9789174240238

bonniers stora

h채st lexikon

london, new york, münchen, melbourne, delhi

Innehåll Raser anges med kursiv stil

✧

Redaktion Amanda Lunn Thomas Keenes Emma Boys, Maria D’Orsi Antonia Cunningham Katriona John Lynne Brown Josephine Buchanan Helen Creeke, Meryl Silbert Redaktion för denna reviderade utgåva

Miezan van Zyl Laragh Kedwell Elizabeth Warman Phil Ormerod Sarah Larter ✧

Producerad för Dorling Kindersley av

First published in Great Britain in 1994

by Dorling Kindersley Limited, 80 Strand, London, WC2A ORL Originalets titel The Encyclopedia of the Horse Copyright © 1994, 2000, 2008 Dorling Kindersley Text copyright © 1994, 2000, 2008 Elwyn Hartley Edwards Översättning: Alf Agdler Granskning: Bengt Gustafson Copyright © 1998 Albert Bonniers förlag Översättning av ny text i 2009 års utgåva: Lottie Eriksson Granskning: Annelie Kihlgren, Marianne Lindsjöö och Christina Malmsten Copyright © 2009 Bonnier Fakta ISBN 978-91-7424-023-8 Reproduktion: Colourscan, Singapore Tryckt och bunden i Kina av Toppan Printing CO (HK) LTD

www.dk.com www.bonnierfakta.se

Inledning 6 ✧

del ett Hästens historia 8 ✧

Hästens utveckling 10 Åsnor, halvåsnor och sebror 16 Den asiatiska vildhästen 18 Tarpanen 20 Fyra grundtyper 22 Den moderna hästen 24

del fyra Den klassiska skolan 90 ✧

Den medeltida riddaren 92 Percheron 94 Renässansen 96 Ridkonst i teori och praktik 98 Cirkusen 100 Spanska ridskolan 102 Ridkonst på Pyreneiska halvön 104 Sorraia 106 ✦ Andalusier och lusitano 108 Alter-real 110 ✦ Lipizzaner 112 Frederiksborgare och knabstrup 114

del fem De stora stuterierna 116 ✧

del Två Forntiden 26 ✧

Hästen domesticeras 28 Vagnar och hästfolk 32 Det persiska riket 34 Den kaspiska hästen 36 Antikens Grekland 38 Alexander och Bukefalos 40 Pindos- och skyrosponnyer 42 Det romerska riket 44 Ariègeoisponny 46 Frieserhäst 48 Norikerhäst 50 Haflinger och avelignese 52 Kina – bakom muren 54 Tigrerade hästar 56

del tre

England, Irland och Usa 118 Engelskt fullblod 120 ✦ Shales-häst 122 Varmblodens framväxt 124 Groningen och gelderländare 126 Holländskt varmblod 128 Stuterier i västeuropa 130 Selle français 132 ✦ Fransk travare 134 Einsiedler och freiberger 136 Centraleuropa och norden 138 Trakehnare 140 ✦ Holsteinare 142 Hanoveranare 144 Belgiskt och bayerskt varmblod 146 Renländare och württembergare 148 Svenskt och danskt varmblod 150 Stuterier i östeuropa 152 Wielkopolski 154 Nonius och furioso 156 Tjeckoslovakiskt varmblod 158 Orienten och Indien 160 Kathiawari 162 ✦ Marwari 164 Indiskt halvblod 166

Inflytande från orienten 58 ✧

Österlandets ökenhästar 60 Islams herravälde 62 Arabiskt fullblod 64 ✦ Berberhäst 66 Trons försvarare 68 El Cid och Babieca 70 Mongolerna 72 Akhal-teké 74 Shagya-arab och gidran-arab 76 Angloarab 78 ✦ Donhäst 80 Kabardin och karabagh 82 Karabair 84 Budjonni 86 Lokai och tersk 88

Arabiska fullblod, Spanien

del sex Ponnyns inflytande 168 ✧

Nio brittiska raser 170 Fell och dales 172 ✦ Dartmoor och exmoor 174 ✦ New forest-ponny 176 Shetland och highland 178 ✦ Connemara 180 Welsh sektion A och B 182 Welsh sektion C och D 184 Europeiska ponnyraser 186 Landais och pottok 188 ✦ Bardigiano 190 Gotlandsruss och fjordhäst 192 ✦ Huçul och Konik 194 ✦ Islandshäst 196 Asien och Orienten 198 Basjkir 200 ✦ Indisk ponny 202 Sumba och timor 204 Sandalwood och batak 206 Java och padang 208 ✦ Australisk ponny 210 Hokkaido, kiso och kagoshima 212

del sju Nord- och Sydamerika 214 ✧

Conquistadorerna 216 Mustang och galiceno 218 Criollo och paso 220 Indianerna 222 Palomino och pinto 224 ✦ Appaloosa 226 Den amerikanske cowboyen 228 Quarterhäst 230 ✦ Morganhäst 232 American saddlebred 234 Missouri fox trotter 236 Tennessee walking horse 238 Kentucky Horse Park 240 Colorado ranger horse och amerikansk ridponny 242 ✦ Falabella och amerikansk shetlandspony 244 ✦ Chincoteague 246

del åtta Arbetshästen 248 ✧

Hästen inom industrin 250 Häst och vagn 252 Kanalhästar 254 Hästen i jordbruket 256 Maremmana och murgese 258 Italienskt kallblod 260 Camarguehäst 262 ✦ Ardenner 264 Boulognesare 266 ✦ Bretagnare 268 Normandisk cob 270 Poitevin och baudet de poitou 272 Brabant 274 ✦ Jutsk häst, schleswiger 276 Vladimirhäst och ryskt kallblod 278

Murakozer 280 Dölehäst och döletravare 282 Nordsvensk häst och finskt kallblod 284 Clydesdale 286 ✦ Shire 288 Suffolk punch 290 Australisk boskapshäst och brumby 292 Kommunikationer 294 Dilligensernas guldålder 296 Privatkörning 298 Royal Mews 302 Kunglig vagnshäst 304 Cleveland bay 306 Oldenburgare 308 Ridande polis 310 Brittisk polishäst 312

del nio

UTSTÄLLNING I golega

Hästen på slagfältet 316 Napoleon och Marengo 320 Wellington och Copenhagen 322 De båda världskrigen 324 Den moderna krigshästen 326 Brittiska paradhästar 328 ✦ Mula 330

Calgary Stampede 388 Jaktridning: historik 390 Modern jaktridning 392 Hunter 394 ✦ Irish Draught 396 Hästutställningar 398 Utställningar i USA 400 Hackney och hackneyponny 402 ✦ Hack 404 Engelsk ridponny och fransk ridponny 406 Hästmarknader 408 Cob 410

del tio

del elva

Sporthästen 332

Hästhållning 412

✧

✧

Galopp 334 Steeplechase 336 Trav 338 Amerikansk travare 340 Orlovtravare 342 ✦ Rysk travare 344 Caprilli och fältsitsen 346 Olympisk hästsport 348 Banhoppning: historik 350 Modern banhoppning 352 Sardinsk häst och salernohäst 354 Dressyr 356 Fälttävlan: historik 358 Modern fälttävlan 360 Tävlingskörning 362 Distansridning 364 Rocky mountain-häst 366 hästpolo och buzkashi 368 Poloponny 372 Sticka vildsvin och riva tält 374 The Pony Club 376 Ryttarlekar 378 Rodeo 380 Westernridning 382 Tävlingsgrenar i western 384 Cuttinghästar 386

Hästens kropp 414 Veterinärmedicin 416 Alternativmedicin 418 Hovslagarkonsten 420 Hästhållning och arbete 422 Få hästen i god kondition 424 Ryktning och skötsel 426

Hästen i krig 314 ✧

del tolv Träning och utrustning 428 ✧

Hästens utbildning – första stadiet 430 Hästens utbildning – andra stadiet 432 Hästens utbildning – tredje stadiet 434 Hästens natur 436 Den andra filosofin 438 Ridningens språk 440 Ryttarens sits 442 Sadeln 444 Bett och betsling 446 Seldon 448 Ordlista 450 ✦ Register 454 Medverkande 460

10 ✧ H ä s t e n s

historia

Hästens utveckling T

– och människan – har utveck­ lats under miljontals år och att arternas förmåga att överleva står i direkt propor­ tion till deras förmåga att Charles Darwin (1809–82) anpassa sig till omvärldens villkor framlades först av de båda brittiska natur­ forskarna Charles Darwin (1809–82) och Alfred eorin att djuren

Upptäckten av Eohippus Med hjälp av fossil kan utvecklingen av Equidae (hästsläktet) spåras från eocen, för ungefär 60 miljoner år sedan, och ända fram till tidpunkten för hästens domesticering omkring 4000 f. Kr. Det lilla djur från vilket den moderna hästen härstammar kallas av vetenskapsmännen för Eohippus, ”grynings­ hästen”. I likhet med alla andra varelser hade den utvecklats i steg. Dess närmaste förfader tillhörde en gren av den utdöda Condylart­ familjen, som existerade för omkring 75 miljoner år sedan och med vilken alla hovdjur är släkt. År 1867 påträffades ett nästan komplett skelett av Eohippus i klippformationer från eocen i Wyoming i USA. Det är med hjälp av detta och andra fynd från angränsande stater som vetenskaps­männen så väl kan spåra hästens utveckling. Intressanta fynd hade emellertid också gjorts i Europa 30 år tidigare, vilka felaktigt hade identifierats som tillhörande Hyrax, en familj av kaninliknande däggdjur. Det djur med vilket de ansågs besläktade kallades Hyracotherium, ett veten­ skapligt namn som fortfarande används.

Det bäst bevarade skelettet av Eohippus hittades 1931 i Big Horn Basin i Wyoming.

Det sammanfogades på ett mycket skickligt sätt av paleontologer vid California Institute of Technology. Denna rekonstruktion måste, tillsammans med andra väl dokumenterade fynd, betraktas som en exakt återgivning av skelettet av ”gryningshästen”. Med utgångs­ Gryningshästen Detta är en rekonstruktion av Eohippus, ”grynings­hästen”, från vilken våra moderna hästar härstammar. Djuret var inte större än en hund eller en räv.

Russel Wallace (1823–1913). Darwin redogjorde för sin utvecklingslära, grundad på tesen om ”den starkares överlevnad”, i Om arternas uppkomst genom naturligt urval, publicerad 1859. Tidigare hade det hävdats att livet var oföränderligt och att människor var skapade som människor och hästar som hästar – en fundamentalistisk och ofta rigid inställning från den kristna kyrkans sida som gick tillbaka på skapelse­ berättelsen i Bibelns Första Mosebok.

punkt från detta har det gått att framställa ”troliga” bilder och modeller av Eohippus.

Kännetecken Condylarterna, stamfäder till Eohippus och alla andra hovdjur, hade fem tår på varje fot med mycket starka, tjocka och hornartade naglar. Femton miljoner år senare hade

den rundryggade Eohippus fyra tår på fram­ fötterna och tre på bakfötterna, alla med kraftiga hornnaglar. Bakom tårna fanns en dyna liknande trampdynan på en hundtass.

Den finns kvar på den moderna hästen i form av ”sporren”, en liten hornartad utväxt på kotledens baksida. Den breda tramp­ dynan fördelade djurets vikt, medan tårna tillät större rörlighet på den mjuka mark som

Hästens

utveckling ✧

11

Landskap från eocen Jorden och dess invånare bör ha sett ut så här under eocen, för ca 60 miljoner år sedan, när Equus caballus började utvecklas.

återfinns i tropiska skogar och längs sumpiga stränder. Ögonen hos Eohippus satt mitt på huvu­ det. Sidoseendet var alltså dåligt, något som senare skulle ändras i och med att hästen flyttade ut på stäppen, där det behövdes en annan typ av seende som en del i försvars­ systemet.

Tänderna hos Eohippus hade låga kronor och liknade dem man finner hos svin och apor, väl lämpade för att tugga de mjuka, saftiga bladen hos lågväxande buskar.

Experterna tror att pälsen, som förmodligen hade samma struktur som pälsen hos ett hjortdjur, var mörk med ljusa fläckar, vilket bör ha varit ett gott kamouflage i skogsmiljön.

Dessa karakteristiska drag har fått vetenskapsmännen att anta att den tropiska djungeln var Eohippus’ naturliga livsmiljö.

Ett belägg för detta antagande utgör de fynd av ben från småapor som gjorts på samma platser. Det exemplar av Eohippus som har rekonstruerats vid California Institute of Technology har en mankhöjd på nästan 35 cm och bör ha vägt omkring 5,5 kg.

Dessa är dock inga standardmått för arten, ty det fanns betydande varia­ tioner vad gäller såväl exteriör som storlek mellan olika individer och områden. Den minsta arten mätte

inte mer än 25 cm över manken, medan större exemplar var kanske dubbelt så höga.

I Europa fanns det troligen ännu större arter.

De olika typerna av Eohippus, som utbredde sig västerut och österut över de landbryggor som före istiden fanns mellan Amerika, Europa och Asien, tros ha dött ut för ca 35–40 miljoner år sedan, under oligocen. Det tycks som om utvecklingen mot Equus avstannade i Gamla världen, även om det kan ha funnits ”fickor” där arten överlevde fram till så nyligen som för sju miljoner år sedan. På den nordamerikanska kontinenten fortsatte emellertid utveck­ lingen, uppen­barligen ryckvis, med långa mellanperioder då forskarna knappt kan spåra några förändringar.

Mesohippus Nästa viktiga steg i utvecklingen skedde under oligocen med Mesohippus, som var betydligt större än Eohippus, kanske omkring 45 cm hög. Den runda ryggen fanns kvar, men benen var proportionellt längre och tårna på frambenen hade reducerats till tre stycken. Här fanns också början till framtänder formade för att kunna slita av blad och växter.

Dessa fysiska skillnader speglar med all säkerhet en förändrad omgivning. Det tycks som om Mesohippus’ miljö långsamt övergick från djungelliknande skogar till mer öppna områden med låg buskvegetation. Förlusten av den fjärde tån, som innebar en större belastning på den mittersta av de tre tårna, tyder också på en gradvis förändring av markförhållandena. Då den fuktiga djungeln

Mank­höjd 35 cm

För 60 miljoner år sedan Hästsläktets utveckling kan spåras bakåt i tiden till ett litet djur kallat Eohippus, som levde för 60 miljoner år sedan. Djuret levde på den amerikanska kontinenten och hade förmågan att anpassa sig till de ändrade miljö- och klimatförhållandena. Utvecklingen kulminerade för 6 miljoner år sedan med Pliohippus, prototypen till Equus.

Eohippus Eohippus såg troligen ut så här. Djuret var anpassat till en tillvaro som bladätare i en djungelliknande miljö.

Fyrtåig

Framfötterna hade fyra tår med en trampdyna som stöd.

Mankhöjd 45 cm

Mesohippus Eohippus efterträddes av den större, tretåiga Mesohippus under oligocen, för 35–40 miljoner år sedan.

Tretåig

Skalle

Låga kindtänder passade ett djur som levde på blad.

Fyrtåig

Mittersta tån var den mest framträdande.

Skalle

Här finns anlag till bitande framtänder.

Tretåig Bladätare

102 ✧ D e n

klassiska skolan

Spanska ridskolan S

Wien är världens äldsta ridakademi.

Den grundades 1572 som en till Träningspass det habsburgska hovet knuten institution, där adelsmän kunde utbilda sig i den klassiska ridkonsten. Skolan har fått sitt namn efter de spanska hästar som först var i bruk, och än i dag panska ridskolan i

Historia Vinterridskolan ritades som en del av Hofburgpalatset av Josef Emmanuel Fischer von Erlach och stod färdig 1735, under den habsburgska monarkins glansdagar.

Det fanns flera andra ridakademier vid Europas hov, men Spanska ridskolan var den enda som överlevde Tysklands och den österrikisk-ungerska dubbelmonarkins sammanbrott år 1918. Österrike räknar den till sina främsta kulturella institutioner, och skolans magnifika ridhus är öppet under träningspassen samt vid de galaföreställ­ ningar som anordnas två gånger i veckan.

används endast lipizzaner (se s. 112–113). Dessa är ättlingar till spanska hästar som importerades till det kungliga stuteriet i Lipizza år 1580. De uppföds numera speciellt för skolans räkning vid Piberstuteriet i Steiermark. Fram till 1729, när Vinterridskolan började byggas på order av kejsar Karl VI, var skolan inhyst i en träbyggnad intill det kejserliga palatset.

Spanska ridskolan gör också turnéer över hela världen.

Träning En beridare vid Spanska ridskolan utbildas under fyra till sex år innan han anses mogen att rida en skolad häst. Han får sedan räkna med ytterligare två till fyra år innan han har kompetens att själv träna hästar.

Varje höst levererar Piberstuteriet åtta till tio unghingstar, tre och ett halvt år gamla, till skolan. Sedan hästarna fått lära känna miljön och vant sig vid de dagliga arbetsrutinerna, ägnas det första året åt

vanlig grundläggande utbildning i avsikt att förbättra deras balans under ryttare.

Under det andra året, som brukar kallas den ”lägre” eller ”kampanj”-skolningen, införs gymnastiska övningar för att lösgöra hästen och förbättra dess samling. I pro­ gram­met ingår sänkning av korset, ökad användning av bakbenen, förkortning av basen, framdelslyft och ökad eftergift i nacke och hals – i själva verket en samling av hästens styrka. I slutet av denna period är hästen redo att börja lära sig de rörelser som ingår i Haute École, t. ex. piaff och passage.

Nu kan beridaren bilda sig en uppfattning om hästens lämplighet för de allra svåraste sprången – ”skolorna över marken”.

Under tredje och fjärde året lär sig hingstarna dessa språng. De inbegriper de svåra, flygande galoppombytena och slutligen också galoppombyte i varje steg.

Hästarna får också lära sig bemästra den vackra piruetten och att utföra piaff och passage med förbättrad rytm och precision.

Piaff är en hög, mycket samlad trav, som utförs nära nog på stället. Passage utnyttjar samma långsamma, rytmiska rörelse, men nu rör sig hästen majestätiskt framåt.

Särskilt talangfulla hästar kan sedan väljas ut för att utföra ”skolorna över marken”.

Dessa representerar den allra högsta nivån inom den klassiska ridkonsten och manifesterar den absoluta samlingen hos hästen. Sprången lärs först vid handen, med en longerlina som hålls av tränaren. Först då hästen kan utföra sprången utan vikt på Mästerverk från barocken Beridare vid Spanska ridskolan i Wien framför en elegant kadrilj i den ståtliga Vinterridhallen vid Hofburgpalatset. I hallens ena ände hänger porträttet av skolans grundare, den tysk-romerske kejsaren Karl VI (1685–1740).

S pa n s k a

ridskolan ✧

103

Skolorna över marken Skolsprången är ett imponerande inslag i föreställningarna. Här gör sig hingsten redo att utföra en courbette ur levade-position.

bär mörkbruna, dubbelknäppta frackar, hattar av bicornetyp, vita hjortskinnsbyxor och svarta stövlar med uppdragen krage.

Deras långa björkvidjor, som de själva skär, kan visserligen komma till användning men är framför allt en symbol för anspråkslöshet.

När beridarna gör entré och sorti, lyfter de av tradition sina två­hörniga hattar för porträttet av Karl VI, vilket hänger i ena änden av den stora barockhallen med sina ståtliga gallerier.

När de dansande vita hästarna under sina kusligt orörliga ryttare kommer in i hallen under de glittrande kristallkronorna, kan åskådaren bevittna vad som kallats ”konsten att rida kultiverad i sin renaste form och förd till fulländning”.

ryggen får han göra dem med ryttare. Under 1600-talet fanns det sju erkända språng, en del av dem inget annat än ofärdiga rörelser eller kanske förberedande övningar. I dag utförs endast tre grund­språng: levade, courbette och capriole (”gethoppet”, av det italienska capra, som betyder ”get”).

I levaden, grunden för de följande sprången, är hästens framdel upplyftad på väl böjda bakben. Haserna sänks till endast 20–25 cm ovan mark, medan frambenen hålls uppdragna. Ställningen måste intas under en kort tidrymd. Efter levaden följer courbetten. Nu hoppar hästen framåt på bakbenen med bibehållen frambensställning.

Den yppersta rörelsen är capriolen, då hästens alla fyra ben lämnar marken.

Bakbenen sparkar kraftfullt bakut, medan kroppen tycks sväva i luften.

Endast vita lipizzanerhingstar används vid skolan, men av tradition finns även en brun häst med. Emellanåt föds det bruna lipizzaner, men dessa är undantag, och de används inte i aveln.

Traditionell hälsning En kvartett beridare vid Spanska ridskolan lyfter på sina bicorner i en traditionell hälsning framför Hofburgpalatset i Wien.

Föreställningarna Under föreställningarna bär hingstarna svarta huvudlag med guldspännen men utan den vanliga käkremmen, och sadlarna är av vitt hjortskinn, den klassiska ridkonstens selle royale. Beridarna, som alla är österrikiska medborgare,

120 ✧ D e

stora stuterierna

Engelskt fullblod D

utvecklades i 1600- och 1700-talens ­­England som ett resultat av adelns och kungligheternas intresse för häst­kapplöpningar. Beteckningen ”fullblod” användes första gången år 1821 i del II av General Stud Book, som innehåller stamtavlor för engelska och irländska fullblod. Under de senaste 200 åren har en världsindustri vuxit upp kring fullblodet, som blivit den viktigaste enskilda hästrasen i världen. Den används för att öka storleken hos andra raser och för att förbättra aktion och linjer, liksom för att tillföra snabbhet, mod och mental styrka. Anledningen till detta är rasens starka genomslag, vilket i sin tur beror på en genetisk enhetlighet, skapad genom selektiv avel. et engelska fullblodet

Historia Det engelska fullblodets historia går tillbaka till tre importerade orientaliska hästar: Byerley Turk, Darley Arabian och Godolphin Arabian. Dessa anses utgöra rasens stamfäder och verkade i England i början av 1700talet. Det är dock en något förenklad historie­ skrivning, som inte tar hänsyn till att det sedan länge fanns en stam av ”löphästar”

En världssport Galoppsporten är populär över hela världen och följer de regler som en gång stiftades i England.

På bilden ses ett lopp på Jamaica.

i landet, främst vid de kungliga stuterierna.

Denna stam, korsad med importerade hingstar av orientaliskt ursprung, fram­ bringade en typ av hästar som var överlägsna alla andra i fråga om snabbhet och styrka.

Henrik VIII, hästkapplöpningarnas förste kunglige beskyddare (se s. 334–335), grundade Royal Paddocks vid Hampton Court med hästar från Spanien och Italien, vilka hade berberblod (se s. 66–67).

Dessa hästar korsades med de inhemska ”löphästarna”. Till de senare hörde de snabba galloway-hästarna från norra England, förfäderna till fellponnyn

Träning för galoppörer Galoppörer i Lambourn, ett av Storbritanniens viktigaste träningscentrum, tränas här tidigt på morgonen. Hästarna tävlar året om, och på vintern har de galopp- eller träningstäcken.

(se s. 172–173) och den irländska hobbyn, en förfader till connemaran (se s. 180–181).

Senare monarker hade också ett stort intresse för ”löphästar”, och efter 1660 års restaura­tion tog arbetet vid stuterierna ny fart. Det är mot denna bakgrund som det engelska fullblodet utvecklades.

De tre fäderna Orientaliska hästar användes inte för att öka snabbheten, eftersom de inte var snabbare än ”vanliga” engelska hästar. Ingen av de tre stamfäderna tävlade någonsin, och bara en eller annan av de andra importerade hästarna.

De uppfödare som skapade det engelska fullblodet utnyttjade den orientaliska stammen därför att dess genomslag tillät dem att bevara en viss önskvärd typ. Det har fastslagits att 81 procent av fullblodets gener är nedärvda från 31 ursprungliga fäder, av vilka de viktigaste är de tre nämnda hingstarna, som alla fullblod är släkt med på fädernet.

Byerley Turk, som deltog i slaget vid Boyne 1690 innan han blev beskällare vid stuteriet i Durham, grundade den första av de fyra huvudlinjerna. Denna börjar med Herod (född 1758), som var son till Jigg efter Byerley och vars anor går tillbaka till bl. a. Tourbillon och The Tetrarch. Enbart Herods avkomma vann över 1 000 lopp.

Darley Arabian, inköpt i Aleppo

Bakparti

Bak- och ländparti måste vara starka för att ge kraft åt galoppen.

Bakben

Bakbenen är långa och eleganta, med välformade hasleder som ger maximal drivkraft.

Engelskt 1704 och skickad till familjen Darleys hem i östra Yorkshire, var underbart byggd och den vackraste hästen i trion. Hans mankhöjd var 1,52 m, alltså högre än de flesta tidiga fullblod. Han betäckte stoet Betty Leedes och blev far till den första stora kapplöp­ nings­hästen, Flying Childers. Denna häst var med ägarens ord ”den snabbaste häst som någonsin tävlat i Newmarket eller, vilket de flesta anser, någonsin blivit född”. Hans helbror, Bartlett’s Childers, var far till Squirt som var far till Marske, vilken i sin tur var

fullblod ✧

121

far till Eclipse, obesegrad på kapplöpnings­ banan. Eclipse grundade den andra linjen, och några av 1900-talets viktigaste linjer går tillbaka till honom.

Godolphin Arabian kom till England 1728 för att användas som teaser (en hingst med vilken stonas brunst testas) vid lord Godolphins stuteri Gog Magog i Cambridgeshire. Han utmanade emellertid hingsten Hobgoblin om stoet Roxana, och med henne fick han Lath Ett bluegrass-föl Detta välväxta föl och dess mor finns på Airdriestuteriet i Kentucky – USA:s ”häststat” med en enorm hästindustri.

Bog

Bogen är lång, välmusklad och­­ liggan­de med en väl utvecklad manke.

Det är en kombination som ger långa, låga och ekonomiska rörelser.

och Cade. Cade blev far till Matchem, född 1748, som representerar den tredje fullblodslinjen. Den fjärde går tillbaka till Highflyer, Herods son. Det finns också andra betydelsefulla hingstar i historien, även om deras linjer försvunnit. Bland dem märks Curwen Bay Barb; Unknown Arabian, far till rasens urmoder Old Bald Peg, till vilken miljoner återkorsningar bland 1900-talets fullblod kan spåras; D’Arcys fuxfärgade och vita araber; Leedes Arabian; Helmsley och Lister Turks; Brownlow’s Turk; samt Alcock’s Arabian. Efter år 1770 slutade upp­ födarna använda araber i aveln, eftersom de fick bättre resultat med de egna stammarna.

I Sverige används bokstäverna ”xx” efter hästens namn för att markera att det är ett renrasigt fullblod.

Huvud

Huvudet är torrt och fint skuret.

Till skillnad från araben har det engelska fullblodet en rak profil.

Halsen är lång, vackert böjd och väl ansatt mot bogen.

Mankhöjd 1,57 m Bål

De långa, karakte­ ristiska linjerna tyder på snabbhet.

Ursprung

EUROPA

S T O R B R I T

Framben

A

L

D

N I E

N

N

Dublin

A

N

I R

Frambenen är smäckra, med långa, välmusklade underarmar och stora, platta ledgångar.

Benets omkrets nedanför knäet understiger sällan 20 cm.

Amsterdam

London Bryssel 0

200 km

Paris

Det engelska fullblodet utvecklades i England under 1600- och 1700-talen, och därifrån spreds rasen tidigt till Irland. Aveln i Storbritannien är i dag koncentre­rad till de stora kapplöpningsbanorna i Newmarket i Suffolk, Lambourn i Berk­shire och Malton i Yorkshire, men upp­födning förekommer även på andra håll. I början av 1900-talet uppföddes fullblod över hela världen, och i dag är aveln en multinationell industri.

Häst­kapplöpningar enligt de brittiska reg­ lerna anordnas numera i de flesta länder.

130 ✧ D e

stora stuterierna

Stuterier i Västeuropa D

e flesta europeiska

länder har nationella stuterier, subventionerade av staten. Få länder har en så blandad uppfödning som Frankrike, med allt från tunga draghästar till arabiska fullblod (se s. 64–65) och de världsberömda franska travarna (se s. 134–135) samt i allt större utsträckning även förstklassiga tävlingshästar. Spanien har en stor uppfödning av sina berömda andalusier (se s. 108– Le Lion d’Angers

Frankrike Frankrike har en mycket välorganiserad verksamhet med över 20 nationella stuterier.

På dem uppföds hästar för landets eget behov men också för att uppmuntra privat uppfödning. Stuteriet Le Lion d’Angers i Poitou är ett typexempel. Där finns engelska fullblod, nödvändiga för aveln av tävlings­ hästar; araber och angloaraber (se s. 78–79), som spelar en viktig roll inom all avel; franska travare (se s. 134–135); samt den framgångsrika rasen selle français (se s.

132–133). De flesta franska stuterier har också ponnyhingstar, främst connemara och poney français de selle (se s. 180–181 och 406–407). Vissa har även ariègeoisponnyer (se s. 46–47).

Det äldsta stuteriet är Le Pin, grundat 1715 som kungligt stuteri. Det håller sig med travare, fullblod, araber, angloaraber, selle français och en del percheronhästar (se s. 94–95) för att betjäna departementen Orne, Calvados, Eure och Seine-Maritime.

I likhet med många franska stuterier är Le Pin en imponerande anläggning även ur arkitektonisk synpunkt.

Det förnämliga Pompadourstuteriet har varit verksamt utan avbrott sedan år 1872, men egendomens historia går nästan 1 000 år tillbaka i tiden, då Guy de Latour byggde det första slottet på platsen år 1026. Senare, år 1745, köpte Ludvig XV egendomen åt sin älskarinna Jeanne Antoinette Poisson, som han adlade till markisinnan de Pompadour.

Stuteriet i Pau Det statliga stuteriet i Pau var tillsammans med det närbelägna Tarbes det första franska stuteri som koncentrerade sig på uppfödning av araber.

Senare har det också börjat föda upp angloaraber.

109) och korsar dem med fullblod (se s. 120–121) och araber för att producera mångsidiga sporthästar.

Det mest kända stuteriet i Österrike är statsägda Piber, där Spanska ridskolans lipizzaner (se s. 102–103 och 112–113) föds upp. Schweiz (med Einsiedeln, världens äldsta stuteri, grundat år 1064) har noterat stora framgångar vid internationella tävlingar, men landet har ingen egen hästuppfödning i stor skala.

S t u t e r i e r i V ä s t e u r o pa ✧ 131

Pompadour är det enda franska stuteriet som har en hjord angloarabiska avelsston förutom sin hingstdepå. Det är också det stuteri som skapade den franska angloaraben. I dag finns här över 25 angloarabiska hingstar liksom några fullblodsaraber, engelska fullblod, travare och en del tyngre hästar. Stuteriet i Tarbes i södra Frankrike domineras också av angloarabiska hingstar av mycket hög klass.

Spanien Spanien har en lång tradition inom hästaveln och är i dag i nästan lika hög grad känt för sina araber som för den inhemska andalusiska hästen. Två av de viktigaste anläggningarna är arméns stuteri i Jerez de la Frontera och

Pompadour Pompadour har varit stuteri sedan 1872 och är ur arkitektonisk synpunkt lika imponerande som de andra framstående franska stuterierna.

Här har den franska angloaraben utvecklats.

hingstdepån i Córdoba. Jerez de la Frontera är särskilt berömt eftersom den andalusiska rastypen, vilken hade korsats med många olika raser genom åren, fixerades där. Jerez har andalusiska hingstar och ston, araber, angloaraber och fullblod. Även om Spanien nu har börjat producera sporthästar, är det dock fortfarande andalusier och araber som svarar för huvuddelen av uppfödningen.

Hingstdepån i Córdoba är berömd för sina storslagna 1500-talsbyggnader och sina arabiska fullblod. Därför kan det kanske verka en aning märkligt att det ännu in på 1980-talet fanns 37 tunga vagnshästar och över 20 åsnehingstar för mulavel vid stuteriet.

Piber till Spanska ridskolan i Wien, medan stona vid stuteriet rids eller körs in.

Schweiz Schweiz’ viktigaste avelscentrum för hästar ligger i Einsiedeln, ursprungligen ett kloster där einsiedlerhästen (se s. 136–137) fötts upp sedan åtminstone år 1064. Ett annat centrum är den statliga hingststationen i Avenches, där freibergerhästen utvecklats ur kallblodslinjer. På båda ställena används importerade hingstar, framför allt normandiska och anglonormandiska sådana.

Avenches har försett stona vid Einsiedler med hingstar ända sedan 1890. Förutom anglonormander har Avenches varmblods­ hingstar och på stuteriet har såväl hannover­ anare som svenska halvblod använts.

Österrike

Ston och föl vid Piber Lipizzanerhingstarna vid Spanska ridskolan i Österrike föds upp vid Piber. De tillbringar somrarna på höga alpängar och sänds till skolan vid tre års ålder.

När den österrikisk-ungerska dubbel­ monarkin bröt samman 1918 förlorade Österrike sin roll inom hästuppfödningen.

Men kvar finns det unika Piberstuteriet, berömt för sina lipizzanerhästar. År 1983 ledde en virusepidemi till att 40 hästar och 8 procent av de förväntade fölen gick förlorade. I dag har Piber ett 100-tal ston. År 1993 föddes det 56 föl, och sedan ett nytt veterinärcentrum inrättats har antalet lyckade betäckningar med åtföljande födslar av levande föl ökat från 27 till 82 procent.

Utvalda treåriga hingstar skickas från

Det schweiziska statsstuteriet Schweiziska varmblod, hannoveraner, engelska fullblod, svenska halvblod och selle français utgör det hästmaterial uppfödarna arbetar med vid det statliga stuteriet i Avenches.

140 ✧ D e

stora stuterierna

Trakehnare

T

nära den idealiska allround­ typen av sporthäst eller ridhäst som man kan komma. Den tycks bättre än de flesta varmblod ha kunnat ta tillvara fullblodets finaste kvaliteter, kanske beroende på sin nedärvda härdighet och den försiktiga tillförseln av arabiskt blod.

Rasen har behållit sin alldeles egna karaktär, och den har också använts för att förädla många andra av den europeiska kontinentens sporthästar. rakehnaren är så

Hals

Det välskurna huvudet har det engelska fullblodets raka profil, och halsen är elegant böjd.

Bog

Bogen sluttar väl från den väl utvecklade manken.

Aktionen är fri i alla gångarter.

Ursprung Trakehnarens anor går tillbaka till 1200talet och det område som då kallades Ostpreussen. Vid denna tid koloniserades provinsen av Tyska orden, som upprättade ett stuteri där den inhemska schweiken­ ponnyn användes som bas. Schweiken­ ponnyn, ofta använd i jordbruket, var en ättling till konikponnyn (se s. 194–195), vilken i sin tur är en ättling till tarpanen (se s. 20–21), och det är från denna som trakehnaren har ärvt sin livskraft, uthållighet och härdighet. År 1732, 500 år efter Tyska ordens kolonisering, grundade Fredrik Vilhelm I av Preussen, far till Fredrik den store, det kungliga Trakehnen-stuteriet i de utdikade träskområdena mellan Gumbinnen och Stallupönen i kungadömets östra del.

Härifrån hämtades huvuddelen av Preussens hingstar, och stuteriet blev känt för en typ av elegant vagnshäst, som kombinerade snabbhet och uthållighet. År 1787 övergick stuteriet till kavallerihästar och remonter, och redan vid denna tid hade såväl ett omfattande program för prestationsprövning som en detaljerad dokumentation av stammarna införts. Denna noggranna genavel skulle komma att stå modell för all varmblodsavel i Europa. Under storhetstiden på 1800talet upptog Trakehnen-stuteriet en areal på över 13 700 ha. Där fanns hjordar med ston indelade efter färg: fux, bruna/mörkbruna, flerfärgade och svarta, den sistnämnda en dominant färg inom rasen.

En klasshäst Trakehnaren har en imponerande rekordlista och betraktas allmänt som en ”klasshäst” bland de europeiska varmbloden.

Mankhöjd 1,63–1,68 m

T r a k e h n a r e ✧ 141

Influenser Under 1800-talet infördes engelska fullblod (se s. 120–121) och arabiska fullblod (se s. 64–65) av hög klass för att ytterligare förädla rasen. Genom åren har det engelska fullblodet kommit att dominera – år 1913 var t. ex. 84,3 procent av alla trakehnerston fallna efter fullblodshingstar. Rasen användes mycket under första världskriget och ansågs då vara världens bästa arméhäst.

Det arabiska inslaget har emellertid alltid utgjort ett balanserande element, använt för att korrigera eventuella svagheter i exteriör eller temperament som kan härledas till fullblodet. År 1936 fanns det fortfarande en hjord med arabston vid Trakehnen, och så

Uppfödning Tyngdpunkten inom trakehneraveln ligger i västra Tyskland, men numera föds rasen upp i många europeiska länder, från Polen till Storbritannien.

Svans

Svansen är högt ansatt och fortsätter linjen från det ganska platta korset. I rörelse bärs svansen mycket elegant.

sent som 1956–58 användes angloaraberna Burnus och Marsuk vid trakehnerstuterierna i Rantzau och Birkhausen.

Störst inflytande på rasen har det eng­ elska fullblodet Perfectionist haft. Hingsten var fallen efter Persimmon, född 1893, som ägdes av prinsen av Wales, senare kung Edvard VII (1901–10), och var fallen efter St Simon undan Perdita II, som själv var fallen efter Hampton undan Hermione.

Persimmon vann Epsom Derby och St Leger 1896 och har haft stort inflytande på St Simon-linjen. I nästan alla moderna trakeh­nerstamtavlor återfinns Persimmons son Perfectionist och Tempelhüter, den bäste av Perfectionists söner. När Tempelhüter dog 1932 hade han lämnat efter sig 54 hingstar och 60 avelsston på Trakehnenstuteriet. Perfectionist/Tempelhüter-linjen och Dingo-linjen, som har starka band med Tempelhüters döttrar, utgör basen för den moderna trakehnaren.

Vinnarhästen Trakehnaren har en mankhöjd på mellan 1,63 och 1,68 m. Rasen har en imponerande rekordlista. Den dominerade det tyska olym­ pialaget, som vann alla medaljer i Berlin 1936, och den har fortsatt att vara fram­ gångs­­rik i internationella sammanhang sedan den vid andra världskrigets slut räddades ge­­ nom att avelsdjur fördes till västra Tyskland.

Ursprung

Bål

Bålen är av medellängd, stark och med bra bröstdjup och väl rundat bakparti. Just detta exemplar uppvisar linjer som röjer det arabiska inflytandet.

EUROPA

N e m u na

s

Wi

sla

ÖST ERSJÖN

P O L E N Warsawa

Od er

be

Benen är sunda med välformade leder, korta skenor och ett bra mått nedanför knäet. Hovarna är utmärkta och mycket starka.

El

Ben

0

200 km

Trakehnaren är grundad på schweikenponnyn med anor från 1200-talet och kommer från området mellan Gum­­binnen och Stallupönen i det gamla Ostpreussen ­(ligger i dag i Litauen). Det var här, i de mödosamt ut­dikade träs­ken, som Fredrik Vilhelm I av Preussen upprättade det kungliga Trakehnen-stuteriet år 1732.

Upp­födningen av trakehnare fortsatte i Västtyskland efter 1945, då häststammen fördes västerut för att inte gå förlorad till ryssarna.

150 ✧ D e

stora stuterierna

Svenskt och danskt halvblod S

Mankhöjd,

Danmark föder upp korrekta och mycket framgångsrika tävlingshästar av varm­ blodstyp. Inflytandet från det engelska fullblodet (se s. 120–121) är starkt, vilket förklarar att dessa halv­blod åtminstone för brittiska ögon starkt påminner om de bästa engelska och irländska jakthästarna (se s. 394–395).

Både Sverige och Danmark har en lång tradition på området, och Sve­rige är faktiskt den nation som tog initia­tivet till införandet av ridsporten som en olympisk tävlingsgren. verige och

danskt halvblod

1,68 m

Det svenska halvblodet Kvaliteten på den svenska hästuppfödningen försämrades under 1800-talet och svarade inte mot arméns och det civila samhällets behov. Kraftåtgärder vidtogs.

En remonteringsorganisation inrättades, samtidigt som Kronan införde regler för hästaveln och lade tyngdpunkten på hingsthållningen.

Ursprung 0

200 km

Stockholm

D

N

A

O R DS J Ö N

Köpenhamn

N

M

A E lb

S V ER

IG

E

Flyinge

ÖS

TE

RS

JÖ

N

R K

e

se We

R h en

Bonn

r

Amsterdam

T Y S K L A N D EUROPA

Hästaveln i Danmark var till en början förlagd till munkklostrens stuterier i Holstein och långt senare till det kungliga stuteriet i Frederiksborg. Närheten till Tyskland och andra europeiska grannländer har hela tiden utnytt­ jats i avelsarbetet. Det svenska halvblodet är också base­ rat på importerade hästar, och uppfödningen har i huvud­ sak skett på Strömsholm och Flyinge. Numera är endast Flyinge kvar som hingstdepå. Det svenska avelsprogram­ met omfattar i dag ca 150 hingstar och 7 000 ston.

Som övergripande mål för hästaveln gällde att få fram allsidiga, hållbara ridhästar med gott lynne. Detta gäller i stort sett fortfarande.

Till hingstdepåerna Flyinge och Ströms­ holm inköptes hingstar från Danmark, Tyskland, Holland, Franrike (angloaraber) och England (fullblod). År 1874 inleddes hästpremieringar med stränga regler vad gäller exteriör och prestation. Ston fick exempelvis endast betäckas av godkända hingstar. En stambok upprättades, och den förs av Avelsföreningen för den varmblodiga hästen vid Flyinge.

För att en häst ska kunna premieras, krävs att den är avsedd för avel. Ston ska vara minst tre år, ha godkänd härstamning och ha lämnat levande föl efter godkänd hingst. Hingstar uppvisas första gången för premiering då de är två år. Blir hingsten godkänd (han ska också godkännas vid bruksprov) får han betäcka från den dag han fyller tre år.

Först tilldelas ston och hingstar bokstaven B, och då de visat sig lämna godkänd avkomma, A-premieras de.

Numera är inte hästuppfödningen så omfattande som förr. Men kvaliteten och prestationsförmågan är världsberömd, och svenska varmblod är mycket efterfrågade som dressyrhästar

Extremiteter

Benen är starka med rejält musklade underarmar, bra och torra ledgångar, korta skenor och tillräckligt benomfång under knäet.

Hovar

Hovarna och kotorna har rätt lutning och längd, och det är mycket sällsynt med sjuka eller defekta fötter hos svenska och danska halvblod.

Danskt halvblod

Svenskt

Det danska halvblodet Under 1300-talet inleddes hästuppföd­ ningen i Danmark på stuterier i Holstein, som var ett danskt hertigdöme fram till 1864. Under många år koncentrerades verksamheten till korsningar mellan tunga nordtyska ston och spanska hingstar, t. ex. fredriksborgaren (se s. 114–115) och holsteinaren (s. 142–143).

Trots att Danmark i likhet med Holland haft många framstående tävlingsryttare, skulle det dröja innan landet fick fram en egen ridhäst. En uppfödarorganisation

Flyinge hingstdepå I dag spelar Flyinge alltjämt en central roll inom svensk hästavel. Hingstdepån grundades 1661.

Bakparti

Bakpartiet är välmusklat och svansen högt ansatt. Ryggen är av normal längd, och de stora linjerna i kombination med korrekta gångarter gör det svenska halvblodet till en ypperlig dressyrhäst.

o c h d a n s k t h a lv b l o d ✧

fanns redan 1918, men det var inte förrän på 1960-talet som en stambok öppnades för den danska sporthästen eller det danska halvblodet, som det oftast kallas numera.

Till grund för den nya rasen låg den gamla fredriksborgsstammen korsad med engelskt fullblod (se s. 120–121). Resultatet blev en ridhäst med bra aktion, även om den hade kvar en del av fredriksborgarens tyngd och karaktär av vagnshäst. Dessa halv­ blodsston betäcktes med anglonorman­diska hingstar, huvudsakligen selle français (se s. 132–133), och med fullblod, trakehnare (s. 140–141) samt wielkopolski (s. 154–155), en nära släkting till trakehnaren. Selle français-rasen förbättrade såväl aktion som exteriör. Trakehnare och wielkopolski hjälpte till att fixera rastypen och bidrog med gott temperament och uthållighet.

Som så ofta annars användes fullblod för att förädla rasen och öka dess snabbhet och mod.

Efter ytterligare finjustering är det danska halvblodet i dag en sund, vacker häst av fullblodstyp, men kraftigare. Med en mank­ höjd på 1,68 m är hästen ofta lysande i dressyr, medan andra individer haft stora framgångar i fälttävlan. Det som skiljer det danska halvblodet från andra varmblodsraser är att hannoveranare inte alls har använts i aveln, vilket kan vara förklaringen till rasens alldeles egna karaktär.

Haser

Både svenska och danska hästar har mycket korrekta ben och haser.

Skenor

Det svenska halvblodet har liksom det danska bra benbyggnad och korta, starka skenor.

Svenskt halvblod

151

Mankhöjd, svenskt halvblod

1,62­–1,70 m

352 ✧ S p o rt h ä s t e n

Modern banhoppning både nationell och inter­ T nationell banhoppning ävlingssäsongen för

sträcker sig över hela året, till skillnad från exempelvis fälttävlan som ju måste Guld till Holland genomföras utomhus under vår- och sommarmånaderna. De nationella tävlings­ förbunden är anslutna till FEI, Internationella

ridsportförbundet, och följer dess regelverk. Det finns en mängd olika klasser men i de flesta tävlingar är tiden en avgörande faktor, i omhoppningen eller redan i grundomgången. Även om det i alla klasser finns en maxtid som inte får överskridas är detta knappast en faktor i puissance, där hästarna hoppar ett begränsat antal stora hinder, som i omhoppningen vanligen avslutas med en hög mur och ett brett längdhinder.

Skapa svårigheter

Hindertyper

Svårigheterna på en hoppbana skapas med kombinationer och relaterade avstånd. Det finns både två- och trekombinationer, med två respektive tre hinder. Avstånden mellan hindren utgår från ett normallångt galoppsprång om 3,7 meter men varierar beroende på hindertyp, det vill säga om det är upprättstående eller längdhinder.

Relaterade avstånd innebär att hindren står mellan 12 och 24 meter från varandra och prövar ryttarens förmåga att justera galoppsprångens längd.

På ett upprättstående hinder finns alla delar i samma vertikalplan, som på hinder byggda av plankor eller bommar rakt ovanför varandra. Alla murar och grindar kallas upprättstående. (En marklinje i form av en bom strax framför hindret gör det lättare för hästen att bedöma avsprångspunkten, och om marklinje saknas ökar istället svårighetsgraden.)

Två eller flera upprättstående hinder kan kombineras till ett längdhinder. Det lättaste längdhindret är trippelbarren – en ”trappa” där höjden ökar för varje del av hindret.

En parallelloxer är ett längdhinder som

Puissancemur Muren kan vara upp till 2,1 m hög och kräver mod hos både häst och ryttare. Detta är den moderna versionen av höjdhoppning.

består av två jämnhöga delar, vilket är svårare än ett stigsprång där första delen är lägre än den andra. När en häck placeras mellan delarna i en parallelloxer blir hindret svårare eftersom en falsk marklinje skapas. Mindre vanligt är ”svinrygg”, en oxer som är jämnhög i fram- och bakkant men högre i mitten. Den kan dock hoppas från båda håll.

Parallelloxer En lysande bild av ett ekipage som i god stil övervinner en stor parallelloxer – hästen hoppar både högt och långt och mycket spänstigt.

Modern

Viktigare tävlingar Internationella tävlingar är OS, som äger rum vart fjärde år och består av både individuell tävlan och lagtävling, VM, som arrangeras jämna år mellan två olympiska spel samt kontinentala mästerskap (EM, panamerikanska mästerskapen med flera), som genomförs vartannat år, under året mellan OS och VM.

Hoppderbyn Första hoppderbyt reds i Hamburg 1920 och derbyn arrangeras numera även i Spanien, Irland, USA och Portugal. Derbyt är huvudattraktionen vid den brittiska tävlingsbanan Hickstead, och i Sverige har vi det populära Falsterboderbyt. Derby är en ovanlig tävlingsform som går över en lång bana om 1 300 m, dvs. 500 m längre än olympiska banor. Där ingår hinder av fälttävlanstyp som bankar (mycket stora sådana) och diken, och de premierar såväl uthållighet som snabbhet och hoppförmåga.

Avstånd Följande tabell anger de ”lätta” avstånden mellan delarna i en kombination. I inter­ nationella tävlingar ökas svårighetsgraden genom att avstånden förändras med halva galoppsprång, så att hästen måste korta eller länga steget.

Upprättstående till upprättstående 7,3 m = ett galoppsprång 10–10,7 m = två galoppsprång Upprättstående till längdhinder 7 m = ett galoppsprång 9,8–10,4 m = två galoppsprång Längdhinder till upprättstående 7,6 m = ett galoppsprång 10,7–11,2 m = två galoppsprång Längdhinder till längdhinder 7,3 m = ett galoppsprång 10–10,7m = två galoppsprång

Banken En brittisk ryttare tar sig i perfekt form över den berömda banken i Hickstead. För att klara hindret gäller det att gå rakt ner.

Fulländad stil Mark Todd, av många ansedd som 1990-talets främsta fälttävlansryttare, är också en skicklig hoppryttare. Hans häst på den här bilden, Kleenex Double Take, hoppar perfekt, lugnt och säkert med alla benen väl uppdragna mot kroppen.

banhoppning ✧

353

416 ✧ H ä s t h å l l n i n g

Veterinärmedicin V

år tids veterinärmedicin

Stödvagga för häst från 1800-talet

håller definitivt jämna steg med utvecklingen inom human­ medicinen och kan rentav på vissa områden ligga före. Veterinär­ insatserna för hästar har ökat enormt efter andra världskriget på grund av att allt fler människor

tävlar eller nöjesrider, vilket inneburit en motsvarande värdestegring för tävlings- och avelsdjur. Ännu en faktor som främjar forskningen är de numera vanliga flygtransporterna av värdefulla tävlingshästar, som medför ett ökat behov av att kontrollera spridningen av smittsamma sjukdomar.

Veterinärens roll

Moderna framsteg

I dag spelar veterinären en viktig roll i all hästhållning. Hästveterinären, som i allt högre grad är specialist inom sitt område, tillhandahåller i huvudsak tre tjänster. För det första klinisk veterinärmedicin, där fokus ligger på förebyggande åtgärder som vaccination mot stelkramp – förr en dödlig sjukdom – och hästinfluensa. För det andra kirurgisk diagnostik och påföljande behandling, inklusive operationer. För det tredje, och det som kanske oftast efterfrågas, diagnos och behandling av hältor, där röntgenundersökningar kan ingå.

Eftersom tävlingshästar är värdefulla och allt tävlande, även på lokal nivå, medför risker är försäkring ett måste i många hästägares budget. Veterinärundersökningar vid hästköp och i samband med att försäkringar tecknas har därför kommit att bli mycket viktiga. När premierna är höga – som för fullblodshingstar och galoppörer värderade till miljonbelopp eller tävlingshästar som utsätts för speciella risker – är beroendet av effektivt veterinärstöd särskilt stort.

Bättre bedövningsmedel och bruket av antibiotika har, jämte en ökande tillgång på välutrustade operationssalar, bidragit till den moderna hästkirurgins framgångar.

Röntgenundersökningar är numera vardagsmat, och tillgången på nya mediciner och antibiotika har varit till nytta för medicinska behandlingar. Dessutom görs betydligt fler laboratorieanalyser, som är både snabba och tillförlitliga.

Många sjukdomar som förr var vanliga och måste anmälas till smittskydds­myndig­ heten är numera i det närmaste utrotade.

Rots och skabb finns knappast längre. Det är möjligt att den svåra hovsjukdomen fång har blivit vanligare i vissa områden, men det kommer hela tiden nya och effektiva behandlingar i takt med den intensiva forskningen på området.

Bruket att ”bränna” benet vid behand­ ling av vissa typer av hältor, däribland

Veterinärer under utbildning I slutet av 1800-talet kunde studenter, som på den här bilden, få praktisk träning i London under överinseende av Royal College of Veterinary Surgeons.

sträckningar eller bristningar i senor, har i många länder och till åtskilliga ägares och veterinärers tillfredsställelse ersatts med mindre hårdhänta behandlingar, som elektroterapi och kortvågsterapi. Både bränning och blistring är ett slags avledande behandlingar avsedda att stimulera till läkning av kroniska skador. Blistring, den mildare av de båda, innebär att man smörjer in ett retande medel medan man vid bränning, som ger akut inflammation, använder ett hett järn. I båda fallen är syftet att öka blodgenomströmningen i området.

Bränning är en urgammal behandlingsmetod som fortfarande är accepterad i Tibet, Mongoliet och Centralasien.

Djursjukhus En häst sövs inför en operation på en modern veterinärklinik, där operationssalarna är lika välutrustade som på ett vanligt sjukhus.

V e t e r i n ä r m e d i c i n ✧ 417

Forntidens djurläkare Veterinärmedicin har utövats nästan ända sedan människan först började syssla med hästar. I det forna Indien fanns djursjukhus där man behandlade sjuka hästar, elefanter och nötkreatur, och det finns åtskilliga texter som handlar om behandling av djursjuk­ domar, särskilt den hinduiska Asva Sastram.

En taxa för behandling av åsnor och oxar fastställdes omkring 1800 f. Kr. av kung Hammurabi av Mesopotamien, och hundra år tidigare hade egyptierna en handbok nedtecknad på papyrus om hur hund­ åkommor skulle behandlas.

Pionjärerna inom veterinärmedicinen, liksom inom humanmedicinen, var grekerna.

Deras hästläkare kallades hippiatori, och de första läkarna, varav Hippokrates var den främste, var kunniga även i behandlingen av djur. Så framstående var den grekiska medicinen, för både människor och djur, att romarna nästan uteslutande anlitade grekiska läkare. Termen veterinarius kom i bruk för dem som utövade djurmedicin och ordet veterinarium avsåg hästsjukhus.

Den mest berömda av de grekiska

Förberedelser för röntgen Röntgenundersökningar är ett viktigt inslag i modern veterinärmedicin, i synnerhet för diagnos och behandling av hältor.

veterinärerna var Aspyrtus, vars texter, skrivna omkring år 330, fick ny spridning på 900-talet under titeln Hippiatrika, och Vegetius, som omkring år 450 skrev Veterinärkonsten, den bok som under närmare tusen år framåt kom att betraktas som ett standardverk. Det är tydligt att Vegetius var väl bekant med åtskilliga virusinfektioner som tycks ha varit lika vanligt förekommande på den tiden som i dag. I Rom inträffade definitivt allvarliga epidemier av det som i dag kallas hästinfluensa och afrikansk hästpest.

Under medeltiden och i vissa fall långt in på 1900-talet ansågs behandlingen av djurens sjukdomar – och i synnerhet hästsjukdomar – falla inom hovslagarens yrkesutövning.

Veterinärskolor växer fram

Vattenterapi Att behandla benskador med vatten är etablerat sedan länge. En modern metod är sådana här ”bubbelpoolsstövlar”.

Fram till det tidiga 1700-talet gjordes föga framsteg inom veterinärvetenskapen, men utvecklingen tog fart när Europas nationer gick ut i krig och blev beroende av en stark beriden vapengren, understödd av omfatt­ ande hästavelsprogram. Det var av det skälet som den första skolan i veterinärmedicin, Kungliga veterinärskolan, grundades i Lyons

i Frankrike 1762, med Claude Bourgelat (1712–79) som rektor.

Den första brittiska skolan inrättades i London 1791, men redan 1775 fick Sverige sin första veterinära utbildningsanstalt då Veterinärinrättningen i Skara grundades.

Utbildningen av veterinärer flyttades till Stockholm 1889 och finns sedan slutet av 1970-talet på Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala (Ultuna). Utbildningstiden är 5 ½ år.