9789189591424 by Provläs.se

KAPITEL ETT

Georgia

Min käraste Jameson,

det här är inte slutet för oss. Mitt hjärta kommer alltid vara hos dig, var vi än befinner oss. För en kärlek som vår är tid och avstånd bara olägenheter. Om så dagar, månader eller till och med år. Jag väntar. Vi väntar. Du hittar mig där bäcken slingrar sig runt de vajande asparna, precis som vi båda drömde om, där jag väntar med den vi älskar. Jag hatar att behöva lämna dig, men för din skull så gör jag det. Jag ska hålla oss i säkerhet. Jag ska vänta på dig varenda sekund, varenda timme, varenda dag i resten av mitt liv, och räcker inte det så i hela evigheten, för det är precis så länge jag kommer att älska dig, Jameson.

Kom tillbaka till mig, min älskade.

Scarlett

Georgia Ellsworth. Jag strök tummen över mitt kreditkort och önskade att jag kunnat skrapa bort bokstäverna med fingret. Sex års äktenskap, men det enda jag fått med mig efteråt var ett efternamn som inte var mitt eget.

Snart skulle jag inte ha det heller.

”Nummer nittioåtta?” ropade Juliet Sinclair bakom plexiglasrutan till sitt bås, som om jag inte varit den enda som satt och väntade på transportstyrelsens kontor i Poplar Grove, och hade så också varit den senaste timmen. Jag hade flugit till Denver i morse, kört hela eftermiddagen och inte ens varit hemma än – så desperat var jag att bli av med den sista återstoden av Damian i mitt liv.

Förhoppningsvis skulle förlusten av honom och sex år av mitt liv inte göra riktigt lika ont när jag blivit av med hans namn också.

”Det är jag.” Jag stoppade undan kreditkortet och gick fram till hennes lucka.

”Var har du din nummerlapp?” frågade hon, och höll fram handen med ett självbelåtet flin som inte hade förändrats mycket sedan high school.

”Det finns ingen annan här, Juliet.” Utmattningen skälvde i hela kroppen. Om jag bara kunde ta mig igenom det här kunde jag sedan krypa upp i den stora fåtöljen på Grans kontor och strunta i omvärlden i resten av mitt liv.

”Enligt regelverket så …”

”Men sluta, Juliet.” Sophie himlade med ögonen på väg in i Juliets bås. ”Jag har ändå Georgias dokument här. Gå och ta rast eller något.”

”Okej då.” Juliet sköt sig ut från disken och lämnade stolen åt Sophie, som hade gått årskursen över oss. ”Kul att se dig, Georgia.” Hon gav mig ett sockersött leende.

”Detsamma.” Jag tvingade fram det väl inövade leende som fungerat som mitt lim de senaste åren och hållit ihop mig medan allt annat föll isär.

”Ursäkta för det där.” Sophie såg skamsen ut, rynkade på näsan och rättade till glasögonen. ”Hon är … Tja, hon är sig lik. Men hur som helst verkar allt vara i sin ordning.” Hon räckte tillbaka papperen som jag fått av min advokat i går eftermiddag, tillsammans med mitt nya id-kort, och jag stoppade ner dem i kuvertet. Vad ironiskt att medan hela mitt liv hade rasat samman hölls den fysiska manifestationen av upplösningen prydligt ihop av en rejäl häftklammer. ”Jag läste inte förlikningen eller så”, sa hon vänligt.

”Den var med i Celebrity Weekly!” kvittrade Juliet från bakutrymmet.

”Det är inte alla som läser de där skvallerblaskorna!” ropade

Sophie tillbaka över axeln innan hon log medkännande mot mig. ”Alla här var jättestolta över hur du höll huvudet högt genom … allt.”

”Tack, Sophie”, svarade jag och svalde klumpen i halsen. Det enda som var värre än att misslyckas med det äktenskap som alla hade varnat för, var att se mitt krossade hjärta och min förnedring skyltas med offentligt. Varenda hemsida och tidning dedikerad åt de skvallerälskare som slukade personliga tragedier och kallade det guilty pleasure hade skrivit om det. Att jag hållit huvudet högt och munnen stängd under det senaste halvåret när kamerorna kördes upp i ansiktet var exakt det som lett till öknamnet ”Isdrottningen”, men om det var priset för att behålla vad som nu återstod av min värdighet fick det vara värt det.

”Borde jag säga välkommen hem? Eller är du bara på besök?” Hon räckte över en liten utskriven lapp som skulle tjänstgöra som tillfälligt körkort tills mitt nya dök upp i brevlådan.

”Jag är hemma för gott.” Svaret hade lika gärna kunnat sändas ut på lokalradio. Juliet skulle se till att alla i Poplar Grove visste om det innan det ens var middagsdags.

”Då så, välkommen hem!” Hon log glatt. ”Och jag hörde att din mamma också är i stan.”

Det högg till i magen.

”Jaså? Jag … eh … har inte varit där än.” Att hon hört det betydde att mamma antingen hade setts till i någon av våra två matbutiker eller på den lokala baren. Det andra alternativet var mycket troligare. Å andra sidan kanske det var ett gott …

Tänk inte ens tanken.

Att ens snudda vid möjligheten att mamma skulle vara här för att hjälpa mig skulle bara sluta i förkrossande besvikelse. Hon måste vara ute efter något.

Jag harklade mig. ”Hur är det med din pappa?”

”Han mår bra! De tror att de fick allt den här gången.” Hon gjorde en grimas. ”Jag är verkligen ledsen över allt du varit med om, Georgia. Jag kan inte ens föreställa mig, om min man skulle …”

Hon skakade på huvudet. ”Hur som helst, du förtjänade inte det där.”

”Tack ska du ha.” Jag tittade bort, skymtade hennes vigselring. ”Hälsa Dan från mig.”

”Det ska jag göra.”

Jag klev ut i eftermiddagsljuset som målade Main Street i en tröstande lyster à la Norman Rockwell och drog en lättnadens suck. Jag hade fått tillbaka mitt namn och stan såg ut precis som jag kom ihåg den. Familjer strosade förbi, njöt av sommarvädret, och vänner stod och småpratade med Klippiga bergen som pittoresk bakgrund. Poplar Groves invånarantal var lägre än höjden över havet här i krokarna, vilket betydde att en handfull rödljus räckte gott och att alla visste allt om alla. Dessutom fanns en utmärkt bokhandel.

Det hade Gran sett till.

Jag slängde in mina papper på passagerarsätet i hyrbilen och stod sedan bara där. Mamma var säkert hemma i huset – jag hade aldrig tagit tillbaka hennes nyckel efter begravningen. Plötsligt var jag inte alls sugen på att åka hem. De senaste månaderna hade sugit ur mig all medkänsla, styrka och till och med hopp. Jag skulle inte orka med mamma när det enda som återstod var ilska.

Men nu var jag i alla fall hemma, där jag kunde ladda batterierna tills jag var hel igen.

Ladda batterierna. Exakt vad jag behövde innan jag träffade mamma. Jag korsade gatan till The Sidetable, just precis den butik som Gran hade öppnat, tillsammans med en av sina närmaste vänner. Enligt hennes testamente var jag nu passiv delägare. Jag var … allt.

Bröstet snördes åt vid synen av till salu-skylten i det som brukade vara mr Navarros djuraffär. Det var ett år sedan Gran berättat att han gått bort, och det där var en förstklassig butikslokal på Main Street. Varför hade ingen annan affärsverksamhet flyttat in? Hade folk det kämpigt i Poplar Grove? Blotta tanken sjönk i magen som sur mjölk, tills jag klev in i bokhandeln.

Det luktade pergament och te, blandat med damm och hemma. Ingen av butikskedjorna hade kommit i närheten av den lugnande doften när jag bodde i New York, och när jag andades in stack sorgen i ögonen. Gran hade varit död i ett halvår och jag saknade henne så mycket att bröstkorgen hotade att rasa in av hålet hon lämnat efter sig.

”Georgia?” Mrs Rivera tappade hakan några sekunder, innan hon log brett bakom disken där hon balanserade telefonen mellan örat och axeln. ”Vänta en sekund, Peggy.”

”Hej, mrs Rivera.” Jag log och vinkade mot hennes välkommet välbekanta ansikte. ”Lägg inte på för min skull. Jag ville bara titta in.”

”Vad underbart att se dig!” Hon sneglade mot luren. ”Nej, inte dig, Peggy. Georgia kom precis in!” Hennes varma bruna ögon mötte min blick igen. ”Ja, den Georgia.”

Jag vinkade igen medan telefonsamtalet fortsatte och gick vidare mot romanceavdelningen, där Gran hade en hel bokhylla dedikerad åt sina egna böcker. Jag tog upp den sista romanen hon gett ut och öppnade skyddsomslaget så att jag kunde se hennes ansikte.

Vi hade samma blå ögon, men hon hade slutat färga sitt svarta hår runt sin sjuttiofemårsdag – året efter att mamma dumpat mig på hennes tröskel för första gången.

Grans författarporträtt ramades in av pärlor och en sidenblus, trots att kvinnan i fråga mest hade gått i jordig trädgårdsoverall och en solhatt tillräckligt stor för att skugga hela länet, men leendet var sig likt. Jag valde en annan, tidigare bok bara för att få se ännu en version av det där leendet.

Dörren pinglade till, och ett ögonblick senare började en man som pratade i telefon söka igenom hyllan med skönlitteratur precis bakom mig.

”En modern Jane Austen”, viskade jag och läste citatet på omslaget. Det hade varit ett stort mysterium för mig att Gran varit den mest romantiska själ jag någonsin träffat men ändå valt att tillbringa majoriteten av sitt liv ensam, skrivit böcker om kärlek när

hon själv bara fått uppleva det under några korta år. Och till och med efter att hon gift sig med gammelfarfar Brian hade de bara fått tio år tillsammans innan cancern tog honom. Kanske vilade det en förbannelse över kvinnorna i min familj när det kom till våra kärleksliv.

”Vad i helvete är det här?” Mannens röst steg.

Mina ögonbryn flög upp och jag sneglade över axeln. Han höll i en Noah Harrison-bok, där – tänka sig – två personer lutade sig mot varandra för en kyss.

”För att jag inte direkt kollade mejlen mitt i Anderna, så jo, det är första gången jag får se den nya.” Killen praktiskt taget kokade när han plockade upp en annan Harrison-bok och höll upp dem bredvid varandra. Två olika par, exakt samma pose.

Jag skulle definitivt hålla mig till mitt eget urval, eller vad som helst från de här hyllorna.

”De ser exakt likadana ut, det är det som är problemet. Vad var det för fel på den gamla … Ja, jag är förbannad! Jag har rest i arton timmar och om du skulle ha glömt det åkte jag hem tidigare från min researchresa för att vara här. Jag säger ju att de ser exakt likadana ut. Vänta, jag ska bevisa det. Miss?”

”Ja?” Jag vred lite på mig och när jag tittade upp hade jag två bokomslag uppkörda i ansiktet. Kan du backa lite?

”Ser de här likadana ut, tycker du?”

”Japp. Jag skulle säga att de är identiska.” Jag ställde tillbaka Grans bok på hyllan och viskade ett mentalt hejdå, som varje gång jag hälsade på hennes böcker i en affär. Skulle det någonsin bli lättare att sakna henne?

”Där hör du. För att det inte är meningen att de ska se likadana ut!” snäste killen. Förhoppningsvis till stackaren i andra änden, för det skulle inte sluta väl om han tog till den tonen mot mig.

”Fast till hans försvar är alla hans böcker också en lång upprepning”, muttrade jag. Fan. Det smet ut innan jag hann censurera mig. Tydligen var mitt filter lika avtrubbat som mina känslor. ”Ursäkta …” Jag vände mig mot honom, lyfte blicken tills jag

hittade två mörka ögonbryn som häpet höjdes över lika mörka ögon. Ojdå.

Mitt mörbultade hjärta tog ett skutt – precis som för varenda hjältinna i Grans böcker. Han var den snyggaste mannen jag någonsin sett, och som nybliven exfru till en filmregissör hade jag sett min beskärda del av dem.

Åh nej, nej, nej. Du är immun mot snygga killar, varnade den logiska delen av hjärnan, men jag var för upptagen med att stirra för att lyssna på den.

”Det är de inte all…” Han blinkade. ”Jag får ringa tillbaka.”

Han flyttade över båda böckerna i ena handen, klickade bort samtalet och stoppade telefonen i fickan.

Han såg ut att vara i min ålder – strax under trettio eller kanske strax över – var minst en och åttio och det svarta, lite sömnrufsiga håret föll vårdslöst över den solbrända pannan och ner över de svarta ögonbrynen och omöjligt mörkbruna ögonen. Näsan var rak, läpparna välvda i sexiga linjer som bara blev ännu en påminnelse om exakt hur längesedan det var jag fick min senaste kyss, och hakan skuggades av skäggstubb. Hela han bestod av räta, finmejslade linjer, och med tanke på hur musklerna på överarmarna flexade kunde jag satsa hela butiken på att han kände sig hemma på gymmet … och säkert i sovrummet också.

”Sa du precis att de är en lång upprepning?” frågade han långsamt.

Jag blinkade. Just det. Böckerna. Jag slog mig mentalt för pannan för att ha kommit av mig så totalt så fort jag såg ett snyggt ansikte. Jag hade haft mitt namn tillbaka i hela tjugo minuter och killar fanns inte på kartan på ett bra tag. Dessutom var han inte ens härifrån. Trots artontimmarsresan fullkomligt skrek hans skräddarsydda byxor designer, och ärmarna i den vita linneskjortan var upprullade lite sådär avspänt, slarvigt, vilket egentligen var allt annat än det. Männen i Poplar Grove brydde sig inte om tusendollarsbyxor och hade inga New York-dialekter.

”På ett ungefär. Pojke möter flicka, de blir kära, tragedin slår

till, någon dör.” Jag ryckte på axlarna, stolt att jag inte rodnade och avslöjade mig. ”Släng in lite juridiskt domstolsdrama, lite otillfredsställande men poetiskt sex och kanske en strandscen, så har du hela paketet. Gillar man sådant där passar vilken som av böckerna lika bra.”

”Otillfredsställande?” Ögonbrynen rynkades medan blicken vandrade mellan böckerna och sedan tillbaka till mig. ”Det är inte alltid någon som dör.”

Han hade tydligen läst en Harrison-bok eller två. ”Okej, åttio procent av gångerna. Läs själv så får du se”, föreslog jag. ”Det är därför hans böcker står på den här sidan …” Jag pekade på skylten med Romaner. ”… och inte den här.” Jag svängde fingret mot den med Romance.

För en millisekund tappade han hakan. ”Eller så handlar hans berättelser om mer än sex och orealistiska förväntningar.” Snyggheten sjönk ett snäpp eller två när han lyckades sätta fingret rakt på ett av mina största irritationsobjekt.

Jag reste ragg. ”Romance handlar inte om orealistiska förväntningar och sex. Det handlar om kärlek och att överkomma motgångar genom vad som kan anses vara en allmänt utbredd upplevelse.” Det hade jag lärt mig av Gran, samt tusentals romanceböcker jag läst under mina tjugoåtta år.

”Och, tydligen, tillfredsställande sex.” Han höjde på ögonbrynet.

Jag tvingade mig att inte rodna åt hur läpparna tycktes smeka fram ordet.

”Fast om du inte gillar sex, eller om du är obekväm med kvinnor som omfamnar sin sexualitet, då säger det väl mer om dig än om genren?” Jag lade huvudet på sned. ”Eller är det det lyckliga slutet du har problem med?”

”Jag älskar sex, och kvinnor som omfamnar sin sexualitet, och lyckliga slut.” Rösten blev nästan brummande.

”Då är de där andra böckerna absolut ingenting för dig, för det enda de omfamnar är allmänt utbredd misär, men om det är din grej så trevlig läsning.” Så mycket för att skaka av mig Isdrottningen.

Här stod jag plötsligt och tjafsade med en främling i en bokhandel.

Han skakade på huvudet. ”De handlar om kärlek. Det står det ju till och med här.” Han höll upp ena omslaget, som bara råkade ha ett citat av Gran. Det där citatet. Det som hennes förläggare hade tiggt om så ofta att Gran till slut gett med sig, och så hade de fått nöja sig med det hon hade att säga.

”’Ingen skriver om kärlek som Noah Harrison’”, läste jag och kände leendet dra i mungiporna.

”Jag skulle påstå att Scarlett Stanton är en hyfsat respekterad romanceförfattare, skulle inte du?” Ett dödligt sexigt leende gled över läpparna. ”Om hon säger att det är en kärlekshistoria så är det en kärlekshistoria.”

Hur kunde någon så förödande snygg irritera mig så jävligt?

”Jag skulle påstå att Scarlett Stanton var den mest respekterade romanceförfattaren i sin generation.” Jag skakade på huvudet, ställde tillbaka Grans andra bok där den hörde hemma och började gå min väg innan jag lackade ur helt på den där killen, som stod här och slängde sig med Grans namn som om han visste något om henne över huvud taget.

”Då borde man ju våga följa hennes rekommendation? Om man skulle vilja läsa en bok om kärlek. Eller godkänner du bara kärlekshistorier skrivna av kvinnor?” hojtade han efter mig.

På riktigt? Jag svängde runt i slutet av gången, tappade till slut humöret totalt och kunde bara blänga på honom. ”Det man inte ser på omslaget är hur citatet slutar.”

”Vad menar du?” Två rynkor dök upp mellan ögonbrynen.

”Det där är inte det ursprungliga citatet.” Jag tittade upp i taket, försökte minnas hennes exakta ord. ”Hur var det nu … ’Ingen skriver plågsamma, deprimerande romaner som utger sig för att handla om kärlek som Noah Harrison.’ Förläggaren kortade ner det till omslaget.” Nu gick du för långt. Jag kunde nästan höra Grans röst i huvudet.

”Va?” Det måste ha varit sättet han vred på sig under lysrören i taket, men det såg nästan ut som att han bleknade.

”Du, det händer hela tiden.” Jag suckade. ”Du kanske inte har tänkt på det, men här i Poplar Grove kände vi allihop Scarlett Stanton rätt väl och det låg aldrig för henne att hålla sina åsikter för sig själv.” Det ligger tydligen i generna. ”Om jag minns rätt sa hon att han skrev med en näsa för beskrivningar och var … förtjust i allitterationer.” Det var det trevligaste hon hade sagt. ”Det var inte hans språk hon hade problem med – bara hans berättelser.”

En käkmuskel spändes i hans ansikte. ”Jag råkar tycka om allitterationer i mina kärlekshistorier.” Han gick förbi mig med båda böckerna, i riktning mot kassan. ”Tack för rekommendationen, miss …”

”Ellsworth”, svarade jag automatiskt, men ryckte till när det lämnade läpparna. Inte längre. ”Trevlig läsning, mr …”

”Morelli.”

Jag nickade och kände sedan hans blick i ryggen ut genom dörren, medan mrs Rivera slog in böckerna i kassan.

Så mycket för lite lugn och ro. Värst av allt med hela den där dispyten? Kanske hade han rätt, kanske var Grans böcker faktiskt orealistiska. Det enda lyckliga slut jag kände till var min bästa kompis, Hazel, och eftersom hon bara var inne på femte året som gift kunde man egentligen inte dra så stora växlar på det heller.

Fem minuter senare svängde jag in på vår gata och fortsatte förbi Grantham Cottage, den närmaste av hyresfastigheterna som Gran ägde. Den såg ledig ut, vilket var första gången på … någonsin. Eftersom det bara var en dryg halvtimme till Breckenridge behövde hyresbostäderna aldrig stå tomma särskilt länge här i trakten.

Fan också. Du har inte ordnat det med fastighetsförvaltaren. Det måste vara ett av alla oavlyssnade röstmeddelanden, eller kanske ett av mina tusen olästa mejl. Röstbrevlådan hade åtminstone slutat ta emot nya meddelanden, men mejlen fortsatte lägga sig på hög. Jag måste ta mig samman. Resten av världen struntade i att Damian hade krossat mitt hjärta.

Jag svängde in till det hus där jag vuxit upp och parkerade. En hyrbil stod redan längst in på den halvcirkelformade uppfarten.

Mamma måste vara här. Den där ständigt närvarande utmattningen svällde och svepte ut sig över hela min kropp.

Jag lämnade resväskorna i bilen, tog med mig handväskan och gick mot ytterdörren till det sjuttio år gamla huset i kolonialstil. Inga blommor. Här och där stack perennerna upp, allihop hyfsat uttorkade, men inga färgglada grupper i rabatterna som brukade kanta uppfarten såhär års.

De sista åren – när Gran var för bräcklig för att ligga på knä särskilt länge – hade jag flugit hem för att hjälpa henne plantera. Det var inte som att Damian hade saknat mig … fast nu visste jag ju varför.

”Hallå?” ropade jag när jag klev in i hallen. Det högg till i magen när jag kände den unkna lukten i luften. Hade hon rökt i Grans hus? Parketten såg inte ut att ha moppats sedan i vintras och det låg ett tjockt dammlager på hallbordet. Gran skulle ha vänt sig i sin grav om hon fått se sitt hus i det här skicket. Vad hade hänt med Lydia? Jag hade bett Grans revisor att fortsätta betala hushållerskan.

Dubbeldörrarna till vardagsrummet sköts upp och mamma klev ut, uppklädd. Hennes megawattsleende bleknade först när hon fick syn på mig, innan det blev bredare.

”Gigi!” Hon slog ut med armarna och gav mig samma två sekunder långa ryggdunkningskram som i princip definierade vår relation.

Gud, jag hatade det där smeknamnet.

”Mamma? Vad gör du här?” Jag ställde frågan vänligt, för jag ville inte trigga ett sammanbrott.

Hon stelnade till, ryggade tillbaka och leendet vacklade. ”Tja … Jag har faktiskt väntat på dig, vännen. Jag vet att det var jäkligt tufft att förlora Gran, och nu när du har blivit av med din man så tänkte jag att du behövde en mjuklandning.” Hela ansiktet dröp av medlidande när hon svepte med blicken över mig, lade händerna på mina axlar och avslutade granskningen med ett lätt höjt ögonbryn. ”Du ser definitivt hjärtekrossad ut. Jag förstår att det är tungt just nu, men jag svär att det blir lättare nästa gång.”

”Jag ville inte att det skulle bli någon nästa gång”, erkände jag dämpat.

”Det vill vi aldrig.” Blicken mjuknade, på ett sätt den aldrig tidigare gjort mot mig.

Jag slokade med axlarna och den tjocka försvarsmur jag byggt upp under åren krackelerade. Kanske hade mamma faktiskt vänt blad och skulle inleda ett nytt kapitel. Det var många år sedan vi tillbringat någon ordentlig tid tillsammans, kanske var vi äntligen framme vid en punkt där vi kunde …

”Georgia?” frågade en man genom öppningen i dubbeldörrarna.

”Är han här?”

Mina ögonbryn slog i taket.

”Christopher, kan du ge mig en sekund? Min dotter har precis kommit hem.” Mamma log sitt strålande leende mot honom, det där som snärjt hennes första fyra makar, tog min hand och drog med mig mot köket innan jag hann titta in i vardagsrummet.

”Mamma, vad är det som pågår? Och tänk inte ens tanken att ljuga för mig.” Snälla, var bara ärlig.

Hon flackade med blicken, vilket påminde mig om att hennes förmåga att ändra planer på ren impuls bara överträffades av känslomässig otillgänglighet. Hon var en mästare på båda. ”Jag ska avsluta en affärsuppgörelse”, sa hon långsamt, såg ut att välja orden med omsorg. ”Inget att bli orolig för, Gigi.”

”Kalla mig inte för det. Du vet att jag hatar det.” Gigi var en liten flicka som satt alldeles för länge i fönstret och stirrade efter bilbaklyktor, och jag hade vuxit upp. ”En affärsuppgörelse?” Jag kisade misstänksamt.

”Den dök upp medan jag väntade på att du skulle komma hem. Är det så svårt att tro på? Stäm mig då för att jag försöker vara en bra mamma.” Hon höjde hakan, blinkade hastigt och snörpte på munnen som om jag hade sårat henne.

Jag köpte det inte för en sekund.

”Hur visste han vad jag heter?” Det var något lurt på gång.

”Tack vare Damian vet alla vad du heter.” Mamma svalde och

klappade sig på den perfekta ebenholtssvarta svinryggen – det var så hon avslöjade sig. Hon ljög. ”Jag vet att du är sårad, men jag tror verkligen att det finns en chans att du kan få tillbaka honom om vi spelar korten rätt.”

Hon försökte distrahera mig. Jag svepte förbi mamma och in i vardagsrummet med ett leende.

Två män hoppade upp på fötter. Båda i kostym, men han som kikat ut genom dörrarna såg ut att vara minst tjugo år äldre än den andra.

”Ursäkta oförskämdheten. Jag är Georgia Ells…” Fan också. Jag harklade mig. ”Georgia Stanton.”

”Georgia?” Den äldre av dem bleknade. ”Christopher Charles”, sa han långsamt och pilade med blicken mot dörröppningen, där min mamma hade kommit in.

Det namnet kände jag igen. Han hade varit redaktionschef på Grans imprint när hon skrev sin sista bok för tio år sedan, nittioett år gammal.

”Adam Feinhold. Trevligt att träffas, ms Stanton”, sa den andra, yngre mannen. Båda blev askgrå i ansiktet när de sneglade mellan mamma och mig.

”Nu när alla har presenterat sig är du väl törstig, Gigi? Kom så hämtar vi något att dricka.” Mamma skyndade mot mig med utsträckt hand.

Jag ignorerade henne, tog över den stora öronlappsfåtöljen vid huvudänden av sittgruppen och sjönk ner i den välbekanta tryggheten. ”Vad har egentligen min gammelfarmors förläggare för sig ända här borta i Poplar Grove, Colorado?”

”De är här för ett enkelt bokkontrakt, så klart.” Mamma slog sig försiktigt ner på kanten till soffan närmast mig och ordnade med sin klänning.

”Vadå för bok?” frågade jag, direkt till Christopher och Adam. Mamma hade många talanger men definitivt inte att skriva, och jag hade sett tillräckligt många bokkontrakt för att veta att förläggare inte bara satte sig på flygplan för skojs skull.

Christopher och Adam sneglade förvirrat på varandra, så jag upprepade frågan.

”Vadå. För. Bok?”

”Jag tror inte den har en titel”, svarade Christopher långsamt.

Varenda muskel i kroppen spändes. Det fanns bara en bok som Gran inte hade namngett eller sålt som jag kände till. Mamma skulle aldrig våga … eller?

Han svalde och kastade en blick på mamma. ”Vi ska bara avsluta med några underskrifter och hämta manuset. Du vet att Scarlett inte var förtjust i datorer, och vi ville inte riskera att lämna över något så dyrbart som den enda existerande originalkopian i händerna på fraktbolagen.”

De skrattade stelt och mamma stämde in.

”Vadå för bok?” Den här gången frågade jag mamma, med en klump i magen.

”Hennes första … och sista.” Vädjan i blicken gick inte att missta sig på, och jag avskydde hur den lyckades skära rakt in i hjärtat. ”Den om farfar Jameson.”

Jag skulle spy. Rakt på den persiska mattan som Gran hade älskat. ”Den är inte klar.”

”Självklart inte, vännen. Men jag har sett till att de ska anlita den bästa av de bästa för att färdigställa den”, sa mamma med en sockersöt ton, som inte dämpade illamåendet det minsta. ”Tror du inte Scarlett skulle vilja få sina sista ord utgivna?” Sedan gav hon mig det där leendet. Det som såg så öppet och välmenande ut för utomstående, men signalerade ett rent hot om kommande hämnd ifall jag vågade skämma ut henne offentligt.

Hon hade lärt upp mig tillräckligt bra för att kunna svara med ett eget leende. ”Fast mamma, jag tror att om Gran hade velat ge ut den där boken skulle hon ha skrivit klart den.” Hur kunde hon göra såhär? Förhandla om ett kontrakt för den boken bakom ryggen på mig?

”Jag håller inte med.” Mamma höjde på ögonbrynen. ”Hon kallade den där boken för sitt eftermäle, Gigi. Hon lyckades aldrig

hantera känslostormen i att skriva klart den och jag tycker inte det är mer än rätt att vi gör det åt henne. Håller du med?”

”Nej. Och eftersom jag är hennes enda testamentstagare, och god man för hennes litterära stiftelse, är det min åsikt som räknas.”

Jag lade alla fakta på bordet så oberört jag kunde.

Hon släppte fasaden och stirrade på mig, i chock. ”Georgia, du skulle väl ändå inte förneka …”

”Så ni heter Georgia båda två?” frågade Adam osäkert.

Jag blinkade när bitarna föll på plats, och så brast jag i skratt. ”Hur kan du med.” Inte nog med att hon förhandlade om ett avtal bakom ryggen på mig – hon utgav sig för att vara jag.

”Gigi …”, vädjade mamma.

”Sa hon till er att hon hette Georgia Stanton?” gissade jag och vände hela uppmärksamheten till kostymnissarna.

”Ellsworth, men ja.” Christopher nickade, röd i ansiktet när det sjönk in.

”Det gör hon inte. Hon heter Ava Stanton-Thomas-BrownO’Malley … eller är det fortfarande Nelson? Jag minns inte om du bytte tillbaka.” Jag höjde på ögonbrynen åt mammas håll.

Mamma flög på fötter och blängde. ”Köket. Nu.”

”Om ni ursäktar oss.” Jag log ett snabbt leende mot det lättlurade förlagsfolket och följde efter, för jag ville höra hennes förklaring.

”Du ska inte förstöra det här för mig!” väste hon när vi kom in i rummet där Gran hade bakat varje lördag.

Köksbänken var belamrad av disk och det stank av gamla matrester.

”Vad har hänt med Lydia?” frågade jag med en gest mot röran.

”Jag gav henne sparken. Hon lade näsan i blöt.” Mamma ryckte på axlarna.

”Hur länge har du bott här?”

”Sedan begravningen. Jag väntade på dig …”

”Släpp det. Du gav Lydia sparken för att du visste att hon skulle berätta för mig att du var ute efter boken.” Ren och skär ilska brände i ådrorna. ”Hur kunde du?”

Hon slokade med axlarna. ”Gigi …”

”Jag har hatat det där smeknamnet sedan jag var åtta. Återigen: sluta kalla mig för det”, snäste jag. ”Trodde du verkligen att du skulle komma undan med att låtsas vara jag? De har advokater, mamma! Till slut skulle du bli tvungen att visa upp någon legitimation.”

”Fast det funkade fint tills du kom in här.”

”Helen då?” fnös jag. ”Säg nu inte att du erbjöd dem manuset utan att kontakta Grans agent.”

”Jag skulle koppla in henne så fort de hade kommit med ett officiellt erbjudande. Jag lovar. De är bara här för att hämta boken för en genomläsning.”

Jag skakade på huvudet åt hennes fullkomligt … Jag fann inga ord.

Hon suckade, som om det var jag som hade krossat hennes hjärta, och fick tårar i ögonen. ”Jag är så ledsen, Georgia. Jag var desperat. Snälla, gör det här för mig. Förskottet skulle hjälpa mig att komma på fötter …”

”På riktigt?” Jag spände blicken i henne. ”Handlar det här om pengar?”

”På riktigt!” Hon drämde nävarna i granitskivan. ”Min egen farmor gjorde mig arvlös för din skull. Du fick allt medan jag lämnades utblottad!”

Skuldkänslorna stack i de oskyddade vrårna av hjärtat, de där små skärvorna som levde i förnekelse, som aldrig riktigt lät det sjunka in att inte alla mödrar ville vara mammor och att min var en av dem. Gran hade lämnat henne arvlös – men det var inte på grund av mig. ”Du har inget att hämta här, mamma. Hon skrev aldrig klart boken och du vet varför. Hon sa att hon bara skrev den för familjens skull.”

”Hon skrev den till min pappa! Och jag är en i familjen! Snälla Georgia.” Hon gestikulerade runt oss. ”Du har allt det här. Ge mig bara en sak så svär jag att jag till och med delar med dig.”

”Det handlar inte om pengarna.” Inte ens jag hade läst boken, men hon ville skicka iväg den?

”Säger flickan som har miljoner.”

Jag greppade tag om köksön och försökte lugna hjärtat med djupa andetag, få in logik i en situation där det inte fanns någon. Var jag ekonomiskt stabil? Ja. Men Grans miljoner var öronmärkta åt välgörenhet – precis som hon hade önskat, och mamma var inget välgörenhetsfall.

Men hon var den enda familj jag hade kvar i livet.

”Snälla hjärtat. Du kan väl bara lyssna på de villkor de erbjuder. Det är allt jag ber om. Kan du åtminstone inte ge mig det?” Rösten vacklade. ”Tim har lämnat mig. Jag … har inga pengar.”

Erkännandet slog ner rakt i min nyskilda själ. Våra blickar möttes, identiska nyanser av det som Gran hade kallat för Stantonblått. Mamma var allt jag hade och det spelade ingen roll hur många år eller terapeuter som kommit och gått, jag skulle aldrig lyckas släcka impulsen att göra henne glad. Bevisa mitt värde.

Pengar hade inte varit den katalysator jag sett framför mig.

Men det sa något om hennes karaktär – inte min.

”Jag ska lyssna, men bara lyssna.”

”Det är allt jag ber om.” Mamma nickade med ett tacksamt leende. ”Jag stannade verkligen kvar för din skull”, viskade hon. ”Jag råkade bara hitta boken.”

”Nu går vi.” Innan jag börjar tro dig.

Det var med lätt desperata röster som männen förklarade de villkor de hade erbjudit mamma. Jag kunde se det i ögonen på dem – vetskapen att guldgruvan som var den allra sista boken av Scarlett Stanton gled dem ur händerna, eftersom de egentligen aldrig haft ett ordentligt grepp om den.

”Jag måste slå en signal till Helen. Ni minns säkert Grans agent”, sa jag när de tystnade. ”Och adaptionsrättigheter är inte ett alternativ. Ni vet hur hon kände för det.” Gran hatade filmatiseringar.

Christophers min spändes.

”Och var är Ann Lowell?” Hon hade varit Grans förläggare i över tjugo år.

”Hon gick i pension förra året”, svarade Christopher. ”Adam

här är den bästa förläggare vi har och han har tagit in sin bästa författare för att avsluta vad vi har fått höra kommer bli ungefär en tredjedel av boken?” Han kastade en blick på mamma.

Hon nickade.

Hade hon läst den? Den bittra smaken av svartsjuka lade sig på tungan.

”Han är verkligen grym”, sa Adam översvallande med en blick på klockan. ”Säljer i miljontal, fenomenalt språk, kritikerhyllad och ännu bättre – ett fanatiskt Scarlett Stanton-fan. Han har läst allt hon har skrivit minst två gånger och han har schemalagt det kommande halvåret för det här projektet, så att vi kan få ut den snabbt.” Han försökte le försäkrande mot mig.

Han misslyckades.

Jag kisade. ”Har ni anlitat en man för att skriva klart Grans bok?”

Adam svalde. ”Han är verkligen grym, jag lovar. Och din mamma ville intervjua honom för att försäkra sig om att han var rätt val, så han är faktiskt här.”

Jag blinkade, förvånad att mamma hade varit så noggrann, och chockad att författaren … Nej.

”Jag minns inte ens när han behövde sälja in sig själv senast.” Christopher skrockade.

Tankarna snubblade över sig själva, rakt ner i ett kaninhål som en rad dominobrickor. Omöjligt.

”Är han här nu?” frågade mamma, kastade en blick mot dörren och slätade till kjolen.

”Han har precis parkerat här utanför.” Adam gjorde en gest mot sin Apple Watch.

”Georgia, sitt kvar. Jag visar in vår gäst.” Mamma for upp ur fåtöljen och skyndade mot dörren, och vi andra satt kvar under pinsam tystnad, som bara bröts av farfarsklockans stadiga tickande.

”Jag träffade din man på en gala förra året”, sa Christopher med ett spänt leende.

”Min exman”, rättade jag honom.

”Just det.” Han fick något panikslaget i blicken. ”Jag tyckte att hans senaste film var överskattad.”

Ungefär varenda film – förutom Grans – som Damian hade regisserat var överskattad, men jag tänkte inte gå in närmare på det.

Ett mullrande skratt ljöd från hallen och håret reste sig i nacken.

”Han är här!” meddelade mamma glatt och svängde upp dubbeldörrarna.

Jag reste mig när han följde efter mamma in i rummet och lyckades på något sätt hålla balansen när han kom inom synhåll.

Det flörtiga leendet bleknade och han såg på mig som om han sett ett spöke.

Jag fick ont i magen.

”Georgia Stanton, det här är …”, började Christopher.

”Noah Harrison”, gissade jag.

Noah – främlingen från bokhandeln – nickade.

Jag struntade i hur jäkla ursnygg han var. Enda sättet han skulle få lägga vantarna på Grans bok var över min döda kropp.

9789189591424

Rebecca Yarros

Allt vi aldrig avslutade

Till Jason –

KAPITEL ETT

Georgia