37
Första mötet Jag har satt upp kameran på stativet, teleobjektivet sitter fast, blixten är klar. Framför mig i trädet ska de alltså finnas. Jag hör en massa märkliga ljud. Det känns nästan spöklikt, surrealistiskt, att nu äntligen stå här efter så lång tid av planering, förväntan och hopp. Bara känslan av att veta att de finns i det här trädet framför mig ger mig rysningar. Solen är på väg upp. Sakta, sakta börja ljuset komma. Jag känner mig nervös, gör mig beredd att äntligen få den här bilden som jag åkt så långt för att ta. Dessutom skulle just den här bilden bli världsunik för ingen har tidigare tagit en bild på dem när de kommer ur sitt bohål. Tankarna far. Ljuset är nästan uppe. Varför kommer de inte? Ingenting händer. Då plötsligt hör jag ett rop längre bort. Det är en av spårarna som ropar att här borta finns de. Vi står alltså vid fel träd. Allt detta och så är det fel träd.