Provläs: Mirakelverkstaden by Sekwa förlag

VALĂ&#x2030;RIE TONG CUONG

mirakelverkstaden

roman

Valérie Tong Cuong

Mirakelverkstaden Översättning: Sofia Strängberg

roman

Översättning: Sofia Strängberg Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Chris Ryan / Getty Images Författarporträtt: © Delphine Jouandeau Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2014 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-86480-97-4

Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm www.sekwa.se

Till Ă&#x2030;ric, ett mirakel

Millie

Den skarpa, stickande lukten trängde in i varenda cell i min kropp, sved i näsan och halsen och vällde i aggressiva vågor in i min sömndruckna hjärna. Jag vägrade vakna. Jag ville sova vidare tills natten var över och, när jag ändå låg där, tills helgen var över. Gå direkt från fredag kväll till måndag morgon utan att andas, utan att drömma, utan att tänka, i ett svep, i en strävan. Som ett klumpigt barn simmar under vattnet, manad av simläraren och kamraternas rop, kippar efter en sista gnutta luft för att nå bassängkanten på andra sidan, snuddar vid döden, accepterar den. Men så plötsligt griper de framsträckta fingrarna tag i den porösa stensargen, lungorna fylls och med ett frustande dyker han upp, på samma gång omtöcknad och tacksam för att han lever. En brännande hosta slet mig ur nattens grepp. Jag öppnade motvilligt ögonen. Mitt framför mig letade sig en lång mörk rökstrimma ljudlöst in genom det halvöppna fönstret, strök utefter de gulnade tapeterna och upp i taket. Eld! Min kropp for upp i en krampartad ryckning, jag 9

val éri e tong cuong

visste inte om jag var vaken eller om jag fortfarande sov, mitt medvetande var splittrat i två och en del skrek: Ja Millie, nu är det dags att göra upp, sanningens minut, dags att betala tillbaka och återförenas med dem för någon måste trots allt sona! Den andra delen protesterade, vägrade: Dra inga förhastade slutsatser, tro inte på tecken eller sammanträffanden, lek inte hobbypsykolog, det är en slump att det brinner, så måste det vara, det är en olyckshändelse, en ren tillfällighet, så ta dig samman och sätt fart, för eld dödar. Några timmar tidigare hade jag kommit hemstapplande och slängt mig på bäddsoffan fullt påklädd utan att sminka av mig eller ens borsta tänderna. Oförmögen att ta ett steg till, helt slut. Ändå var jag stenhård när det gällde kroppsvård och hygien. Jag tvättade händerna hundra gånger om dagen och håret varje gång jag duschade. Jag skrubbade huden med pimpsten, kollade mina naglar stup i kvarten, jagade dammtussar från morgon till kväll och blankskurade golven en gång i veckan. På kontoret – medan jag fortfarande var anställd – rustade jag mig med desinficerande våtservetter som jag beställde kartongvis, och gjorde rent överallt där jag kom åt. Jag skrev checklistor: tömma pennställen från blyertsrester, städa skrivbordslådorna, kontrollera häftapparaterna efter varje användning, koppla från skrivarna vid arbetsdagens slut. Jag gav mig till och med i kast med att tvätta fönstren en dag när jag blev klar tidigare än vanligt. 10

m ir a ke lv e rk sta de n

Ett initiativ som inte alls uppskattades av bemanningsföretagets ledning som gav mig en kylig varning. Ville jag stå kvar i deras register fick jag hålla mig till de kontorssysslor som stod beskrivna i kontraktet. Fönsterputsare och städare fanns det gott om i platsbanken. Eftersom jag fick två tredjedelar av mina uppdrag genom företaget i fråga ursäktade jag mig inställsamt och förlade mina städräder till den strikt privata sfären. Men just den kvällen, just den, hade alkoholen segrat över mina principer. På darrande ben och med dimmig blick ville jag bara stupa i säng så fort jag hunnit innanför dörren. Än sen då, hade jag tänkt, ingen kunde se mig och än mindre komma och kyssa mig eller krypa ner bredvid mig. Där fanns ingen att göra besviken med andra ord. Det var antagligen den enda fördelen med att vara den jag var. Så för en gångs skull! Jag hade lagt handväskan bakom kuddarna och somnat på stört utsträckt på soffan med skorna på. Jag rusade fram till fönstret. En folksamling hade bildats nere på gatan i det gråmulna morgondiset. Människorna såg skräckslagna ut och viftade oroligt mot fasaden. Myllret av bilder, oväsen, lukter, ord och smärta gav mig kväljningar. Slukande eld, tryck mot lungorna, kvävningsdöd. Tänk om jag hade velat att det skulle börja brinna? Tänk om jag innerst inne i djupet av det undermedvetna hade hoppats på just det? Tänk om det var jag som låg bakom 11

val éri e tong cuong

branden? För den kunde väl inte vara en slump. Nej, det var statistiskt omöjligt. Eller kanske inte. Du är där nu Millie. Ställd mot väggen. Så bestäm dig då. Röken kom från våningen under. Det var säkert Kanarek, den gamle stöten, som hade glömt sin gryta med borsjtj på gasspisen. Han höll på att bli knäpp. Den sista tiden hade jag mer än en gång funnit honom stående på gatan utanför fastigheten där han hetsade upp sig inför förbipasserande och ivrigt deklamerade rader av sin älsklingsförfattare, som han högtravande kallade ”den store Dostojevskij”. Han mumlade fram orden i en strid ström där fattiga människor, förakt och försmådd kärlek blandades huller om buller med kompromisser och sviken vänskap. Grannarna och handlarna i kvarteret ansåg att han var galen och höll honom på avstånd. Det ryktades att han var fullt kapabel att en vacker dag slita åt sig en slaktarkniv och ställa till med en massaker. Eller sätta eld på hela fastigheten. Stackars Kanarek. Om han klarade sig vore han den perfekte syndabocken. Och om jag klarade mig – men varför skulle jag göra det? – skulle min ståndpunkt knappast väga tungt mot bostadsrättsföreningen. Jag såg mig omkring i ett försök att analysera läget, återta kontrollen, vrida och vända på situationen. Inte ge efter för paniken. Det är slumpen, Millie, så kan det gå, det råkade bli du, Kanarek är en stackars sate som du tvingats bo granne med. 12

m ir a ke lv e rk sta de n

Nu är han också illa ute. Iväg med dig, det finns ingen tid att förlora, tänk efter, snabbt, vad tar man med sig på flykt undan lågorna, vad är det som är viktigt, vad bryr man sig om och kan på inga villkor skiljas från? Alla har ställt sig den frågan! Alla vet vad som är oersättligt! Rimligen du också. För vissa är det minnena, fotoalbumen, brev sparade i en skokartong, en prydnadssak från en semesterresa, en cello som står undanställd längst in i ett skåp sedan barndomen. För andra är det personbeviset och äktenskapsförordet, pensionsbeskedet eller värdesaker, smycken, tavlor, klockor – allt som fastställer, ringar in, bevisar att man finns, allt som säkrar en framtid. Så vad säger du Millie? Va? Jag ägde ingenting av detta. Mina viktiga dokument inskränkte sig till några brev från arbetsförmedlingen och en handfull visstidskontrakt, mina minnen från de senaste tio åren till tre fyra vykort från mina föräldrar, alltid med ”hjärtliga hälsningar” skrivet på baksidan. En fras som sa en hel del om vad jag betydde för dem. Jag ägde inga värdesaker och alla möbler i lägenheten tillhörde den unga etnolog som helt olagligt hade hyrt ut sin etta i andra hand några månader tidigare innan hon åkte iväg på ett treårigt uppdrag i Sydkorea. Det dyraste jag ägde hade jag på fötterna: ett par skor jag köpt för en smärre förmögenhet helgen innan, inte för att de var speciellt snygga eller sköna utan för att jag än en gång inte hade klarat att säga nej till en påstridig försäljare. 13

val éri e tong cuong

Röken blev allt tätare. Varför måste branden bryta ut just i natt, när jag var full för första gången i mitt liv? Jo, för att jag dagen innan inte hade klarat att säga nej till ytterligare några. Det var min sista dag på företaget, en ovanligt långtråkig dag som jag fördrev med att servera kaffe och dela ut post. Eftersom alla visste att jag skulle sluta hade ingen gett mig någon ansvarsfull uppgift sedan början av veckan, trots att jag i två månader varit en lojal medarbetare och utfört mitt arbete till punkt och pricka. Jag smet iväg vid sjusnåret efter att ha skakat personalchefens slappa hand och fått beröm för mitt arbete men blivit kallad vid fel förnamn. Vid hissen stod en grupp unga affärsmän och laddade för en utekväll tillsammans. Plötsligt frågade en av dem om jag ville följa med. Vi kände knappt varandra och hade ingenting gemensamt. De var fulla av energi, projekt och framtidslöften, klädda i trendiga kläder, slängde sig med ord som ”sensationellt” och ”helt otroligt” i tid och otid och hade alla samma smarta telefon – en modell som kostade halva min månadslön. Jag var tillfälligt anställd, gick runt i lågpriskläder och hade en flummig utbildning i bagaget de inte ens visste fanns. Jag var inte så hemma på hightech eller all ny teknik som påstods ha skyndat på kommunikationssamhället – fast det är klart, jag kommunicerade inte så det störde. Det säger sig självt att vem som helst i mitt ställe skulle ha tackat nej till en så absurd inbjudan, men utan att riktigt veta varför svarade jag: Varför inte. 14

m ir a ke lv e rk sta de n

Jag insåg först senare, när jag hade suttit hela kvällen och hällt i mig astronomiska mängder öl och mojitos för att verka lugn och samlad, att alltihop var ett missförstånd. Frågan som någon hade kastat ut vid hissen var inte riktad till mig utan till bolagsjuristen som stod och väntade bakom mig. Jag hade varit så snabb med att svara att ingen nändes påpeka mitt misstag. Om jag den kvällen hade nöjt mig med att följa planen (åka hem, sleva i mig en tallrik pasta framför ett ointressant teveprogram, gå och lägga mig vid tiotiden och sedan ta en av de där tabletterna som knockar en fullständigt), skulle jag antagligen ha reagerat i tid. Med en utvilad kropp och ett alert sinne skulle jag ha kommit ihåg vad som står i tidningarna året runt – och som jag läst så många gånger – om vilka försiktighetsåtgärder man ska vidta, hur man ska bete sig, att man ska stoppa våta trasor under dörrarna, lägga sig på golvet och invänta hjälp för att underlätta andningen och framför allt inte till varje pris fly undan lågorna. Om jag inte hade druckit mig full kvällen innan som värsta tonåringen skulle jag ha hört brandkårens sirener tjuta genom staden och förstått att hjälteliknande män i hjälm och stövlar skulle fälla ut en enorm stege och under åskådarnas hurrarop försiktigt hämta ner mig och sätta mig i säkerhet. Jag skulle ha trotsat skräcken som nu spred sig inom mig och tagit mitt förnuft till fånga – ödet var bara ett argument för att rättfärdiga feghet, pessimism och bristande vilja. 15

val éri e tong cuong

Med lite tur skulle de hjälmförsedda hjältarna ha fått stopp på elden innan den ödelade hela lägenheten. Jag skulle ha kommit undan med några timmars sanering och knappt störd vandrat vidare på samma väg, en spikrak väg utan utsikter och diskussioner, där varje ny dag ser likadan ut som den föregående. I stället rusade jag mot ytterdörren utan att ens hålla något över mig som skydd. En svart och kompakt massa motade mig omedelbart tillbaka in i rummet, ett brännande, kvävande rökmoln som sved på huden, rev i håret och lungorna och gjorde luften och golvet glödheta. Jag förstod att det var kört för mig att komma ut och allt som jag noga gömt inom mig i drygt elva år vällde nu fram med vild kraft. Jag sprang fram till fönstret, höll andan så att skräcken som fyllde mig inte skulle flamma upp, och vrålande klev jag över fönsterblecket. Min livsbana hade just tagit en tvär vändning.

VA L É R I E T ONG C UONG

mirakelverkstaden ”Det var ett urmakeri här förr, sa han och log. Att få rätsida på saker och ting, laga det mänskliga maskineriet, vi kan väl säga att det är lite av vår specialitet?” Mariette är historie- och geografilärare och gift med en narcissistisk politiker. En dag gör hon något oerhört – hon skickar en elev nerför trappan med en rungande örfil. Millie lever ett ensamt liv där vikariaten som sekreterare avlöser varandra. En kväll står hennes hus plötsligt i ljusan låga. Monsieur Mike har deserterat från militären och bor sedan dess på gatan. Överfallet kommer som en blixt från klar himmel.

Precis när Mariette, Millie, och Monsieur Mike tror att allt är förlorat dyker Jean upp. Han sägs uträtta underverk med dem han välkomnar till sin Mirakelverkstad, att han lyckas lappa ihop trasiga själar. Men kan man verkligen återskapa sig själv utan att göra upp med sina demoner? Den mystiske Jean verkar leka en lek som blir allt farligare, och de boende på Mirakelverkstaden börjar ana att allt inte är som det verkar. Valérie Tong Cuong arbetade med kommunikation innan hon bestämde sig för att ägna sig åt skrivandet på heltid. Hon har hitintills gett ut sju romaner och ett stort antal noveller. Hon skriver även för TV och film. Mirakelverkstaden har fått flera pris, bland annat Prix du livre optimiste 2013. Översättning från franska: Sofia Strängberg

”En roman sprängfull med optimism.” MAD AME F IGARO ”En gripande roman om kampen för att återskapa sig själv, om hopp och om de möten som får våra liv att ändra riktning.” LI RE

ISBN: 978-91-86480-97-4