9789185653089

Illegalister KGB:s hemligaste spioner Boris Grigorjev

Översättning: Bengt Eriksson

Av Boris Grigorjev har tidigare utgivits: Spioner emellan, 2006 (tillsammans med Tore Forsberg) Med Säpo i hälarna, 2005

Bokförlaget Efron & Dotter AB Mårdvägen 16 131 50 Saltsjö-Duvnäs www.efron.se bokforlaget@efron.se

©Boris Grigorjev 2007 ©Bokförlaget Efron & Dotter AB 2007 Översättning: Bengt Eriksson Omslagsfoto: Alex Sverin Grafisk formgivning: Thomas Hansson Tryckt hos ScandBook, Falun 2007 ISBN: 978-91-85653-08-9

Innehåll Förord av Tore Forsberg Illegalisterna – vilka är de?

Agajants lätta garde I den uppgående solens land Den tyske löjtnanten Paul Siebert Jelizaveta och Vasilij Zarubin Illegalisten Ischak Abdulovitj Achmerov Gipsy, zigenerskan Filosoferna inom den illegala underrättelsetjänsten Vem mördade Trotskij?

Den store karaimen Abelfischer Gud välsigne The Overseas League!

Sep och Zjanna – med faran flåsande i nacken Efterord och berättelsen om operaillegalisten Den ryska underrättelsetjänten – en kort historik Litteraturförteckning

7 12 38 48 68 90 134 146 154 178 202 246 268 290 307 317 319

Det viktigaste för en härförare på slagfältet är att ha med en god kock och ett hundratal spioner.

Fredrik II – Jag är inte den ni tror, jag är ingen fransman de Forge, jag är Dubrovskij.

Alexander Pusjkin, Dubrovskij

Förord av tore forsberg I underrättelse-, eller rättare sagt, spionvärlden, talar man om två typer av underrättelseverksamhet: legal och illegal. Den legala verksamheten är legal så till vida att underrättelseofficeren kommit till mållandet, till exempel Sverige, under sin egen identitet och tillträder en täckbefattning i hemlandets officiella diplomatiska representations legala residentur. Med residentur menas en särskilt organiserad grupp av underrättelseofficerare som arbetar tillsammans utanför det egna landet.

De underrättelseofficerare, som ingår i en legal residentur, har militära grader från kapten till general och arbetar under täckbefattningar som diplomater, miltärattachéer eller handelstjänstemän, vilket ger dem en officiellt erkänd ställning i de länder där de tjänstgör.

Det är underrättelseofficerarna som kan hantverket, leder operationerna och värvar agenterna. De kan konsten att mentalt förföra de människor som har tillgång till den information de själva vill komma över. Deras mål är att åstadkomma lite yrsel, stimulera spänning och girighet för att få den aningslöse tilltänkte agentens omdöme och kritiska sinnelag att upphöra att fungera.

Men det värsta är att det är agenterna, de som värvats, som sedan tar alla risker. De kan dömas till långa straff för spioneri och i vissa länder till och med till döden. Officerarna däremot har oftast diplomatisk immunitet, vilket gör att de inte behöver riskera något straff i det land där de arbetar. De kan bara bli utvisade från landet.

Förhållandet är det motsatta när det gäller den illegala – underjordiska – verksamheten. Då har underrättelseofficeren kommit till

mållandet under en antagen identitet och en påhittad bakgrundshistoria, en legend. Han eller hon, som vanligen kallas illegalist, arbetar helt fristående från sitt hemlands officiella representation, men får dock visst stöd, finansiellt och materiellt, från den legala residenturens stödofficer, som kommer att beskrivas längre fram.

Båda spionageformerna har sina för- och nackdelar. De illegala har den fördelen att de kan arbeta i hemlighet och har egna sätt att kommunicera, genom agentradiotrafik, med hemlandet och är därför svårare att avslöja. De kan dessutom fungera i krigstid när de diplomatiska förbindelserna brutits. Men den legala underrättelseofficeren har å andra sidan ofta diplomatisk immunitet, vilket illegalisterna inte har. Eftersom illegalisterna saknar diplomatisk status riskerar de, liksom agenterna, att dömas till långa straff.

En underrättelseofficer som i det här sammanhanget förtjänar ett särskilt omnämnande, är den så kallade legale stödofficeren. Den nu pensionerade KGB-översten och författaren Boris Grigorjev var under sin aktiva tid i Stockholm 1977 till 1982 KGB:s legale stödofficer. Han var således länken till de illegala residenturerna i vårt land och i hela Skandinavien. Han hade, liksom sina föregångare och efterträdare, täckbefattning på konsulatets visumavdelning.

Det viktigaste kravet som ställs på alla stödofficerare, är att de skall kunna skaffa identiteter och de dokument som behövs, för att backa upp illegalisternas påhittade bakgrundshistorier, alltså de legender som behövs för en illegalists inresa och vistelse i ett målland. Och det är just identitetshandlingarna – passen – som är alla illegalisters akilleshäl.

Stödofficerarna söker därför kontinuerligt kontakt med tjänstemän från folkbokföringsmyndigheter, passtjänstemän, tjänstemän vid invandrar- och tullmyndigheter, medlemmar av gränsbevakningen, småföretagare som kan användas som levande brevlådor, studerande, personal på andra ambassaders konsulatavdelningar och inte minst präster. Man undviker dock i allmänhet politiska grupper eftersom dessa kan vara under övervakning av värdlandets säkerhetstjänst. Av samma skäl undviker man emigranter och personer som själva tar kontakt. Dessutom ägnar de mycket tid åt att läsa

dödsannonser i tidningarna och besöka kyrkogårdar för att finna personnamn, som en illegalist kan använda.

Stödofficerarna har också till uppgift att skaffa all tänkbar rekvisita i ett målland, till exempel tidningar, TV- och radioprogram, biooch bussbiljetter, räkningar och olika slag av kvitton samt kläder i olika storlekar försedda med fabrikationsmärke från landet i fråga.

Vidare fotograferar man ofta kända byggnader, gator och människor på lokala platser med mera, allt för att illegalisten ska kunna lära sig sin nya identitet ordentligt.

De illegala residenturerna arbetar, nu liksom tidigare, i vårt land och i alla andra länder, helt fristående från sitt hemlands officiella representation. Kommunikationen mellan en stödofficer och en illegalist för överlämning av pengar, resehandlingar eller för att vidarebefordra illegalistens meddelanden till centralen sker vanligen via täckadresser eller döda brevlådor. I undantagsfall kan en stödofficer även ha ett personligt möte med en illegalist. Regeln är dock att det skall ske så sällan som möjligt, och det är centralen i initiativlandet som bestämmer om ett möte skall äga rum eller inte.

Innan en illegalist kommer till ett målland har han ­legaliserats, alltså gjort sin legend trolig för myndigheterna, i det land vars medborgarskap han skall använda i sin underjordiska verksamhet i mållandet. Vanligen tar denna legalisering cirka 3–5 år. När han sedan fått legaliseringslandets medborgarskap och äkta identitetshandlingar flyttar han till mållandet.

Syftet med en klassisk illegalist i en illegal residentur är att han eller hon skall kunna arbeta bakom fiendens linjer eller i ett målland i en kris- eller krigssituation eller då den legala residenturen tvingats lämna landet.

De illegala residenturerna styrs via radio från underrättelsecentralen i hemlandet och får vanligtvis sina instruktioner på chiffrerade enkelriktade kortvågssändningar via telegrafi eller telefoni.

Mot­tagningen kan ske med en enkel radiomottagare med kortvågsband.

Illegalistens onormala, pressade, ensamma och bedrägliga liv leder ibland till att de råkar ut för psykiska störningar och drabbas av

förföljelsemani. För att centralen bland annat skall ha viss kontroll på hälsotillståndet måste en illegalist med viss rebelbundenhet visa upp sig, på i förväg överenskomna platser, för att bekräfta att han befinner sig i landet och mår bra.

Det är känt att alla civila och militära underrättelseorganisationer sedan historisk tid lagt stor vikt vid att etablera illegala residenturer, så att det ursprungliga uppdraget – att skaffa in underrättelsematerial – kan fortsätta även i ett skymningsläge och under krig. Och allt tyder på att de ryska tjänsterna SVR och GRU även under 2000talet kommer att satsa på illegal underrättelseverksamhet.

Augusti 2007

10

11

...

Jag har arbetat inom KGB/SVR:s illegala underrättelsetjänst i 32 år och under min karriär fått träffa många personer som inte längre är i livet. Sina kollegor uppfattar man inte som historiska personer. När det nu gått många år och jag blickar tillbaka på det förflutna inser jag med ens att jag varit i kontakt med historien.

Några av människorna i boken har jag känt personligen, andra har jag umgåtts med i tjänsten och i mer formella sammanhang, på möten och rådslag, men om de flesta har jag hört berättas från kamrater som jag arbetat tillsammans med och som tidigare varit deras kollegor eller chefer.

Min berättelse om illegalisterna är i viss mening att betrakta som levande historia. För mig är det en stor ära att bringa deras minne min hyllning. De har förtjänat mer än det, men jag vill göra vad jag kan.

Jag hoppas att min berättelse inte heller helt ska sakna int­resse för en svensk läsare.

...

12

Illegalisterna – vilka är de?

Under en session med FN:s Generalförsamling i Paris i november 1951 lyckades västmakterna på dagordningen få upp frågan om det öde som drabbat de grekiska barn, som påstods ha rövats bort och med våld förts bakom järnridån. I Grekland var inbördeskriget just över och vänsterkrafterna hade lidit nederlag. Barn till stupade och fängslade kommunister och socialister hade, precis som i Spanien tio år tidigare, lämnats hemlösa och de fördes till Sovjetunionen, Rumänien, Bulgarien och andra socialistiska länder. Väst utnyttjade varje anledning för att försöka skada sin ideologiska motståndare.

Amerikanerna behövde demonstrera det kapitalistiska lägrets enade front i frågan och använde alla till buds stående medel för att visa upp denna enighet. Bland talarna på sessionen fanns en medlem i delegationen från Costa Rica, nämligen landets ambassadör i Italien. Enligt dagordningen hade ambassadören tio minuter till sitt förfogande. Hans tal innehöll allt: teser om humanism och känslosamma ord om barnen som mänsklighetens framtid, han citerade forntida grekiska klassiker, hänvisade till Bibeln, hänföll än till patos och än till sorg, men yttrade inte ett enda fördömande ord mot Sovjetunionen. Alla satt och hade långtråkigt, inklusive den sovjetiske delegationschefen, Sovjetunionens utrikesminister Andrej Vysjinskij.

När debatten veckan därpå led mot sitt slut fick Vysjinskij ordet och sa bland annat: – Jag har tvingats lyssna till ett inlägg från en av de latinamerikanska delegaterna. Jag förnekar inte att han i fråga om vältalighet nådde oanade höjder, men som politiker är han en nolla. Han är en 13

simpel pratmakare, vars rätta plats inte är på detta mycket representativa forum, utan på en cirkus.

Formellt hade Vysjinskij förstås rätt: delegatens tal hade verkligen varit högst innehållslöst och irrelevant. Men han skulle bara ha vetat att rollen som ”nolla” spelades av en rysk illegalist vid namn Iosif Grigulevitj med det operativa täcknamnet Maks, och att denne som sovjetisk medborgare inte kunnat tillåta sig att i sitt påtvingade framträdande från talarstolen i FN skada sitt fosterland. Talet var påtvingat eftersom det var dikterat av både hans täckbefattning och en personlig ”begäran” från USA:s utrikesminister Dean Acheson.

Episoden kan tyckas läsaren fullständigt osannolik. Hur kunde det komma sig att en sovjetisk underrättelseagent uppträdde som ambassadör för det kapitalistiska Costa Rica! Det rimmar verkligen illa med våra invanda föreställningar, men det är rena rama sanningen. Det var möjligt då och är i princip möjligt idag tack vare den illegala underrättelseverksamheten. Men underrättelsetjänst är ju i sig en olaglig och illegal verksamhet, invänder kanske läsaren.

Vad är då illegal underrättelseverksamhet? Det är ju en tautologi.

Det är möjligt att så är fallet. Min svenske vän Tore Forsberg, som jag för övrigt skrivit en bok tillsammans med , har formulerat saken träffsäkert: ”Underrättelsetjänst är en strikt förbjuden nödvändighet.” Illegal underrättelsetjänst kan i så fall betecknas som förbjuden nödvändighet i kvadrat eller kubik.

Om det finns illegal underrättelseverksamhet måste det också finnas legal sådan, gissar läsaren, och han har så rätt. Uttrycket ”legal underrättelseverksamhet” är i och för sig filologiskt nonsens och betyder på intet sätt att den skulle erkännas som en helt och hållet laglig syssla.

Nej, uttrycket har helt enkelt blivit en bekväm och ofta använd term bland underrättelsefolk och sätts vanligen inom citationstecken.

Med ”legal underrättelseverksamhet” menas underrättelsearbete som bedrivs av medarbetare inom underrättelsetjänsten under officiell täckmantel från egna myndigheter utomlands, som ambassader, konsulat, handelsrepresentationer och andra officiella statliga institutioner utanför det egna landet.

Se Spioner emellan, Bokförlaget Efron & Dotter, Stockholm 2006.

14

Medarbetare inom den illegala underrättelseverksamheten verkar däremot utanför sitt eget lands gränser och utger sig för att vara medborgare i ett annat land, och kan styrka sin status med hjälp av utländska pass och andra handlingar. ”Yrke utlänning” är den målande och exakta definition som V. Agranovskij använder för att beskriva de legendariska illegalisterna Abels och Lonsdales roller i boken med samma titel.

En medarbetare vid den sovjetiska illegala underrättelsetjänsten kunde till exempel agera under täckmantel som amerikan, engelsman, fransman eller medborgare i något annat land och ett pass från landet i fråga bidrog till att han kunde utföra sitt underrättelseuppdrag. Man kan naturligtvis också vara illegalist med ett sovjetiskt (ryskt) pass på fickan, men det begränsar underrättelseofficerens handlingsfrihet betydligt och försvårar genomförandet av underrättelseuppdragen. Illegalisten blir ständigt misstänkt i det lokala kontraspionagets ögon och kan följaktligen inte uträtta något av vikt eller värde för sin underrättelsetjänst. Vart han än går möts han av försiktighet och ingen berättar några hemligheter för honom ens i svårt berusat tillstånd. Var han än dyker upp säger man: ”Jag var och hälsade på en vän, och kan du tänka dig, jag träffade en rysk Ivan.”

Illegalist med ryskt pass kan man således bara vara i Ryssland.

Det ovan sagda gäller inte bara det kalla kriget, då inställningen till sovjetmedborgare var som frostigast och mest misstänksam. Nej, jag avser just dagens realiteter, när ryssarna för länge sedan frigjort sig från den kommunistiska propagandans alla bojor, ja från all propaganda, medan väst fortfarande är fången i gamla stereotypa föreställningar om att ryssar är de som inte har någon demokrati, och som hotar oss med sina oljeledningar. Rannsaka dig själv, aktade läsare, fråga dig vad du känner till om dagens Ryssland och du inser att du bara tänker på negativa saker. Och detta tack vare alla ”kloka” politiker och sensationslystna journalister.

Men detta var en utvikning, låt oss återgå till ämnet. Vad är alltså underrättelseverksamhet och på vilket sätt är den illegal?

Den illegala underrättelseverksamheten har funnits sedan urminnes tider. Spionerna lyckades inte alltid ta reda på vad de ville 15

när de uppträdde i egen skepnad, och då tog man till maskering, och började utge sig för att vara någon annan, helst en person från den stat som man ville stjäla någon hemlighet från. Vår antika historia har inte efterlämnat några helt entydiga fakta i frågan, men under nyare och modern historia finns det mer än tillräckligt med exempel. År 1898 begav sig kaptenen ur Uralområdets kosackstyrkor David Ivanovitj Livkin förklädd till den kaukasiske köpmannen Magomet Chasanov till Indien på ett underrättelseuppdrag. Cheferna som sände iväg kaptenen utgick ifrån att en kaukasier skulle mötas med mindre misstänksamhet i Indien än en ryss. År 1904 reste löjtnanten ur kosackernas Donarmé Ulanov iväg med sin ställföreträdare, ”lama Uljanov”, på en resa till Tibet. De kom att leda en grupp ”buddistiska munkar” på pilgrimsfärd till Lhasa. I utbildningen av underrättelsegruppen deltog krigsministern Kuropatkin, som i syfte att ytterligare mörklägga operationen gav order om att Ulanov skulle avskedas. I det här fallet lyckades den ryska underrättelsetjänsten skapa en legend inte bara kring illegalistens nationalitet utan även om hans yrke och intressen. Vid den här tiden var ryssen fortfarande inte någon symbol för fruktan och misstro vare sig i öst eller i väst. Den rollen spelades utmärkt av engelsmännen.

Den största utvecklingen av den ryska (sovjetiska) illegala underrättelsetjänsten kom att ske på nittonhundratalet, bland annat på grund av den internationella diplomatiska isoleringen och den ekonomiska blockaden mot Sovjetryssland. Då man inte hade någon officiell representation i de länder som underrättelseverksamheten riktades mot och följaktligen inte hade någon bas för att bedriva verksamheten legalt, fick Moskva ta till andra former av informationsinhämtning, former som var illegala. Illegalisterna övervann med lätthet alla av kontraspionaget upprättade kordonger och hinder, tog sig in i målländerna under täckmantel av vänligt sinnade utlänningar och försåg sedan den sovjetiska regeringen med nödvändig information. Nöden är uppfinningarnas moder, brukar man säga.

Illegal underrättelseverksamhet började alltså användas såväl av NKVD-KGB, som av den militära underrättelsetjänsten GRU. För16

fattaren utgår ifrån att hans militära kolleger å sin sida kan skryta med minst lika stora framgångar, men kommer ändå att i boken uteslutande berätta om illegalisterna inom KGB. De är bättre kända, det finns mycket skrivet om dem och de står dessutom författaren som tidigare medarbetare vid KGB närmare .

Utvecklingen av den sovjetiska illegala underrättelseverksamheten nådde ett slags säregen kulmen på trettiotalet, då underrättelsetjänsten, som min kollega Oleg Tsarjov så träffsäkert uttryckt det, var liten, men innehöll sådana framstående personligheter som den österrikiske tjecken Arnold Deutsch, som genomförde många framgångsrika värvningar, Alexander Orlov-Nikolskij, som inte ville återvända hem till Jezjovs ”slakthus” utan emigrerade till USA, ungraren Teodor Maly, före detta katolsk präst och major inom den statliga säkerhetstjänsten , den ryske arbetaren Vasilij Zarubin, som så när kom att dödas av ”revolutionens straffande svärd”, greve Alexej Tolstojs utomäktenskaplige son Dmitrij Bystroletov, som tillbringade tjugo år i lägren i GULAG, tataren Ischak Achmerov, karaimen Iosif Grigulevitj, som bytte fler pass och nationaliteter än vad ett dussin ödlor hinner ömsa skinn under en livstid och många andra, som likt utbrytarkungar öppnade alla kassaskåp med hemligheter som fanns Svenska läsare känner möjligen till namnet Richard Sorge, tysk kommunist och illegalist inom GRU med täcknamnet Ramsay, som under täckmantel som tysk journalist kort före andra världskriget arbetade i Kina och Japan och försåg Stalin med utomordentligt viktig information vid den allra mest kritiska tidpunkten under hela kriget. Från sina högt placerade agenter fick Sorge information om att Japan inte hade för avsikt att anfalla Sovjetunionen. Det innebar att den sovjetiska krigsledningen under några dagar på hösten 1941, när tyska trupper stod strax utanför Moskva, kunde omgruppera utvilade divisioner från Fjärran Östern och Sibirien, och de sovjetiska trupperna därefter inte bara kunde kasta tyskarna tillbaka från Moskva utan lyckades vände hela krigets förlopp till sin fördel. Det japanska kontraspionaget lyckades så småningom komma Ramsay och hans residentur på spåren och arrestera dem.

Richard Sorge hade en möjlighet att få leva, men Moskva vägrade erkänna att han var sovjetisk underrättelseman och den 7 november 1944 hängdes han av japanerna. Han tilldelades postumt titeln Sovjetunionens hjälte.

Majors grad inom NKVD-MGB motsvarade generalmajor inom armén.

17

i det gamla Europa. Detta var den sovjetiska illegala underrättelsetjänstens guldålder.

Som framgår av namnen på underrättelsemännen så var en del av illegalisterna inom NKVD utlänningar. Efter omvälvningen 1917 reste många kommunister, socialister och överhuvudtaget sympatisörer till kommunismens idé till Sovjetryssland. I Moskva låg staben för Komintern, vars främsta uppgift var att åstadkomma revolution i de kapitalistiska länderna i Europa och väst överhuvudtaget. Arbetsmetoderna som medarbetarna vid Komintern använde skiljde sig föga från underrättelsemännens, så redan på ett mycket tidigt stadium kom residenturer tillhörande underrättelsetjänsten inom OGPU-NKVD att lokalt samarbeta aktivt med de illegala cellerna inom Komintern. När idén om världsrevolutionen sedan visade sig ogenomförbar erbjöds många ur Komintern arbete vid utlandsavdelningen inom OGPU eller vid GRU. Även om de inte kom att utgöra kärnan i Sovjetunionens illegala underrättelsetjänst under 1920- och 1930-talet så blev de ändå ett viktigt inslag i dess verksamhet. De redan nämnda Deutsch och Maly var bara några i den kohort av beryktade sovjetiska illegalister som kom att göra underrättelsetjänsten berömd genom sina bedrifter och sensationella aktioner.

Jämfört med inhemska sovjetmedborgare hade de utländska illegalisterna ett antal fördelar: de kände väl till länderna där de bedrev sin verksamhet, eftersom de tidigare hade varit medborgare i europeiska länder, de hade redan äkta pass och andra handlingar på fickan, de behärskade ländernas språk och hade sedan tidigare naturliga förbindelser, bekanta och värdefulla kontakter i landet. De behövde inte kontrolleras i fråga om ideologisk ståndaktighet eller utbildas i främmande språk eller konspirativa arbetsmetoder. De hade redan fått viss erfarenhet av verksamheten inom Komintern eller inom de egna kommunistpartiernas led, så de var egentligen redan färdigutbildade underrättelsemän och kunde börja utföra sina underrättelseuppdrag så snart de kommit på plats. Även om de inte kunde uppträda i Europa med sina verkliga personuppgifter så hade de möjlighet att snabbt och utan svårighet låta legalisera sig med hjälp av andra handlingar.

Till en början arbetade de utländska illegalisterna som medarbetare 18

på lägre nivå, men de mest erfarna och begåvade blev senare både residenter och till och med ledare för ett antal residenturer, som kunde omfatta två eller tre till varandra gränsande länder. En sådan resident, som ledde illegalisternas verksamhet i Tyskland, Frankrike och Storbritannien, var Teodor Maly. I Tyskland verkade till exempel två och ibland tre illegala residenturer, och de lyckades väl med att samexistera och störde inte varandras verksamhet. Visst, det kunde hända att de av misstag kom att värva en och samma person, men det var ju ändå för den sovjetiska flaggan.

På 1960-talet kom ett antal illegala underrättelseagenter att bli mycket kända och omtalade, som Richard Sorge (täcknamn Ramsay), Rudolf Abel (täcknamn Mark), Gordon Lonsdale (täcknamn Ben), och senare makarna Anna och Michail Filonenko, AlimovaChamzin och paret Vartanian. Redan som ungdomar i det förkrigstida Persien hade Gevork och Goar Vartanian engagerats av den berömde underrättelseofficeren Ivan Agajants i samband med Teherankonferensen, bland annat för att övervaka medarbetarna vid den tyska residenturen i Iran. De kom sedan att i 40 år arbeta under ”särskilda” förhållanden, det vill säga som illegalister, innan de av åldersskäl så småningom återkallades till det postsovjetiska Ryssland.

Gevork Andrejevitj Vartanian är en av de få illegalister, vars förtjänster som underrättelseman har uppmärksammats av tjänsten genom att han dekorerats med orden Rysslands hjälte.

I mångt och mycket är det misslyckanden i den operativa verksamheten och uppmärksammade rättegångar mot underrättelsemän i väst som lett till att de blivit så berömda. Det är en ödets ironi: underrättelsemannen blir känd för den breda allmänheten utan egen förskyllan i samma stund som hans underrättelseverksamhet avbryts, ofta under dramatiska omständigheter. Exemplen Vartanian, Alimova, Chamzin och Filonenko är undantag från regeln.

Det ska betonas att någon illegal organisation liknande den som den ryska internationella underrättelsetjänsten SVR idag förfogar över så vitt jag känner till vare sig finns eller har funnits i någon annan av världens underrättelsetjänster. Viss erfarenhet av verksamhet med användning av illegala underrättelseagenter byggdes upp inom 19

det tyska Abwehr under första och andra världskriget. Illegalisterna inom det amerikanska CIA är egentligen legala underrättelsemän som bara arbetar under mer djupgående konspirativ täckmantel som anställda vid privata firmor och företag. Inom det brittiska SIS (MI6) fanns en illegal underrättelseman vid namn Sidney Reilly, som med framgång verkade i Ryssland i början av 1900-talet, men han var å andra sidan född i Odessa och hade, som det senare visade sig, ett utomordentligt tvivelaktigt rykte . Ett lätt kamouflage med nya personuppgifter, men utan att överge sitt modersmål eller sitt medborgarskap brukar vara den metod som oftast används av alla underrättelsetjänster. Men ett fullständigt byte av person, där man lämnar sitt medborgarskap, sitt eget språk, sin etnicitet, religion och sitt yrke är något som bara äger rum inom den ryska illegala underrättelsetjänsten. Från att ha varit medborgare Sidorov förvandlas personen bokstavligen till att bli mister Smith eller Herr Schneider.

Ena dagen kunde han få ett personbevis som styrkte att han bodde i en Urjupinsk stad, och andra dagen startar han en liten firma i London eller Bryssel. För några år sedan kunde han bara med viss möda läsa det latinska alfabetet, för att sedan behärska Dickens eller Schillers språk lika bra som en person med examen från universitetet i Cambridge eller München.

Naturligtvis är allt detta frukten av ett kolossalt arbete, utfört av illegalisten själv och ett helt arbetslag med experter, då ett stort antal medarbetare inom tjänsten jobbar med att stödja hans kommande uppdrag i utlandet. Att utbilda en expert av det här slaget inom tjänsten är ett osannolikt komplicerat, tidskrävande och kostsamt arbete.

Urvalsprocessen för kandidater till verksamhet under särskilda förhållanden är mycket hårdare än i fråga om ”legal” verksamhet.

Det finns ingen aldrig så petig blivande svärmor som väljer en fästmö och fästman till sin son eller dotter så noga som den illegala underrättelsetjänsten. Bland hundratals och tusentals kandidater måste man sortera bort i första hand sjuka, däribland psykiskt sjuka (personer som lider av schizofreni, mani eller bara av labilt psyke), fega och giriga, de med alltför säregna kännetecken och de som inte Se Andrew Cooks bok Sidney Reilly.

20

klarar att lära sig främmande språk, bedragarna och de som inte kan bevara en hemlighet, äventyrarna och de som skyr alla kontakter med andra människor, och även de oförsiktiga och naiva, som söker sig till tjänsten för att göra karriär och är pengalystna, de som inte förmår tänka analytiskt och så vidare och så vidare.

Det händer ofta att en kandidat till en plats inom den illegala underrättelseverksamheten uppfyller i stort sett alla ställda krav, men personen klarar för allt i världen inte att bemästra ett främmande språk. En sådan person sållas bort utan pardon. De fysiska och mentala påfrestningarna på en person under utbildningen är enorma och långt ifrån alla kommer i mål. Processen kan bäst liknas vid utvinning av guld genom att man vaskar guldhaltig malm: det går åt tonvis med malm för att få fram ett gram guld.

Samtidigt kan denna resurskrävande process också ge en tålmodig underrättelsetjänst mycket i utbyte, då framgångsrik operativ verksamhet av en enda illegal underrättelseman kan väga mer än arbetet av hundratals legala agenter, och betala tillbaka alla kostnader med råge. De illegala metoderna att bedriva underrättelseverksamhet är ett skarpt vapen som inte har någon like i världen. En illegalist kan penetrera barriärer och övervinna hinder som en legal underrättelseagent inte ens vågar komma i närheten av.

Mimicry, konspiration och självbehärskning är de tre ben som illegalisten har att stå på. Man kan utbilda en elefant i underrättelseteknik, brukade en av mina kolleger säga. Det svåraste är något helt annat, nämligen att ingjuta en ny psykologisk gestalt i den illegale underrättelsemannen, eller, om ni så vill, att blåsa liv i det döda köttet som Gud gjorde då han skapade människan till sin avbild.

En vanlig medborgare behöver sällan fundera över följderna av sitt uppträdande. Även om han gör ett misstag och går över en gräns i något avseende, så kommer det inte att innebära några allvarliga konsekvenser för honom. En vanlig civilist kan till exempel ibland ”få i sig” lite för mycket i en bar och ställa till med slagsmål eller skandal.

Varje kvinna kan tillåta sig en extravagant frisyr eller ta på sig en klänning som väcker uppmärksamhet, och om det är någon som noterar det så innebär det inga följder för hennes personliga säkerhet.

21

En illegal underrättelseofficer kan inte tillåta sig sådan lyx, för av ökat intresse för honom från grannkvinnan i trappuppgången kan följa ett intresse från myndigheterna och senare också från kontraspionaget. Illegalisten måste smälta in i sin boendemiljö och så långt möjligt inte sticka ut från miljön. Att vara som alla andra är huvudregeln för en illegal underrättelseman. Han måste ha en egen personlighet, men han ska inte visa upp den för alla. Om han efter ankomsten till vistelselandet genast hyr sig en fashionabel lägenhet mitt i huvudstaden, börjar strö pengar omkring sig, inleder tvivelaktiga kontakter i bohemiska kretsar, eller gör försök att få anställning på ett säkerhetsskyddat objekt så kommer han obönhörligen att väcka uppmärksamhet både hos privatpersoner och statliga myndigheter. Det är inte bara mycket farligt utan kan också leda till för honom helt oförutsägbara konsekvenser.

Att vara kylig och ha förmåga till nykter analys är också egenskaper som är helt nödvändiga för en illegal medarbetare vid tjänsten.

Gör ett experiment och försök att under en vecka föreställa en annan person, till exempel en granne eller anhörig, och ni ska få se hur plötsligt alla i omgivningen gör ett fruktansvärt misstänksamt intryck. Varje möte med en polis på gatan får er att bli på er vakt, varje förfluget men träffsäkert ord från en samtalspartner får er att skälva till och tro att de vet vem du är, att de bara leker med dig och väntar på rätt tillfälle att gripa dig och ta med dig till närmaste polisstation.

Vissa kontraspionageorganisationer använder sadistiska metoder för att kontrollera om en misstänkt tillhör en utländsk underrättelsetjänst. Så här kan det gå till när de försöker avslöja dig som ryss: De planterar en granne på samma våningsplan eller ser till att deras agent får arbete i din firma, och personen kommer sedan att följa dig i hälarna varje dag och erbjuda sin vänskap. Under ett samtal kommer han att styra in konversationen på de gånger han träffat ryssar, och så säger han plötsligt några ord på ryska medan han ser dig i ögonen. Nästa gång kommer han med ett förbindligt leende på läpparna med en ”komplimang” och säger att ditt sätt att knyta slipsen påminner om det ryska sättet. Sedan köper han biljetter till teatern 22

och tar dig med på en balett- eller operaföreställning med Bolsjojteatern, som just då gästspelar i det land där illegalisten arbetar.

Det var den typen av jesuitisk ”belägring” som makarna Sep och Zjanna Fjodorov tvingades utstå under ett antal månader i ett neutralt land i Europa. Hos vissa underrättelseagenter håller inte nerverna i det läget och de räddar sig genom att fly. Sedan är de förbrukade för underrättelsetjänsten; fruktan kommer att förfölja dem också i det nya landet och under andra omständigheter. Men har man en gång smittats och gripits av panik är det svårt att bli botad. Sep och Zjanna analyserade noggrant sitt agerande i landet från vistelsens första dag och fann att de inte hade begått några misstag och kom därför till den korrekta slutsatsen att polisen eller kontraspionaget bara genomförde en rutinkontroll av dem som utlänningar. De greps aldrig av panik, höll ut och vann. En tid senare hade någon botat deras bekante arkitekt från hans nyfikenhet och han förvandlades till en snäll och hjälpsam granne.

Läsaren inser möjligen inte hur svårt det är för till exempel en ryss att bli tagen för en europé, men ryssarna har förutom sin gåtfulla själ sina egna oöverträffade manér. Vi har våra egna vanor, gester och vårt sätt att gå. Hur ofta har inte författaren till dessa rader under promenader på Stockholms gator utan att tveka det minsta kunnat urskilja landsmän bland alla turister! Tänk er att en rysk illegalist, som verkar som engelsman, plötsligt under ett samtal börjar gestikulera på ryskt vis och vifta med händerna framför ansiktet på sin samtalspartner. Man kan vara helt säker på att hans karriär blir kortvarig och han kommer att avslöjas och arresteras av myndigheterna.

Allt detta måste man lära den framtida underrättelseagenten, man måste vänja honom av med alla ”skadliga” ryska vanor och inympa nya i honom som stämmer med hans legend.

Den svåraste tiden i illegalistens liv är hans första steg utanför hemlandet och anpassningen till nya arbetsförhållanden utomlands.

Man måste vara ytterst uppmärksam och försiktig för att inte göra något fatalt misstag. Farorna lurar vid varje steg.

Idag, när västs alla ”behag” väller in över vårt land som en mäktig (och smutsig) flod, kan man kanske i Ryssland bilda sig en något så när 23

riktig uppfattning om väst. Förr i tiden visste ryssar mycket lite eller ingenting alls om livsstilen i väst.

Rudolf Abel berättar följande: Någon gång under 1920-talet reste han för första gången på en illegal resa till Tyskland för att försöka återupprätta kontakten med en försvunnen underrättelseman.

Under sökandet efter mannen i fråga i en stadsdel i Hamburg kom plötsligt en man springande emot honom på gatan och frågade på ryska (!): – Du, kompis, vet du var man kan skita någonstans?

– Nej, det vet jag inte, svarade Abel automatiskt på ryska.

Han blev chockad och skakad i djupet av sin själ: Hur hade denna fullständiga främling, som av allt att döma kom från Ryssland, känt igen honom som landsman, vilka yttre kännetecken hade han gått på? Var det så att det fortfarande i hans uppträdande fanns kvar ett antal svåridentifierade, men ändå utifrån märkbara detaljer som var typiska för ryssar? Så var det sannolikt. Han hade dessutom svarat mannen på ryska! Det betydde att hans instinkter hade trätt in, och det innebar i sin tur att han fortfarande hade kvar mycket arbete med att ytterligare undertrycka sina instinkter.

Problem på grund av språket uppstår ganska ofta för illegalisterna, för instinkterna knutna till modersmålet sitter mycket djupt i människan. En gång fick illegalisten Grigulevitj, som då hade arbetat många år under särskilda förhållanden, frågan om han tyckte om Marc Chagalls tavlor, och han svarade i skarp ton (och på ryska): ”Njet”! När hans hustru som stod intill honom stötte till honom i sidan med armbågen fann sig illegalisten snabbt: ”Är det inte så man säger nej på ryska?” Hans opponent kunde bara bekräfta att så var fallet. I det här fallet var det bara snabbtänktheten som räddade underrättelseofficeren.

Ett vanligt trick som kontraspionaget använder vid förhör av personer man misstänker för underrättelseverksamhet är för övrigt just att försöka provocera personen till att säga något på sitt modersmål. Även om den anhållne inte försäger sig så kommer han i alla fall säkert att blotta sig på något sätt: via ögonen, sitt ansiktsuttryck, hand- eller huvudrörelser, eller liknande.

24

Den illegale underrättelsemannens praktiska operativa verksamhet lär honom att han inte får skilja sig från massan. Visst är det så, anser illegalisten Lonsdale, men överdriven blygsamhet bidrar också till att dra uppmärksamhet till personen i fråga. Och han har rätt.

Det måste vara måtta på allt. Om den illegale underrättelsemannen alltför mycket sluter sig inom sig själv, och bara umgås med människor i yttersta nödfall och förvandlas till en skugga, då kommer han också att bli föremål för folks intresse. Han måste hitta den gyllene medelvägen i sitt uppträdande, vara lagom blygsam, lagom sällskaplig, lagom slösaktig och lagom nyfiken. Han måste se till att varje steg han tar blir begripligt för hans omgivning utgående från den livsstil han valt.

De lömskaste orden av alla i språket är interjektionerna, för de är produkter av våra känslor och ibland kan det vara svårt att helt kontrollera sina känslor. Om ryssar uttrycker förvåning med en interjektion som ”åhå!”, så säger amerikaner ”wow!” och tyskar ”na nu!”.

En rysk bondkvinna lockar på hönsen med hjälp av interjektionen ”tsyp-tsyp”, en tyska säger ”putt-putt” och svenskan ”pull-pullpull”. Genom slarv i underrättelsecentralen arbetade två illegalister i samma mindre stad i ett nordiskt land på 1950-talet. Av en ren slump råkade de hamna i en bastu tillsammans och som brukligt är i landet tog de sig några droppar på samma gång. En av de illegala underrättelsemännen började berätta för den andra hur man i hans hemby kokade hembränt och för att ytterligare illustrera sin berättelse använde han interjektionen ”kap-kap-kap!”, som är det ryska sättet att beskriva hur droppar faller. Deras möten tog snart slut, för kollegan rapporterade hem till centralen att de träffats och där såg man till att de två bastubadarna snabbt förflyttades åt olika håll.

Obehagliga svårigheter kan också uppstå när man talar om verk inom kulturvärlden, som operor, tavlor eller litterära verk. Den i Ryssland välkända operan Cio-Cio-San heter i Europa någonting helt annat nämligen Madame Butterfly, Webers opera Friskytten motsvarar det tyska Wilhelm Tell. Namn på musikstycken, konstverk och litteraturtitlar är ett mycket farligt område och den illegale underrättelseofficeren måste ägna detta mycket arbete.

25

Men det obehagligaste av allt kan vara när illegalisten oväntat stöter på bekanta från hemlandet. Trots den till synes oändligt lilla sannolikheten för att det ska hända, så inträffar sådana möten och de ger inte alls upphov till några positiva känslor hos den illegale underrättelsemannen, även om det skulle vara en mycket god vän han möter.

En skolkamrat råkade stöta på underrättelsemannen Ben i en affär. Illegalisten var inte ensam utan hade i sällskap en ung engelska.

På den första enkla ryska hälsningen ”Konon , tjänare!” reagerade inte Ben överhuvudtaget. När han tilltalades igen vände han sig bort och låtsades som om han inte kunde ryska och hälsningen inte alls rörde honom. Men när skolkamraten började ansätta honom närmare och fråga: ”Konon, vad är det med dig, känner du inte igen mig?

Det är ju jag, Zjora, vi läste ju tillsammans!” tvingades agenten svara på engelska att han överhuvudtaget inte kände den aktade herren.

Många år senare, när Ben hade återvänt till hemlandet och samlat ett antal gamla vänner i sitt hem, bland annat skolkamraten Zjora, och började prata om livet utomlands så berättade Zjora hur han i London träffat en perfekt dubbelgångare till Konon.

– Jag vill utbringa en skål för moder naturs oanade möjligheter, föreslog denne Zjora.

– Var min dubbelgångare ensam? frågade Ben. – Nej, han var tillsammans med en liten goding, svarade Zjora.

– Säg mig, om jag kom gående på Gorkijgatan tillsammans med en kvinna som du inte kände och du mötte mig, skulle du ropa: ”Konon, känner du igen mig?” då?

– Nej, det skulle jag förstås inte, sa Zjora. Tror du inte att jag skulle fatta?

– Men när du ställer till med något liknande i London, så tycker du att du är en väluppfostrad person?

Gordon Lonsdale eller Konon Molodyj var utomordentligt snabbtänkt och hade dessutom ett väl utvecklat sinne för humor, egenskaper som alltid hjälpte honom att helskinnad tar sig ur de svåraste situationer.

Gordon Lonsdale var Ben i sina kanadensiska handlingar. Hans verkliga namn var Konon Trofimovitj Molodyj.

26

Underrättelsemannen måste vara skådespelare och kunna spela sin roll, bra eller dåligt. En legal underrättelseman kan när allt kommer omkring till och med vara en medelmåttig skådespelare, men en illegalist kommer inte undan med dåligt eller slarvigt skådespeleri. På honom ställs särskilda krav. En legal underrättelseman med diplomatpass på fickan och som åtnjuter skydd enligt Wienkonventionen kan i värsta fall bli ombedd att lämna vistelselandet. För illegalisten hotar rättegång och fängelse. Ibland tvingas man vänta länge innan underrättelsetjänsten kommer över ett trumfkort, som till exempel en utlänning som arresterats för spionage i Ryssland och som man sedan kan utväxla mot den egna medarbetaren. Bens medhjälpare vid den illegala residenturen Peter och Helen Kroger fick vänta i mer än tio år på en sådan möjlighet innan de utväxlades mot en rysk dissident.

Innan han hamnade i Storbritannien arbetade Ben en tid som skogshuggare i Kanada. En gång hade han blivit sjuk och sängliggande och fick besök av en bekant dam. Hon slog sig ner på sängkanten i ytterkläderna.

– Hur kan du komma direkt in utifrån och bara slå dig ner på en främmande säng utan att ta av ytterkläderna? frågade Ben. Flickan såg länge på honom och sa: – Du var mig en rolig skogshuggare!

Det var tur att flickan inget visste om spionverksamhet och inte sprang till polisen för att dela med sig av sina misstankar.

En gång bestämde sig Ben för att göra en god gärning och skänkte pengar till en fattig konstnär. Den goda gärningen höll så när på att sluta i olycka: Konstnären fattade misstankar mot underrättelsemannen som varken krävde någon skuldsedel eller ränta på pengarna. Det var någonting som inte stämde. Så gjorde inte riktiga kanadensare! Ben gjorde förstås bara så som man oftast gör i Ryssland.

Rudolf Abel berättar historien om en rysk illegalist som haft turen att bli antagen till en amerikansk underrättelseskola. Genom att utge sig för att vara dansk klarade han alla tester och den noggranna kontrollen och satte igång med utbildningen. Han åkte dit på en ren småsak: En gång begav sig alla kursdeltagarna ut för att bada, den ryske 27

illegalisten hoppade också i vattnet och sam iväg från stranden. En lärare vid skolan noterade omedelbart att han sam i en i väst ovanlig stil, sazjenki. Han visste att så gjorde man bara i Ryssland. Misstankarna föll i god jord, ”dansken” utsattes för förhör och arresterades.

Ben varnar underrättelsemännen för barn, eftersom barn kan vara mycket observanta.

Jag skulle dessutom råda alla att frukta gamla gummor: Det är ingen slump att en av Agatha Christies hjältar, den gamla ungmön Miss Marple, avslöjar brottslingar med sådan framgång, hon är mycket uppmärksam när det gäller detaljer. Gamla damer tillbringar ofta sin tid vid fönstret, där de uppmärksamt följer allt som händer på gatan.

Kylighet och påhittighet är vad som räddar underrättelsemannen i situationer som de som beskrivits ovan. En gång hade Ben fått ett nytt utrikespass från hemmacentralen och gick till ett flygbolag för att köpa en biljett. När han sträckte över sin id-handling i kassan frågade kassören: – Vilket namn ska jag ange på biljetten?

Här insåg Ben en aning oväntat att han inte visste vilket namn som stod i det nya passet! Han försökte snabbt tänka efter och ”gned geniknölarna” så att han blev svettig.

– Skriv namnet som står i passet, sa han till slut.

Kassören såg uppmärksamt på honom och brast sen i skratt.

En annan illegal underrättelseman flyttades brådskande från Frankrike till ett annat land och man försåg honom med ett nytt pass för resan. När han gick igenom gränskontrollen upptäcktes det att centralen hade glömt att sätta en stämpel om inresa till Frankrike, vilket gränspoliserna påpekade: Var fanns stämpeln?

Illegalisten tappade inte fattningen, utan valde anfall i stället för försvar: – Varför frågar ni mig om det? Är det jag, kanske, som ska sätta stämplar? Det är ju ert jobb, inte mitt!

För tjänstemannen fanns inget annat att göra än att klia sig i huvudet och sedan sätta den nödvändiga stämpeln i passet.

Men agenten ur det israeliska MOSSAD och tillika västtyske medborgaren Lotz hade sämre tur. Han hade öppnat en ridskola i 28

Kairo, skaffat sig en solid ställning i stadens finare kretsar och arrangerat ett system för att inhämta värdefull information för den israeliska underrättelsetjänsten. Den egyptiske presidenten Nasser satte värde på tyskar och inbjöd dem gärna till sitt land. Bland de personer han använde sig av fanns även nazistiska krigsförbrytare, det var en ”svaghet” han hade och som Moskva såg mellan fingrarna med.

Lotz hade lugnt kunnat arbeta vidare i landet i många år om det inte varit för en omständighet som han själv inte rådde över. Moskva kontaktade Nasser och bad honom ta emot ett officiellt besök av den östtyske presidenten Walter Ulbricht för att bryta DDR:s internationella isolering. Nasser gnisslade tänder, men gick med på besöket.

För att undvika alla onödiga komplikationer beslöt de egyptiska myndigheterna att under tiden för Ulbrichts besök internera alla västtyskar som befann sig i landet.

Bland de internerade fanns även Lotz och hans hustru. Han kände inte till varför han plockats in utan antog att han blivit avslöjad. När man inledde förhören med honom sa han, för att rädda sin hustru: – Vad är det ni vill veta? Min hustru har absolut inte gjort någonting.

Tjänstemannen från kontraspionaget spetsade öronen, men förstod till en början ingenting. Han beslöt sig i alla fall för att försöka skämta: – Vi vet allt om er, det är bäst för er att erkänna. Var finns er spionutrustning?

Och Lotz berättade att hans radiosändare fanns kamouflerad i badkaret.

Mannen från kontraspionaget trodde inte sina öron, men beslöt sig för att kontrollera uppgiften. Det oskyldiga samtalet blev början till slutet för den illegale underrättelsemannen. Orsaken till att han avslöjades var Lotz egen felaktiga reaktion, när hans kylighet och självbehärskning plötslig svek honom.

Rudolf Abel, å andra sidan, som arresterades en natt på ett hotell och slets upp ur sängen i det skick som Gud skapat honom, lyckades mobilisera hela sin vilja och omärkligt för medarbetarna vid CIA och immigrationsmyndigheten förstöra ett antal bevismaterial.

29

Har du möjligen noterat, ärade läsare, att inslagen av konspiration, hemlighetsmakeri och sekretess, som är oumbärliga attribut inom underrättelsetjänsten, ofta ackompanjeras av någon besynnerlig och komisk detalj? Det gäller särskilt den illegala underrättelseverksamheten. Där finns så mycket humor och skratt, att man ibland riskerar att ”skratta ihjäl sig”.

Illegalisten Ben infann sig på en mötesplats i en stad för att träffa en representant från centralen. I enlighet med reglerna för mötet uttalade han ett lösenord innan han tog kontakten: – Samson är ingen dålig författare, eller hur?

Det kan diskuteras huruvida det är ett bra eller hopplöst dåligt lösenord, men det har ingen betydelse i sammanhanget. Personen från centralen såg en aning konfunderat på illegalisten, dröjde med svaret, men sa det till slut, och sedan kunde de två börja diskutera sina operativa frågor.

Många år senare träffas de båda deltagarna i det hemliga mötet, nu i Moskva. Tjänstemannen från centralen frågade: – Kommer du ens ihåg vilket lösenord du använde den där gången i N.?

– Det är klart jag gör, jag har utmärkt minne. ”Samson är ingen dålig författare …”

– Vilken Samson! Simenon, för helvete! Om jag inte hade känt igen dig till utseendet så hade jag gett fan i att överlämna några pengar!

När man utväxlar sin lösen måste man som bekant vara mycket noggrann. Det är förbjudet att komma med några som helst ­”förbättringar”. Varje egenmäktig omkastning av orden i den avtalade meningen, för att inte tala om förvrängningar eller utelämnade ord, anses vara ett grovt regelbrott och kan leda till att kontakten inte blir av.

En av de svaga punkterna i illegalistens verksamhet är hans personliga bakgrund: han har kommit från ingenstans, lever helt ensam, har inga föräldrar (”Min kära mamma dog av snuva när jag var liten, och pappa omkom i en bilolycka”), inga syskon (”Min bror drunknade i floden när jag var i skolan, och min syster gifte 30

sig och flyttade till Påskön”), han har inte hunnit gifta sig (”Flickorna tycker inte om mig” eller ”Jag har en okonventionell sexuell läggning”). Naturligtvis finns det nu för tiden ganska många sådana ensamma personer, men normen är ändå giftermål och familj. En person utan familj eller släktband framkallar därför ett särskilt intresse hos den anständige och laglydige borgaren. Vi har inte haft några krig i Europa på länge och att förklara sin ensamhet med bara naturkatastrofer kan ge upphov till misstänksamhet. Därför rekommenderas illegalisten starkt att resa ut på sitt uppdrag tillsammans med en kvinnlig kollega som inför omgivningen ska uppträda som hans lagliga hustru. Teoretiskt kan det verka som om två illegala underrättelseofficerare som arbetar tillsammans vore en dubbel risk med dubbelt så stor fara att bli avslöjade, men i det här fallet blir summan av minus från minus ett plus. Det är tvärtom så att ett äktenskap i stället ökar säkerheten i deras verksamhet.

Det är också önskvärt att det illegala äkta paret har barn. Det bidrar i betydande grad till att stärka deras legaliserade ställning, fast det kan också förvärra situationen, som i fallet med paret Martynov.

Det är naturligtvis att föredra om illegalisten kan ha sin hemmafront säkrad av en laglig hustru, men i praktiken är det sällan genomförbart. För det första kanske den unge illegale underrättelse­ mannen inte hunnit med att gifta sig, tiden har inte räckt till. För det andra brukar hustrur sällan följa med sina män på illegala uppdrag, vilket kan bero på familje- eller hälsoskäl, eller på hennes personliga egenskaper. Därför kan centralen ibland rekommendera underrättelsemannen en kvinnlig kollega. I vissa fall kan en sådan kollega bli inte bara en pålitlig vän och kamrat i kampen, utan även en älskad hustru. Det illegala äkta paret Sep och Zjanna Fjodorov och deras gemensamma verksamhet är ett lysande exempel.

Både före och efter kriget förekom det att ogifta illegala underrättelsemän fann sina livskamrater och kolleger i kampen bland lokala medborgare. Sådana giftermål bidrog alltid starkt till att befästa underrättelsemannens legala ställning. Som regel värvade han först sin blivande hustru och gifte sig sedan med henne. Att gifta sig genom att först ”mörka”, och sedan förklara vem man var, vore 31

knappast vettigt, vare sig centralen eller kvinnan själv skulle nog förstå. De utländska hustrurna följde sina män till Ryssland när de återvände till hemlandet och många kom att dela samma öde som dekabristernas hustrur och följde sina män till lägren i GULAG. Det har sagts att hustrun till en underrättelseman aldrig kan göra anspråk på några lagrar för sin mans framgångar, men en dålig hustru kan helt enkelt bli hans undergång. Det är svårt att inte instämma med den andra delen av påståendet och det måste man ta med i beräkningen vid val av reskamrat för den illegale underrättelsemannen. Det första ledet är emellertid fullständigt falskt: i den illegala verksamheten är hustrun och parkamraten en fullvärdig partner, som utstår samma svårigheter i tjänsten som sin man och med sitt personliga deltagande lämnar ett viktigt bidrag till den gemensamma framgången.

Illegalisten Martynov hade en trogen hustru som älskade honom. Han arresterades i Argentina efter att ha utpekats av avhopparen Oleg Gordijevskij och överlämnades senare av det argentinska kontraspionaget till USA. Det är svårt att beskriva alla fasor och all den stress, som det modiga paret tvingades uppleva. Den illegale underrättelsemannen tvingades frukta inte bara för sitt eget liv, utan också för hustruns och deras två små döttrars välbefinnande.

De hade fötts i Argentina, och hamnade nu i händerna på det argentinska kontraspionaget under militärjuntans diktatur. Frun och barnen skiljdes genast från Martynov och under lång tid visste han inte om de levde eller vad som hänt med dem. Det var den svagaste punkten i den anhållnes situation och kontraspionaget utsatte honom med sadistisk obarmhärtighet för allehanda påtryckningar och hotade med fysiska repressalier mot barnen och hustrun om han inte vittnade och kom med ett erkännande. Hans reträttlegend, som var avsedd att döva säkerhetstjänstens vaksamhet om han skulle Se Martynovs bok Möte i Köpenhamn.

Hustrur till illegalister rekommenderas inte att föda barn utomlands. Det finns fall där familjer avslöjats genom att kvinnorna under sina födslovåndor skrikit och svurit på ryska: ”Aj, mamma! Det gör så jävla ont!” Martynovs hustru var en modig kvinna och klarade det provet med glans och förtjänar beröm för sin insats.

32

avslöjas, lät inte övertygande. Fattas bara: Oleg Gordijevskij, som själv fostrats av den illegala underrättelsetjänsten, kände allt för väl till dess metoder och arbetssätt och hade berättat alltihop för engelsmännen. Gordijevskijs information vidarebefordrades sedan till det argentinska kontraspionaget, så det fanns ingen chans att de skulle tro på Martynovs reträttlegend.

För att rädda livet på sin hustru och sina barn tvingades illegalisten under utredningens gång att ändra sitt uppträdande och låtsas att han hade börjat samarbeta med fienden. Snart hamnade han i händerna på CIA i USA. Till slut lyckades paret Martynov sänka CIAmännens vaksamhet och genomföra en makalös flykt till hemlandet.

Tillsammans med sina små barn skakade de av sig övervakningen från CIA och tog sig till den sovjetiska ambassaden i Washington. De fick emellertid betala ett högt pris för sin frihet: Den egna underrättelsetjänsten mötte dem med långt ifrån öppen famn. Istället misstänktes de för att oprovocerat ha lämnat ut ­tjänste- och statshemligheter.

Apropå framgångens lagrar.

De här människorna arbetade inte för ordnar, pengar eller höga befattningar. De var självuppoffrande och hängivna en idé, idén om att bygga det mest rättvisa samhället på jorden. Många trodde på den ända till sin död, fast de såg att samma idé dagligen och stundligen komprometterades av den högsta ledningen i staten och partiet. Det var sannolikt tungt för dem att se detta, precis som det var för oss underrättelsemän på 1960-1980 talen, men de drevs uppenbarligen av den känsla som är typisk för många ryssar, nämligen kärleken till sitt land. Några härdade inte ut utan begick självmord eller försökte fly till väst för att rädda sina liv.

De var inga helgon. De var i stort sett vanliga människor med alla sina styrkor och svagheter. Men det var inte det som bestämde deras liv. Vi minns dem idag som personer som lyfte sig över vanlig mänsklig svaghet, som visade största tänkbara offervilja och förakt för det materiellt goda. De drevs av en tilltalande idé och de förblev idén trogna ända till slutet. Må Gud döma dem!

Tyvärr får inte alltid resultatet av underrättelsemännens verksamhet ett adekvat omdöme. Ta till exempel de redan nämnda Abel och 33

Ben: förutom den lön som ackumulerades på kontot under tiden de satt i fängelse, fick de ingen som helst materiell belöning. De kunde på sin höjd få en eller annan orden, för på den tiden fanns ingen strikt ordning vare sig när det gällde utmärkelsen Sovjetunionens hjälte eller befordran till generals grad. De vann visserligen vid och välförtjänt ryktbarhet i ett land som fortfarande inte visste om glasnost, öppenhet. Vi som var medarbetare vid den legala delen av underrättelsetjänsten avgudade och vördade illegalisterna, som om de var hjältarna från Troja. Men när de återvänt till hemlandet berövades de ju möjligheten att göra det som för dem var det viktigaste i livet, att få ägna sig åt sitt yrke och syssla med operativ underrättelseverksamhet. Istället användes de huvudsakligen som galjonsfigurer: Jag kan fortfarande se framför mig hur Rudolf Ivanovitj Abel sitter i personalmannens rum, som en avbild av den beryktade Don Quijote, riddaren av den sorgliga skepnaden, och röker den ena papyrossen efter den andra. Då och då växlar han några ord med personalhandläggaren, sitter av tiden fram till lunch och beger sig till matsalen.

När han kommer tillbaka tar han på nytt fram papyrosserna och tar sig en rök. Och så fortsätter det fram till arbetsdagens slut.

Det fanns en idiotisk regel, som utvecklats redan under ”den skärpta klasskampens” dagar och som innebar att en underrättelseman som en gång råkat i händerna på fienden inte rekommenderades tillgång till tjänstens allra största hemligheter.

Ryska chefer är njugga när det gäller belöningar och uppmuntran, men å andra sidan brukade de alltid stå till tjänst med ett bröst eller en skuldra till stöd.

Rudolf Abel och Gordon Lonsdale fick visserligen möjlighet att ”turnera” i landet och hålla anföranden där de berättade om sitt arbete för en bredare publik. I viss mån tillfredsställde det naturligtvis deras självkänsla, men de var då ännu inte speciellt gamla och fulla av kraft och hade kunnat göra underrättelsetjänsten mycket större nytta än så. De brann av vilja att få arbeta inom den illegala underrättelseverksamheten, men det fick de inte.

Det var väl att de inte längre sattes i fängelse, som skedde på 1930-talet, när gårdagens hjältar inom den illegala underrättelsetjänsten, som Dmitrij Bystroletov och Teodor Maly och många av 34

deras kamrater, hamnade i fängelsehålorna i Lubjanka. Det som ansågs vara en förtjänst i den operativa verksamheten förvandlade undersökningsledarna inom NKVD till skuld och fabricerade anklagelser för samarbete med utländska underrättelsetjänster. Underrättelsemännen drabbades mycket hårt av repressalierna. Många av dem kallades under påhittade förevändningar hem till Moskva och skickades sedan med fångtransport österut. De flesta visste vad som väntade i hemlandet, men parti- och arbetsdisciplin, pliktkänsla och allmän anständighet gav dem inget annat val.

Jag kan inte låta bli att i detta sammanhang nämna några ord om en före detta illegalist och en av cheferna inom den sovjetiska illegala underrättelsetjänsten, Alexander Orlov, med täcknamnet ”Sjved” (Svensken). När han som resident inom den sovjetiska underrättelsetjänsten i Barcelona 1938 kallades hem, så reste han inte.

Han visste alltför väl varför han kallades till Moskva och hur många av hans vänner som redan satt i GULAG, och därför fattade han sitt beslut. Han tog med sig sin hustru och dotter och sökte politiskt asyl i USA under fingerat namn. Som några andra medarbetare inom underrättelsetjänsten, till exempel Agabekov, Poretskij och Krivitskij, som gått över till fiendesidan, ansågs han länge vara en förrädare. Men hela affären visade sig vara mycket mer komplicerad och samtidigt enklare än så. Ja, Orlov framträdde i amerikansk press och brännmärkte Stalins och Jezjovs förbrytelser. Men på något underligt sätt utlämnade han inte en enda medarbetare inom underrättelsetjänsten, och inte en enda agent, till CIA under alla dessa år.

Alla medlemmar i The Magnificent Five i Oxford, varav han samarbetat med några en tid i London, förblev vid liv och oskadda. Han förblev sin ed trogen och gick aldrig över den gräns, bortom vilken begrepp som plikt, ansvar och samvete upphör att existera. När underrättelsetjänsten så småningom 1969 övertygats om hans oskuld och sökte upp honom i Amerika så levde Orlov och hans hustru ett tillbakadraget liv på hans intjänade pension. Men det var redan för The Magnificent Five bestod av de legendariska agenterna Kim Philby, Donald Maclean, Guy Burgess, Anthony Blunt och John Cairncross som under årtionden försåg Sovjetunionen med ovärderligt material.

35

sent för honom att återvända till hemlandet, då både hög ålder och sjukdomar börjat göra sig märkbara.

Behövs illegal underrättelseverksamhet under de nya förutsättningar som råder i och med att Sovjetunionen sedan länge upphört att finnas till? Svaret är entydigt: Ryssland behöver idag sina illegalister lika mycket som under kalla kriget. USA och NATO, som en gång lovade Ryssland att upplösa sitt militärpolitiska block och inte utvidga alliansen till före detta medlemmar i Warszawapakten eller genom att ta in före detta sovjetrepubliker som medlemmar, verkar inte ha några avsikter att hålla de löftena. USA ignorerar öppet alla erkända normer för internationellt uppträdande. NATO flyttar sina gränser närmare Ryssland och planerar att förutom de redan antagna baltiska republikerna också anta Georgien och Ukraina som medlemmar. I Tjeckien avser NATO installera en radaranläggning som kommer att övervaka det ryska luftrummet under förevändningen att kunna skjuta ner medeldistansrobotar från Nordkorea och Iran.

Ryssland hotas på nytt och tvingas in i kapprustning. När jag försöker förklara detta för mina utländska vänner så säger de att det bara är propaganda. Det är sorgligt att många tänker så i väst. Man har aldrig förstått ryssarna, och gör det inte nu heller, trots att de senare har gjort ofantligt mycket på senare tid för att öka förståelsen.

Det betyder inte att ryssarna å sin sida särskilt väl känner till mentaliteten hos människor i väst. Vi har också mycket kvar att veta och lära.

Jag rekommenderar varmt boken Oleg Tsarev och John Costello, Deadly Illusions, London 1993, på ryska 1995.

36