Kärleken fördriver rädslan

Kärleken fördriver rädslan.

H E R D A B R E V T I L L H Ä R N Ö S A N D S S T I F T A V T U U L I K K I K O I V U N E N B Y L U N D.

»Som erfarna ledare vet ni att ni måste ta vara på och ge rum för andra – men också när ni inte får abdikera...

Vår kyrka ska ha biskopar som är beredda att kliva fram, ta ansvar och samarbeta.

OPAR NA EVA B RUNN E OCH UR ÄRK EBISKOP ANDERS WEJ RYDS TAL TILL BISK

Var inte rädda för att stiga fram och bruka de gåvor Gud har gett er! Ni är biskopar i en kyrka som är en samtalsoch tolkningsgemenskap.

Våga öppna för det! Det är ni som ska leda, men gör det som tjänare.

Vi lever av nåd. Ni lever av nåd.

Bara om ni verkligen vet det, kan ni förmedla det – och det måste förmedlas: Du är älskad. Nåd är radikalt!«

T U U L I K K I K O I VU N E N B Y LU N D VI D D E R AS B I S K O PS VI G N I N G I U PPSA L A DO M K Y R K A, 8/1 1 2 0 0 9 .

Vad och varfรถr.

INLEDNING.

Vad är ett herdabrev?

Det är en skrift som en biskop traditions­ enligt förr i tiden skrev till sitt stift, vanligen vid sitt ämbetstillträde. Ett herdabrev kan ta flera år att skriva och trycks då ofta som en bok som främst riktar sig till stiftets präster, diakoner, anställda och förtroendevalda.

Varför skriver jag ett herdabrev?

Jag gör det av flera skäl. Ett viktigt skäl är traditionen. Mina företrädare har gjort det, biskoparna i Sverige brukar göra det. Ett annat skäl är att jag vill sätta fart på den teologiska diskussionen, vill stimulera diskussionen bland anställda, förtroendevalda och kyrkoaktiva i stiftet.

N Ä R J A G U N D E R H Ö S T E N 2009 träffade prästerna och diakonerna i stiftet och något senare våra nya förtroendevalda, hade jag ett föredrag där jag presenterade mina visioner.

Då sade jag bland annat att »Kyrkan skall vara ett tecken på Jesu närvaro i världen. Grunden för en kyrka som hörs är en hållbar teologi.

Postmodernismen har begåvat oss med teologi utifrån praxis. Ett kärt barn har många namn; narrativ teologi, det levda livets teologi, teologi med kropp.

Det viktiga är att de teoretiska resone­ mangen inte är allt, utan att människors verklighet just nu också får plats i det teologiska tänkandet. För mig handlar det inte om experternas teologi, det är ange­läget med teologi även för lekmän.«

F Ö R A T T L Y F T A F R A M det teologiska samtalet, vilket ligger nära hjärtat för mig, kallade jag förra året kyrkoherdarna till teologiska fortbildningsdagar.

I år har alla diakoner och präster i stiftet fått professor Cristina Grenholms bok »Levande teologi«, boken kommer att diskuteras vid fyra konvent i stiftets fyra olika hörn.

Cristina Grenholm skriver: »När vi formulerar det vi tror blir det teologi eller, helt enkelt, tal om Gud« … »Det existerar inget färdigt paket av kristna läror som alla kristna förväntas tro på, men det finns ett centrum i kristen tro som kan uttryckas på många sätt«… »Teologisk reflexion innebär att man tillsammans belyser och bedömer den teologiska praktiken. Det måste också alltid ges utrymme för kritik. Precis som andra vanor, kan tankevanor bli ovanor och uttryck för fromhet bli tomma eller till och med destruktiva gester. Det är viktigt att kritik är ömsesidig, att den inte bara gäller de andra, utan också en själv.« Jag instämmer helt i dessa tankar.

I B Ö R J A N A V Å R E T 2010 åkte jag, till­ sammans med vår stiftsdirektor Sven-Erik Fjellström, runt på en introduktionsresa till kontrakten.

5

INLEDNING.

De många älvarna med sina brusande vatten ger livsmod och inspiration och de finaste pärlorna i stiftet, våra heliga rum, kyrkorna får mig att känna stor respekt inför förf­ ädernas och förmödrarnas slit.

Mitt bland denna fantastiska natur känns skapelsens Gud riktigt nära.

Först firade vi högmässa med försam­lingen, jag predikade och vid kaffet eller lunchen presenterade jag mig själv.

Sedan förde vi ett samtal med en grupp anställda, ideella medarbetare och för­ troende­­valda som svarade på i förhand utskickade frågor. Frågorna var tänkta att bilda underlag för mitt herdabrev. Jag kände inte stiftet men var nyfiken och ville lära känna det.

Allt detta bildar en strategi där nästa steg efter herdabrevet »Kärleken fördriver rädslan« är ett medarbetarmöte i september 2012 med rubriken »och ...«.

D E T S O M H A R I M P O N E R A T M E S T på mig vid mina resor i stiftet är den fantastiska naturen, som jag har fått uppleva i sommarens blomsterprakt, med höstens alla fantastiska färger, i vitt snötäckt vinterskrud och i vårens skira grönska.

Att åka längs Höga Kusten är som en andakt och Jämtlands fjällvärld får mig att känna hur liten jag egentligen är.

6

F R Å N B Ö R J A N V I L L E J A G säga väldigt mycket i mitt herdabrev, samtidigt som jag vet att jag måste begränsa mig om jag ska få någon att läsa det. Egentligen avrådde mina ungdoms­­rådgivare mig från att skriva något överhuvudtaget. »Det finns ingen som läser några böcker«, sa de. »Det skall vara en herdafilm i stället«, tyckte de samfällt.

Först köpte jag helt tanken, men praktiska svårigheter tvingade mig till att i alla fall att ha en skriven version.

E F T E R D E N H Ä R I N L E D N I N G E N, kommer jag att sätta mina tankar i sitt sammanhang, dels ha en sammanfattning på mina intryck från introresan, redovisa olika röster från den och dels fördjupa mig i mitt valspråk, herdabrevets titel.

Därefter har jag specialstuderat fyra olika frågor, som alla berör vår vardags­ verklighet. Dessa vill jag lämna över för diskussioner i församlingarna.

Det här är ett herdabrev för fortsatt diskussion. Det handlar om frågor kring förtroendevalda, livet och döden, sexualitet och flerspråkighet.

Till sist summerar jag och försöker själv måla en egen bild av Svenska kyrkan 2025.

K Ä R L E K E N O C H R Ä DS L A N 12 I N T RO R ESA N 20

FÖ RT RO E N D E VA LDA 32

DÖ D E N O C H LI V ET 36

S E X UA LIT ET E N 42

F L E R S P R Å K I G H ET E N 46

S U M M E R I N G 54

S V E N S K A K Y R K A N. . . 56

B I S K O P E N S B Ö N 60

SYLARNA, JÄMTLANDSFJÄLLEN.

H Ö G B O N D E N, H Ö G A K U ST E N.

Charitas foras mittit timorem.

KÄRLEKEN FÖRDRIVER RÄDSLAN.

Mittt valspråk.

N Ä M N A L D R I G O R D E T K Ä R L E K . Så slitet och urvattnat har det ordet blivit, så tömt på sitt egentliga innehåll, att jag en gång fick det rådet. Den auktoritet som gav mig rådet menade att Gud måste beskrivas på ett annat sätt, bara inte med det slitna och förbrukade ordet.

Själv klarar jag inte av att ge ett bättre bidrag till detta än säga ordet på latin.

När jag vigdes till biskop skulle jag ha ett valspråk, ett motto.

Mitt valspråk »charitas foras mittit timorem« är hämtat i Nya testamentets första Johannesbrev (4:18), och det betyder att kärleken fördriver rädslan.

13

KÄRLEKEN FÖRDRIVER RÄDSLAN.

J O H A N N E S F Ö R S T A B R E V är också ett slags herdabrev, sänd av en andlig auktoritet för kristna. Dess huvudtankar handlar om Gud, Kristus, det kristna livet, världen, det onda.

Två gånger definieras Gud med satsen: »Gud är kärleken«.

Därför är också kärleksbudet det väsentligaste av alla bud. Vi är skapade att vara avbilder av Gud. Vi skall alltså vara avbilder av kärleken, eller med andra ord älska så som Jesus gjorde.

Den sanna bekännelsen till Kristus lyder enligt första Johannesbrevet: »Jesus Kristus, som har kommit i mänsklig gestalt är från Gud.« (4:2).

Dess författare vänder sig mot en irrlära som kallas doketism och som ansåg att Jesus enbart hade en skenkropp och förnekade inkarnationen; Guds människo­blivande.

Sedan fornkyrkan har man antagit att det är samma Johannes eller en krets kring honom, som har skrivit både breven och evangeliet.

Brevet är senare än evangeliet.

Det finns ingen kärlek eller något gott som ligger utanför Gud. Den kärlek vi får uppleva kommer alltså från Gud. Det spelar ingen roll om jag tror på Guds existens eller inte. Gud är kärleken och Guds kärlek till människan är passionerad i ordets verkliga dubbla bemärkelse. Det handlar om både lidelse och lidande. Passionen liknar föga den romantiska kärleken och dess tillfälliga förälskelser. Passionen är trogen intill döden.

14

A L L A V I S O M N Å G O N G Å N G har älskat vet hur sårbar och skör människan kan vara i kärlekens närhet. Sårbarheten är en av kärlekens viktigaste beståndsdelar. Gud älskar oss med en sådan hängivenhet och styrka, att Gud själv är sårbar i relationen till människan.

J U S T D Ä R F Ö R O C H B A R A D Ä R F Ö R kan han vara med oss och hjälpa oss.

Kristus hjälper oss inte genom sin allmakt, inte genom att vara oss »en väldig borg« som det sjungs i en traditionell psalm. Utan han hjälper oss genom sin svaghet och sina lidanden. Först när vi själva hamnat i förtvivlan kan vi ana kraften i Guds svaghet.

Det här är ett farligt budskap i den värld som alltmer har förvandlats till marknad, där allt prissätts och där framgång är en nödvändighet.

Kristendomen är en motbild och påminner om de värden som aldrig kan köpas eller säljas men som är helt omistliga, inte bara för mänskligheten utan för livet på jorden överhuvudtaget.

R Ä D S L A Ä R E G E N T L I G E N något positivt.

Den står egentligen i livets tjänst och har ett livsbevarande syfte, men om den börjar styra oss så blir den istället livshämmande.

Av rädsla gör vi mycket dumt och av rädsla lämnar vi mycket ogjort. Rädslan massakrerar mänskliga relationer, den startar krig, gräver hål i själen. Det finns en neråtgående spiral från kärlek till fruktan.

och svaghet.

Styrka

KÄRLEKEN FÖRDRIVER RÄDSLAN.

»Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.

Man vill ingiva människorna någon slags känsla.

Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.«

» VA R I N T E R Ä D D « är bibelns vanligaste uppmaning. Det var änglarnas budskap till herdarna, och så sade ängeln vid den uppståndne Jesu grav. Och jag vill med mitt valspråk – trots det råd jag så väl kommer ihåg – säga ungefär det samma; kärleken fördriver rädslan.

G U D Ä R E T T M Y S T E R I U M och vi kan aldrig förstå Guds helighet och väsen.

Men Jesus har visat oss att Gud inte bara är kärleksfull, utan Gud är kärlek. Kärlek är alltså inget som existerar utanför Gud utan kärleken är Gud, talar Bibeln om för oss.

Den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Gud kan alltså vara i oss.

Skall vi lära känna Gud så skall vi lära känna kärleken eftersom »den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek.« (1 Joh. 4:8).

G U D K A N VA R A I O S S och verka med sin kraft. Vi är skapta att vara avbilder av Gud eller, med andra ord, är vi skapta att älska varandra. Allt gott kommer ifrån Gud och Gud kan tas emot i tro.

Luther skrev om att Gud har sagt till människorna: »Människa, jag är alltför hög för dig, som du inte kan fatta. Jag har gett mig själv till dig i din nästa; älska henne, så älskar du mig.«

Kärlek och rädsla.

Tydligast av alla formulerar Hjalmar Söderberg detta i Doktor Glas från 1905:

17

18

KÄRLEKEN FÖRDRIVER RÄDSLAN.

I mitt biskopsvapen finns symbolen för Härnösands stift, symboler för Uppsala domkyrka där jag har arbetat i 27 år och något från min finska bakgrund.

Symbolen för stiftet är en modern version av Mariastjärnorna, inneslutna i Guds strålglans.

Duvan och eldslågorna, symboler för den helige Ande, är hämtade från Uppsala domkyrkas rosettfönster ovanför St Olavs portal mot norr. Den helige Andes kraft och inspiration är grunden för allt förnyelsearbete.

För att påminna om min finska bakgrund, ville jag gärna ha med Sankt Henrik i vapnet. Det var han som tillsammans med kung Erik åkte i österled för att kristna de hedniska finnarna.

Han är porträtterad i kyrkokonsten i biskopsskruden.

Eftersom han mördades av den finska bonden Lalli, avbildas han oftast trampande på sin baneman.

Heraldikens bestämmelser förhindrade att bilden av biskop Henrik återgavs i vapnet.

En uppmärksam betraktare ser figuren Lalli vid biskopsstavens nedersta del.

19

INTRORESAN.

M I N I N T R O S R E S A gjordes i januari och februari 2010 till alla kontrakt utom Örnsköldsviks, som önskade besöket först i samband med kontraktsdagen på hösten.

Jag ställde fyra grupper av frågor med en del följdfrågor över spörsmål, som intresserade mig mest.

J A G M Ö T T E ett stort engagemang och många tankar kring mina frågor. Jag mötte männi­ skor som är stolta över sina för­samlingar och som ville visa hur mycket verksamhet som finns där.

Samtidigt väjde de inte för att lyfta fram problemen.

En del var bekymrade över sina kyrkobyggnader, andra var ledsna över att folk inte gick så mycket i kyrkan.

Själv blev jag imponerad av både naturen och människorna, deras sätt att ta emot mig.

De var otroligt glada och det kom mycket folk till gudstjänsterna.

Vi delade brödet och vinet.

Det kändes att Gud var mycket nära oss i sitt Ord och i måltidens sakrament.

Ett stift, många röster.

20

INTRORESAN – RÖSTER OM SVENSKA KYRKAN.

Vilken bild vill du måla av Svenska kyrkan år 2025?

Hur ser bilden ut just här i dessa trakter?

Vad kan just du göra för att förverkliga den bilden?

Vad skulle jag som biskop kunna göra?

D E T H Ä R VA R D E N S VÅ R A S T E F R Å G A N . Det är svårt att tänka sig så långt framåt i tiden när man själv kanske inte ens lever längre. Folket berättade om sina farhågor.

V I S S A U N D R A D E om kyrkan överhuvudtaget fanns kvar. »Statistiskt sett är vi folktomma om 40 år«, kunde en annan upplysa om, »om inte klimatflyktingarna har kommit hit.« A N D R A H A D E G O T T H O P P om kyrkans framtid och kunde ge goda råd om hur kyrkan skall kunna överleva även i framtiden. »Högst tio anställda men minst 400 som jobbar i Strömsunds kontrakt«, var en av de positiva visionerna.

En annan handlade om travet. »Travet har tappat cirka 80 procent av sin publik men spelet har inte minskat. Kyrkan

22

har ändå ett stort förtroendekapital. Vi måste sluta basunera ut negativa siffror.

Det gör ni även från stiftskansliet.« Andra kunde berätta om att det finns stor kärlek och omsorg om våra byggnader, kyrkor främst men också församlingshemmen. »I framtiden måste vi våga prioritera bland byggnader. Kanske lägga kyrkor i malpåse. Lägga alla byggnader på ett ställe är en fördel. Öppna upp kyrkan och visa kyrkorummet.« S A M A R B E T E Ä R N Y C K E L O R D E T. De flesta är rädda för alltför stora församlingar. Större engagemang önskas mellan kommun och kyrka, större öppenhet och att vi är del av den världsvida kyrkan. »Samarbete med idéburna organisationer är viktigt och samarbete med turismen.« »Kyrkan ska vara mitt i byn på ett nytt sätt och vara mera kyrka.« Många ville ha en kyrka, som inte är rädd för att kliva fram. »Kyrkan borde synas i det offentliga rummet.« »Prästerna måste ta ett steg tillbaka för att andra ska kunna komma fram.« »Vi behöver tänka i andra strukturer och sluta se varandra som konkurrenter och sluta bevaka revir.« »På metanivå trängs vi undan, men på individnivå ser vi flera som söker kyrkan.« »Kyrkan ligger redan nu i framkant när det gäller ett hållbart samhälle.« »Mycket av kyrkans framtid måste handla om att kyrkan och människorna blir en del av varandras liv.«

»Diakonin kommer att vara viktigare.« »Kyrkan måste vara en del av det dagliga livet.« »År 2025 vill vi ha en kyrka, som är integrerad i övrigt samhällsliv, där tillhörigheten är hyfsat hög.« E N K Y R K A S O M Ä R M O T K R A F T mot andlig vilsenhet där andlig längtan har blivit mött, som har retreater och pilgrimsaktiviteter, önskades också. »Kyrkan är mer öppen, har förtroende, det finns mer samverkan mellan försam­ lingar, många former av gudstjänster.

En kyrka som är trygg nog att pröva olika och nya saker och som tagit tillbaka uppgiften att erbjuda frid och ro.« År 2025 hoppades någon att vi har tagit bort en del av myndighetsutövning till exempel begravningsväsendet och att vi minskat centrala beslut. »Kyrkan måste också vara ett föredöme.

Vi har uppenbara svårigheter med en del av vår personal. Liv och lära stämmer inte«, ansåg en del. »Vi devalverar prästyrket.« »Vi behöver en annan förtroendemanna­ organisation, vi behöver engagera yngre som kyrkopolitiker.« »Vi måste vara bärare av hoppet.« D Ä R F A N N S N Å G R A T A N K A R kring denna svåra fråga. Av biskopen förväntade de församlingsaktiva sig att hon skulle be men inte bara det, hon skulle vara den som lyfter kyrkan till det allmänna medvetandet genom massmedia.

INTRORESAN – RÖSTER OM BARN OCH UNGDOMAR .

På vilket sätt uppmärksammas barn och ungdomar i församlingarna här idag?

I den diakonala verksamheten och i gudstjänstlivet?

D E S S A F R Å G O R V I L L E J A G S T Ä L L A efter att i flera olika sammanhang redan träffat Svenska Kyrkans Unga i Härnösands stift.

I vissa kontrakt fanns det knappt några ungdomar. De försvinner, skolan är nedlagd.

Stiftets satsning för unga konfirmand­ ledare har lyckats mycket väl.

Samarbetet med skolan verkade vara mycket viktigt. En del gick frimodigt ut till skolorna. På de flesta håll var kyrkan mycket välkommen. Det fanns exempel på etikprojekt på mellanstadiet, läxläsning, musik, körer, vårfester, temadagar i skolan, sommarjobb för elever, Timmerkoja under Dundermarknad.

Här behöves också samverkan med andra organisationer.

26

P Å D E H Å L L där man inte var välkommen till skolan kunde man bjuda in skolan till kyrkan. Det avgörande var långsiktighet och att församlingen skapade relationer.

Musik var viktigt, både orgelspel och rockmusik­utbildning. »Verksamhet i all ära men möten är viktigare«, tyckte en del som arbetar med ungdomar.

Det viktiga är att ge ansvar och förtroende åt ungdomar.

U N G D O M S VÄ R L D E N Ä R K O M P L I C E R A D i dag, med bland annat internet med tillbehör. »Vi behöver ha ett diakonalt förhållnings­ sätt i allt. Vi skall inte vara rädda för att kombinera tjänster, kanske återuppta söndagsskolan. Finna andra mötesplatser än gudstjänsten.« Familjegudstjänsten upplevdes på flera håll som problematisk eftersom familje­ konstellationer ändras och man kanske inte är i sin hembygd på en söndag. »Vi skulle behöva ändra den slaviska hållningen till klockan elva på söndagar när det gäller gudstjänster.« D E T S O M V I I N T E S K A G L Ö M M A B O R T är att låta ungdomarna veta att de är värdefulla.

Ett yttrande skildrade bra en viss entusiasm: »Konfirmandbudgeten kommer att spricka, tack och lov!«

INTRORESAN – RÖSTER OM NYSVENSKAR .

D E T V I S A D E S I G att språkrikedomen inom stiftets gränser var stor.

I Bräcke – Ragunda kontakt fanns det 37 nationaliteter. I Sollefteå kontrakt fanns det 15 språk i bygden. I Selånger fick vi höra att det fanns 80 olika språk.

Ofta handlade det om muslimer och att den största språkgruppen är arabisktalande.

En del tyskar och holländare har flyttat hit till Norrland.

Hur jobbar ni med flerspråkiga grupper i församlingarna i dag?

Vilka flerspråkiga grupper finns det här?

P Å G R U N D A V »kärleksinvandringen« har ytterligare nya språk kommit till.

De som hade kontakt med fängelser och häkten hade både mångreligiös och fler­ språkig församling där.

D E T R E S P R Å K , som är nationella minoritets­ språk: teckenspråk, samiska och finska visste de flesta också om. De har sedan länge varit etablerade och har sina guds­tjänster på sitt eget språk, det finns samiska inslag i gudstjänster på vissa orter och man är nöjd med det arbete som Härnösands domkyrko­ församling bedriver bland teckenspråkiga även utanför sina gränser.

I Ö S T E R S U N D O C H Ö R N S K Ö L D S V I K var man bekymrad över de finskspråkiga guds­ tjänsternas framtid. Men den allmänna meningen var, att både finnar och samer har blivit svenskspråkiga. Finlandssvenskarna talar ändå svenska. »Vi har inga behov när det gäller fler­ språkighet«, tyckte de allra flesta.

D E T F A N N S D O C K U N D A N T A G . Även om samer i stiftet – det finns 600 som talar sydsamiska – kan svenska är det viktigt att kyrkan gör språket synligt för först då finns man. »Samer är dessutom vana vid att hålla ett nätverk i gång, bevara – vad kan vi lära av det i kyrkan?« »Vi tror att det är vi som ger men vi får i lika hög grad. »Idrottsrörelsen kan fungera som förebild, där fungerar mångspråkigheten.« Andra förslag som skulle underlätta icke svensktalandes liv i kyrkan var att de internationella grupperna kunde arbeta både inåt och utåt, att man skaffade biblar på många språk till kyrkorummen och erbjöd praktikplatser och uppmuntrade nominerings­grupper att ta med folk från dessa grupper.«

27

INTRORESAN – RÖSTER OM ETISKA UTMANINGAR .

Vilken är den mest aktuella utmaningen när det gäller etik och människovärde i församlingarna?

Vilka utsatta grupper finns på orterna?

Hur är församlingarnas kontakt med dem?

D E N S I S T A F R Å G A N som församlingarna hade fått handlade om etiska utmaningar.

Det mest positiva, som jag fick höra, var att på de allra flesta ställen fungerar äldrevården bra, men det är också viktigt att lyfta fram de äldres kunskaper och erfarenheter. Det görs inte i tillräcklig mån.

Det blev en lång lista som handlade om utsatta grupper; ensamhet, isolerade kvinnor, kärleksinvandring, arbetslösa, långtidssjukskrivna, utförsäkrade, drogmissbrukare, ensamma 9–10 åringar på gatan, rasism mellan grupper, ansträngda anhörigvårdare, ensamstående mammor, nysvenskar, en del föräldrar som avstår sin föräldraroll, flyktingar, ensamkommande

flyktingbarn, kriminella, suicidala, alkoholister, varslade.

D E T B E T O N A D E S O C K S Å att Svenska kyrkan inte får bli en kyrka enbart för kris, att vi inte får glömma bort vanliga Svenssons, de som bär kyrkan.

Det stora problemet är att de fattiga församlingarna inte har råd med diakontjänster utan att ledningen av det diakonala uppdraget ligger på prästerna, som måste göra andra prioriteringar och kanske inte alltid heller har tillräcklig kompetens. »Vi är för tysta som kyrka, vi borde vara mer uppkäftiga. Vi måste leva som vi lär och inte se den andra som en främling.«

31

Krama din kyrko

FÖ RTROE NDEVALDA .

R U B R I K E N H A R J A G H Ä M T A T från en ledare som jag skrev i Svensk Kyrkotidning för ett antal år sedan då trädkramarrörelsen var aktuell.

Uppmaningen är fortfarande provocerande i en kyrka där partipolitik betraktas med både misstänksamhet och avsky.

Vid förra valet diskuterades så upprört om de »opo­litiska« och partipolitiska nomineringsgruppernas roll i valet att sakfrågorna ibland kunde komma i skymundan.

D E T S Ä G S M Y C K E T E L A K A S A K E R om våra kyrko­politiker, påståenden som upprepats så ofta att de numera uppfattas som sanningar: »Kyrkopolitiker är b-politiker, som inte platsat på de andra listorna i kommunaloch andra val«. »Kyrkopolitiker går inte i kyrkan och har ingen förståelse för kyrkans inre liv«. »Kyrkopolitiker är otydliga och följer sällan sina partiprogram, man röstar alltid i blindo i de kyrkliga valen.« Det finns en del präster och till och med biskopar som anser att våra förtroendevalda är något som katten släpat in. Att de är en massa politruker som inte ser till kyrkans bästa och en kvarleva från den ogudaktiga statskyrkan.

JAG DE L A R I NTE DE N NA U PPFAT TN I N G. Generaliseringar är farliga just i dessa samman­hang. Jag har blivit imponerad av de förtroendevaldas kompetens, engagemang och kärlek till sin kyrka och församling.

En del är också engagerade i kommun eller landsting och en stor resurs för det sam­ arbete som de oftast fattiga församlingarna verkligen behöver.

Min erfarenhet är att kyrkans bästa oftast går före det eventuella partiprogrammet.

När vi hade en diskussion i stiftsfull­ mäktige om bidrag till flyktingarbete hade jag lust att banda diskussionen och skicka den till alla som tvivlar på kompetens hos våra kyrkopolitiker. De resonemang som fördes där om människovärdet fick mig att känna mig verkligt stolt.

A L L T D E T T A S Ä G E R J A G trots att jag redan har fått vara med om att reservera mig i protokollet mot ett stiftsstyrelsebeslut.

Trots att jag har upptäckt att det finns församlingar där de förtroendevaldas kompetens är så klen att den leder till felaktiga beslut. Om man dessutom saknar respekt för domkapitlet och stiftsstyrelsen, är förödelsen ett faktum. Här behövs det mer utbildning och större enheter, där de förtroendevaldas rekryteringsbas är bredare.

politiker.

33

FÖ RTROE NDEVALDA .

I K Y R K O M Ö T E T har jag sett hur partipiskan kan vina och detta gäller alla nomineringsgrupper, de »opolitiska« inte alls undantagna. Själv vill jag verka för att satsa på gemensamma motioner från hela stiftet.

Vi har bara tolv representanter i kyrkomötet, när man jämför det med de fyrtiofem som Stockholms stift har kan man bli rätt så bedrövad. Dessutom handlar den kyrkliga diskussionen alltför ofta om storstadsfrågor och storstadsproblem.

Man behöver inte bo så länge i Norrland innan man anser att regionen är ett låg­ prioriterat område från statsmaktens sida.

Så skall det förstås inte vara i kyrkan. Vi har helt andra värderingar. Vi anser ju att de små och underkuvade har ett särskilt värde och mycket att ge åt de stora och starka.

Jag tror att de andra stiften skulle kunna lära av oss, som fortfarande har den högsta tillhörig­hetsprocenten.

V I H A R M Y C K E T A T T L Ä R A O S S även av andra samfund när det gäller våra förtroende­ valda. Efter mina samtal med personer, som förestår frikyrkoförsamlingar, har det blivit tydligt, att det verkligt svåra är att rekrytera folk till styrelseuppdrag. Att vara nattvardstjänare eller kulturansvarig går bra, men att ta på sig ansvaret för att besluta om ekonomin, att ibland tvingas stå för nödvändiga nedskärningar, är ett impopulärt uppdrag.

Att dessutom rekrytera frivilliga som har nödvändig ekonomisk och juridisk kompetens är extra svårt.

34

D Ä R F Ö R Ä R D E T V I K T I G T att vi månar om de kyrkopolitiker vi har. Deras arbetsinsatser utgör ett gigantiskt frivilligarbete i kyrkan och redan nu görs en hel del av arbetet utan ersättning. När det finns risk för att de anställda tar över, finns våra förtroendevalda som ett balanserande element.

Trädkramare har vi haft, nu kanske det är dags att starta en rörelse i syfte att värna om och krama sina kyrkopolitiker. Där finns en kompetens som vi inte kan klara oss utan.

D E T F I N N S E N H E L D E L F R Å G O R som borde lyftas fram till diskussionen. Det som jag ser som det mest problematiska i dag är det »demokratiska underskottet« i kyrkan.

Våra tillhöriga har svårt att ta sig till val­ urnorna. Visserligen lyckades vi i Härnösands stift höja valdeltagandet vid senaste valet och kan säkert ytterligare höja det, men under 20 procent är alldeles för lite.

Undrar var gränsen går för att inte kunna kalla sig en demokratisk folkkyrka längre? Är den redan passerad?

Ett annat problem är de förtroendevaldas arvoden, i framtidens kyrka finns kanske inte utrymme för sådana.

Kan demokratin fungera ändå?

Ett tredje problem är den höga medelåldern bland våra förtroendevalda. Jag är övertygad att orsaken inte är ointresse bland de unga och medelålders, utan att man varken uppmuntrar eller släpper in nya intresserade.

M I N ÖNS KAN ÄR ATT JAG UNDER M IN TID SOM BISKOP K A N V I TA L I S E R A D E N DE M O K R ATIS K A PROC ESS E N S O M J A G V I L L VÄ R N A O M , G E NOM ATT SATSA M Y C K E T PÅ U T B I L D N I N G, H Ö J A K VA L I T E T E N PÅ F Ö R S A M L I N G A R N A S LEDAN DE O RGAN OC H FÖ RBÄTTR A RE LATION E N M E L L A N A N S TÄ L L D A O C H F Ö R T R O E N D E VA L D A .

L책t oss tala

DÖDEN OCH LI VET.

N Ä R J A G S K U L L E B E S K R I VA staden Härnösand i en tidningsintervju jämförde jag den med ett hospice. Mina tankar gick då närmast till begreppet »dö utan smärta« eftersom jag sett klara tecken på nedrustning i min nu­ varande hemstad; tomma affärslokaler och hus och nedläggningar av arbetsplatser.

Biskopssätet Härnösand befinner sig i utförsbacken.

D E T K A N S K E VA R E N träffande jämförelse jag gjorde, eftersom ingen från staden hörde av sig. Däremot fick jag ett ilsket e-postbrev från Matthias Brian, den ansvarige läkaren för Mellannorrlands Hospice i Sundsvall.

Han tyckte att liknelsen var närmast kränkande för den fina vård som hospice­ rörelsen ger. Med anledning av detta blev jag bjuden att göra ett studiebesök på ett underbart ställe: Ett hem där människor med svår och långt framskriden obotlig sjukdom, med behov av lindrande, vårdas i livets slutskede.

Jag var imponerad, berörd och vill förstås att alla svårt sjuka människor skulle ha möjlighet att sluta sina dagar på det sätt

man får där. Tyvärr finns det stora brister när det gäller palliativ vård i vårt land och i synnerhet i Norrland. Långtifrån alla kan få ett livsslut, som också är etiskt hållbart.

D E T VA R I N T E F Ö R F Ö R S T A G Å N G E N jag fick anledning att allvarligt tänka på frågor om död och lidande. Det gör alla präster i samband med sjukbesök och begravningar.

Dessutom har jag personliga erfarenheter, dels genom min egen cancersjukdom och dels genom minnen från min egen cancersjuka fars dödsbädd.

N Ä R J A G S J Ä L V S O M M A R E N 1989 fick meddelandet att jag hade en ilsken cancer i livmodern förde jag noggranna dagboks­ anteckningar över mina känslor, sjukhus­ vistelsen, de smärtsamma behandlingarna och operationen. Året efter, när allt hade till synes gått bra, bedrev jag egenterapi, läste alltsammans och sammanfattade tiden med korta prosadikter för att sedan kunna vända blad.

E N A V D I K T E R N A H E T E R D Ö D E N O C H L I V E T. .

om döden.

37

DÖDEN OCH LIVET JAG VET ATT DÖDEN ÄR SOM BOM ULL OCH ATT G UDS ÄNG LAR DANSAR OCH SJ UNG ER AV G LÄDJ E NÄR JAG G LIDER G ENOM PÄRLEPORTEN. JAG VET ATT DÖDEN EG ENTLIG EN INTE FINNS OCH ATT DET ANDR A LIVET ÄR H ELARE OCH UTAN CANCER .

JAG VET ATT H ERREN SJÄLV VÄLKOM NAR M IG, DUNKAR M IG I RYG G EN OCH TACKAR SIN UTMÄRK TA M EDARBETARE .

JAG VET. JAG ÄR INTE R ÄDD FÖR DÖDEN. JAG ÄR R ÄDD ATT LIVET TAR SLUT. DETTA LIV M ED K IVANDE BARN, B R ÅK OCH SK RIK, FEGA CH EFER, KOLLEG ER M ED B RUNA TUNGOR, MANNEN SOM VÄG R AR LIG GA M ED ETT KÄRNK R AFTVERK. DETTA LIV M ED SÅ MYCK ET SORG OCH BESVIK ELSER .

EN STÄNDIG KAM P FÖR ATT FÅ NÅGOT TILL STÅND. K R ÅNG EL M ED DET M ESTA. DETTA LIV. J UST DETTA TR ASSLIGA LIV. ÄLSKAR JAG. JAG ÄR INTE R ÄDD FÖR DÖDEN JAG ÄR R ÄDD FÖR ATT LIVET TAR SLUT.

DÖDEN OCH LI VET.

C A N C E R S J U K D O M E N påverkade mig på flera sätt. Fysiskt, jag kunde inte få några barn längre och jag fick gå flera år i kontroller för att se om cancern hade kommit tillbaka.

Psykiskt, jag tappade helt min rädsla för döden och blev modig på ett nytt sätt.

Eftersom det hemskaste redan hänt mig, kunde ingenting skada mig längre.

Vissa behandlingar var helt outhärdligt smärtsamma och det fanns ingen lindring att få.

E F T E R A T T H A B L I V I T F R I S K fick jag också ett nytt engagemang för miljön, eftersom jag länge trodde cancersjukdomarna var helt beroende av miljöpåverkan.

Det gjorde att jag engagerade mig parti­ politiskt i Miljöpartiet de Gröna och blev fritidspolitiker vid Uppsala läns landsting.

Allt detta skedde medan jag var tjänstledig från min prästtjänst och arbetade vid Uppsala universitet som doktorand på Teologiska Fakulteten.

När jag sedan utnämndes till domprost drog jag ner på mitt partipolitiska engagemang, men jag var nominerad av mitt parti till att vara ledamot av Statens medicinsketiska råd (smer) i över tio år. Eftersom jag anser att biskoparna inte skall vara partipolitiskt engagerade har jag nu avslutat mitt medlemskap och avgått från smer.

S M E R Ä R E T T R Å D G I VA N D E O R G A N för regering och riksdag som skall belysa medicinsk-etiska frågor i ett samhälls­ perspektiv Den består av sakkunniga och politiskt valda ledamöter. Jag har varit en

av de ytterst få i rådet som inte har haft någon medicinsk utbildning och jag har fått lära mig mycket. Dels att etiska frågor inte har några enkla och självklara svar, dels att den svenska läkarkåren i allmänhet har ett högt etiskt medvetande. Man anser att människosynen, människovärdet och de mänskliga rättigheterna utgör den etiska bas där värdegemenskapen i samhället kan förankras.

S T A T E N S M E D I C I N S K - E T I S K A råds diskussioner utgår från den humanistiska människo­ synen. Det innebär att människan är ett subjekt – ett jag – som har frihet, ansvar och värdighet. Hon får aldrig enbart betraktas eller behandlas som ett medel.

Människan är alltid ett mål i sig, vilket betyder att hon alltid kan göra anspråk på respekt för sin egen skull. Till denna människo­syn knyts uppfattningen om människo­värdet, som innebär att alla människor har vissa fundamentala rättig­ heter som skall respekteras och gälla lika för alla.

Människovärdet är knutet till människans existens, inte till det hon har, gör eller kan.

Denna humanistiska etik är också grunden för den kristna etiken som jag bekänner mig till.

F R Å G O R N A S O M J A G S J Ä L V har varit särskilt inblandad i är de som handlar om livets gränser, både i början och i slutet av våra liv.

Rådet har sedan slutet av 1980-talet återkommande behandlat frågor om vård och andra åtgärder kring livets slut. Under 2006

39

DÖDEN OCH LI VET.

återupptogs dessa diskussioner och rådet besökte Nederländerna och deltog där i ett forskarseminarium om effekterna av deras lag om avslutande av liv på begäran och assisterat självmord. smer kom 2008 med en promemoria om överväganden vid livets slutskede.

D E T T A Ä R F R Å G O R som jag vill lyfta fram till diskussion i församlingarna. Vi måste våga tala om döden. Döden uppfattas ofta som något skrämmande och tabubelagt.

Vi i kyrkan som inte tror på någon slutgiltig död borde ha frimodighet att kunna tala om den. I synnerhet när vi fortfarande begraver de allra flesta svenskarna och har en viss kompetens på området.

D E T F I N N S E T T A N T A L livsslutssituationer som ställer krav på svåra och potentiellt kontroversiella avgöranden när det handlar om svåra sjukdomar vid livets slut, när det inte längre finns något hopp om att kunna bota. Det handlar om beslut att: 1. Avstå från att inleda livsuppehållande behandling, 2 . Avbryta livsuppehållande behandling, 3. Erbjuda palliativ behandling och palliativ sedering, som innebär en sänkning av medvetandegraden (djup sömn) till en nivå där patienten inte besväras av sina symptom. Åtgärden sker efter samråd med patienten och anhöriga.

4. Erbjuda läkarhjälp vid förskrivning av läkemedel vid ett självvalt livsslut 5. Erbjuda aktiv läkarhjälp vid självvalt livsslut.

40

D E F Ö R S T A T R E P U N K T E R N A kan skötas inom ramen för nu gällande regelverk. De två sistnämnda är kontroversiella. Numera väljer många att resa till Schweiz för att avsluta sitt liv. Aktiv dödshjälp är tillåtet i Nederländerna och läkarassisterat självmord är tillåtet i delstaten Oregon i usa.

Jag är tveksam till dödshjälp men anser att under vissa stränga villkor borde vi få läkarhjälp vid förskrivning av läkemedel vid ett självvalt livsslut. Åtminstone borde vi våga diskutera detta med hjälp av en statlig utredning, som skulle bringa klarhet i alla tänkbara etiska aspekter i frågan.

J A G H A R S T O R F Ö R S T Å E L S E för att läkarna som är utbildade för att rädda liv till varje pris, är ovana att resonera så, men deras regelverk verkar otidsenlig mot bakgrund av att de utformades under en tid då dagens medicinska teknik och metoder inte fanns.

Den moderna medicinen har under de senaste drygt hundra åren utvecklat en rad behandlingar som på olika sätt har gjort det möjligt för patienter som tidigare dog i sina sjukdomar att numera leva ett full­gott liv.

Läkemedel som insulin, kortison, antibiotika och cytostatika samt medicinska behandlingar som sondmatning, blod­transfusion, pacemaker, dialys och respirator har räddat och förlängt många patienters liv.

Men behandlingarna kan också bidra till att döendet förlängs och förvärras med ett utdraget lidande.

DÖDEN OCH LIVET

I B L A N D H A R M A N G E T T livräddande behandling till patienter utan att reflektera över till vilket liv patienten räddas och utan att ta reda på om de vill ha en sådan behandling.

Detta har lett till diskussioner om när det är etiskt försvarbart att avstå från att inleda livsuppehållande behandling eller att avbryta och avsluta redan inledd livs­ uppehållande behandling.

Under de senaste 30 åren har patienter fått ökade möjligheter att vara med och påverka och fatta beslut som berör deras eget liv, det gäller både utredningar, förebyggande åtgärder och behandlingar inom hälso- och sjukvården. Respekten för patientens rätt till medbestämmande har vuxit sig allt starkare. Både patient­ rättigheter och hälso- och sjukvårdslag­ stiftningen pekar entydigt på att patienten har rätt att vara med och besluta.

F A K T U M Ä R A T T palliativ vård inte alltid kan lindra alla smärtor, som kan bli helt outhärdliga. Det finns också en grupp obotliga sjukdomar, som ofta upptäcks i god tid innan de leder till döden och som utvecklas med allt svårare fysiska och ibland mentala symptom fram till dess patienten avlider.

Som nybliven biskop brevväxlade jag med en als-sjuk man. Jag hade få tillfred­ ställande svar på hans inträngande frågor.

Plötsligt var han borta. Han orkade inte längre. Han hade tagit sitt liv.

Jag kände mig skyldig. Jag borde ha gjort mer. Jag anser i dag att i dessa mycket speciella fall borde den patientansvariga läkaren på patientens begäran ha rätt att

skriva ut läkemedel i sådan dos att patienten ges möjlighet att själv avsluta sitt liv på ett värdigt sätt.

En sådan förskrivning bör föregås av noggrann prövning och kontroll av någon annan läkare. Jag tycker i varje fall att denna fråga bör utredas vidare.

Hur påverkas tilliten till sjukvården av utvidgade möjligheter till kontinuerlig palliativ sedering, läkarassisterat självvalt livsslut respektive aktiv läkarhjälp vid självvalt livsslut?

Ett problem i Sverige är också att frågan om införande av ett så kallat livsslutsdirektiv är lagt på hyllan. Det handlar om ett slags testamente där man skriver ner sina önskningar om hur man vill ha det vid livets slut.

Sådana dokument borde man respektera.

41

SEXUALITET.

D E T F A N N S E N S O M V I L L E gratulera brud­paret med det citat ur bibeln som jag har som mitt valspråk. Han skrev dock inte ut bibelordet utan bara förkortningen: 1. Joh. 4:18.

Tyvärr hade han glömt den där lilla ettan som visade att det var Johannes första brev som avsågs och inte Johannes­evangeliet. När hälsningarna lästes upp på bröllops­festen letade man fram en bibel och läste Joh. 4:18: »Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man«.

Historien berättas för att roa men för mig känns den närmast generande.

är märkligt att kyrkorna har profilerat sig så starkt på detta område, som de vet så lite om. Det visade sig redan under min första termin som biskop när vi i dom­ kapitlet tvingades att möta verkligheten i »Bjästafallet«. Vi behöver öka våra kun­ skaper och vi behöver tala om sexualitet.

Svenska kyrkan har en omfattande verksamhet inom familjerådgivning och personal med särskild kompetens och utbildning men ibland verkar det ändå som om vi verkligen har »ljuset under skäppan« i dessa frågor.

N Ä R J A G S K A L L S K R I VA N Å G O T om sexua­­li­ teten, känns det plötsligt svårare än allt det andra. Det är svårt att tala om den utan att tala om sin egen sexualitet.

Min egen gudsrelation har fungerat allra bäst när jag själv har haft både ett tillfredställande böne- och sexliv. Jag vet inte hur vanligt detta tema är i biskoparnas herdabrev genom tiderna, trots att kyrkan på något sätt alltid ansett sig vara expert åtminstone på sexualetikens område.

Efter en religiös väckelse i tonåren har jag varit aktiv i kyrkan och har lärt mig förstås mycket. Det som jag lärt mig minst om är sex och de kunskaper jag numera har på området, har knappast kyrkan bidragit till. Det

D E A K T U E L L A E K U M E N I S K A frågorna verkar alla kretsa kring könsfrågor: könet på präster och biskopar och deras sexuella läggning.

Finns det inget viktigare i en värld som håller på att kantra av egoism och känslo­ löshet?

All kärlek är bra kärlek och först som män och kvinnor tillsammans kan vi vara Guds avbild. Gudsbild och människosyn hänger ihop. Om man nu nödvändigtvis måste hålla sig till frågorna kring sex, borde inte frågorna om människohandel, prostitution, sexuellt våld, kvinnlig könsstympning, patriarkala strukturer med hedersvåld och utnyttjandet av barn ligga närmare till hands?

43

SEXUALITET.

Det är verkligen obegripligt att en del av kristenheten fortfarande vägrar välsigna trogen, livslång kärlek när alternativet är tillfälliga flyktiga förbindelser. Våra egna homofober borde också fundera över i vilken mån de legitimerar våldet mot homosexuella i vårt eget land och lagstiftningen i andra länder. Dödstraff och långa fängelsestraff mot personer som dras till sitt eget kön motiveras ofta med bibeln och uppmuntras av de kristna kyrkorna.

P Å G R U N D A V våra bibelmeditationer i Uppsala Domkyrka på Kulturnatten 1998, då Elisabeth Ohlsson Wallins bildserie Ecce Homo visades som diabilder på en stor duk mitt i kyrkan har jag blivit känd som en förespråkare för de homosexuellas människovärde och felaktigt ibland ansetts vara en förståsigpåare när det gäller sex i allmänhet.

Homosexualitet handlar inte i första hand om sex utan om kärlek. Människorna med homosexuell inriktning är inte mer sexua­ liserade än alla vi andra. Mitt engagemang handlade mycket om minoriteternas rättigheter överhuvudtaget. Jag representerar ju själv en minoritet; sverigefinsk och dessutom icke kaffe­drickande.

A L L T F Ö R O F T A har vi en blåögd syn i våra församlingar på allt som handlar om sexua­litet.

I synnerhet gäller detta det sexuella våldet.

Det definieras på följande sätt: »Varje könsbaserad våldshandling som resulterar eller med sannolikhet resulterar i fysisk, sexuell eller psykologisk skada

44

eller lidande. I begreppet inkluderas också hot om sådana våldshandlingar samt tvång eller godtyckligt frihetsberövande.

Begreppet innefattar så väl det offentliga som det privata livet«.

Misshandel i hemmet är den mest ut­bredda formen. Sexuellt våld mot kvinnor sker inte bara bland missbrukar­familjer utan också bland trogna högmässo­besökare. Även barn i våra förskolor och barn­ timmar utsätts för incest eller attacker av pedofiler.

Vi måste våga tala frimodigt och utan rädsla om allt detta och ha öppna ögon för att upptäcka och motverka allt som kränker människovärdet.

Barnen är inte bara vår framtid eller nutid, barnen står enligt evangeliernas budskap under Guds särskilda omsorg.

Därför skall vi i kyrkan satsa konkreta resurser för att värna om deras uppväxt även på detta plan.

F Ö R N Å G R A Å R sedan blev jag indragen i frågor som handlade om kvinnlig könsstympning. Jag trodde inte att denna sedvänja var något problem för oss kristna. Men det var det i alla fall i Etiopien. Jag fick hålla ett föredrag på en konferens som var ägnad åt detta svåra ämne. Min uppgift var att tala mot kvinnlig könsstympning med bibliska argument. För mig var det en självklar sak, mina etiopiska vänner såg annorlunda på den. Våld påverkar kvinnors hela liv världen över på många sätt; barnäktenskap, sexuellt utnyttjande, köns­stympning, att de nekas utbildning eller

hälsovård eller föda. Kvinnors rörelsefrihet, deras val av utbildning och val av livskamrat begränsas. De får utstå påtvingade graviditeter, de utnyttjas emotionellt, sexuellt och fysiskt.

Svenska kyrkans internationella engagemang pågår i länder med starka patriarkala strukturer. Ibland undrar jag om våra missionärer är och framför allt har varit alltför rädda att föra evangeliets befriande budskap även på detta område.

Respekt för ett lands kultur behöver inte innebära att man samtidigt låter förtrycket av kvinnorna bestå. Det var en intressant upplevelse att se de patriarkala strukturerna på riktigt nära håll när jag besökte vårt vänstift Cape Orange i Sydafrika.

I viktiga diskussioner om ekonomi och

annat talade våra vänner där konsekvent till och med min medföljande manliga stiftsadjunkt – och inte till mig eller med mig.

Vår lutherska kyrka tvingar inte sina präster till celibat och ser positivt på sexualitet. Det kan man nästan glömma bort vid läsningen av ovanstående.

Gud har gett oss många gåvor.

Bland de bästa är sexualiteten.

Denna starka kraft kan både missbrukas och brukas till något gott – och då menar jag inte bara barnalstring. Glädje, livslust och kreativitet ökar bevisligen av ett tillfred­ ställande sexliv.

Jag ser som en viktig uppgift för kyrkan att befria människor från sina rädslor även på detta område.

45

Flerspr책kig

FLE RSPR ÅK IG H ET.

S U S A N N A A L A K O S K I S S V I N A L Ä N G O R N A är en prisbelönt och uppmärksammad bok som kom häromåret. Filmen som baserar sig på boken fick nyligen en Guldbagge.

Den handlar om Leena som har två bästa vänner; Åse som är nästan den enda hon känner som inte har en pappa som super, men hennes mamma brukar bli full så det jämnar ut sig, och Riitta vars pappa är full nästan varje dag.

De bor i ett nybyggt bostadsområde i Ystad som på 60-talet fylls av invandrar­ familjer och låginkomsttagare.

För Leena och hennes finska föräldrar är den nya lägenheten höjden av lyx: tre rum, badrum, balkong, parkett. I folkmun kallas kvarteret för Svinalängorna. De brandgula trevåningshusen blir en samlande plats för Susanna Alakoskis roman om Leena, som klarögt och fartfyllt berättar om sig själv, sina föräldrar och grannar och alla de dråpliga och drastiska händelser som utspelar sig runt henne.

Men skrattet fastnar i halsen när denna barndomsskildrings verkliga karaktär börjar skönjas. Leena, hennes syskon och vänner kastas i skrämmande ryck mellan perioder av skenbar ordning och fullkomlig kaos, och när boken är slut har läsaren tagit del

kyrka.

av en skakande berättelse om klassamhälle och barns utsatthet och överlevnadskraft.

N Ä R F I L M E N S V I N A L Ä N G O R N A fick upp­ märksamhet har det i tidningen Ruotsin Suomalainen, som är ett organ för sverige­ finländare, uppstått en trätlysten debatt angående boken.

I stället för att vara stolt över den andra generationens landsmans framgångar, vill man ställa Alakoski till svars för sin bok som »har gett nytt bränsle till den dåliga behandlingen vi har fått lida av under hela den tid vi har varit i Sverige.

Vi blir kränkta och föraktade och har hela tiden varit andra klassens invånare i svenskarnas ögon«. »Är det inte dags nu att alla finländare ska få känna att vi också är människor och inte varelser som man hela tiden får slå ner på«, frågar man bland annat i ett öppet brev till författaren.

Superi och ett vilt leverne hörde till undantagen anser de flesta skribenterna.

Där möter jag mina landsmän, som helt saknar självförtroende.

J A G V E T H U R D E T VA R , för jag var med – inte i Ystad där bokens händelser utspelades, men i grannstaden Trelleborg.

Där började jag vid 24 års ålder min prästbana bland de finska gummiarbetarna, de flesta från arbetslöshetens norra Finland.

Visst gick det vilt till i ungkarlsbarackerna under veckosluten. Hårt skiftarbete tärde på äktenskapen.

I total okunnighet om kommunala

47

FLE RSPR ÅK IG H ET.

daghem fanns det skiftar­betande föräldrar som »bytte barn« vid fabriksgrinden.

Jag, som i egenskap av präst, var officiell medlare i äktenskaps­konflikter hade det högsta antalet medlingar på hela Söderslätt.

Jag hade konfirmander som senare tog livet av sig och ingen av mina begravningar under de första åren handlade om »naturlig död i ålderdomssvaghet«.

Samtidigt kan jag med glädje efteråt se på tiden i Skåne.

Flera invandrare fick en ny framtid i det nya landet, kunde utbilda sig, skaffa en trygg tillvaro eller flytta tillbaka till Finland med lärorika erfarenheter och ny mognad.

Hejdlöst festande tillhörde faktiskt undan­tagen. Det som gläder mig mest är att kyrkan och dess finskspråkiga verksamhet hade en viktig roll när det gällde att integrera finnarna i det svenska samhället och att ge hopp och framtidstro.

N Å G R A Å R S E N A R E som stiftsadjunkt för finskspråkigt arbete i Lunds och Växjö stift fick jag kämpa för finnarnas rätt att fira gudstjänst på sitt eget språk och för förståelsen för att de också är likvärdiga medlemmar i församlingen. Därifrån har jag många kränkande minnen. En gång kom jag till Värnamo kyrka för att fira gudstjänst – förstås efter den svenska högmässan – då kyrkvärdarna höll på att lägga undan nattvardskärlen.

När jag talade om att vi också hade en nattvardsgudstjänst, utbrast kyrkvärden högt: »Ska dom använda våra nattvardskärl?!« Lite pestsmittad kände jag mig nog då.

48

M Y C K E T VA T T E N har det runnit efter det i Lagan och tiderna har förändrats.

Församlingsverksamheten på finska har utvecklats. Vi har fått en utredning som ska remiss­behandlas i stiftets olika församlingar.

Den heter »En flerspråkig kyrka. Policy och mål för Svenska kyrkans arbete på andra språk än svenska. Fakta och fördjupningsmaterial«.

Där målar man en helt annan bild.

Nu handlar det inte bara om en folkgrupp, finnarna, utan nu är det en språklig mångfald som gäller i Svenska kyrkan.

I Sverige finns cirka 200 olika språk.

Fem av dem utgör nationella minoritetsspråk. Den språklag som gäller från den 1 januari 2009 fastställer att svenskan är huvudspråk i Sverige. Men vi har också fem nationella minoritetsspråk; finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska.

Svenskt teckenspråk erkändes redan 1981 som ett självständigt språk, de dövas modersmål.

U T G Å N G S P U N K T E N för utredningen finns i de två första paragraferna i lagen om Svenska kyrkan: Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ. Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet. Vi skall sträva till att Svenska kyrkan har ett medvetet förhållningssätt till olika

FLE RSPR ÅK IG H ET.

språkliga grupper. Eftersom förhållandena varierar har varje stift och församling sitt specifika sätt att leva tillsammans med olika språkliga grupper.

Det flerspråkiga arbetet i Härnösands stift har tre tyngdpunkter; teckenspråkiga, finskspråkiga och sydsamiska.

Det är viktigt att vi i församlingar skapar strukturer som inte konserverar minoritetsspråkens utanförskap. Utredningen förordar »Strukturell pluralism« som innebär att man erkänner de olika grupperna som ingår i mångfalden och skapar strukturer för att kunna tillgodose deras behov och förbättra deras livsmöjligheter.

1. Evangeliet om Jesus Kristus går över alla gränser – språkliga, kulturella och nationella.

2. Svenska kyrkan har under flera hundra år firat gudstjänst på flera språk.

3. Mångfalden av språk, kulturer och traditioner är en rikedom att ta tillvara i Svenska kyrkan.

4. Svenska kyrkan bör i kommunikation och verksamhet frimodigt framträda som den flerspråkiga kyrka den är.

5. I Svenska kyrkans liv på teckenspråk, samiska, finska, meänkieli och andra språk behövs aktiva kyrkotillhöriga och utbildade medarbetare.

I E N E VA N G E L I S K - L U T H E R S K tradition spelar förkunnelsen och själavården på folk­språket, modersmålet, en central roll. I trohet mot vårt reformatoriska arv har vi i Sverige under flera år firat gudstjänster och utövat själavård på flera olika språk. Även om kyrkan tidvis bidragit till förtrycket av språk och identitet hos teckenspråkiga, samer, sverigefinnar, tornedalingar och romer.

I en demokratisk organisation behöver minoriteterna ett särskilt skydd.

Eftersom kyrkan också skall vara rikstäckande gäller det att komma fram till en lösning som löser problemen för försam­ lingar som bara har några få medlemmar som talar ett annat språk än svenska.

E N A V U T R E D N I N G E N S F Ö R T J Ä N S T E R är att man tydligt gör skillnad mellan integration och inkludering. Integration handlar om att de språkliga minoriteterna huvudsakligen är mer eller mindre homogena grupper av människor, som från ett »utanför« ska integreras i församlingen. Termen inkludera tar fasta på att det i regel handlar om att synliggöra, erkänna och bekräfta individer och grupper som faktiskt redan finns i församlingen som kyrkotillhöriga och få dem in i den ordinarie verksamheten eller, rättare sagt, få den verksamhet som finns bland dem att bli erkänd som likvärdig del av församlingens ordinarie verksamhet.

Man lämnar särperspektivet till förmån för ett gemensamt perspektiv.

U T R E D N I N G E N P R E S E N T E R A R fem teser om Svenska kyrkans flerspråkighet:

U N D E R M I N A R E S O R i stiftet har jag i de guds­tjänster jag har hållit varje gång träffat en eller flera landsmän, dessutom har jag

49

FLE RSPR ÅK IG H ET.

mött större samlingar både i Kramfors och i Sundsvall. Prästfrågan när det gäller Jämtland och Örnsköldsvik finsktalande behöver lösas. Sundsvall håller på att utvecklas till ett centrum för det finsk­ språkiga arbetet. Den rollen har redan Härnösands domkyrkoförsamling när det gäller det teckenspråkiga arbetet.

Det finns fler problem när det gäller det sydsamiska arbetet. Vi planerar ett centrum i Härjedalen men har svårt att rekrytera sydsamiska medarbetare; diakoner eller präster.

Vi vill gärna samarbeta med stiftet i Trondheim men har inte kommit på något konkret än. Jag har själv fått vara med vid flera gudstjänster med samiska inslag och har blivit både rörd och gripen. Det är tragiskt att denna ursprungsbefolkning har fått komma i kläm på grund av kyrkans agerande.

Nu gäller det att göra bot och bättring och ta nya tag. Min grundinställning till minoriteterna är att dessa inte bara berikar kyrkan utan att deras närvaro för med sig något ursprungligt från evangeliets kärna; Jesu sinnelag, han som stärkte de svaga och utstötta, botade sjuka, förband de sårade och sökte upp de förlorade.

S T A T S M A K T E R N A H A R B E S T Ä M T att vissa kommuner är förvaltningsområden. I dessa har man rätt att använda minoritetsspråk hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. Det finns också vissa rättigheter inom förskole­verksamhet och äldreomsorg.

Härjedalens kommun är ett exempel på ett samiskt förvaltningsområde. Jag tror att det inte skulle vara en omöjlighet om vi ansåg

52

hela Härnösands stift vara ett slags »kyrkligt förvaltningsområde« där vi kunde tjäna våra medlemmar på deras eget språk gällande både sydsamiska, finska och teckenspråk.

S V E N S K A K Y R K A N har gjort en stor kulturell gärning när man har översatt både hand­ boken och psalmboken till finska. Över­ sättningsarbete på samiska pågår också som bäst. Men hur skulle det vara om den kommande kyrkohandboken skulle inne­hålla en avdelning viktiga texter och böner på samiska och finska och varför inte på engelska och tyska? Dessa skulle kunna berika vårt gudstjänstliv och visa den pågående förnyelsen mot en flerspråkig kyrka på riktigt. Varför inte aktivera det nordiska samarbetet och ha utbytestjänster med våra grannländer under en kortare tid?

Vi har en hel del att lära av varandra – och ge åt varandra.

NÄR SNÄVT NATIONALISTISKA TENDENSE R gör sig hörda i samhället och – tyvärr även i kyrkorna, är vår flerspråkighet en stark påminnelse om kyrkans samhörighet över alla gränser. Sådana finns inte i Guds rike.

Vi är en liten gren i Kristusträdet, en Härnösandsfilial i den världsvida kyrkan.

Samma påminner oss våra vänstift; Cape Orange-stiftet, elcsa i Sydafrika, Evangeliska kyrkan av Augsburgska bekännelsen i Slovakien. Lincoln Diocese, Church of England, Nidaros Bispedöme i Norge och Lappo stift i Finlands evangelisk-lutherska kyrka.

SAMMANFATTNING.

J A G H A R F Å T T M Å N G A F R Å G O R under min tid som biskop. En av de svåraste är: Vad vill du åstadkomma som biskop?

Vilket svar vill jag ge på frågan hur jag vill att kyrkan skall vara år 2025?

Att ge ett kort svar på frågan är inte lätt.

Men jag vet att det är nu som arbetet skall påbörjas. Jag vill väldigt mycket. Det kommer nog fram på olika sätt i detta herdabrev.

M E N D E T S O M J A G V I L L A L L R A H E L S T är att några fler människor skulle kunna få erfara att Gud finns mitt i deras vardag. Och att denna Gud är kärlekens Gud, som fördriver rädslan. Att kristendomen inte handlar om vad vi gör utan om vad Gud har gjort för oss i Jesus Kristus.

När det gäller det organisatoriska arbetet och utvecklingen i församlingarna i stiftet önskar jag att de skulle bry sig mindre om tjänster, budget och organisation, och ställa sig den grundläggande frågan allra först: Hur kan vi vara kyrka på bästa sätt på denna ort? Vad behöver göras?

Och först sedan ta alla de andra frågorna, som vi ofta har fastnat i och glömt det väsentligaste som handlar om trons centrum Jesus Kristus.

O F T A H A N D L A R VÅ R T A R B E T E om livets mening, som församling och som individ.

Mitt enkla svar på frågan om livets mening är: Livets mening är inget som bara finns där. Livets mening för våra egna liv måste vi själv skapa. Och om vi inte gör det, hamnar vi i en diffus ohälsa, som kommer

54

till uttryck till exempel som depression, uppgivenhet och olika smärttillstånd.

Jag fick i min hand en intressant doktorsavhandling i religionspsykologi vid Uppsala Universitet strax före jul. Den är skriven av Cecilia Melder, präst i Stockholm och heter »Vilsenhetens epidemiologi. En religions­ psykologisk studie i existentiell folkhälsa«.

Hon påstår att det finns ett samband mellan hälsa i vid mening och det faktum att allt fler människor saknar en existentiell grund i sina liv. Flera forskare och who har framhållit den existentiella dimensionens betydelse för självskattad hälsa och livs­kvalitet. Sverige är ett intressant land att studera eftersom vi tillhör de mest sekulariserade länderna i världen. Samtidigt är vi statistiskt sett mycket friska med låg barnadödlighet och högt välstånd.

Varför mår vi ändå så dåligt?

Cecilia påvisar i sin avhandling att personer med hög grad av existentiell hälsa uppger att de mår fysiskt, psykiskt, socialt och ekologiskt bättre än personer med lägre grad av existentiell hälsa, de som saknar en existentiell grund i sina liv.

V I B E H Ö V E R M E N I N G S S K A P A N D E strukturer.

Jag vill inte påstå att kristendomen är svaret på allt. Jag har under mitt liv träffat personer som funnit sin mening i livet genom en politisk ideologi eller i ett alter­ nativt sätt att leva enligt en grön ideologi eller på något annat sätt. Men till min egen vilsenhet i tonåren kom Jesus som befriare och som svaret på alla mina frågor.

Vad vill jag som biskop?

Hur 채r kyrkan 책r 2025?

VART ÄR VI PÅ VÄG?

J A G H A R F U N D E R A T M Y C K E T på vilka dragningskrafter kristendomen hade på mig.

Varför attraherades just jag så starkt?

Mina föräldrar var inga bekännande kristna och jag hade fått en liberal upp­ fostran. Jag fick bestämma mycket själv.

Min mamma var negativ mot alla glädjedödande pietistiska väckelserörelser som verkade i och kring staden Raumo i Finland där jag är uppvuxen. Min pappa hade blivit en övertygad ateist i kriget och tyckte oerhört illa om kyrkan och i synnerhet om prästerna. Ändå drogs jag till kyrkliga miljöer, gudstjänster och väckelsemöten. Så här efteråt känns det mycket märkligt för dessa var riktigt tråkiga tillställningar. I augusti månad 1961, tror jag att det var, satt jag på en fanerstol på ett väckelsemöte vars program bestod av psalm, tal, psalm, tal, psalm, tal, psalm och så vidare i en oändlig följd. Talaren talade om en dörr som öppnas för den som knackar på och jag bestämde mig för att knacka. Knackade, kom in och är fortfarande inne.

Var det den intellektuella miljön i församlingens ungdomsgrupp till skillnad av de ojämlika danstillställningar som attraherade?

Eller var det de stiliga fromissarna från folkskollärarseminariet för manliga blivande lärare som attraherade?

Eller var det någon form av pubertets­ protest?

Eller var det på samma sätt som med Ebba Boström, en svensk diakonipionjär, ämnet för min doktorsavhandling, som sade:

»Vid en nattvardsgång kom Jesus och tog mig som drömmande in i sitt rike«.

H U R S O M H E L S T ville jag leva närmast Jesus och hela den finska lutherska kyrkans klena symbolspråk visade tydligt vem som var närmast Jesus. Det var förstås prästen.

Därför ville jag bli präst.

Så småningom visade det sig att prästen inte var den som var närmast… men då hade jag redan hunnit vara präst några år. Det var ju inte helt enkelt bli präst i Finland eftersom man började prästviga kvinnor först 1988 och jag tog studenten 1967. Jag fick emigrera och lära mig ett nytt språk och lämna släkt och vännerna bakom mig. Jag hade ju lärt mig svenska i skolan och arbetat som sjukvårdsbiträde i Stockholm under ferierna, men att jag kunde studera vid Åbo Akademi, finlandssvenskarnas universitet, hjälpte mig att komma över tröskeln. Mina första prästår tjänstgjorde jag i Lunds stift, Trelleborg och det var inte riktigt samma svenska som man talade i Åbo.

D Ä R F I N N S M I N D J U P A S T E existentiella kallelse; att vara Jesu lärjunge, att tjäna som präst och att vara kvinna. Allt detta har gett mitt liv mitt livs mening. Sen hände det ju att jag vigdes till biskop också. Men detta att vara biskop håller på att långsamt sjunka in.

L I V E T Ä R E N F A N T A S T I S K G Å VA och det kan tas ifrån oss när som helst. Det är en sak som jag har lärt mig under mitt långa prästliv. Vi behöver anstränga oss att finna meningen. Jag vill citera George Harrison,

57

VART ÄR VI PÅ VÄG?

han som var med i Beatles och dog i hjärn­tumör vid 58 års ålder 2001: »Allt annat än sökandet efter Gud och kärleken till din nästa kan vänta!« Det är min egen bestämda övertygelse och även erfarenhet att kärleken till nästan är en av de mest meningsskapande handlingar en människa kan göra. Bibeln är ett enda stort vittnesbörd om detta.

Om jag nu ska ge några råd – inte främst för att jag är biskop utan för att jag är en erfaren kvinna – är det detta: att motarbeta sin egen inneboende egoism och att förutsättningslöst ställa sig i den osjälviska kärlekens tjänst är ett garanterat sätt att finna meningen i sitt liv.

I B L A N D H A R J A G E N K Ä N S L A att det finns en rädslans kultur i våra församlingar och kyrkor.

Vi vågar inte komma med våra egna idéer för chefen ger inte utrymme för dem.

Vi vågar inte komma med våra tvivel för domkapitlet kan ingripa. Vi vågar inte tala om Jesus med varandra för då blir vi misstänkta för att vara pingstvänner.

Vi vågar inte kritisera våra förtroendevalda för då drar de in våra anslag. Vi vågar inte tala om döden för den kan vara så smärtsam och skrämmande. Vi vågar inte bejaka vår sexualitet för det ligger alltför mycket skamoch syndtänkande kring de frågorna. Vi är rädda för alla som talar på ett annat språk eller som inte ser ut som vi eller kommer från någon annanstans.

M I N V I S I O N 2025 är nyheten om att Kärleken fördriver rädslan.

Det vill jag arbeta för.

När människorna har tappat sin rädsla brukar det hända stora saker i deras liv.

När vi skapar en kyrka utan rädslans kultur kommer vi att bli mer lika den kyrka som kan kalla sig för Kristi kyrka.

Härnösand Fastlagssöndagen 2011

+ TUULIKKI KOIVUNEN BYLUND

58

SVENSKA

Biskopens bön Gud, vår far och skapare.

Gud, vår mor, Helige Ande.

Gud, vår syster och bror, Jesus Kristus.

Tack för att jag får tjäna dig i din kyrka.

Tack för att du alltid håller den och mig i din hand.

Tack för alla de gåvor du har utrustat mig med.

Bevara mig från rädsla, modlöshet och feghet att inte använda dem.

Ge mig vishet att tänka före innan jag talar.

Ge mig öron att lyssna med och förmåga att urskilja vem jag ska lyssna på.

Befria vår värld från hopplösheten.

Och ge alla din frid.

I Jesu namn amen.

SYDSAMISKA

Bispan rohkelimmie Jupmele, mijjen Aehtjie jïh Sjugniedäjja.

Jupmele, mijjen ietnie, Aejlies Voejkene.

Jupmele, mijjen åabpa jïh vïelle, Jeesuse Kristuse.

Gäjhtoe manne åadtjoem datnine dov gärhkosne årrodh.

Gäjhtoe datne iktesth daam jïh mannem dov gïetesne steerh.

Gäjhtoe gaajhkh vadtesi åvteste mejtie munnjien vadteme.

Vaarjelh mannem ij goh baajh mannem alvoehtovvedh, håjnoem sjidtedh juktie im doesth maam darjodh.

Vedtieh munnjien vijsiesvoetem voestemes ussjedidh jïh dellie soptsestidh.

Vedtieh munnjien bieljieh govledh maahtojne gïem govledh.

Luejtieh mijjen veartenem håjnoen luvhtie.

Vedtieh raeffiem gaajkide dovnide.

Jeesusen nommesne aamen.

61

FINSKA

Piispan rukous Jumala, isämme ja luojamme Jumala, äitimme, Pyhä Henki Jumala, sisaremme ja veljemme, Jeesus Kristus.

Kiitos että saan palvella sinua kirkossasi Kiitos että pidät sen ja minut kämmenelläsi.

Kiitos lahjoista, joilla olet varustanut minut.

Varjele minut pelkuruudesta olla käyttämätta niitä.

Anna minulle viisautta ajatella ennen kuin puhun.

Anna kuulevat korvat ja kyky ymmärtää ketä minun tulisi kuunnella.

Vapauta maailmamme toivottomuudesta.

Ja anna kaikille rauha.

Jeesuksen nimessä. Aamen

62

HÄR NÖSANDS K UST.

och...

NÄSTA STE G Ä R M ÖTE N UNDER RUBRIKEN

© FÖ R FAT TA R E B IS K O P TU U LI K K I K O I VU N E N B YLU N D TI L LSA M M A NS M E D S V E NS K A K Y R K A N. I S B N 9 7 8 - 9 1 - 6 3 3 - 8 7 3 1 - 9 . F Ö R S T A U T G Å V A N, F Ö R S T A T R Y C K N I N G E N 2 0 1 1 .

T A C K T I L L M A R I A E D D E B O P E R S S O N, S U S A N N E E K E L U N D, S V E N - E R I K F J E L L S T R Ö M , M I N N A L E H T O, G Ö R A N L U N D S T E D T, C A R O L A N O R D B Ä C K , K A R I N R E N S B E R G R I P A , M A R I A V I L A N D E R H O L M Q U I S T, K A J S A Å S L I N O C H U N G D O M S D I A L O G E N M E D H A N N A E R I K S S O N, L E N I T H A J A L O N E N, J I M M Y K J E L L S T R Ö M , E M M A M E L A N D E R , S O F I A S T R I N N H O L M , M A R K U S Ö S T L U N D .

G R A F I S K I D É & P R O D U K T I O N S E I D E A A B, K O N S T N Ä R E R / F O T O G R A F E R : 1 / G U S T A V B R O M S / L I *, 2 /2 3 / B R U N O E H R S / L I *, 4 /5 /7 /1 5 /3 5 /3 6 /4 1 /5 3 /6 0 /6 1 /6 2 /6 6 / D E N I S E G R Ü N S T E I N/ L I *, 6 /2 4 /2 5 /2 8 /2 9 / M A R I A E D D E B O P E R S S O N/ J Ö R G E N V I K L U N D/ N I L S N O R D U N G /A N D E R S S T J E R N B E R G / S V E N S K A K Y R K A N S B I L D A R K I V H Ä R N Ö S A N D S S T I F T, 8 / F A N N Y H E J D S T R Ö M , 1 0 / M I T T S V E R I G E T U R I S M /A N D E R S E L I A S S O N, 1 6 / H A N S G E D D A / L I *, 1 8 /1 9 / P Å L B Y L U N D, 2 1 / C A M I L L A Å K R A N S / L I *, 2 4 /2 5 /2 8 /2 9 / S V E N - E R I K F J E L L S T R Ö M , 2 4 /2 5 /2 8 /2 9 /4 6 /5 0 /5 1 /5 9 / M A R T I N R U N E B O R G / K R I S T I I N A R U U T I / M A G N U S A R O N S S O N/ L O T T A S U N D B E R G / J I M E L F S T R Ö M / I K O N/ S V E N S K A K Y R K A N S B I L D A R K I V, 3 0 / L A R S T U N B J Ö R K / L I *, 3 2 / D I C K C L E V E S T A M / J O H N É R , 4 2 / E L I S A B E T H O H L S S O N W A L L I N, 4 5 / E V A - M A R I A R U N D Q U I S T/ L I *, 5 5 /5 6 /6 4 /6 5 / T O M M Y A N D E R S S O N, 6 7 /A N D E R S E L I A S S O N, 6 8 / D A W I D/ * L I N K I M A G E . P A P P E R L E S S E B O L I N N É N A T U R V I T, T R Y C K P R I N F O S U N D S V A L L .

T R Ä D G Å R D S G A T A N 7, B O X 9 4 , 8 7 1 2 2 H Ä R N Ö S A N D, 0 6 1 1 - 2 5 4 0 0 H A R N O SA N D. ST I F T@S V E N S K A K Y R K A N. S E , W W W. S V E N S K A K Y R K A N. S E /H A R N O SA N DS ST I F T