J UST I N E L É V Y
glädjen
roman
Justine Lévy
Glädjen Översättning: Anna-Stina Johnson
roman
Av samma författare: Vi ses på Place de la Sorbonne (2011) En ovärdig dotter (2011) Inget allvarligt (2013)
JUSTINE LÉVY, GLÄDJEN
Originalets titel: La gaieté Copyright © Editions Stock, 2015 Translation copyright © 2017 by Sekwa förlag Översättning: Anna-Stina Johnson Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Bina Winkler / Millennium Författarporträtt: © Tom Watson typografi och form: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2017 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-86-1
Sekwa förlag AB Tyska brinken 19, 3tr 111 27 Stockholm www.sekwa.se
1
När jag blev gravid bestämde jag mig för att sluta vara olycklig, en gång för alla och med alla medel. Vi hade känt varandra tre, fyra dagar när Pablo sa att han ville ha ett barn, en hund, ett hus och en kall öl, nu, med detsamma, genast. Jag gav honom en öl, jag hade några sexpack hemma, till mamma, men jag förvarade dem inte i kylen, den ska inte vara för kall, sa mamma alltid med ett litet leende som för att säga det är så jag föredrar den, ölen, inte för kall, som om det var en smaksak, när det i själva verket var hennes ruttna tänder som var anledningen till att hon inte längre kunde dricka något kallt. Pablo smuttade på den ljumna ölen, men släppte mig inte med blicken, han väntande på fortsättningen, att jag skulle plocka fram hunden, barnet och huset, hoppla, som man plockar fram en kanin ur en hatt, som om det var världens enklaste sak, som om vi 7
ju sti n e l év y
kunde gå från flirt till kärlek på en sekund, som om det var något man kunde välja, bestämma sig för, bara man ville, så. Just då visste jag inte längre vad jag ville, viljan hade försvunnit, den hade lämnat mig tillsammans med självförtroendet, aptiten, glädjen. Pablos stora ljusa ögon vilade på mig medan han lugnt väntade på att jag skulle svara, att jag skulle bestämma mig, hus, barn, hund, och kärlek, han väntade sig så klart kärlek också, det hörde ihop med huset, barnet och hunden. Det där var för tio år sedan. Det är en lång tid, tio år. Jag har läkt. Han har hjälpt mig läka. Man dör inte nödvändigtvis av den sortens sorg. Ibland tänker jag att den inte ens har lämnat några spår, inga ärr, inga märken, ingenting – regeneration, nybildning av celler, ett helt nytt hjärta, jag är som ny. Det är så klart inte helt sant. Pablo har gjort ett bra jobb, man kan inte ens se ärren efter stygnen, men jag har lärt mig känna igen dem, de första tecknen på att allt håller på att braka samman: den där märkliga känslan som kommer när jag får syn på honom, den andre – som om jag föll, men inuti mig själv – och så den dämpade vreden som nästan är lugnande och som alltid finns inom mig, ingraverad i mig. Och sedan är det den här andra rädslan som har funnits inom mig så länge, som en fossil som återupp8
gl ä dje n
står när jag tänker på framtiden, på kärlekssorg, på sorgerna som kommer drabba mina barn, våra barn, en rädsla som jag tar ut på förhand när jag tänker på skitstövlarna som kommer göra dem illa, så som han gjorde mig illa. De måste vara starka, våra barn. Jag är så glad över att de är tryggare än vad jag är, mindre sentimentala, mindre melankoliska, jag är så glad att de inte liknar mig alls. När Angèle och Paul föddes blev jag lättad när jag såg att de var kopior av Pablo, med ögonbryn som två streck som pekade upp mot tinningarna, en fyllig mun, en mjuk profil utan skarpa drag, jag visste att de var mina, det fanns inga tvivel, de hade tagits ut ur min mage och placerats på mitt bröst utan några konstigheter, utan att ha blivit förväxlade med något annat barn, det verkar hända ganska ofta på BB, men jag hade vittnen, bevis, jag hade alla möjliga tänkbara dokument och foton. Hur som helst var jag lättad över att jag inte kunde se mina skavanker i dem, som outhärdliga, uppförstorade karikatyrer, det bådade gott för framtiden, det betydde kanske att ingenting är ödesbestämt trots allt, att jag inte heller hade fört vidare det andra – min svaghet, min brist på självförtroende och all galenskap som finns i min familj. För tio år sedan hade vi alltså precis träffat varandra och jag närmade mig åldern då folk tycker att 9
ju sti n e l év y
det är skumt, eller sorgligt, eller båda, om man inte har några planer på att skaffa barn, men jag hade inte några planer alls, inga ambitioner, inget begär, så blotta tanken på att skaffa barn kändes som ett skämt, och Pablo tittade på mig och det fick mig att vilja gråta, precis som i skolan när jag inte förstod frågan som ställts eller när pappa förklarade ett mattetal och det bara låste sig för mig, och jag började snyfta. Jag ville inte att Pablo skulle se mig i det tillståndet, det finns tjejer som det passar mycket bra, liten lätt rodnande näsa, blanka ögon, ett näpet ansikte, de ser ut som skrämda kattungar – själv ser jag förfärlig ut när jag gråter, blodsprängda ögon, rödmosig näsa, linser som trillar ur, hicka, svettning, röda fläckar på kinderna, en katastrof, en urvriden trasa. Va? sa han, och det var egentligen inte någon fråga, utan snarare en förebråelse. Va, vad är det du säger? Jag tog ett djupt andetag och förklarade sedan mycket snabbt och utan att titta på honom att jag var självcentrerad, bipolär, tripolär, kvadripolär, lättretlig, oansvarig, att jag inte kunde sova på nätterna, att jag rökte tre paket cigaretter om dagen och två eller tre joints varje kväll utöver att jag tog Xanax och antidepressiva, så om jag någon gång skulle gå med på det absurda förslaget att skaffa barn skulle han få gå med bebisen direkt till socialen. Okej, okej, svarade han. Men jag 10
gl ä dje n
såg på sidoblicken han gav mig att han inte skulle låta saken bero, att han sparade idén till senare. Då visste jag inte att senare för Pablo betyder väldigt snart, eftersom livet är brådskande och eftersom Pablo är brådskan själv, fort, fort, han är alltid på väg någonstans, till och med när han duschar, till och med när han sover, han vaknar tidigt på morgonen, alltid pigg, alltid med en ny idé i huvudet, resa, jobba, arrangera fester, demonstrationer, motdemonstrationer, läsa alla böcker, se alla filmer, lyssna på alla skivor, nu, med detsamma, om du väntar kommer det vara för sent, avbytaren är redan här, står och stampar otåligt, kom igen, vi har ingen tid att förlora, att ta sin tid är att förlora tid, kom igen då! Det är verkligen konstigt att han valde mig, som är så slö, så lat, som är rädd för allt, gråter för minsta lilla. Trots det älskar jag när han gör sin krigsdans i vardagsrummet, när han skrattar i telefonen, heavy metal på hög volym i bakgrunden, radion står på och nyheterna på tv, inte missa något, inte låta något gå en förbi, och så jag, passiv, orörlig, tung – han klandrar mig aldrig, men ibland måste jag blunda, jag blir yr av att se honom arbeta upp sig så, bli överhettad, med alla idéer som manar på, alla projekt som krockar, staplas på hög, multipliceras – skriva ett filmmanus, två filmmanus, tre filmmanus, en dokumentär, en pjäs, en opera, göra revolution, resa jorden runt, starta ett parti, en 11
ju sti n e l év y
skola för barn med dyspraxi, öppna en bar, en cirkus, en restaurang i Lissabon, en teater och nu också skaffa barn. Ibland känner jag mig överkörd, kvävd, att jag inte längre orkar hänga med i hans tempo, och då blir jag irriterad och säger: Nu lugnar vi ned oss! Kom igen, du är inte rolig, svarar han och jag tar illa vid mig, blir sårad och surar. Jag skojade bara, säger han då, du är jätterolig älskling, hahaha, titta, jag skrattar, ser du hur jag skrattar? Och jag ler för att lugna honom men jag känner mig tung som bly, slutkörd, dödstrött, det är inte honom jag är arg på, det är mig själv, han har rätt, jag är inte rolig, jag har inte alltid varit sådan, men det blir värre och värre, jag vill bara att allt ska vara precis som vanligt, jag älskar när ingenting händer, absolut ingenting, det är underbart, om mamma hade sett mig nu hade hon skämts, och hennes vänner, feministerna på Éditions des femmes som har kämpat så mycket, de hade också skämts, men det är så det är, jag tycker inte om friheten, för att tycka om att vara fri måste man ha begär och ambition, vilja agera och våga ta risker, och själv är jag rädd för mina begär och har absolut inte någon ambition, jag vill att Pablo ska bestämma allt, jag vill överlämna mina tankar, delegera mina åsikter och önskemål till honom, jag vill bli buren, och sedan vill jag låta bli att lyda, jag vill revoltera, protest12
gl ä dje n
era, speciellt det, jag vill verkligen protestera, men absolut inte göra vad som faller mig in, jag är alldeles för rädd för vad det skulle kunna leda till, att allt skulle kunna börja om igen. Jag skulle så gärna vilja vara en trygg hamn, och vänta på honom, och bara läsa böcker, och prata om allt, och kyssas hela tiden, och bara ha det så till tidens ände, glömma bort tiden, bara låta nuet existera, stillastående och ljummet, han skulle berätta för mig om allt som stormar där ute, där folk hetsar upp sig, vevar med armarna, gör upp planer, skaffar hus och barn, men för oss skulle det räcka så.
13
2
Jag trodde aldrig att det skulle hända oss, men för nio år sedan blev jag gravid med Angèle. Jag åkte hem till honom för att berätta det. Han öppnade och stängde munnen, flera gånger, sedan sträckte han ut armarna och omfamnade mig, och jag förstod att det betydde att vi skulle tillbringa kvällen tillsammans, och morgondagen, och dagen efter det, och alla andra dagar, och det både skrämde och gladde mig, åh herregud, och samtidigt kunde jag känna hur något öppnade sig inom mig – något som hade varit dött vaknade till liv, växte och vecklade ut sig och fick mig att vilja skratta, det var något nytt, ett idiotiskt skratt, ett lätt skratt, och Pablo började också skratta och hans ögon strålade som två solar i natten. Och sedan började min mage att växa, se där, tänkte jag, nu är jag som alla andra, på samma bana, samma spår, för det är väl det som kvinnor gör, är det inte? Blir ihop med någon, 14
gl ä dje n
skaffar barn, bildar familj. Jag pendlade mellan att tycka att det var förfärligt och fantastiskt, mellan att skratta och gråta, krona? klave? Och det var då jag bestämde mig för att sluta vara olycklig. Jag tänkte inte okej nu ska jag vara lycklig, vi ska vara lyckliga båda två, snart alla tre, för jag vet mycket väl att det inte betyder någonting, att vara lycklig. Har någon någonsin varit lycklig längre än en kvart? Ägnade inte mamma hela sitt liv åt att försöka bli lycklig? Hon ville inte ha en andrahandslycka, hon ville inte ha en lycka som var på extrapris, en lycka i väntan på bättre eller en bekväm lycka, nej, hon ville ha en luxuös, bländande lycka, något utöver det vanliga, hon trodde på den, hon hade rätt till den, hon sökte den hos pappa, hon sökte den på andra sidan jorden, hon sökte den hos de laglösa, de utstötta, hon sökte den i drogerna, alla tänkbara droger, en kort tid sökte hon den hos Antoinette Fouque och hennes sekt, hon sökte den i allt som är fel i samhället, småbrottslighet, anarki, cykelstölder och väpnade rån, hon sökte den hos eleganta män, hos värstingarna som sysslar med privatjuridik, hos en kvinna, hon sökte den hos sig själv, hon sökte den hos mig, men inte särskilt länge, hon sökte den i ledan och i arbetet, hon sökte den till och med i sjukdomen när det inte längre fanns något annat att göra eller söka efter. Vilken katastrof den är, 15
ju sti n e l év y
lyckan. Det är så sorgligt, att vilja vara lycklig. Att vara glad är också svårt. Men glädjen är artig, den är snäll, den är inom räckhåll för vem som helst, det är som att ta på sig en fin klänning, ett par nya jeans, och dessutom så hindrar den dig inte från att tänka klart, ha ögonen öppna och förstå hur allt kommer sluta, men den hjälper dig att stå ut med det, mer än vad kärleken gör tycker jag, mer än vad pengar gör, mer än alla undanflykter, alla livbojar, alla räddningsvästar. Nej, glädjen, den äkta glädjen, eller kanske den falska glädjen jag vet inte, glädjen som man väljer, glädjen som en föresats, det är den som fungerar bäst, ta till exempel min älskade farmor – på sin dödsbädd, när hennes kropp var som ett stort sår och alla organ hade lagt av, kunde hon fortfarande hitta styrkan, eller glädjen i att skämta. Jag förstod väldigt tidigt, innan jag lärde mig läsa, skriva och räkna, före mina föräldrars separation, före Kuala Lumpur, att det är glädjen som är räddningen. Jag älskar glada människor, jag klänger mig fast vid dem, jag åker på semester med dem, jag kopplar in mig mot dem, som en laddare i ett vägguttag, jag vet inte om de också en dag bara bestämde sig för att sluta vara olyckliga, inte heller om de ibland får återfall, en dag ska jag fråga dem det, med oskyldig min, i förbifarten, på skoj, ska vi inte träna ihop? Vi skulle kunna utbyta råd och knep, som när man gym16
gl ä dje n
mar eller bantar? Eller det kanske är något som man ska klara själv, på egen hand, utan att säga något till någon, disciplinerat och metodiskt, som när man slutar röka, jag slutade när jag väntade Angèle och nu tuggar jag Nicorette-tuggummi dag som natt, jag vet mycket väl att folk tittar misstänksamt på mig när jag gör veckans inköp på apoteket, de undrar nog om jag langar eller något, men jag bryr mig inte, jag skadar ingen, det är som glädjeträningen, jag äter lunch och middag med ett Nicorette-tuggummi upptryckt i en visdomstand, när jag kysser Pablo har jag ett Nicorettetuggummi i munnen, han tror säkert att jag är född med den där andedräkten, en blandning av tobak och pepparmint, jag har ett Nicorette-tuggummi i munnen när jag borstar tänderna, flyttar det från den ena kinden till den andra, jag sover med ett Nicorette-tugggummi i munnen och jag vaknar flera gånger varje natt för att ta ett nytt och ibland hittar jag ett tugggummi som fastnat i håret eller på kudden eller på Pablos överkropp, vilket han inte alls tycker är särskilt roligt, under förlossningen hade jag ett Nicorette-tugggummi i munnen eftersom ingen bad mig att spotta ut det, när barnmorskan kom och viskade bra gjort, en sådan fin bebis, jag tar gärna mina 500 euro i kontanter, tack, så uttryckte jag min förvåning genom att blåsa en stor Nicorette-bubbla, som en amerikansk 17
ju sti n e l év y
tonårstjej. Den enda gången på nio år som jag har varit tvungen att spotta ut tuggummit var hos tandläkaren, jag hade försökt att dölja det genom att trycka upp det i gommen, men det ville han inte veta av och jag var tvungen att spotta ut det i hans hand och det kändes väldigt konstigt att inte ha något i munnen, lite som att vara helt naken i ett luftdrag. För att verkligen lyckas med att sluta vara olycklig hade det bästa varit om man hade kunnat ta hjälp av en magisk dryck, en mirakelmedicin, men de som jag har testat, sedan Prozac-trenden för tjugo år sedan, har gjort mig besviken allihop. De funkar i några månader, men sedan vänjer sig mörkret, hittar en ny öppning att ta sig in genom, och då får man byta, som när man byter förband. Den enda positiva effekten med Prozac, till exempel, var att jag gick ned i vikt, och under tonåren, med akneutbrotten, de stora glasögonen, hockeyfrillan, känslan av att vara misslyckad, knäpp, sämre än sämst, och de hemska mardrömmarna som gjorde att jag var helt utmattad när det var dags att gå till skolan, så var det något positivt att plötsligt bli anorektisk. Sedan har vi Effexor som antagligen räddade mitt liv, vid en tidpunkt precis innan jag träffade Pablo, då jag drabbats av en stor sorg och valde mellan att kasta mig ut genom ett fönster och begå mord, eller att begå mord och sedan kasta mig 18
gl ä dje n
ut genom ett fönster, men idag känner jag inte längre samma sorg, det är en seger över mig själv, ett avslutat kapitel, ingenting, nu undrar jag bara hur jag kunde älska någon som enbart älskade sig själv och sin egen spegelbild. Men när jag sedan slutade med Effexor kom mörkret snabbt tillbaka och drabbade mig med ännu större kraft än tidigare, genom fruktansvärda migränanfall, en sorts elektriska stötar och kramper i benen som ibland gjorde att jag inte kunde resa mig. Därefter gick jag över till hasch, på inrådan av mamma som var mycket väl bekant med mörkret. Hasch är ännu lömskare än antidepressiva, det ger sken av att skala bort mörkret, men i stället framträder nya, konstiga smärtor som man inte känner igen alls och som helt plötsligt bara kommer över en, det är verkligen lurigt. Jag har testat otaliga piller, sådana som får ansiktet att svälla upp som ett popcorn, sådana som ger en hjärtklappning, sådana som gör en väldigt pratsam, men på det hela taget tycker jag bäst om Cymbalta. Bortsett från att den får en att svettas och gnissla tänder, så skyddar den ganska bra mot mörkret, ungefär som antivirusprogrammet på datorn, maximalt försvar, signalsubstansen återställd till det normala, man förlorar inte aptiten, blir inte sömnig, inga förvirrade tankar, bara ett skydd mot alltför starka känslor, en stötdämpare. Men sedan vänjer kroppen sig och plötsligt en 19
ju sti n e l év y
dag, pang, fungerar det inte längre. Det är där jag befinner mig nu. Men jag ger vetenskapen en sista chans, om någon ny supermedicin dyker upp skulle jag inte tveka, inte särskilt länge i alla fall, tills dess har jag inte något val, att sluta vara olycklig, NU, MED DETSAMMA, det är ett måste, tänkte jag medan jag koncentrerade mig för att försöka urskilja det andra hjärtat som slog inuti mig, men jag kände ingenting förutom kurrandet i magen av matsmältningen och luftbubblorna från Nicorette-tuggummit. När man har fått barn kan man inte längre tillåta sig att vara olycklig, så är det bara, punkt slut. Snart nog kommer jag varken ha tid, eller energi, eller kraft nog för det. Och dessutom tror jag att jag har kommit till vägs ände med mörkret, jag har förstått allt, jag vet att det inte har något att göra med nuet, och inte heller med den stora sorg som drabbade mig för tio år sedan, jag har förstått att det ligger längre tillbaka, kanske från tiden i Kuala Lumpur, men vad var det egentligen som hände i Kuala Lumpur? Jag tänker ofta på Kuala Lumpur, det är otydligt, dunkelt, det glimmar till, som en blixt på långt avstånd, och sedan inget mer, det är som en hägring, som när filmen tonar ut i vitt på bioduken, det är som dammet man har sopat under mattan och verkligen gjort sig av med, så där som man städar när man är väldigt stressad, så där som barn 20
gl ä dje n
gör när de blundar och tror att man inte kan se dem längre, eller håller för öronen och tror att det är det som är tystnad. Jag har glömt allt. Jag vill inte längre veta inte längre lyssna inte längre känna inte längre minnas. Antagligen finns det en del av mig som är ledsen och som gråter i mitt ställe, för alla de gånger som jag inte har gråtit, när jag har bitit ihop. Antagligen finns det en annan Louise som fortfarande är kvar i Kuala Lumpur, som har fått växa upp på egen hand och som vissa nätter kommer tillbaka för en ovälkommen liten påhälsning, och det är därför jag vaknar med dyblöt kudde, kritvit om kinderna där ett Nicorette-tuggummi har fastnat, men det är inte någon fara, det kunde ha varit värre, det är bara lite gammal sorg som har gett sig iväg nattetid, färdats över kontinenterna för att komma och hälsa på, det är inte någon fara för det är isolerat. Mellan den gamla Louise och den nya Louise, mellan dubbelgångaren som lever i exil, hypnotiserad, begravd, och Angèles och Pauls harmoniska mamma, mellan dem, de två Louise, och mamma, min stackars älskade mamma med sitt bagage med drama och neuroser, så finns det en hög mur som inte längre släpper igenom någonting, det är den kinesiska muren, det är Tjernobylsarkofagen; strålningsnivåerna är fortfarande höga, men de reflekteras tillbaka, stoppas, kvävs, det är över. 21
3
Jag v et va d folk tänker. De tänker att jag är född i de fina kvarteren med de fina skolorna och att jag aldrig har saknat pengar och därför aldrig har saknat någonting eftersom det är det som räknas, är det inte så? Rikemansjävlar, sa mamma som själv inte var någon rikeman, jävla krösusar som dessutom har all tid i världen att vara olyckliga. Men de ska nog få se – jag tänker minsann lägga all min tid på att vara förbannat glad och begrava mörkret levande. Ojojoj, hör på det! Pappa kommer att bli nöjd. Äntligen fri! Vilken lättnad! Hur många år är det inte som han har blivit helt svettig varje gång han har sett mitt nummer dyka upp på telefonen, och i stället för att fråga hur det är, så vet han – fråga mig inte hur, det är kanske intensiteten i ringsignalen, ett sjätte sinne, en vibration – att han ska fråga vad är det som inte är bra, och han vet också att jag absolut inte kan hålla huvudet 22
gl ä dje n
kallt, hålla modet uppe, att mina ångestattacker skrämmer vettet ur mig och att jag ringer honom för att få hjälp, hallå pappa det gör ont, han har bättre saker för sig, alla har bättre saker för sig och han mer än någon annan, men jag kan inte hjälpa det, det är han som är ambulansen, det är han som är brandkåren, det går över min älskling, säger han, och han har rätt det går alltid över, men tänk om det inte gör det den här gången? Jag lovar, hjärtat, det kommer gå över, du behöver inte vara rädd. Men jag är rädd, jag är jätterädd. Okej, jag kommer. Och han kommer. Han är kanske på andra sidan jorden men han sa att han kommer, därför kommer han, med sirenerna på, han kommer alltid, inom en timme eller en dag, beroende på var han befinner sig, och allt kommer ordna sig, allt kommer bli bra, allt kommer bli bra, lalala, men varför kallsvettas jag då, jag känner hur det rinner nedför ryggen, mellan skulderbladen, och varför känns mitt huvud så tungt, och varför pulserar blodet så hårt i tinningarna, och varför susar det i öronen, jag måste lägga mig ned, åh, just det, jag ligger redan ned och det flimrar för ögonen och diffusa föremål flyter runt omkring mig, roterar, jag kommer falla, kan man falla när man ligger ned, jag fryser, hur kan det vara så kallt mitt i sommaren, pappa titta det kommer rök ur munnen, men pappa är inte här än, han sa att han skulle 23
ju sti n e l év y
komma men det tar lite tid, vems ansikte är det här, helt förvrängt av röken, och den här klumpen i magen, den är så tung att jag varken kan röra mig eller gå upp och ta en värktablett, och de här nålarna som sticker inuti mig, och den här smärtan som kommer någonstans långt inifrån och strålar ända ut i fingrarna, vilken dag är det, vad är klockan, jag måste gå till jobbet, jag måste tvätta, och hitta min kalender och sopa lite damm under mattan, och ta en dusch, men håret är redan fuktigt, genomblött och klistrar sig mot pannan, och det snurrar, det snurrar och det slutar inte snurra, han sa att han skulle komma, är han här? Ringde det? Pappa, är det du? Mamma? Är det någon där? Jag har svårt att andas, det finns ingen luft här, eller så kan jag inte få luft, det är något i halsen som blockerar, var är mina cigaretter, mina Nicorette, kan någon öppna fönstret, andas åt mig, snälla, lös av mig, kan jag få ta en paus och andas ut, det behövs, jag måste det, jag försöker fästa blicken på en punkt, tänka en tanke i taget, men nej, omöjligt, märkliga bilder väller in från alla håll, som i Tetris när man nästan har förlorat och allt accelererar, en mamma-bit, en pappa-bit, några bitar som är personer som jag inte känner igen, de skrattar, deras munnar är vanställda och går ända upp till de stora buskiga ögonbrynen och okända röster omringar mig som en flugsvärm, jag måste skaka på huvudet för att 24
gl ä dje n
få bilderna och rösterna att försvinna, de otydliga bilderna och spöklika rösterna, distrahera, sjunga, låtsas att farmor vaggar mig Rudolf med röda mulen, hette en helt vanlig ren, som blivit kall om mulen, därav kom dess röda sken, hur går resten? Jag kan inte fortsätta sjunga, tungan är fastklistrad i gommen och det dunkar i mitt huvud, det skulle kunna få väggarna att rasa in, jag får lust att slå mig själv i huvudet för att få dunkandet och de onda tankarna att försvinna, försvinn, stick, lugn, andas med magen, jag lugnar ned mig, du lugnar ned dig, hon lugnar ned sig, vi lugnar ned oss, jag blundar, håller för öronen, föreställer mig att jag dyker ned i ett ljummet vatten, att jag är det ljumna vattnet och att jag somnar, om jag bara somnar kommer allt att ordna sig och jag kommer vakna upp fräsch som en nyponros, men då – trumvirvlar och trumpeter i otakt och sedan slocknar plötsligt allt, poff, av sig själv, jag är som en urvriden trasa, inte längre överhettad, inga fler tankar som krockar, inga röster, inga bilder, inga skakande händer, ingenting, allt som är kvar är ett vagt mörker i huvudet, benen, halsen, händerna och jag ligger utslagen på sängen, utan tårar, utan längtan, utan tankar, ett fruktansvärt mörker, ett mörker som inte ens gör ont längre, och som efter några dagar försvinner helt och ersätts av en enorm trötthet, och det är en lättnad, en välsignelse, en vila, jag sover, 25
ju sti n e l év y
gäspar hela tiden, fyller lungorna med luft och huvudet och magen, allt som finns kvar är en tomhet inombords, en intighet, något som ryckts bort, som när mamma stack, eller när jag lämnade henne, som om det var jag som hade burit henne, som om hon hade kommit från mig, det är så konstigt att en tomhet kan vara så tung.
26
”Känner alla mammor likadant som jag? Är de rädda att inte räcka till, samlar de på barnmatsburkar, lotions, nappar, identiska snuttefiltar, man måste ha två eller tre av allt, som en ekorre som samlar till sitt vinterförråd, åker de iväg på semester fulladdade med blöjor och mjölkersättning, väskorna fullpackade med värktabletter och reservnappflaskor, räddningsfiltar om något skulle hända, man vet aldrig.” Louise snubblar genom livet med sorg i själen och ett mörker i hjärtat. Uppväxten med en psykiskt instabil mor och en far med ständigt skiftande flickvänner som motvilligt axlade styvmorsrollen har satt djupa spår. Men när Louise får veta att hon och Pablo väntar barn, då tar hon ett avgörande beslut. Från och med nu ska hon sluta vara olycklig, hon måste begrava mörkret en gång för alla. Louise brottas med frågor som de flesta föräldrar någon gång ställts inför: hur för man vidare det som är bra och inte det som är dåligt? Hur förändras man av föräldraskapet? Kan man älska sina barn för mycket? Hur skyddar man dem? Hur släpper man taget? Justine Lévy har skrivit en självutlämnande bok som med flödande språk och hög igenkänningsfaktor fångar läsaren från första sidan. Översättning från franska: Anna-Stina Johnson
Sagt om En ovärdig dotter: ”Få lyckas följa känslornas förvandlingar med en så minutiös detaljrikedom utan att låta tempot bli lidande.” G Ö T E B O R G S P OS TE N
ISBN 978-91-87648-86-1
9
789187 648861