bläckfisknätterna
Copyright text © Susanna Martelin 2025
Copyright omslagsbild © Malin Fredrika Kjernsby 2025
Omslagsformgivare: Ilse-Marie Berglin
Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2025 Box 3159, 103 63 Stockholm info@bonniercarlsen.se www.bonniercarlsen.se
ISBN 978-91-7979-724-9
Tryck Scandbook EU, 2025
Tryckning 1
Fredag 29 oktober
min mamma melissa sitter hopkrupen över ratten, som en tant över en rullator. Hon hatar att köra bil och det märks, för hon är sämst på det.
Med den här farten är vi väl framme imorgon.
Bredvid mig i baksätet sitter min storasyster Kelly. Naturligtvis med en bok uppslagen i knät.
Då och då plockar hon upp sin telefon och skriver meddelanden till sina kompisar. Kellys söta dockmun är som vanligt noggrant målad i brunt och rosa, men hennes min gör att det ser ut som om hon stoppat käften full med citron.
Jag vänder blicken mot mitt fönster. Därute i mörkret börjar ett okänt landskap breda ut sig, platt och stort. Ovanpå landskapet speglas mitt ansikte i rutan. Mitt korta, bruna hår, den lilla
näsan, munnen som är ganska ojämn. När jag möter min allvarliga blick vet jag plötsligt inte vem
jag ser. Känner jag henne?
Jag drar igång en meningslös video med en hamster som springer en bana, men hinner inte se färdigt innan telefonen dör. Det är Jimmys gamla och den är såhär opålitlig. Han köpte en ny, för han behöver en som verkligen funkar så att han inte missar några samtal när de ringer och säger att han ska jobba. Jimmy. Min pappa. Som är kvar i stan.
Inte här med oss.
Jag sjunker ihop i sätet, känner hur kroppen blir slapp av trötthet. Det är utbrottet tidigare som gör sig påmint.
Det är kanske orättvist att säga att det var Melissas fel. Samtidigt tycker jag att hon borde veta bättre.
Det hade räckt om hon bara sagt att vi skulle följa med, men istället började hon babbla när jag packade, sådär som hon alltid gör när hon blir nervös.
”Tänk, Mira, du kanske får en ny kompis!” kvittrade hon.
Och det var då blixten slog ner och klöv skallen mitt itu och jag blev sådär arg som jag svurit att aldrig bli igen. Det är en ilska som får kroppen att svälla och växa, bli ett monster med stora tentakler som vältrar sig fram, som bara kan förstöra, bara slå, bara välta. Alla måste akta sig. Something wicked this way comes.
Jag vräkte ner madrassen från sängen, med sängkläderna ovanpå, kastade skolböcker och skor, men det såg jag först efteråt. Medan det där pågår vet jag knappt vad jag gör. Jag var precis på väg att välta bokhyllan när Melissa kom upp bakom mig och högg tag i mina armar.
”Mira, för helvete.”
Hon må vara liten, Melissa, men hon är stark som en pitbull. Och när hon höll mig sådär kunde kroppen krympa till sin vanliga storlek och ilskan pysa ut.
Jag tittar mot fönstret igen. Min spegelbild är förvriden, men det känns rätt. Efter allt jag varit med om har jag kanske blivit någon helt annan. Någon främmande.
Ibland, ganska ofta, tänker jag att det hade räckt om en av de där sakerna hade hänt. Men jag inser
alltid att det inte är flera olika saker, utan att allt hänger ihop. Alltihop är en enda kladdig röra.
Det som hände mig. Och det jag gjorde.
huset är gammalt, en rektangel i ett plan, med stora fönster och grönt tak. Runt om löper ett brett trädäck. Melissa har sagt att det var ett sanatorium en gång i tiden, en sorts sjukhus för de man behövde isolera från andra. De som hade smittsamma, farliga sjukdomar. Ibland behövde folk vara där länge. Barn också.
Men nu bor inga sjuka här. Över dörren sitter skylten Lilla Havspensionatet. Hit kommer folk för att njuta av semester eller ha konferens.
Vi kliver ur moster Sandras gamla skruttiga bil, som vi för en gångs skull fått låna, och går in i huset.
Pensionatet är dunkelt och tyst, men bredvid hallen öppnar sig dörren till ett annat rum och därifrån kommer ett mjukt ljus. Rummet är fullt med soffor, fåtöljer och små bord med gröna lampor.
Det sitter en skylt vid dörren med rummets namn: Salongen. I fönstren hänger tunga gardiner och utanför lyser vägglampor upp trädäcket. Bortanför deras sken är det bara svart.
I ena hörnet står en stor kakelugn och i den brinner en knastrande eld. Framför de öppna luckorna sitter en kvinna och virkar. När hon får syn på oss reser hon sig.
”Där är ni ju!” säger hon med djup röst.
”Bintou!” utbrister Melissa glatt.
De kramar om varandra. Sedan hälsar Bintou på oss. Hon är kort och kraftig, har en tjock morgonrock och virkade tossor på fötterna. Håret är dolt under en kolafärgad sidenduk. Hennes bruna ögon är lika mörka som hennes hud. Bintou har en skarp blick som kan skära genom vad som helst eller vem som helst, som en kniv genom smör.
Hon har ett fast handslag, det är bra. Det värsta jag vet är när folk hälsar med Döda fisken – en helt slapp och sladdrig hand. Dessutom luktar hon efterrätt.
Bintou ser stolt ut där hon står rak i ryggen.
Melissa ser ut som en gammal ostbåge bredvid henne, trött och med taskig hållning.
”Ledsen att vi kommer så sent”, ursäktar hon sig.
Det är mitt fel att vi är sena. Om jag inte hade fått mitt utbrott skulle vi ha kommit iväg i tid.
”Ingen fara”, säger Bintou. ”Kom, så får ni ert rum.”
Vi börjar gå genom korridoren. Bintou och
Melissa pladdrar på, uppenbart glada över att ses igen.
”Här är matsalen”, säger Melissa när vi går förbi ett stort rum med många fönster, fullt av bord och stolar.
Melissa har jobbat på det här pensionatet två gånger tidigare. En gång på sensommaren när skolan redan hade börjat och en gång över jullovet.
Sedan dess har de hållit kontakten och Bintou hör av sig när hon har extra behov. Hon betalar bättre än de gör på Café Mandolin, där Melissa jobbar i vanliga fall.
Jag vet inte exakt hur det gick till, men plötsligt
blev det bestämt att Kelly och jag skulle följa med den här gången. Det gick inte att säga nej, som Kelly försökte i början. Melissa svamlade om att vidga våra vyer.
”Se på det som en liten semester”, sa hon och log stelt.
Jag har aldrig varit på semester, men jag har alltid drömt om att få åka till ett varmt land med vit sand och turkost hav. Få bo på ett fint hotell med en stor pool där man kan få färgglada drinkar med paraply i. Kanske på Mallorca. Min dröm har alltid varit att vi skulle åka tillsammans. Hela familjen.
Det här är ingen semester. Melissa ska jobba. Det är högst oklart vad jag och Kelly ska göra här hela höstlovet. Och Jimmy är inte med.
Jag dundrar rakt in i Kellys rygg när hon plötsligt stannar. Bintou låser upp en dörr och ger nyckeln till Melissa. I rummet blåser ett fönster upp. Bintou kliver in och fångar rutan i farten. Hon stänger inte fönstret helt, utan lämnar en öppen glipa när hon haspar det.
”Frisk luft är alltid bra.”
Hon ger mig ett av de där skarpa ögonkasten.
Luften utifrån är salt i munnen. Det slår mig att det är havet jag smakar på.
I rummet finns tre enkelsängar med tillhörande små sängbord, där det står likadana gröna lampor som de i Salongen. Det finns en garderob och en byrå. På ena väggen hänger ett litet handfat där jag borstar mina tänder. Kelly drar ner rullgardinen trots att det är becksvart ute. Hon paxar förstås sängen vid fönstret.
Jag byter till pyjamas och kryper ner i sängen närmast dörren. Min telefon vill inte starta trots att jag har laddat den en stund. Hoppas den mår bättre imorgon.
Melissa vankar av och an i rummet, hon verkar ha svårt att komma till ro. Så ringer hennes telefon och hon försvinner ut i korridoren.
Sängen är skön, ändå ligger jag vaken tills
Melissa kommer tillbaka. Något säger mig att det här inte är det sista långa telefonsamtalet hon kommer att ha.
När alla lampor är släckta ligger vi tysta i varsin säng och låtsas att vi har somnat. Tystnaden mellan oss är som ett tryck över bröstet. Jag vet inte när jag slutar låtsas, om jag slutar låtsas, om jag är vaken eller sover. Jag är bara i bruset som kommer utifrån, havet är hos mig, jag ligger omringad av dess susande mummel.
Lördag 30 oktober
kelly och jag har tagit ett fönsterbord i matsalen. Inte för att det är någon större mening med att sitta vid fönstret, utanför ligger en tjock, vit dimma och döljer allt utom plankorna på trädäcket. Det ser hemskt kallt ut. Härinne är det varmt och ett mjukt, orangegult ljus sprider sig från de pumpaformade glaslyktorna som står tända på borden.
Jag tuggar på ett hårdkokt ägg och försöker låta bli att gäspa. Jag tror inte att någon av oss har sovit särskilt bra inatt.
Fler och fler personer dyker upp. Bintous mat är populär. Lilla Havspensionatet serverar frukost varje dag, men lördagsfrukosten är något alldeles extra.
Jag är mätt, ändå fortsätter jag att äta. Det går inte att sluta när det finns så mycket gott. Ny-
bakat bröd och massor av pålägg, stekt och kokt ägg, bacon, gröt, tre olika sorters sylt, yoghurt och frukt. Två sorters juice, te, kaffe, mjölk och choklad. Och massvis med bakverk. Frukosten är fantastisk, mycket bättre än den som serveras på Café Mandolin.
Melissa har gått flera gånger genom svängdörrarna som leder ut till köket, med snabba små steg.
Hon fyller på mat och bär disk, ser glad ut. Hon gillar att jobba, är van att ta i. Det finns inget Melissa inte skulle klara av. Jag tror faktiskt inte det.
Kelly plockar noggrant ihop sin disk. Vi har inte sagt ett ord till varandra på hela frukosten, men nu mumlar hon, utan att se på mig:
”Går tillbaka till rummet.”
Hon klämmer fast sin bok under armen, lämnar disken i diskstället och glider ut.
Magen spänner, men en kaka till får plats. Jag står länge och väljer. Till slut tar jag en liten rund, rosa macaron, som luktar starkt av hallon.
Medan jag sitter och knaprar på den kommer
Melissa och Bintou kånkande på stora orangea
pumpor. Bintou har håret utsläppt idag, det är svart och korkskruvslockigt och når strax nedanför hennes öron. Hennes vida, gröna byxor ser snygga ut ihop med den orangea pumpan.
Imorgon är det Halloween. Klara ska ha fest, men jag är inte bjuden. Klara, som var min allra bästa vän. Kakan växer i munnen när jag tänker på henne.
Svängdörrarna går upp igen och en pojke kommer in i matsalen. Han fyller vant på en av skålarna med sylt, som han slevar upp ur en stor plasthink. När pojken tittar sig omkring kan jag se hans ansikte. Han är på pricken lik Bintou, med likadant lockigt hår och öppet ansikte, han är bara en ton ljusare än hon. Och så har han de allra snälllaste ögon jag någonsin har sett, stora och bruna. Det måste vara Ebrahim, Bintous son. Han är elva, precis som jag. Melissa har berättat om honom.
I detsamma rör sig hans hår. Först tänker jag att jag måste ha sett fel, men sedan går en våg genom håret igen. Är det något därinne? Något som kikar ut?
Jag drar efter andan.
Ur en av lockarna tittar det fram … en livs levande dansmus! Den är brun- och vitfläckig och har en darrande nos med långa morrhår, små tassar och ett litet gulligt ansikte.
Ebrahim får syn på mig. Våra blickar möts. Han tar ett steg mot mig, men just då kommer Bintou ut från köket. Med sin örnblick får hon genast syn på musen. Hon tar ett fast tag i hans arm och fräser något på franska. Jag behöver inte förstå vad hon säger för att fatta att han blir utskälld.
Ebrahim himlar med ögonen och försvinner iväg ut i korridoren.
kelly ligger och läser på sin säng. Som vanligt har hon sminkat sig noggrant och fixat håret perfekt. Helt meningslöst, hon ligger ju ändå bara inne på rummet och glor i en bok. Melissa måste förstås jobba och jag vet inte vad jag ska göra. Kan inte ligga stilla härinne i alla fall. Rastlösheten kliar i hela kroppen.
Jag sätter mig på sängen och drar till mig min ryggsäck. I den ligger ritblocket och pennfodralet. Varför jag nu packade med dem. Men någonstans inuti mig känner jag det, som en sorgsen längtan: jag packade dem för att jag inte kan vara utan dem.
Försiktigt plockar jag upp blocket. Det är fullt av teckningar jag gjort, men jag tittar inte på dem.
Bläddrar bara raskt förbi tills jag kommer till en
tom sida. Förut pirrade det i mig när jag såg ett vitt papper. Där var det, redo att fyllas.
Plötsligt känner jag en häftig saknad, som om jag förlorat en kroppsdel. Med klumpiga fingrar får jag fram en penna och håller den mot pappret. Ingen spänning, ingen glädje. Bara kall svett och illamående, någonstans i kroppen en stigande panik.
Häftigt trycker jag ner blocket och pennfodralet i ryggsäcken, drar igen dragkedjan så att den svider mot fingrarna, reser mig och lämnar rummet.
Jag har ingen särskild stans att ta vägen, så jag dräller runt i korridorerna och känner mig dum.
Melissa har berättat att pensionatet har tjugo rum.
Femton är dubbelrum med egna badrum, fem är av enklare standard, som det vi har. De rummen delar på ett badrum som ligger i korridoren. Just nu bor ingen mer än vi på pensionatet, men det kommer ett stort sällskap om ett par dagar, de ska ha konferens. Jag går förbi dörren där det står Konferensavdelning. Därinne har konferensgästerna sina tråkiga möten, men de kan också hänga och slappa i sköna soffor, spela biljard eller bada bastu.
Avdelningen är stängd för oss andra, så jag passerar bara dörren.
Jag vandrar vidare och hamnar i Salongen där vi mötte Bintou igår. Framför kakelugnen står
Ebrahim och stoppar vedklabbar i elden med ena handen. I andra handen håller han en telefon. Ett videosamtal pågår, de pratar och skrattar. Golvet under mig knarrar. Ebrahim vänder sig om.
”Hedda”, säger han till personen i telefonen.
”Jag måste lägga på, jag ringer dig sedan.”
Han avslutar samtalet och stoppar telefonen i fickan. Så stänger han kakelugnen med en smäll.
Håret är stilla, den lilla musen är nog inte kvar därinne. Han ser på mig och ler.
”Tog du någon eclair?” undrar han.
”Va?”
”Eclair. En bakelse av smördeg med choklad och glasyr. Sjukt god! Om man gillar choklad, alltså.
Gillar du choklad?”
Jag rycker på axlarna.
”Du kan prova en nästa gång. Har du hunnit gå till stranden än?”
Han har kört ner händerna i fickorna och tagit ett steg mot mig. Han ser fortfarande sådär glad och liksom förväntansfull ut. Som att allt är kul för honom. En tanke slår mig innan jag hinner värja mig. Jag skulle kunna hänga lite med den här killen. Hitta på något. Han verkar ju vilja det. Men jag slår snabbt bort den idiotiska tanken. Jag ska aldrig mer hänga med någon.
”Vill du gå till stranden?” frågar Ebrahim.
”Nä”, säger jag genast och vänder mig om.
Bara lämnar honom. Skyndar ut i korridoren.
Plötsligt hör jag Melissas röst, den är sådär spänd och gäll som den alltid låter när hon är upprörd. Jag skyndar på stegen.
Längre fram i korridoren finns en dörr med skylten Förråd på. Dörren står på glänt och därinne står Melissa och grälar med Jimmy. Jag vet det redan innan jag kommit fram. Jag känner igen deras gräl på en mils avstånd.
Melissa står bland en massa utemöbler med telefonen hårt tryckt mot örat. Hon är röd i ansiktet och blank i ögonen. Jimmys arga röst läcker ut ur
telefonen, ända till mig. När han skriker tränger den igenom allt.
Jordbävningen börjar utan förvarning. Det mullrar och dånar, det känns som om marken skakar, men det är i mig det händer. Hjärtat rusar, jag får svårt att andas, jag måste härifrån.
Jag rusar så snabbt att benen nästan viker sig och jag tappar andan. En dörr, är det dörren till vårt rum, det måste vara den, jag öppnar den och tumlar in.
men det är inte dörren till vårt rum. Jag har kommit någon helt annanstans. Jag springer genom en trång hall och allt som hörs är mina andetag, höga, snabba pipanden. Kroppen fortsätter att röra sig framåt, in i ett kök. Där står ett tungt bord i trä och jag kastar mig in under bordsskivan.
Hjärtat slår så hårt att jag tror att bröstkorgen ska paja. Jag har börjat svettas och må illa och så sätter kroppen igång att skaka, som om jag hade frossa. Sist jag fick panikångest var det inte såhär hemskt. Nu finns det ingen väg ut ur känslan.
Dörren öppnas. Steg tassar över golvet och ett par ben stannar alldeles intill bordet. Bordsduken lyfts sakta upp och så lutar sig Ebrahim ner. Han säger inget, bara tittar på mig. Hans ögon är snälla, men jag vill inte att någon ska se mig.
Han släpper ner bordsduken och går iväg. Kommer strax tillbaka och sträcker fram en tjock filt.
Jag visste inte att jag behövde en filt, men när jag känner det sträva tyget inser jag att jag vill ha den, så jag sveper den om mig. Den är virkad i långa vågor av brunt och grått. Filten börjar genast värma mig på ett sätt som hjälper mig att slappna av.
Alla som känner mig vet att min hud är känsligast i hela världen. Allt, precis allt, kliar på mig och ger mig utslag. Varje gång vi köper nya kläder måste vi tvätta dem flera gånger innan jag kan börja använda dem, annars blir hela jag en enda stor knottra. Jag gillar inte kläder som sitter åt, av samma anledning. Helst vill jag ha stora kläder, som hänger på mig. Tvärtemot Kelly, som vill att allt ska sitta tajt och gärna vara en storlek för litet.
Filten är grov, men jag tycker om den. Jag tror faktiskt inte att den kommer att irritera min hud.
Ebrahim sätter på radion. Milt prat fyller rummet.
”Land- och sjöväderrapporten”, säger en mörk kvinnoröst, som sedan maler på om Skagerack och Kattegatt och Bottenviken. Hon varnar för storm.
Ebrahim står vid spisen och kokar något. Jag hör klinkandet av skedar som slår mot porslin. Det är då jag inser att jag har börjat andas som vanligt igen. Bordsduken lyfts och Ebrahim räcker fram en stor mugg till mig, med en rykande varm och knallröd dryck i.
”Karkanji”, säger han. ”Te från Tchad. Precis som mamma. Akta så du inte bränner dig.”
Han sätter sig på en stol och sörplar från en egen mugg. Jag ser bara benen som dinglar framför mig, med virkade tossor på fötterna. Ebrahim nynnar på en melodi som jag inte känner igen.
Jag smuttar på det varma teet. Det smakar kryddigt och sött, en aning strävt, lite som en blomma.
”Om somrarna dricker vi det kallt. Det är nästan ännu godare så.”
Jag ser mig omkring. Köket är litet och prydligt. Köksbordet tar upp större delen av rummet. Gardinerna runt fönstret har starka färger, liksom duken. På stolen bredvid Ebrahim ligger sidenscarfen som Bintou hade om håret igår kväll, tillsammans med ett virkprojekt.
”Bor du här?” frågar jag, med en konstig kraxröst.
”Ja, jag och mamma.”
Jag känner mig så jävla dum. Här har jag dundrat in i en främmande människas kök efter att ha fått historiens värsta panikångestattack. Jag föser försiktigt upp min tomma mugg på bordet. Hur ska jag kunna ta mig härifrån utan att framstå som en idiot? Det är inte precis något man lär sig i KP. Så tar du dig upp från under ett bord hemma hos en främling efter en panikångestattack! Tio tips!
”Tack för teet”, kraxar jag.
Okej. Det gick ju super, verkligen. Bra jobbat, Mira.
”Varsågod”, säger Ebrahim.
Han lutar sig ner och ser på mig igen. När han ler ser jag att han har smilgropar. Vi känner inte varandra, tänker jag. Det är därför han är såhär snäll mot mig. För att han inte vet.
Ebrahim sträcker fram sin hand mot mig. Hans handslag är lika fast och stadigt som hans mammas.
”Mira, eller hur? Jag heter Ebrahim.”
”Jag vet.”
”Vill du gå till stranden nu?”
dimman har lättat och jag kan se havet breda ut sig i oändlighet. Vågor rullar in och ut från den jättelika stranden, de brusar och dånar. Och horisonten, den är därute, men den går aldrig att nå. Jag stirrar mot den. Det känns som att världen har upphört, det är bara havet kvar.
Den fina sanden under fötterna är blöt och klibbig. Står man still en stund sjunker man ner i den. Jag måste röra mig då och då för att inte få vatten i skorna.
Vinden viner iskall mot ansiktet och jag ryser till. Trots att jag är påbyltad som ett småbarn så har jag börjat frysa, för det är svinkallt här. Det finns en lånelåda i pensionatets hall, full med tossor, sockor, sjalar, vantar och mössor för alla gäster. Bintou har virkat alltihop. Jag har lånat en av varje.
”Havet är så olika”, säger Ebrahim. Hans mjuka röst försvinner nästan i vinden. ”Det är som att det har olika personligheter för olika årstider. Såhär års är det liksom argare.”
Han börjar vandra åt ena hållet och jag följer efter. Det är tungt att kliva i den våta sanden, det klafsar och smackar om våra fötter. Jag har mina gympaskor, som jag har haft varje dag det senaste året. De klämmer över tårna nu och i högerskon är det hål. Trots att jag har varit försiktig har det läckt in vatten och foten är obehagligt blöt och ganska kall. Vi går tills vi kommer fram till ena änden av stranden. Där tar något slags blöt äng vid. Vi vänder åt andra hållet. Ebrahim stretar mot vinden, framåtlutad och med mössan nerdragen långt över ögonbrynen.
”Varför har du kort hår?” frågar han plötsligt.
”I min klass har alla tjejer långt. Det är nästan som att det är tävling om vem som har längst. Men det kanske är vanligare där du bor, med mer olika?”
”Det är bara jag som har kort.”
”Det betyder att du tänker själv. Coolt.”
Hans kommentar värmer genom den iskalla blåsten.
”Jag är känslig för saker mot huden”, säger jag.
”Jag skulle bli galen om jag hade långt hår framför ansiktet.”
”Mitt är så lockigt att det står av sig självt”, säger Ebrahim. ”Jag behöver inte göra så mycket med det, mer än när det ska tvättas.”
Det är moster Sandra som klipper mig. Hon klipper oss allihop. Kellys snedlugg och Melissas spretiga rufs. Och så mitt hår som är så kort att det ligger längs med huvudet.
”Jag tycker om att känna hur det blåser i nacken”, säger jag och huttrar till. ”I alla fall när det är sommar.”
”Vadå, vad är det för fel på oktoberblåst?”
Ebrahim rycker av sig sin mössa och svänger den över huvudet. ”Känn, vilket underbart väder!”
Jag kan inte låta bli att skratta till och då börjar Ebrahim också skratta. Hans skratt är det härligaste ljud jag har hört. Det låter som godis smakar.
”Släpp nacken fri, Mira!” ropar Ebrahim och börjar springa.
Vi rusar längs stranden tills det bränner i bröstet på oss.
”Tänk, en hel familj med korthåringar”, flåsar Ebrahim.
”Fast min pappa har hästsvans. Jättelång.”
Vi har nått fram till andra änden av stranden.
Här tar sanden tvärt slut och höga, branta klippor står som en vägg framför oss.
”Jag trodde att du kanske inte hade någon pappa”, säger Ebrahim.
”Jo”, säger jag genast. ”Såklart jag har.”
”Var är han då?”
”Kvar i stan.”
Sedan säger jag inte mer. Mina ben skakar.
”Jag har ingen pappa”, säger Ebrahim. ”Eller alltså, han finns ju.”
Jag tittar på honom.
”Träffas ni inte?”
”Nä.”
Trots alla varma kläder har jag börjat huttra.
Havet, stranden, de branta klipporna, plötsligt gör de mig illa till mods.
”Häromdagen när jag var på stranden upptäckte jag något konstigt”, säger Ebrahim. ”Vattnet såg ut att koka. Då tänkte jag att det kanske finns ett monster därute.”
”Vadå, som Den Vrede, eller?” säger jag och min röst är vass.
I tanken är jag tillbaka i klassrummet den där vidriga dagen.
Maria pratade om myter.
”Myten om Den Vrede, den har alla hört, eller hur?”
Maria visade en presentation med gamla teckningar som folk gjort av monstret, en del var flera hundra år gamla.
”Enligt myten är Den Vrede ett monster som lever i havet”, sa Maria. ”Han är en enorm bläckfisk, stor som ett höghus. Svart och blank, mäktig och stark. Myten tillskriver honom intellekt och mänskliga känslor, främst ilska. Det här är en av
våra mest utbredda myter, den finns representerad i hela Europa. I alla länder med kust finns olika variationer av Den Vrede, de skiljer sig mellan de olika länderna. Om vi tar Grekland, till exempel … Ja, Klara?”
Hela klassen vände sig om för att titta på Klara.
Jag också, försiktigt över ena axeln. Klara satt käpprak i stolen och sträckte upp hela armen mot taket.
”Hur kunde de göra så?” Hennes röst var kall.
”Hur kunde alla bara ljuga om att det fanns ett monster?”
”Vänta nu”, sa Maria och höll upp händerna så att de svarta naglarna blänkte. ”Jag tror inte att det var fullt så enkelt.”
”De visste att det inte var sant”, sa Klara med hård röst. ”Då ljuger man.”
”Vi backar ett steg.”
Maria älskar när det blir diskussion och det märktes tydligt nu också, ögonen riktigt lyste bakom de tjocka glasögonen.
”Vad är en lögn?” Hon såg sig om i klassrummet.
Jag stirrade ner i bänken.
”Ja, Agnes?”
Agnes liksom bleka röst hördes i klassrummet.
”När man vet att det man säger inte är sant.”
”Exakt!” hojtade Maria. ”En lögn är något som påstås vara sanning, och den som ljuger gör det för att få mottagaren att tro att det som sägs är sant, trots att hen vet att det inte är så. Det handlar om uppsåt, eller hur?”
Ett hummande spred sig i klassen.
”Men de som förde vidare en myt däremot, de trodde antagligen själva på det de berättade …”
Jag slutade lyssna. Jag vågade inte titta, men jag gjorde det ändå. Alla tre stirrade på mig. Klara, Agnes och Tahira. Skammen kändes som en sur uppstötning i halsen och jag kröp ihop i min bänk.
Jag kommer tillbaka till nuet och ser Ebrahim stå och blinka i blåsten.
Jag ska inte försöka vara kompis med honom.
Jag kan inte.