Kim Thúy
v i roman Översättning från franska: Ulla Linton
Av samma författare: Ru (2011) Mãn (2013)
KIM THÚY, VI Originalets titel: Vi Copyright © 2016 by Les Éditions Libre Expression Translation copyright © 2016 by Sekwa förlag We acknowledge the support of the Canada Council for the Arts for this translation./Boken utges med stöd från Canada Council for the Arts.
Översättning: Ulla Linton Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Michael Fitzsimmons / Fotolia Författarporträtt: © Rafal Maslow typografi och Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: MinionPro Tryck: Nørhaven, Danmark 2016 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-58-8 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3 A 118 20 Stockholm www.sekwa.se
v i
Nedanför fläkten på den elfenbensvita väggen i matsalen hängde en klarröd, hård pappskiva med ett litet block som innehöll trehundrasextiofem blad. På varje blad stod årtal, månad, veckodag och två olika datum: det ena enligt solkalendern och det andra enligt månkalendern. Ända sedan jag blev stor nog att klättra upp på en stol förärades jag nöjet att rycka bort ett blad så fort jag vaknade. Jag var tidens väktare. Men jag blev av med mitt uppdrag när mina bröder Long och Lộc fyllde sjutton år. Från och med deras sjuttonårsdag, som vi inte firade, stod min mor och grät vid almanackan varje morgon. Jag hade en känsla av att hon själv slets sönder när hon rev bort dagens blad. Tickandet från väggklockan som brukade få oss att somna när vi skulle sova middag lät plötsligt som en tidsinställd bomb. Jag var lillan, mina tre äldre bröders enda syster, den som alla skyddade som en dyrbar flaska parfym i en glasmonter. Även om jag var för liten för att bli invigd i familjens bekymmer, förstod jag att mina båda äldsta bröder skulle bli tvungna att ge sig ut på slagfältet den dag de fyllde arton år. Om de skickades till Kambodja för att slåss mot Pol Pot eller till gränsen mot Kina, det var lika illa, båda platserna ledde till samma öde, samma död.
MEKONG CỬU LONG – De nio drakarna
Jag var åtta år när vårt hem försjönk i tystnad.
v i
HANOI HÀNỘI – Innanför floden
v i
M i n f a r f a r v a r jurist med ”inhemsk” examen från universitetet i Hanoi. Frankrike sörjde för alla sina undersåtars utbildning, men betraktade koloniernas akademiska examina som mindre värda. Kanske fanns det goda skäl till det, livsvillkoren i Indokina hade i alla fall ingenting gemensamt med de franska på den tiden. Däremot var kunskapskraven och examensuppgifterna på samma höga nivå. Farfar berättade ofta om den rad av muntliga tentor som följde på de skriftliga proven när han tog sin studentexamen. Vid ett muntligt förhör i franska fick han stå inför sina lärare och först översätta en vietnamesisk dikt till franska och sedan en fransk till vietnamesiska. Räkneuppgifter skulle man också kunna lösa i huvudet. Men det svåraste provet av alla var att utsättas för den fientliga attityden hos dem som hade ens öde i sin hand, utan att tappa fattningen. Professorernas känslokyla kom inte som någon överraskning för studenterna, eftersom intellektuella akademiker ansågs sitta på toppen av samhällets hierarkiska pyramid. Där tronade de som en samling visa män och behöll sin status inför eleverna livet ut. Att ifrågasätta deras ord var fullständigt otänkbart, de hade tillgång till de eviga sanningarna. Därför protesterade inte heller min farfar när lärarna gav honom ett franskt förnamn. Det hade hans föräldrar aldrig gjort, kanske för att de inte kom på tanken, kanske som en tyst protest. I den ena klassen efter den andra, år efter år, gav lärare efter lärare honom ett nytt
namn. Henri Lê Văn An, Philippe Lê Văn An, Pascal Lê Văn An … Det enda han behöll av alla dessa namn var Antoine, och ”Lê Văn An” gjorde han om till efternamn.
v i
SAIGON SÀI GÒN – Skogens och bomullsträdets stad
v i
Tillbaka i Saigon med examensbeviset i fickan blev min farfar så småningom en respekterad domare och stormrik jordägare. Han var så stolt över att ha skapat sig både ett namn och ett avundsvärt imperium att han ville föra namnet vidare till alla sina barn: Thérèse Lê Văn An, Jeanne Lê Văn An, Marie Lê Văn An … och så min far, Jean Lê Văn An. Min far var den ende sonen i en familj med sex döttrar. För mig var det tvärtom. Men precis som jag var han yngst, född då ingen längre vågade hoppas på ett framtida familjeöverhuvud. Hans födelse förändrade hela livet för min farmor som varenda dag hade fått höra spydigheter om sin oförmåga att alstra en värdig arvtagare. Hon hade slitits mellan sin önskan att vara sin mans enda kvinna och plikten att utse en andra hustru. Turligt nog var hennes man en av dem som hade anammat den franska modellen att bara ha en fru. Om han nu inte helt enkelt var kär i min farmor, en kvinna som var känd i hela Cochinkina för sin ljuvliga, sinnliga skönhet.
CÁI BÈ – Knippet, Buketten av strån
F a r m o r t r ä f f a d e f a r f a r tidigt en morgon på den flytande marknaden i Cái Bè, ett område som består av hälften mark, hälften vatten vid en av Mekongs flodarmar. Varje dag sedan år 1732 fraktar bönderna stora lass med frukt och grönsaker till den här delen av deltat för att sälja sina skördar till grossister. Träbåtarnas färgton smälter samman med det lerbruna vattnet, och på håll ser det ut som om meloner, ananaser, kålhuvuden, pompelmuser och pumpor kommer flytande av sig själva för att bli fångade i flykten av karlarna som står och väntar vid bryggorna från tidig morgon. Än i dag överräcker man frukter och grönsaker från hand till hand som om det gällde att ge köparen ett förtroende och inte att sälja en vara. Vid färjeläget stod farmor som hypnotiserad av de samspelta repetitiva rörelserna, när farfar fick syn på henne. Först blev han bländad av solen och sedan som bedövad av den unga flickan vars ovanligt kurviga kropp framhävdes av skärningen på hennes vietnamesiska klänning som inte medgav några häftiga rörelser och än mindre några tvetydiga avsikter. Tryckknapparna på höger sida håller ihop klänningen utan att stänga till den. Ett enda oförsiktigt eller vidlyftigt kliv kan få tunikan att öppnas helt och hållet. För att inte ta risken att uppträda oanständigt var alla skolflickor tvungna att bära underklänning under tunikan. Å andra sidan kan ingenting hindra klänningens två långa skört att flyga upp i en vindpust och fånga de hjärtan som har svårt att motstå skönhetens makt.
v i
Farfar föll i denna fälla. Förblindad av klänningsflikarnas ljuva och nyckfulla flykt talade han om för sin kamrat att han inte tänkte resa från Cái Bè utan den kvinnan. Han blev tvungen att förödmjuka den unga flicka han redan var förlovad med och göra sig ovän med sina äldre släktingar, innan han ens fick snudda vid min farmors händer. Somliga trodde att han blivit betagen av hennes mandelformade ögon och långa ögonfransar, andra höll på hennes fylliga läppar och några var övertygade om att han blivit förförd av hennes breda höfter. Ingen hade lagt märke till de smala fingrarna som höll en anteckningsbok tätt intill bröstet, ingen utom min farfar som beskrev dem i många decennier. Han fortsatte att beskriva dem långt efter det att den åldrade huden hade förvandlat de släta, gracila fingrarna till fantasieggande myt eller åtminstone kärlekssaga.
v i