Provläs: "Före dig" av Lucie Whitehouse

LUCIE

WHITEHOUSE FÖRE DIG

T H R I L LE R

lucie Whitehouse

FÖRE DIG Översättning: Maria Bodner Gröön thriller

LUCIE WHITEHOUSE, FÖRE DIG Originalets titel: Before We Met Copyright © lucie Whitehouse 2014. First published by Bloomsbury, US. this edition was published by arrangement with Ulf töregård Agency AB, Sweden, and Anderson literary Management, USA. translation copyright © 2015 by Sekwa förlag ÖVERSÄTTNING: Maria Bodner Gröön OMSLAG: Magnus Petersson OMSLAGSBILD: © rupert Vandervell/Getty images FÖRFATTARPORTRÄTT: © Jamie turner SÄTTNING: Ateljén Arne Öström TYPSNITT: Arno Pro TRYCK: Nørhaven, Danmark 2015 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87917-01-1

ettA, ett imprint under Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm www.ettaforlag.se

K APITE L E TT

R E GNET ÖSTE NER , körbanan var oskyddad och vinden låg på hannahs gamla Volkswagen som om den försökte knuffa den av vägen.

Oftast när hon åkte ut till heathrow kunde hon se det ena planet efter det andra dyka ner mot flygplatsen med knappt en minuts mellanrum, men i kväll var rytmen ojämn och det kunde gå två minuter, till och med tre, innan nästa par strålkastare kämpade sig igenom de oroliga molnen. hon tog ett stadigt grepp om ratten, kollade i backspegeln och lade sig i omkörningsfilen. holiday inn tornade upp sig på vänster sida, en ful betongtand som avtecknade sig mot himlen, ljuset från den gröna neonskylten trängde ut i den våta luften. hon svängde in på avfarten mot terminal tre, pirret i magen tilltog. trots att de var gifta nu innebar det fortfarande en viss spänning att åka till flygplatsen. hon behövde inte åka och hämta Mark, det skulle antagligen gå snabbare om han bara tog en taxi in till stan, i synnerhet en sådan här kväll. Men bilturen dit, ankomsthallen, trängseln vid skranket – allt påminde om tiden innan de gifte sig, när JFK och heathrow var de fasta punkter som så många av deras helger rörde sig kring.

Det var som vanligt fullt på de två första våningarna i parkeringshuset. Motvilligt tog hon rampen upp till våning tre och hittade en plats bredvid hallen med biljettautomater. efter en snabb blick i spegeln gick hon ur bilen och styrde stegen mot hissen.

(5)

LU CI E WH ITE H OU S E

i ankomsthallen var det mycket folk även för en fredagkväll.

Under det låga innertaket väntade hundratals människor med bleka ansikten i det skarpa, avslöjande ljuset. De stod i tre eller fyra rader vid skranket, i klungor i mitten av hallen och längs raden av småbutiker. Där fanns de gamla vanliga taxichaufförerna med namnskyltar; en grupp backpackers klädda i shorts och t-shirts som de skulle komma att svära över i samma stund de kom ut; en stor familj, nästan en hel släkt, tjugofem-trettio personer som alla hade traditionella afrikanska färgsprakande kläder i alla möjliga mönster. hon kryssade fram till skärmarna som hängde från taket och såg att Marks flyg nyss hade landat. Det skulle dröja femton-tjugo minuter innan han kom ut genom dörrarna så hon köpte en macka i den lilla Marks & Spencer-butiken och satte sig på en av plastbänkarna på andra sidan hallen. tidigare under dagen hade hon handlat en baguette och en bit riktigt god roquefortost, det och ett glas vin var allt Mark ville ha efter en kvällsflygning, men hon var för hungrig för att vänta till dess. hon hade inte ätit något sedan lunch: intervjun hos AVt i eftermiddags tog mycket längre tid än hon hade trott, klockan var över sju när hon väl klev av tunnelbanan vid Parsons Green.

Från sin plats på bänken såg hon hur de automatiska dörrarna släppte igenom en ojämn ström av människor. På skärmen fanns en lång lista med flyg som var väldigt försenade. Passagerarna som släpptes igenom nu kom från Freetown, gissade hon, det planet hade landat strax före Marks, två och en halv timme försenat. hon såg en gänglig, ordentligt solbränd man i jeans och kakiskjorta som kom ut och spanade runt i folkmängden. en ung kvinna knuffade sig fram från skranket mitt emot, ansiktet sken av glädje, hon kastade sig om halsen på honom och gav honom en kyss som fick en äldre man längre bort på bänken att fnysa ogillande. hannah kände pirret i magen igen. Kom nu då, Mark.

(6)

FÖ RE DIG

hon mindes hur hon hade brukat vänta på honom på andra sidan Atlanten, innan hon flyttade tillbaka till london. terminal sju på JFK, som American Airlines använde, var kal: inga kaféer eller affärer där man kunde slå ihjäl tiden, bara ett tidningsstånd, en kaffeautomat och några rader med hårda plaststolar. hon brukade ha med sig sin bärbara dator ifall han skulle vara sen men det var omöjligt att jobba eftersom hennes huvud åkte upp så fort någon kom ut vid skranket. hon ville inte missa ögonblicket när Mark fick syn på henne och ansiktet sprack upp i ett leende. De första gångerna hade leendet övergått i ett lustigt överdrivet flin, som om han försökte dölja att han var besvärad över att ha avslöjat sig, men det gick snart över och fasta rutiner upprättades: han kramade henne tills hon blev rädd att revbenen skulle knäckas, sedan tog de en taxi direkt hem till hennes lägenhet och säng. efteråt klädde de på sig igen och gick bort till Westville på 10th Street för att äta varmkorv.

Dörrarna öppnades mer regelbundet nu, strömmen av människor var jämnare. ett antal röster talade amerikansk engelska, vilket tydde på att de hade kommit med Marks flyg: de som landat precis före och efter honom hade kommit från egypten och Marocko. hon reste sig upp och tittade. Några män i kostym med lätta portföljer; två par; en familj som brottades med en vansklig hög av bagage på en vagn vars framhjul vägrade att samarbeta. en liten knatte fick syn på sin pappa innan mamman gjorde det, han slet sig ur hennes famn och sprang på knubbiga ben raka vägen till pappan.

Spridda skratt hördes från folk runtomkring. efter tjugofem minuter insåg hon att det måste ha hänt något.

Mark var nästan alltid bland de första som kom av ett flyg, och den här gången hade han tagit den lilla skinnväskan så han behövde inte vänta vid bagageutlämningen. Kanske hade han glömt något på planet och gått tillbaka för att hämta det, eller också hade han fastnat i en slumpmässig tullkontroll. hon drog upp tröjärmen och tittade (7)

LU CI E WH ITE H OU S E

på klockan, en rotary som hon hade fått av sin mamma när hon började på universitetet. Fem över tio. hon letade fram Marks nummer på sin BlackBerry men ångrade sig, om hon ringde honom skulle hon bara förstöra den här stunden. hon skulle vänta tio minuter till och sedan ringa, om det blev nödvändigt.

Men när klockan blev kvart över hade de amerikanska rösterna försvunnit, och de flesta som kom genom dörrarna pratade med varandra på smattrande spanska. Den ende som hade väntat lika länge som hon var en man strax över femtio i chinos och blå kavaj, och nu dök hans dotter upp. hannah undrade om hon hade missuppfattat det hela, men nej, hon var säker på att Mark hade sagt fredag, samma tid som vanligt. hon ringde hans nummer. Samtalet kopplades direkt till röstbrevlådan och hon avslutade det utan att lämna något meddelande. Det var inte likt honom att missa flyget men kanske hade han ändå gjort det. han kanske hade missat det och lyckats komma med ett senare i stället. Det hade hänt en gång tidigare, när han åkte till New York från toronto. hon tittade på skärmarna igen. hans flyg visades inte ens längre.

Men när hon följde listan nedåt med blicken såg hon ytterligare två flyg från New York: ett hade just landat, det andra skulle landa när som helst. han kanske var med på ett av dem. Om han var det skulle han ringa eller skicka ett sms så fort han fick sätta på telefonen.

Nu hade de väntande blivit färre och hon fick platsen vid skranket precis mitt emot dörrarna – ”guldläget” som Mark brukade säga. hon kollade telefonen varannan minut och väntade tills klockan var tio över elva, nästan en hel timme till. När de sista i den andra omgången med folk som pratade amerikanska kom genom dörrarna ringde hon honom igen och kom till röstbrevlådan. hannah började bli orolig. Om han satt på ett annat flyg, varför hade han inte ringt henne? tänk om något hade hänt med planet?

(8)

FÖ RE DIG

hon ringde honom en gång till, sedan lämnade hon platsen vid skranket och begav sig mot nödutgången. Flygbolagets informationsdisk låg i avgångshallen, och att gå över gården mellan de två byggnaderna gick mycket snabbare än att traska runt i labyrinten av tunnlar och rulltrappor.

Vinden virvlade runt på gårdsplanen och drev regnet i skyar som om det vore stim med småfisk, lyfte det ett ögonblick och kastade det sedan mot marken. Den tunga dörren slets ur hennes hand och smällde igen bakom henne. Där uppe kämpade sig ännu ett plan genom molnen, motorerna fyllde luften med ett rasande dån. hannah böjde ner huvudet och sprang.

Det tog högst trettio sekunder att rusa över gården men hon fick stryka blött hår ur ansiktet när hon kom in. Jämfört med ankomsthallen var avgångshallen i terminal tre sinnebilden för en välupplyst, modern lokal med högt i tak, men när hon hittade disken för American Airlines, det bolag han brukade flyga med, var kvinnan där bakom just i färd med att sätta på sig jackan. ”Jag har redan stängt av datorn”, sa hon utan att titta upp. ”Jag vill bara veta om min man fanns med på ett flyg i kväll.” ”Jaså.” Kvinnan log och tittade på henne. ”Det hade jag ändå inte kunnat säga något om. Skydd av personuppgifter, eller hur?” hannah kände hur hon som vanligt blev irriterad över småaktig byråkrati. ”Menar ni allvar?” sa hon. ”han är ju min man.” ”tyvärr.” Kvinnan ryckte på axlarna, nöjd över att hon fick möjlighet att utöva viss makt, och hannahs irritation riktades mot henne. Att arbeta precis bredvid tax free-butikerna var ingen ursäkt för att använda så in i helsikes mycket smink. hur gammal kunde hon vara, tro, under den där dödsmasken av foundation? ”hör på här”, sa hannah och lade händerna på disken, ”jag vill bara veta att det inte har hänt min man något. Kan ni åtminstone (9)

LU CI E WH ITE H OU S E

säga om det har varit problem med flygningarna från New York i kväll?”

Kvinnan suckade. ”ingenting sådant”, sa hon. ”Förseningar på grund av blåsten, men det är allt.” ”Åh, vad skönt.” hannah hade hunnit halvvägs genom hallen innan hon började fundera på vart hon skulle. hon försökte ringa Mark igen. Fortfarande inget svar. Den här gången lämnade hon ett meddelande. ”hej, det är jag. Jag är på heathrow, var är du? Jag kom för att hämta dig men du verkar inte vara här. Om du är det, så ring mig.” hon tvekade. ”Jag hoppas att allt är bra. ring så fort du hör det här – jag är orolig.” hon skrattade till, för att visa att hon visste att hon var löjlig: Mark var den siste att råka i svårigheter, så om bara planen kom fram tryggt skulle han också göra det. hon avslutade samtalet och funderade på vem hon kunde ringa.

Neesha, hans assistent? Nej, klockan var nästan halv tolv. Och om Neesha hade vetat att något var på tok skulle hon ha hört av sig.

Samma sak med David, hans affärspartner. Mark hade rest ensam till USA den här gången så det fanns ingen hon kunde höra med.

Om han inte hörde av sig i kväll fick hon vänta till i morgon bitti innan hon började ringa runt.

Uppe på korttidsparkeringen var hon nära att sparka till biljettautomaten. ”tolv pund för två ynka timmar?” hennes röst ekade mot väggarna i den tomma hallen.

Motorvägen in mot london hade också blivit stilla, och gatubelysningen kastade ensamma ljusfläckar på körbanan framför henne. På viadukten ovanför Brentford såg hon rakt in i kontorslokaler som stod tomma fram till måndag, med spöklika skuggor av skrivbord, stolar och datorer, och hon slogs plötsligt av den oroväckande tanken att hon såg sin egen karriär framför sig – avlägsen, falnande och inlåst bakom en glasruta, synlig men onåbar. ( 10 )

FÖ RE DIG

När hon körde ner längs Quarrendon Street försvann den sista gnuttan hopp. Om Mark någon gång råkade vara hemma före henne möttes hon av ljus som strömmade ur vartenda fönster, men i kväll var huset lika mörkt som när hon lämnade det. lynda, Marks städhjälp – deras städhjälp – hade varit där och det luktade skarpt av möbelpolish. hannah gick in i köket, tog en vinflaska ur stället och hällde upp ett glas. Sedan satte hon sig med datorn och kollade mejlen. ibland fick hennes BlackBerry fnatt och det kom inga meddelanden alls på flera timmar, sedan kom en hel uppsjö på en gång. Så var det inte nu: sista mejlet i både telefonen och datorn var det som hennes bror hade skickat för att fråga hur det gick på intervjun. hon öppnade ett nytt mejl och adresserade det till Mark.

Hallå där, Heathrowskolkare, skrev hon. Jag antar att du fortfarande sitter på ett flyg eller att det är något fel på din mobil så jag prövar att mejla i stället. Berätta vad som händer. Saknar dig här på Quarrendon Street. Tomt i både huset och sängen utan dig … hon tog en klunk vin – det var utsökt, hans idé om vad som var ett vardagsvin låg i en annan prisklass än hennes – så reste hon sig och gick med glaset fram till de franska fönstren som vette mot den lilla stenlagda gården bakom huset. hon höll upp handen för att utestänga ljuset inifrån, såg stenplattorna och, längre bort, prydnadsbuskarna och körsbärsträdet. Blåsten hade ställt till med rena förödelsen. en av trästolarna hade blåst i väg över gården och låg ovanpå tråget där hon hade odlat tomater under sommaren, och stenläggningen var översållad med löv och kvistar. Allt var en enda röra: om det slutade regna skulle hon gå ut i morgon och röja upp.

Ovanför henne flög ett plan in mot heathrow. Nu syntes det genom en glipa mellan molnen, så försvann det igen. Mark var antagligen fortfarande i luften, tänkte hon, och om ett par timmar ( 11 )

LU CI E WH ITE H OU S E

skulle hon vakna av att han kröp ner bredvid henne i sängen, tro att han var en inbrottstjuv och nästan få en hjärtattack på kuppen. hon vände sig in mot rummet igen och stannade upp. Det hände fortfarande emellanåt att hon drabbades av husets blotta storlek. hon hade blivit alldeles paff när Mark berättade att han hade köpt det innan han ens fyllt trettio. två hus på gatan hade sålts efter det att hon flyttade in, båda hade gått för över två miljoner pund. ”Men det är ju nu”, sa han. ”Jag har haft det i tolv år, sedan långt innan boomen kom, och det var rena rucklet när jag tog över det.

Jag köpte det av ett gammalt par som inte hade gjort någonting åt det sedan sextiotalet och jag fick blåsa ur rubbet – nya ledningar, nya rör, ett jättejobb.” ”Men ändå…” han hade ryckt på axlarna. ”Jag hade tur – affärerna gick bra och priset var rätt. en bra investering.”

Det hade tagit tid för henne att vänja sig vid att detta nu var hennes kök. hon hade älskat sitt kök i lägenheten i New York, med de ursprungliga tegelväggarna och den enkla köksutrustningen i rostfritt stål, men om hon såg nyktert på det så hade det i själva verket varit en två meter lång korridor. När hon lagade mat var det som att spela det där spelet med den lilla fyrkantiga plattan där man flyttar om rörliga bitar för att få fram en bild, hon fick hela tiden hitta nya ställen för knivar, tallrikar och skärbrädor: på den ytterst lilla arbetsbänken, på spisen, på barstolen. Det här köket var tio gånger så stort. Om hon någonsin skulle vilja laga mat till trettio personer, vilket inte var särskilt troligt, skulle hon kunna göra det här utan att det blev trångt.

Allting var stort – allting – hade det inte varit så stilfullt skulle det ha sett vräkigt ut. Den gamla köksväggen hade slagits ut mot gången bredvid, vilket hade gjort köket två meter bredare, och det var redan sex meter brett från början. Det var högt i tak, nedre delen bestod ( 12 )

FÖ RE DIG

av stora glasrutor för att det skulle bli ljusare, golvet var täckt av skifferplattor från Wales med golvvärme under för vintern. Där fanns stålklädda arbetsbänkar, en spis i restaurangstorlek och, längst bort bredvid dörren till vardagsrummet, en dubbelkyl i amerikansk stil. ”Jag kunde bara inte tänka mig en liten fjantig kyl igen”, hade Mark sagt. ”Kylskåpet i lägenheten i tribeca liknade en garderob, efter det var det kört att skaffa ett mindre.” ”Vilken bortskämd snorunge du är.” ”Det förnekar jag inte.” han hade flinat åt henne, och fått skrattrynkor vid ögonen. hon kände en våg av längtan efter honom, gick tillbaka till datorn och letade vidare efter nyheter om flyg från New York, inte bara från JFK utan också från Newark och la Guardia. ingenting. hon intalade sig att det var neurotiskt att bli orolig utan någon som helst anledning. Det fanns säkert en enkel förklaring och i morgon skulle han vara hemma igen. Allt var som det skulle.

”HON INTALADE SIG ATT DET VAR NEUROTISKT ATT BLI OROLIG UTAN NÅGON SOM HELST ANLEDNING. DET FANNS SÄKERT EN ENKEL FÖRKLARING OCH I MORGON SKULLE HAN VARA HEMMA IGEN. ALLT VAR SOM DET SKULLE.” HANNAH REILLY jobbar i New Yorks reklamvärld när hon blir stormförälskad och gifter sig med den perfekte mannen. Hon flyttar med honom till det stora viktorianska huset i London, men en dag kommer Mark inte hem från sin affärsresa. Hannah vet inte mycket om hans familj och han pratar aldrig om dem. Hon får en obehaglig känsla av att något inte är som det ska och bestämmer sig för att undersöka saken. Sakta men säkert flyter lögnerna om Marks förflutna upp till ytan – med livsfarliga konsekvenser.

FÖRE DIG är en nervig thriller med högt tempo som håller läsaren i sitt grepp ända till sista sidan. ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA:

Maria Bodner Gröön

”Spänningen stegras med varje avslöjande och behåller sitt grepp hela vägen igenom – den sorts thriller som får dig att fortsätta vända blad till långt in på småtimmarna och missa din hållplats på väg till jobbet på morgonen.”

THE INDEPENDENT

”Denna psykologiska thriller är en berg- och dalbana av svek, pengar, syskonrivalitet och mord, den har både nerv och tempo när den väller in mot en rafflande klimax.” THE DAILY MAIL

ISBN 978-91-87917-01-1 Ett imprint under Sekwa förlag