I dag ska allt bli annorlunda

”Knivskarp, bländande, mörkt humoristisk och djupt rörande.

Jag älskade den!”

MAR IAN KE YE S

I DAG SKA ALLT BLI ANNORLUNDA MARIA SEMPLE

ROM A N

Maria Semple

I dag ska allt bli annorlunda Översättning Anders Simonsson

roman

MARIA SEMPLE, I DAG SKA ALLT BLI ANNORLUNDA Originalets titel: Today will be different Copyright © 2016, Maria Semple Translation copyright © 2017 by Sekwa förlag ”Skunkarnas timma”, övers. Göran Printz-Påhlson & Jan Östergren (1991), Lyrikvännen – 1991:6. ”Skunk hour” av Robert Lowell. Copyright © 2003, Harriet Lowell och Sheridan Lowell. Återgivet med tillstånd av Farrar, Straus and Giroux, LLC. ”Nu är det morgon”, övers. Anders Frostenson (1976), psalm 181 i den svenska psalmboken. ”Morning has broken” av Eleanor Farjeon (1931).

Copyright © 1957, Eleanor Farjeon. Återgivet med tillstånd av Oxford University Press. ”Mamma” (”Mommy”) och ”Arg mamma” (”Mad Mommy”) illustrationer på sid. 324–325 av Poppy Meyer. Copyright © 2016, Poppy Meyer. ”Meyer Mania” illustration på sid. 328 av Patric Semple. Copyright © 2016, Patric Semple. Övriga illustrationer av Eric Chase Anderson.

Copyright © 2016, Eric Chase Anderson.

Alla personer i denna bok är fiktiva och eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är en ren tillfällighet. ÖVERSÄTTNING : Anders Simonsson OMSLAG : Magnus Petersson ILLUSTRATION OMSLAG : © Magnus Petersson FÖRFATTARPORTRÄTT : © Elke Van de Velde TYPOGRAFI OCH FORM : Ateljén Arne Öström TYPSNITT : Arno Pro TRYCK : Nørhaven, Danmark 2017

Första upplagan, första tryckningen 978-91-87917-28-8

ISBN

ETTA, ett imprint under Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm www.ettaforlag.se

Till George och Poppy och, i mindre grad, till Ralphy

I dag s ka allt bli annorlunda. I dag ska jag vara närvarande. I dag ska jag se alla jag talar med i ögonen och lyssna intensivt på vad de säger. I dag ska jag spela sällskapsspel med Timby. Jag ska ta initiativ till sex med Joe. I dag ska jag vara stolt över mitt utseende. Jag ska duscha, ta på mig ordentliga kläder och byta om till yogakläder först till yogan, som jag faktiskt ska gå på i dag. I dag ska jag inte svära. Jag ska inte prata om pengar. I dag ska det vara något naturligt över mig. Ansiktet ska vara avspänt och vila i ett leende. I dag ska jag utstråla lugn. Vänlighet och självbehärskning ska flöda över. I dag ska jag handla närproducerat. I dag ska jag vara mitt bästa jag, den människa jag har förmågan att vara. I dag ska allt bli annorlunda.

7

TRICKET

För det a n dr a sättet fungerade inte. Att vakna bara för att få dagen överstökad innan det blev sängdags. Att traggla sig igenom den var en förödmjukelse, en skymf mot äran i att över huvud taget finnas till, vilket ju är en ren slump. Imiterandet av andra, den kortvariga distraktionen, den plötsliga dimman. (Allt det här antar jag bara, för jag har ingen aning om hur jag framstår, så underjordiskt är mitt medvetande, som en padda på vintern.) Att göra världen sämre bara genom att finnas i den. Blindheten för förödelsen jag för med mig. Mr Magoo.

Om jag tvingades vara uppriktig skulle min redovisning av hur jag påverkade världen förra veckan se ut så här: till det sämre, till det sämre, till det bättre, till det sämre, status quo, till det sämre, status quo. Inte en förteckning som får en att svälla av stolthet. Jag behöver förstås inte nödvändigtvis förbättra världen. I dag ska jag leva efter Hippokrates ed: Det viktigaste av allt är att inte skada.

11

MARIA SEMPLE

Hur svårt kan det vara? Släppa av Timby, gå till poesilektionen (det roligaste jag vet här i livet!), gå på yogan, äta lunch med Sydney Madsen, som jag inte tål men jag kan åtminstone bocka av henne på listan (mer om det senare), hämta Timby och gottgöra Joe, han som bekostar detta galna överflöd.

Undrar ni varför en helt vanlig dag med vita människors problem ska omges av så stor oro? Därför att det handlar om mig och det handlar om odjuret i mig. Det vore ju ypperligt om odjuret i mig kom till uttryck i en stor målning, chockerande och respektinjagande, och ställde till en sagolik förödelse som det talades om länge och väl.

Om jag kunde få till det skulle jag kunna sätta eld på mig själv i en storslagen offerhandling för performancekonstens skull. Men den sorgliga sanningen är att odjuret i mig tar sig pinsamt små uttryck: beklagliga mikrotransaktioner som oftast inbegriper Timby, mina vänner och Joe. Jag är lättretlig och uppfylld av ängslan när jag är med dem, gråtmild och skitsnackande när jag inte är det. Ha! Är ni inte glada över att ni befinner er på behörigt avstånd, med dörrarna låsta och rutorna uppvevade? Lägg av, jag är snäll.

Jag överdriver för effektens skull. Det är inte riktigt så.

Och så började dagen så fort jag kastat av mig lakanet.

Klick-klick-klicket från Yo-Yos klor som rörde sig över trägolvet och stannade utanför sovrummet. Men varför tripp12

I DA G S K A A L LT B L I A N N O R L U N DA

tripp-trippar inte Yo-Yo och väntar i ynklig förhoppning när Joe kastar av sig lakanet? Hur kan Yo-Yo på andra sidan en stängd dörr veta att det är jag och inte Joe? En gång fick jag en nedslående förklaring av en hunddressör: det är min doft Yo-Yo får korn på. Att hans bild av nirvana är en död säl som sköljts upp på stranden får mig att undra: är det sängdags nu? Nä, det blir inget av med det. Inte i dag.

Det var inte meningen att vara undvikande när det gäller Sydney Madsen.

När Joe och jag kom till Seattle från New York för tio år sedan var vi redo att bilda familj. Jag var precis färdig med fem tröttsamma år på Looper wash. Vart man än såg var det Looper wash-tröjor, Looper wash-bakrutedekaler och Looper wash-musmattor. ”Jag är en Vivian.” ”Jag är en Dot.” Ni minns. Om inte, kolla i er närmaste lågprisaffär, i två-för-en-lådan, det var ett tag sedan.

Joe, som är handkirurg, hade blivit en smärre legend när han hade återställt handen på en kvartsback vars tumme hade böjts bakåt. Ingen trodde att kvartsbacken någonsin mer skulle kunna spela men året därpå gick han och vann Super Bowl. ( Jag minns inte vad han hette, och även om jag gjorde det skulle jag inte kunna säga det på grund av läkar-/patient-/nyfiken hustru-tystnadsplikten.)

Joe fick jobberbjudanden överallt. Så varför just Seattle? Joe var en trevlig katolsk pojke från Buffalotrakten 13

MARIA SEMPLE

och kunde inte tänka sig att ha barn på Manhattan, mitt förstahandsval. Vi slöt ett avtal. Vi skulle flytta dit han ville och bo där i tio år, sedan tillbaka till New York och bo där i tio; hans stad i tio, min stad i tio, fram och tillbaka, in i döden. (Ett avtal som han lämpligt nog har glömt sin del av, kan jag tillägga, nu när vi närmar oss år tio och han inte har sagt ett pip om att packa ihop.)

Att uppfostras som katolik med en halv hjärna medför, som alla vet, att man blir ateist. På ett av våra skeptikerkonvent (ja, våra första år tillbringade vi faktiskt med saker som att köra till Philadelphia och se Penn Jillette debattera med en rabbin! Åh, den som var barnlös igen … eller kanske inte) fick Joe höra att Seattle var den minst religiösa staden i USA. Så det fick bli Seattle.

En styrelsemedlem i Läkare utan gränser ordnade ett välkommen-till-stan-party för Joe och mig. Jag seglade in i hennes patriciervilla vid Lake Washington, full av modern konst och blivande vänner att bara ta för sig av. I hela mitt liv har jag varit omtyckt. Okej, här kommer det: jag har varit avgudad. Jag förstår inte varför, med tanke på min besvärliga personlighet, men på något sätt fungerar det. Joe säger att det är för att jag är den mest karlaktiga kvinna han någonsin har träffat, men sexig och utan känslomembran. (En komplimang!) Jag gick från rum till rum och presenterades för en rad kvinnor, lika ärbara och godhjärtade allihop. Det var en sådan där tillställning där 14

I DA G S K A A L LT B L I A N N O R L U N DA

man träffar någon som berättar att hon tycker om att campa och man svarar ”Åh, jag pratade nyss med några som skulle ut på en tio dagars flottfärd nedför Snake River, du bara måste träffa dem”, och personen säger ”Det var jag”.

Vad ska jag säga? Jag är urusel på ansikten. Och namn.

Och siffror. Och tider. Och datum.

Partyt kändes som ett enda töcken; en kvinna brann av iver att få visa mig häftiga butiker, en annan hemliga vandringsleder, en annan Mario Batalis pappas italienska restaurang i Pioneer Square, en annan stans bästa tandläkare, som har en glittermålning i taket av en tiger i fallskärm, och ytterligare en ville dela sin hushållerska med mig. En av dem, Sydney Madsen, bjöd in mig på lunch följande dag på Tamarind Tree i International District. ( Joe har en grej han kallar ”tidskriftstestet”. Det handlar om hur man reagerar när man öppnar brevlådan och drar fram en tidskrift. Omedelbart vet man om man är glad över att se tidskriften eller besviken. Det är därför jag inte prenumererar på New Yorker men på Us Weekly.) Om man ska gå efter tidskriftstestet är Sydney Madsen den mänskliga motsvarigheten till Tinnitus Today.

Den där första lunchen var hon väldigt noga med vad hon sa, väldigt uppriktig i sin stirrande blick, upptäckte en liten fläck på sin gaffel och gjorde för stort väsen av det med kyparen när hon skulle be om en ny, hade med sig egen tepåse och bad om hett vatten, sa att hon inte var sär15

MARIA SEMPLE

skilt hungrig så vi kunde väl dela på min papayasallad, berättade att hon aldrig hade sett Looper wash men skulle reservera dvd:erna på biblioteket.

Målar jag upp en tillräckligt tydlig bild av den inskränkta tråkigheten, den självupptagna enfalden, den tarvliga läbbigheten? En gaffel med en vattenfläck har väl ingen dött av! Köpa dvd:erna, vad sägs om det? Ät maten på restaurangen, det är det de lever av! Men det värsta var att Sydney Madsen var stabil, seriös, utan en tillstymmelse till humor och hon pratade … mycket … långsamt … som … om … hennes … plattityder … var … guldmynt.

Jag var chockad. Som kvinna blir man sådan av att bo för länge i New York. Man får det felaktiga intrycket att världen är full av intressanta människor. Eller åtminstone av människor som är galna på ett intressant sätt.

Vid ett tillfälle vred jag mig så våldsamt på stolen att Sydney faktiskt frågade: ”Behöver du gå till pudringsrummet?” (”Pudringsrummet?” ”Pudringsrummet?!” Ta bort henne!) Det värsta av allt? Alla dessa kvinnor som jag så glatt hade sagt ja till att gå på vandringar och att shoppa med? De var inte en hop kvinnor. De var Sydney Madsen allihop! Förbannade töcken! Jag fick sätta till alla klutar för att slå en knut på hennes brandslang som sprutade inbjudningar: en helg i hennes stuga på Vashon Island, presentera mig för frun till någon här och författaren till någon pjäs där.

16

I DA G S K A A L LT B L I A N N O R L U N DA

Jag sprang hem och skrek till Joe. Joe: Du borde ha anat oråd när hon var så ivrig att bli vän med dig, för det betyder antagligen att hon inte har några vänner.

Jag: Det är därför jag älskar dig, Joe. Du bara kokar ner allt. (Kokaren Joe. Visst är han underbar?)

Ursäkta att jag segdrog det här med Sydney Madsen. Vad jag vill komma fram till är detta: På tio år har jag inte lyckats bli av med henne. Hon är väninnan jag inte tycker om, väninnan jag inte vet vad hon försörjer sig på eftersom jag var för oengagerad för att fråga första gången och nu skulle det vara oförskämt (och oförskämd är jag inte), väninnan jag inte kan vara tillräckligt taskig mot så att hon fattar budskapet (för taskig är jag inte), väninnan som jag alltid säger nej, nej, nej till och ändå fortsätter hon att jaga mig. Hon är som Parkinsons sjukdom: det finns inget botemedel, man kan bara hantera symtomen.

I dag klämtar lunchklockan för mig.

Men ni ska veta att jag är medveten om att en lunch med en tråkig person är ett ilandsproblem. När jag säger att jag har problem är det inte Sydney Madsen jag talar om.

Yo-Yo som lunkar nedför gatan, prinsen av Belltown. Åh, Yo-Yo, din dumma krake med all din energi, din blinda kärlek och ditt tilltygade öra som flaxar så fort du ställer dig 17

MARIA SEMPLE

på bakbenen. Så gripande den är, stoltheten du känner över att bli rastad av mig, din odödliga kärlek. Om du bara visste.

Vilket beklämmande skådespel det har varit; varje månad ett nytt bostadshus högre än det förra, proppfullt av Amazon-miffon med blåa id-brickor som varje morgon väller ut i tusental ur sina enrummare och in i mitt kvarter, med huvudet i sina apparater, utan att någonsin titta upp. (De jobbar för Amazon så man vet ju att de är själlösa. Frågan är bara hur själlösa.) Det får mig att tråna efter den tid då Third Avenue bara var jag, tomma skyltfönster och områdets enda knarkare som skrek: Det här är det sanna USA!” Utanför vårt hus stod Dennis vid sin hjulliknande soptunna och fyllde på bajspåsautomaten. ”God morgon på er.” ”God morgon, Dennis!” I stället för att som vanligt bara susa förbi stannade jag till och såg honom i ögonen. ”Hur har dan varit så här långt?” ”Kan inte klaga”, sa han. ”Själv då?” ”Kan klaga men gör det inte.”

Dennis skrockade.

Så tidigt på dagen och redan en nettovinst.

Jag öppnade ytterdörren till vår lägenhet. Längst ner i hallen: Joe vid matbordet med ansiktet nedåt, pannan platt mot tidningen och armarna utbredda med armbågarna bakåtböjda som om han var arresterad.

18

I DA G S K A A L LT B L I A N N O R L U N DA

Det var en skakande syn, en bild av rent nederlag, det sista jag någonsin skulle förknippa med Joe …

Pang.

Dörren slog igen. Jag knäppte upp Yo-Yos koppel.

Innan jag hunnit räta på mig hade min bedrövade make rest sig och försvunnit in på sitt arbetsrum. Vad det än var ville han inte prata om det.

Min inställning till det? Det är okej för mig!

Yo-Yo rusade till maten som en greyhound – bakbenen svingade sig förbi frambenen. När han insåg att det var samma torra mat som hade legat där före rastningen överväldigades han av förvirring och en känsla av att ha blivit bedragen. Han tog ett steg och stirrade på en fläck på golvet.

Timbys lampa tändes med ett klick. Gud välsigne honom, uppe före väckarklockan. Jag gick in i hans badrum och hittade honom på stegpallen i pyjamas. ”Morron, älskling. Och du är redan vaken!”

Han avbröt vad han höll på med. ”Får vi bacon?”

Timby väntade i spegeln på att jag skulle gå. Jag sänkte blicken, men snabbt som Texas Jack hann han före. Han tryckte ner något i handfatet innan jag hann se vad det var.

Den omisskännliga klangen av lättviktsplast. Sephora 200!

Jag hade bara mig själv att skylla. Tomten hade ju stoppat ett sminkset i Timbys strumpa. Jag brukade köpa mig lite extratid på Nordstrom genom att säga åt Timby att dra runt på sminkavdelningen. Flickorna där älskade hans rara 19

MARIA SEMPLE

väsen, hans sockersöta kropp, hans pipiga röst. Snart började de sminka honom. Jag vet inte om han var lika förtjust i att bli sminkad som att dyrkas av en flock blondiner. För skojs skull köpte jag ett sminkset stort som en pocketbok.

Det gick att fälla ut och då visade sig sex olika brickor (!) som innehöll tvåhundra (!) sorters ögonskuggor, läppglans, rouge och allt vad det var. Den som hade kommit på ett sätt att proppa in så mycket i så lite borde allvarligt talat jobba på NASA. Om det nu finns kvar. ”Du har väl klart för dig att du inte kan gå sminkad till skolan?” sa jag till honom. ”Jag vet, mamma.” Sucken och axelryckningen var tagna direkt från Disney Channel. Återigen mitt fel, jag hade låtit det slå rot. Efter skolan får det bli ett pussel.

Jag kom ut ur Timbys rum. Yo-Yo stod där orolig och darrade av lättnad när han såg att jag fortfarande fanns till.

Han visste att jag skulle styra stegen mot köket och laga frukost, så han sprang i kapp med mig till matskålen. Den här gången nedlät han sig till att äta lite, med ena ögat på mig.

Joe hade kommit tillbaka och gjorde te åt sig. ”Hur är läget?” frågade jag. ”Vad fin du är”, sa han.

I enlighet med min storslagna plan för dagen hade jag duschat och klätt mig i klänning och herrskor. Om ni skådade min garderob skulle ni få se en kvinna med en speci20

I DA G S K A A L LT B L I A N N O R L U N DA

fik stil. Klänningar från Frankrike och Belgien, som jag hade slitit prislapparna av innan jag kom hem så att Joe inte skulle få hjärnblödning, och varje möjlig variant av svarta lågklackade skor … återigen ingen anledning att diskutera priser. Köpa dem? Ja. Ta på mig dem? De flesta dagar är det alltför energikrävande. ”Olivia kommer i kväll”, sa jag med en blinkning och kände redan smaken från vinprovningen och rigatonin på Tavolàta. ”Vad sägs om att hon går ut med Timby och vi får lite ensamtid?” Joe tog tag i mig runt midjan och drog mig intill sig som om vi inte var ett par femtioåringar.

Några som jag avundas är de lesbiska. Den lesbiska sängdöden. När ett lesbiskt par har haft sitt första svallande heta sex så slutar de, av allt att döma, att ha sex över huvud taget. Det låter fullkomligt vettigt. Om kvinnor fick sköta sig själva skulle de sluta ha sex när de får barn. Det finns inget evolutionärt behov av det då. Vår hjärna vet det, vår kropp vet det. Vem känner sig sexig under moderskapets slavande, med medelålderns fettvalk och platta bak? Vem vill bli sedd naken, än mindre få sina bröst kelade med, kladdiga som spritspåsar med tårtsmet, eller få magen vidrörd, denna svampiga brödfrukt? Vem vill låtsas vara uppsexad när honungsburken är tom?

Jo, jag – om jag inte vill bli utbytt mot ett yngre exemplar.

21

MARIA SEMPLE

”Ensamtid får det bli”, sa jag till Joe. ”Mamma, den här är trasig.” Timby kom in med sin ukelele och lade den med en duns på köksbänken. Misstänkt nära soporna. ”Ljudet är helt sabbat.” ”Vad föreslår du att vi gör?” frågade jag med risk för att han skulle säga ”köper en ny”.

Joe tog upp ukelelen och knäppte på den. ”Den är bara lite ostämd.” Han började justera strängarna. ”Hallå där”, sa jag, ”du kan väl inte stämma en ukelele?” ”Det är mycket du inte vet om mig”, sa Joe och gav instrumentet ett sista smekande knäpp.

Baconet och de fattiga riddarna höll just på att slukas och smoothierna att drickas. Timby var djupt inne i en Acke-pocket. Mitt leende hade frusit fast.

För två år sedan, när jag var på väg att bli fullblodsmartyr för att jag var tvungen att göra frukost, sa Joe: ”Jag betalar för den här cirkusen. Kan du vara snäll och klättra ner från ditt kors och göra frukost utan att sucka hela tiden?”

Jag vet vad ni tänker: Vilken tölp! Vilken sexistisk buse!

Men Joe hade en poäng. Många kvinnor skulle gladeligen stå ut med värre saker för en hel garderob med designkläder från Antwerpen. Från den stunden var det service med ett leende. Det kallas att inse när man sitter med en svag hand.

Joe visade Timby tidningen. ”Flipperexpo kommer till stan igen. Vill du gå?”

22

I DA G S K A A L LT B L I A N N O R L U N DA

”Tror du att Evel Knievel-maskinen fortfarande är trasig?” ”Nästan säkert”, sa Joe. Jag räckte fram dikten jag hade tryckt ut och mödosamt kommenterat. ”Okej, vem hjälper mig?” frågade jag.

Timby tittade inte upp från sin Acke.

Joe hakade på. ”Ååh, Robert Lowell.”

23

MARIA SEMPLE

24

I DA G S K A A L LT B L I A N N O R L U N DA

25

MARIA SEMPLE

Jag började ur minnet: ”’Arvtagerskan som lever sitt eremitliv på Nautilus Island bor alltjämt kvar över vintern i sitt enkla tjäll; hennes får betar ännu på strandängarna.

Hennes son är biskop. Hennes arrendator ålderman’ …” ”’Hennes arrendator är ålderman’”, sa Joe. ”Fasen också. ’Hennes arrendator är ålderman.’” ”Mamma!”

Jag hyschade åt Timby och fortsatte med slutna ögon: ”’… i vår by, själv går hon i barndom. Eftertraktande en maktfullkomlig avskildhet (som under Victorias sekel) köper hon upp alla anskrämliga hus som stör hennes utsikt och låter dem förfalla. Tiderna är dåliga – vi har mist vår sommarmiljonär, som tycktes liksom klippt ur en L.L. Bean-katalog’ …” ”Mamma, titta på Yo-Yo. Titta hur hakan ligger på tassarna.”

Yo-Yo hade positionerat sig på sin rosa, rombformade kudde så att han kunde hålla utkik efter mat som föll ner, och hans små vita tassar låg så fint i kors. ”Åååh”, sa jag. ”Får jag låna din telefon?” frågade Timby. ”Njut av Yo-Yo i stället”, sa jag. ”Allt behöver inte handla om elektronik.” ”Det är verkligen häftigt, det mamma gör”, sa Joe till Timby. ”Lär sig saker hela tiden.” ”Lär sig och glömmer”, sa jag. ”Men tack.”

26

I DA G S K A A L LT B L I A N N O R L U N DA

Han gav mig en slängkyss.

Jag fortsatte envist. ”’Hans nioknops seglarjolle utauktionerades till hummerfiskarna’ …” ”Visst älskar vi Yo-Yo?” frågade Timby. ”Det gör vi.” Den enkla sanningen. Yo-Yo är världens sötaste hund, delvis bostonterrier, delvis mops, delvis något annat … vitspräcklig med en svart fläck över ena ögat, fladdermusöron, tillplattat ansikte och snirklig svans.

Innan Amazon invaderade och det bara var jag och de prostituerade på gatan sa en av dem: ”Det är som om Barbie hade haft en pitbull.” ”Pappa”, sa Timby. ”Älskar inte du Yo-Yo?” Joe såg på Yo-Yo och begrundade frågan. (Ytterligare ett bevis på Joes överlägsenhet: han tänker innan han talar.) ”Han är lite knäpp”, sa Joe och återgick till dikten.

Timby tappade gaffeln. Jag tappade hakan. ”Knäpp?!” skrek Timby.

Joe tittade upp. ”Ja. Vadå?” ”Men pappa! Hur kan du säga så?” ”Han bara sitter där hela dagarna och ser deprimerad ut”, sa Joe. ”När vi kommer hem hälsar han inte på oss i dörren.

När vi är här sover han bara, väntar på att det ska ramla ner mat eller stirrar på ytterdörren som om han hade migrän.”

Timby och jag saknade helt enkelt ord. ”Jag vet vad han får ut av oss”, sa Joe. ”Men jag vet inte vad vi får ut av honom.”

27

MARIA SEMPLE

Timby flög upp från stolen och lade sig tvärs över YoYo, vilket är hans version av en kram. ”Åh, Yo-Yo! Jag älskar dig.” ”Fortsätt nu.” Joe gav dikten en snärt. ”Det går ju bra, det här. ’Tiderna är dåliga’ …” ”’Tiderna är dåliga’”, sa jag. ”’Vi har mist vår sommarmiljonär, som tycktes liksom klippt ur en L.L. Beankatalog’ …” Till Timby: ”Hörrudu, gör dig i ordning nu.” ”Åker du direkt eller följer du med mig in i skolan? ”Åker direkt. Jag har Alonzo halv nio.”

När frukosten var över reste sig Yo-Yo från sin kudde.

Joe och jag såg på honom när han gick fram till ytterdörren och stirrade på den. ”Jag visste inte att jag sa nåt kontroversiellt”, sa Joe. ”’Tiderna är dåliga.’”

28

”I DAG SKA JAG VARA NÄRVARANDE. I DAG SKA JAG SE ALLA JAG TALAR MED I ÖGONEN OCH LYSSNA INTENSIVT PÅ VAD DE SÄGER. I DAG SKA JAG UTSTRÅLA LUGN. I DAG SKA JAG VARA MITT BÄSTA JAG, DEN MÄNNISKA JAG HAR FÖRMÅGAN ATT VARA. I DAG SKA ALLT BLI ANNORLUNDA.” Eleanor Floods liv är en riktig röra. Men i dag ska allt bli annor­ lunda, det har hon bestämt sig för. I dag ska hon duscha och sätta på sig riktiga kläder. Hon ska gå på yoga när hon har lämnat sonen Timby i skolan. Hon ska äta lunch med en vän som hon undvikit länge. Hon ska inte svära så mycket. Hon ska till och med ta initiativ till sex med sin man Joe. Men innan hon hinner sätta sin blygsamma plan i verket kommer livet emellan. Och precis när hon tror att dagen omöjligt kan gå mer snett, dyker en gammal kollega upp med ett manus fullmatat med snaskiga familjehemligheter. Kanske kräver den där nystarten hon kämpar för att hon först tar itu med saker som legat begravda alltför länge.

MARIA SEMPLE har skrivit en rapp, brutalt ärlig, charmigt neuro­ tisk och hejdlöst rolig roman om en kvinna som vaknar upp fast besluten om att bli sitt bästa jag. Eller åtminstone ta sig igenom dagen med en liten gnutta värdighet i behåll. ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA:

Anders Simonsson ”I dag ska allt bli annorlunda är så unik, så smart, så rolig, så underbart mänsklig, speglar så exakt vår samtid, det är häpnadsväckande.”

GILLIAN FLYNN

ISBN 978-91-87917-28-8 Ett imprint under Sekwa förlag