Provläs: Kärlekens fyra årstider

AV F Ö R FATTAR E N TI L L SUCCÉ N

ALLT JAG ÖNSKAR MIG

GRÉGOIRE DELACOURT

kärlekens fyra årstider

Grégoire Delacourt

Kärlekens fyra årstider Översättning: Sofia Strängberg

roman

Av samma författare: Allt jag önskar mig (2013) Författaren i familjen (2014) Allt vi såg var lycka (2015)

GRÉGOIRE DELACOURT, KÄRLEKENS FYRA ÅRSTIDER Originalets titel: Les quatre saisons de l’été Copyright © 2015 by Editions Jean-Claude Lattès Translation copyright © 2016 by Sekwa förlag Citatet av Nostradamus på s. 131 är översatt av Åke Ohlmarks. Översättning: Sofia Strängberg Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Zffoto / Fotolia Författarporträtt: © Benjamin Decoin typografi och form: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2016 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-67-0 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3 A 118 20 Stockholm www.sekwa.se

Till Dana, Dana, Dana och Dana

”Och själva var vi som papperslyktorna under sena festkvällar: nebrutna av flera kärlekars glädje och sorg.”

Valery Larbaud, Enfantines.

Pimpinella

Det var sommaren då Cabrel sjöng ”Hors Saison” och alla sjöng Cabrel.

Det var sommaren som kom så snabbt. Faktiskt redan sista helgen i maj då temperaturen plötsligt steg till 20 grader.

Vi hörde de första skratten klinga i villaträdgårdarna, de torra hostningarna orsakade av den första feta grillröken, och illtjuten från kvinnor som överraskades när de låg och solade, halvnakna. Det lät som fågelskrik. Det lät som hela byn var full av fjäderfän.

Och så började männen träffas på kvällarna när det blivit svalare och dricka de första roséflaskorna – alltid väl kylda för att lura alkoholen och söva de onda makterna så att de kunde hälla i sig ännu mer. Och sommaren hade verkligen börjat.

13

kärle k ens f y ra å rstide r

Det var sommaren med Victoire. Victoires och min sommar.

Hon hade gyllenblont hår, smaragdgröna ögon som små slätslipade ädelstenar och läppar lika fylliga som en mogen frukt. Victoire är min victory, hon är det bästa jag gjort! sa hennes pappa med ett nöjt flin. Än var hon inte min, men jag höll på att närma mig henne. Sakta men säkert.

Victoire var tretton år. Jag var femton.

Mamma brukade säga att jag hade ett lillgammalt utseende som enligt henne påminde om hur pappa hade sett ut som ung. Min röst hade blivit mörkare och lät hes emellanåt, som den kan göra hos vissa män i målbrottet. Ett mörkt skäggstrå krullade sig på överläppen. Det var knappast någon vacker syn, tyckte jag då, men Victoires smaragdögon kunde konsten att se bortom sådana saker.

Jag var hennes vän. Jag drömde om att bli betydligt mer.

* Mamma hade blivit av med jobbet i början av året. I samma veva som det slog till och blev riktigt kallt.

Hon hade sålt kläder i butiken Modes de Paris på Rue Esquermoise i Lille. Hennes utstrålning och takt hade likväl 14

pi m pi n e l l a

gjort underverk och hennes säkra smak hade hjälpt många rundnätta damer att känna sig vackrare och lättare. Men inget kunde hindra det orättvisa i naturens gång.

Efter veckor av tårar och Martini bestämde hon sig för att ta tag i sitt liv. Hon anmälde sig till en bokföringskurs.

I brist på pengar kan jag åtminstone räkna andras, sa hon.

Jag tyckte om hennes självironi som hjälpte henne igenom det mesta. Hon klippte håret kort och köpte en ljusrosa vårklänning som framhävde hennes smala midja och rejäla byst oförskämt väl.

Efter pappas död – knall och fall i en hjärtattack när han satt och körde sin röda bil, en olycka som skördade ytterligare tre offer – hade hon inte haft hjärta att öppna sitt eget för någon igen.

Inget kan någonsin ersätta honom, ingen i hela världen! jämrade hon sig. Jag är en kvinna menad att älska en enda man, det har jag lovat.

Hon trodde, precis som jag själv ville tro på den tiden, att kärlek var något man upplevde en enda gång.

Jag var tre år. Jag hade inga minnen alls av pappa. Det faktum att jag saknade bilder, dofter, starka armar och pussar mot en sträv kind, fick mamma att gråta. Icke desto mindre ansträngde hon sig för att hålla hans minne vid liv.

Hon visade mig foton på deras första tid tillsammans: i en 15

kärle k ens f y ra å rstide r

park, på stranden i Étretat, två suddiga figurer i en andraklassvagn, på uteserveringen till en restaurang, vid en fontän i Rom, ett vackert litet torg bakom Palazzo Mattei di Giove, en enorm dubbelsäng med vita lakan, troligen på morgonen, han tittar in i kameran, det är säkert hon som tar fotot, han ler, han är stilig – som Gérard Philipe i Djävulen i kroppen – trött men lycklig, ingenting kan hända honom. Jag finns inte än. Bara de första bilderna i en stor kärleksfilm.

Hon brukade berätta för mig om hans händer. Om hans lena hud. Hans varma andetag. Hon berättade hur han lyfte upp mig i famnen, lite tafatt. Hur han vaggade mig. Hon nynnade samma visor som han hade sjungit i mitt öra när jag var nyfödd. Hon grät över tomheten. Över tystnaden.

Hon grät över allt hon var rädd för, och gråten gjorde henne förskräckt. Hon tittade på de alltför få fotona och föreställde sig hur han skulle se ut med rynkor. Hans ögon skulle ha varit som små solar, förstår du. Och bekymmersrynkorna, här, skulle ha varit ännu djupare. Han skulle ha några grå hårstrån här och där också, men han skulle bara vara ännu vackrare.

Hon reste sig och sprang in i sovrummet.

Under uppväxten drömde jag om en bror och om det inte gick, en syster, eller varför inte en stor gosig hund, men mamma förblev sitt livs förlorade kärlek trogen. Och inte 16

pi m pi n e l l a

ens den unge apotekaren med sin förföriska och ”hollywoodaktiga” charm, som folk sa på stan om mannen som var förtjust i henne, inte ens parfymerna, chokladaskarna, löftena och blombuketterna, kunde få henne att ändra åsikt.

Det var sommaren då mamma lärde sig hela kapitlet om kostnader och förluster av verkligt värde. Förteckningen över tabeller och figurer. Engångsförpackningar.

Det var sommaren då hon gjorde mig till sin hjälplärare.

Sin handledare. Hon kallade mig sin lille gubbe. Hon tyckte att jag blev mer och mer lik pappa. Hon var stolt. Hon älskade mig. Hon log åt mig där jag satt och slickade igen kuvert med cv:n i, hennes små flaskpostar, så många att jag skar mig på tungan. Hon tog min hand. Hon kysste den.

– Jag är ledsen för den här sommaren, förlåt mig, Louis.

Det var sommaren då vi inte åkte någonstans på semester.

* Vi bodde i Sainghin-en-Mélantois.

Ett bysamhälle utan några speciella kännetecken, som vilken fransk by som helst. En Saint Nicolas 1500-talskyrka.

En Kors och Tvärs spelbutik. Ett 8–Åtta snabbköp. Ett Dhaussy bageri. En Röda Pionen blomsterhandel. En Centrumbaren. Ett café. Och ytterligare ett där de som slutat 17

kärle k ens f y ra å rstide r

kryssa runt hade lagt ankar. Vi brukade säga att de drack gift som gjorde att de raglade och pratade på om skepp och stormar och saker som de aldrig hade upplevt men som de sa sig minnas. Hjärnspöken. Platser dit de hade rest utan att någonsin lämna byn, för ett krig eller för en flicka. En kväll grabbade en av dem tag i mig när jag var på väg hem från skolan. En donna från Tonkin, det du grabben, gastade han, med kropp som en gudinna, en läcker hora, ah, en skamlös puma med nattsvarta ögon. En dag, killen, kommer du få uppleva en eld så mäktig att hela din kropp står i lågor.

Han misstog sig inte.

I botten av glasen simmade deras drömmars kvinnor.

Det sas att deras ansikten bildade kartorna och kvalen över alla länder dit de aldrig rest.

Sainghin-en-Mélantois. Nästan direkt efter matställena dök tegelhusen upp med sina radhusträdgårdar likt ett slumpartat lapptäcke som sträckte sig ända bort till de stora rödbets- och sädesfälten, och grusvägarna som fortsatte till Noyelleskogen, där pojkarna försökte imponera på flickorna med sina gevär i den första vårsolen genom att sikta på sparvarna och siskorna, som tack och lov flög snabbare än deras hagelkulor.

En by där alla kände alla men där mycket tystades ner, sanningar såväl som lögner. En by där det viskades att någ18

pi m pi n e l l a

ras elände fick medelmåttorna att känna sig lugna. Där avsaknaden av framtid skapade bedrövliga åsikter, väckte vrede och hat, och gjorde att folk försvann om nätterna.

Victoires föräldrar ägde ett stort orangefärgat tegelhus en bit bortanför vägen som leder till Anstaing. Hennes pappa var bankman på Crédit du Nord på Place Rihour 8 i Lille.

Han är urtråkig, sa Victoire, han går alltid klädd som en gubbe och när han ler ser det ut som om han gör grimaser.

Hennes mamma var ”hemmafru”. En skör varelse som hade varit nära att förgiftas av sitt eget blod. Det var av henne Victoire ärvt sin släta porslinshy, liksom de taktfulla handlagen och bestämda rörelserna, som om de kunde vara de sista hon gjorde, och det var av henne hon fått den där fullständiga och farliga – förstod jag långt senare – känslan för kärlek, och inte minst lust. Hon skrev dikter som hennes make bankmannen lät trycka upp i begränsad upplaga, småskrifter som hon läste högt ur en eftermiddag i månaden hemma i vardagsrummet i deras stora hus. Ryktet sa att åhörarna kalasade på te och bakelser från Meerts konditori medan de lyssnade till de rimmade verserna. Till skillnad från poetens förbryllande dikter hade bakverken namn som påminde om äkta poesi: ordkonst som förvandlade ”vaniljgräddglass” och ”kolarippel” till ljuv musik i Vaniljgräddglass från Flandern med pepparkaksbitar och Dragerad mörk choklad med kolarippel.

19

kärle k ens f y ra å rstide r

Victoire hade en storasyster. Pauline. En 17-årig skönhet med ett vemodigt och bekymrat uttryck som både skrämde och fascinerade mig. Ett uttryck som kröp under skinnet.

Som gjorde mig yr i huvudet. Och när jag ibland på natten låg och fantiserade – femton år gammal och full av livskraft, otålighet och ren iver – var det Paulines kropp jag tänkte på.

Men det var Victoire jag älskade.

* Jag minns första gången jag såg henne, en eftermiddag för drygt tretton år sedan.

Det var på folkbiblioteket på Rue Maréchal Leclerc. Jag hade kommit för att låna seriealbum. Hon var redan inne med sin mamma som förtvivlat letade efter en diktsamling av Henri Michaux. Ni har uppenbarligen ingenting, det här är inget bibliotek, det är ett skämt! fräste hon irriterat. Men vem i hela världen läser poesi nuförtiden, madame, poesi?

I Sainghin-en-Mélantois! Testa deckare i stället, här har ni en bra, med huvudpersonen i den här boken får ni poesi, gottgörelse, ruskigheter, ändlösa strider och krossade själar.

Victoire såg på mig, road av de vuxnas ton och besvärad av sin mammas. Hon var bara elva år. Med filmstjärneblont hår som var lika långt som Birgitte Bardots. Otroliga ögon – 20

pi m pi n e l l a

jag fick reda på först senare att de var i exakt samma färg som smaragder. Och ett oförutsägbart mod.

Hon kom försiktigt närmare.

– Kan du inte läsa eller? Är det därför du lånar böcker med massa bilder?

– Victoire!

Då ryckte hon på axlarna.

– Vilken tur du har, du behöver inte ens fråga vad jag heter.

Hon gick tillbaka till sin mamma. Och tur var väl det.

För trots rännilen av kallsvett som rann längs ryggen var jag plötsligt jättevarm.

För att jag inte skulle ha fått fram ett ord.

För att mitt hjärta just hade sprängts, precis som pappas.

21

GR ÉGOI R E DEL ACOU RT

kärlekens fyra årstider ”Det var ingen kärlek vid första ögonkastet, inga stjärnor eller hjärtan som rusade, inga vackra repliker ur böcker, bara en blick, men en genomträngande blick, ett rep att klamra sig fast vid.”

Längs stränderna i Le Touquet leker barnen, tonåringar tar klivet in i vuxenlivet, mammor slumrar i solen och kärlekshistorier slår ut i blom.

Femtonårige Louis väntar på att Victoire, flickan med gyllenblont hår och smaragdögon, ska börja se honom som mer än en vän.

Isabelle, 35 år, har blivit lämnad av sin man och stöter av en slump på sin första kärlek Jérôme. 55-åriga Monique flyr ett dött äktenskap och återupptäcker livsglädje och passion tillsammans med Robert. Rose och Pierre har kommit till Le Touquet för att uppfylla ett gammalt löfte de givit varandra. Trots över femtio år tillsammans verkar de fortfarande nyförälskade.

Grégoire Delacourt flätar elegant samman dessa fyra berättelser och bjuder på en både skarpsynt och känslig skildring av kärlekens olika faser och former. Översättning från franska: Sofia Strängberg

”En solig roman med ett stänk av melankoli där man återfinner stilen från Allt jag önskar mig.”

M A R I E -CLAIRE

978-91-87648-67-0