Provläs: Baserad på en sann historia by Sekwa förlag

V I N N A R E AV R E N A U D O T P R I S E T 2015

DELPHINE DE VIGAN

baserad pĂĽ en sann historia

Delphine de Vigan

Baserad på en sann historia Översättning: Maria Bodner Gröön

roman

Av samma författare: No och jag (2008) Underjordiska timmar (2010) Dagar utan hunger (2012) Ingenting kan hindra natten (2013)

delphine de vigan, baserad på en sann historia

Översättning: Maria Bodner Gröön Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Photographee.eu Författarporträtt: © H. Assouline Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2016 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-69-4 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm www.sekwa.se

ågra månader efter att min senaste bok kom ut slutade

jag att skriva. Under nästan tre års tid skrev jag inte en

rad. Ibland måste man tolka sådana fasta uttryck rent bokstavligt: jag skrev inte ett enda brev till någon enda myndighet, inget vykort, ingen inköpslista. Ingenting som ställer krav på redigering eller att man bryr sig om hur det formuleras. Inte en rad, inte ett ord. Blotta åsynen av ett skrivblock, en anteckningsbok eller ett pappersark gjorde mig illamående. Med tiden utförde jag själva gesten alltmer sällan, tvekande och med en viss fruktan. Bara att hålla i en penna blev nästan oöverstigligt. Sedan drabbades jag av panik så fort jag öppnade ett Word-dokument. Jag försökte hitta en bra ställning, ställde in skärmen på bästa tänkbara sätt och sträckte ut benen under bordet. Sedan satt jag där orörlig, i timtal, med blicken fastnaglad vid skärmen. 7

basera d på e n s a nn h istoria

Ytterligare ett tag därefter började händerna skaka så fort jag försökte närma dem till tangentbordet. Jag avvisade utan undantag alla erbjudanden jag fick: artiklar, sommarnoveller, förord och bidrag till antologier. Det räckte med det enkla ordet skriva i ett brev eller ett meddelande för att det skulle knyta sig i magen. Skriva, det kunde jag inte längre. Skriva, nej, aldrig. I dag vet jag att det gick en hel del rykten om mig, i min närmaste omgivning, i litterära kretsar och i sociala media. Jag vet att det sades att jag aldrig skulle skriva mer, att jag hade nått slutet, att min framgång blossat upp lika lätt som en papperstuss fattar eld men att sådana brasor till slut alltid slocknar. Den man jag älskar inbillade sig att jag på grund av kontakten med honom hade tappat gnistan, eller det livsviktiga tillflödet, och att jag följaktligen snart skulle komma att lämna honom. Om vänner och bekanta, eller till och med journalister, dristade sig att fråga vad den här tystnaden berodde på, tog jag till ursäkter eller förhinder som att jag var trött eller hade gjort för många besök i utlandet, den påfrestning som en framgång innebar eller att jag hade kommit till slutet på en litterär cykel. Jag uppgav att jag inte hade tid, att jag var för splittrad, att det hände för mycket, och smet undan med ett låtsat fridfullt leende som ingen lät sig luras av. 8

förföre l se

Nu vet jag att allt det där bara var förevändningar. Allt det där betydde ingenting. Det hände säkert att jag tog upp den här rädslan med mina närmaste. Men jag kan inte minnas att jag pratade om skräck, och ändå var det just skräck det handlade om. Nu kan jag erkänna det: skrivandet, som så länge hade upptagit min tid, som hade omvandlat min tillvaro i grunden och som var mig så kärt, gjorde mig skräckslagen. Sanningen är den att just då jag borde ha börjat skriva igen, enligt en cykel med alternerande perioder av latens, inkubation och formulering, i ordets egentliga betydelse – en nästan kronobiologisk rytm som jag hade levt med i mer än tio år – alltså just då jag gjorde mig redo att sätta i gång med boken som jag hade gjort anteckningar till och sammanställt en omfattande dokumentation för, då träffade jag L. I dag vet jag att L. är den enda verkliga orsaken bakom min maktlöshet. Och de två år vi umgicks var nära att tysta mig för alltid.

Förförelse – det var som om han var en gestalt i en bok eller en pjäs, en gestalt vars historia inte skildras som historia utan skapas som en fiktiv berättelse. Stephen King, Lida

ag skulle vilja berätta om hur L. kom in i mitt liv och

under vilka omständigheter, jag skulle vilja beskriva pre-

cis det sammanhang som gjorde det möjligt för L. att ta sig in i mitt privatliv och tålmodigt ta över det. Det är inte så lätt. Och i samma stund som jag skriver ner det, hur L. kom in i mitt liv, inser jag hur pompöst det låter, som något obetydligt som överreklameras, hur det skapar en dramatik där det ännu inte finns någon, förebådar en vändpunkt eller oväntad utveckling. Ja, L. kom in i mitt liv och vände helt upp och ner på det, sakta, säkert och försåtligt. L. kom in i mitt liv som på en scen mitt under pågående föreställning, som om regissören hade sett till att allt runt omkring tonas ner för att ge henne utrymme, som om L.:s entré hade förberetts för att bli verkligt betydelsefull så att åskådarna och övriga karaktärer på scen (jag, i det här fallet) inte skulle titta på någon annan än henne, för att allt omkring oss skulle stanna upp och hennes röst bära till raderna längst 13

basera d på e n s a nn h istoria

bak i salongen, kort sagt för att hennes intåg skulle bli effektfullt. Men nu går jag för fort fram. Jag träffade L. i slutet av mars. På hösten samma år fanns hon ständigt närvarande i mitt liv som om hon vore en gammal kär vän, hon rörde sig hemtamt i det. Hösten därpå hade vi redan våra egna private jokes, ett gemensamt språk fullt av tvetydigheter och underförstådda anspelningar, en blick räckte för att vi skulle förstå varandra. Samförståndet byggde på delade förtroenden, men också på det outsagda, på tystnader. Med lite distans, och med tanke på det våld som senare kom att prägla vårt förhållande, skulle jag kunna frestas att påstå att L. bröt sig in i mitt liv med det enda målet att ta över mitt territorium, men det vore inte sant. L. kom in mycket försiktigt, med oändlig finess, och jag har i hennes sällskap tillbringat förbluffande intima stunder. Eftermiddagen innan vi träffades skulle jag signera böcker på bokmässan i Paris. Där träffade jag min vän Olivier som var gäst i en direktsändning från Radio Frances bokstånd. Jag ställde mig i publiken för att lyssna. Efteråt delade vi på en smörgås tillsammans med Rose, hans äldsta dotter, vi satt alla tre på den slitna mattan i en vrå på mässan. Jag skulle signera klockan 14.30, vi hade inte mycket tid på oss. Olivier sa genast att jag såg väldigt trött ut, verkligen, han undrade oroligt hur jag klarade alltihop, med alltihop menade han 14

förföre l se

både att jag hade skrivit en så personlig och utlämnande bok, och att det hade pratats så mycket om den. Det hade jag inte för en sekund förväntat mig, det visste han, och därför hade jag inte heller varit förberedd. Sedan erbjöd sig Olivier att följa med mig och vi gick mot min förläggares stånd. Vi gick förbi en lång kö där folk stod tätt packade, jag försökte se vad det var för författare som fanns där längre fram, jag minns att jag såg upp för att hitta affischen där namnet borde stå, och så viskade Olivier till mig att jag tror att de köar till dig. Faktiskt så fortsatte kön en bra bit, vände sedan tvärt och ledde fram till ståndet där de väntade på mig. I en annan tid, bara några månader tidigare, skulle det ha gjort mig glad och säkert också fåfäng. Jag hade många gånger suttit troget i timtal på olika bokmässor bakom staplar med böcker och väntat på att det skulle dyka upp läsare, utan att någon kom, jag visste hur förlägen man känner sig, lite skamsen över att sitta ensam. Nu drabbades jag av en helt annan känsla, ett slags yrsel, för ett ögonblick slogs jag av tanken att det var för mycket, för mycket för en enda människa, för mycket för mig. Olivier sa att nu måste han gå. Min bok hade kommit ut i slutet av augusti och sedan några månader tillbaka åkte jag från stad till stad, från möten till signeringar, från läsningar till debatter, bokhandlare och bibliotek, överallt väntade allt fler läsare på mig. 15

basera d på e n s a nn h istoria

Emellanåt blev jag helt övermannad av känslan att ha träffat mitt i prick, att ha fått med mig tusentals läsare – känslan, säkerligen bedräglig, av att ha blivit hörd. Jag hade skrivit en bok som jag inte alls hade insett vidden av. Jag hade skrivit en bok där konsekvenserna för min familj och mina närmaste spreds i våg efter våg och där jag inte hade förutsett de skadliga biverkningarna; en bok som snart skulle visa vilka som alltid skulle stå upp för mig men också vilka som var falska vänner, det skulle dröja länge innan de fördröjda reaktionerna klingade av. Jag hade inte kunnat föreställa mig hur det hela skulle fortplanta sig eller vilka följderna skulle bli, jag hade inte kunnat föreställa mig hur bilden av min mamma, reproducerad först hundratals och sedan tusentals gånger, fotot på omslaget som i så hög grad bidrog till att texten spreds, hur det fotot mycket snabbt fick ett eget liv och inte längre var min mamma utan karaktären i boken, vag och splittrad. Jag hade inte kunnat föreställa mig att läsarna skulle bli så berörda, så fyllda av vördnad, jag hade inte kunnat föreställa mig att vissa av dem skulle gråta inför mig och att jag skulle ha så svårt att inte gråta med dem. Det var den där första gången i Lille, då en ung, späd kvinna, uppenbart utmattad av ett antal sjukhusvistelser, förklarade för mig att romanen hade ingett henne en vild, galen för16

förföre l se

hoppning om att trots hennes sjukdom, trots det som hade hänt och som aldrig kunde göras ogjort, trots det hon hade åsamkat dem, skulle hennes barn kanske ändå kunna älska henne … Och så en annan gång i Paris, en söndagsmorgon, då en sliten man pratade med mig om psykiska störningar, hur andra såg på honom, på dem, de som var så skrämmande att de alla lades i samma korg, bipolära, schizofrena, deprimerade, som om de vore inplastade kycklingar märkta i enlighet med den trend som rådde just för ögonblicket och som fanns på veckotidningarnas omslag, och Lucile, min osårbara huvudperson som återupprättade dem allihop. Och många andra, i Strasbourg, i Nantes, i Montpellier, människor som jag ibland hade lust att ta i famn. Lite i taget byggde jag så gott det gick upp ett slags omärklig skyddsmur omkring mig, spärrade av ett område som gjorde att jag kunde fortsätta, stå kvar, finnas där med ett visst avstånd. Jag spände mellangärdet så att luften stannade i höjd med bröstbenet och bildade som en liten kudde, en osynlig airbag, som jag sedan andades ut vartefter när faran väl var över. På så sätt kunde jag lyssna, prata, förstå vad de spann vidare på i boken, detta ständiga växelspel mellan text och läsare där boken nästan alltid fick läsaren – av skäl som jag inte kan förklara – att återknyta till egen historia. Boken var en sorts spegel, där varken konturerna eller synfältets djup längre tillhörde mig. 17

basera d på e n s a nn h istoria

Men jag visste att en dag skulle allt komma ifatt mig: mängden, just mängden läsare, kommentarer, inbjudningar, besökta bibliotek och timmar som tillbringats på snabbtåg, och då skulle något ge efter under tyngden av mina egna tvivel och motstridigheter. Jag visste att förr eller senare skulle jag inte längre komma undan, då skulle jag inse omfattningen av det hela och få betala ett högt pris. Den där lördagen på bokmässan signerade jag böcker utan uppehåll. Folk kom fram för att prata med mig och jag hade svårt att hitta rätt ord för att tacka dem, svara på deras frågor, infria deras förväntningar. Jag hörde själv hur jag darrade på rösten och hade svårt att andas. Airbagen fungerade inte längre, jag kunde inte bemöta dem. Jag tog in allt. Jag var sårbar. Omkring klockan 18 avslutades kön med hjälp av ett elastiskt band mellan två stolpar, det höll tillbaka nykomlingar som alltså fick vända om. Några meter bort hörde jag hur de ansvariga för bokståndet förklarade att jag skulle sluta, hon måste gå nu, hon slutar, vi är ledsna men hon ska i väg. När jag väl hade signerat åt dem som fått avsluta kön, stannade jag kvar ett par minuter för att prata med min förläggare och marknadsföringschefen. Jag tänkte på sträckan jag måste tillryggalägga för att komma till stationen, jag kände mig helt slut, jag skulle ha kunnat lägga mig raklång på golvet och stanna där. Vi stod vid bokståndet, jag hade ryggen 18

förföre l se

vänd mot mässgångarna och mot det lilla bordet där jag nyss hade stått. En kvinna kom upp till oss och frågade om jag kunde signera hennes bok. Jag hörde mig själv svara nej, utan vidare, utan tvekan. Jag tror att jag sa till henne att om jag signerade hennes bok skulle folk på nytt rada upp sig för en signering, det skulle bli kö om igen. Jag såg i hennes ögon att hon inte förstod, hon kunde inte förstå, det fanns inte en människa omkring oss, de som hade haft oturen att inte hinna fram hade redan gått, allt verkade lugnt och fridfullt, jag såg i hennes ögon att hon tänkte men vem fasiken tror hon att hon är egentligen, vad skulle en eller två böcker till göra, är det inte just därför du har kommit hit kanske, för att signera och sälja böcker, du ska väl inte klaga … Jag kunde inte förmå mig att säga till henne att madame, jag är ledsen men jag klarar inte mer, jag är trött, är inte av det virket, har inte tåga nog, så är det bara, jag vet mycket väl att det finns de som klarar flera timmar utan att vare sig äta eller dricka, tar emot alla i kön, ser till att alla blir nöjda, de lagrar energi som kameler, de är som elitidrottare, men inte jag, inte i dag, jag klarar inte att skriva mitt namn en gång till, mitt namn är en ren bluff, ett skämt, tro mig, mitt namn på den där boken har inte större värde än en fågelskit som av misstag har hamnat på försättsbladet. Jag kunde inte säga till henne att om jag signerar er bok, madame, så kommer jag att gå av på mitten, det är precis 19

basera d på e n s a nn h istoria

vad som kommer att hända, jag varnar er, ur vägen, håll er undan, den mycket tunna tråd som håller ihop de två halvorna av mig kommer att brista och då kommer jag att börja gråta, kanske till och med skrika, och det kan bli oerhört genant för oss alla. Jag lämnade bokmässan och försökte att inte bry mig om ångerkänslorna som steg upp inombords. Jag tog tunnelbanan vid Porte de Versailles, vagnen var proppfull men jag hittade ändå en sittplats. Med näsan tryckt mot rutan spelade jag upp scenen i huvudet, först en gång och sedan en gång till. Jag hade nekat kvinnan att signera hennes bok trots att jag stod där och pratade, jag kunde bara inte fatta det. Jag kände mig skyldig, löjlig, jag skämdes. Jag skriver om händelsen nu, med allt vad den innebär av utmattning och en känsla av att ha drabbats av något övermäktigt, eftersom jag är näst intill säker på att om den inte hade inträffat skulle jag inte ha mött L. L. skulle inte ha funnit mig så bräcklig, så uppluckrad, så söndervittrad.

DE L P H I N E DE V IGA N

baserad på en sann historia ”Ibland, vet du, undrar jag om det inte är någon som tar dig i besittning.” I den här romanen berättar Delphine de Vigan om ett vänskapsförhållande. Huvudpersonen är författare och försöker samla mod och kraft att skriva en andra bok efter att hennes senaste blivit en gigantisk succé. På en fest möter hon L. och de två kvinnorna blir snabbt mycket nära vänner. De verkar ha mycket gemensamt och L. arbetar dessutom som spökskrivare och förstår sig på skrivprocessen. Det är som om de känt varandra i många år och inom kort har L. fått en central plats i huvudpersonen liv. Men är den nya vännen hon släppt in i sin allra innersta krets verkligen den hon utgett sig för att vara? Baserad på en sann historia är en intelligent och spänningstät roman om manipulation, svek och besatthet som bär tydliga drag av psykologisk thriller. Delphine de Vigan har bland annat hämtat inspiration hos sin favoritförfattare Stephen King, men också skrivit in stoff från sitt eget liv och balanserar skickligt på gränsen mellan verklighet och fiktion. Översättning från franska: Maria Bodner Gröön

”En fängslande berättelse om manipulation i stil med Stephen Kings Misery.” LE F IGARO ”En machiavellisk berättelse med Hitchcockaktig spänning.” TÉ L É 7 J OU RS

ISBN 978-91-87648-69-4