En farofylld överfart

R AC H EL R H YS

”Spännande, förförisk och helt uppslukande.”

PAULA HAWKINS

R O M AN

rachel rhys

En farofylld överfart Översättning: Maria Bodner Gröön roMan

RACHEL RHYS, EN FAROFYLLD ÖVERFART

ORIGINALETS TITEL: a Dangerous Crossing COPYRIGHT © rachel rhys 2017

First published in Great Britain in 2017 by Doubleday, an imprint of Transworld Publishers.

TRANSLATION COPYRIGHT © 2017 by Sekwa förlag

ÖVERSÄTTNING: Maria Bodner Gröön OMSLAG: Magnus Petersson OMSLAGSILLUSTRATION: Leo nickolls FÖRFATTARPORTRÄTT: © Curtis Brown TYPOGRAFI OCH FORM: ateljén arne Öström TYPSNITT: adobe Jenson Pro TRYCK: nørhaven, Danmark 2017

Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87917-42-4

Etta, ett imprint under Sekwa förlag aB Tyska brinken 19, 3tr 111 27 Stockholm www.ettaforlag.se

Till Joan Holles och alla andra kvinnliga äventyrare

4 september 1939, Sydney. Australien

INkLämD mELLAN TVå polismän går kvinnan nedför fartygets landgång. Hon har handlederna i fängsel och männen håller henne hårt i armarna, men hon är rak i ryggen, som om den hölls uppe av flaggstången i stäven. Hon är klädd i en skogsgrön sammetsdräkt, den moderiktigt snäva kjolen stryker lätt mot vadernas övre del, och svarta strumpor som slutar i gröna skinnskor med nätta klackar. En rostfärgad rävboa ligger över axlarna, rävhuvudet hänger som om det betraktade hur dammet yr under skorna där hon går. Hon är alldeles för varmt klädd, det är över tjugo grader, och den lilla skaran åskådare är tacksamma för sina svala bomullskläder.

Hon har en matchande grön sammetshatt över håret som är ordentligt uppsatt där bak. Hatten har flor som faller över ansiktet. Så anständig tillåts hon i alla fall vara.

Hon stirrar rakt fram, som om hon föreställer sig att hon är någon helt annanstans. Hon ser sig inte omkring i hamnen där gråa, vassa, jättelika fartyg sticker upp ur vattnet som förvuxna hajar. Hon spanar inte bort mot den berömda Sydney Harbour «7»

RACHEL RHYS

Bridge som sträcker sig över inloppet och förbinder stadens södra och norra sida, inte heller bakåt längs fartygets färdväg med långsträckta sandstränder utmed kusten.

Hon är till synes oberörd av dofterna, värmen och den lummiga grönskan på de avlägsna kullarna, allt så olikt den plats hon kommit från. Hon verkar inte lägga märke till skrävlande fiskmåsar och surrande insekter, och när en fluga helt kort slår sig ner på den vackra broschen hon bär strax över vänster bröst, formad som en fågel med ett stint stirrande smaragdgrönt öga, tar hon inte ens notis om den.

En reporter följer efter trion där de tar sig fram längs kajen i vimlet av anhöriga och vänner som väntar på de nyanlända, och som stirrar med ohämmad nyfikenhet på poliserna och kvinnan de för med sig. Folk har stått där i timmar i hettan, och det oväntade dramat är ett välkommet avbrott i tristessen. reportern är en ung man med skjortärmarna upprullade till armbågarna. Han verkar osäker på hur han ska bete sig. Han brukar täcka de vanliga hamnreportagen där man välkomnar de stora oceanfartygen som kommer från Liverpool eller Southampton eller Tilbury och ställer frågor till invandrarna för att höra hur det känns att till slut ha kommit fram till australien. Han gillar sitt jobb. Efter det att regeringen med hjälp av Engelska kyrkans migrationsråd införde ett migrationsstödprogram där man betalade biljetten för unga kvinnor från Storbritannien för att uppmuntra dem att åka till australien fanns det alltid grupper av flickor som klev av båten, angelägna att träffa på en riktig australiensare. De hämningar de i vanliga fall skulle ha känt smälte i det för dem så ovanliga solgasset. Vanligtvis vill de mer «8»

E N FA R O F YL L D Ö V E R FA RT

än gärna berätta för honom om var de kommer ifrån och vilka förhoppningar de har inför framtiden. De flesta kommer snart att ta tjänst i något av de större hushållen i eller utanför Sydney, många av dem brittiska, och arbeta som husor eller kokerskor för trettiofem shilling i veckan med en ledig dag. Den ljusnande framtiden kommer snart att förlora sin strålglans när den tuffa verkligheten gör sig gällande.

Han undrar om den här kvinnan är en av dem som också tänkt sig att jobba i ett hushåll. Det är möjligt. Enligt hans erfarenhet väljer de flesta att klä sig i söndagsstassen när de kommer till den nya världen. Han vet att han borde ställa frågor om henne till polismännen vid hennes sida. ryktena fick fart redan när fartyget lade till. nu har han chansen att visa framfötterna, att få in något på förstasidan i stället för en notis på sidan femton. Men det är något hos den här kvinnan som hejdar honom, ansiktet under det gröna floret som så djärvt ser mot horisonten, även om händerna darrar i sina tunna vita handskar.

Han går om dem och vänder sig sedan om så att de inte kan undgå att se honom. ”Kan ni säga vad ni heter?” frågar han kvinnan. Han har blocket framme och handen håller hårt om pennan, redo att anteckna, men hon visar inget tecken på att hon hör.

Han försöker med att ställa en fråga till polismannen bredvid henne. ”Vem är offret?” frågar han medan han går baklänges. och så, ”Var är kroppen?”

Polismännen verkar varma och oroliga i sina tunga uniformer. En av dem är ung. Till och med yngre än reportern, fingrarna på kvinnans sammetsärm är långa och spensliga som en «9»

RACHEL RHYS

flickas. Han ser beslutsamt åt ett annat håll som för att slippa reporterns frågor. Den andre polisen är medelålders och överviktig, det fyrkantiga ansiktet är rött och blankt i värmen. Han blänger på reportern med en suputs halvslutna, blodsprängda ögon. ”Släpp förbi oss”, säger han bryskt. nu blir reportern desperat, han ser för sig hur en exklusiv artikel som skulle innebära ett ordentligt kliv i karriären glider honom ur händerna. ”Har ni en kommentar?” frågar han kvinnan. ”Varför befann ni er på båten? Varför kommer ni till australien? Vad tänker ni om krigsförklaringen?”

Kvinnan snubblar till och får nästan den unge polisen i alltför stora kängor att ramla. ”Krig?” viskar hon genom floret. nu kommer reportern ihåg att hon har varit ombord på en båt i över fem veckor, och att förra gången hon fick höra senaste nytt var antagligen när båten lade till i Melbourne för två dagar sedan. ”Hitler har invaderat Polen”, berättar han för henne med en röst som avslöjar ivern att komma med mäktiga nyheter. ”Storbritannien är härmed i krig – precis som vi.”

Kvinnan verkar vackla till. Men poliserna föser henne vidare framåt. Hon rätar återigen på ryggen när de sveper förbi honom som om han inte fanns där. reportern vet att han borde följa efter dem, men han har tappat lusten. Det är något hos den där kvinnan som får honom att rysa. något mer än ryktena om vad hon ska ha gjort. « 10 »

E N FA R O F YL L D Ö V E R FA RT

Senare, när han får veta vad som verkligen hände på den där båten, när hälften av landets journalistkår häckar utanför fängelset i desperat väntan på information, kommer han att förbanna sig själv för att han inte insisterade. Men just nu står han stilla och ser på när hon leds längs kajen och in i den väntande bilen.

Bilrutan är nedvevad, och det sista han ser av henne när bilen kör i väg är det gröna floret som fladdrar mot hennes ansikte som en skadad fjärilsvinge.

« 11 »

1 29 juli 1939, Tilburys hamn, Essex

LILIAN SHEpHERD kOmmER under hela sitt liv att minnas den första skymten hon får av fartyget. Hon har sett foton av Orontes i olika broschyrer men är helt oförberedd på hur stort det är, den vita väggen som reser sig över kajen där stewarder och passagerare snor omkring som myror. Så långt ögat kan se längs kajen sträcker lyftkranarna sina långa metallhalsar mot den vattnigt blå himlen. Hon har väntat sig att det skulle vara mycket folk, men allt oväsen kommer som en chock – de gälla skriken från måsarna som cirklar ovanför, gnisslet från de tunga kättingarna som hissar upp containrar från kajen och skrällen när de slår mot däck, ropen från männen med kladdiga ansikten som övervakar lastning och lossning. och så det upphetsade tjattret från familjer som kommit för att vinka av nära och kära, uppklädda i sina bästa bröllops- och begravningskläder för att markera stundens allvar.

Här händer saker överallt och det är en sådan aktivitet att hon trots sin nervositet smittas av upprymdheten, hon genomfars av ren upphetsning. « 13 »

RACHEL RHYS

”Du kommer att få sällskap, det är då ett som är säkert”, kommenterar hennes mamma med ögon som kikar åt alla håll under finaste linnehatten. ”Du kommer inte att ha tid att sakna någon.”

Lily sticker sin arm under mammans och trycker den. ”Var inte fånig”, säger hon.

Frank stirrar på ett par som står en bit till höger. Kvinnan lutar sig bakåt mot en träställning, mannen böjer sig över henne med händerna om hennes huvud och har ansiktet nedvänt så att en lock som slitit sig stryker mot hennes panna. De stirrar stint på varandra på bara någon decimeters avstånd, som om ingenting annat existerar och de varken hör alla skrällande ljud eller känner den fräna lukten av hav och salt och fett och olja och svett. Även på flera meters håll framstår det tydligt att kvinnan är mycket vacker. Den djupröda klänningen sitter som om den vore sydd på bara kroppen och de fylliga läpparna är målade i matchande färg, bländande mot det svarta, blanka håret. Han är lång och välbyggd, han har mustasch och en bortglömd cigarett glöder mellan hans fingrar. Trots att paret har stängt ute omvärlden blir Lily besvärad, som om hennes familj trängde sig på. ”Dra in korpgluggarna”, säger hon skarpt till sin bror, sedan ler hon för att visa att hon skojade.

Lilys familj har besökspass för att kunna se till att hon kommer ombord ordentligt. Lily oroar sig för hur hennes far ska klara sig uppför den branta landgången, men han fattar ledstången, lägger vikten på den brukbara foten och tar sig fram på det viset. Först när han väl är uppe kan Lily andas ut. De blir äldre, tänker hon, och nu lämnar jag dem. En sur smak av skuld stiger upp inom henne och när de kommit upp på däck utbrister « 14 »

E N FA R O F YL L D Ö V E R FA RT

hon: ”Det är bara två år, kom ihåg det! Jag är tillbaka innan ni vet ordet av.”

Båten är mycket högre än Lily har kunnat föreställa sig. De övre däcken är reserverade för förstaklasspassagerare, under dem finns turistklass och längst ner tvättstuga och hytter i tredje klass. F-däcket, där Lily har sin hytt i turistklass, är ett enda myller av trånga korridorer och hon och de andra i familjen måste fråga två olika stewarder om vägen innan de hittar hennes hytt.

I den finns två våningskojer så nära varandra att en person i den ena skulle kunna sträcka ut handen och röra vid någon i den andra. Lily är nöjd över att hennes koffert redan är på plats, namnet står skrivet med stora bokstäver på sidan av den där den sticker ut under en av bäddarna.

Två kvinnor finns redan i hytten, de sitter på de nedre slafarna. Lily gissar att den ena kan vara två-tre år yngre än hon själv, kanske tjugotvå eller tjugotre. Hon har ett runt, oförställt ansikte med blekblå ögon som är så vidöppna och ofokuserade att Lily misstänker att hon borde ha glasögon. Tanken att hon kanske har ett par någonstans i väskan men inte vill ta dem på sig, som en liten ansats av fåfänga, får Lilys hjärta att smälta. Det gäller inte hennes sällskap som verkar vara åtminstone tio år äldre, med ett snipigt leende och lång, vass haka.

Den yngre kvinnan reser sig snabbt upp och avslöjar att hon är över medellängd trots att hon böjer ner huvudet som för att bli mindre. ”Är det du som är Lilian? Jag visste väl det, vi är bara tre i hytten. Åh, vad roligt att få träffa dig. Jag heter audrey, och det här är Ida. och det här måste vara din familj. australien!

Kan ni begripa?” « 15 »

RACHEL RHYS

orden sprutar ur henne som om hon inte kan hålla dem tillbaka. rösten skälver av upphetsning och får de ljusa hårslingorna runt ansiktet att vibrera i takt.

Lily presenterar sina föräldrar och sin bror Frank, vars blick glider helt utan motstånd över audreys oansenliga drag. Snart ska båten avgå och jag ska stanna kvar på den med de här två okända kvinnorna medan min familj går hem igen utan mig, påminner sig Lily, men det känns overkligt.

Lilys mor frågar audrey och Ida var de kommer ifrån. ”Vi är hotellstäderskor, på Claridge’s”, säger audrey. ”Inte nu längre”, snoppar Ida av. Hon har en gammaldags, svart, höghalsad klänning på sig, och när hon lutar sig framåt stiger en sur lukt upp som får det att stocka sig i Lilys hals. ”när vi såg annonsen om migrationsstödprogrammet tänkte vi, ’tja, varför inte?’”, säger audrey, ”men vi kunde ju inte drömma om… alltså jag kunde ju aldrig drömma om …” Hon sneglar på sin äldre kamrat och orden fastnar i halsen på henne. ”Ska det bli roligt att se alla platser längs resan, som neapel och Ceylon?” Lilys mor spottar ur sig de främmande orden som om de vore smågrus hon upptäckt på ett salladsblad. ”Det måste ju vara bättre än att stanna här, eller hur?” säger Ida. ”om vi hamnar i krig …”

Lily och Frank sneglar omedelbart mot sin far som under samtalet stått tyst, lutad mot väggen. ”Det blir inget krig”, avbryter Lily, angelägen om att avsluta ämnet. ”Det var ju vad mr Chamberlain sa, inte sant? ’Fred i vår tid’, sa han.” ”Politiker säger så mycket”, säger Ida. « 16 »

E N FA R O F YL L D Ö V E R FA RT

En klocka ringer ute i korridoren. ringer igen. Luften i hytten vibrerar. ”Jag antar att det betyder att vi måste gå”, säger Lilys mor. och nu har hennes röst en ton av osäkerhet som inte märktes tidigare. Jag kommer inte att träffa henne på två år, tänker Lily, som om hon med vett och vilja pressade en vass knivsegg mot skinnet. Den omedelbara stöten av smärta överraskar henne och hon lägger handen på bröstet för att lugna sig. ”Jag följer med dig upp på däck för att vinka adjö”, säger audrey till henne. ”Min familj sa adjö på Liverpool Street, men jag vill få en sista skymt av gamla goda England. Ska du med, Ida?” Den äldre kvinnan kniper ihop sina svarta små ögon. ”Där finns inget för mig att se”, säger hon. ”Vem skulle jag vinka till?

Ett träd? En lyftkran?”

På väg upp mot däck viskar audrey i Lilys öra: ”Bry dig inte om Ida. Hon är bara sur för att hon inte fick full ersättning för biljetten på grund av sin ålder. Jag hoppades att det skulle få henne att stanna, men inte då.”

Lily ler men svarar inte eftersom smärtan nu sprider sig som en färgfläck i vatten. Hon betraktar sina föräldrar där hon går bakom dem upp mot däck, modern böjer på huvudet i den svarta finhatten, fadern griper så hårt om ledstången där han går upp för trappan att knogarna vitnar av ansträngning. ”Är din pappa alltid så tyst av sig?” frågar audrey.

Lily nickar. ”Kriget”, säger hon. ”Jaha.” nu är de ute i det fria igen och ställer sig i kön med besökare « 17 »

RACHEL RHYS

som ska nedför landgången. Lily ser för sig hur hon tar sin mor i armen. Jag har ändrat mig, skulle hon säga. Jag följer med er hem. ”Se till att ta vara på dig nu”, säger hennes mor och vänder sig mot henne. ”En söt flicka som du finns det många som kan ge sig på.”

Lily känner hur det hettar i kinderna. Hennes mor har aldrig sagt till henne att hon är söt. andra har gjort det, roberts honungslena röst – ’Lily, du är så underbar’ – men inte hennes mor. Kanske var hon orolig att Lily skulle få för sig att hon var något, enligt hennes mor den värsta tänkbara synden för en kvinna.

Mrs Collins kommer fram till dem. Hon är en bastant kvinna med trevligt utseende, utsedd av Engelska kyrkans migrationsråd att följa med Lily och de övriga sju unga kvinnorna som reser inom ramen för migrationsstödprogrammet för att ta tjänst i ett hushåll i australien. ”Följa med” är ett annat sätt att säga ”förkläde”, men det har Lily inget emot. De mötte henne vid Liverpool Street och hade sällskap med henne på tåget. Lily märkte genast att hennes mor tyckte om mrs Collins, vilket skulle bli en tröst för henne framöver. ”Var inte orolig, mrs Shepherd”, säger mrs Collins, och det vänliga ansiktet spricker upp i ett leende. ”Jag ska ta väl hand om henne här.”

Frank var den förste att ta farväl. ”Glöm inte att skriva – om du får någon tid över mellan alla flotta middagar, dansaftnar och kärlekskranka beundrare!”

Lily ger honom ett godmodigt slag på armen, drar honom sedan till sig och kramar honom hårt. ”Ta hand om mamma och pappa”, säger hon i örat på honom. rösten är märkligt tjock. « 18 »

E N FA R O F YL L D Ö V E R FA RT

”Så klart.”

Hennes far ger henne en lång, stum kram. när han släpper henne är ögonen blanka av tårar och hon tittar snabbt bort, som om hon hade sett något hon inte borde se. ”nu måste vi gå av båten”, säger hennes mor. Hon kysser Lily lätt på kinden, men Lily känner hur stel hon är, som om kroppen var en mur för att hålla tillbaka något som annars inte skulle gå att stoppa. ”Jag ska skriva till er”, lovar Lily. ”Jag skriver dagbok så att jag kommer ihåg varenda detalj.” Men föräldrarna är redan halvvägs nedför landgången, framfösta av strömmen av besökare som kommer efter dem. audrey, som taktfullt har stått en bit ifrån, kommer fram och sticker sin arm under Lilys. ”Du träffar dem snart igen. Två år kommer att gå så fort som ingenting.” Hon knäpper med de kraftiga fingrarna framför sig.

Händerna är grova och rödflammiga. Lily vet mycket väl hur tufft livet som hotellstäderska kan vara.

Mrs Collins nickar. ”Hon har helt rätt. Se så, skynda er nu om ni vill få en plats där framme.”

Passagerare som har tagit farväl av sina familjer börjar redan ställa sig på rad längs relingen. Lily får en glimt av något djuprött och ser kvinnan från kajen stå där. Hon trycker sig mot relingen och tar stöd med armarna på var sida. Lily noterar häpet att hon bär mörka solglasögon. Hon har sett sådana på bild i veckotidningar, men det är första gången hon ser någon bära dem i verkligheten och hon tycker att de ser främmande ut, som flugögon.

Kvinnan låter blicken glida över skaran på kajen som om hon « 19 »

RACHEL RHYS

letade efter någon. Den kraftige, mustaschprydde mannen hon hade sällskap av tidigare syns inte till. ”Här.” audrey drar med sig Lily till en lucka i folkmängden.

Lily tittar ner på kajen och slås återigen av hur enormt stor båten är. Där nere står familj och vänner till de avresande passagerarna, de är klädda i mörka finkläder och vänder oroligt sina bleka ansikten upp mot däck. Lily söker med blicken genom människoskaran, på jakt efter sin mors bruna, vänliga ögon. Där.

Där är hennes familj. Där står de alla tre med sträckta halsar och letar efter henne. Hon gör sig fri från audrey och vinkar för att fånga deras uppmärksamhet. Hjärtat snörps åt av hur små de ser ut att vara, inte större än en tumnagel. när Frank får syn på henne sätter han ett finger i varje mungipa och visslar. Lily ser hur modern ger honom ett låtsasslag.

Gesten är henne så intimt bekant att hon får en klump i halsen och måste titta bort. Blicken faller på en man hon inte har sett förut som står någon meter ifrån hennes familj. Han har en krämfärgad kavaj på sig, vilket gör att han står ut från den mörkklädda mängden. Dessutom är han till skillnad från de flesta andra barhuvad, det blonda håret fångar upp det bleka solljuset som om det vore förgyllt. Även här uppifrån däck kan hon se hur välproportionerlig han är, med breda axlar och smal midja.

Han kliver fram ur skaran tills han står längst ut på kajen, där träpollarna stupar brant nedåt. nu när han är närmre ser hon att hans hud är lika blank som håret och att kindbenen är mjukt rundade. Han skriker något med händerna kupade runt munnen och ansiktet uppvänt. Lily lutar sig framåt och försöker höra. ”Stanna! Snälla, stanna!” « 20 »

E N FA R O F YL L D Ö V E R FA RT

Han stirrar mot en punkt till vänster om henne, hon följer hans blick och finner kvinnan i röd klänning. Hon står fortfarande ensam vid relingen och stirrar likgiltigt ner på den gyllene unge mannen, som om hon inte såg hans ångestfyllda uppsyn eller hörde hans hjärtskärande bön. Så vänder hon sig plötsligt om och tränger sig fram i skaran bakom. För en sekund möter hon Lilys blick och Lily är säker på att hon ser ett av de mörka, perfekt välvda ögonbrynen skymta precis ovanför kanten på solglasögonen, men så är hon borta, på väg tillbaka till övre däck och hytterna där.

Lily vänder sig mot sin familj igen. Hennes far står stilla med ansiktet lyft mot henne. På det här avståndet kan hon inte se om han fortfarande gråter, och det är hon tacksam för. Hon försöker att inte se hur hopsjunken modern är utan insuper i stället bilden av den lilla trion på kajen, som för att pränta in den i minnet. Hon trevar i handväskan efter den prydligt hopvikta näsduken, men tårarna som hon känner att hon borde fälla kommer inte. I stället känner hon hur det svekfullt fladdrar till av upphetsning inombords. ’Jag är på väg’, tänker hon. ’nu är jag verkligen på väg.’

Landgången har dragits in, och nu hörs plötsligt ett ilsket ljud som av tusen säckpipor på en gång. och båten rör på sig, figurerna på kajen står som fastfrusna, som om hon sakta backade undan från en tavla på en utställning. Hon törs knappast tro på att hon lämnar allt bakom sig – familjen förstås, och hemmet, men också saker som hon helst inte vill tänka på: Mags, robert, rummet med flagnande tapeter och den gröna, blodfläckade mattan. ”Flyr ni från något, lilla vän?” hade damen på « 21 »

RACHEL RHYS

australiens ambassad frågat. Lily hade svarat nej, men ingen lät sig luras av det.

Men det där hörde till det förgångna. I dag börjar ett nytt liv. För första gången på ett och ett halvt år känner Lily hur det spritter av hopp i den tunna bröstkorgen. Hon fortsätter ändå att vinka tills Tilburys hamn bara är en svart fläck i fjärran.

« 22 »

2

NäR LILY gÖR sig i ordning till middagen den kvällen känns det som om hon har snubblat ut ur sitt eget liv och in i någon annans. Var är hennes lilla rum på pensionatet i Bayswater? Var är strumporna som hängde på tork över den öppna garderobsdörren, och den smala sängen där hon brukade ligga vaken och lyssna genom den florstunna väggen på grannen som hostade i rummet intill? Vad har hänt med bussresorna till Piccadilly Circus och niotimmarsskiften på kaféet Lyons Corner House i hörnet av Coventry Street och rupert Street? Märkligt att ett liv kan förändras så totalt på bara åtta veckor.

Hon hade inte haft en tanke på att försöka åka någonstans när hon tog upp tidningen den där söndagseftermiddagen. Den bara låg där på det stoppade sätet mitt emot henne på tåget, kvarlämnad av en tidigare passagerare. Lily brukar inte plocka till sig saker som andra har lämnat efter sig. Hon står inte ut med att andra ska tro att hon inte har råd. Men vagnen var tom, förutom en äldre dam som hade slumrat till med huvudet nästan begravt i den omfångsrika bysten. Dessutom kände Lily sig « 23 »

RACHEL RHYS

rastlös. Hon hade tagit tåget mellan reading och Paddington så många gånger att hon kunde komma på sig med att ligga vaken och gå igenom stationerna som en litania: reading, Maidenhead Bridge, Slough, West Drayton, Southall, Paddington. På kvällarna var det lugnande att det var så bekant, men dagtid höll hon på att gå i bitar av att det alltid var detsamma.

Förstasidan täcktes av Herr Hitlers senaste provokationer i Europa men Lily vägrade bestämt att tro det värsta. Det hade varit nära ögat året innan, men i sista stund drog de sig sedan tillbaka. Men hon ögnade snabbt igenom sidorna som om det vore att utmana ödet att dröja vid dem.

På sidan fyra fanns en rubrik som fångade hennes uppmärksamhet. NYTT STATLIgT pROgRAm FÖR UTVANDRINg TILL AUSTRALIEN stod det. Det klack till i Lily, pirrade till av spänning. australien. ordet i sig frammanade världar som hon knappt kunde föreställa sig. Koboltblå himmel och smaragdgröna blad kring exotiska färgstarka blommor. Lily hade aldrig varit längre bort än Englands sydkust men hon hade sett journalfilmer om australien på bio, och hennes morbror var på sjön som tonåring och hade berättat för henne om stränder och hajar och spindlar större än en människohand.

Hon läste vidare. regeringen skulle subventionera ett program för att unga män och kvinnor mellan arton och trettiofem års ålder skulle kunna resa till australien och få biljetten betald.

Unga kvinnor som var duktiga på hushållsarbete var särskilt välkomna. De stora hushållen runt Sydney och Melbourne behövde personal och brittisk arbetskraft stod högt i kurs.

Lily har svurit på att aldrig ta tjänst i en familj igen, inte efter « 24 »

E N FA R O F YL L D Ö V E R FA RT

det som hände med robert. Men som ett sätt att komma vidare? Skulle hon kunna det? Skulle hon vilja det? och här är hon nu. när Lily och audrey gick tillbaka till hytten nyss och Lily fortfarande var uppfylld av den sista bilden av familjen som snart inte var större än ett par svarta prickar, hade de helt kort presenterats för de övriga fem kvinnorna som reste med programmet: två systrar från Birmingham och tre andra vars namn Lily omedelbart glömde bort. Sedan hade mrs Collins visat dem runt på båten som om hon ägde den. Korridorerna och de trånga trapporna på F-däck fylldes av upphetsat tjatter från andra passagerare som var ute i samma ärende.

Först badrummen. Det finns möjligheter att tvätta sig i varje hytt, men längre bort i korridoren ligger badrum och toaletter.

Mrs Collins gav dem rådet att ge dricks till vakten där i början av resan och när de hade hunnit halvvägs. Det kunde bli kö dit under vissa tider på dagen, sa hon, så det var bra att ha någon som tog hand om en. De hade hållit med henne, allihop utom Ida som muttrade att hon minsann inte tänkte ge någon dricks innan hon såg att de skötte sitt jobb. ”Jag har varit med längre än ni andra, jag vet mer om hur det går till här i världen. Det är ingen idé att ge dricks i början av resan, man måste se till att folk jobbar innan de belönas.”

Senare hade audrey viskat till Lily att det inte var Idas fel att hon var så bitter. Hon hade haft en fästman som dog i influensa, sa audrey. Men Lily tyckte att det var en klen ursäkt för att vara så dyster resten av livet och sprida sorg och ledsamhet omkring sig. Kriget ligger bara tjugo år bak i tiden. alla har förlorat någon. « 25 »

RACHEL RHYS

Därefter var det dags att gå till purserns kontor där de fick lämna in pengar och värdesaker. Lily var lättad över att lämna ifrån sig de fjorton pund hon hade sparat ihop. De måste räcka under hela resan och början på hennes nya liv när hon kommer fram till australien. Hon hade tyngts av vetskapen att hon bar så mycket pengar på sig och när nu pursern tog emot dem och omsorgsfullt skrev in beloppet bredvid hennes namn i en stor liggare är det som om en tung börda lyfts av henne. Purserns kontor ligger på förstaklassdäcket och Lily kikade förtjust in i matsalen, som mest liknade den man kunde hitta på ett lyxhotell, och det praktfulla sällskapsrummet med palmträd i krukor och sammetsgardiner.

Tillbaka i turistklassen igen gick de förbi swimmingpoolen.

Den var bra mycket mindre än den på förstaklassdäck men de skulle säkert uppskatta den när vädret blev varmare. Sedan gick de in i matsalen där runda bord med plats för sex personer stod utplacerade på golvet, täckta av vita, stärkta linnedukar. Där fanns listor med bordsplacering och Lily letade ängsligt efter sitt namn. Hon drog en lättnadens suck när hon såg att hon hade fått samma sittning som audrey, även om de inte var vid samma bord. Ida konstaterade misslynt att hon hade fått den tidigare sittningen.

Slutligen gick de till turistklassens sällskapsrum för att dricka te, som serverades med smörgåsar, scones och en mjuk kaka. ”Jag kommer att vara stor som en elefant när vi kommer fram”, suckade mrs Collins och tog en bit kaka till. Vid det laget hade de fått veta att hon var änka sedan några år tillbaka och hade gjort den här resan två gånger redan för att hälsa på sin « 26 »

E N FA R O F YL L D Ö V E R FA RT

gifta dotter som bodde i Sydney. Det var ett sätt att få resan betald, förklarade hon, och hon trivdes med sällskapet.

Sällskapsrummet var mindre formellt än matsalen med bekväma soffor i en mörkrosa färg som påminde Lily om gardinerna i föräldrarnas finrum som ingen någonsin använde. I alkoverna stod prydliga skrivbord där passagerarna kunde sitta och skriva brev hem, och i ena änden av rummet stod en blank flygel som återspeglade ljuset från kristallkronan ovanför. Längs hela rummet fanns fönster, genom dem kunde man fortfarande skymta Englands sydkust, den mörka obelisken som utgjorde fyren i Eddystone skulle snart försvinna i fjärran. Lily tänkte på sina föräldrar och undrade om de hade kommit hem till reading än. Hon såg för sig hur de gick in i det lilla huset på Hatherley road och hur tyst det skulle vara i hallen där luften stod helt stilla. Tanken gjorde henne för en stund dyster.

Men nu är det snart middagsdags och Lily är på mycket bättre humör när hon skyndar genom gången till badrummet.

Hon minns mrs Collins råd, ger vakten fem shilling och förklarar att hon kommer att bada före middagen varje dag och ber honom boka ett badrum åt henne. Han är ung, hon gissar att han till och med är yngre än Frank, och ler blygt mot henne. ”naturligtvis, miss.”

För första gången i sitt liv känner sig Lily betydelsefull, som en person som kan välja. Hon nynnar för sig själv i badet, tills hon kommer ihåg vakten precis utanför dörren. Vattnet känns konstigt mot huden. Det sticks. Mrs Collins har förklarat att de använder behandlat havsvatten till baden, och Lily är glad över att det på en bräda över karets fotända står en kanna varmt « 27 »

RACHEL RHYS

sötvatten som hon kan skölja av sig med efteråt. när hon har badat färdigt ser hon ner på sin kropp, de bleka lemmarna och magens lilla putning. Hon tänker på robert och sveper genast in sig i handduken.

I hytten gör de sig förväntansfullt i ordning bland prydligt bäddade britsar och ett fåtal parfymflaskor och krämburkar på toalettbordet. Det är inklämt mellan klänningarna som hänger på galgar i den trånga garderoben, och underkläderna ligger i den anspråkslösa byrån. audrey och Lily klär sig omsorgsfullt, Lily får audrey att avstå från att ta på sig sin enda aftonklänning. ”Det är bara middag”, säger hon. ”Spara den tills det blir dans.”

Det är skönt att prata så kvinnor emellan igen. Efter Mags har hon verkligen saknat ett nära kvinnligt förhållande.

Lily bestämmer sig för sin mörkblå sidenklänning med vit krage. Det är en klänning som hon en gång fick av frun i huset där hon var hembiträde. Men den är av mycket bra kvalitet och Lily har sytt om den så att den sitter perfekt på henne. ”Åh, den var verkligen snygg på dig”, säger audrey. ”Den framhäver färgen på dina ögon. De har en sådan ovanlig nyans. Vad skulle du kalla den? Kola, eller bärnstensfärg? Hade jag sådana ögon skulle jag sitta och titta mig i spegeln dagen lång.” ”Det är ljuset här inne”, säger Ida. ”Det får allt att se annorlunda ut. Mina ögon ser säkert likadana ut.”

Men Idas svarta ögon verkar inte spegla något ljus alls.

Ida är inte glad över att ha placerats vid första middagssittningen. ”Varför får ni vara tillsammans men inte jag? Jag ska prata med stewarden och se om jag kan få byta med någon vid ett av era bord.” « 28 »

E N FA R O F YL L D Ö V E R FA RT

Lily bestämmer sig för att prata ihop sig med sina bordsgrannar under kvällen och inskärpa hos dem att om de ombeds ge upp sin plats måste de neka, till varje pris.

Middagen består av fyra rätter – soppa, hälleflundra, kallskuret, jordgubbsmousse eller frukt – men Lily har svårt att koncentrera sig på maten som serveras, hon är så nyfiken på de andra runt bordet. Till vänster om henne sitter en kvinna i trettiofemårsåldern som ser lite klen ut, hon reser tillsammans med sin tonårsdotter. ”Jag heter Clara Mills, och det här är Peggy.” Medan Clara presenterar sig med en röst så svag som om blotta ansträngningen att prata gjorde henne utmattad fladdrar hennes händer runt den smala halsen likt papper som fastnat i en fläkt. ”Vi reser alldeles ensamma. Jag har inte sovit på flera veckor av ren nervositet. Vi är på väg till Sydney där vi ska träffa Peggys far som har startat en rörelse där. Vi har inte sett honom på mer än två år.” ”Vad är det för rörelse?” ”Åh, han sysslar med bokföring.” ”Ja, alla behöver ju någon som sköter räkenskaperna, eller hur?” ”Javisst. Men det är inte riktigt …” ”Pappa har öppnat en godisaffär.”

Peggy har det där degiga, oskarpa utseendet man kan hitta hos vissa tonåringar, som om hon inte vore riktigt färdigskapt.

Hon annonserar sin fars nya verksamhet med sådan triumf att Lily blir förvånad.

En djupröd fläck blossar upp på Claras bröstkorg. « 29 »

RACHEL RHYS

”Ja”, säger hon svagt. ”Han har verkligen börjat om.”

Paret till höger om Lily stod på bordsplaceringen som Edward och Helena Fletcher. Eftersom Lily just då pratade med Mills fick hon bara en hastig glimt av dem när de slog sig ner fem minuter efter det att sittningen klockan åtta inleddes, men nu vänder sig mannen mot henne för att få med henne i samtalet. ”Vi satt just och grälade om vad vi kommer att sakna mest hemifrån … Miss Shepherd, inte sant?” ”Ja, men säg Lily.” ”Helena här tror att det blir frostiga morgnar – ni vet, när det knastrar under fötterna och man lämnar tydliga fotspår efter sig – men jag tror snarare på syltpudding med vaniljsås.”

Lily betraktar förstulet Edward Fletcher medan han pratar.

Han ser ut att vara lite äldre än hon, men säkert inte över trettio.

Trots att hyn är blek och kinderna insjunkna ser han trevlig ut med brett sittande gröna ögon och en fyllig, skarpt tecknad mun som även i viloläge verkar ha mungiporna uppåt som om han var road av ett privat skämt. Hon ser att det har krävts viss ansträngning för att med hjälp av pomada hålla tillbaka de svarta lockarna men de har redan slitit sig lösa runt öronen. Han är smal över axlarna, handlederna som sticker fram ur kavajen och de stärkta skjortärmarna är långa och graciösa och de skymtande handlovsbenen är vita och runda som kiselsten. ”Edward, du är verkligen så barnslig”, säger kvinnan som sitter på hans andra sida.

Lily är förvånad över att Helena är så mycket äldre än sin man. Det syns att hon kan ha varit en skönhet en gång, men nu skiftar hyn lite i grått och hon har mörka skuggor under ögonen. « 30 »

E N FA R O F YL L D Ö V E R FA RT

Det raka bruna håret är slarvigt uppsatt som om hon inte hade haft tillgång till en spegel. ”och ni då, Lily?” frågar Edward. ”Vad kommer ni att sakna mest?” ”Familjen, förstås. och sedan …” Lily tystnar. Vad kommer hon att sakna? De kyliga morgnarna där hennes andedräkt stod som ett moln ovanför sängen och väggarna dröp av kondens? Bussturerna hem efter sena skiftet när fötterna värkte efter att hon hade stått upp hela dagen, där det alltid fanns någon karl med en öl för mycket innanför västen som inbillade sig att eftersom hon var ute ensam så pass sent var hon säkert på jakt efter sällskap? ”Ja, främst min familj, skulle jag tro”, sammanfattar hon lamt. ”Ska vi ha lite vin?” frågar Edward och vänder sig mot Helena men utan att invänta något svar. ”Ja, det tycker jag, för att fira att vi har kommit i väg ordentligt. och kan lämna alla tråkigheter bakom oss.”

Han ropar till sig kyparen, beställer en flaska vin och försäkrar sig om att den sätts upp på hans nota. Lily blir lättad över att de inte förväntas dela kostnaden. ”och varför gör ni den här resan, Lily?” frågar Clara Mills med svag, flämtande röst. ”Ja, berätta för oss”, säger Edward. ”Finns det en trånande hjärtans kär som väntar vid framkomsten?”

Lily ser forskande på honom och undrar om han driver med henne, men han ler öppet och vänligt. En kort stund funderar hon på om hon ska göra sig till en annan, hitta på en intressantare historia som gör större intryck. Men sedan sätter hon upp hakan.

Hushållsarbete var gott nog åt hennes mor och mormor. Det « 31 »

RACHEL RHYS

behöver hon inte skämmas för. Hon förklarar migrationsstödprogrammet och hur hon har hamnat här. Formulären hon skickade in till Engelska kyrkans rådgivande kommitté för bosättning inom imperiet, intervjun på australiens ambassad på Strand med den pampiga entrén med marmorgolv och pelare längs hela väggen. Hon hoppar över att intervjuaren, en vänlig kvinna i sextioårsåldern, vid ett tillfälle lutade sig fram emot henne: ”Ursäkta att jag frågar, men är det så att ni flyr från något, lilla vän?” I stället berättar hon om hur hon har längtat efter att resa och om morbroderns historier om äventyr och jättespindlar.

Hon tycker om den version av sig själv som hon kan utläsa i deras ögon. Livlig och självständig. ”och ni?” Hon riktar frågan till Helena, angelägen om att hon ska inkluderas. Den äldre kvinnan tvekar, som om hon skulle välja ord från en tätpackad hylla. ”Edward har inte mått så bra”, säger hon. ”Tuberkulos.” ”Se inte så orolig ut”, avbryter han vid Lilys reaktion. ”nu är jag helt frisk igen.”

Som för att visa sitt nya, kraftfulla jag häller han upp fyra stora glas vin ur flaskan som precis ställts fram på bordet och delar ut dem. ”Läkarna tror att klimatet i australien är bättre för hans hälsa”, fortsätter Helena.

Lily slås av hur oberörd Helena är. Hon ser inte ens på sin man medan hon pratar.

Under hela den här stunden har en stol stått tom vid bordet, men nu kommer en man, en smula uppjagad, med nedslagen blick och blodröda kinder. « 32 »

E N FA R O F YL L D Ö V E R FA RT

”Jag ber om ursäkt för att jag kommer så sent”, säger han, och han låter lite irriterad på rösten. ”Det var kö till badrummet.” nykomlingen presenterar sig som George Price. Han är på väg till nya Zeeland för att hjälpa sin farbror att sköta ett småbruk, berättar han. Liksom Edward Fletcher ser han ut att vara närmare trettio, men han är satt med kantiga, köttiga händer och en tillplattad näsa som verkar ha brutits flera gånger. när han presenteras för Lily tittar han snabbt på henne med sina små ögon och ser sedan bort igen. nu när George har anslutit blir samtalet genast styltigt och inte alls lika lättsamt. Han försöker inleda ett samtal om politik, om Tyskland, om krig. ”I stället för att göra Herr Hitler till vår fiende borde vi lära oss av honom”, säger han till dem. ”ni borde läsa hans bok. Den har en hel del att komma med.”

George berättar att han är rosenrasande över att pursern har konfiskerat hans trådlösa radio och låst in den ”i säkert förvar”. ”Han sa åt mig att fundera på vad som skulle hända om kriget bröt ut under resan med alla de nationaliteter som kommer att finnas ombord när vi väl har tagit oss igenom Europa – italienare, tyskar, ja alla möjliga. Då sa jag att ’om det blir krig vill jag baske mig vara förberedd’.”

Helena påpekar att det finns en anslagstavla där senaste nytt ska sättas upp två gånger om dagen. ”Ja, men de kommer att hålla tyst om det blir krig”, säger han. ”I alla fall tills vi har kommit av båten. Hälften av passagerarna skulle vara våra fiender!”

Lily är lättad när middagen är över och Fletchers ber henne dricka kaffe med dem i sällskapsrummet. En av passagerarna, « 33 »

RACHEL RHYS

en äldre dam helt klädd i rosa, spelar på pianot och det råder en käckt optimistisk stämning denna första kväll ombord. Lily kastar en blick runt rummet för att se om kvinnan i den röda klänningen är där, eller mannen som stod på kajen, men hon är inte förvånad över att hon inte kan se dem någonstans. Den klänningen kom inte från någon av de affärer Lily brukar handla i, och hon är säker på att paret sätter sig till bords för att äta middag i den lyxigare matsalen på förstaklassdäck. ”George är lite väl intensiv, inte sant?” muttrar Edward och sjunker ner i en av de bekväma sofforna. ”Jag hoppas att han inte kommer att orera under hela resan.” ”Strunta bara i honom och håll dig undan”, säger Helena vasst. Så tar hon sig åt huvudet. ”Jag är ledsen”, säger hon och vänder sina grå ögon mot Lily, ”men jag mår inte så bra. Jag måste nog lägga mig ett slag i hytten.”

Till Lilys förvåning reser inte Edward på sig för att följa med.

I stället ger han henne en slängkyss från soffan. ”Sov sött, min sköna”, säger han. nu är Lily besvärad och inte säker på vad som passar sig. ”Jag hoppas att er fru mår bättre i morgon bitti”, säger hon stelt till slut.

Edward, med sitt bleka, tärda ansikte, ser först förvånad och sedan förbryllande nog road ut. ”Åh, ni trodde … Så festligt.”

Just när Lily börjar känna sig förnärmad över att han driver med henne, veknar han. ”Helena är inte min fru”, säger han. ”Hon är min syster.”

« 34 »

”OMBORD PÅ EN BÅT KAN MAN GÖRA VAD MAN VILL. NÄR BÅTEN SEGLAR VIDARE TAR DEN SYNDERNA MED SIG.” och Europa står på tröskeln till ännu ett världskrig när Lily Shepard, en ganska vanlig ung kvinna, går ombord på en oceanångare med destination Australien. Lily har beslutat sig för att börja om i ett nytt land och att försöka glömma sitt förflutna.

ÅRET ÄR 1939

Resan ter sig helt magisk för den oerfarna Lily, med musik, cocktails och kostymbaler. Hon får möjlighet att besöka platser hon aldrig kunnat drömma om, Neapel, Kairo, Ceylon, och lära känna medpassagerare från helt andra socialgrupper än där hon normalt rör sig.

Men Lily inser ganska snart att hennes nyfunna vänner också är på flykt från sitt förflutna. Och när glamouren börjar blekna är allt upp­lagt för att något fruktansvärt ska hända. ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA:

Maria Bodner Gröön

”Glamour, spänning, intrig… obehaget växer och slutar med en överraskande modern twist.” THE SUNDAY TIMES ”Rhys lyckas bygga upp en så påtaglig känsla av att något kommer att hända att man bara vill sluka hela boken i en sittning.” IRISH TIMES

ISBN 978-91-87917-42-4

9 789187 917424