PROLOG
I några sekunder efter att bensintanken exploderar är skogen tyst av chocken. Det är i alla fall så det verkar, som om det tar de där ögonblicken av tystnad och lugn efter explosionen innan alla fåglarna, insekterna och smådjuren andas ut igen. Innan vinden börjar röra sig i träden igen. Även om den inte ens då vågar åstadkomma mer än en viskning. Fast vad gäller männen som står och betraktar den brinnande bilen handlar det kanske helt enkelt bara om att det är så lång tid det tar innan det slutar ringa i öronen på dem. Och mannen i bilen har förstås äntligen slutat skrika. Tio minuter tidigare, när den yngre av männen släpade mannen mot Jaguaren, hade han varit tvungen att ge den stackars saten ett par örfilar för att få honom att hålla klaffen. Men när han hade blivit instuvad i bilen på passagerarsidan gick det inte längre att tysta ner honom. Inte efter att handfängslen hade åkt fram och bensindunken plockats ut ur bagageutrymmet. Inte efter att han hade insett vad de tänkte göra. ”Jag trodde inte han skulle föra ett sånt jäkla liv”, sa den äldre mannen. ”Dom för alltid liv.” Den yngre mannen fnös till och log. ”Du brukar inte vara med under den här biten i vanliga fall, va?” ”Nej, inte gärna.” Den äldre mannen körde händerna djupare ner i fickorna på oljerocken och såg upp på träden som omgav gläntan. Det började redan skymma och det blev allt kallare. Den unge mannen flinade. ”Oroa dig inte, det kommer snart att bli varmare.” Han öppnade en av de bakre dörrarna på Jaguaren och 7