom Mira in, så det blev inget mer sagt. Jag tyckte att det var skönt.

54

Vi ska rita Hav-Annas serie nu. Vi hittade vår gamla saga i Miras byrå, och då kom vi på att vi skulle kunna göra om den till en tecknad serie. Jag ska rita den elaka mannen som stal Hav-Anna från havet. Och granaterna. För jag är bäst på att rita glittriga saker.

”Gör hela udden full med bling-bling!” sagt av mira malmberg-sanchez söndagen den 21 september.

55

Idag har vi varit långt ut i skogen och letat svamp. Helst ville vi bara ha de gula kantarellerna. De är de godaste.

Mira och jag gick tillsammans och letade. Vi stirrade efter gult tills vi blev alldeles konstiga i ögonen och började tro att höstlöven var svampar. ”Jag ser en!” ropade vi.

Och så var det ett gult löv. ”Där!”

Men det var också ett löv.

Till slut bestämde vi oss för att bara leta efter vackra löv istället. Och då gick det faktiskt bättre, för under några fina löv hittade vi världens kantarellställe! ”Oj!” sa Mira. ”Kolla! En hel kantarellsläkt!”

Vi satte oss på huk och tittade på dem. Mira räknade till tjugotre stycken. ”Det känns nästan lite taskigt att ta dem!” sa jag.

56

Jag tyckte att jag kunde höra hur de stod och pratade med varandra där i mossan. ”Ja”, sa Mira. ”Men livet är hårt. Yep. Festen är slut nu små svampisar. Säg bye bye!”

Och så plockade vi dem allihop: mormors mor Kantarell, mormor Kantarell, farbrors kusin Kantarell och alla bryllingarna Kantarell och deras storebror Kantarell och hans flickvän Kantarell och hennes mostrar Kantarell.

Gulligast var förstås alla små bebisarna Kantarell, ljusgula och knubbiga.

Miras mamma och pappa hade också hittat en hel del svamp, så till lunch gjorde vi omelett och svampstuvning.

Miras och mitt jobb blev att skära alla svamparna i lagom stora bitar. Som om det inte räckte att vi redan hade kidnappat hela Kantarellfamiljen! Nu skulle vi styckmörda dem också!

Vi gjorde våra röster till svampröster som skrek och kved när vi skar sönder dem. Allra värst var det när gammelmor Kantarell dog. Hon skrek högst av alla. Det var egentligen ganska hemskt! Men mellan svampskriken bubblade Miras skratt ut över bordet. Miras pappa högg ihjäl en stor Karl Johan-svamp som vrålade jätte­högt.

Sedan började Miras pappa också skratta, och då hördes det var Mira har fått sitt skratt ifrån! ”Ni är inte kloka!” fnissade Miras mamma. ”Kan ni komma med likdelarna till stekpannan nu, är ni snälla!”

Sedan, när vi skulle äta, kunde vi inte sluta med den där

57

leken. Svamparna kved i munnen på oss, och vi skrattade så att det blev svårt att äta. ”Tjejer!” sa Miras pappa. Han försökte se sträng ut, men det gick inte så bra. Ögonen var fulla med glittrande skratt. ”Ät nu.” ”Visst, pappa”, sa Mira och log.

Hon stoppade en stor tugga svampstuvning i munnen.

Men sedan fick hon en ny skrattattack och blev tvungen att springa från bordet med händerna över munnen för att inte spotta ut allt på tallriken.

Till slut lyckades vi i alla fall äta upp, och då sa Miras mamma att det var dags att packa ihop och göra stugan lite fin och åka hem.

Synd. Jag skulle gärna ha stannat längre.

Mira och jag är klara nu. Vi sitter i våningssängen i lilla rummet för att inte vara i vägen när Miras pappa dammsuger. Mira skriver om Anton i sexan. Hon är kär i honom nu. Förut var det Mani i våran klass.

Mira är alltid lite kär i någon.

Inte jag. Jag vet inte. Måste man vara kär hela tiden?

Han på tävlingarna i Gävle var ju söt. Men jag vet inte ens vad han heter.

När jag berättade om honom för Mira, då, precis efter tävlingarna, sa hon att jag borde ha bett att få hans msn. ”Nästa tävling, Joy”, sa hon, ”då hänger jag med och pratar med honom åt dig! Fatta hur gulliga ni skulle vara ihop!”

58

”Alltså, Mira, han bor ju i Stockholm!” sa jag. ”Det är väl ingen idé att vara ihop med någon som bor så långt bort?”

Men Mira bara viftade med handen. ”Kärleken vet inga gränser”, sa hon.

Hon försökte se allvarlig och djup ut. Men sedan kom förstås ett sånt där Mira-skratt bubblande.

Så nu skriver hon om Anton. Och jag skriver om:

59

PAPPA, del IV Vidvinga susade ner mot landet under dem.

Flickan grabbade tag i ännu mera av Vidvingas man.

Hon visste ju inte att Vidvinga var expert på snygga landningar och alltid saktade farten först, innan hon tog mark.

Vidvinga skulle aldrig nedlåta sig till att flyga på ett sådant sätt att folk trillade av från hennes rygg.

Nu landade de mjukt på en torr äng intill en skogsdunge. Lite längre bort fanns det några låga hus, och bakom dem fanns kullar med gräs och kor på.

Pappa hoppade ner från Vidvingas rygg och sträckte fram handen mot flickan för att hjälpa henne av. Hon tog den inte, utan höll sig fast med ena handen i Vidvingas man och gled ner själv.

Så stod de där, Pappa och flickan, och tittade tyst på varandra.

Han tänkte att hon kanske var tjugo år. Han tänkte att hon borde följa med honom hem till slottet där hemma på stäppen med de tusen hästarna och bli hans prinsessa.

Han tänkte att han ville ge henne allt han hade bara för att hon tittade på honom som hon gjorde.

Han tänkte att han inte hade en aning om vad hon hade flytt från på den långa stranden. Han tänkte att han borde

60

fråga, fast kanske ändå inte, för det där mörka, rädda som han hade sett förut i hennes ögon var nästan borta nu. Nu såg han något annat där, något mjukt. Ungefär som att känna på ett lent blomblad, så såg det ut där inne i hennes ögon.

Kanske skulle det bara vara dumt att påminna henne om något otäckt när hon såg så lugn ut?

Ska jag någon gång utföra ett äkta prins-frieri, så är det väl nu! tänkte Pappa.

Han gick ner på knä så som han hade läst i sin prinshandbok att man skulle göra. Sedan tänkte han att han måste säga orden man skulle säga tyst i huvudet en gång först, innan han sa dem till flickan.

Han provade på alla tusen språk som han hade lärt sig i slottet när han var liten. Men allt lät bara fånigt. ”Jag vill be om din hand …”

Vadå, hand, tänkte han. Jag vill inte ha hennes hand, den vill jag att hon ska ha kvar själv. ”Ditt hjärta …”

Nä, men då dör hon ju.

Men vad är det jag vill ha egentligen?

Efter ett tag blev Pappa trött på att stå på knä. Han satte sig ner på den torra, varma marken. Han insåg att han faktiskt var tvungen att tänka lite först, eftersom han ville att det här skulle bli rätt.

Flickan satte sig också ner. Hon plockade ett grässtrå från en tuva, log mot honom och satte strået mellan tänderna.

61

”Har också bra smak!” sa Vidvinga belåtet. ”Medta bra-flickan, prinseprins?” ”Ja”, sa Pappa.

Han tittade inte på Vidvinga när han sa det. Han hade bara ögon för flickan som satt där med grässtrået vippande mellan läpparna. ”Jo, jag vill ta med henne hem. Jag försöker bara tänka ut hur jag ska säga det till henne …” Åt det svaret fnös Vidvinga lite irriterat. Hon tänkte att det inte spelade så stor roll just exakt vad Pappa sa till flickan. Hon tänkte att han borde lyssna till sitt hjärta och säga vad det sa.

Hon tänkte en liten stund på kärlek, på silversvall och stäppsprång. Sedan följde hon flickans goda exempel och började beta hon också.

Pappa fortsatte att pröva ord inne i huvudet: ”Vill du gifta dig med mig …?”

Det låter ju som att jag ska förgifta henne! tänkte han. ”Vill du bliva min …?” ”Min äkta hälft …?”

Nej. Han kunde inte komma på något prinsvärt att säga, hur han än vände och vred på orden.

Dagen försvann sakta förbi medan de satt där. Vidvinga betade och svischade med svansen. Från husen borta vid kullarna hördes husljud: kacklande höns, barnröster och slamret från grytor.

Pappa tänkte och tänkte. Han kunde bli så där ibland,

62

”fulltankad” som Vidvinga brukade säga. Då hamnade han i så djupa tankar att han inte märkte vad som hände omkring honom längre.

Och just den här gången märkte han inte att flickan hade rest sig upp och börjat samla ved från marken under träden i skogsdungen. Han märkte inte att hon gick bort till ett av de låga husen och kom tillbaka med bröd, kött och vatten. Och han märkte inte att dagen gick över i skymning.

Först när röken från elden som hon hade tänt stack honom i näsan vaknade han upp ur sina grubblerier. Just då blinkade den första stjärnan till på himlen.

Fortsättning följer …

63

, kväll

”Ska vi följa med dig upp?” frågade Miras mamma.

Vi satt i deras bil med motorn på, på min gata. Jag var lite åksjuk, för vägen från deras stuga in till stan är ganska slingrig.

Jag tittade upp mot våra fönster och såg att persiennerna i Gregors rum var nerdragna.

Det blev kallt och tyst i mig. Bråttom-fågeln slog långsamt med sina mörka vingar. ”Nä då!” sa jag. ”Det går bra. Tack för allt! Ses imorrn, Mira!” ”Hönsro!” sa hon och log.

De åkte. Jag stod kvar en stund nere på gatan och såg deras bil försvinna runt hörnet.

64

65

66

, morgon

Jag längtar efter MAMMA. Såhär var det inte när hon levde.

Gregor pratar med sig själv. Han är i köket. Jag är rädd.

Jag törs inte gå ut dit. Jag har låst min dörr.

G:rym R:uskig E:lak G:ubbe O:lycklig R:apande Klockan 11.03 ringde det, men jag vågade inte svara. Det lät som om Gregor försökte ta sig fram till telefonen, men jag tror inte att han hann, för det slutade ringa och jag hörde honom inte prata med någon. Jag är så kissnödig.

Jag törs inte gå ut.

67

Klockan 14.26 fick jag SMS från Mira.

Var är du? Är du sjuk?

Fröken försöker ringa dig.

Det var tråkigt i skolan utan dig L. Ska på teatergruppen nu. Hörs sen!

Så det var fröken som ringde. Vad ska jag säga till henne?

Tur att hon inte har mitt mobilnummer. Jag måste hitta på något bra. Och vad ska jag skriva till Mira?

Jag: Superont i halsen, kan typ inte prata…L L Hörs när det blir bättre!

Mira: Ok, snyft.

Nej! Det knackar på min dörr. Jag vill inte!!!!!

68

fortfarande

jag borde sova nu klockan är 23.47 men jag vet att jag inte kommer att somna jag vet inte vad jag ska göra jag vill att mamma ska komma jag har klippt sönder den blåa klänningen den ligger i slamsor på golvet som ett trasigt hav eller väldigt långa tårar

69

70

71

I morse när jag vaknade var det alldeles tyst utanför min dörr.

Jag ville väldigt gärna till skolan, så jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren.

Först på glänt. Det var helt stilla där ute.

Jag smög ut. Åt inte frukost, gjorde ingenting, bara skyndade mig iväg.

På förmiddagen i skolan var det lite pinsamt, för min mage kurrade hela tiden.

Vi hade matte, och alla var faktiskt tysta för en gångs skull. Det var väl typiskt, bara för att min mage skulle hålla på och låta!

När det blev rast tänkte jag gå ut med de andra, men fröken sa att jag skulle stanna kvar. ”Jag försökte få tag på dig igår”, sa hon. ”Det var ingen

72

som svarade när jag ringde, men sedan när jag försökte igen var det upptaget. Hela dagen faktiskt. Jag ringde sista gången vid sju-tiden. Hur är det egentligen, Joy?” Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Min mage svarade istället, med ett ljudligt KURRR. Pinsamt. ”Men lilla vännen”, sa fröken. ”Är du hungrig?” ”Jo, jag hann inte äta frukost”, sa jag.

Ljög jag. Jag ljuger för mycket. ”Kom”, sa fröken.

Jag fick följa med in i lärarrummet. Där var det varmt och skrattigt och pratigt och luktade kaffe. Det satt fullt med lärare i sofforna. På ett bord stod det smör och bröd och skorpor och ost och marmelad framdukat. Så det är det de gör på sina raster! ”Jaså, får vi finfrämmande idag, Joy!” ropade fyrornas fröken när hon fick se mig.

Hon är alltid glad och vet vad alla heter. ”Sätt dig där borta!” sa min fröken.

Hon pekade på ett litet bord i ena hörnet, där det inte satt några lärare. Sedan gjorde hon en macka åt mig, och en kopp te med mycket socker i. Hon satte sig mittemot med en kopp kaffe.

Min fröken är inte så där tjoig som fyrornas, men det tycker jag bara är bra. Hon känns liksom riktigare, på något sätt.

Hon rörde i sin kopp. Kling kling kling. ”Hur går det med boken?” frågade hon. ”Skriver du något i den?”

73

Jag nickade. ”Hela tiden! Jättemycket!” ”Så bra!” sa fröken.

Hon log och tog en klunk kaffe. Hennes glasögon blev immiga av kaffeångan. ”Det gör mig glad!” sa hon.

Men när glasögonen klarnade igen och hennes ögon dök upp där bakom såg jag att hon inte alls var glad. Inte i blicken. ”Skynda dig ut nu, Joy, och få lite frisk luft”, sa hon, ”innan det ringer in. Vi får pratas vid igen snart.”

Nu har jag just varit och spelat tvärflöjt. Det gick inte så bra idag. Jag ska öva mer till nästa gång.

Jag sitter på klädhängarbänken på Kulturskolan och skriver. Det är mysigt här. Det kommer musik från alla rum. Ljudet är lite ulligt, för dörrarna är stängda.

Jag skulle kunna somna om jag la mig ner. Jag vill inte gå hem. Jag stannar kvar ett tag och skriver.

74

PAPPA, del V Det hade blivit mörkt. Det var ett mörker som var varmt och mjukt, nästan som ett tyg. Syrsorna började spela.

Långt borta skällde en hund, och en annan svarade.

Pappa och flickan satt vid elden som flickan hade gjort.

De åt av brödet och köttet som flickan hade fått från husen vid kullarna.

Vidvinga rörde sig prasslande precis bakom deras ryggar. ”Nå, prinseprins? Prateprat?” frågade hon och lutade sin stora haka mot Pappas axel.

Han tyckte att det glittrade retfullt i ögonen på henne.

Eller var det bara elden som speglade sig? ”Ställa småfrågorna? Lite ängsrulleri, fegprinsen?

Pussläppa?” sa hon och putade med sina stora läppar. ”Men sluta, hästskrälle!” sa Pappa. ”Du är ju pinsam!”

Vidvinga fnös och försvann ut ur eldskenet. ”Sega proppen prinsen!” muttrade hon med munnen full av en ny tugga gräs.

Men nu! Nu hade Pappa äntligen kommit på vad det var han ville fråga flickan om.

Han sa det på alla tusen språk han kunde, för något skulle hon väl förstå:

75

”Härifrån och hädanefter”, sa han, ”ska vi dela glädje med varandra?” ”Ska vi dela glädje med varandra? Härifrån och hädanefter?” ”Ska vi dela glädje med varandra? Alltid, alla dagar?”

”Ska vi dela glädje med varandra? Jag och du, alla våra år?”

Han frågade och frågade, men flickan bara tittade på honom och sa ingenting.

När han hade frågat på 364 olika språk provade han sitt 365:e, och då förstod hon äntligen. Hon skrattade och nickade, och så svarade hon på sitt språk: ”Visst, det vill jag! Det är klart jag vill!” ”Tadaa!” gnäggade Vidvinga rakt i örat på Pappa. ”Visste visste visste!” ”Aj!” skrattade Pappa och gnuggade sitt öra. ”Galoppa bort en bit nu, är du snäll, vackra Vidvingavän”, sa han sedan, ”för nu vill jag faktiskt pussläppa min prinsessa!”

Och den natten medan elden brann ner, kom jag till. För den vackra flickan var min MAMMA. Elden brann ner och himlen ljusnade, stjärnorna slocknade en efter en och det blev morgon.

Och sedan, när Pappa vaknade, var flickan borta.

Fortsättning följer …

76

Nu är klockan snart fem. Jag har suttit här i två timmar.

Jag borde gå.

Men jag vill inte.

Jag skulle ju kunna fråga om jag fick sova hos Mira.

Men hon kommer att vilja veta varför. Vi brukar inte sova över i veckorna. Och hennes mamma kommer också att undra och fråga. Då måste jag ljuga. Igen.

Jag vill inte ljuga. Och så behöver jag gympakläderna, för det är träning i morgon. Jag måste nog hem. Jag måste.

77

Det är lunchrast. Mira, Lollo och Christine har gått iväg för att smyga på några killar. Jag stannade här, i fönstret.

Igår när jag kom hem var Gregor inte där. Han har inte varit hemma på hela natten, och jag vet fortfarande inte var han är. Det är läskigt att sova när han är vaken och dricker, men det här var ännu värre. Det var tyst på ett så otäckt sätt. Jag började tänka en massa konstiga saker – såg för mig vad som kunde ha hänt, och så. Tänk om han är död?

Jag har jätteont i magen igen, men jag ska försöka gå på träningen efter skolan i alla fall.

Nu ringer det snart in. Jag skriver mera sedan.

78

OTURSDAGEN (som var igår, den 50:e dagen)

Till slut hände det där som jag varit så rädd för. Det var på träningen igår. Halva gruppen övade på långmattan och halva på trampetten. Jag var i trampettgruppen och höll på med mina himla frivolter. De började faktiskt kännas riktigt bra. Annika hade just ropat: ”Bra, Joy, fortsätt så!”

Då hände det.

Jag hade tagit ordentlig sats och fått ett bra avstamp och var högt upp i luften. Och plötsligt visste jag liksom ingenting – inte vad som var upp, och inte vad som var ner. Det blev bara alldeles flimrigt inuti.

Jag landade på ena axeln, snett på tjockmattan, och studsade ut på golvet.

Sedan vet jag inte vad som hände. De säger att jag slog huvudet rätt hårt i golvet.

När jag vaknade igen låg jag på golvet, och Annika satt

79

bredvid mig och pratade i sin mobil.

Hela gympagruppen stod runt mig och stirrade. Alla såg helförskräckta ut.

Det var en massa blod på golvet. Jag ville veta vad som hade hänt, så jag försökte resa på mig för att se. ”Ligg alldeles stilla Joy!” sa Annika då. Hennes röst lät inte som den brukar. Den var ljus och hes, och den lät rädd. ”Ambulansen är på väg!”

Ambulans? Vem ska åka ambulans? tänkte jag.

Jag måste ha varit helsnurrig, för det var ju förstås jag som skulle åka i den, och det där blodet på golvet, det var ju mitt.

Men det fattade jag inte då. Jag kände att det gjorde ont i höger hand, och sedan var det som om jag bara var tvungen att sova. Jag kunde inte hålla ögonen öppna.

Någon, kanske Annika, ropade: ”Joy! Joy! Somna inte nu!”

Jag försökte säga att jag bara skulle vila lite, men det blev inga ord av det, bara ett konstigt mummel.

Nästa sak jag minns är att jag tittade upp i ett biltak och att det satt någon bredvid mig. Det var en som jag inte kände igen.

Sedan vaknade jag mer ordentligt, och då var jag redan på sjukhuset.

Annika var med. Hon satt på en stol bredvid sängen som jag låg i. ”Var är vi?” frågade jag.

80

Det gjorde väldigt ont i näsan när jag pratade. ”På akuten”, sa Annika. ”Det är nog ingen fara med dig, Joy. Förmodligen har du fått en ordentlig hjärnskakning, bara. Det kommer snart någon och undersöker dig.”

Hon tog mig i handen, för att vara snäll förstås, men då skrek jag högt.

Stackars Annika! Hon släppte min hand och såg helt förtvivlad ut. ”Gjorde det ont?” frågade hon. ”Mmmm.”

Jag ville inte gråta, men det gjorde jag. Tårarna rann så knasigt, ner på sidan om ögonen och in i öronen, eftersom jag låg ner på rygg. Huvudet kändes som jag tror en fotboll känner sig efter en fotbollsmatch, och högerhanden brände och bultade.

Det kom en doktor till slut. Vi hade väntat ganska länge då, och Annika började bli lite stressad, för hon skulle hämta sina barn på dagis. Hon ringde hem till oss flera gånger, men Gregor svarade inte. Han svarade inte på mobilen heller, den var avstängd. Var är han?

Annika blev tvungen att ringa till sin man och be honom gå tidigare från jobbet. Det kändes som om jag hade förstört hela hennes dag.

Doktorn, i alla fall, han kom in och han var snäll och glad. Han tittade på mig och lyssnade på hjärtat och lungorna, och sa att jag hade fått en ordentlig hjärnskakning,

81

och att jag måste åka på röntgen för att jag förmodligen hade brutit något inne i handen. ”Blir nog gips på den, lilla damen!” sa han. ”Så får du be kompisarna att skriva sina autografer på det sedan!”

Jag blev flyttad till en säng med hjul och fick åka genom korridorerna i den. Det var kul.

Vi åkte hiss upp till röntgenavdelningen. Där fick vi vänta igen.

Annika ringde vårt nummer flera gånger till medan vi väntade, men ingen Gregor. Ingen Gregor ingen Gregor ingen Gregor.

Då dök plötsligt Miras mamma upp där i väntrummet.

Hon jobbar ju på sjukhuset, men jag visste inte att det var där, på röntgenavdelningen! ”Joy!” sa hon. ”Va?” Annika studsade upp och pratade en massa, men så tyst att jag inte kunde höra. Hon berättade väl vad som hade hänt. Och kanske att hon egentligen inte hade tid att vara kvar där med mig. För när de hade pratat klart sa Miras mamma att nu skulle hon ta hand om mig. Annika kramade mig (försiktigt) och sa ”lycka till sötnos” och gick.

Det var min tumme som var av. Jag fick gips runt handen och en bit upp på armen, precis som den där doktorn hade sagt.

Det gick fortfarande inte att få tag på Gregor. ”Har du någon aning om var han håller hus?” frågade Miras mamma.

82

Jag kom inte på något bra att säga, så jag sa nej.

Det kändes ganska skönt att säga som det var. Att inte ljuga, för en gångs skull.

Miras mamma frågade om jag ville åka ner till barnavdelningen och sova på sjukhuset eller följa med hem till dem. Jag valde att följa med Miras mamma hem. Jag ville inte bli ensam kvar på sjukhuset, fast alla var jättesnälla där.

Hemma hos Mira blev jag nerbäddad i gästrummet. Mira ville förstås höra om allt som hade hänt, men hon fick bara sitta en liten stund hos mig. Hennes mamma tyckte att jag behövde vila. ”Du mår säkert bättre imorrn redan!” sa Mira. ”Jag köper godis till dig efter skolan!”

Miras mamma kom in och stoppade om mig och sa god natt. Hon sa: ”Väck mig om du behöver mig, lova det!”

Lylliga Mira som har en mamma.

Sedan hade jag jättesvårt att somna. Kanske mest för att det gjorde ont lite överallt, men också för alla tankarna som började snurra som ett enda virrvarr av bråttomfåglar där mitt inne i mitt hjärnskakade huvud. MAMMA tänkte jag på, och Gregor, och tvärflöjten och gympan och dansen och den gipsade handen. Och så Gregor igen.

Att vad som helst kan ha hänt honom.

Det är förmiddag nu. Mira är i skolan, men Miras mamma är hemma. Gregor svarar fortfarande inte. Jag har fått

83

tre tjocka kuddar bakom ryggen så att jag kan sitta upp i sängen och skriva. Tur att det var höger hand jag landade på, eftersom jag är vänsterhänt.

Miras mamma pratar telefon i deras arbetsrum, som ligger vägg i vägg med gästrummet.

Jag hörde henne säga mitt namn nyss.

Jag längtar tills Mira kommer hem.

84

PAPPA, del VI Flickan fanns ingenstans. Hur Pappa och Vidvinga än letade och ropade så var hon helt försvunnen.

Inte spårlöst. Det fanns spår av många fötter kring den slocknade elden. Som om en stor grupp människor hade varit där och trampat omkring mitt i natten medan Pappa, flickan och Vidvinga sov. ”Att vi inte vaknade!” morrade Pappa.

Han kunde och ville fortfarande inte riktigt tro att det var sant att flickan var borta. ”Luktar bortsläp …” sa Vidvinga med näsborrarna mot fotspåren. ”Men vem? Varför? Åh, varför vaknade jag inte? Och varför frågade jag henne inte om det där som hon var rädd för?” snyftade Pappa.

Så ledsen som han var nu hade han aldrig varit förut.

Som alla andra prinsar hade han fått lära sig att det bara är prinsessor som gråter, men nu sprätte tårarna ur hans ögon som vatten ur nyfyllda vattenpistoler. ”Stackars lilla prinsen korven”, sa Vidvinga bekymrat. ”Är det självsprickorna nu? Åh, vet, vet …”

Hon la sin ena stora vinge över hans rygg. ”Kan göra nåt?” frågade hon. ”Luftleta, prinseprins?”

85

Pappa lutade huvudet mot Vidvinga och grät och grät. ”Ja”, suckade han till slut, när gråten började ta slut. ”Vi ska luftleta, du och jag, Vidvinga. Vi ska luftleta tills vi hittar henne, om vi så ska leta över hela världen. Är du redo, vackra Vidvingade vän?” ”Alltid vinglig!” sa Vidvinga käckt.

Hon böjde lite på knäna så att Pappa lättare skulle komma upp på hennes rygg.

Fortsättning följer …

86

fortfarande

På eftermiddagen idag ringde Gregor på min mobil. Jag fick värsta hjärtklappningen och svårt att andas.

Han sa att han var hemma igen. ”Joy”, sa han, ”kan du förlåta mig?” ”Var har du varit?” pep jag. ”Åh, du vill inte veta”, sa han. ”Dit där jag har varit skulle jag inte ens vilja skicka min värsta fiende.” ”Nähä”, sa jag.

Fast jag skulle visst vilja veta. Jag ville skrika åt honom att han väl kunde ha hört av sig och berättat att han levde, att han borde ha kommit till sjukhuset och tagit hand om mig, att jag saknar MAMMA lika mycket som han, att han borde ta sina äckliga ölburkar och vinflaskor och alla andra flaskor som han släpar hem när han mår såhär och tömma dem i slasken och komma och ge mig en Gregrig kram och bli VANLIG igen.

87

Men sa jag något? Bara ”nähä” sa jag.

För jag vågade inte. För jag ville inte göra honom arg nu när han ringde och lät så snäll och ledsen på rösten. ”Allt ska bli bättre nu, Joy”, sa han. ”Var är du? Kommer du hem snart?” ”Jag är hos Mira”, sa jag. ”Fast jag kan nog inte komma nu, för jag gjorde illa mig på gympan igår. Jag var på sjukhuset och så.” ”Är du skadad?” frågade han.

Han lät helt förtvivlad. (Det kändes faktiskt lite bra.

Som om det var rätt åt honom att bli förtvivlad.) ”Mm. Jag bröt tummen och fick hjärnskakning och så blödde jag en massa näsblod. Miras mamma har tagit hand om mig.”

Det blev tyst i telefonen.

Sedan hördes konstiga ljud.

Efter ett tag fattade jag att det var Gregor som grät. ”Gregor …?” sa jag.

Vad gör man med gubbar som gråter? Det vet inte jag.

Just då dök Miras mamma upp i dörröppningen. ”Är allt OK?” frågade hon.

Jag glömde bort hjärnskakningen och nickade. Det skar som knivar i huvudet. ”Det är Gregor, va?” sa hon. ”Kan jag få prata med honom?” ”Jag ska fråga”, sa jag.

Men Gregor ville inte prata telefon med henne. Han sa:

88

”Inte nu”, med liten och tunn röst. ”Fråga om jag kan komma över sedan? Om ett tag?” ”Hälsa honom att han är välkommen”, sa Miras mamma.

När jag sa det började han gråta igen.

Sedan tutade det avbrutet samtal. Jag vet inte om han la på eller om det bröts.

Miras mamma stod kvar vid min säng. Hon strök mig över håret. ”Bra att han har kommit till rätta i alla fall …” sa hon.

Det lät lite som om hon pratade med sig själv, så jag sa inget.

Jag hade också en massa gråt som ville ut, men jag höll emot och svalde allt vad jag kunde. För att få något annat att tänka på tittade jag på tavlan som hänger på väggen vid fotändan.

Den föreställer en väg, en grusväg, med ängar på båda sidor. Vägen leder in i en grön skogsdunge. Det finns en mörk öppning där, som en tunnel eller en grottöppning mitt i det gröna. Man kan nästan känna hur det skulle kännas att gå på den solvarma, dammiga vägen och sedan komma in där i mörkret. Där inne under träden prasslar en kall skuggvind bland löven, och lukten av sval jord sticker lite i näsan. Man får knottror på armarna, men man vill ändå stanna kvar. Det pirrar i bröstet av något farligt och hemligt. Som om ett mysterium gömmer sig bakom någon av stammarna.

89

PAPPA, del VII Vidvinga slog några kraftiga slag med sina vingar utbredda över det torra gräset och lämnade marken. Snabbt var de uppe i luften, högt över ängen.

Pappa tittade neråt. Han såg allt bli mindre och mindre – eldstaden, ängen, husen och kullarna. ”Hållvälj!” sa Vidvinga och flög i en stor cirkel. ”Mot glädjen …” sa Pappa lite sorgset. ”Vart den nu tog vägen …” ”Aningens filoklurisk riktning, prinseprins”, sa Vidvinga.

Hon gjorde en runda till medan hon väntade på ett bättre svar.

Nu var de ännu högre upp och gled in genom ett moln och ut igen. Pappa suckade. Hur skulle han kunna veta vart hon hade tagit vägen, hans prinsessa?

Egentligen borde de ju inte ha hunnit så långt … Vem hade tagit henne, vem hade tagit henne, VEM HADE TAGIT HENNE? Och varför? Åh, vad han ville veta! ”Flyg närmre marken, Vidvinga min”, sa han. ”Vi börjar här. Och så flyger vi runt runt, meter för meter tills vi har flugit över hela världen. Har vi inte hittat henne då, så gör vi likadant, fast tvärtom – meter för meter i mind­re cirklar.”

90

”Påpekning”, sa Vidvinga. ”Prinseprins kommer att bli yr. Lite yr, prinseprins?” ”Jo, förmodligen”, sa Pappa. ”Men det bryr jag mig inte om! Jag måste hitta henne!”

Vidvinga nickade med storslaget allvar. Manen fladdrade i vinden. Hon sänkte sig neråt igen och började flyga i cirklar över ängen. Så småningom gjorde hon cirklarna större och större, och snart flög de inte över ängen längre, utan över hav och skogar och städer och berg. De flög hela dagarna och landade på olika ställen om kvällarna. Hade de tur hittade de mat och vatten och gräs. Men ibland var de hungriga och sov med kurrande magar. När morgonen kom flög de vidare.

Pappa stirrade och stirrade efter flickan. Han stirrade så mycket att han fick ont i sina ögon och blev tvungen att köpa sig glasögon i en stad där de landade en av alla kvällarna.

Efter flera års letande kom de en kväll i skymningen inflygande över stäppen med de tusen hästarna. Slottet låg där och glänste med alla sina välputsade, lökformade koppartak i solnedgången. ”Titt!” ropade Vidvinga med darrande röst. ”Titt, Prinseprins, titt! Tycker borta bra, men hemma bäst?

Sant eller inte?”

Hon landade framför slottet.

Pappa gled av.

91

De var båda trötta och smala och smutsiga.

Pappa hade börjat få gråa strån i sitt svarta prinshår.

Han gick på stela ben mot slottets port. ”Vila dig, Vidvinga”, sa han. ”Eller vad du vill göra. Jag går för att hälsa på min far, Kungen.”

Vidvinga fällde in sina slitna vingar mot sidorna. Hon ville inte vila! Hon vände sig om mot stäppen och såg hur de tusen hästarna stod alldeles stilla med höjda huvuden och tittade på henne. Och hon började springa mot dem med galopperande, rusande, rasande, lyckliga ben. Hon sprang så att marken skakade under henne där hon dundrade fram. ”Kommer här kommer jag kommer nu!” ropade hon lyckligt.

Hon fick tusen gnäggningar till svar.

Fortsättning följer …

92

Sedan, igår, kom Gregor.

Han kom och satt på min sängkant. Han såg så tunn och grå och ömtålig ut, och jag tyckte så synd om ho­nom.

Och han tyckte synd om mig. Han höll mig i min friska hand och sa: ”Stackars Joy.” Sedan sa vi inte så mycket mer. Det fanns ju egentligen massor att säga, men det blev tyst. Vi höll varandra i handen istället och tyckte synd om oss. Det var ganska skönt.

Sedan gick han ut i köket för att dricka kaffe med Miras mamma.

Det var bara vi hemma. Mira var hemma hos Christine (hon är ganska ofta med henne nuförtiden), och hennes pappa hade åkt någonstans, tror jag. Gregor satt länge i köket. Jag tyckte mest att jag hörde Miras mamma prata,

93

fast jag kunde inte riktigt höra vad hon sa. Bara något litet ord här och var snirklade sig in till mig där jag låg. alkohol ensam joy insikt vi du finns det finns finns en väg ut

Det finns det finns det finns: en väg ut.

Så tror jag att hon satt och sa till Gregor.

Jag tittade på tavlan igen. Nu tänkte jag på ett annat sätt. Jag tänkte såhär: Att jag är där ute på ängen. Att solen är varm och gul mot huden. Att gräset är grönt och himlen är blå, precis som det ska vara.

Gregor, tänkte jag, han är inne under träden, i den kalla, mörka dungen. Det är för mycket blad och växter och skugga där. Han vill inte vara där. Han är rädd för allt som slingrar sig i mörkret. Han är rädd för alla bråttomfåglarna som flapprar mellan grenarna. Han hittar inte ut.

Det finns en väg ut. Men han ser den inte.

När jag tänkte så blev tavlan lite otäck. Jag tyckte nästan att jag kunde höra hans röst där inifrån: ”Hjälp! Snälla … någon … hjälp mig!”

Jag blundade och försökte tänka på något kul istället.

Jag tänkte på Vidvinga som strosade på stäppen med sina tusen vänner och betade solnedgångsgräs. Det såg ut som om hon var lycklig över att vara hemma igen!

94

PAPPA, del VIII Pappa satt inne i sin far Kungens rum.

Det var mörkt där inne. De tjocka sammetsgardinerna var fördragna, och bara ett stearinljus var tänt. Det stod på guldbordet bredvid Kungens enorma säng och fladdrade med en blek låga.

Från Kungens säng hördes konstiga, väsande andetag.

Han höll nämligen på att dö. Han hade bara väntat på att Pappa skulle komma tillbaka först.

Nu skulle han hålla sitt sista kungatal. Man kan inte dö utan att hålla ett sådant tal. Det hade han lärt sig i Kungahandboken, del femtionio. ”Käre son”, sa han. ”Det är nu dags för mig att vandra vidare mot den snälla källaren.” ”Menar inte far de sälla källorna?” frågade Pappa försiktigt. ”Öh … jaha, ja det kanske är det jag menar”, sa Kungen. ”Nåväl. Jag tänker nu kasta omkring mig handdukar och sedan sätta mig på en sista potatis och på detta vis lämna mitt jordiga liv bakom mig och gå med i Himlakören, och har vi tur så vinner vi Körslaget 2010.” ”Jag önskar dig all lycka”, sa Pappa och kunde inte låta bli att le.

95

Stackars gamla Kungen hade ju blivit helt stollig. ”Det tackar jag för!” sa Kungen och tryckte Pappas hand. ”Du har varit en underbar son. Glöm inte att hissa flaggorna varje morgon och borsta tänderna på kvällen.

Tror du taxin kommer snart?”

Taxin, tänkte Pappa. Gubben tror att han ska åka taxi till himlen! Han sa: ”Ja, far. Taxin kommer nog när som helst nu.” ”Gott!” sa Kungen, la huvudet lite bekvämare mot sidenkudden och dog.

Pappa gick fram till det stora fönstret och drog undan gardinerna. Solen hade hunnit gå ner, och de tusen hästarna syntes bara som mörka skuggor mot det sista kvällsljuset.

Han tyckte att han såg Vidvinga där, med mulen sänkt mot gräset.

Han tänkte: Nu är jag kung.

Det skulle betyda att han inte längre kunde flyga i cirklar över världen för att hitta flickan och glädjen. Bara under semestern skulle han kunna lämna slottet för att luftleta vidare.

Han suckade djupt. Hans far hade just dött, och hans prinsessa var bortrövad av en okänd hop skurkar. Och nu hade han blivit kung också, till råga på allt. Han kände sig jättedeppig.

Allt har väl sin tid, tänkte han stilla. Sedan började han filosofera högt för sig själv:

96

”Jag hade något. Jag förlorade något. Nu får jag något annat. Visst önskar jag att mitt liv skulle ha sett annorlunda ut. Men jag ska inte ge upp. Jag ska leta vidare efter min prinsessa. Under tiden som jag letar vill jag vara glad. Jag är så trött på att vara dyster. Glädjen ska bli mitt kungarike. Det ska bli mitt kungliga budskap! Glädje till världen – så ska det stå på mina mynt!”

Och alla tjänarna som trängdes i dörren för att se vad som hände inne i gammelkungens svit nickade mot var­ and­ra. Det lät så stort och klokt, det han sa. ”Tjenare tjänare”, sa Pappa utan att vända sig om.

Han hade ju hört att de stod där i dörren allihop, för de hade inte kunnat låta bli att puffa och buffa på varandra.

Det prasslade och frasade av tusen fluffiga skjortärmar när alla tjänarna gjorde honnör. En av dem råkade få allt om bakfoten och ropade: ”Hej knekt!”

Han blev ordentligt surt utblängd av dem som stod runt honom. ”Var snälla och bädda min säng och ta fram en ny tandborste”, bad Pappa. ”Om jag ska börja jobba som kung imorgon, så måste jag nog gå och lägga mig nu!” ”Visst, kung!” sa alla tjänarna och rasslade iväg i slottets långa gångar.

Fortsättning följer …

97

Ikväll är min första kväll hemma igen. Gregor hämtade mig med bilen, fast egentligen mår jag alldeles bra igen i huvudet, och handen gör inte ont längre. Så jag hade ju kunnat gå, menar jag. Men han kom med bil.

Vi tog vägen förbi kyrkogården för att tända ett ljus för MAMMA. Det hade redan hunnit bli mörkt när vi kom dit. Ljuset från den lilla lågan fladdrade och dansade över MAMMAS gravsten.

Gregor var tyst och stilla. Han höll ena armen om mig.

Han luktade gott igen, nytvättat och vitt på något sätt. Jag lutade mig lite mot honom.

Och så började jag gråta. Det bara kom, utan att jag hann känna att det var på väg.

Gregor sa ingenting. Han vände hela mig mot sig och kramade mig hårt, medan jag grät hans jackmage alldeles blöt.

98

Och sedan åkte vi hem. Det var städat och nytvättat och vitt hemma också. Gregor hade lagat min favoritmat, en gryta som MAMMA brukade göra. Vi åt med tända ljus på matbordet. Plötsligt sa han: ”Jag hittade din klänning.”

Jag blev alldeles så där smulig igen inuti. Och rädd. Jätterädd. Men Gregor sa: ”Jag förstår dig så väl. Och nu tänker jag säga till dig igen att det ska bli bättre här hemma. Jag ska inte lova något. Men jag ska göra mitt bästa. Varje dag ska jag göra mitt bästa. Jag vill ha mitt liv tillbaka. Snälla Joy, du tror väl på mig?”

Vad skulle jag säga?

Jag sa: ”Ja, det gör jag väl …”

Då satte sig Gregor på knä framför mig och kramade mig igen. Och jag kramade tillbaka.

99

Idag i skolan, när vi satt i vårt fönster, berättade Mira en konstig sak. Egentligen hade hon lovat att inte säga något, hennes mamma hade bett henne att inte göra det, sa hon, men till slut kunde hon väl inte låta bli. Hon sa att de hade prata hemma om att låta mig komma och bo hos dem istället för hos Gregor.

Hon sa att det kunde ha blivit så kul. Då kunde gästrummet ha blivit mitt rum och så skulle vi nästan ha blivit systrar, sa hon.

Ibland är det som om hon inte fattar någonting.

Jag vill ju inte flytta! Vad ska jag flytta för? Gregor hade det lite svårare än vanligt ett tag, men jag vill väl inte flytta bara för det? Jag blev sur, och Mira frågade vad det var för fel. Jag kunde inte förklara. ”Skulle du vilja bo hos mig?” frågade jag. ”Nä!” Mira skrattade. ”Det går ju inte! Gregor är ju liksom inte …”

100

Hon avbröt sig när jag hoppade ner från fönstret och började gå därifrån.

Jag var så himla ledsen och arg, och benen ville bara därifrån. ”Joy? Vad är det? Varför går du?” ropade Mira. ”Är du sur? Vad är du sur för?”

Jag tänker aldrig mer prata med Mira. Hon fattar absolut ingenting. Hon kan vara med Christine istället. Hur mycket hon vill. Jag ska vara ensam nu.

Gregor märkte att jag var ledsen när han kom hem efter jobbet. Han frågade om han kunde göra något för mig.

Jag ville inte berätta vad som hade hänt.

Men han tänkte visst inte ge sig. Han började härma en gammal engelsk knasig intervjugubbe från TV och ställde en massa tokiga frågor tills jag började skratta.

Just nu är han inte hemma. Han går på möten på kvällarna för att fortsätta må bra och inte dricka alkohol. Jag tycker att det är bra. Jag tror att han är där inne i den där snåriga dungen fortfarande, men att solen har börjat lysa ner mellan löven. Snart kommer han säkert att hitta öppningen också. Och jag ska vänta på honom här ute på min äng!

101

Klockan

.

SMS från Mira: Om vi inte blir vänner igen kommer jag aldrig mer att kunna sova!

LLLL Din för evigt, Mira

SMS till Mira: Ok. Hönsro. Joy

SMS från Mira: HÖNSRO! J FÖRLÅT FÖR VAD JAG SA! DU ÄR BÄST!!!!!

102

Idag bokade Gregor biljetter till Thailand! Vi åker på juldagen och ska vara borta två veckor! Åh, det ska bli så kul! Gregors syster Ingalill ska också åka med, och det ska också bli kul. Det var länge sedan jag träffade henne.

Det är exakt 77 dagar kvar! Jag har räknat!

Vi satt länge på kvällen och tittade i turistbroschyrer och på kartor. Gregor pekade ut var han träffade MAMMA också, fast just dit ska vi inte den här gången.

103

Förlåt kära fina bok att jag inte har skrivit på så länge. Det var inte meningen alls. Jag har bara haft så mycket annat för mig.

Idag fick jag ta av gipset, ÄNTLIGEN! Jag är lite öm fortfarande, och tummen känns stel och har fått en liten knöl. Men nu ska jag börja öva upp handen så att jag kan spela tvärflöjt igen! Det har jag längtat efter.

Vi ska ha stor dansavslutning på Folkets Hus och övar för fullt på vårt nummer. Vår dans är jättefin. Vi är marionettdockor som får liv när vår fröken låtsas klippa av våra (osynliga) trådar. Vi har hittat på den alldeles själva.

Nu kommer Mira! Hon har lånat sin grannes hund, och vi ska gå ut och gå med den!

Hej hej boken!

104

Idag när jag kom hem från skolan satt Gregor i soffan.

Han såg konstig ut i ansiktet. Blicken fladdrade hit och dit. Det stod ett glas på soffbordet med lite brunt på botten. Det kändes som om någon körde runt en skruvmejsel i magen på mig. ”Snälla Joy”, sa han. ”Hjälp mig.” ”Vad ska jag göra?” sa jag. ”Töm flaskan som står i köket. Jag vill ju inte ha den.

Och ändå har jag varit och köpt den. Kan du förstå, Joy, hur dum en vuxen karl kan bli?”

Han sluddrade lite när han pratade, och det var inte så mycket kvar i den där flaskan.

Jag hällde ut det sista i alla fall, så som MAMMA brukade göra. ”Ska vi inte åka till Thailand nu?” fräste jag till honom från köket. ”Ska du börja igen och förstöra allt?”

105

”Nej nej nej NEJ NEJ!” ropade han tillbaka. ”Jag ska INTE börja igen! NEJ!” Jag ställde mig i dörröppningen så att jag kunde se honom. ”Vad sitter du där och dricker för då?” skrek jag. ”För att jag är dum!” sa han.

Han gömde sitt ansikte i handflatorna. ”Ja, det är du!” Jag fortsatte att skrika. Jag var så ap-arg. ”Du är så jävla jävla dum jävla Gregor-jävel!” skrek jag åt honom.

Sedan slängde jag den tomma flaskan i golvet. Hårt. Så hårt jag kunde slängde jag den. Men den gick inte sönder, för även om det ser ut som det är stenplattor på vårt köksgolv, så är det av plast.

Då sparkade jag till flaskan så den tjongade in i kylskåpsdörren och flera av småmagneterna ramlade ner och tidningsurklippen och teckningarna som de hade hållit uppe singlade ner mot plaststengolvet. Det gjorde ont i tån som jag hade sparkat med, och det kändes riktigt skönt.

Sedan rusade jag in på mitt rum, låste min dörr och slängde mig på sängen för att bita i en kudde.

Jag hörde att Gregor ringde några samtal där utanför.

Och sedan öppnades och stängdes ytterdörren.

Det blev sådär tyst att man hör sina egna öron.

Han hade gått.

Jag väntade ett tag. Sedan gick jag ut i lägenheten och hittade en lapp på köksbordet:

106

Joy, sötnos, jag söker upp hjälp. Det finns gryta att värma. G. Jaha. Hoppas att hjälpen funkar. Typ. Jag släppte ner lappen i grytan och såg hur den långsamt sög i sig det tomatfärgade spadet och blev röd. Jag vill inte ha hans äckliga gryta.

Jag gjorde några mackor istället.

Jag hatar Gregor.

107

PAPPA, sista delen (tror jag) Så började Pappa leva sitt nya liv som kung.

Han trivdes ganska bra.

Ibland kunde man se honom stå alldeles stilla i något av slottets alla fönster och titta med längtan mot något som inte syntes.

Bara Vidvinga visste vad det var. Om hon fick syn på honom när han var på det där långtittiga humöret brukade hon försöka pigga upp honom genom att göra lite loopingar utanför hans fönster samtidigt som hon sjöng någon av sina egna hittpåade sånger.

Varje sommar gav de sig av, han och hon, och letade vidare efter flickan. Också kring jul och nyår var Pappa ledig och kunde ta en liten sväng.

Men åren gick utan att de hittade henne.

Och en dag kände Pappa något konstigt. Det var som ett hugg i bröstet, och sedan en svart tomhet som fyllde hela kroppen.

Tung och allvarlig gick han ut på slottsbacken och kal­ lade på Vidvinga. Hon kom galopperande över stäppen och tvärnitade alldeles framför honom så att de båda försvann in i ett dammoln. ”Hon är död”, sa Pappa.

108

Dammet sjönk sakta mot marken igen. ”Bra-flickan?” frågade Vidvinga.

Pappa nickade. ”Sagt av vem? Kommit bud?” ”Jag bara vet”, sa Pappa. ”Jag känner det i hela kroppen.”

Vidvinga blåste lite mjuk hästvind mot hans hals och lät mulen ligga kvar på hans axel. ”Svårt och svart i hjärtat nu, prinseprins?” ”Ja”, svarade Pappa tankfullt. ”Fast det är något annat också. Jag är helt säker på att hon är död. Men det känns som om en del av henne lever kvar. Hur kan det vara? Jag förstår inte …”

Vidvinga lyfte huvudet från Pappas axel, tog ett djupt andetag och blundade hårt. ”Serveras härmed hästgissning!” sa hon och slog upp ögonen igen. ”Jaha …?” sa Pappa. ”Bra-flickans lilla föl är det som känns?” ”Bra-flickans lilla föl …” upprepade Pappa långsamt.

Det tog ett tag innan han förstod vad Vidvinga menade. ”Du menar att du tror att hon fick ett barn?” ”Menar det.”

Vidvinga nickade. ”Och pappan: prinseprins.” ”Åh … Men … Men vackraste vän, då måste vi ju fort-

109

sätta att leta! Då måste vi ju hitta fölet, jag menar barnet!” sa Pappa ivrigt. ”Vi ska fortsätta flyga över världen, Vidvingevän, och den dagen vi närmar oss min lilla prins eller prinsessa kommer vi att veta det, inte sant? Vi kommer att känna det, eller hur? Är det inte så? Tror du inte det? Att vi kommer att finna mitt barn?” ”Hoppfullningsvis”, svarade Vidvinga. ”Och kanske lite likt en sanning.”

Pappa brydde sig inte om att lyssna till den lilla tveksamheten som fanns i Vidvingas röst. ”Vi flyger ut genast efter julafton”, sa han. ”Kommer du att vara redo?” ”Alltid vinglig, prinseprins”, sa Vidvinga.

Hon suckade, men tyst, så att Pappa inte skulle höra det.

110

Vi har haft det bra sedan jag skrev sist. Gregor kom hem rätt sent den där kvällen, men han var lugn och snäll och inget mer hände. Nästa morgon gjorde han frukost åt oss och åkte till sitt jobb. Det som hände kallar han återfall. Som att ramla baklänges i en trappa man just gått uppför, sa han. Typ: Akta dig för trappan! Vilken trapp-app-app-app-app?

Jag tror att det gäller att hålla hårt i ledstången eller något. Vad vet jag.

Jag vet att jag aldrig tänker börja dricka, i alla fall.

Och att jag egentligen inte hatar Gregor. Bara ibland.

Jag drömde en jätteläskig dröm för några nätter sedan.

Det var den där tavlan igen, den med vägen och dungen.

Jag låg fastbunden med rep i sängen i gästrummet. Repen var surrade runt hela mig så att jag knappt kunde andas.

Jag hörde Gregor skrika på hjälp och visste att han var där inne bland de mörka fuktiga träden. Jag bände och slet för

111

att komma loss. Bredvid sängen stod Mira och stirrade på mig. Hon sa (med kuslig burkröst): ”Titta mamma, vår gäst är inte tacksam!”

Och så dök Miras mamma upp. Hon ställde sig precis som Mira och bara stirrade. Gregor skrek inifrån tavlan. ”Vi kanske ska låta henne gå …” sa Miras mamma och började skära sönder repen med en kniv.

Mira fortsatte att bara stirra.

Sedan var jag plötsligt inne i den där skogen. Hela tiden hörde jag Gregors rop. Ibland var de nära, ibland långt borta. Men jag kunde inte se honom, hur jag än sprang efter ljudet och letade och letade. Jag bara snubblade hela tiden, och jag var så rädd för grenarna. De var blöta och slingrade sig efter mig som om de var armar och händer.

Jag grät och ropade ”Gregor!” så högt jag kunde.

Det kändes som om halsen sprack. ”Joy!” hörde jag honom svara. ”Joy. Joy, vakna. Du drömmer.”

Och då vaknade jag. Jag var svettig och helt inkorvad i min sänghimmel, som jag på något sätt hade lyckats dra ner från kroken i sömnen. ”Vännen”, sa Gregor. Han satt i morgonrock på min sängkant. ”Vad drömde du?” ”Jag minns inte”, ljög jag. Jag ville inte berätta. ”Men det var läskigt.” ”Det hörde jag”, sa Gregor. ”Du ropade på mig i din dröm.”

112

”Somna om nu”, sa han sedan. ”Jag är här. Jag sitter här tills du somnar.”

113

Dansavlutningsdags! Vi har övat och övat och övat. Vi vet precis vad vi ska göra.

Just nu sitter vi i vår grupp i ett litet rum i Folkets hus.

Loge kallas det. Man säger låsj, för det är franska.

I en låsj har man skådespelare och dansare, på en loge har man hö, sa vår dansfröken när vi trodde att det hette loge som det stavas.

Så nu är vi i vår låsj, för vi får inte vara i vägen borta vid sceningången.

Det är jättemånga som ska dansa och spela, hela Kulturskolan är här, tror jag. Och de som har kikat säger att det är helt fullsatt där inne. Gregor är där, och Mira och hennes mamma. De är här för att titta på mig!

Jag sitter och skriver för att ha något att göra. ”Smart att ha med sig en bok!” sa Rebecca i dansgruppen nyss.

114

”Vad skriver du?” frågade Emilia. ”Lite allt möjligt”, sa jag. ”Tankar och dikter och en saga och … ja lite sådär.”

Det lät så fånigt.

Nu tycker de bergis att jag är astöntig, tänkte jag. Vad skulle jag släpa med mig boken för?

Rebecca är rätt tuff och har en massa hål i öronen och sminkar sig. Jag är lite rädd för henne. Jag trodde att hon skulle säga något taskigt först, men hon sa: ”Coolt! Jag är inte så bra på att skriva, jag.”

Sedan frågade hon: ”Ska du bli författare, du?”

Och jag svarade faktiskt: ”Ja … Jo. Kanske.”

Och då sa hon ”coolt” igen. ”Då ska jag läsa din böcker!” sa hon.

Vår dansfröken stack just in huvudet och sa att det är tre nummer kvar, och sedan vi! Hjälp!

Jag är alldeles pirrig inuti!

Nu har vi dansat! Det gick bra! Mest av allt gick det väldigt fort. Jag hann knappt fatta att vi var inne på stora scenen innan vi hade dansat färdigt. Man blev bländad av alla strålkastare, så det var ingen idé att försöka titta efter någon i publiken. Men det liksom kändes att det satt jättemycket folk där. Det mullrade om dem.

Vår dansfröken är jättenöjd med oss.

115

”Ni hörde väl applåderna?” sa hon. ”De älskade er!” ”Vi vet!” sa Rebecca. ”Vi var så bäst!”

Sedan log hon mot mig! ”Visst då, Joy?!”

116

I natt började det snöa! Jättemycket! Jag vaknade tidigt av ljudet från en plogbil som åkte förbi. Ljuset från plogbilens blinkande varningslampor lyste upp mitt rum så att det blev alldeles gult.

Det passade så bra med snön, för idag var det julavslutning i skolan.

Vi var i gympahallen. Det blev blött på golvet utanför av alla snöiga stövlar som skulle av. Klädkrokarna var fulla med jackor och kappor. Det luktar på ett speciellt sätt på julavslutningar. Det luktar gran och varmt och parfymer och snö.

Lågstadiet hade övat in ett julspel, och vi hade övat in sånger. Min favorit var med, som alltid!

Joy to the world. Min sång! Jag blir så glad av att sjunga den.

Men Gregor, han blev ledsen. Jag såg från där jag stod

117

och sjöng att han torkade tårar ur ögonen. Jag frågade sedan, när vi pulsade hemåt genom snön tillsammans. ”Varför grät du?” frågade jag. ”Var du ledsen? Tänkte du på MAMMA?” ”Ja”, sa han. ”Jag blev så ledsen när jag tänkte på att hon inte fick se dig. Du var så fin. Du såg så glad ut. Hon borde ha fått vara med oss. Suttit bredvid mig. Och hört hur fint du sjöng.” ”Men jag tror att hon var där”, sa jag. ”Jag tror att hon ser oss hela tiden.”

Gregor stannade till och tittade länge på mig. Sedan nickade han och sa: ”Ja. Så är det nog.”

Och sedan sa vi inte så mycket mer. Vi fortsatte hemåt. Snön föll och föll i stora flingor. Jag sträckte ut tungan och lät det snöa på den medan vi gick.

118

klockan 06.37

MAMMA.

Fina fina MAMMA. Idag är det julafton. Det är tidigt på morgonen. Gregor sover fortfarande, och faster Ingalill också, i soffan. Hon kom igår och är här för att fira jul med oss.

Det är roligt att hon är här. Hon tycker också det. Hon sa att hon hade saknat mig. Och att hon är glad att Gregor har tagit sig samman, så att hon kan börja vara med oss igen. ”Jag har saknat min lille bror också, ska du veta”, sa hon.

Hon och jag julpyntade lite igår, fast vi ska åka imorgon. ”Är det julafton så är det!” sa hon.

Vi hängde upp julstjärnan i fönstret och satte lite tomtar här och var.

119

Någon gran har vi inte. Den skulle ju bara stå här och barra alldeles ensam medan vi ligger på vår strand och har det härligt. Stackars gran!

Jag tror jag ska smyga upp och göra kaffe åt dem snart.

Då blir de överraskade!

Jag önskar att du var här på riktigt idag, MAMMA. Jag har tappat räkningen på dagarna. Hur länge har du varit i himlen nu? Är det bra där uppe? MAMMA-MAMMA. Jag saknar dig så. Men vi har det bra. Du behöver inte vara orolig.

Gregor är bra nu. Han dricker ingenting. Bara vatten och juice! Det skulle du ha gillat!

Och i morgon flyger vi till Thailand! Kanske vi flyger förbi dig då, i din himmel? Du kan väl vinka till mig i så fall!

120

Nu flyger vi!

Vi är högt upp, ovanför molnen. Det är så spännande!

121

PAPPA, allra sista delen På juldagen gav de sig av, precis som Pappa hade bestämt.

De flög norrut över stäppen. Natten hade varit kall, och det låg ett tunt lager frost över allting. Till och med de tusen hästarna skimrade av frost. Det kom rök ur deras näsborrar.

Vidvinga slog stora kraftiga slag med sina vingar, och snart lämnade de stäppen bakom sig.

Pappa knöt pälsmössan hårdare under hakan och grävde in händerna i Vidvingas varma man. Han tyckte att det var härligt att äntligen vara på väg igen! Så mycket frisk morgonhimmel att flyga i!

Vidvinga var också på gott humör. ”Lite looping, prinseprins?” frågade hon. ”Nej, tack, men tackar som frågar”, sa Pappa. ”Du förstår, jag kanske ramlar av om du ska börja krumelura dig!” ”Åhå. Jo, sanningshaltigt”, svarade Vidvinga lite besviket. ”Men lite pirrande uppstigning?” ”Det låter bra!” sa Pappa. ”Flyg riktigt högt ett tag!

Mot solen, Vidvingevän!”

Och Vidvinga tog dem högre och högre upp. De flög rakt upp genom ett moln, flera kilometer tjockt, och när de kom ut på andra sidan var det som att komma till en

122

annan värld. Vart de än såg var det klarblå himmel och solsken och guldfärgade moln. ”Flyg sakta!” ropade Pappa.

Han ville hinna se allt det vackra. ”Gyllenfluff!” ropade Vidvinga tillbaka.

Hon vände på huvudet lite så att hon kunde möta Pappas blick.

Den var glad och full av guld, den med.

Just i den stilla stunden hördes ett fruktansvärt dån, och ett flygplan dök upp som ett vrålande spjut från ingen­stans.

Vidvinga hann precis kasta sig åt sidan för att inte bli träffad. Hon gjorde en häftig dykning ner bland molnen.

Någonting fick hennes hästhjärta att slå ovanligt hårt.

Det var inte bara det att hon hade blivit rädd för det plötsliga planet. Nej. Det var en väldigt stark känsla av att något viktigt just hade flugit förbi.

Hon tog ett djupt andetag och blundade. Ja. Jo. Eller?

Men prinseprinsen verkade inte ha märkt någonting.

Och han borde ju vara den som visste. Det var ju ändå hans föl. ”Ojojoj, det var nära ögat!” ropade han bara lättat där bakifrån hennes rygg. ”Ja”, sa Vidvinga fundersamt, ”nära ett öga var det kanske. Jaga planet, prinseprins?” ”Nänä!” skrattade Pappa. ”Du är tokig. Du hinner aldrig ikapp. Jaga flygplan! Vad har det tagit åt dig? Kära

123

hästskrälle, ibland undrar man! Flyg nu. Upp i solen igen med dig, och så norrut! Tjo!”

124

Samtidigt inne i planet, hos piloterna: Förste pilot: Såg du!?

Andre pilot: Vad? Förste pilot: Det var något stort framför oss!

Andre pilot: Nä nä.

Förste pilot: Jo, jag svär! Med enorma vingar på!

Andre pilot: Vadå? En fågel här uppe?

Förste pilot: Nej, inte en fågel. Något mycket mycket större!

Andre pilot: Ha, nä, lägg ner nu!

Förste pilot: Men jag svär!

Andre pilot: Gör inte det! Det är fult att svära.

Förste pilot: Men …! Jag såg det! Det är sant.

Andre pilot: !

125

MAMMA, de flög just förbi! Pappa och Vidvinga! Jag är nästan helt säker. Jag såg dem dyka ner i molnet under oss.

De finns!

Såg du dem också?

Visst såg du dem också?

Eller?

Men nu flyger vi åt olika håll. Pappa och Vidvinga flyger norrut. Jag låter dem flyga. Du blir kvar här uppe i din himmel, MAMMA. Jag är med Gregor. Vi flyger söderut.

Det är bra så. Jag har det bra! Hej världen, här kommer jag! Joy till världen!

126

(Du vet den där tavlan, MAMMA. Den med ängen. Jag tror att vi är där nu, Gregor och jag. Tillsammans på den där ängen. Ser du?)

127