Provläs: Sal 2

JULIE BONNIE

sal 2

Julie Bonnie

Sal 2 Översättning: Ulla Linton

roman

JULIE BONNIE, SAL 2 Originalets titel: Chambre 2 Copyright © Belfond, un département de Place des Éditeurs, 2013 Translation copyright © 2014 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Översättning: Ulla Linton Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Dylan Kitchener / Trevillion Images Författarporträtt: © P Normand Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: CPI – Clausen & Bosse, Leck 2014 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-03-8 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm www.sekwa.se

Till Nic, Justine och FĂŠlix

”It’s better to burn out than to fade away.”

HANDS UP-EXCITEMENT! Berlin, 2013

Varje morgon börjar vi i sal 2.

Så är det, samma sak varenda dag, utan undantag, vilka som än jobbar.

Kvinnan på 2:an är fortfarande kvar.

Hon har legat där i åratal, exakt hur länge är det ingen som minns.

I hennes rum har tiden stannat.

Ibland skojar vi om det.

– Tänk om man skulle vara inne på 2:an hela dagarna …

Då kanske man inte skulle bli en dag äldre?

– I så fall borde vi väl satsa på uthyrning i stället?

– Absolut. Det skulle åtminstone märkas på lönen!

Men arbetet kallar, stoppa tiden är inte att tänka på. Vi måste skynda vidare.

Jag lägger in mina egna saker i behandlingsrummet. Alltihop ligger i en korg med en salig röra av kompresser, desinfektionsmedel, CD-skivor, semesteransökningar, en cigarett.

Och jag har mat med mig i en plastburk. Jag gillar inte ordet ”matlåda”, det är ett tecken på att jag fortfarande inte riktigt har anpassat mig. Det finns andra uttryck som jag inte 11

j u lie b onni e

heller kan förmå mig att använda, som ”tillsvidareanställning”, ”syrra” och ”den där” om någon av våra patienter.

När jag har ställt ifrån mig korgen, varit i omklädningsrummet och bytt till min blekrosa rock och just har börjat må lite illa eftersom jag avskyr det här jobbet, hälsar jag glatt på mina arbetskamrater. Eller försöker i alla fall låta glad.

Och jag ler.

Det är nästan bara kvinnor som arbetar på förlossningen, män är för ömtåliga, de enstaka exemplar man stöter på bryter ihop med detsamma och det är sannerligen ingen vacker syn.

Tjejerna tittar upp, det droppar om deras ansikten som de just har doppat i ett stort handfat med smutsigt vatten – det har alltså varit en jobbig natt – och deras ögon är rädda, men de blir lättade när de får syn på mig för snart ska de få ”lämna över” till mig, som när man överräcker ett laddat vapen från ett vaktskift till ett annat.

– Lycka till, det lär du behöva.

Jag vet. I kväll kommer jag att se ut som ni gör nu. Tolv timmar bland levande människokroppar, naken i snö, naken i eld, naken när man som mest behöver något som skyddar.

Så börjar överlämningen, sal efter sal, kvinna efter kvinna, själ efter själ, drama efter drama, liv efter liv. Med några få ord: barn, död, anorexi, kromosomrubbning, kraftiga blödningar, bristningar, förhistoria, gråt, skräck, ångest, natt, sprickor, blodstockning, bröstpump, ensamhet, make, missfall, medicinskt avbrytande av graviditet, akut kejsarsnitt, livmoder, ligatur, psykosocial, infektion, misshandel, 12

sal 2

moderskänslor, känslighet, klipp i mellangården, depression.

Klart jag mår bra. Klart att min arbetskamrat mår bra.

Så vi går och tar en kopp kaffe.

Och vi säger ingenting, vi fyller tomrummet med ord, det är rätt behagligt när man väl har vant sig. Svårt att återge.

Och du då? Ja. Bra. Tror du? Nej. Vem då? Kaffe. Sådärja.

Varmt. Blå eller röd mugg. Stolar. Javisst. Alltid. Reklamsnutt. Telefon. Ont i ryggen. Huvudvärk? Värktablett.

Alldeles i början förstod jag mig inte på reglerna. Jag försökte prata för att få något sagt och få reda på saker. Det blev alltid fel. Jag måste ha låtit urfånig, det förstår jag nu.

Jag frågade hur det var med deras barn, jag pratade om någon film, jag försökte få igång ett samtal, utbyta tankar.

Men jag var ny, de orkade knappt svara och ville hellre småprata med dem de redan kände. Jag fick också lyssna på långa monologer, samtal där det inte fanns utrymme för mig. Vädret förstås, regnet och temperaturen. Och så skvallret om de arbetskamrater som inte var där, som hade gjort si eller så, eller inte hade gjort sitt jobb. Ibland sänkte de rösten för att jag inte skulle höra. Men jag hörde ändå.

Man vänjer sig med tiden.

Ingen sitter i kaféet för att förändra världen. Det är stunden innan kriget börjar och det är ingenting man pratar om.

För sedan går man till angrepp.

J U L I E BON N I E

sal 2

”Det är dags för överlämning, sal efter sal, kvinna efter kvinna, själ efter själ, drama efter drama, liv efter liv.”

Béatrice lämnar sitt tidigare liv som nakendansös i ett turnerande undergroundband för att bli normal och försörja sina två barn.

Hon börjar arbeta på en förlossningsavdelning där hon i varje sal ställs inför ett nytt mänskligt drama. Béatrice möter skräckslagna nyförlösta kvinnor, de som förlorat ett barn, och de som plågas av att inte kunna amma. Men hon får också uppleva ögonblick av ren lycka, miraklet när ett barn kommer till världen.

© P. N O R M A N D

Sal 2 är inte bara en skarp och vackert skriven roman om en ung kvinnas känslomässiga resa. Det är också en lovsång till kvinnor och kvinnokroppen. Julie Bonnie skildrar ömsint men med hänsyns­lös blick vad de går igenom för att ge liv. En roman full av sensualism och ursinne.

Julie Bonnie är musiker med flera Europa­turnéer bakom sig men har också arbetat inom vården.

Sal 2 är hennes debut och belönades med Fnacs romanpris 2013. Översättning från franska: Ulla Linton

”Hela livet ryms i den här extremt komprimerade boken.

Underbar läsning!” Betyg: 5 av 5. F EMINA ”En kärv och magnifik roman som samtidigt hyllar både kvinnors mod och skörhet.” F EMMES D ’AUJOURD ’HUI

ISBN: 978-91-87648-03-8