Mocka - Tatiana de Rosnay

A V F Ö R F AT TA R E N T I L L B U M E R A N G O C H S A R A H S N Y C K E L

TATIANA DE ROSNAY

mocka

mocka

Tatiana de Rosnay

Mocka

Översättning: Ulla Linton

roman

Av samma författare: Bumerang (2010) Huset du älskade (2011) Colombes granne (2012) Ryskt bläck (2014) TATIANA DE ROSNAY, MOCKA Originalets titel: Moka Copyright © Tatiana de Rosnay, 2010 Translation copyright © 2017 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris.

Det inledande citatet ur Daphne du Mauriers Rebecca är hämtat från ­Dagny Henschen Harries och Hilda Holmbergs översättning. Hugo ­Gebers Förlag, Stockholm 1940 s. 484 Översättning: Ulla Linton Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © sas / Fotolia Författarporträtt: © Charlotte Jolly Typografi och form: Sebastian Gröndahl Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2017 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-76-2 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3 A 118 20 Stockholm www.sekwa.se

Till min ryska farmor Natacha (1915 –2005) och min engelska mormor Cynthia (1898 – 1990)

”Ingen måne syntes. Rakt över oss var himmeln bläcksvart men vid horisonten var den inte alls mörk. Den var strimmad med purpur som utsprutat blod. Och askflagor kommo blåsande mot oss med den salta vinden från havet.”

Daphne du Maurier, Rebecca

mocka s. -n 1 finare kaffesort; starkt kaffe* *) Mocka används även om smaken på bakverk som är fyllda med kräm som spetsats med kaffe, till exempel mocka­bakelser.

I

Det var en onsdag eftermiddag. Barnens lediga dag. Jag satt vid mitt skrivbord. Koncentrerad. Helt stilla. Blicken på skärmen framför mig. Inte ett ljud. Bara det avlägsna bruset från trafiken på boulevarden.

Mobilen ringde. Ett nummer dök upp på displayen. Ett nummer jag inte kände igen. Jag svarade, hallå?

– Hallå! Är det madame Wright?

En mansröst, lika okänd.

– Är ni mamma till Malcolm Wright?

Jag sa ja, det är jag som är hans mamma. Hurså? Hurså?

– Er son har råkat ut för en olycka. Ni måste komma med detsamma.

En olycka. Min son. Tretton år. Jag reste mig häftigt. Tekoppen bredvid mig flög i golvet.

– Vem talar jag med?

15

– SAMU, madame, ambulansteamet. Ni måste komma, er son har blivit påkörd på Boulevard M, han är skadad, bilisten har smitit, vi är på väg till H-sjukhuset.

Jag uppfattade alltihop, den okända rösten som knastrade i örat på mig. En olycka. Malcolm. Smitning. Men jag kunde inte få ur mig de rätta frågorna. Munnen var slapp, oduglig.

Oförmögen att forma några ljud. Jag snuddade vid alla möjliga tankar; att jag måste ringa Andrew, att någon måste hämta Georgia efter dansen, att det här inte kan vara sant, att allt bara var en mardröm, en vakendröm, att det här inte hände på riktigt. Men rösten fortsatte att knastra i mitt öra.

– Det är bråttom, madame. Åk direkt till akuten. Omedelbart.

Jag tog det nödvändigaste, mobilen, jackan, och gav mig i väg. Råkade knuffa till någon jag mötte i trappan. Tror att jag mumlade förlåt, förlåt.

Jag förstod redan att ingenting skulle bli sig likt igen. Någonsin. Att mitt liv hade vält över ända. Bara så där. På några sekunder. Vägen till sjukhuset verkade oändlig. Varje rödljus tog en evighet. Jag försökte ringa min man. Telefonsvarare.

Jag lämnade inget meddelande. Vad skulle jag säga? ”Andrew, Malcolm har blivit påkörd. De har ringt från ambulansen.

Han är skadad. Jag är på väg till sjukhuset. Kom fort.” Ja, det hade jag velat säga. Det hade jag velat skrika. Men jag kunde 16

inte säga det efter pipet, jag kunde inte uttala de där orden, de tunga, förfärliga orden efter Andrews varma, vänliga röst, hans tvåspråkiga besked: ”Hi, you’ve reached Andrew Wright, please leave a message after the tone. Lämna meddelande efter pipet, tack!” Nej, det var omöjligt.

Sjukhuset. Bullret. Alla människor. Lukten. De ändlösa korridorerna. De gnisslande rullbårarna. All förtvivlan. Min egen förtvivlan. Allt som sägs om sjukvården, de utarbetade sjuksköterskorna, de likgiltiga läkarna. Och plötsligt, mitt i alltihop, en blick som lyser av medkänsla, ett leende, ett handslag som gör att man inte helt förlorar hoppet. Doktorn. I fyrtioårsåldern. I min ålder. Smalt ansikte, skarpskurna drag.

Lugn, allvarlig röst.

– Han ligger i koma, madame. Hans tillstånd är så att säga stabilt. Men ni får inte träffa honom riktigt än.

Koma. Ordet gjorde ont. Malcolm var inte död men han låg i koma. Som om han sov. Inte död. Koma. Jag visste ingenting om koma. Jag hade sett filmer med skådespelare som såg ut som de låg i koma men jag hade aldrig sett det på riktigt.

– Vid olyckan fick er son hjärnskakning, det är den som har lett till att han hamnat i koma.

Jag såg ner på mina fötter, mina slarvigt knutna sneakers.

Koma. Konstigt ord. Ett förfärligt litet ord. Malcolm koma.

Malkoma.

17

– Har ni pratat med pappan?

Pappan. Min man.

– Nej, jag har inte fått tag på honom.

– Då gör vi det tillsammans, ni kan följa med mig. Kom. Ett skräpigt kontor, en gammal beige telefon. Andrews telefonnummer. Telefonsvararen. Jag ringde till kontoret. ­ Hans sekreterares röst: ”Å, Justine, hej, Andrew sitter i möte, han kan inte prata just nu.”

Jag sa: – Får jag prata med honom ändå, tack. Malcolm har råkat ut för en olycka.

Jag hörde att hon drog efter andan innan hon svarade: – Ja visst, visst, herregud, självklart, ursäkta mig.

Andrews röst. Välja mina ord. Inte lätt att välja de rätta orden när man bara vill bryta ihop, gråta, stampa i golvet.

Han satt i möte och hade folk omkring sig, det hörde jag på hans lite pressade, besvärade tonfall (ursäkta, det är min fru – ­ansträngt leende – det kan ta ett par minuter): ”Yes, Justine?

What is the problem?”

Han trodde förstås att jag skulle prata med honom om en obetald räkning, om bilen som inte startade, om matematikläraren som klagade på Malcolms uppförande, han utgick väl ifrån att jag som vanligt skulle plåga honom med något praktiskt litet problem, något trivialt, oviktigt.

18

Välja sina ord. Sakliga ord. Riktiga. Exakta.

– Andrew, jag är på H-sjukhuset. Malcolm har blivit påkörd av en bil som smet från platsen. Han har hjärnskakning. Han ligger i koma. Jag sitter här med doktorn. Du måste komma hit med detsamma.

Jag började inte gråta och tyckte att det var bra att doktorn fick se det. Jag hörde knappt vad Andrew svarade. Jo, jag tror att han kommer. Han sa att skulle komma.

Jag ville träffa min pojke. Krama honom. Pussa honom.

Men doktorn sa nej, det är för tidigt. Jag blev rädd, jag frågade om det berodde på att han var svårt skadad, vanställd, om det var därför han inte ville att jag skulle få se honom. Nej, sa han, Malcolms tillstånd var stabilt, men kritiskt. Han behöver lugn och ro, vila. Men jag skulle jag få träffa honom snart. Plötsligt kom jag att tänka på Georgia. Danslektionen slutade om en halvtimme. Georgia, nio år. Jag blundade. Doktorn frågade hur det var med mig. Jag svarade: ”Min dotter, jag vet inte vem som kan hämta henne efter dansen.” Han sa: ”Ring till någon, er mamma kanske, eller en väninna?” Jag ringde. Till mamma.

Jag bad henne hämta Georgia efter dansen eftersom Malcolm hade råkat ut för en olycka. Jag sa att det inte var allvarligt, det var ju min mamma och jag inte ville oroa henne.

Jag förbannade mig själv för om det nu verkligen var allvarligt, varför skulle jag ljuga för min mamma?

Andrew och jag, mitt emot en nitisk polis med en trött gammal väsande dator. Ett litet fönsterlöst rum. Instängd lukt.

Bara en besöksstol, Andrew hade ställt sig bakom mig.

Civilstånd. Adress. Yrke. Min mans röst var stadig, lugn.

Han pratade normalt. Som om situationen var fullkomligt normal. Som om det var fullkomligt normalt att säga allt det där till den där okända människan just nu.

Född i Norwich, april 1963. Brittisk medborgare, 27, Rue D, fjortonde arrondissementet. Arkitekt. Hans engelska accent, som han hade kvar trots sina tjugo år i Frankrike, fick polismannen att dra lite på smilbanden. Själv var jag ju van, även jag brukade ha roligt åt den, men inte nu. Inte nu längre.

När det blev min tur, var min röst helt tonlös. Och jag kunde inte låta på något annat sätt. Strunt samma om Andrew tyckte att jag var löjlig. För Andrew var det så viktigt att hålla 20

masken. Aldrig avslöja vad man kände. Never explain, never complain. Stiff upper lip. Strunt samma.

Född i Clichy, november 1965. Fransk medborgare. Översättare. Samma adress. Man frågade oss om Malcolm, hans personuppgifter. Född i Paris, fjortonde arrondissementet, september 1990. Skolelev, högstadiet. Man frågade oss hur olyckan hade gått till. Jag stirrade undrande på dem men Andrew tog det med fattning. Lika lugn som förut svarade han att vi inte visste hur olyckan hade gått till, och hur skulle vi förresten kunna veta det när vi inte hade varit med? Vår son gick hem själv från sin musiklektion, precis som alla andra onsdagseftermiddagar. Polisen tog sin telefon och mumlade något i luren.

Bakom oss stod ett par främmande människor och väntade. Det kändes som de sög i sig allt, både det polismannen sa och det vi sa. En man och en kvinna, yngre än vi. Varför var de här? Vad hade hänt dem? Varför kunde de inte vänta någon annanstans? Jag hade lust att vända mig om och säga att det var fult att tjuvlyssna, att vara så oblygt nyfikna på andra människors lidande, att bara stå där och höra på allt om våra liv, om vår olycka. Men jag sa ingenting.

– Javisst ja, det är ju ni, det gäller smitningen, minderårigt trafikoffer, sa polisen. Vi har flera vittnen, bland annat en busschaufför som såg alltihop. De har redan avlagt sina vittnesmål.

21

Men vi har inte någon fullständig bild av registreringsnumret.

Bilen körde för fort.

Andrew frågade om de visste vad det var för slags bil. Ja, en brun Mercedes av äldre modell. Den hade kört mot rött ljus, kört rakt på vår son och fortsatt i full fart utan att stanna. Nu såg jag scenen framför mig. Jag såg den så tydligt, det var så otäckt att jag började må illa. Malcolm på väg hem efter sin musiklektion som alla andra onsdagar. Inga gator som han måste gå över förutom Boulevard M. En ofarlig korsning med trafikljus som inte slår om förrän man har hunnit över gatan.

Malcolm som kliver ut på gatan när bilarna får rött och han får grön gubbe. En buss som står och väntar på grönt. Så plötsligt kommer en bil från vänster, den kör om bussen, kör mot rött, mejar ner Malcolm mitt på övergångsstället. Malcolm som flyger upp i luften. Bilen som inte stannar. Malcolm liggande på asfalten. Vittnena som kollar bilnumret men inte ser hela.

Någon som ringer polisen.

Polismannen såg på oss. Han hade ljust blå ögon. Han log ett underligt leende som gjorde ont i mig.

– Ni har haft tur ska ni veta. Det är många barn som blir överkörda på onsdagarna. På övergångsställen, precis som er son. Men er son är i alla fall inte på bårhuset.

Andrew sa ingenting. Inte jag heller. Vi visste inte vad vi skulle säga. Vi satt som förstenade. Jag var nära att skrika: 22

Nej, han är inte på bårhuset, men han ligger i koma, förstår ni. Tycker ni att det är att ha tur? Och den där Mercedesen som inte ens stannade, som bara lämnade vår son där på övergångsstället, tycker ni att det är tur? Va? Men jag ville inte att paret bakom oss skulle höra mig. Jag ville bara komma därifrån, snabbt, få gå min väg, få vara hos Malcolm, hålla om honom. Se honom öppna ögonen.

Tillbaka på sjukhuset. Doktorn väntade på oss. Han sa att vi fick gå in till honom nu. Men han varnade oss, det blir inte lätt, det måste ni vara beredda på.

– Er son är i djup koma. Ni kan röra vid honom, prata med honom, men han kommer inte att reagera.

Malcolm såg så liten ut där han låg i sin säng. Huvudet var inlindat i ett vitt bandage, som en turban. Genomskinliga slangar löpte från näsan, munnen, från ådrorna på underarmarna. Bröstkorgen höjde sig regelbundet med hjälp av en andningsapparat, det lät konstigt. Ansiktet var smalt, blekt. Slutna ögon. Genomskinliga ögonlock. Han sov. Handflatorna vilande på lakanet. Vi gick närmare, jag strök honom över hjässan, håret. Han var lite varm. Han hade inga synliga skador. Inga blåmärken, inget blod. Skadan fanns förstås innan­för det vita bandaget. Det var skönt att slippa se den.

Jag sa: ”Det är mamma, älskling, det är jag. Jag är här. Pappa också. Vi är här.”

23

Andrew stod bakom mig. Han andades ljudligt. Jag hoppa­ des att han skulle säga något, att han också skulle ta på vår lilla pojke, att han skulle prata lite, men han sa ingenting. Jag vände mig om. Jag såg att Andrew grät. Det kom som en chock, det var så oväntat. Andrew i tårar. Andrew, klippan. Andrew som alltid hade verkat så osårbar att han hade fått smeknamnet Darth Vader. Han grät, stod hopsjunken med ansiktet helt förvridet som om han hade ont någonstans. Han gnydde. Jag stod handfallen. Visste inte vad jag skulle göra, hur jag skulle kunna ge honom mitt stöd, min ömhet. Andrew var starkare än jag. Andrew grät aldrig. Det var jag som brukade blir tröstad av honom. Det var han som brukade ta mig i sina armar. Det var jag som grät, inte han. Och plötsligt skämdes jag, skämdes över min stora make som stod där och snyftade, så snorig och krum, jag skämdes över honom inför doktorn, inför sköterskorna.

Men sedan skämdes jag över att jag hade tänkt så. Det var ju faktiskt naturligt att han grät. Medan jag, jag som brukade gråta för ingenting, jag som brukade vara överkänslig, jag som kunde bryta ihop under en sentimental såpa, plötsligt kunde jag inte ens gråta när min son låg i koma. Jag fick inte fram en tår. Mitt ansikte kändes stelt, mina ögon förblev torra. Jag kunde inte gråta. Jag kunde bara lyssna på Andrews snyftningar.

Mamma hade tagit med sig Georgia hem över natten.

Jag ringde dem på hemvägen. Jag berättade för Georgia att hennes bror sov väldigt djupt, att vi inte visste när han skulle vakna. Vi måste vänta och se. Hon förstod inte riktigt. Men det berodde säkert på att jag inte förklarade särskilt bra. Till mamma sa jag som det var. Och hon reagerade på sitt hopplösa sätt: ”Å, herregud, det här kommer att ta kål på din stackars pappa!”

Min pappa. Min pappa som såg allt i svart. Som hade sagt till mig, när jag var gravid med Malcolm och fick åka in akut på sjukhus i fjärde månaden för att det fanns risk för alltför tidig förlossning: ”Fäst dig inte vid det här barnet, du kommer ändå inte att få behålla det.”

Min pappa som vid sjuttio års ålder hade bestämt sig för att han var en skröplig gammal gubbe som blev dödssjuk vid 25

minsta förkylning. Min pappa som hade börjat röra sig som en åldring, och som sedan den dag han gick i pension aldrig visste vad han skulle ta sig till på dagarna, förutom att gå mamma på nerverna.

Jag exploderade. Andrew som körde, hoppade till.

– Jag skiter i vad det innebär för pappa, fattar du det? Har du tänkt ett ögonblick på vad det innebär för oss, för mig, för Andrew? Hur kan du bara säga något så idiotiskt, jag blir tokig på dig och dina dumheter, mamma, du är hopplös, jag blir tokig på dig och på pappa också.

Jag lade på. Jag darrade, men fortfarande utan tårar. Andrew sa: ”Was that necessary?”

Jag kröp ihop mot sidorutan, så långt ifrån honom jag kunde komma. Jag sa ingenting. Jag kände mig tom, som om hela buken hade blivit dammsugen. Allt var borta, alla inälvor, tarmar, magsäck, allt.

Det var tyst och tomt i lägenheten utan barnen. Jag gick in i köket, öppnade kylskåpet, slog upp ett glas vitt vin ur en öppnad flaska. Jag frågade inte Andrew om han ville ha. Han satt och pratade i telefon i vardagsrummet. På engelska. Säkert med sina föräldrar i London. Jag svepte mitt glas med vin.

Hällde upp ett till. Satte mig vid det lilla halvmåneformade bordet. Framför mig på golvet, buren med barnens marsvin.

Två honor, Nabou och Elyon. Vi hade låtit oss luras, Andrew 26

och jag. Barnen hade lovat att de skulle ta hand om de små liven. Men när ett år hade gått var det jag som gjorde rent buren, som gav dem hö, kraftfoder, nytt vatten. Barnen klappade dem, borstade dem, ordnade marsvinskapplöpning i korridoren som nästan alltid var förorenad av små bajslortar, som mörka riskorn. Jag såg på Elyon, Malcolms marsvin. Hon var stor och tjock, len. Svarta, blanka ögon. Hon tuggade fromt på ett höstrå. Jag öppnade buren och lyfte upp henne. Barnen hade visat hur man skulle göra. Ett snabbt, exakt grepp under magen. Jag lade henne i knät och hällde upp ett glas vin till. Jag klappade henne. Hon spann som en katt. I början hade vi varit förundrade över det där spinnandet. Vi hade ingen aning om att det är så marsvin låter.

Andrew pratade fortfarande i telefon. Nu var det nog hans syster. Jag fortsatte dricka mitt vin medan jag klappade Elyon.

Jag hade glömt att ringa min bror och min syster. Nu var det för sent. Andrew kunde utnyttja tidsskillnaden mot England. På andra sidan Engelska kanalen var klockan bara elva på kvällen. Jag vågade inte ringa min bror eller syster, inte ta risken att väcka dem. Men egentligen kunde jag ju ha gjort det.

Det var allvarligt. Malcolm i koma, det var allvarligt. Jag hade kunnat ringa någon av mina väninnor, Laure eller Valérie eller Catherine. Men jag förmådde inte göra någonting. Det var nästan skönt att sitta där med marsvinet som spann i mitt knä, 27

vinet som spred sig i kroppen. Nästan skönt att sakta berusa mig i nattmörkret.

Min blick fastnade på Malcolms jeans som hängde på tork på elementet. Hans jeans. Det var som om jag hade fått en stöt.

Hans jeans. Hans marsvin i mitt knä. Min son mellan liv och död, hans jeans som torkade och hans marsvin som spann i mitt knä. Något ofantligt, fasansfullt växte inom mig. En känsla av att jag höll på att kvävas, av orättvisan, paniken. Tänk om Malcolm inte vaknade. Om han dog i natt. Han kunde dö och jag skulle ha kvar alla hans små saker. Jag skulle få ta hand om hans saker, hans kläder, hans tandborste, hans skolböcker, hans inlines, hans dator, hans sneakers, hans marsvin, allt det där, men inte honom. Aldrig mer honom. Leva utan honom.

Leva med hans död. Svara på frågor. Säga: Jag har två barn, men min son är död. Säga: Min son är död. Säga de orden. Äntligen kom tårarna, men mer plågsamma, mer förgörande än jag någonsin hade upplevt. Jag grät länge, grät med blossande svullna kinder, blodsprängda ögon. Jag grät i en evighet.

Tills det inte fanns några tårar kvar, tills konvulsionerna i magen upphörde. Jag ställde mig upp och satte tillbaka marsvinet i buren. Jag halsade det som fanns kvar i vinflaskan, struntade i om grannen på andra sidan gården stod och kikade på mig.

Jag såg bara en stor, brun Mercedes fara fram genom natten.

Bakom ratten, någon som inte hade stannat. Någon som hade 28

klivit upp på morgonen, klätt på sig, ätit frukost, gjort ärenden, arbetat, pratat i telefon, handlat, någon som hade kört in på Boulevard M klockan halv tre, någon som hade bråttom, som hade kört mot rött vid kyrkan, som inte hade sett pojken som dök upp bakom bussen. Någon som i detta ögonblick, medan jag stod kvar vid fönstret med vinflaskan i handen, levde sitt liv någonstans, här i närheten eller långt härifrån.

Någon som hade tagit till flykten, som trodde sig ha kommit undan. Någon utan ansikte.

Någon som kanske hade dödat min pojke.

TAT I A NA DE ROSNAY

mocka

”Det dröjde inte länge innan jag hittade den.

På en liten parkeringsplats bakom ett stort buskage av hortensia. Hjärtat stannade.

Den bruna Mercedesen. Den som nästan hade dödat Malcolm.”

Frilansöversättaren Justine lever ett lugnt liv i Paris med man och två barn. Men en helt vanlig onsdagseftermiddag händer det otänkbara. Hennes son Malcolm blir påkörd vid ett övergångsställe på väg hem från skolan. Bilföraren stannar inte utan smiter från olycksplatsen i sin mockafärgade Mercedes. Medan sonen sjunker allt djupare ner i koma verkar polisutredningen avstanna. Justine bestämmer sig för att inleda sina egna efterforskningar och försöka spåra upp den skyldige. Hur kan man köra på ett barn och bara åka därifrån? Hon måste få veta sanningen – till varje pris …

Mocka är en roman fullspäckad med psykologisk spänning och familjehemligheter. Översättning från franska: Ulla Linton

”Tatiana de Rosnay har känsla för berättande och spänning, och kombinerar alltid thrillermomenten med psykologiskt djup.” L E M ONDE DE S L I V RE S

978-91-87648-76-2