AKLI TADJER
paradisbaden
Akli Tadjer
Paradisbaden Översättning av Alexandra Dumas
roman
AKLI TADJER, PARADISBADEN Originalets titel: Les thermes du Paradis Copyright © 2014 by Editions Jean-Claude Lattès Translation copyright © 2015 by Sekwa förlag Citaten ur dikten av Guillaume Apollinaire på sida 132 och 133 är hämtade ur Är vi långt från Montmartre?, FIB:s lyrikklubb, Stockholm 1995. Översättning av Gunnar Harding. Översättning: Alexandra Dumas Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Kathleen Clemons/Getty Images Författarporträtt: © Charles Nemes Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2015 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-30-4 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3 A 118 20 Stockholm www.sekwa.se
Frukta inte lyckan, det 채r bara en trevlig stund som ska upplevas. Ro ma i n G a ry
1
När klockan slog fem fick jag ett sms från Leïla som tyckte att vi skulle spara tid om vi träffades utanför metrostationen Père-Lachaise klockan sju i stället för på mitt jobb. Jag svarade: inga problem. Ses där. Sedan stängde jag in mig på kontoret och bokförde. I dag var en bra dag. Inte mindre än fem kunder. En pensionerad privatskolerektor beställde Chenonceau-kistan i ljus ek med vackert arbetade kopparhandtag, en gravsten i rosa granit och en minnessten i matchande granit till sin käre bortgångne make. Till begravningen slog hon på stort med kör, korgossar, böneläsning med ortodox präst och hemsändning av kvarlevorna till familjegraven i Milhac i departementet Lot, en resa till södra Frankrike som avsevärt saltade fakturan. Jag bjöd på en liten bukett med lila band och följande text i upphöjda silverbokstäver: ”Till min älskade make, för alltid i mitt hjärta.” 9
akli tadjer
Dagens övriga kunder, icke-troende och trendkänsliga typer från de nybyggda lyxlägenheterna vid Parc des ButtesChaumont, valde kremering. Det har blivit väldigt inne med kremering i området de senaste åren. Ingraveringen av den avlidnes namn, födelsedatum och dödsdatum på den svarta graniturnan bjöd jag också på. Det är en del av Begravningsbyrå Reverdys marknadsföringsstrategi, det lilla extra som gör att vi står oss i den vänliga men samtidigt benhårda konkurrensen mellan oss och våra grannar och rivaler. Precis innan jag skulle stänga fick jag ett mejl från Lariboisière-sjukhuset där det stod att det var fullt på bårhuset och att jag genast i morgon bitti måste hämta ett par hemlösa som frusit ihjäl på en bänk på torget i Belleville samt en man som drunknat i Saint Martin-kanalen och fiskats upp i slussen vid Hôtel du Nord. Jag svarade: Inga problem. Jag skickar killarna så fort vi öppnar i morgon. Vänliga hälsningar, Adèle Reverdy.
2
Innanför mitt kontor finns ett rum som killarna använder som kök och fikarum med mikro, en sådan där kaffemaskin med kapslar som är så poppis nu, kylskåp, en hylla full av pappersnäsdukar för gråtande kunder, ett foto på mina föräldrar när de var unga och stolt poserar framför en sprillans ny likbil samt en hög med nummer av Begravningsnytt som jag redan har läst och som jag inte vet varför jag sparar. I rummet står också ett vitt bord från Ikea, fyra bekväma stolar och i hörnet vid det gallerförsedda fönstret som vetter mot garaget står min kista – en väldigt repig Sully i kastanj som inte ens går att sälja på rea – som jag har gjort om till garderob. Så ser rummet innanför kontoret ut. Just det, där inne står också kartonger fulla av religiösa symboler staplade: krucifix för de kristna, månskära och stjärna för muslimerna och Davidsstjärnor för judarna, och så plastbuketter och rullar av lila band till kransarna med 11
akli tadjer
samma klassiska, men alltid lika uppskattade budskap: För alltid i mitt hjärta. Livet utan dig är inget liv. En ängel har kommit till himlen. Eller mer medvetet reserverade budskap: Till far. Till mor. Till farfar. Till mormor. Till min make. Till min maka. Hur som helst. När jag byter om från min lilla svarta klänning till jeans ringer min storasyster Rose. Hon är i närheten och försöker hitta en parkeringsplats, men eftersom hon sitter fast i en oändlig bilkö passar hon på att ringa. Först påminner hon mig om att det är den 11 januari om två dagar och att jag fyller trettio år då. Vilket jag knappast kan glömma eftersom det inte har gått en dag den senaste månaden utan att hon har påmint mig om det. Hon har sagt till Leïla också, både i går och i förrgår. Sedan berättar hon att hon har en galen överraskning, en fin, otrolig överraskning, som hon inte kan hålla hemlig längre. För att fira min födelsedag har hon hyrt La Paloma, en pråm som ligger förtöjd vid Loire-kajen i Canal de l’Ourcq. Hon har redan ordnat allt, catering, blommor, tårta, hon ska till och med ta emot gästerna. Det enda jag behöver tänka på är att ha kul och träffa en kille. Eftersom hon är så uppe i varv lägger jag ifrån mig telefonen på bordet, tar av mig de högklackade svarta mockaskorna och sätter på mig mina Doc Martens. Trettio år. Jag struntar i att jag fyller trettio. Dessutom hatar jag 12
paradisbaden
födelsedagar. Särskilt mina. De får mig bara att tänka på min finniga period, jordnötsbågar och kondenserad mjölk. Fast mina födelsedagar började alltid bra. Jag tyckte om att sjunga den alltid lika populära Happy Birthday med Rose och de andra gästerna. Jag tyckte om att få presenter, även dem jag inte gillade. Jag tyckte om när våra föräldrar åkte in till stan för att äta middag och lämnade oss ensamma i lägenheten. Jag tyckte om att kasta mig över barskåpet så fort dörren slagit igen så att vi kunde dricka oss fulla på whisky eller vad som helst. När vi började bli lulliga sköt vi in bordet och stolarna mot väggen, jag satte på musik på högsta volym och så dansade vi rock, salsa och lambada. När vi blev andfådda, när benen inte hängde med längre och pannorna var fuktiga av svett dämpade jag den skarpa belysningen från halogenlampan och Rose satte på en tryckare. Det sumpade alltid kvällen för mig. När musiken kom igång kramade de som redan var ihop varandra ömt. Andra, som precis upptäckt varandra, stod först och gungade på avstånd, kom sedan närmare och dansade innan tryckarens sista toner klingat ut kind mot kind, några vågade sig till och med på en första kyss. Jag stod där ensam och obemärkt intill byrån och proppade i mig chips i väntan på att någon skulle komma fram till mig. Men det kom aldrig någon. Däremot stod killarna på kö runt Rose. Hon var lika söt som hon var sexig och det visste hon om. Hon gillade det. Hon utnyttjade det. När hon väl hade ställt in siktet på en 13
akli tadjer
kille, oftast den snyggaste och mest ohyfsade, håvade hon in någon av tupparna som kacklade runt henne, drog honom med sig till rummets mitt, lade huvudet mot hans axel och höll sig inom synhåll för sitt tilltänkta byte. I slutet av tryckaren försökte hennes offer kyssa henne, men hon lösgjorde sig med chockad min. Sedan vände hon sig mot snyggingen, drog fingrarna genom det långa, rödbruna håret som föll över hennes tunna axlar och avslutade förförelseakten genom att le och blinka mot honom med sina rådjursögon. Det träffade rakt i hjärtat och killen var förlorad. I åratal fungerade jag som tröstpris åt de där bortkörda nollorna, som tog ut sin hämnd på mig genom att tafsa mig på rumpan eller försöka hångla innan tryckaren ens hade börjat. Första gången jag gav efter var det med en av de där eländiga killarna, som var blygare än jag. Det var på min artonårsfest. Vi befann oss i mitt mörka sovrum. Han drog kvickt ner gylfen, jag klädde av mig lika snabbt, vi tumlade ner på sängen och han lade sig över mig. Jag blundade, rörde på höfterna och stönade för att det skulle påminna om en kärleksakt. Efter bara tre stötar gick det för honom som för en liten kanin, han klädde på sig och mumlade ”hur var det för dig?” Jag svarade … Nej, jag svarade ingenting. Han tog sina loafers i handen och tassade ut som en inbrottstjuv. Jag vacklade fram till sminkbordet, lutade mig mot spegeln och kände mig lika ful som vanligt, lika sorglig 14
paradisbaden
som alltid och äcklades av mig själv. Jag lade på lite ny mascara, sprutade parfym för att dölja hans svett, kammade håret och betraktade sedan hur tårar blandade med mascara rann ner över mina bleka kinder. Vad hette han? Det kommer jag inte ihåg. Namnet har strukits ur mitt minne. När jag fyllde nitton bjöd Rose in Étienne, en kille som hon pluggade med på medicinska fakulteten. Jag höll på att dö av avundsjuka, precis som jag alltid gjorde när jag såg henne med en ny kille, eftersom hon för varje år som gick blev mer förförisk och lyckades bättre med sina studier än jag. De som inte kände oss kunde inte för ett ögonblick föreställa sig att vi var systrar, knappt kompisar ens. Hon var allt jag drömde om att vara och aldrig skulle bli. Om hon inte hade varit min syster hade jag förälskat mig i henne precis som alla andra, det vet jag. Étienne såg ut som alla hennes andra killar, fast snyggare. Bredaxlad, olivfärgad hy, klar blick och svart, bakåtstruket hår som fick honom att se ut som Hugh Grant i Fyra bröllop och en begravning. Och han log. Hans ansikte var ett enda stort leende. Dessutom hade han en hest manlig, mild röst som gav mig gåshud när han sa att jag också var söt och att min blyghet gav mig något mystiskt som min syster saknade. Jag trodde inte ett dyft på det, men när han under en tryckare betraktade mig med sina vänliga ögon gjorde det mig varm om hjärtat. Vi dansade till L’été Indien av Joe Dassin. Det var jag som 15
akli tadjer
i hemlighet hade lagt på mina föräldrars gamla skiva eftersom låten var fyra minuter och tjugotvå sekunder. Det var den längsta låten vi hade. Jag trivdes i hans armar och jag minns hur jag tryckte mig mot honom, precis som Rose, så fort vi hamnade kind mot kind. Men han var stel som en pelare. För femtioelfte gången avundades jag min syster och hatade mina föräldrar som gjort mig så osexig. Jag skyllde framför allt på pappa. Jag har ärvt hans vaxbleka hy, långa näsa och tunna läppar som gör att jag alltid ser sur och tvär ut. Som om det inte var nog har jag också fått hans nästan sjukligt blekblå ögon. Mamma brukade säga att de påminde om färgen på havsvikarna i södra Frankrike, vilket hjälpte lite ända tills killen i bänken bredvid mig på gymnasiet för alltid krossade den illusionen och sa att de hade samma blå färg som spolvattnet får av WC-anka. Men tillbaka till Étienne. När Joe Dassin sjungit sin sista refräng och de sista tonerna klingade ut nynnade jag mot hans axel: ”Och vi kommer att älska varandra till tidens slut …” Det fick honom att le, sedan att skratta rakt ut och ur hans hals steg ett rått och vulgärt skratt som inte alls passade honom. Jag blev knallröd i ansiktet av skam. Han ursäktade sig och gick bort till Rose som stod på uteplatsen. De skrattade och skålade för min födelsedag med någon som jag inte minns, sedan lämnade de alla nyfikna blickar bakom sig och gick undan för att ägna sig åt varandra under den kyliga, stjärnklara himlen. 16
paradisbaden
Jag kände mig löjlig och förödmjukad, proppade i mig jordnötsbågar, slukade en tub kondenserad mjölk och hällde i mig det som fanns kvar i sangriaskålen. När allt snurrade omkring mig och jag fick kväljningar kastade jag mig om halsen på första bästa idiot som stod vilsen mitt i vardagsrummet och började dansa. Just då var jag så desperat efter ömhet att jag tog vem som helst, bara jag fick lite kärlek. Vad hette han? Det kommer jag inte ihåg. Hans namn har också strukits ur mitt minne. Tillbaka till min syster. Jag plockar upp telefonen igen för att fortsätta vårt samtal, men för sent. Hon står redan i dörren till fikarummet, snygg och sexig som om hon var på väg till en het första dejt.
A K L I TA DJ E R
paradisbaden ”Léo ler, hans leende är en sol som genomborrar mitt hjärta. Mina revben drar ihop sig, jag tappar andan och får ingen luft. Jag har aldrig någonsin känt något så starkt, så brutalt.” Adèle Reverdy är begravningsentreprenör – ett faktum som inte direkt har en positiv inverkan på hennes kärleksliv. Men dagen Adèle fyller trettio år tar livet en ny riktning. På födelsedagsfesten träffar hon den före detta akrobaten Léo, som efter att ha förlorat synen i en olycka arbetar som massör. Den vackre Léo blir snart solen i Adèles liv. Med stöd av sin bästa vän Leïla gör hon allt för att vinna hans hjärta.
© C H A R L ES N EM ES
Akli Tadjer har skrivit en kärleksroman som med humor och ömhet visar att det viktigaste i livet kan vara osynligt för ögat. Akli Tadjer är fransk-algerier född 1954 i Paris. Han studerade till journalist och debuterade som romanförfattare 1984. Tadjer arbetar även som manusförfattare för TV och film. Paradisbaden är hans åttonde och senaste roman. Översättning från franska: Alexandra Dumas
”Om Akli Tadjer i alla sina romaner väcker allvarliga ämnen till liv, så är han tillika en av få författare som hanterar humor med talang. Och det på ett sådant sätt att vi alltid njuter av att tillbringa tid i hans sällskap.” L A P R E S SE DE L A MAN C H E D IMANCHE
978-91-87648-30-4