Provläs: Sommaren utan regn

MAGGIE O’RRELL SOMMAREN UTN REGN

ROMAN

MAGGIE O’FARRELL

Sommaren utan regn Översättning: Malin Bylund Westfelt ROMAN

MAGGIE O’FARRELL, SOMMAREN UTAN REGN Alla förekommande personer i den här boken är fiktiva och eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är ren tillfällighet.

Originalets titel: Instructions for a Heatwave, utgiven av Tinder Press, ett imprint under Headline Publishing Group, i Storbritannien 2013.

Copyright © 2013 Maggie O’Farrell Translation copyright © 2014 by Sekwa förlag Boken utges med stöd av Ireland Literature Exchange (Translation Fund), Dublin, Irland. www.irelandliterature.com info@irelandliterature.com ÖVERSÄTTNING : Malin Bylund Westfelt OMSLAG : Magnus Petersson OMSLAGSBILD : © Getty Images/Richard Ross. Bilden är retuscherad.

FÖRFATTARPORTRÄTT : © Ben Gold SÄTTNING OCH TYPOGRAFI : Ateljén Arne Öström TYPSNITT : Arno Pro TRYCK : Nørhaven, Danmark 2014 ISBN 978-91-87648-11-3

ETTA, ett imprint under Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm www.ettaforlag.se

Till S och I och J och B, fĂśrstĂĽs

TORSDAG 15 juli 1976

4) (i) … vatten får endast användas för: a) att dricka, b) tvätt av kläder och kropp, samt c) offentliga och privata toaletter

L ag 1976 om torka En lag om torka och vattenbrist i Förenade konungariket Storbritannien.

Highbury i London

H

ettan, hettan. Den väcker Gretta strax efter gryningen, jagar upp henne ur sängen och nerför trappan.

Den har tagit huset i besittning som en gäst som stannat för länge och inte längre är välkommen. Den breder ut sig i korridorerna, den kretsar runt gardinerna, den vräker sig tungt i soffor och stolar. Luften i köket är som ett väsen som förkroppsligats, den fyller hela rummet och naglar fast Gretta på golvet, mot bordskanten.

Ingen annan än hon skulle komma på tanken att baka bröd i sådant väder.

Se på henne nu, när hon rycker upp ugnsluckan och grimaserar åt den skållheta ångan som väller fram när hon tar ut brödformen. Hon har nattlinne på sig och fortfarande papiljotter i håret. Hon backar två steg och tippar ner den ångande limpan i diskhon. Tyngden påminner henne alltid om ett spädbarn, en nyfödd, den kompakta fuktiga värmen.

Hon har bakat bikarbonatbröd tre gånger i veckan så länge hon varit gift. Hon tänker inte låta sig hindras av en liten bagatell •9•

MAG GI E O’FARREL L

som en värmebölja. Det går förstås inte att få tag i kärnmjölk i London, hon har fått nöja sig med en blandning av hälften mjölk, hälften yoghurt. En kvinna i kyrkan sa att det fungerar och det gör det, i stort sett, men det blir aldrig riktigt samma sak.

Det hörs ett klapprande ljud på korkmattan som hon besvarar med: ”Är det du? Brödet är klart.” ”Det kommer att bli …” börjar han säga, men avbryter sig.

Gretta väntar en stund innan hon vänder sig om. Robert står mellan diskbänken och bordet med sina stora händer uppåtvända, som om han höll i en bricka. Han stirrar på något. Kanske på det missfärgade kromet i kranen, rännorna på diskbänken där diskstället står, stekpannan i emalj som börjat rosta. Allting runt dem är så välbekant att det ibland är omöjligt att säga vad ögonen siktat in sig på, precis som när man inte längre kan urskilja enskilda toner i ett välbekant musikstycke. ”Vad kommer det att bli?” frågar hon. Han svarar inte. Hon går fram till honom och lägger en hand på hans axel. ”Mår du bra?” På sistone har hon märkt att hon börjat tänka på hans ålder, att han plötsligt blivit kutryggig och ibland ser lätt förvirrad ut. ”Va?” Han vrider snabbt på huvudet för att se på henne, som om hennes beröring förvånat honom. ”Ja, så klart jag mår bra”, säger han och nickar. ”Jag skulle just säga att det blir lika varmt i dag igen.” Han hasar några få steg i sidled, precis som hon väntade sig att han skulle göra, fram till termometern som sitter fast på utsidan av fönstret, med hjälp av en sugpropp och lite spott.

De är inne på tredje månaden av torka. I tio dagar i sträck har det varit varmare än 32 grader. Det har inte kommit något regn • 10 •

SOMMA REN UTAN REG N

på dagar, veckor, månader. Inga moln passerar långsamt och majestätiskt som fartyg över de här hustaken.

Med ett metalliskt ljud, som en hammare mot en spik, landar en svart prick på fönsterrutan, som om den dragits dit av en magnet. Robert som fortfarande tittar på termometern ryggar tillbaka. Insekten är strimmig på undersidan och de sex benen spretar rakt ut. En till dyker upp på andra sidan av fönstret, sen en till och ytterligare en. ”De jäklarna har kommit tillbaka”, mumlar han.

Gretta går dit för att se efter och klämmer fast glasögonen på näsan. De står och betraktar dem tillsammans, som förstenade.

Den senaste veckan har svärmar av röda bladlöss flugit över staden. De landar i massor i träden, på bilarnas vindrutor. De trasslar in sig i håret på barnen som är på hemväg från skolan, de letar sig in i munnen på dem som är galna nog att cykla i den här hettan, deras ben klibbar fast på solkrämsinsmorda kroppsdelar på folk som ligger och solar i sina trädgårdar.

Bladlössen kastar sig iväg från fönstret, deras ben släpper i exakt samma ögonblick, som om de hade reagerat på en hemlig signal, och försvinner upp i den azurblå himlen.

Gretta och Robert rätar på sig samtidigt, lättade. ”Där blev vi av med dem”, säger han.

Hon ser att han kastar en blick mot väggklockan, kvart i sju.

Vid exakt den tiden, i mer än trettio år, har han gått hemifrån.

Han brukade ta ner rocken från sin krok vid dörren, ta sin väska, ropa hej då till dem allihop som skrek och gapade i köket, och smälla igen dörren bakom sig. Han gick alltid 6.45, prick som • 11 •

MAG GI E O’FARREL L

man brukar säga, vad som än hände. Michael Francis kunde vägra kliva upp ur sängen, Aoife ställa till ett helvete om gudvetvad, Monica försöka ta över stekningen av frukostbaconet – inget av detta var hans angelägenhet och hade heller aldrig varit det. Kvart i sju gick han ut genom dörren och var borta.

Hon har lagt märke till att det nästan rycker i benen på honom, som om han känner en längtan efter att ge sig iväg, sätta i gång, ge sig ut i världen. Hon vet att han vilken sekund som helst kommer att gå och köpa tidningen.

Med ena handen på sin onda höft skjuter hon ut stolen från bordet med foten och Robert säger: ”Jag går bara och köper tidningen.” ”Det gör du rätt i”, säger hon utan att titta upp. ”Vi ses snart.”

Gretta sätter sig vid bordet. Robert har tagit fram allt hon behöver: en tallrik, en kniv, en skål och en sked, en klick smör, en syltburk. Det är tack vare sådana små tecken på omtänksamhet som en människa vet att hon är älskad. Och det är, tänker hon medan hon flyttar sockerskålen, förvånansvärt sällsynt i deras ålder. Så många av hennes väninnor känner att deras makar nonchalerar dem, har vuxit ifrån dem eller inte längre ser dem, de har förvandlats till inventarier, som möbler man haft för länge. Men så känner inte hon. Robert vill gärna veta var hon är, hela tiden, han oroar sig om hon går hemifrån utan att säga till, blir nervös om hon smiter iväg utan att han märker det, och börjar ringa barnen och fråga ut dem om vad hon har för sig. När de var nygifta höll hon på att bli tokig på det. Då längtade hon efter att få vara lite osynlig, få ha lite frihet – men nu har hon vant sig.

• 12 •

SOMMA REN UTAN REG N

Gretta skär en stor kantbit av limpan, och brer på tjockt med smör. Hon blir fruktansvärt svag i kroppen om hon inte äter regelbundet. Hon sa till en läkare för många år sedan att hon trodde att hon hade problem med låg blodsockerhalt efter att ha läst om det i en söndagsbilaga. Det skulle ju förklara varför hon behövde äta så ofta, eller hur? Men doktorn hade inte ens tittat upp från sitt receptblock. ”Sådan tur har vi tyvärr inte, Mrs Riordan”, hade han sagt, den oförskämde viktigpettern, och gett henne ett papper med bantningsråd.

Alla hennes barn älskar det här brödet. Hon bakar en extra limpa när hon ska hälsa på något av dem, och har den med sig inlindad i en handduk. Hon har alltid gjort allt hon kunnat för att hålla det irländska arvet levande hos sina Londonfödda barn.

Flickorna gick båda och lärde sig dansa irländsk dans. För det var de tvungna att åka buss ända till Camden Town. Gretta brukade ha med sig en burk hembakat irländskt bröd med russin eller pepparkakor som hon skickade runt till de andra mammorna. Precis som hon levde de i exil, de var från Cork, Dublin, Donegal – och de satt tillsammans och tittade på när döttrarna böjde och sträckte på sig, och stampade takten till fiolen. Redan efter tre lektioner hade danslärarinnan sagt att Monica hade talang, potential att vinna mästerskap. Hon tog aldrig fel, sa lärarinnan, sådant hade hon minsann öga för. Men Monica hade inte velat bli mästarinna och vara med och tävla. Jag avskyr det, hade hon viskat, jag avskyr när alla tittar på en och domarna antecknar saker. Hon hade alltid varit så ängslig, så försiktig, så motsträvig när det gällde att hålla sig framme. Var det Grettas fel, • 13 •

MAG GI E O’FARREL L

eller var barn sådana från födseln? Svårt att veta. Hursomhelst hade hon blivit tvungen att låta Monica få sluta med dansen, vilket var synd och skam.

Gretta hade krävt att de allihop gick regelbundet i mässan och tog nattvarden (men tänk bara hur det blivit med det). De hade rest till Irland varje sommar, först till hennes mor, och senare till stugan på Omey Island, också när de blev äldre och började klaga och inte ville åka. När Aoife var liten hade hon älskat spänningen i att vänta på att det blev ebb. Då blev tidvattenvägen över till ön synlig, den blanka, glasartade sanden, och man kunde gå över. ”Det är bara en ö ibland”, hade Aoife sagt en gång när hon var i sexårsåldern. ”Eller hur, mamma?” Och Gretta hade kramat henne och sagt att hon var väldigt klipsk. Hon hade varit ett märkligt barn, som ständigt kom med sådana kommentarer.

De var perfekta, de där somrarna, tänker hon nu och tar en tugga av sin andra smörgås. Monica och Michael Francis var ute på äventyr hela dagarna till hur sent som helst och när Aoife föddes fanns det ett barn i vaggan som höll henne sällskap i köket innan hon ropade in de andra till kvällsmaten. Nej, hon kunde omöjligt ha gjort mer. Och ändå hade Michael Francis gett sina barn de mest engelska av engelska namn. Inte ens ett irländskt mellannamn, hade hon frågat. Hon ville inte tänka på att deras uppväxt gjorde dem till hedningar. När hon nämnde för sin svärdotter att hon kände till en underbar irländsk dansskola i Camden, inte långt ifrån dem, hade svärdottern skrattat. Skrattat henne rakt i ansiktet. Och sagt, hur var det nu? Är det den där man inte får röra på armarna?

• 14 •

SOMMA REN UTAN REG N

Om Aoife var det bäst att säga minsta möjliga. Hon hade gett sig av till Amerika. Ringde aldrig. Skrev aldrig. Bor ihop med någon, misstänker Gretta. Ingen har sagt något, men kalla det modersinstinkt. Låt henne vara, brukar alltid Michael Francis säga, om hon börjar fråga ut honom om Aoife. För är det någon som vet något är det Michael Francis, så mycket är säkert. De var alltid som ler och långhalm de där två, trots åldersskillnaden.

Sist de hörde från Aoife var det ett vykort som kom till jul. Ett vykort. Ett foto på Empire State Building. Men du milde! hade hon skrikit när Robert gav henne kortet, kan hon inte ens anstränga sig och skicka ett julkort längre? Som om inte jag, hon skrek fortfarande, skulle ha gett henne en riktig uppfostran. Hon hade ägnat nästan tre veckor åt att sy en konfirmationsklänning till den där ungen, och hon hade sett ut som en ängel. Det sa alla.

Vem hade kunnat föreställa sig då, när hon stod där på kyrktrappan i sin vita klänning och vita ankelsockor med spets och med slöjan fladdrande i vinden, att hon skulle växa upp och bli så otacksam och tanklös att hon skickade ett fotografi på ett hus till sin mor för att högtidlighålla Jesusbarnets födelsedag?

Gretta fnyser och doppar kniven djupt ner i syltburkens röda gap. Det är outhärdligt att tänka på Aoife. Det svarta fåret, hade hennes egen syster kallat henne den gången och Gretta hade brusat upp och sagt åt henne att för fasiken passa sin tunga, men det är inte utan att Bridie hade rätt.

Hon gör korstecknet och viskar en kort novena för sitt yngsta barn under Madonnans ständigt vakande öga där hon sitter och blickar ner från väggen i köket. Hon skär en skiva bröd till och • 15 •

MAG GI E O’FARREL L

ser hur ångan försvinner i luften. Hon ska inte tänka på Aofie nu.

Det finns mängder av trevliga saker att koncentrera sig på i stället.

Monica kanske ringer till kvällen – Gretta har sagt till henne att hon kommer att hålla sig i närheten av telefonen från klockan sex. Michael Francis har så gott som lovat att hälsa på med barnen till helgen. Hon ska inte tänka på Aoife, hon ska inte titta på fotografiet av henne i sina konfirmationskläder där på spiselhyllan. Nej, det ska hon inte.

När hon har lagt tillbaka brödet på gallret så att det hinner svalna tills Robert kommer hem igen, äter Gretta en sked sylt för att hon ska stå sig, och sen en till av bara farten. Hon kastar en blick på klockan. Redan kvart över. Robert borde varit tillbaka vid det här laget. Han har kanske stött på någon och börjat prata. Hon vill fråga honom om han kan skjutsa henne till marknaden i eftermiddag när allt folk på väg till fotbollsstadion har skingrats. Det är lite varor hon behöver, mjöl och några ägg skulle inte skada. Vart skulle de kunna gå för att slippa hettan?

Kanske en kopp te på stället där de har så goda scones. De skulle kunna gå gatan fram arm i arm, ta en promenad. Prata lite med folk. Det är viktigt att hålla honom sysselsatt. Sedan han blev pensionär har han haft lätt för att börja grubbla och bli uttråkad om han sitter hemma för mycket. Hon tycker om att planera små utflykter för dem.

Gretta går genom vardagsrummet ut i hallen, öppnar ytterdörren och går ut på trädgårdsgången och runt det där rostiga spektaklet till cykel som Robert använder. Hon ser åt vänster, hon ser åt höger. Hon ser grannens katt skjuta rygg, och sedan • 16 •

SOMMA REN UTAN REG N

gå med korta trippande kattsteg längs muren, mot syrenbusken där den ställer sig och vässar klorna. Gatan är tom. Ingen är ute.

Hon ser en röd bil som fastnat mitt i någon manöver längre upp på gatan. En skata klagar och jämrar sig ovanför henne, den flyger i cirklar, på skrådden med vingspetsarna neråt. På avstånd stånkar en buss uppför backen, ett barn rullar längs trottoaren på en sparkcykel, någonstans sätter någon på en radio. Gretta sätter händerna i sidorna. Hon ropar sin makes namn en gång, två gånger. Ljudet studsar tillbaka till henne mot trädgårdsmurens kant.

• 17 •

”KONSTIGT VÄDER LOCKAR FRAM KONSTIGA BETEENDEN.” LONDON, JULI 1976. En värmebölja som verkar oändlig har svept in över staden. Det har inte regnat på månader när den pensionerade Robert Riordan säger till sin fru Gretta att han ska gå och köpa tidningen, men aldrig kommer tillbaka.

Robert försvinner och de tre vuxna barnen måste återvända hem – döttrarna Monica och Aoife som slutat tala med varandra och sonen Michael Francis som står på randen till skilsmässa – var och en med egna idéer om faderns försvinnande. Inget av syskonen anar att deras mor tror sig ha en förklaring, som hon väljer att behålla för sig själv.

Sommaren utan regn är en intim skildring av en familj i kris.

En psykologiskt trovärdig roman som lyckas med bedriften att vara nagelbitande spännande och djupt mänsklig på en och samma gång. ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA:

Malin Bylund Westfelt

”Maggie O’Farrells sjätte roman befäster hennes rykte som en författare som med genomborrande skarpsynthet skildrar relationer i oförglömlig, intensiv prosa ...” THE INDEPENDENT ”Det finns en utsökthet med denna roman, en värme och läsvänlighet som gör den omöjlig att lägga ifrån sig. [...] Hon har gjort det igen.”

THE GUARDIAN

ISBN: 978-91-87648-11-3