Provläs: Vaggvisor för små kriminella

HEATHER O’NEILL VAGGVISOR FÖR SMÅ KRIMINELLA

”Heather O’Neill är absolut en av mina ’topp fem’ författare.”

KIM THÚY, FÖRFATTARE TILL RU OCH MÃN

ROMAN

Heather o’neill

Vaggvisor för små kriminella Översättning: Elisabet Fredholm roman

HEATHER O’NEILL, VAGGVISOR FÖR SMÅ KRIMINELLA originalets titel: Lullabies for Little Criminals Copyright © 2006 by Heather o’neill. all rights reserved.

Translation copyright © 2014 by Sekwa förlag Published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelse med Ulf Töregård agency aB. We acknowledge the support of the Canada Council for the Arts for this translation./Boken utges med stöd från Canada Council for the arts.

Citatet ur Slukad, slukare, slukats av réjean Ducharme på sidan 224 är hämtat ur C.G. Bjurströms översättning (Coeckelberghs 1977). översättning:

Elisabet Fredholm magnus Petersson Omslagslagsbild: © Ulf Huett nilsson / Johnér Bildbyrå författarporträtt: © angus mcritchie sättning: ateljén arne Öström typsnitt: Warnock Pro tryck: nørhaven, Danmark 2014 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-25-0 Omslag:

ETTa, ett imprint under Sekwa förlag aB Pryssgränd 3a 118 20 Stockholm www.ettaforlag.se

livet med jules 1 PREcIS INNAN jAG fyllde tolv flyttade min pappa Jules och jag in i en tvårumslägenhet på ett ställe som vi kallade Strutshotellet. Det var första gången som jag kan minnas att jag åkte taxi. Den släppte av oss i gränden bakom huset, där det var en massa fina saker målade på väggarna. Det fanns en ko som såg ledsen ut och en flicka med syrgasmask på sig som höll en liten bebis i famnen.

Jules hade pälsmössa och en lång skinnjacka. Han hade bråttom att få ut alla våra saker ur taxin eftersom det var så kallt. ”Satans jävla skit, så helvetes kallt det är!” skrek Jules.

Det gick inte att säga något annat utomhus i sådant där väder. och så tror jag att han var chockad för att taxichauffören tog tio dollar för resan.

Jules bar en resväska med sina kläder i ena handen och en resegrammofon i en vit vinylväska i den andra. Jag var säker på att han skulle tappa den, för han hade skinnstövlar med platta sulor som han hade förälskat sig i på arméns överskottslager. Sulorna hade inga räfflor, så när han gick i dem •5•

V A G G V IS O R F Ö R S M Å K R I M IN E L L A

såg det ut som om fötterna rörde sig åt alla håll på samma gång. Han halkade precis utanför hotellets entrédörr och var tvungen att landa på knäna för att ta emot sig.

Jag hade en egen liten resväska med gröna blommor på. mitt namn, Baby, stod skrivet på den med svart spritpenna, och den var fullproppad med mina kläder och skolböcker. Jag hade också en plastkasse full med dockor som jag drog efter mig på marken. ovanför entrédörren fanns en glasruta där det stod L’Hôtel autriche med snirkliga guldbokstäver. Det betydde förstås Hotell Österrike, men Jules var inte så bra på att läsa och trodde att det stod L’Hôtel autruche, alltså Strutshotellet.

I korridorerna fanns det gammaldags element med rosenmönster. Jules älskade elementen. Han sa att sådana element var det enda som kunde göra ett rum ordentligt varmt. man var tvungen att ställa sig på en blommig matta och torka av skorna innan man gick uppför trappan. Jules hade redan varit och hämtat nycklarna, så vi struntade i kvinnan som satt och sov bakom disken.

Lägenheten var liten, med ett vardagsrum och ett pyttelitet sovrum till mig innanför. Som alla lägenheter i hotellen på den där gatan var den möblerad. Tapeterna var ganska snygga, även om de hade lossnat lite på en del ställen uppe vid taket. De var blå med små svarta stjärnor här och där. mattan var så sliten att det inte gick att se vilket mönster den hade haft och strömbrytaren var nästan svart av alla fingrar som hade tänt och släckt ljuset.

Det luktade våta kläder och maja i lägenheten, precis som i den vi hade bott i senast. Det luktade som om någon hade satt eld på en blomsteraffär och alla blommorna brann. För •6•

LIVET MED JULES

min del kunde jag bo var som helst, bara det inte fanns några små ljusbruna kackerlackor som försvann in i springorna.

Vår förra lägenhet var större, men temperaturen i den var väldigt ojämn. Värmen från elelementen innanför golvlisterna fick Jules att svettas, och efter ett tag så började han frysa i stället.

Vi hade bestämt oss för att flytta rätt så plötsligt. Jules var rädd för att en kompis till honom som hette Kent skulle komma och mörda honom när han låg och sov. Kent hade åkt till oshawa över vintern för att jobba på en fabrik som tillverkade skidstavar, och han hade lämnat sina två elgitarrer, en förstärkare och en väska med kläder i vår lägenhet mot att Jules fick två limpor cigaretter. Det var skattefria reservatcigaretter, med tre fjädrar på varje ask. Jules rökte cigaretterna den ena efter den andra som om han hade ett oändligt förråd, fast han sa att det var som att röka strimlade bildäck och kycklingben och att de skulle ta död på honom innan han fyllde fyrtio.

Jules hade samma tidsuppfattning som ett litet barn och efter en månad, när alla cigaretterna var slut, verkade det som om han trodde att Kent aldrig skulle komma tillbaka.

Han sålde gitarrerna och förstärkaren för femtio dollar. Två dagar senare ringde Kent och sa att han skulle komma tillbaka till stan och hämta sina grejer. Jules hade ingen problemlösningsförmåga och han fick panik. ”Jag kan inte skaffa tillbaka hans grejer! Jag slängde hans kläder i soporna!” ”Vad kommer han att göra?” ylade jag och hoppade upp på soffan, som om jag hade sett en mus. ”Fan, han kommer att köra över mig med bilen. Ett par •7•

V A G G V IS O R F Ö R S M Å K R I M IN E L L A

brutna ben är precis vad jag behöver. Jag kan knappt gå som det är. Du vet väl vad man kallar en som inte kan gå? En invalid!” ”Kan du inte köpa tillbaka hans gitarrer?” skrek jag och hoppade från ena foten till den andra på soffkuddarna. ”De är värda typ tusen dollar. Jag fick bara femtio för dem.

Inte en chans att jag kan köpa tillbaka dem. Vad trodde han egentligen? att jag skulle ha hans instrument här resten av livet? Jag har säkert redan fått reumatism av att köra tårna i hans jävla prylar.”

Den natten drömde jag att ett par gympaskor följde efter mig längs gatan och jag vaknade alldeles kallsvettig. Jag hade aldrig träffat Kent, men Jules hade skrämt upp mig så mycket att jag inte kunde få i mig lunchen i skolan nästa dag. och på kvällen, när det till sist ringde på dörren, kändes det som om fjärilarna i min mage skulle fladdra ut och gömma sig bakom tapeterna.

Jules och jag satt på helspänn bredvid varandra i soffan, tills vi hörde stegen försvinna. Då hoppade han upp och kikade genom dörrögat i fem minuter innan han bestämde sig för att kusten var klar och öppnade dörren. Han gick ut i korridoren och kom tillbaka med en papperslapp som han höll fram mot mig. Det stod: ”Var i helvete är du??? Jag var här för att hämta mina grejer.” ”Det här är inget att bry sig om”, sa Jules och viftade med lappen. ”man måste skicka det som rekommenderat brev om det ska gälla.”

Både han och min mamma var femton år när jag föddes.

Hon dog när jag var ett, så han fick ta hand om mig alldeles själv. men det gjorde honom inte mer mogen än andra tjugosexåringar. Han nästan ramlade ihop och dog när radion •8•

LIVET MED JULES

spelade en låt som han gillade. Han brukade säga till folk att han var färgblind eftersom han tyckte att det fick honom att verka originell. Han såg inte direkt ut som en förälder heller.

Han hade pojkaktigt utseende, med blå ögon och mörkblont spretigt hår. Ibland hade håret samma form som mössan han hade haft på sig nyss. För mig kändes han som en bästis, som om vi var ungefär lika gamla. om jag haft vuxna föräldrar hade jag nog inte blivit döpt till Baby. I skyltfönstren till de små affärerna på Saint Catherine Street som jag jämt släpade med Jules till fanns det alltid guldhalsband med hängsmycken där det stod ”Baby”. Hjärtat hoppade till varje gång jag hörde mitt namn i en låt. Det var alltid lika kul att se hur förvirrade människor blev när Jules och jag var tvungna att förklara att det inte var ett smeknamn.

Det var ett ironiskt namn. Det betydde inte alls att man var oskuldsfull. Det betydde att man var snygg och häftig. Jag var bara ett barn, men jag längtade tills jag skulle bli en vuxen kvinna som hette så. Jag hade stripigt blont hår och var mager som en sticka, men Jules kompis Lester sa att jag snart skulle bli en riktig hjärtekrossare. men att ha en ung förälder betydde att man var tvungen att packa ihop allt man hade på en timme och fly från en tjugotvååring från oshawa som skulle bli förbannad för att man hade sålt hans gitarrer.

•9•

”OM JAG HAFT VUXNA FÖRÄLDRAR HADE JAG NOG INTE BLIVIT DÖPT TILL BABY.” ”Det var alltid lika kul att se hur förvirrade människor blev när Jules och jag var tvungna att förklara att det inte var ett smeknamn. Det var ett ironiskt namn. Det betydde inte alls att man var oskuldsfull.

Det betydde att man var snygg och häftig. Jag var bara ett barn, men jag längtade tills jag skulle bli en vuxen kvinna som hette så.

Jag hade stripigt blont hår och var mager som en sticka, men Jules kompis Lester sa att jag snart skulle bli en riktig hjärtekrossare.” är en roman om kärlek och överlevnad. Med vass humor berättar Baby om en annorlunda barndom, som till stor del spenderats på Montreals gator.

VAGGVISOR FÖR SMÅ KRIMINELLA

ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA:

Elisabet Fredholm

”Det här är en vacker bok, ännu mer anmärkningsvärd eftersom den skakande berättelsen återges (mästerligt) utan den minsta sentimentalitet eller självömkan. Det finns meningar som kommer få dig att skratta högt, och andra som kommer att få ditt hjärta att stanna.” DAVID RAKOFF, FÖRFATTARE ”Det här är en djupt rörande och oroväckande roman, som utforskar den mörka sidan av det urbana Kanada, där barn allt för lätt lämnas för att kämpa mot omöjliga odds.” THE INDEPENDENT

ISBN: 978-91-87648-25-0 Ett imprint under Sekwa förlag