ELLENS VAL ELLENS VAL
Tidigare titlar i serien Ellens val:
Det nya livet, 1
Kärleken, 2
Lockelsen , 3
Friheten, 4
Möten i skymningen, 5
Förbjuden längtan, 6
Hemligheten, 7
Sommarnätter, 8
Vägskälet, 9
Följande verk citeras i boken:
s. 7 ”Nyårsklockan” av Alfred Tennyson. Övers. Edward Fredin.
s. 133 Hamlet av William Shakespeare. Övers. Carl August Hagberg
Första tryckningen
Lovereads, Box 3159, 103 63 Stockholm info@forum.se
Ett imprint inom Bokförlaget Forum
Copyright © Helena Dahlgren 2025
Baserad på ett koncept utvecklat av Helena Dahlgren & Zara Waldebäck
Omslagsdesign: Emma Graves
Omslagsbilder: Shutter stock , iStock och Arcangel Images
Tryckt hos: ScandBook, EU, 2025
978-91-89589-70-4
Till alla kvinnor som gått före oss och lett oss rätt genom historien, ut ur skuggorna och in i ljuset.
Och till alla kvinnor som ska följa efter oss en dag, när även vi är historia.
Nyårsafton 1918
Ring in det nya och ring ut det gamla i årets första, skälfvande minut. Ring lögnens makt från världens gränser ut, och ring in sanningens till oss som famla.
Alfred Tennyson
”Ellen, skynda dig! Strax slår klockan tolv! 1919 är här!”
Gerda tryckte ett champagneglas i Ellens hand och log brett. Matsalen på pensionat Solgården glittrade i skenet av den präktiga julgranen, som tycktes ännu större och mer utsmyckad än tidigare år. Överallt bland de täta grenarna hängde tindrande julänglar, klarröda girlanger och flämtande juleljus, och den friska grandoften blandade sig med matoset inifrån köket, där Serafia var i full färd med att förbereda nattamat att servera efter tolvslaget. På borden anades här och där resterna av den avslutade nyårssupén, och de röda julgardinerna i fönstren utgjorde en vacker kontrast till den mörka, snötäckta trädgården där utanför.
På julaftons morgon hade det äntligen börjat snöa. Ellen hade stått vid fönstret med Arvid och Hertha i famnen, pekat på snöflingorna som yrde i luften och önskat att hon kunnat känna något. Men det enda hon förmådde känna var en farlig längtan efter ett liv som aldrig någonsin skulle komma tillbaka. Hon längtade efter Carl. Fast … var ”längtan” verkligen rätt ord i sammanhanget? Det kändes nästan futtigt att tala om längtan – ett svärmiskt, rosenskimrande ord hon förknippade med kärleksromanerna hon tidigare hade älskat
att läsa – när hela hennes väsen upptogs av en tung, molande intighet; när den person hon en gång varit och tagit för given hade slutat att finnas. Hon saknade Carl så att det gjorde ont.
”Ellen? Hörde du vad jag sa? Det är dags att skåla in det nya året!”
Gerdas leende hade bleknat. Nu tittade hon forskande på Ellen. Det var en blick hon var mer än van vid att se numera – en blandning av oro och fundersamhet. Så sent som imorse hade hon hört Gerda och Serafia viska med varandra i köket. Hon blir inte bättre … jag börjar bli riktigt orolig. Vad ska vi göra?
De hade tystnat när hon kommit in och skuldmedvetet tittat ner i golvet.
Ja, vad skulle de göra? Om bara Ellen visste det. Lagom till jul hade hon ersatt den svarta sorgklänningen med ett sorgband om armen, men faktum var att sorgen fortfarande låg över henne som ett blytungt, kolsvart sjok. Den skulle finnas kvar hur hon än valde att klä sig.
Nu såg hon hur Charlie, som var ovanligt finklädd i körsbärsröd blus till de mörka långbyxorna, sprang fram till fönstret och spanade. ”De har visst redan börjat fira där ute!” hojtade hon glatt. ”Men här inne följer vi klockan. Herregud, vi är väl inga barbarer.” Hon drog Sonja till sig, gav henne en ljudlig kyss på kinden och så började de räkna ner tillsammans. Snart föll alla de andra gästerna in i nedräkningen till tolvslaget.
”Tio! Nio! Åtta! Sju!”
Inom sig hörde hon Carls röst räkna ner sekunderna, precis som han hade gjort förra året när de firade nyår tillsammans hemma i lägenheten, bara de två och tvillingarna. Han hade
läst en dikt av Tennyson också, deklamerat den för henne alldeles vid tolvslaget när natthimlen lyste upp och hurraropen ekade från stora torget. Hur var det nu den gick, dikten?
Något om att ringa ut bekymren, sorgerna och nöden …
Hon slöt ögonen och såg Carls blå ögon framför sig. Kunde nästan förnimma hans varma andedräkt mot kinden som en försiktig kittling. Men när hon tittade upp stod hon ensam vid fönstret.
”Sex! Fem! Fyra!”
Serafia kom rusande från köket och snodde åt sig det sista glaset från brickan.
”Tre! Två! Ett! GOTT NYTT ÅR !”
Ellen tvingade sig själv att höja sitt glas och le. Det kändes som en hemsk grimas. Försiktigt smuttade hon på champagnen. Bubblorna yrde runt i halsen, gjorde det svårt att svälja. Hon tog en ny klunk, större den här gången, och lyckades till sist få ner drycken. Runt omkring henne stod de övriga nyårsgästerna – Gerda, Serafia, Charlie, Sonja och Gerdas mamma Anna – och kramades och önskade varandra gott nytt år. Som genom en dimma uppfattade hon hur Gerda slöt armarna om henne och viskade: ”Gott nytt år, käraste Ellen. 1919 blir ett bättre år, det lovar jag.”
”Det kan i alla fall inte bli värre”, viskade hon tillbaka och kände hur det brände bakom ögonlocken. Sedan såg hon nästan skyggt på Gerda och tillade: ”Ni har varit hemskt rara mot mig och ungarna som låtit oss bo här ända sedan Isa for hem. Jag tror inte att jag hade klarat mig igenom julen utan er.” Hon tvekade ett ögonblick, fäste blicken mot fyrverkerierna på den sammetssvarta natthimlen. ”Säg, ni
blir väl inte hemskt besvikna om jag går och lägger mig? Jag är så rysligt trött …”
”Gå och lägg dig du, så sköter vi firandet. Du får säga till om vi blir för högljudda.” Gerda blinkade mot Ellen och log. ”Sov gott, så ses vi imorgon.”
”Godnatt, kära Ellen.” Serafias ljusgröna blick var fylld av värme.
”Godnatt, Ellen!” ekade Charlie och Sonja.
För en stund tycktes skålandet och stojet klinga av medan Ellen rörde sig bort från vännerna och ut mot korridoren. Jag har visst den effekten på folk nu för tiden, tänkte hon bittert. Nu kan festligheterna börja på allvar, när den tragiska änkan gått och lagt sig …
Fast någon sömn blev det inte tal om. Ellen förblev liggande blickstilla i sängen inne i rosenkammaren, tätt intill Arvid och Hertha som somnat långt före tolvslaget. Nu sov de djupt och lugnt med händerna tryckta mot de runda kinderna. De hade ingen aning om att 1918 nyss glidit över i 1919; vid drygt ett års ålder var de för små för att begripa sig på sådant. Förstod de att deras pappa var borta? Skulle hennes och Carls barn växa upp helt utan minnen av sin far?
Det var sådana mörka tankar som höll Ellen sällskap i sängkammaren, ända tills årets första dag sakta började gry över Ljungsalas hustak. I fjärran slog kyrkklockan sju dova slag. Kanske var det därför hon återigen kom att tänka på dikten om nyårsklockan.
Ring ut det gamla och in det nya, var det inte så det stod i dikten? Ellen begravde huvudet i kudden och önskade att det var så enkelt.
Midvintermörkret låg tungt över Storlidens herrgård när årets sista skälvande minuter sakta tickade förbi, men inne i stora matsalen lyste det av dussintals tända ljus. Vid huvudändan av matsalsbordet svepte disponent Sporre det sista av snapsen som han insisterat att dricka till middagen. I den grå mustaschen anades rester från måltiden som nyligen avslutats. Elisabet tyckte att fadern såg vemodig ut när han blickade ut över den lilla skaran personer som samlats runt bordet. Kanske tänkte han samma sak som hon nyss gjort – att nyårsfesterna på herrgården inte var lika storslagna som de en gång varit. Förr i tiden hade det varit knökfullt runt middagsbordet, men ikväll hade endast sex av bordets platser dukats. De gäster som en gång i världen kommit dit för att ringa in det nya året, och ibland stannat kvar ända till efter trettonhelgen, var antingen döda – vilken munter tanke! – eller så befann de sig på andra, mer uppsluppna nyårsfester. Ändå tyckte Elisabet att deras närvaro kunde anas som ett svagt eko runt det allt för stora matsalsbordet. Genom tid och rum hörde hon fioler spela, underklänningar frasa och glas klinga mot varandra. Nu rådde i stället en mjuk, förtrolig stillhet i matsalen. Kanske föredrog hon den, när allt kom omkring.
”Så är ännu ett år förbi”, mumlade hennes far och ställde ifrån sig glaset på den bländvita linneduken.
”Ett märkligt år har det varit, inte tu tal om saken”, sa Elisabets storebror Anton. ”Men det ordnade upp sig mot slutet”, tillade han och gav hustrun Ingeborg en tillgiven blick. Klädd i en rymlig sammetsklänning, med det ljusblonda, lockiga håret uppsatt i en lös, klädsam frisyr, strålade svägerskan av lycka och hälsa, tyckte Elisabet och läppjade på ett glas vichyvatten. Annat hade det varit under hösten, när Ingeborg arbetat långa pass på stadens sjukhus samtidigt som hon befunnit sig i begynnande grossess. Då hade hon sett trött och urholkad ut, knappt orkat sitta med vid middagarna de kvällar hon hunnit hem i tid.
”Ja”, höll Elisabet med. ”Ett underligt år går snart i graven. Men allt har inte varit sjukdom och elände, som tur är.”
”Nej”, sa Ingeborg och smålog. ”Sannerligen inte allt.”
Syskonen Sporres far vände sig till sin äldste son, som för att söka stöd. Det fårade ansiktet tycktes bära på ännu fler rynkor än vanligt när han sa: ”Läste du vad den där ynkryggen Edén vill driva igenom, Anton? Nu vill han och hans liberala kamrater låta fruntimmer och fattiglappar rösta, har du hört på maken.”
Elisabet skakade resignerat på huvudet. ”Inte nu igen. Far upprepar sig. Du talade knappt om något annat på julafton!”
Anton tog en klunk av vinet och ställde ifrån sig glaset på bordet. ”Om far hade frågat damerna i sällskapet skulle du nog få höra att det var på tiden.”
”Ja”, sa Ingeborg och Elisabet i kör. De hade båda jublat när de läst i tidningen om beslutet som fattats i förstakam-
maren strax före jul. Samtidigt vågade ingen av dem ta ut segern i förskott – det vore ett misstag att göra det, var de båda överens om. Än kunde mycket hända, och de hade blivit besvikna förr.
Men det hindrade dem inte från att våga hoppas. Hopp, tänkte Elisabet, var något hon fått förnyad tilltro till under det senaste året.
”Nå, nu frågade jag gubevars inte”, sa disponenten strävt. Elisabet kvävde en suck, men så hördes glada skratt och spring från hallen. Hon sprack upp i ett leende och passade på att byta samtalsämne.
”Tror ni att de välter julgranen snart?”
”Det skulle i så fall inte vara första gången”, sa Anton och kramade Ingeborgs hand. ”När vi var små fick Gustaf för sig att klättra upp i granen för att ta sig en smällkaramell. Far fick använda vattnet i julgransfoten för att släcka elden.”
”Samuel är förståndig”, log Ingeborg. ”Han ser till så att hon inte hittar på något bus.”
”Kanske att hon borde göra det”, sa Elisabet eftersinnande.
”Agnes är snäll som ett lamm, åtminstone jämfört med hur jag var i femårsåldern.”
”Jämfört med dig är alla snälla som lamm, Elisabet”, sa Anton med ett skratt. ”Men de kommer bestämt mycket bra överens, de där två. Säg, lillasyster, när ska han göra dig till en ärbar kvinna? Är det inte dags nu?”
Jo, tänkte Elisabet samtidigt som det fladdrade till i magtrakten av spänd förväntan. Det var sannerligen dags för Samuel Cohen att fria.
Först hade hon trott att han skulle göra det på julaftons
morgon, när de red ut tillsammans i den frostnupna soluppgången. Han hade varit klumpig och osäker i sadeln, med tyglarna i ett allt för hårt grepp, så de hade fått skritta sakta längs de glimmervita fälten. Men det hade inte spelat någon roll. Mannen hon älskade hade andra färdigheter, och bara det faktum att han tackat ja till att rida ut med henne fastän han sannerligen inte var någon hästkarl gjorde henne varm inombords.
Alldeles vid den stora eken hade de stannat till. Hon hade varit säker på att han skulle säga orden hon längtade efter att höra då, men i stället hade han lutat sig mot henne och gett henne en kyss. Sedan började Regina, det stora, bruna stoet som hon låtit Samuel rida, trampa otåligt. Ögonblicket var förbi.
”Sparar du dig till champagnen?” frågade fadern och gjorde en liten, ogillande grimas mot Elisabets vattenglas. Hon grimaserade tillbaka och sa: ”Far vet mycket väl att jag inte tycker om att dricka för mycket just på nyår. Jag kommer att vilja titta till hästarna lite senare, se till så att de inte blir rädda av fyrverkerierna.”
”Här finns inga fyrverkerier!” utbrast han, som om blotta tanken upprörde honom. ”Har vi någonsin ägnat oss åt sådana kinesiska vulgariteter här på Storliden?”
”Inte vi”, sa Elisabet och såg ut genom det mörka fönstret. ”Men minns du inte när bonden Svensson hade fått tag på en hel massa smällare och fick för sig att avlossa dem ute på fältet? Jag trodde att Stella skulle avlida av skräck, arma djur.”
Nej, tänkte hon, på herrgården förekom inga fyrverkerier eller smällare. Inte heller spådde man i tennklumpar för att se
hur det nya året skulle te sig – inte sedan Elisabets och Antons mor avlidit många år tidigare. På det hela taget var nyårsafton en ganska dämpad historia nu för tiden, med ett undantag.
Efter nyårsmiddagen bars det in champagne och chokladtårta som skulle intas alldeles vid tolvslaget. Nu skruvade Elisabet otåligt på sig.
”Borde det inte vara dags snart? Ska jag gå och hämta Agnes och Samuel?”
”Gör du det”, sa Ingeborg. Sedan gäspade hon stort och log ursäktande. ”Jag kommer nog att gå och lägga mig snart. Tänk att jag orkade vara uppe till tolvslaget!”
”Hm”, sa Anton och kastade en blick på den stora klockan i hörnet av matsalen. ”Det är allt några minuter kvar än.”
”Elisabet!” Hon hörde Samuels djupa stämma från hallen och reste sig omedelbart. ”Kan du komma ut ett litet slag?”
”Jag kommer!” ropade Elisabet samtidigt som hushållerskan och ett av köksbiträdena kom inbärande på den stora, präktiga tårtan. I bakgrunden skymtade husan Irma med en gyllene bricka, där en flaska champagne trängdes med fem kristallglas.
”Ni får skynda er tillbaka”, sa disponent Sporre och sneglade menande på klockan. ”Prick klockan tolv öppnar vi champagnen.”
Elisabet sa inget, himlade bara med ögonen och skyndade ut till hallen där juldekorationer lyste upp i det dunkla utrymmet. Intill den stora granen stod hennes fosterdotter Agnes och strålade mot henne.
Och bredvid stod den långe och rödhårige Samuel, mannen hon älskade, på knä och höll fram en utsökt vacker ring. Den
glimrade i skenet från julgransljusen och något klickade till djupt i hennes inre – en varm visshet.
”Äntligen är det dags, käraste Elisabet”, sa Samuel och gav henne en blick full av löften. ”Vill du göra mig till Ljungsalas och Svea rikes lyckligaste man? Vill du gifta dig med mig?”
Utan att tveka sjönk Elisabet ner på knä framför honom och gav honom en kyss. Hennes blick var suddig av tårar.
”Ja”, viskade hon i hans öra. ”Ja, din dumsnut. Jag har gått och väntat på det här. Ge mig ringen, så hinner vi tillbaka in lagom till tolvslaget.”
De reste sig upp och skyndade bort mot matsalen med Agnes mellan sig. Alldeles när de klev in hördes ljudet av en kork som smällde och därefter faderns högljudda röst.
”Gott nytt år!”
I samma stund fick Ingeborg syn på ringen på Elisabets ringfinger och störtade upp ur stolen.
”Är det sant?!” flämtade hon.
”Det var då på tiden”, sa Anton.
Disponenten sa först ingenting, men Elisabet tyckte att hon kunde ana ett litet leende under de borstiga mustascherna.
1919 börjar verkligen lovande, tänkte Elisabet och höjde triumferande glaset i luften.