Provläs: I väntan på Bojangles

OLIVIER BOURDEAUT

i v채ntan p책 bojangles

Olivier Bourdeaut

I väntan på Bojangles Översättning: Ulla Linton

roman

OLIVIER BOURDEAUT, I VÄNTAN PÅ BOJANGLES Originalets titel: En attendant Bojangles Copyright © Finitude, 2015 Translation copyright © 2016 by Sekwa förlag This book has been published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris.

Citatet från Charles Bukowskis dikt ”Somliga” på sida 9 är översatt av Einar Heckscher. Översättning: Ulla Linton Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © GraphicaArtis/Getty Images Författarporträtt: © Editions Finitude typografi och Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2016 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-63-2 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3 A 118 20 Stockholm www.sekwa.se

till mina föräldrar med tack för den blandning av ömhet och överseende som varje dag vittnade om deras kärlek

”somliga blir aldrig galna. vilka i sanning förfärliga liv de måtte leva.”

Charles Bukowski

Det här är min helt sanna historia, med rena lögner och bakvända lögner, så där som livet ofta är.

1 Innan jag föddes arbetade min far med att jaga flugor med harpungevär, det berättade han själv för mig en gång. Och så visade han mig både harpunen och en mosad fluga.

– Jag sa upp mig för att det var så svårt och så dåligt betalt, sa han och stoppade tillbaka sitt gamla arbetsredskap i en lackerad låda. Nu för tiden öppnar jag bilverkstäder, det är mycket jobb men väldigt bra betalt.

Min första dag i skolan började med att vi skulle presentera oss för varandra, men när jag med viss stolthet berättade om min fars olika yrken, blev jag inte bara milt tillrättavisad utan också våldsamt utskrattad.

– Sanningen lönar sig illa, till och med när den för en gångs skull är lika rolig som en lögn, suckade jag.

I verkligheten var min pappa en lagens man.

– Det är lagen som ger oss mat på bordet! sa han och skrattade gott medan han stoppade sin pipa.

13

OLIVIER BOURDEAUT

Nu var han inte domare, inte riksdagsman, inte notarie eller advokat, han var inte ens i närheten av något sådant. Men det var tack vare sin vän senatorn som han hade kommit i gång med sin verksamhet. Väl informerad, från själva källan, om vilka nya lagar som var på gång, hade han kastat sig in i en helt ny bransch som senatorn mer eller mindre hade hittat på själv.

Nya lagar, nytt yrke. Det var så min far blev ”bilverkstadsentreprenör”. För att välsigna landet med en trafiksäker fordonsflotta hade senatorn nämligen bestämt att varenda kotte skulle vara tvungen att låta kontrollera sin bil. Så alla som ägde ett bilskrälle av något slag, limousin, minibuss eller en riktig skrothög, måste låta bilen genomgå en teknisk hälsokontroll. Fattig och rik, alla fick foga sig. Och eftersom det var obligatoriskt kunde min far låta kunderna betala dyrt, mycket dyrt.

Han fakturerade för allt, både en och två gånger, för besiktning och efterbesiktning, och att döma av hans bullrande skrattsalvor tyckte han att det hela var utmärkt bra precis som det var.

– Jag räddar liv, jag räddar liv! skrockade han där han satt med näsan i högen av kontoutdrag.

På den tiden var det mycket lönsamt att rädda liv.

När han så småningom hade öppnat massor av bilverkstäder sålde han dem till en konkurrent, vilket gladde mamma, som inte var lika förtjust i att han räddade liv, 14

I VÄNTAN PÅ BOJANGLES

eftersom han måste jobba så mycket att vi knappt fick se honom alls.

– Jag jobbar så sent för att bli klar desto tidigare, brukade han säga, men jag förstod aldrig vad han egentligen menade med det.

Det hände ofta att jag inte förstod min pappa. Med åren förstod jag honom lite bättre, men aldrig helt och hållet. Och det var bra som det var.

Han påstod att han var född med det lite svullna, gulbruna vecket han hade på högra sidan av underläppen och som gav honom ett stiligt, aningen snett leende, men jag var inte dummare än att jag begrep att det berodde på hans flitiga piprökande. Han hade en spikrak mittbena som delade håret i en liten våg åt vardera sidan och påminde väldigt mycket om den preussiska husaren på den stora tavlan i hallen. Bortsett från min pappa och preussaren har jag aldrig sett någon enda människa med en sådan frisyr. Han hade kupiga, djupt liggande blå ögon och det gjorde hans blick mycket speciell, rullande och intensiv på samma gång. De här åren var han alltid glad och lycklig, och jag hörde honom ofta säga: – Jag är en idiot, men en lycklig idiot!

Och mamma svarade: – Vi tror er på ert ord, Georges, vi tror er på ert ord!

15

OLIVIER BOURDEAUT

Han gick jämt och smågnolade, alltid lika falskt.

Ibland visslade han, lika falskt, men det var uthärdligt precis som allt annat som görs utan onda avsikter. För mig brukade han berätta helt otroliga historier och de få gånger vi inte hade gäster hemma vecklade han ihop sin långa lekamen i min säng, när han skulle natta mig.

Och jagade omedelbart bort varje uns av min eventuella sömnighet genom att börja rulla med ögonen eller frammana en mörk skog, ett rådjur, en liten tomte eller en likkista. För det mesta slutade det med att jag antingen hoppade jämfota i sängen eller låg skräckslagen på golvet bakom gardinerna.

– Men en riktigt bra historia ska få öronen att trilla av, sa han innan han gick ut ur mitt rum.

Och man trodde honom på hans ord. På söndagseftermiddagarna tränade han för att gottgöra veckans utsvävningar. Med bar överkropp och pipan i munnen stod han framför den stora guldinramade spegeln, som var krönt med en jättelik rosett, och höjde och sänkte sina mycket små hantlar och lyssnade på jazz. Han kallade passet ”gym tonic”, eftersom han hejdade sig då och då för att ta några djupa klunkar gin och tonic, och försökte också inspirera mamma: – Marguerite, ni borde också börja sporta, jag lovar er att det är roligt och man känner sig mycket bättre efteråt!

Varpå mamma, som just då blundade med ena ögat 16

I VÄNTAN PÅ BOJANGLES

och pressade tungspetsen mot framtänderna medan hon försökte spetsa oliven i sin martini med ett drinkparaply, svarade: – Och ni, Georges, ni borde verkligen prova apelsinjuice, då lovar jag att ni inte tycker att den där sporten är lika rolig efteråt! Och var så snäll att sluta kalla mig Marguerite, det låter som en kossa, välj ett annat namn, annars börjar jag snart råma!

Jag har aldrig förstått varför, men min pappa bytte ut mammas förnamn nästan varje dag. Det gick aldrig mer än två dagar innan det var dags för ett nytt. Och även om mamma gjorde sig av med vissa förnamn mycket snabbt, var hon väldigt road av själva vanan, varenda morgon såg jag hur ivrig och full i skratt hon var, där hon satt i köket med armbågarna på bordet och hakan i händerna eller halva ansiktet dolt i sin stora kopp och följde pappa med blicken i väntan på utslaget.

– Å, nej, ni kan inte utsätta mig för något sådant!

Inte Renée, inte i dag! Vi ska ju ha gäster i kväll! fnittrade hon, men vände sig snabbt mot spegeln och hälsade på den nya Renée med en ful grimas, på en ny Joséphine med värdig min eller med uppblåsta kinder på en ny Marylou.

– Och till råga på allt har jag inte ett skvatt Renée i min garderob!

17

OLIVIER BOURDEAUT

En enda dag på hela året var mammas förnamn redan avgjort. Den 15 februari hette hon Georgette. Det var inte hennes riktiga namn, det var lånat av helgonet Sankta Georgette som firas dagen efter Sankt Valentins och Alla hjärtans dag. Mina föräldrar tyckte inte att det var det minsta romantiskt att äta middag på en restaurang bland en massa utkommenderade par som kände sig tvungna att fira sin kärlek den 14 februari. Så de firade Sankta Georgette i stället och njöt varje år av att vara restaurangens enda gäster och av all service man slösade på dem. Dessutom tyckte pappa att en romantisk afton inte kunde ha något annat än ett kvinnonamn.

– Får jag be er reservera ert allra bästa bord till Georgette och Georges! Och lova mig att ni inte har kvar några av de där bedrövliga hjärtformade bakelserna! Absolut inte! Tack, gudskelov! sa han när han bokade bord på någon lyxkrog.

För mina föräldrar handlade Sankta Georgette minst av allt om någon tillfällig romans.

När hela affären med bilverkstäderna var över och pappa inte behövde gå upp i ottan för att vi skulle få mat på bordet, började han skriva böcker. Hela tiden, massor. Han satt vid sitt stora skrivbord med ett papper framför sig och skrattade åt det han skrev och skrev sådant som fick honom att skratta, stoppade sin 18

I VÄNTAN PÅ BOJANGLES

pipa och fyllde askkoppen med aska, rummet med rök och pappret med bläck. Å andra sidan lyckades han samtidigt tömma ett okänt antal kaffekoppar och flaskor av olika slag. Men han fick alltid samma svar från förlagen: ”Det är välskrivet och kul, men ren rappakalja utan rim och reson!” För att trösta honom, när han hade blivit refuserad, sa mamma: – Såvitt jag vet finns det gott om böcker utan rim!

Och reson har aldrig någon läsare frågat efter såvitt jag vet, det hade man nog hört talas om i så fall!

Och så skrattade vi gott alla tre.

Pappa brukade säga att mamma stod så nära stjärnorna att hon kunde säga du till dem, vilket jag tyckte var konstigt eftersom hon faktiskt brukade säga ni till alla, till och med till mig! Mamma niade också vår jungfru från Numidien, alltså den förnäma och förunderliga jungfrutranan som bodde hos oss och gick omkring i våningen med sin lätt svängda, långa svarta hals, sina vita örontofsar och illröda ögon ända sedan den dag då mina föräldrar kom hem med henne efter en resa vart det nu var i deras tidigare liv. Vi kallade henne för ”Mademoiselle Umbärlig”, eftersom hon inte kunde göra någonting alls förutom att ge hals, lägga små runda pyramider på parketten och väcka mig mitt i natten genom att knacka på min dörr med sin långa, olivgröna 19

OLIVIER BOURDEAUT

och orangea näbb. Mademoiselle sov alltid stående med huvudet under ena vingen. När jag var liten försökte jag göra på samma sätt, men det var verkligen inte lätt.

Mademoiselle tyckte om när mamma låg och läste i soffan och klappade henne på huvudet i timme efter timme. Som alla andra kloka fåglar tyckte Mademoiselle mycket om böcker. En gång ville mamma absolut att Mademoiselle Umbärlig skulle följa med henne in till stan och shoppa, hon hade till och med låtit göra ett pärlbesatt koppel åt henne för det här tillfället, men Mademoiselle blev rädd för alla människor och alla människor blev rädda för henne eftersom hon skrek som aldrig förr. En gammal dam med tax sa till och med att det var både omänskligt och livsfarligt att gå på trottoarerna med en fågel i band.

– Pyttsan! Päls eller plymer, vad spelar det för roll?

Mademoiselle har aldrig bitit en enda levande varelse och för min del tycker jag att hon är otroligt mycket mer elegant än er lilla pälskorv! Kom nu, Mademoiselle, så går vi hem, de här människorna är verkligen alldeles för vulgära för oss!

När mamma kom hem var hon mycket upprörd och som alltid vid sådana tillfällen måste hon berätta för pappa vad som hade hänt in i minsta detalj. Och som vanligt var det inte förrän hon hade fått berätta allt som hon blev på gott humör igen. Hon blev ofta 20

I VÄNTAN PÅ BOJANGLES

upprörd, men det varade aldrig länge, pappas röst hade samma verkan på henne som ett lugnande medel.

Men annars var hon entusiastisk över det mesta, hon var omåttligt road av alla slags glada nyheter om allt och alla, det var som om hon tog glädjeskutt genom livet. Mig behandlade hon varken som en vuxen eller ett barn, snarare som en liten figur i en roman. En roman som hon älskade högt och innerligt, och som hon försjönk i så fort hon fick en chans. Men hon ville aldrig höra talas om sådant som var tråkigt eller sorgligt.

– Om verkligheten är tråkig, ska ni berätta något vackert för mig, ni ljuger så bra, det får ni absolut inte missunna oss!

Då brukade jag berätta om en dag som jag hittade på från början till slut, och hon klappade i händerna och kvittrade: – Vilken underbar dag, mitt älskade barn, vilken dag, vilken bravad, jag är omåttligt glad, ni måste ha haft väldigt roligt!

Och så pussade hon mig överallt. Pickade, som hon sa, och jag tyckte mycket om att bli pickad. Varje morgon, så fort hon hade fått sitt namn för dagen, gav hon mig en av sina nyparfymerade sammetshandskar för att jag skulle ha något att hålla i handen hela dagen. ”Några ansiktsdrag speglade hennes lite barnsliga 21

OLIVIER BOURDEAUT

sätt, de vackert välvda kinderna och de gröna ögonen som glittrade av sorglöshet. De blanka hårspännena i pärlemor, som hon fäste lite hur som helst för att tämja sin lejonman till hår, gav också ett intryck av okynnig, omogen skolflicka. Men hennes fylliga, karmosinröda läppar som mirakulöst nog alltid lyckades hålla den vita, vippande cigaretten på plats, och hennes långa ögonfransar som tycktes ta mått på själva livet, gjorde klart för alla som såg henne att hon var vuxen. Och hennes kläder, som var rätt originella och extremt eleganta, inte minst i de kombinationer hon bar dem, gav klart besked om att hon var en erfaren kvinna.”

Så skrev min pappa i sin hemliga dagbok, som jag hittade långt senare. Rimmat var det väl inte, men där fanns i alla fall reson av ett alldeles särskilt slag.

Mina föräldrar dansade jämt, överallt. Tillsammans med sina vänner om nätterna och för sig själva från morgon till kväll. Ibland dansade jag med dem. De dansade på ett helt otroligt sätt, de knuffade undan allt som kom i deras väg, pappa kastade mamma högt upp i luften, fångade in henne igen med fingertopparna efter en piruett eller två eller till och med tre. Han slängde henne mellan sina ben, fick henne att flyga runt honom som en vindsnurra, och om han råkade tappa henne satte hon sig pladask på rumpan med sin vida kjol 22

I VÄNTAN PÅ BOJANGLES

omkring sig, som en tekopp på ett fat. När de dansade, blandade de sig alltid en lång rad märkliga drinkar med små paraplyer, oliver och skedar, ur ett otal olika sorters flaskor. På byrån i salongen, framför ett enormt svartvitt foto av mamma som hoppar ner i en swimmingpool i aftonklänning, stod en gammal fin grammofon, där de alltid spelade samma vinylskiva med Nina Simone och alltid samma låt: ”Mister Bojangles”. Det var den enda skiva som fick spelas på den grammofonen, all annan musik tvingades nöja sig med en modern, småtrist hi-fi-anläggning. Det var verkligen en vansinnigt bra låt, sorgsen och glad på samma gång och den försatte alltid mamma i samma tillstånd. Den var ganska lång, men ändå alltid för kort, knappt hade den slutat förrän mamma klappade i händerna och ropade: ”Nu sätter vi på Bojangles igen!”

Då var det bara att ta tag i pickupen och placera den med diamanten på skivans kant en gång till. Först trodde jag att de skojade när de kallade spetsen på nålen för diamant. Sedan förstod jag att ingenting annat än en diamant kunde åstadkomma sådan musik.

23

OL I V I ER BOU R DE AU T

i väntan på bojangles ”Innan jag föddes arbetade min far med att jaga flugor med harpungevär, det berättade han själv för mig en gång.

Och så visade han mig både harpunen och en mosad fluga.

– Jag sa upp mig för att det var så svårt och så dåligt betalt, sa han och stoppade tillbaka sitt gamla arbetsredskap i en lackerad låda.”

En pojke växer upp med en mamma som byter namn varje dag, en pappa som älskar att ljuga ihop historier och en trana som husdjur.

Föräldrarna älskar att dansa och allra helst till Nina Simones ”Mister Bojangles”. De har vänt vuxenansvar och konventioner ryggen för att göra varje dag till ett äventyr. Men när skatteverket knackar på dörren och deras tillvaro riskerar gå om intet, glider mamman över gränsen till galenskap och blir intagen. Pappan och sonen kokar då ihop en storartad plan för att frita henne och få sitt gamla liv tillbaka.

© ED IT I O N S FIN IT U D E

I väntan på Bojangles är en fantastisk saga som sprudlar av charm och humor.

Olivier Bourdeaut är fransman, född 1980, och I väntan på Bojangles är hans debutroman.

Boken gjorde succé i Frankrike och rättigheterna såldes snabbt till ett stort antal länder. Översättning från franska: Ulla Linton

”Den har helt enkelt alla ingredienser för att tilltala varenda läsare mellan 7 och 77 år.” LIVR ES-HEBD O ”Här finns samma rytm och bildrika prosa som i Boris Vians Dagarnas skum, och samma lättsinniga uppgivenhet som i Natten är ljuv av Fitzgerald.” LES INR OCKUPT IB LES

978-91-87648-63-2