Det värsta som kunde hända
MITT MYNT ÄR BORTA . Mitt fina chillmynt, som är som en lyckoslant fast bättre. För alla andra är det bara en gammal enkrona, en sådan som inte gäller längre. Det går inte att köpa något för den, men för mig är det den bästa kronan i hela världen.
Pappa gav den till mig för några år sedan. På ena sidan myntet är det bara något konstigt mönster, men på andra sidan är en bild på kungens huvud. Fast på just mitt mynt finns ett djupt jack. Rakt över kungens hals, som om han var halshuggen. Det är det som gör mitt mynt så bra.
När det börjar klia i kroppen eller brinna i benen kan jag stoppa ner handen i fickan och känna på myntet, låta tummen fara över skåran på kungens
hals. När jag tänker på att kungen är halshuggen på just mitt mynt, kan jag glömma bort hur resten av kroppen känns.
Men nu är mitt chillmynt försvunnet. I byxfickan finns bara luft!
Jag måste ha tappat myntet nyligen, för jag vet att jag hade det igår. Jag minns att jag och en i tvåan kastade boll på lunchen, men när hans kompis dök upp slutade han att kasta bollen till mig och kastade bara med kompisen. Då behövde jag hålla i myntet och tänka på den halshuggna kungen för att inte gå fram och putta på dem.
Idag på tiorasten har jag spelat fotboll. En liten etta tacklade mig jättehårt flera gånger, och när jag inte kunde hitta chillmyntet lade jag krokben så hon ramlade och skrapade upp båda händerna. Men vad skulle jag göra?!
När det ringer in stannar jag kvar ute. Jag går över fotbollsplanen och letar. Inget mynt. Jag kollar efter myntet på gårdsplanen och vid körsbärsträden. Jag går förbi gungorna och klätterställningen också, för säkerhets skull. Inget mynt. Jag känner i alla fickorna på nytt. Inget mynt.
Det blir svårt att andas. Chillmyntet får inte vara borta. Det får bara inte det. Jag klarar mig inte utan det.
Jag går mot skolan, tänker att jag kan kolla i bänken och min låda i klassrummet om myntet är där.
Jag vet att det inte är där, men jag måste ändå kolla.
I kapprummet kommer min lärare Yasmine ut och möter mig.
”Var har du varit?!” frågar hon. Rösten är arg. När jag ger henne en snabb blick är hennes snälla ögon oroliga.
”Letat”, säger jag och sparkar av mig skorna.
”Efter vad?”
”Inget”, säger jag, för ingen vet om att jag har ett chillmynt.
Yasmine suckar.
”Du får fortsätta leta sedan, för nu har vi svenska.
Har du läsläxan med dig?”
Jag skakar på huvudet samtidigt som jag tränger mig förbi Yasmine in i klassrummet.
I bänken finns inget mynt. Inte i lådan heller. Runt mig läser klasskompisarna i läsboken för varandra.
Jag går fram till min klasskompis Casper och frågar honom om han har sett ett silvermynt, för Casper är lite av en sakhittare. En gång hittade han en tjugolapp i buskarna vid parkeringen, och en annan gång hittade han en tändare i sanden vid gungorna! Men Casper säger nej. Han har inte hittat något silvermynt.
Jag går tillbaka till min plats och sitter och sparkar
mot stolsbenet medan alla andra läser i sina svenskaböcker.
Var kan chillmyntet vara?
Det kliar i benen. Jag stoppar ner handen i fickan, för jag behöver känna hur revan över kungens hals raspar mot fingertoppen.
Det går såklart inte. Jag ställer mig upp. Kanske kan jag smyga ut? Jag måste nog bara leta lite mer på skolgården.
Jag hinner inte ta mer än två steg förrän Yasmine säger åt oss att packa ihop böckerna och sätta oss på våra platser. Medan alla andra fixar med sina böcker kollar jag i lådan en gång till. Chillmyntet är såklart inte där den här gången heller. Sedan sätter jag mig på min plats igen.
”Som ni kanske kommer ihåg ska vi ha temavecka den här veckan”, säger Yasmine. Hon ler mot oss som om hon har något spännande att berätta, men vi har temaveckor emellanåt och det är alltid jättetråkigt. Man gör lite konstiga saker på lektionerna bara. ”Den här gången är temat … havet! Vi kommer lära oss om fiskar, pirater, vattnets kretslopp och hur man läser kartor. Och på fredag avslutar vi med skattjakt!”
Jag har suttit och gäspat men nu spetsar jag öronen. En skattjakt?
”Vad kan man hitta på skattjakten?” frågar jag.
”Räck upp handen först, Emi, och fråga sedan”, säger Yasmine innan hon svarar på min fråga. ”Vi ska leta efter en riktig skatt!”
”En skatt med pengar?” frågar jag, för den skatten vill jag hitta!
Men Yasmine svarar inte, istället pekar hon på Sandra som viftar med sin hand. Flera klasskompisar har frågor, men alla handlar om havet och temaveckan.
Ingen annan verkar bry sig om skattjakten. Jag sitter och suddar på bänken tills Yasmine äntligen säger att det är dags för lunch.
Jag äter snabbt och mycket. Så fort man får gå lämnar jag disken och springer ut. Nu ska jag hitta mitt mynt!
Världens sämsta land
UTE ÄR DET SOLIGT och snorkallt. Snoret fryser faktiskt till is i näsan. Jag ser mig omkring på skolgården. Vid tunneln är redan mina klasskompisar Zeinab och Malva. De skuttar omkring, nästan som om de dansar. Detta är Zeinabs vanliga lek, det förstår jag.
Trots att jag aldrig varit med och lekt vet jag precis hur leken går till. Man går genom tunneln samtidigt som man säger ”jag vill bort, jag vill bort, gör vägen till Annanlandet kort”. Annanlandet är en plats som Zeinab har hittat på. Det finns inte, men Zeinab säger att Annanlandet kan vara vad som helst. Man vet inte förrän man gått genom tunneln var man kommer hamna. Bland dinosaurier, i en regnskog eller under vattnet.
Det är supertöntigt. Det värsta är att Zeinab alltid hittar någon att leka med, så det spelar ingen roll att
jag säger nej till henne. Alla tycker om Zeinab, alla utom jag. Hon brukade vara min bästis, men det är hon inte längre.
Hon får syn på mig nu och vinkar till mig, med den mörka flätan över axeln.
”Hej Emi, vill du vara med? Vi är i rymden!” säger hon. Bredvid studsar Malva upp och ner. Boinkboinkboink. Det ser ganska roligt ut.
För ett litet ögonblick vill jag bara springa till Zeinab och Malva och glida in i rymden jag med. Men jag leker inte längre, och särskilt inte med Zeinab. Malva däremot tycker jag om. Hon är rolig att spela fotboll med.
Jag bryr mig inte om att svara Zeinab. Jag går bara iväg. Paniken susar genom kroppen. Var är chillmyntet någonstans? Var hade jag det senast?
Alla andra leker. Några ettor smyger omkring i buskarna, några nollor leker restaurang. Om man köper en hamburgare hos dem får man en sten i två löv. Värdelöst.
”Emi”, säger AnnaLena från fritids och kommer fram till mig. Jag låtsas att jag inte hör. ”Borde inte du ha jacka på dig? Det är ju så kallt.”
”Jag fryser inte”, säger jag och spanar mot nollorna. De kanske har hittat ett mynt? Jag borde kanske fråga?
”Men det är ju november”, fortsätter AnnaLena.
”Då måste man ha jacka på sig.”
”Okej”, säger jag och går bort från henne. Jag fortsätter titta ut över skolgården, men blicken fastnar på tunneln igen.
Jag minns! Jag kommer ihåg senaste gången jag höll i myntet! Det var här, på skolgården, i Zeinabs tunnel. Jag var på väg att visa det för min klasskompis Henke.
Jag springer mot tunneln och kryper in i den. Betongen isar mot händerna. Jag trevar i mörkret över den skrovliga ytan. Snälla snälla chillmynt, var här. Snälla!
”Vill du vara med?” frågar Zeinab. Hon sticker fram huvudet så att hon skymmer ena tunnelöppningen.
”Vi är på Mars!”
”Nej, det är ni inte”, säger jag.
”Waaaah, jag flyger nästan!” tjoar Malva utanför tunneln.
”Var med, snälla”, säger Zeinab. Hennes vita leende lyser mot mig.
”Jag kan inte!” säger jag. Det blixtrar till framför ögonen.
Myntet är inte här. Jag kryper genom tunneln och kollar av varenda centimeter. Inget silver glimmar någonstans.
”Vad letar du efter?” frågar Zeinab när jag kommer ut.
