Provläs: Det måste vara här

Av författaren till Sommaren utan regn

MAGGIE O’FARRELL

ROMAN

MAGGIE O’FARRELL

Det måste vara här Översättning: Malin Bylund Westfelt

ROMAN

Av samma författare: Sommaren utan regn (2014) Den hand som först höll min (2015)

MAGGIE O’FARRELL, DET MÅSTE VARA HÄR

ORIGINALETS TITEL: This must be the place COPYRIGHT © 2016 Maggie O’Farrell. First published in Great Britain in 2016

by Tinder Press, an imprint of Headline Publishing Group.

TRANSLATION COPYRIGHT © 2016 by Sekwa förlag Published by agreement with A.M. Heath & Co, London and Licht & Burr Literary Agency, Copenhagen.

Denna bok har publicerats med stöd av Literature Ireland.

ÖVERSÄTTNING : Malin Bylund Westfelt OMSLAG : Magnus Petersson FÖRFATTARPORTRÄTT : © Ben Gold SÄTTNING OCH TYPOGRAFI : Ateljén Arne Öström TYPSNITT : Arno Pro TRYCK : Nørhaven, Danmark 2016

Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87917-22-6

ETTA, ett imprint under Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm www.ettaforlag.se

till Vilmos

Värld – så mycket värld, galnare än vi tror, oförbätterligt mångfaldig.

Louis MacNeice, ”Snow”

Det känns så rackarns konstigt i benen

Daniel, Donegal 2010

H

är har vi en man.

Han står på yttertrappan på baksidan och rullar en cigarett.

Det är sådant där typiskt ostadigt väder, trädgården ligger frodig och fuktglänsande, duggregnet gör grenarna tunga.

Här har vi en man och den mannen är jag.

Jag står vid bakdörren med tobaksburken i handen och tittar på något bland träden, en figur som står vid tomtgränsen, just där asparna tränger sig på vid staketet. En annan man.

Han är utrustad med kikare och kamera.

En fågelskådare, intalar jag mig, och drar det tunna cigarettpapperet längs tungan, vi har sådana här i trakten. Men samtidigt tänker jag, knappast. Fågelskådare så här högt upp i dalen? Jag tänker också: var är min dotter, lillen, min fru? Hur snabbt skulle jag hinna fram till dem om det behövdes?

Hjärtat lägger i högsta växeln, bultar och bankar mot revbenen. Jag kisar mot den vita himlen. Jag är på väg ut i trädgården. Jag vill att karln ska veta att jag har sett honom, se att jag ser honom. Jag vill att han noterar min längd, min friidrottsstjärnefysik (som förvisso är lite slappare och lösare i konturerna nuförtiden). Jag vill att han ska väga odd•9•

MAG GI E O’FARREL L

sen, jag mot honom, i tankarna. Han kan inte veta att jag aldrig hamnat i slagsmål i hela mitt liv, och att jag har för avsikt att låta det förbli så.

Jag vill att han ska känna det som jag brukade känna innan min far bestraffade mig: jag vet nog vad du håller på med, brukade han säga medan han pekade med fingret först mot sitt bröst, sedan mitt.

Jag vet nog vad du håller på med, vill jag skrika, medan jag fumlar ned min handrullade cigarett och tändaren i fickan.

Mannen tittar i riktning mot huset. Jag ser solreflexer i ett objektiv och hur armen rör sig, antingen för att stryka undan håret ur pannan eller för att pressa ned avtryckaren på en kamera.

Två saker händer väldigt fort. Hunden – en mustaschprydd, långbent och stelbent varghund, som i vanliga fall är mest begiven på att slumra vid spisen – far ut genom dörren som ett streck, förbi mina ben och ut i trädgården, och utstöter en hel serie djupa skall, och en kvinna kommer gående runt husknuten.

Hon har vår minsting på ryggen, en sydväst av den modell som fiskare på Nordsjön brukar föredra på huvudet och ett hagelgevär i handen.

Hon är också min hustru.

Detta senare faktum har jag fortfarande svårt att vänja mig vid, inte bara för att blotta tanken att denna varelse skulle gå med på att gifta sig med mig är så osannolik, utan också för att hon får sådana här fullkomligt oväntade tokspel hela tiden. ”Men herregud, älskling”, säger jag och drar förskräckt efter andan.

Min röst är så gäll att jag för en stund kommer av mig. Omanlig är bara förnamnet. Jag låter som om jag klandrar henne för ett mindre smakfullt val av textilier eller för att hennes pumps inte matchar handväskan.

Hon struntar i mitt diskantgälla inlägg – inte undra på – och skjuter i luften. En gång. Två gånger.

• 10 •

DET MÅSTE VA RA HÄR

Om ni, som jag, aldrig hört ett vapen avfyras på nära håll så kan jag tala om för er att ljudet är fullständigt öronbedövande. Magnesiumfärgade blixtar exploderar i huvudet, i öronen ringer en trestruken ton ur någon aria och bihålorna fylls med tjära.

Ljudet studsar mot husväggen, mot bergssluttningen och tillbaka igen: en väldig tennisboll av ljud som hoppar omkring i dalen. Jag inser att jag duckar, hukar mig och sätter händerna mot huvudet medan lillen är märkligt oberörd. Han suger fortfarande på tummen med huvudet lutat mot sin mammas hårsvall. Nästan som om han vore van vid det här. Nästan som om han hört det förut.

Jag sträcker på mig igen. Jag tar bort händerna från öronen. Långt borta spurtar en figur fram genom undervegetationen. Min fru vänder sig om. Hon bryter vapnet över armen. Hon visslar på hunden. ”Haha”, säger hon innan hon försvinner runt husknuten. ”Där fick han så han teg.”

Min fru, det bör sägas, är galen. Inte i bemärkelsen måste-medicinera-och-sluten-avdelning-och-män-i-vita-rockar – fast ibland undrar jag om det inte kan finnas en sådan historik – utan på ett mer nyanserat, socialt accepterat, mindre iögonfallande sätt. Hon tänker inte som andra. Att dra vapen mot någon som smyger omkring – förmodligen fullständigt oskyldigt – intill staketet vid vår tomtgräns är inte bara legitimt utan precis det man ska göra i hennes värld.

Här följer lite basfakta om kvinnan jag har gift mig med: • Hon är galen, det kanske jag redan har nämnt.

• Hon är en enstöring.

• Hon är tydligen beredd att dra vapen mot alla och envar som kan tänkas avslöja hennes gömställe.

• 11 •

MAG GI E O’FARREL L

Jag svischar, om nu en man i min storleksklass kan svischa, genom huset för att få tag på henne. Det här måste genast redas ut. Hon kan inte ha ett vapen i ett hus där det finns småbarn. Det går bara inte.

Jag upprepar detta för mig själv på min väg genom huset och har för avsikt att inleda min protest med just de orden. Men när jag stiger ut genom ytterdörren är det som att kliva in i en helt annan värld. Det grå duggregnet på baksidan har förbytts i ett gullvivegult solsken över trädgården på framsidan, som glänser och glittrar som vore den ett juvelsmycke. Min dotter hoppar långrep som hennes mor står och vevar.

Min hustru, som bara för ett ögonblick sedan var en mörk, skrämmande gestalt iförd bössa, grå långrock och Liemannens huva, har kastat av sig sydvästen och återtagit sin vanliga gestalt. Lillen kryper i gräset med regnvåta knän och ett fast grepp om en iris och gurglar belåtet för sig själv.

Det är som om jag har klivit in i en helt annan tid, som om jag hamnat i en sådan där folksaga där man tror att man sovit någon enstaka timme men vaknar och upptäcker att man varit borta en hel livstid, och att alla ens nära och kära och allt man kände till har dött och försvunnit. Gick jag verkligen bara hit från andra sidan huset eller har jag sovit i hundra år?

Jag försöker skaka av mig känslan. Det här med vapnet måste genast tas itu med. ”Sedan när”, frågar jag, ”äger vi ett eldvapen?”

Min hustru lyfter på huvudet och spänner ögonen i mig med trotsig min. Hopprepet stannar av i handen på henne. ”Vi gör inte det”, säger hon. ”Det är mitt.”

Typiskt hennes sätt att parera. Hon verkar svara på frågan, fast hon inte svarar alls. Hon väljer att inrikta sig på den ovidkommande delen av frågan. En uppvisning i konsten att undvika ämnet.

• 12 •

DET MÅSTE VA RA HÄR

Jag försöker samla mig. Det här är ett område där jag har fått gott om övning genom åren. ”Sedan när äger du ett eldvapen?”

Hon rycker på ena axeln, den är bar, noterar jag, mjukt gyllenbrun, och delas i två av ett axelband. Jag känner en ögonblicklig reflexmässig aktivitet i de nedre regionerna – lustigt att det inte ändrar sig med stigande ålder för män, att vi alla bara befinner oss ett membran från vårt inre tonårsjag – men jag tvingar mig att åter fokusera på diskussionen.

Det här ska hon inte komma undan så lätt. ”Sedan nu”, säger hon. ”Vad är ett eld vapen?” frågar min dotter, och delar ordet på mitten.

Hon har vänt sitt lilla hjärtformade ansikte uppåt och ser på sin mor. ”Det är din amerikanska pappas sätt att uttrycka sig”, säger min fru. ”Det betyder ’bössa’.” ”Jaså bössan”, säger min ljuvliga Marithe, sex år gammal, lika delar oknytt, ängel och sylfid. Hon vänder sig till mig. ”Jultomten kom med en ny till Donal så han sa att Maman kunde få hans gamla.”

Detta uttalande gör mig, tillfälligt, mållös. Donal är en illaluktande homunculus som driver jordbruk längre ned i dalen. Han – och hans fru, skulle jag tro – har vad man skulle kunna kalla problem med att hantera ilska. Lite lätt skjutgalen, vår gode Donal. Han skjuter på allt som rör sig: ekorrar, kaniner, rävar, fotvandrare (jag bara skojar). ”Men vad håller du på med?” säger jag. ”Du förvarar eldvapen hemma och …” ”Bössa, pappa. Säg bössa.” ”… en bössa i huset utan att säga nåt till mig? Utan att ens diskutera det med mig? Fattar du inte hur farligt det är? Tänk om ett av barnen skulle …”

• 13 •

MAG GI E O’FARREL L

Min hustru vänder på klacken, klänningsfållen svischar i det våta gräset. ”Börjar det inte bli dags att köra dig till tåget?”

Jag sitter bakom ratten i bilen med ena handen på tändningsnyckeln och cigaretten jag rullade tidigare mellan läpparna. Jag letar i fickan efter den gäckande tändaren eller en tändsticksask. Jag har bestämt mig för att jag ska röka den här cigaretten någon gång innan klockan slår tolv. Jag begränsar mig till tre om dagen, och gissa om jag behöver dem.

Jag skriker också så högt jag kan. Att bo så här långt ifrån ära och redlighet inbjuder liksom till det. ”Skynda er!” skriker jag och är i smyg lite stolt över den kraftiga volym jag är förmögen till och hur ekot slungas mellan bergets lägre utlöpare. ”Jag missar tåget!”

Marithe verkar omedveten om uppståndelsen, vilket är lovvärt på ett sätt och irriterande på ett annat. Hon har en tennisboll eller något liknande i en strumpa och står vänd med ryggen mot husväggen och räknar (på iriska, noterar jag en smula förvånad). För varje siffra – aon, dó, trí, ceathair – drämmer hon den strumpklädda bollen i väggen, farligt nära sin kropp. Jag tittar på medan jag skriker lite till; hon är riktigt duktig. Jag kommer på mig själv med att undra var hon lärt sig den där leken.

För att inte tala om iriskan. Hon får hemundervisning av sin mor, precis som hennes storebror fick tills han gjorde uppror och skrev in sig (med hemligt bistånd från mig) på en internatskola i England.

Mitt schema är sådant att jag ofta arbetar i Belfast i veckorna och bara tillbringar helgerna i den här delen av Donegal. Jag undervisar i en kurs i lingvistik på universitetet och tränar studenter i att bryta upp allt de hör i beståndsdelar, ifrågasätta hur meningar är konstruerade • 14 •

DET MÅSTE VA RA HÄR

och hur orden används, och försöka gissa varför det ser ut som det gör. Jag har alltid koncentrerat min forskning på hur språk utvecklas.

Jag tillhör inte den där konservativa gruppen som högljutt sörjer och klagar över grammatikens pågående förfall och de semantiska normernas uppluckring. Nej, jag gillar att bejaka utvecklingen.

Det är orsaken till att jag inom det extremt smala forskningsfältet lingvistik betraktas som något av en vilde. Inte vidare smickrande, men vad gör man? Om ni någonsin har lyssnat på ett radioprogram om neologismer eller grammatiska förskjutningar eller om hur tonåringar missbrukar uttryck och använder dem för sina egna, ofta omstörtande, syften, var det säkert mig de hade skakat fram för att säga att förändringar är av godo och att språklig töjbarhet ska bejakas.

En gång råkade jag nämna det här i förbigående för min svärmor och hon spände sin högdragna mascarainramade blick i mig ett ögonblick och sa på sin oklanderliga parisiska engelska: ”Jaha, men jag kan inte ha hört dig för jag stänger alltid av radion om jag hör en amerikan tala. Jag står bara inte ut med accenten.”

Accent eller ej, om några timmar förväntas jag hålla en föreläsning om pidgin- och kreolspråk utifrån en enda mening. Om jag missar det här tåget finns det inget annat jag kan ta så att jag hinner fram i tid. Då blir det ingen föreläsning, inget pidginspråk, inget kreolspråk, bara en grupp studenter som aldrig kommer att bli upplysta om hur fascinerande och komplex meningen ”Him thief she mango” är, alltså dess lingvistiska ursprung.

Jag ska också, efter föreläsningen, ta ett flyg till USA. Efter omfattande transatlantiskt tjat från mina systrar, och mot bättre vetande, åker jag över till min fars nittioårsfest. Vad man kan ha för sorts fest vid nittio års ålder återstå att se, men jag förväntar mig massor av • 15 •

MAG GI E O’FARREL L

papperstallrikar, potatissallad, ljummen öl och en allmän strävan att strunta i att festföremålet själv sitter och blänger och muttrar i ett hörn.

Mina systrar har sagt att far när som helst kan kasta av stoftets tunga skrud och att de vet att han och jag inte alltid har dragit jämnt, milt uttryckt, men om jag inte kommer snart får jag ångra det resten av livet och så vidare, blablabla. Hör ni, säger jag till dem, karln promenerar dryga tre kilometer om dagen, äter så mycket pulled pork att delstaten New York riskerar att tömmas på grisar, och han låter då inte det minsta orkeslös om man talar med honom i telefon: han saknar aldrig ord för att beskriva mina tillkortakommanden och misstag. Dessutom, vad gäller detta mångomtalade möjliga frånfälle, har karln enligt min åsikt aldrig haft någon puls överhuvudtaget.

Det här besöket – mitt första på över fem år – är inte, intalar jag mig, anledningen till att jag känner mig stressad, förklaringen till mitt fullständigt sinnessjuka nikotinbehov eller de nervösa ryckningar i ena ögonlocket som jag får medan jag sitter och väntar. Detta har inget med saken att göra, absolut inte. Jag är bara lite hispig i dag. Det är bara det.

Jag ska åka till Brooklyn, hälsa på farsan, jag ska vara trevlig, jag ska gå på festen, jag ska ge honom födelsedagspresenten som min hustru har köpt och slagit in, jag ska prata med mina syskonbarn, jag ska härda ut i erforderligt antal dagar – och sedan drar jag som en avlöning.

Jag rycker upp bildörren och skriker: ”Var är ni? Jag missar min föreläsning”, rätt ut i den fuktiga luften och får sedan syn på ett knöligt tändsticksplån på golvet framför förarsätet. Jag försvinner ned för att fånga det, som en pärldykare, och stiger triumferande upp igen med det i handen.

I samma ögonblick rycker min hustru upp bildörren och börjar spänna fast lillen i bilbarnstolen.

• 16 •

DET MÅSTE VA RA HÄR

Jag andas ut medan jag tänder en tändsticka. Om vi åker nu borde vi hinna.

Marithe rasslar ned på sin plats, hunden klämmer sig in, först bredvid henne för att sedan kliva över sätet till bagageutrymmet. Passagerardörren öppnas och min hustru glider in i bilen. Hon har på sig ett par herrbyxor, noterar jag, hårt åtdragna i midjan med något som är misstänkt likt en av mina sidenslipsar. Ovanpå bär hon en jacka som jag med bestämdhet vet kostade mer än hela min månadslön en gång i tiden – ett stort fult åbäke i läder och tweed, med en massa spännen och öglor – och på huvudet har hon en mössa i kaninpäls med iögonfallande öronlappar. Ännu en present från Donal? Jag skulle gärna fråga om det inte vore så att Marithe satt i bilen. ”Usch”, säger min hustru. ”Vilket vidrigt väder.”

Och ned i baksätet flyger en videkorg, en jutesäck, något som liknar en mässingskandelaber och till sist en uråldrig skamfilad ballongvisp.

Jag säger ingenting.

Jag lägger in ettan och lossar handbromsen med en smått sjuklig känsla av tillfredsställelse, som om det vore en bedrift att kunna komma i väg med familjen tio minuter för sent, och drar ned dagens första rök i lungorna, där den rullar ihop sig som en katt.

Min fru sträcker ut handen, tar cigaretten från mina läppar och fimpar den. ”Hallå där!” protesterar jag. ”Inte med barnen i bilen”, säger hon och nickar åt baksätet till.

Jag ska precis fortsätta grälet där vi slutade och det med besked – mitt försvar omfattar bland annat att sätta den fara eldvapen utgör för minderåriga barn i proportion till vådan av cigarettrök – men min • 17 •

MAG GI E O’FARREL L

hustru vänder sig mot mig, fångar in mig med sina jadegröna ögon och ger mig ett så ömt och förtroligt leende att orden jag hade planerat att använda i min plädering spolas bort, rinner ned som vatten i ett avlopp.

Hon lägger handen på mitt ben, precis inom det anständigas gräns, och viskar: ”Jag kommer att sakna dig.”

Som lingvist har det varit en uppenbarelse för mig att bli varse på hur många sätt två vuxna kan diskutera sex utan att små barn har den minsta aning om vad som sägs. Det är ett vittnesbörd om och en hyllning till den semantiska anpassningsbarheten. Min hustrus leende och att hon säger ”Jag kommer att sakna dig” går i själva verket att översätta med: ”Jag vet att det inte blir något medan du är borta, men så fort du kommer hem igen ska jag ta med dig in i sovrummet, dra av dig alla kläder och då jäklar.” Att jag harklar mig och svarar: ”Jag kommer att sakna dig med”, betyder: ”Och den stunden kommer jag att se fram emot hela veckan.” ”Känns det okej att resa?” ”Till Brooklyn?” säger jag och försöker låta oberörd, men orden låter ansträngda. ”Till din far”, förtydligar hon. ”Jaså”, säger jag och gör en svepande gest i luften. ”Ja, det blir bra …

Han är … äsch, det blir bra. Jag ska ju inte vara borta så länge.” ”Nja”, börjar hon, ”jag tror att han …”

Marithe kanske anar sig till något, för plötsligt ropar hon, lite högre än nödvändigt: ”Grinden! Grinden, Maman!”

Jag stannar bilen. Min hustru lossar säkerhetsbältet, knuffar upp dörren, kliver ut, smäller igen dörren och försvinner ut ur passagerardörrens sidoruta, en liten regnbestänkt romb. Strax därefter dyker hon upp i vindrutans panorama: hon är på väg bort från bilen. Detta får någon förspråk• 18 •

DET MÅSTE VA RA HÄR

lig synaps hos lillen att reagera: hans nervsystem säger honom att anblicken av moderns rygg på väg bort från honom är illavarslande, hon kanske aldrig kommer tillbaka, han kan bli övergiven och gå en säker undergång till mötes, hans förvirrade och endast stundtals närvarande faders sällskap är inte tillräckligt för att säkerställa hans överlevnad (och det kan han ha rätt i). Han utstöter ett vrål av förtvivlan, en signal till moderskeppet: avbryt uppdraget, återvänd omedelbart till basen. ”Calvin”, säger jag och passar på att bärga cigaretten från kanten på instrumentbrädan, ”ha lite förtröstan.”

Min hustru lyfter av klinkan och ser till att grinden svänger upp.

Jag släpper upp kopplingen, trycker på gasen och bilen glider genom grinden som min hustru stänger efter oss.

Det finns, bör jag nog förklara, tolv grindar mellan huset och vägen.

Tolv. Ett helt dussin gånger måste hon alltså kliva ur bilen och öppna och stänga de jädra grindarna och sedan kliva in igen. Det är 800 meter till vägen fågelvägen, men det tar en hel evighet att ta sig dit. Och gör man det ensam är hela proceduren väldigt omständlig, särskilt som den oftast måste utföras i regn. Det händer ibland om det är något jag behöver från byn – en liter mjölk, tandkräm, vanliga saker till hushållet – att jag reser mig ur fåtöljen och inser att jag måste öppna inte mindre än 24 grindar tur och retur och sjunker ned i fåtöljen igen och tänker: vem fasen behöver borsta tänderna, egentligen?

Att kalla husets läge ”enskilt” är bara förnamnet. Det ligger i en av Irlands minst befolkade dalar, på en höjd som till och med får skyr, för att inte tala om människor. Och på just denna plats väljer min hustru att bo, allra högst upp, allra längst bort, dit man bara kommer via en grusväg som korsar en massa gärdesgårdar. Därav grindarna. Hit kommer man inte utan en mycket stor viljeansträngning.

• 19 •

MAG GI E O’FARREL L

Bildörren rycks upp och min hustru glider ned i passagerarsätet igen. Elva kvar. Lillen börjar gråta av lättnad. Marithe ropar: ”En! En grind! En, pappa, det var den första.” Hon är ensam om att hysa denna kärlek till grindarna. Instrumentpanelen börjar genast pipa hysteriskt som en erinran om att min hustru behöver spänna fast sig. Jag bör nog förvarna er om att hon vägrar. Pipandet och blinkandet kommer att fortgå tills vi når vägen. Det är ett ständigt tvistefrö i vårt äktenskap.

Jag anser att omaket att knäppa upp och spänna fast säkerhetsbältet om och om igen uppvägs av att man slipper det infernaliska oljudet.

Hon håller inte med. ”Så, din far”, fortsätter hon. Hon har bland många andra talanger en oerhörd förmåga att minnas och fortsätta påbörjade samtal. ”Jag tycker verkligen …” ”Kan du inte bara sätta på dig säkerhetsbältet?” Jag snäser. Jag kan inte rå för det. Jag har låg toleranströskel för upprepade elektroniska ljud.

Hon vrider på huvudet oändligt, utstuderat långsamt för att se på mig. ”Förlåt, vad sa du?” säger hon. ”Säkerhetsbältet. Kan du inte för en gångs skull …”

Jag tystas av ännu en grind som tornar upp sig framför oss i dimman. Hon kliver ur, hon går mot grinden, lillen gråter, Marithe ropar ut en siffra, och så vidare och så vidare. Vid den näst sista grinden känner jag ett molande tryck över tinningarna som hotar att blomma ut i ihållande smärtattacker.

När min hustru kliver in i bilen igen börjar radion spraka, tystna och sedan knastra igång. Den får alltid stå på eftersom mottagningen här i trakten mest är en illusion och minsta musiksnutt eller samtalsfragment hälsas med jubel.

• 20 •

DET MÅSTE VA RA HÄR

”Åh, Brendan! Brendan!” stönar en skådespelerska med känslosamt allvar i en studio någonstans. ”Akta dig.” Mottagningen försvinner i ett statiskt knastrande. ”Åh, Brendan, Brendan!” skriker Marithe förtjust och trummar med fötterna mot mitt ryggstöd. Lillen, som är snabb med att uppfatta den rådande sinnesstämningen, drar jollrande efter andan och griper tag i kanterna på bilbarnstolen och just i den stunden väljer solen oväntat att titta fram. Irland ser grönt och trevligt och välsignat ut där vi far fram längs grusvägen genom vattenpölarna mot den sista grinden.

Min hustru och Marithe diskuterar livligt vad det kan ha varit Brendan måste akta sig för, lillen upprepar ett n-ljud gång på gång, och jag tänker att han är tidig med att använda gommen på det sättet medan jag förstrött letar bland kanalerna för att se vad annat det kan finnas att lyssna på.

Jag stannar vid den absolut sista grinden. En stämma med Glasgowdialekt tränger igenom det vita bruset och fyller bilen med sitt självmedvetna nyhetsuppläsarallvar. Något geografiskt knas gör att vi ibland får in skotska nyheter. Det handlar om ett kommande lokalval, en politiker som åkt fast för fortkörning, en skola som saknar läroböcker. Jag letar bland kanalerna genom vågor av intet i jakt på en mänsklig röst.

Min hustru kliver ur bilen och går mot grinden. Jag ser vinden ta tag i och leka med hennes lockar, hur hon går, rak i ryggen som en balettdansös, och hur handen, iförd halvvante, griper grindklinkan.

Radioantennen anstränger sig ordentligt och lyckas hitta en kvinnlig stämma: lugn men lite tvekande. Det verkar handla om könsroller på arbetsplatsen, ett av alla dessa samhällsprogram som sänds på förmiddagarna i BBC. En åttioåring från West Country talar om sina • 21 •

MA GG I E O’ FARREL L

erfarenheter som en av de första kvinnorna att anställas som ingenjör och jag ska just ratta vidare eftersom det är precis något sådant som min hustru gärna vill lyssna på, men jag känner för lite sjyst musik. Då hörs en annan röst ur de små perforerade högtalarna i närheten av mitt knä: den bildade engelskans typiska nedåtgående accent och utdragna vokaler. ”Och jag tänkte för mig själv: herregud”, säger kvinnan på radion i min bil, i mina barns öron, ”det här måste vara det där glastaket jag hört så mycket om. Kan det verkligen vara så svårt att krossa det med min skalle?”

De orden frambringar en ton av djupaste igenkänning inom mig.

Utan förvarning belägras min hjärna av en rad minnesbilder: en kullerstenstrottoar höljd i dimma, en cykel fastkedjad vid ett räcke, träd tätt inpå varandra, en intensiv talldoft, en fjädrande matta av barr under fötterna, en telefonlur tryckt mot det mjuka brosket i ett öra.

Jag känner den kvinnan, vill jag ropa, jag kände henne. Det är nästan så att jag vänder mig om och säger det till barnen i baksätet: jag kände den där personen en gång i tiden.

Jag minns den svarta mantelliknande saken hon brukade ha på sig och hennes förkärlek för skor som var omöjliga att gå i, märkliga, iögonfallande smycken, utomhussex, när rösten tonar bort och programledaren bryter in och säger att det där var Nicola Janks vi hörde i en intervju från mitten av åttiotalet.

Jag drämmer handen i ratten. Nicola Janks av alla människor. Aldrig har jag hört det efternamnet i något annat sammanhang. Hon förblir den enda Janks jag någonsin känt. Hon hade, tycker jag mig minnas, ett knäppt mellannamn, något grekiskt eller romerskt som tydde på föräldrar med mytologiska böjelser. Vad var det nu igen? Jag • 22 •

DET MÅSTE VA RA HÄR

minns med viss vånda att det inte är så överraskande att händelser från den tiden kan te sig lite suddiga med tanke på den mängd …

Och sedan tänker jag inget mer.

Programledaren mässar på det där förlägna, försiktiga sättet som bara kan betyda en sak: att Nicola Janks dog inte långt efter att intervjun spelats in.

Min hjärna hackar, precis som en motor som håller på att stanna.

Jag söker instinktivt med blicken efter min hustru. Hon har öppnat grinden på vid gavel och väntar på att jag ska köra igenom.

Det är som om ett fönster har blåst upp någonstans eller som om en dominobricka har fallit på nästa och satt igång en störtflod. En tidvattenvåg har vällt in, dragit sig tillbaka och där den drog fram är allt förändrat för evigt.

Jag sneglar på min hustru igen. Hon håller upp grinden. Hon har lagt kroppstyngden mot den så att den inte ska blåsa tillbaka och träffa bilen. Hon håller upp den och litar på att jag kommer att köra igenom med bilen som rymmer hennes barn, hennes avkomma, hennes älsklingar. Den irländska vinden fyller hennes hår, som ett segel. Nu söker hon mitt ansikte genom vindrutan och undrar varför jag inte kör, men där hon står speglas molnen i glaset så att vindrutan blir ogenomskinlig. Från hennes håll sett kunde jag lika gärna vara försvunnen.

• 23 •

”SEDAN HÅLLER JAG MIG PÅ BANAN OCH FORT­SÄTTER MITT NUVARANDE LIV. SEDAN SKA JAG INTE BÖRJA ROTA I VAD FAN SOM HÄNDE NICOLA JANKS, INTE GE MIG PÅ ATT FÖRSÖKA GRÄVA FRAM SANNINGEN OM DET. DET ÄR UR VÄRLDEN. KVINNAN ÄR DÖD. DET ÄR ÖVER TJUGO ÅR SEDAN.” DANIEL SULLIVAN är en man med ett komplicerat liv. Han är en tvätt­ äkta New York-bo som numera bor på irländska vischan, han har barn i Kalifornien han aldrig träffar och en pappa i Brooklyn han avskyr. Hans fru Claudette plockar utan att blinka fram geväret om någon skulle våga sig in på deras mark. Claudette var en av de mest om­talade kvinnorna i filmvärlden innan hon drog sig tillbaka till lugnet på den avsides gården där de bor.

Men en oväntad upptäckt och en kvinna som Daniel förlorade kontakten med för 20 år sedan skakar om tillvaron som han och Claudette omsorgsfullt byggt upp. Avslöjandet får honom att tappa fotfästet och för honom långt bort från både fru, barn och hem.

Det måste vara här är en stor berättelse om vad vi lämnar bakom oss och vilka vi blir när vi letar efter vår plats i världen. ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA:

Malin Bylund Westfelt

”Det är hennes bästa roman hittills, en bok som bekräftar hennes ställning som en av Storbritanniens mest gedigna, skickliga och uppfinningsrika berättare.” OBSERVER ”Berättelsen växlar sömlöst mellan årtionden, platser och röster. Det är komplext och storskaligt men samtidigt utfört med bländande charm.”

SUNDAY MIRROR

ISBN 978-91-87917-22-6 Ett imprint under Sekwa förlag