Fred Vargas
Istider Översättning från franska: Cecilia Franklin
deckare
Av samma författare: Budbäraren (reviderad pocket, 2012) Okänd kontinent (2012) Mannen som vände insidan ut (reviderad pocket, 2013) I de eviga skogarna (reviderad pocket, 2013) Spökryttarna från Ordebec (2013) Cirkeltecknaren (2015)
FRED VARGAS, ISTIDER
Originalets titel: Temps glaciaires Copyright © Fred Vargas and Flammarion, Paris, 2015 Translation copyright © 2016 by Sekwa förlag
Översättning: Cecilia Franklin Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Hanss pure hard/Getty Images Författarporträtt: © Louise Oligny Typografi och sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: MinionPro Tryck: Nørhaven, Danmark 2016 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-52-6 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3 A 118 20 Stockholm www.sekwa.se
I
Inte mer än tjugo meter kvar, tjugo korta meter bort till brevlådan, men det var svårare än hon hade anat. Det här är ju löjligt, tänkte hon, det finns inga korta eller långa meter. Meter är meter, punkt slut. Det var märkligt att man på tröskeln till döden, på en så upphöjd plats, framhärdade i att tänka ytliga dumma tankar och inte – som hon trott – formulerade något viktigt som skulle hamna med fetstil i den mänskliga vishetens annaler. En formulering som sedan skulle spridas vida omkring: ”Vet ni vilka Alice Gauthiers sista ord var?” Om hon nu inte hade någonting meningsfullt att förkunna hade hon ändå något viktigt att meddela, men det skulle i stället skrivas in i den mänskliga gemenhetens annaler, som är oändligt mycket mer omfattande än vishetens. Hon såg på brevet i sin darriga hand. Kom igen, sexton korta meter. Noémie stod i porten och bevakade henne, redo att ingripa så snart hon vacklade till. Noémie hade på alla vis försökt hindra sin patient från att ge sig ut på gatan ensam, men Alice Gauthier var auktoritär och hon hade tvingats ge med sig. ”Du vill kanske läsa adressen över axeln på mig?” 7
fred vargas
Noémie tog illa upp, det var inte hennes stil. ”Jo, så gör alla, Noémie. En av mina vänner – en gammal tiggare, för övrigt – brukade säga: ’Om du vill behålla en hemlighet, så håll på den’. Jag har hållit på min hemlighet länge, men nu hindrar den mig från att komma till himmelriket. Fast dit kommer jag inte ens om jag avslöjar den. Flytta på dig, Noémie, och släpp fram mig.” Rör på dig för fasiken, Alice, annars kommer Noémie rusande. Hon tog sig långsamt vidare, stödd på rullatorn; nio meter kvar eller åtminstone åtta långa. Det gällde bara att ta sig förbi apoteket, tvätteriet och banken, sedan skulle hon vara framme vid den lilla gula brevlådan. Hon började le åt sin snara framgång, men plötsligt grumlades synen, hon släppte taget och föll ihop framför en rödklädd kvinna som gav till ett skrik och fångade upp henne. Innehållet i handväskan spreds ut på trottoaren och brevet föll ur hennes hand. Farmaceuten som kom utrusande ställde frågor och klämde på henne medan kvinnan i rött samlade ihop de utspridda föremålen och lade dem bredvid henne. Den korta hjälpinsatsen var över och ambulans på väg, den rödklädda hade ingenting kvar att uträtta och drog sig tillbaka. Hon hade velat hjälpa till mer, uppträda en liten stund till på olycksplatsen och åtminstone bli ombedd att uppge sitt namn för ambulanspersonalen som snabbt infunnit sig. Farmaceuten tog över biträdd av en väldigt uppjagad kvinna som sade sig vara sjuksköterska: hon skrek och grät en skvätt, och förklarade att madame Gauthier, som bodde i 33:an ett stenkast därifrån, blankt hade vägrat låta henne följa med ut och att hon minsann inte hade åsidosatt sina förpliktelser. Den gamla 8
i st i de r
damen blev placerad på en bår. Nej, lilla vän, det här angår inte dig längre. Jo, tänkte hon, när hon gick därifrån, jo, hon hade verkligen uträttat något. Hon hade fångat upp kvinnan i fallet och förhindrat att hon slog huvudet i trottoaren. Hon hade kanske räddat hennes liv, vem kunde påstå motsatsen? De första dagarna i april steg temperaturen i Paris, men i grund och botten var luften kylig. Grund och botten. Om luften verkligen hade en grund och botten vad hette då den andra delen? Ytan? Marie-France rynkade pannan, irriterad över de fåniga frågor som surrade i hennes huvud likt loja flugor. Och hon som nyss räddat ett liv. Eller sade man ytluften? Hon drog igen sin röda kappa och stack händerna i fickorna. I den högra hade hon som vanligt nycklar och plånbok, men i den vänstra låg ett tjockt papper hon inte kände igen. I den fickan brukade hon bara ha sitt busskort och fyrtioåtta centimes till brödet. Hon stannade vid ett träd och tänkte efter. Det hon höll i handen var ett brev som tillhörde den stackars damen som ramlat. Tänk efter sju gånger innan du gör något, det brukade hennes far, som för övrigt aldrig uträttat något i sitt liv, ständigt säga. Han hade nog aldrig lyckats tänka efter mer än fyra gånger. Handstilen på kuvertet var darrig och namnet på baksidan, Alice Gauthier, var skrivet med stora osäkra bokstäver. Det måste vara damens brev. Marie-France hade lagt tillbaka allting i hennes handväska och i sin brådska att plocka upp papper, portmonnä, medicinburkar och näsdukar innan de blåste bort hade hon stoppat på sig brevet. Kuvertet hade hamnat på damens vänstra sida eftersom hon hållit det i den handen. Det var skälet till att hon gett sig ut 9
fred vargas
på egen hand, tänkte Marie-France: hon ville posta brevet. Lämna tillbaka det? Men var? Damen hade blivit körd till akuten på något sjukhus. Lämna det till sjuksköterskan i 33:an? Ta det lugnt nu, Marie-France, ta det lugnt. Tänk efter sju gånger. Om Alice Gauthier utmanat ödet för att på egen hand posta sitt brev berodde det på att hon på inga villkor ville att någon annan skulle läsa det. Tänk efter sju gånger, men inte tio, brukade hennes far tillägga, för då blir tankarna slitna och man kommer inte fram till någonting. Jag vet folk som har hållit på och funderat för mycket, det är sorgligt för då går tankarna bara runt runt, se på din farbror … Nej, inte sjuksköterskan. Det fanns ett skäl till att madame Gauthier velat ge sig ut ensam. Marie-France såg sig om efter en brevlåda. Hon fick syn på en liten gul låda på andra sidan torget. Hon slätade till kuvertet mot låret. Hon hade ett uppdrag, hon hade räddat kvinnan och hon skulle rädda brevet. Det var väl skrivet för att bli postat? Så det hon gjorde var inte fel, tvärtom. Hon stoppade brevet i facket märkt ”Förorten” efter att flera gånger ha kontrollerat att det stod departement 78, Les Yvelines. Sju gånger, Marie-France, inte tjugo, för då blir det aldrig postat. Sedan stack hon in handen i brevlådans öppning för att försäkra sig om att brevet verkligen hamnat rätt. Nu var det uträttat. Sista tömningen klockan 18.00, det var fredag så mottagaren skulle få det tidigt på måndagen. Vilken lyckad dag, gumman, väldigt lyckad.
10
II
Kommissarie Bourlin i Paris femtonde arrondissement höll möte med sina mannar. Han bet sig i kinden och föreföll villrådig där han satt med händerna knäppta på sin feta mage. De äldre mindes att han hade sett bra ut som ung, innan han inom loppet av några få år lagt på hullet. Men han hade fortfarande ett imponerande yttre, därom vittnade medarbetarnas respektfulla uppmärksamhet. Till och med när han snöt sig, kanske avsiktligt ljudligt som nyss. Vårförkylning, förklarade han. Skilde sig inte från höstförkylning eller vintersnuva, men var på något vis luftigare, ovanligare och lättsammare. ”Vi måste bestämma oss, kommissarien”, sade Feuillère, den otåligaste av hans inspektörer, ett yttrande som sammanfattade den allmänna uppfattningen. ”Det är sex dagar sedan Alice Gauthier dog. Det var självmord, ingen tvekan om den saken.” ”Jag gillar inte självmord när det saknas avskedsbrev.” ”Killen på Rue de la Convention för två månader sedan lämnade inget efter sig han heller”, invände en inspektör som vägde nästan lika mycket som kommissarien. ”Men han var stupfull, ensam och pank, det är en helt annan sak. Här har vi en skötsam äldre dam, pensionerad 11
fred vargas
mattelärare. Vi har synat hennes liv i sömmarna och det tycks ha gått på räls. Och jag gillar inte självmördare som skvätter på sig parfym och tvättar håret samma dag som de tar livet av sig.” ”Nej, just det”, sade någon. ”Som om de vill se bra ut som lik.” ”Jaha”, sade kommissarien, ”så på kvällen tappar Alice Gauthier, parfymerad och iförd dräkt, upp ett bad, tar av sig skorna, lägger sig fullt påklädd i badkaret och skär upp armarna?” Bourlin tog en cigarett, det vill säga två, för hans feta fingrar gjorde det omöjligt att fiska upp en i sänder. Han hade ständigt en extra cigarett liggande bredvid paketet. Han använde inte tändare heller eftersom han inte kom åt tändhjulet, utan gick i stället omkring med en stor ask tändstickor i sin putande kavajficka. Han hade förkunnat att rökning var tillåten i rummet där de satt. Rökförbudet gjorde honom rasande med tanke på att man pumpade ut trettiosex miljarder ton koldioxid om året över levande varelser – över levande varelser, över alla varelser. ”Trettiosex miljarder”, sade han med eftertryck. ”Men man får inte tända en cigarett på en perrong utomhus?” ”Kommissarien, hon var döende och visste om det”, envisades Feuillère. ”Hennes sköterska berättade att hon försökte gå och posta ett brev i fredags och att hon var stolt av sig och hade en vilja av stål, men att hon inte klarade det. Vilket ledde till att hon fem dagar senare skar upp armarna i badkaret.” ”Ett brev som kanske innehöll hennes avskedsord. Vilket skulle förklara att det inte fanns i hennes hem.” ”Eller hennes testamente.” ”Till vems fördel?” sade kommissarie Bourlin och drog 12
i st i de r
ett djupt bloss. ”Hon saknar arvingar och hade inte mycket pengar på banken. Hennes advokat har inte fått något nytt testamente, hennes tjugotusen euro går till skyddet av isbjörnar. Och trots förlusten av det viktiga brevet tar hon livet av sig i stället för att skriva ett nytt?” ”Därför att den unge mannen kom och hälsade på, kommissarien”, svarade Feuillère. ”Först i måndags och sedan i tisdags, det är grannen säker på. Han hörde att det ringde på dörren vid den tidpunkt på dagen då Alice Gauthier alltid var ensam hemma, mellan sju och åtta på kvällen. Så det måste vara hon som har bestämt tiden. Och sedan anförtrodde hon honom sin yttersta vilja och då blev brevet oviktigt.” ”En okänd ung man som har gått upp i rök. De enda som infann sig på begravningen var några åldriga kusiner. Ingen ung man. Så vart har han tagit vägen? Om han kände henne så väl att hon kallade honom till sig i all hast måste han vara en släkting eller vän och i så fall skulle han ha kommit på begravningen. Men icke, han är som bortblåst från jordens yta. Har svepts bort av en vind kryddad med koldioxid, som ni vet. Och grannen hörde honom presentera sig. Vad var det nu han hette?” ”Han hörde inte rikigt. André eller Dédé, han vet inte.” ”Det är bara äldre personer som heter André. Varför säger han att det var en ung man?” ”Rösten.” ”Kommissarien”, sade en annan inspektör, ”undersökningsdomaren kräver att vi rubricerar fallet. Vi har inte kommit någon vart med gymnasisten som blev knivhuggen eller kvinnan som blev överfallen på parkeringen på Rue Vaugirard.” 13
fred vargas
”Jag vet”, sade kommissarien och plockade upp cigarett nummer två. ”Jag hade ett samtal med honom i går kväll. Om man nu kan kalla det samtal. Självmord, självmord, man måste rubricera och visa att utredningen går framåt trots att man riskerar att trampa ner fakta – om än obetydliga – som maskrosor.” Maskrosor, tänkte han, är blomstersamhällets fattiga, ingen respekterar dem, man trampar ner dem och matar kaniner med dem. Medan ingen skulle drömma om att trampa på en ros. Än mindre ge den åt kaniner. Det blev tyst, alla var medvetna om att den nye domaren var otålig och att kommissarien var på dåligt humör. ”Jag rubricerar”, sade Bourlin med en suck, som om han blivit fysiskt besegrad, ”på villkor att vi än en gång försöker tyda tecknet hon gjort bredvid badkaret. Rejält och väldigt tydligt, men obegripligt. Det finns där, hennes sista budskap.” ”Obegripligt, ja.” ”Jag ringer Danglard. Han kanske vet.” Fast maskrosor är tuffa, tänkte Bourlin som fullföljde sin tankegång, och rosor är ömtåliga. ”Inspektör Adrien Danglard?” sade en polisassistent. ”På Krim i trettonde arrondissementet?” ”Just det. Han vet saker som ni inte skulle hinna lära er om ni så levde trettio liv.” ”Men kommissarie Adamsberg finns ju alltid i bakgrunden”, mumlade polisassistenten. ”Och?” sade Bourlin och reste sig smått majestätiskt stödd mot bordet. ”Ingenting, kommissarien.”
14
III
Adamsberg tog upp sin mobiltelefon, föste undan en hög med mappar, lade upp fötterna på bordet och lutade sig tillbaka i stolen. Han hade knappt sovit en blund på hela natten, en av hans systrar hade fått lunginflammation, hur vete gudarna. ”Kvinnan i 33:an?” frågade han. ”Hon som skar upp armarna i badkaret? Varför stör du mig med det klockan nio på morgonen, Bourlin? Enligt internrapporten rör det sig om självmord. Tvivlar du på det?” Adamsberg tyckte om kommissarie Bourlin. Storätare, storrökare och stordrinkare, ständigt på högvarv, på vippen att explodera, flög lågt över avgrunden, stenhård, lockig som ett litet lamm och en värdig kämpe som skulle bli kvar i tjänst tills han fyllde hundra. ”Vermillon, den nye nitiske undersökningsdomaren biter sig fast som en fästing”, sade Bourlin. ”Du vet vad fästingarna ställer till med?” ”Ja, visst. Om man upptäcker en liten skönhetsfläck med ben är det en fästing.” ”Och vad gör man då?” ”Man drar ut den med en pytteliten kofot som man snurrar runt. Ringde du för att säga det?” 15
fred vargas
”Nej, jag ringer därför att domaren är en stor fästing.” ”Vill du att vi ska dra ut honom tillsammans med en jättelik kofot?” ”Han vill ha en brottsrubricering och det vill inte jag.” ”Varför inte det?” ”Den döda hade sprutat på sig parfym och tvättat håret på morgonen och hon efterlämnade inget avskedsbrev.” Adamsberg blundade och lät Bourlin redogöra för hela historien. ”Ett obegripligt tecken? Vid badkaret? Och vad vill du att jag ska hjälpa till med?” ”Inte du. Jag vill att du skickar över Danglard. Jag behöver hans hjärna. Han kanske vet något ingen annan vet. Och då slipper jag få dåligt samvete.” ”Bara hans hjärna? Vad ska jag göra med kroppen då?” ”Låt den hänga med så gott det går.” ”Danglard har inte kommit än. Du vet att han har sina egna tider beroende på dagsformen. Eller rättare sagt gårdagens kvällsform.” ”Dra upp honom ur sängen, jag väntar på er båda i hennes lägenhet. En sak till: polisassistenten jag har med mig är en ung fårskalle. Han måste lära sig vad tålamod vill säga.” Adamsberg satt i Danglards gamla soffa och drack starkt kaffe medan han väntade på att hans inspektör skulle klä på sig. Han hade bedömt att den snabbaste lösningen var att åka hem till Danglard, väcka liv i honom och fösa in honom i bilen. ”Jag hinner inte ens raka mig”, vrålade Danglard när han såg sig i spegeln. 16
i st i de r
”Du är inte alltid nyrakad när du kommer till Krim.” ”Det är en annan sak. Nu är jag väntad i egenskap av expert. Experter rakar sig.” Adamsberg kunde inte låta bli att granska de båda vinflaskorna på soffbordet, glaset som låg på golvet och mattan som fortfarande var fuktig. Det blir inga fläckar av vitt vin. Danglard måste ha tillåtit sig att somna på soffan nu när han slapp de granskande blickarna från de fem barnen som han vårdat som kulturskatter. De båda tvillingparen hade flugit ut och pluggade på universitet och tomrummet i familjen var inte av godo. Men den yngste var kvar, den blåögde sonen som inte var Danglards och som hans fru hade lämnat i hans vård när hon stack utan att ens se sig om i dörren, något Danglard berättat hundra gånger. Förra året hade Adamsberg med risk för att det skulle uppstå en brytning mellan honom själv och kollegan påtagit sig rollen som plågoande och tvingat honom till doktorn. Danglard hade inväntat provsvaren likt en berusad zombie. De hade inte visat något anmärkningsvärt. Det finns de som på något mirakulöst vis alltid klarar sig och det var ändå inte den största av Danglards gåvor. ”Och vad handlar det om egentligen”, frågade Danglard och knäppte manschettknapparna. ”Vad vill de veta? Är det en hieroglyf?” ”Det är gjort av en kvinna precis innan hon tog livet av sig. Ett obegripligt tecken. Kommissarie Bourlin är väldigt bekymrad, han vill förstå vad det handlar om innan han rubricerar fallet. Domaren är på honom som en fästing. En väldigt stor fästing. Vi har några timmar på oss.” ”Jaha, är det Bourlin”, sade Danglard lättat och knäppte kavajen. ”Är han rädd att den nye domaren ska bryta ihop?” 17
fred vargas
”Han är en fästing och Bourlin är rädd att bli förgiftad.” ”Eftersom han är en fästing är Bourlin rädd för att han ska utsöndra sin saliv i honom”, rättade Danglard och knöt slipsen. ”Inte alls som en orm eller en loppa. Fästingar är förresten inte insekter utan spindeldjur.” ”Just det. Och vad tror du om Vermillons saliv?” ”Ärligt talat är den nog inte hälsosam. Men jag är ingen expert på svårtydda tecken. Jag är son till en gruvarbetare i norra Frankrike”, påminde Danglard stolt. ”Jag har bara udda spridda kunskaper.” ”Men han vill ha din hjälp i alla fall. En samvetsfråga.” ”Om jag för en gångs skull ska fungera som samvete ställer jag givetvis upp.”
18