9789185845262

Isporten

Del 3: Striden i Isstaden Del 3: Striden i Isstaden Isporten

Jonna Berggren

Andra titlar i serien om Johanna och Mads Isporten del 1: Väktaren & stenarna Isporten del 2: Trolldräparen

Böcker ut & in – ut med stereotyper – in med möjligheter OLIKA förlag AB, 2010 www.olika.nu

Isporten del 3: Striden i Isstaden Författare: © Jonna Berggren Omslagsillustration: © Maria Sandberg Karta: © Martin Hedvall Fotograf: © Maria Kanflo Tryck: Estland, 2010 Första upplagan, första tryckningen ISBN: 978-91-85845-26-2 Till böckerna finns fria lärarhandledningar.

Böckerna lämpar sig väl för högläsning eller för läsegrupper i skolan.

Miljö: Vi vill arbeta för hållbar läsning. Tryckeriet är certifierat enligt den internationella miljömärkningen FSC (Forest Stewardship Council).

Pappret är FSC-märkt. Läs mer på www.fsc.org

2

Isporten Del 3: Striden i Isstaden

Jonna Berggren

3

5

Innehåll Prolog: Völvans spådom • 9 Kapitel 1: Mads och Maya blir fångade • 15 Kapitel 2: Johanna och Miika • 27 Kapitel 3: Dimvarelserna • 37 Kapitel 4: Vandraren • 45 Kapitel 5: En magiker i djurhamn • 55 Kapitel 6: Iskallt vatten • 65 Kapitel 7: Inför drottningen • 77 Kapitel 8: En skadad vän • 87 Kapitel 9: Oväntat möte • 97 Kapitel 10: Mads hos völvan • 109 Kapitel 11: Drömtiden • 119 Kapitel 12: Nurchtaqfästet • 125 Kapitel 13: Svartgalder och skräckhjälmar • 135 Kapitel 14: Wulfarna anfaller • 141 Kapitel 15: Isanden och Idasalarna • 147 Kapitel 16: Vätten i Idahålan • 161 Kapitel 17: Miikas rätta namn • 171 Kapitel 18: Slaget mot enhärjarna • 179 Kapitel 19: Kampen mot Ondskan • 189 Platser, ord och personer • 199

Kapitel 1:

Mads och Maya blir fångade Redan innan Maya helt hade vaknat till liv kände hon att något var fel, fruktansvärt fel. Hon låg på mage, det gjorde ont och kroppen lydde henne inte. Lukten av jord och förmultnande växtdelar var stark. Kinden kändes fuktig. Hon öppnade ögonen, men såg bara något suddigt framför sig. Ändå förstod hon att det var gräs. Hon låg ned i gräset. En dov värk i bröstet gjorde henne svag och omtöcknad.Vad hade hänt? Hon gjorde ett nytt försök att röra på sig. Hon fokuserade på de avdomnade armarna, och lyckades vrida lite på dem. Sedan tog något emot och skavde mot handlederna. Hon var bakbunden! När insikten slog henne mindes hon med ens resten. De hade blivit tillfångatagna!

Maya började, bit för bit, vakna upp. Det var stilla, gräset prasslade svagt, en fluga surrade, någon suckade i närheten och lite längre bort hörde hon några samtala. Hon hörde inte orden, men kände igen rösterna. Det var krigarna, som hon och Mads stött på när de följt efter Johanna. Hon vred sakta på huvudet, men såg bara mer gräs. Maya spände benmusklerna och försökte ta spjärn med fötterna och vrida sig runt. Hon misslyckades. Även fötterna var hårt bundna och hon kunde inte få fäste. Hon drog upp knäna mot magen, tryckte med dem och axeln mot marken och kom runt på sidan. Hennes synfält blev genast större.

Mads satt en liten bit bort med huvudet hängande mellan knäna. Hon såg hans händer. De var bundna. Men 7

hans fötter var fria, krigarna hade inte bundit dem. Lättad noterade hon att han inte hade blivit bakbunden som hon.

Alltid något, tänkte hon. De är kanske inte onda rätt igenom.

De tar åtminstone hänsyn till att han bara är ett barn. Ändå visste hon att de var hårda och grymma. Lojala in i döden. De var enhärjare, drottningens sammansvurna krigare. ”Mads”, tanketalade hon till Mads.

Mads ryckte till och höjde huvudet i hennes riktning.

Hans ansikte såg trött och slitet ut, men när deras blickar möttes tändes en liten gnista i hans ögon.

Mads hade blivit överraskad, fastän han så väl kände igen rösten i huvudet kändes det fortfarande ovant med tanketal.

Maya hade som varghund i hans egen värld ofta tanketalat till honom. Då hade det varit det enda sätt som de hade kunnat prata med varandra. Men sedan han och Johanna hade återförenats med Maya i Islandet hade de kunnat tala med varandra som vanligt. Men i den situation de befann sig nu var det naturligtvis klokare att välja tanketal.

Han genomströmmades av glädje: ”Äntligen! Du har vaknat. Mår du bra?”, svarade han ivrigt. ”Jag kommer att överleva”, sa Maya, med en antydan till ett leende. ”Var är de?” fortsatte hon och tryckte axeln hårt mot marken för att häva sig upp. Hon lyfte huvudet och försöka se bort över det höga gräset. ”Jag vet inte. Jag måste ha dåsat till. Jag hörde dem förut.

En bit bort”, svarade han.

Mads ville bara hjälpa till och tänkte sig inte för när han reste sig upp. Han gjorde det lite för hastigt och med lite för stela och klumpiga rörelser. Det drog till sig en av krigarnas blickar. Det var mannen som hade fått en pil i axeln. Mayas pil, den som hon hade skickat iväg under striden. Det syntes 8

på hans ansikte och kroppsrörelser att såret plågade honom.

Han kom närmare och blängde ilsket ner på Maya.

- Vart är ni på väg? förhörde han med barsk stämma.

Maya hörde den stridslystna undertonen. Den avslöjade att han var rasande över vad som hade hänt. Ändå hade pilen skickats iväg i självförsvar. Han hade nu tagit av sig vapenskjortan och axeln var blottad. Maya såg att pilen fortfarande satt kvar och att en liten strimma av blod rann nedför armen.

Hans vita hud var nästan självlysande.

Mayas pilar var smäckra och måste träffa rätt för att ge allvarligare skador. Maya var mycket skicklig med båge. Hon hade övat sedan hon var liten och hade vunnit många tävlingar. Hon var en av slättfolkets bästa prickskyttar på rörliga mål. Hon om någon kunde träffa mitt i prick. Det var ingen slump att pilen satt i enhärjarens axel. Pilen som Maya hade valt hade bara små hullingar. En sådan medförde endast mindre skador. Maya ville varna och avskräcka, inte döda.

Krigaren kom ytterligare lite närmare och stirrade hotfullt på henne. Du kan inte skada mig med blicken, tänkte Maya och kunde inte hålla tillbaka det hånleende som lurade i hennes mungipa. Han såg det och flinade tillbaka.

- Din lilla pil kunde inte stoppa mig! sa han.

Som för att demonstrera sin styrka och sitt övertag tog han tag i pilen och tryckte pilen djupare in i axeln, ända tills spetsen pressades genom huden på ryggsidan. Utan att visa en min av smärta, bröt han av spetsen och drog sedan tillbaka skaftet genom ingångshålet.

- Du måste sikta bättre nästa gång, sa han och skrattade rått.

Maya svarade inte, stirrade bara tillbaka som för att visa att hon inte var rädd.

- Det blir ingen nästa gång, Käntar, sa krigaren med harkuulan och ställde sig bredvid honom medan hon blängde på Maya.

9

Maya blängde tillbaka och studerade ingående sin fiende.

Hon såg harkuulan som var fäst vid hennes bälte. Maya kände att det magiska vapnet gav ifrån sig en svag och knappt hörbar ton. Hon såg att kvinnans knogar spändes hårt om något avlångt i ena handen. Det var en lång och kraftig träkäpp, med en vass och böjd kniv i ena änden. Det var ett bekvämt och effektivt vapen i närstrid, det visste Maya. Hon hade sett det användas tidigare och det kunde brukas både som svärd och huggvapen.

Kvinnan tog ännu ett kliv närmare, höjde käppen och tryckte knivspetsen mot Mayas bröst, precis där eldkulan hade träffat. Maya kunde nätt och jämt hålla tillbaka vågen av smärta. Men hon tillät sig inte att förödmjukas. Hon ville inte ge dem någon makt över henne.

- Fråga igen Käntar! väste krigarkvinnan mellan sina hårt sammanpressade läppar.

- Nå? Vart ska ni? upprepade Käntar.

Maya tittade upp. Hon var slagen, men inte besegrad: - Min pil träffade där jag siktade, sade hon sakta med betoning på varenda stavelse och fortsatte: - Mitt folk fuskar inte med magi eller slåss tre mot en.

För pojken räknas väl inte som en krigare?!

Kvinnan tryckte lite hårdare och väste: - Besvara bara frågan!

Maya mötte stadigt hennes blick: - Jag är av slättfolket, släkt med Akkjaaka, hon som visade vägen till Islandet. Precis som hon lever jag på slätten. Och där färdas jag dit andarna och stjärnorna leder mig. Med andra ord, sa Maya och höjde rösten: - Vart jag ska, har ni inte med att göra!

Krigaren höjde hotfullt sin käpp, men Maya svarade ändå inte, utan mötte bara trotsigt hennes blick. Mads såg att kriga10

ren fattade ett nytt grepp om käppen så att den knivlösa änden riktades mot Maya och förstod vad hon tänkte göra.

Han skrek en varning när hon svingade käppen. Det hjälpte inte. Maya hade ingenstans att ta vägen och käppen träffade hennes lår med en dov smäll. Hon kved till och sjönk ihop på marken.

Mads stirrade oförstående på krigaren och Mayas nedslagna kropp. Händer det här på riktigt? undrade han. Oron slog till som en molande värk i magen. Men så hörde han Mayas inre trots och fick nytt mod. Ordlöst förstod han att hon inte hade gett upp. Hon skulle aldrig låta dem vinna!

Det kom inget mer slag. Det var som om enhärjarna förstod att det inte skulle ge något.

- Vi tar med dem till Glitterheim. Drottningen får besluta om deras öde, avgjorde krigarkvinnan.

- Du vet vad Mästaren vill, påminde mannen med pilskadan.

- Ja, det vet jag, Käntar. Men än så länge lyder vi under drottningen. Mästaren får träffa dem där.

Kvinnan föste upp Mads från hans sittande ställning och sparkade till Maya. Maya stönade och försökte komma upp på knä igen. Käntar tog henne under armen och hjälpte till.

Enhärjarna band om repen så att Mads och Maya kopplades samman. Sedan tog en av dem tag i repet, drog i det och började gå. Maya och Mads hade inget annat val än att följa efter. Tvärtemot vad Maya önskade gav de sig av norrut.

Johanna kändes allt mer avlägsen.

Men Maya kände sig förvånansvärt väl till mods. Om ödet för mig till Glitterheim är det väl menat så, tänkte hon.

Och det här är säkert det snabbaste sättet, om än obekvämt!

Det är inte alla som får fri lejd av enhärjarna, smålog hon för sig själv. Det viktigaste var att hon och Mads inte hade 11

Isporten

Del 3: Striden i Isstaden

Johanna stod blickstilla, hon vågade knappt andas när jakarna närmade sig. De brölade och marken skakade under deras klövar. Precis innan djuren nådde fram till henne slöt Johanna ögonen. Hon kände på vinddraget att isfolksbarnen red farligt nära. Ljuden avlägsnade sig, Johanna öppnade ögonen och upptäckte byltet på marken.

Miika! Johanna befarade det värsta och störtade ned på knä. Hon vände kroppen mot sig.

Johanna och Mads kommer ifrån varandra i den andra delen av Isporten. Johanna rider iväg med mammutarna och finner en ny vän i Miika, medan Mads och Maya blir tillfångatagna av drottning Hâl Isulas krigare.

I den här tredje delen möter vi dimvarelser, wulfar, vättar och völvor. Vi följer Johanna och Miikas farofyllda väg mot isstaden Glitterheim där Mads och Maya hålls fångna.

Men det är också här Ondskan vakar, nära makten och med livsfarlig magi … och det visar sig att de sabeltandade tigrarna är inblandade. ”Serien ger en frisk vind åt fantasyhyllan. Tjejerna är starka och modiga, pojkarna pålästa och ödmjuka. Godhet och medkänsla kan hittas även i det farligaste monster. Språket flyter lätt även för ovana läsare. De korta kapitlen lämpar sig också till högläsning. För lässlukaråldern och uppåt.”

Lektör Sofia Carlenberg för Bibliotekstjänst om Isporten del 2

”Det fina samspelet mellan barn och djur är tilltalande.”

Ying Toijer-Nilsson i Svenska Dagbladet om Isporten del 1

ISBN 978-91-85845-26-2

12 9 789185 845262