Valérie Tong Cuong
Olyckan Översättning: Sofia Strängberg
roman
Av samma författare: Mirakelverkstaden (2014)
VALÉRIE TONG CUONG, OLYCKAN Originalets titel: Pardonnable, impardonnable Copyright © 2015 by Editions JC Lattès Translation copyright © 2016 by Sekwa förlag Citatet ur Kung Salomos ångest av Romain Gary på sida 9 är översatt av Malou Höjer. Översättning: Sofia Strängberg Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © James Worrell/Getty Images Författarporträtt: © Delphine Jouandeau typografi och Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2016 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-49-6 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3 A 118 20 Stockholm www.sekwa.se
Till Éric
Hur kan man någonsin bli förlåten om man ljuger, eftersom ens nästa då inte vet att det finns något att förlåta. Man måste således tala sanning åtminstone en gång innan man dör – eller acceptera att dö utan att någonsin bli förlåten. Den som drar sin sista suck innesluten i sina lögner och brott går väl likväl den mest ensamma döden till mötes. Albert Camus, Anteckningar III
Jag har alltid velat vara en knöl som skiter i allt, och om man inte är en knöl, då känner man sig som en knöl, det är ju så att de riktiga knölarna känner ingenting alls. Romain Gary, Kung Salomos ångest
Prolog
Hon vänder sig om, ler och andas långsamt in för att betona hur viktigt det hon tänker göra är. Hon intar startposition, skjuter fram huvudet. Redo att köra. Men nej. – Vänta, säger hon andfått och rynkar pannan. Hon rättar till sin rödvitrutiga klänning och kniper fast fållen ordentligt med låren. – När jag börjar trampa, okej? Han nickar med blicken fastnaglad på den magiska urtavlan. Bakom honom breder åkrarna ut sig över kullarna så långt ögat når. Majsen är manshög, solrosorna brända. Om två eller på sin höjd tre dagar kommer traktorerna att släppa fram sina bataljoner. Hjulen kommer att köra upp jorden, bryta av stjälkarna och skoningslöst krossa bladen. – Fem, fyra, tre, två, ett, räknar Milo ner med eftertryck. Marguerite störtar iväg. På en blinkning har han förlorat henne ur sikte. 11
VALÉRIE TONG CUONG
Vägen kröker sig och försvinner in i skogsbrynet ett hundratal meter innan den tittar fram och vindlar in mellan åkrarna på nytt. Pojken tycker inte om ögonblicket då han varken ser eller hör henne längre. Han känner sig ensam, ömtålig, försvinnande liten i en statisk värld. Men så dyker hon upp igen, en rödvit prick på den slingrande vägen. – Två minuter och fyrtiosex sekunder! skriker han glatt, som om hon kunde höra. Helt i onödan, hon är på tok för långt bort. Hon viftar med armarna: Din tur Milo, kör ner! Han hoppar upp på cykeln som är blå med vita stjärnor målade på ramen. Han skjuter fram axlarna, spänner musklerna och viskar till sig själv: Kom igen, nu kör vi! Med kinderna svidande av sol och vind, fuktig nacke och sammanbitna käkar, trampar han av alla krafter. Det handlar inte om att tävla eller slå rekord, bara om farten, hänförelsen, känslan av att fara fram på den lilla landsvägen. Milo är som berusad av barnslig förtjusning, av glädje, av lätthet, berusad av lycka – sekunden före smällen skrattar han fortfarande med vidöppen mun medan han trampar. Sedan går allt i kras.
12
Vredens tid
Céleste
Det skedde utan att jag hade någon aning om det. Jag satt i ett rum med fruktansvärda bruna vävtapeter på väggarna, mitt emellan Lino och min mor, och hörde på när advokaten underströk hur generöst det var av henne, vilken fin gest det var att donera huset, hon var ju trots allt fortfarande ung, hon bakband sig själv och avstod från en mindre förmögenhet. Givetvis hade han påpekat för henne att det var en förhastad och oåterkallelig handling, men madame var ju så säker på sitt beslut! Själv var jag inte säker på någonting längre. Jag stirrade på pennan som advokaten snart skulle räcka mig, pressad av den dömdes ångest, men vem hade kunnat ana mina kval? Säkerligen inte Lino, som jag hade haft så svårt att övertyga om fördelarna med uppgörelsen, och än mindre min mor, som kände djup och uppriktig glädje över att skänka mig en sådan gåva, för att inte tala om Marguerite. Marguerite visste nämligen ingenting, min mor hade krävt att donationen skulle ske i största hemlighet. Det är mitt hus och mitt 15
VALÉRIE TONG CUONG
val, varnade hon. Lämna henne utanför det här, jag ska prata med henne i sinom tid. Vi lämnade alltså Marguerite utanför det här. Med följden att medan vi satt i det där skumma rummet med en kväljande lukt av mögel och undertecknade gåvobrevet inför advokatens nöjda blick, dunsade min sons kropp i asfalten och landade i en förvriden ställning framför fötterna på sin moster. Jag var den första som fick veta. Vi var på väg ner i trappan när jag slog på mobiltelefonen och till min förvåning möttes av en oändlig lista över missade samtal. Jag tvärstannade. – Vad är det? frågade Lino förskräckt. Är det problem med Marguerite? Med Milo? Jag lyssnade av röstbrevlådan, mitt finger darrade, jag visste redan att himlen höll på att falla ner över oss. Det var sagt att de skulle vara hemma och göra läxor. Marguerite hade erbjudit sig att hjälpa Milo dagen innan, när vi, min mor, Lino och jag hade ljugit för henne i samråd och sagt att vi måste åka och välja nytt kakel till poolen och att det skulle bli tråkigt. Jag hade varit med på det. – På ett villkor, Margue, att du inte gör uppgifterna åt honom. Jag vet nog vad ni brukar ha för fuffens för er! De utbytte ett illmarigt ögonkast som jag låtsades att jag inte såg, rörd och lycklig över deras osvikliga samförstånd. Meddelandet gick knappt att uppfatta, Marguerites röst hackade, hon storgrät, så det var alltså allvarligt, hon sa: Det har hänt en olycka, ni måste komma till sjukhuset. 16
OLYCKAN
Jag klamrade mig fast vid Linos arm för att inte ramla ihop och upprepade orden två gånger, tre gånger, kanske tio gånger. Det har hänt en olycka, vi måste till sjukhuset, och två gånger, tre gånger, tio gånger lät Lino mig hållas och stod som förstenad, sedan tändes något i hans blick. Han drog med mig ut i det skarpa solljuset och satte mig i bilen utan att svara min mor som spottade fram hypoteser (Är han förgiftad? Har han ramlat nedför trappan? Fått en kastrull med kokande vatten över sig? En elektrisk stöt? Ett bålgetingstick?) och krävde att få fler detaljer, men vi fick inte en enda detalj, det var bara att vänta, vänta, vänta. Vi kom direkt till mobilsvar när vi ringde upp Marguerites telefon och sjukhuset låg mer än tre mil bort, tre mil och en evighet under vilken fyra bokstäver ensamma skulle uppta allt ledigt utrymme i min hjärna. Milo, fyra bokstäver i mitt hjärta som var vitt av rädsla, vitt av vrede, mitt brinnande hjärta – för guds skull inte det, inte mer, inte igen. Vi kom fram vid ettiden. Sjukhuset låg på en höjd med utsikt över staden, fasaderna var täckta av skrämmande mörka stråk. Det slog mig att även här höll föroreningarna på att ta över, täppa till och tära på jorden. Så landsbygden var alltså bara en illusion, ett falskt löfte om hälsa och frid. Lino parkerade så nära entrén som möjligt, min mor var redan ute, bildörren smällde igen medan jag satt kvar i sätet. Jag vet så väl att på film och i böcker och i mardrömmar så springer man, man rusar fram och knuffar hänsynslöst undan folk som är i vägen. Man skriker åt första bästa vita rock man ser, man vill veta vad som hänt så fort det bara går, 17
VALÉRIE TONG CUONG
man kräver att få veta! Men jag ville sitta kvar instängd i bilen till tidens slut, som om det kunde hindra informationen från att nå fram, hindra situationen från att äga rum. Inte igen. Inte mer. Det har hänt en olycka. – Céleste, kom nu älskling, mumlade Lino försiktigt. Kom, vi måste gå in. Jag såg motstridiga viljor i hans blick – den att ta hand om sin fru, inte riva upp det oläkta såret, den outlösta bomben som hotade att explodera på nytt, och samtidigt viljan att störta in till sin son, möta katastrofen, uppskatta vidden av den, finna skäl att hoppas och sätt att ingripa. Lino var en handlingens man. Jag kravlade mig ut ur bilen. Min mor kom fram. Såja, såja, allt kommer att bli bra, försäkrade hon och tog mig i armen. Det är otänkbart att något allvarligt skulle hända Milo i dag, just i dag, det är falskt alarm, din syster har alltid förstorat upp saker och ting, vänta du bara, snart får vi se att han ligger där med en bruten handled eller ett jack vid ögonbrynet! Hennes kommentar fick mig att känna mig bättre till mods. Jag tänkte på förra vintern när Marguerite hade fått för sig att det var en hjärntumör som låg bakom hennes häftiga migränanfall, en tumör som så småningom visade sig vara något så harmlöst som överansträngda ögon, detta efter att hon hade påkallat allas uppmärksamhet och framför allt, vilket min mor inte helt rättvist framhöll, efter att Lino till slut 18
OLYCKAN
hade gått med på att låta henne bo i den lilla ettan på sjätte våningen. Två jungfrukammare som slagits ihop till en, tjugo kvadratmeter på sin höjd, som han fram till dess hade använt som arbetsrum och mycket motvilligt lämnade ifrån sig – men hur kan man neka sin svägerska hjälp när hon har blivit utkörd av en snarstucken hyresvärd och drabbats av en allvarlig sjukdom? Han hade suckat djupt och räckt över nycklarna. Det var en sann uppoffring, att överge den fasta punkt dit han älskade att ta sin tillflykt sena kvällar. Han gjorde det för min skull, av kärlek, på samma sätt som han alltid hade accepterat min mors och min systers ibland påträngande närvaro, och just den kärleken – fullkomlig och outtröttlig – gjorde mig fortfarande lika rörd. Vilken tur jag haft som träffat den mannen, tänkte jag. Marguerite väntade på oss i sjukhusentrén. Hon var allt vi såg i vimlet av patienter, vårdpersonal och besökare, i den där uppseendeväckande rödvitrutiga klänningen, med sitt tjocka hår och armar lika tunna som mina var knubbiga, stående mitt i rummet som en praktfull, vilsen trollslända. Hon störtade mot mig. Jag är ledsen, fick hon fram mellan snyftningarna, jag är så ledsen, Céleste. Sedan flöt orden ihop: cykel, ramlade, smäll, ambulans, åkte in, huvudet, medvetslös, operation. Operation! Så det var inget falskt alarm, varken ett jack vid ögonbrynet eller ett skrapsår på knäet! Då brast något inom mig, jag ville skrika, vråla ut min smärta och vakna upp, men min hals förblev hopsnörpt, 19
VALÉRIE TONG CUONG
luften och ljuden sammanpressade, hela mitt inre frös till och blev sedan rörigt på nytt. Min mor såg skärrad ut och vräkte ur sig glåpord: Dum i huvudet, galen, livsfarlig. Lino kramade min hand hårt och med ens sprang vi med andan i halsen, korridorerna tog aldrig slut, hiss A, genom en täckt passage, hiss B, åka upp, åka ner och upp igen. Bultande tinningar, förvirrande skyltar, gnissel från vagnar, stolar i blekt hårdplast, gulnade växter, generade blickar och så äntligen, på tröskeln till en stor glasdörr, kom en kvinna emot oss. Hon var klädd i en lång vit rock som räckte ner till vaderna och mot bröstet tryckte hon ett anteckningsblock, som för att skydda sig från det elände hon gjorde sig redo att sprida. Hon antog sin mildaste röst, men ingen mildhet kunde göra något åt sakernas tillstånd eller olyckans utgång; min son låg där han låg, några meter bakom henne i en av de gröna salarna, med hjärnskålen nyss öppnad och stängd igen, försjunken i koma – Men madame, monsieur, ni kan vara lugna, Milo har inte ont, på sjukhuset vet vi hur man hanterar sådant här, det finns mätverktyg och lösningar anpassade till just ert barn. Det slog mig inte hur absurda orden lät: Ni kan vara lugna, Milo har inte ont. Jag var så rädd, så frusen, jag ville bara veta om de skulle ta honom ifrån mig, slita honom ifrån mig, rädd att jag inte skulle få hoppas längre, inte bygga, skapa, drömma och till slut förstöra allt, jag klarade det inte längre, marken var minerad, källorna uttömda, förstår ni doktorn? Det är klart ni inte gör, hur skulle ni kunna det. 20
OLYCKAN
Så jag frågade rakt ut. – Kommer han att dö? – Vi är hoppfulla, madame. I morse kom han ner till frukostbordet i bar överkropp tidigare än han brukar, med det bruna håret på ända och för korta pyjamasbyxor. Kände han kanske en akut längtan efter att leva, att ta vara på varje ögonblick före olyckan? Han gav mig en snabb kram; sedan han fyllde tolv är han osäker på om han är barn eller vuxen och ställer därför inte upp på att kramas hur mycket han än längtar efter det. Han säger nej till varm choklad och tar i stället en kopp kaffe som han sväljer trots att han håller på att kväljas flera gånger. Han gör kort sagt allt han kan för att bli en ung man. Jag betraktade honom där han satt böjd över tallriken och slukade sina smörgåsar, födelsemärket som satt gömt i hårfästet i nacken, de lätt rundade kinderna, den solbrända magen, den mjuka och lena huden som fortfarande var skyddad från tonårens attacker. Han tittade upp och frågade: – Är det säkert att jag inte kan följa med? Det är ändå jag som använder poolen mest, du badar ju aldrig, du går inte ens dit för att sola! Jag hittade alltid en bra ursäkt – förbereda middagen, klippa av vissna rosor, hänga upp en tvätt, köra till bageriet i grannbyn. Jag skulle ha hittat på vad som helst för att slippa sätta på mig baddräkt och exponera min bleka, knottriga hud, mina kraftiga ben, mina tunga hängbröst, och framför allt min 21
VALÉRIE TONG CUONG
mage, den hatade magen, åklagarvittnet i det förflutna, fettvalkarna som snördes åt av skärpet i byxorna. Och det fungerade, jag hade blivit skicklig på att dölja, ljuga och se påfallande obesvärad ut när Marguerite gick förbi med lätt studsande steg och Milo i handen, mycket skicklig, så att de aldrig skulle ana att varje gång de hoppade i vattnet med ett plask översköljdes jag av samvetskval. – Det är ingen bra idé, Milo, det kommer att ta flera timmar, vi ska gå igenom tekniska detaljer, kostnadsförslag, och dessutom kom vi ju överens igår, din moster hjälper dig med läxorna. Han insisterade inte. Hur som helst insisterade han sällan. Han hade ärvt min konflikträdsla och var en värdefull förstärkning när tonläget skärptes mellan min mor och Marguerite. Det räckte med ett ord, ett skämt eller en öm blick från honom för att skapa allmän vapenvila. Han var ett mycket älskat barn. Vad skulle det bli av oss om han inte fanns där? – Ni kan gå in till honom en stund, sa läkaren, men ni kan inte stanna länge. Vi måste ta med honom och göra ytterligare undersökningar. Hon observerade vår lilla skara och preciserade: – Bara föräldrarna. – Jaha, gå in ni, suckade min mor, uppenbart besviken. Jag står kvar, jag flyttar inte på mig. Marguerite stod en bit bort, lutad mot väggen nära trap22
OLYCKAN
pan, med blicken sänkt. Hennes läppar rörde sig utan att ett enda ord hördes. Vem talade hon med? Ett kort ögonblick blev hennes intensiva smärta ett med min egen. – Jag mår inte bra, varnade jag Lino. Jag kvävs här inne. Jag tror inte att jag klarar att se Milo i det tillståndet. Min älskling. Min lille pojke. Jag klarar det inte. Jag tror jag faller. Jag tror jag går sönder. – Jodå, du kommer visst att klara det här, för du har inget val, svarade han. Du kommer att vara stark eftersom han behöver det, han behöver styrka, mod, tillit. Han är vid liv, för fan. Det är inte läge att vackla, Céleste. Varifrån fick han energin? Viljekraften? Hade vi inte samma gamla minnen som spökade? Femton år tidigare, när världen störtade samman, var du inte lika stark, Lino. Femton år tidigare sjönk vi mot botten båda två, och den ena drog med sig den andra ner i förtvivlans dyiga avgrund. Det är sant, du tog dig upp först. Men i vilket skick. Till vilket pris. Vi var tvungna att tvätta händerna länge och väl, sätta på oss hårskydd och gröna skoöverdrag. Nu var vi rejält utspökade, två utomjordingar kastade rätt in i en mardröm med en kakofoni av ljud som fyllde sjukhuskorridoren, brummanden och gnisslanden från maskiner och klagande läten från varelser som bara låg där och stönade, inom synhåll, utlämnade åt sitt öde. Plötsligt fick jag syn på honom, min Milo, mitt älskade barn, en orörlig liten gestalt med 23
VALÉRIE TONG CUONG
bandage runt huvudet och ansiktet till hälften täckt av ett förband. Ögonen var slutna och kroppen hölls på plats av slangar och dropp, som en stackars insekt fångad i ett spindelnät. Jag skyndade fram samtidigt som ett våldsamt raseri blossade upp inom mig mot ödets onda ironi. Jag greppade hans älskade fingrar, hans kalla och stela fingrar och ropade hans namn: Milo! – Försiktigt, madame, försiktigt, beordrade läkaren bakom mig, men det var onödigt för hela jag släppte taget, allt inom mig gav vika och rasade samman i det skarpa lysrörsskenet, ett inre jordskred. Milo, min son. Inte det. Hjälp, Lino.
24