Torkans år

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 2

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 3

torkans år

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 4

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 5

Roland Buti

Torkans år

Översättning: Cecilia Franklin

roman

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 6

ROLAND BUTI, TORKANS ÅR Originalets titel: Le milieu de l’horizon Copyright © Editions Zoé, 2013 Published by arrangement with Agence littéraire Astier-Pécher ALL RIGHTS RESERVED Translation copyright © 2017 by Sekwa förlag Översättning: Cecilia Franklin omslag: © Pär Wickholm författarporträtt: © Yvonne Böhler/Editions Zoé typografi och form: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2018 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-88697-04-2 Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 7

Till mina föräldrar

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 8

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 9

”Vår bedömning är att […] varje varm och solig dag för oss ett steg närmare katastrofen.”

Representant för jordbruksverket, Gazette de Lausanne, 26 juni 1976

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 10

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 11

I

Det va r i juni 1976. Jag var tretton år och sommarlovet hade precis börjat. Det var året för den stora torkan.

Vatten som pumpats upp ur sjöarna kördes ut till byarna i tankbilar; under en himmel gul som majspapper tog militären med hjälp av lastbilar och motordrivna pumpar hand om bevattningen för att rädda återstående odlingar värda namnet. Myndigheterna hade sjösatt sin plan, benämnd ORCA. Det hade inte regnat på flera veckor och eftersom det inte hade fallit någon snö i bergen under vintern hade grundvattnet inte fyllts på under våren. Jorden var torr både på och under markytan och hela landsbygden hade förvandlats till en hård skorpa. Somliga påstod att solen plötsligt närmat sig jorden, andra att jordens axel förskjutits och att det var jorden som 11

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 12

rol a n d bu t i

närmat sig solen. Jag trodde att den otroliga hettan berodde på att en asteroid slagit ned i närheten, en stor himlakropp bestående av en okänd metall som avsöndrade giftiga osynliga gaser. Gaserna, som långsamt spreds i riktning mot husen i byn och omärkligt förgiftade oss, måste vara förklaringen till mammas försåtliga förvandling, hennes personlighetsförändring, och till att vi förlorade kontrollen över våra liv den där sommaren då världen gick under och min barndom tog slut.

Rudy hade i flera dagar påpekat att gräset luktade illa.

När jag frågade varför svarade han sorgset och allvarligt att det berodde på att det plågades. Rudy var just det slags person som kunde föreställa sig att växtligheten visar sin vantrivsel med illaluktande utsöndringar.

På vår gårdsplan där det glesa tunna gräset trampats ned av boskapen vilade en stank av selleri och svavel.

Murgrönan som klättrade på den låga muren kring köksträdgården hade nästan blivit svart. Solen värmde stenarna, bladen skrumpnade och de förtorkade skotten gjorde sitt yttersta för att inte falla av grenarna och ned på den sandiga marken. När jag gick närmare för att ta mig en titt på klängena, som påminde om pyttesmå desperata knytnävar, kunde jag inte annat än instämma.

12

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 13

torka n s å r

Jag gillade att hålla mig undan andras blickar och brukade sitta mellan ladugården och trädgården på behörigt avstånd från arbetsuppgifter för att få lugn och ro. När jag höjde blicken över den skyddande muren kring våra grönsaker kunde jag se åkrarna och den rundade linje där de upphörde, bortom dem skymtade fler åkrar och skogsbrynet som i fjärran kastade sin skugga på de violetta bergen. Landskapets kullar och svackor dolde elstolpar, byggnader och vägar, och jag tillbringade timmar där, ensam i världen med serietidningar inköpta i byns enda butik, en speceriaffär som sålde lite av varje. Utöver det allra nödvändigaste fanns en mängd föremål som ingen var i stånd att förstå vitsen med och som i egenskap av offer för den grymma marknadslagen långsamt täcktes med damm på de nedersta hyllorna. Jag hade stor respekt för monsieur Florin och hans fru eftersom jag trodde att det som fanns i butiken tillhörde dem, att de kunde ta hur mycket de ville ur glasburkarna med karameller, bryta en bit av en chokladkaka eller öppna en liten flaska med gul läskedryck närhelst de fick lust. När de överlämnade min serietidning, en hoprullade Spirou som försetts med en gummisnodd för att underlätta transporten, kände jag mig väldigt tacksam över att de beviljade mig den glädjen.

Serierna var alltid följetonger. Äventyren slutade 13

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 14

rol a n d bu t i

med ett ”fortsättning följer” när de var som mest spännande, och ovanför riddaren, den unge romaren, cowboyen, reportern, scouten eller den vetenskaplige experten på paranormala fenomen, fanns en jättelik pratbubbla med ett ”Ah!” ett ”Oh!” eller ”Fördömt!” i fetstil. De varseblev alla antingen ett hot, en märklig händelse eller lösningen på sina svårigheter, men hur det skulle avlöpa avslöjades inte förrän i nästa veckas avsnitt. Det olösta mysteriet hejdade tiden som om hjälten under flera dagar i sträck blivit stående med gapande mun utan möjlighet att vare sig få ett svar, hejda paniken eller stilla sin nyfikenhet.

I hopp om att något otroligt skulle inträffa brukade jag sitta blick stilla långa stunder. Jag väntade orörlig på stigen som ledde upp mot skogen bakom vårt hus, väntade dold av ängarnas höga gräs, väntade på gårdsplanen utanför ladugården. Men landsbygden som omgav mig var fortfarande bara vår vanliga landsbygd: inga okända män smög omkring i skogen, ingen mystisk främling klev ur ett luftskepp som fallit ned från himlen efter en oändlig resa i rum-tiden, ingen öppen sportbil med undersköna flickor jagad av ondskefulla gangstrar syntes till på vägen, ingen sympatisk pickolo i sällskap med en överspänd journalist och ett exotiskt djur med övermänskliga krafter dök upp i en kurva eller bakom ett hörn på vår gård. Det brukade 14

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 15

torka n s å r

sluta med att jag fick syn på en ekorre som kilade runt en stam utan att visa minsta tecken på att ha talets gåva, och sedan dök pappa upp i traktorn och sade åt mig att hjälpa till, och gjorde han inte det kom vår gamla hund Shérif och tiggde om att bli klappad.

Den där dagen lade jag inte genast märke till Rudy som ville visa mig vad han hittat på marken. Rudy ägnade mycket av sin tid åt arbete och lika mycket åt att göra ingenting. Han skötte djuren, bytte strö, höll rent i ladugården, utfodrade grisarna, reparerade hönshuset och utförde andra småsysslor som pappa anförtrodde honom. När han inte hade något att göra lade han all sin energi på ihärdiga studier av sin omgivning, förmodligen i ett försök att få lite ordning i den oordnade strömmen av tankar; då satt han onormalt stilla med vidöppna ögon och man kunde gå förbi honom tio gånger, röra vid honom och ropa på honom utan att han så mycket som blinkade. Folk som inte kände honom blev livrädda när de kom på besök och oväntat fick se hans månansikte.

Jag var van vid Rudy eftersom han kom till oss innan jag föddes. För mig hade han ingen ålder, det var som om han aldrig varit barn, som om han inte skulle åldras. Rudy kunde vara salig på sitt eget lilla vis och jag hade fått för mig att det berodde på att 15

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 16

rol a n d bu t i

hans grova skrovliga hy utgjorde ett skydd som höll omvärlden på avstånd.

Han var son till en avlägsen släkting i Seeland. När jag var åtta fick jag veta att han hade en mild form av Downs syndrom. Rudy hade inte samma ställning i familjen som jag och min syster. Jag frågade mamma varför hans rum låg avsides intill grishuset, varför han aldrig följde med oss någonstans utom till kyrkan någon enstaka söndag, och varför han aldrig grät (han skrattade förresten aldrig heller). Hon förklarade att han hade något i sin kropp utöver det vi hade och att han därför fungerade lite annorlunda än andra. Det svaret, och tanken på att slumpen kan fördela kromosomerna på ett visst sätt, var något jag grubblade över i flera år.

Pappa bestämde sig för att åka och hämta Rudy i Aarberg när han fick höra att familjen försökte få in honom på en institution därför att det var omöjligt att hitta en lärlingsplats åt honom, trots att han inte längre var ett barn utan en stark ung man. Rudy trivdes hos oss där han kunde hjälpa till på en massa olika sätt. Det kommer att gå bra, sade pappa. Alla som är mer eller mindre enfaldiga, debila, bakom flötet eller korkade är utmärkta hjälpredor eftersom de visar både djur och växter omsorg, sade han. Deras plats är inte på sjukhus där de blir galna på riktigt till slut.

16

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 17

torka n s å r

Sedan tidernas begynnelse har bönderna haft dem som drängar, tillade han efter några glas plommonbrännvin som underlättade en snabb affärsuppgörelse.

Jag höll alltså på att läsa om detektiven Gil Jourdan när jag vände mig om och såg att Rudy stod bakom mig och stirrade på sina knäppta händer som vilade på magen. Han intog ofta den ställningen. Han brukade granska sina händer – som kunde greppa och hantera mycket små föremål och dessutom kunde användas till en mängd andra saker – som om de inte alls tillhörde hans för övrigt snarast stela och svullna person. När han märkte att jag tittade på honom kom han närmare för att visa fågeln han plockat upp på marken. ”Det är en vit duva”, sade han.

Jag lade min serietidning på marken. ”Det är en brevduva. En liten brevduva.” ”Brevduva?” ”Ja. En brevduva.”

Rudy som aldrig hade hört det ordet log, lycklig över att ha lagt vantarna på något så ovanligt. Han umgicks flitigt med våra gyllengula leghorn-höns som var hans ansvar och som han med outtömlig fantasi underlättade livet för. Att han nu höll i ett fjäderfä som vid närmare eftertanke inte var så olikt de som befolkade hönshuset gjorde honom förvirrad. Fågeln 17

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 18

rol a n d bu t i

som var otroligt rörlig vred 270 grader på sitt lilla huvud, ett huvud med enorma utstående ögon som kunde ha tillhört en teddybjörn. Att den kunde se oss i vidvinkel måste ha bidragit till att den var så skräckslagen. Vi blev stående smått rådvilla en stund. Rudy höll in fågelns vingar mot kroppen med tummarna. ”Hjärtat slår fort.” ”Det är inte en duva härifrån. Det är ingen vild fågel”, sade jag. ”Det är ingen vild fågel.”

Att Rudy upprepade det han nyss hört var ett tecken på stress, ett sätt för honom att försöka smälta information och få tid att tänka efter. Men för det mesta ekade orden tomt i hans huvud och han förblev hjälplöst oförstående. ”Ibland släpper man ut vita duvor vid bröllop. Man har dem i en bur och när man öppnar den så flyger allihop ut samtidigt.” ”Samtidigt.” ”Det bringar lycka. Eller så har den tillhört en trollkarl som misslyckades med ett trick så att den kunde rymma …” ”En trollkarl, just det … en trollkarl”, mumlade Rudy.

Han stirrade på duvan som om det faktum att den tillhört en trollkonstnär hade givit den övernaturliga 18

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 19

torka n s å r

krafter. Han särade en aning på händerna och slungade med en snabb rörelse upp duvan i luften. Den borde ha svingat sig upp mot ljuset med ett mjukt svischande från vingpennorna och uppgått i den heta luftmassan som vilade över våra huvuden. Den bredde mycket riktigt ut vingarna och slog med dem på rätt sätt, men tog inte höjd. Efter några otillräckliga luftsprång föll den som en sten ned i det gulnade gräset. ”Sluta, Rudy! Du gör den illa!”

När jag tog upp duvan och dammade av den kände jag hur det lilla hjärtat skenade; hela kroppen bultade när det oförtröttliga organet pumpade runt blodet.

Det måste vara väldigt skrämmande för en fågel som var van vid att flyga att berövas den förmågan utan begripliga skäl. Hur skulle den kunna förstå att den som bäst kunde göra en ynklig lågsniffning utan stjärtfjädrar? Den nakna gumpen hängde ned på ett aningen obscent vis, rosa med en mängd pyttesmå hål. ”Inte så konstigt! Titta, Rudy”, sade jag och visade upp duvans stjärt, ”den måste ha blivit fångad av en katt!” ”… av en katt”, upprepade Rudy med bekymrad min och koncentrerat rynkad panna.

Han tänkte snabbt men förgäves på vilket av de kattdjur han kände till som kunde vara den skyldiga.

Duvan kom långsamt till ro i mina händer. Den 19

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 20

rol a n d bu t i

var tam. Den ställde sig på min handflata och jag skakade försiktigt handen så att den gick över till den andra handen. Jag lät den göra övningen flera gånger.

Den var skicklig, den måste vara van vid att slinka ut ur en liten bur och in i ett rör till trollkarlens hatt för att sedan i rätt ögonblick och under applåder flyga upp och sätta sig på sin herres finger. Jag lät den klättra upp på min axel där den hade överblick, vilket den tycktes gilla. ”Jag tänker behålla den.”

Rudy instämde genom att göra grimaser så att de ständigt fuktiga läpparna tänjdes ut och snörptes ihop.

Den välbekanta grimasen betydde ungefär: ”Allt är sagt. Nog om det.” Han vände på klacken och gick med bestämda steg och överkroppen vinklad framåt mot ladugården. Nu var fågelhistorien i hans ögon inaktuell. Hans uppmärksamhet riktades mot en kvinna som dundrat in på gårdsplanen med en stor väska i handen.

Shérif som satt under en stor alm, reste sig plötsligt och sprang med hopringlad svans skällande framför oss; han brukade göra så när en levande varelse överskred gränsen till hans revir, vars utbredning enbart han själv kände till. Vår hund hette Shérif därför att hans uppgift var att försvara gården och uthusen mot inkräktare, en uppgift han utförde perfekt när vi 20

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 21

torka n s å r

befann oss i närheten och kunde se hur han skötte sig.

När vi inte var där för att beundra hans skicklighet gjorde han sig ingen möda och vem som helst kunde ostört komma och gå. I syfte att offentliggöra hans ställning hade vi ändå fäst en femuddig sheriffstjärna med små kulor på spetsarna i hans halsband. Han var en appenzeller sennen med svart och guldbrun päls som långsamt blev allt vitare och han skulle säkert sluta sina dagar med enfärgad blek päls.

Kvinnan, som uppenbarligen var ovan vid det mottagande främlingar fick på bondgårdar, hade hejdat sig och blivit stående med hängande armar. När Rudy närmade sig slutade Shérif genast med sina konster och tiggde om belöning som han också fick i form av en omild klapp på huvudet varefter han återvände till sin skuggiga plats, befriad från förpliktelser. ”Hej … hejsan! Jag skulle vilja tala med frun i huset. Jag är …”

Från min undangömda utsiktspost förstod jag att den unga kvinnan insett att hon hade att göra med förståndssvag person. Det måste sägas att Rudy stirrade på henne med besvärande ihärdighet och blöt underläpp. Hon log och anlade sedan ett mildare tonfall, talade långsammare och delade upp orden i stavelser som om hon pratat till ett barn för vilket samtalet utgjorde ett tillfälle att öva stavning.

21

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 22

rol a n d bu t i

”Jag he-ter Su-zy. Är frun möj-ligt-vis hemma? Jag vill gär-na pra-ta med henne.”

Rudy tog av sig mössan utan att släppa henne med blicken, strök håret som var blött av svett ur pannan och bugade sig. ”Ja … jag …”, stammade kvinnan, allt mer illa till mods. ”Jag heter Rudy.” ”Jaha. Jaha. Jag heter Su-zy.” ”Hej, Suzy.” ”Hej, Rudy.”

Hon såg sig om i hopp om att finna en vettig person men såg mig inte. Nu hade de presenterat sig.

Hon log men vågade inte röra sig, vilket i Rudys ögon berodde på att han utstrålade en charm vars effekt bara kunde upphävas av en trollformel.

Alla kvinnor han mötte, ung som gammal, vacker som ful, var den av ödet utvalda som på grund av olyckliga omständigheter tidigare hindrats från att korsa hans väg. Han talade ofta om giftermål med saligt fuktiga ögon. För att lugna honom sade vi att han måste ha tålamod och att det en vacker dag skulle finnas en madame Rudy. Under tiden uppvaktade han alla byns kvinnliga invånare som hälsade väldigt artigt på honom och alltid förhörde sig om hur han mådde och hur han hade det på arbetet. Deras inställsamma 22

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 23

torka n s å r

omtänksamhet övertygade honom om att han hade framgång hos det motsatta könet.

Han sträckte fram handen och när han greppade kvinnans fria hand stelnade hon till, förskräckt över den plötsliga närheten. ”Jag heter Rudy.” ”Det … det är fint. Hör du, Rudy. Jag mås-te gå nu.”

Han gick närmare för att få lite mer kroppskontakt.

Den unga kvinnan ryggade tillbaka och om Rudy inte hållit hennes hand i ett fast grepp skulle hon säkert ha lagt benen på ryggen. ”Rudy! Släpp henne!”, vrålade mamma från dörröppningen. ”Du får ursäkta honom. Han är inte elak.

Det är en bra pojke.”

Sedan vände hon sig till Rudy: ”Ta det lugnt! Låt damen vara!”

Han lydde utan att släppa sin erövring med blicken. ”Han kan inte låta bli att ta på folk. Han bara är sån.” ”Ja, jag förstår.” ”Du får ha överseende.” ”Jag åker runt i byarna. Jag säljer plastburkar som kan tillslutas hermetiskt. För matvaror. I alla storlekar.

De är helt nya. Från Amerika. Skulle du …” ”Kom in. Det är skönare inomhus. Svalare.” ”Tack.”

23

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 24

rol a n d bu t i

”Stig på.”

Mamma viskade något i Rudys öra och han satte samvetsgrant på sig mössan igen. Han såg efter dem med införstådd min. Jag visste att mamma för hundrade gången sagt att han måste ha tålamod, att han en vacker dag skulle hitta sin kvinnliga själsfrände, men att han måste hålla stilen och inte tränga sig på kvinnor om han ville att det skulle hända.

På natten gick jag ut för att slippa den tryckande hettan i mitt rum. Jag tog med mig duvan som suttit uppflugen på en tamburmajor som jag hittat i ett skjul.

Där installerade hon sig direkt och flyttade då och då mellan någon av de sex krokarna. Duvans hjärna rymde bara ett minimum av information, men den fungerade effektivt i likhet med alla andra enkla mekanismer i naturen.

Värmen som samlats under dagen steg fritt mot himlen. Uppifrån bergen kom en vind som bar med sig mängder med heta partiklar, ljum som andedräkten från ett stort vilddjur dolt i mörkret. Stjärnorna högt ovanför gav ingen lindring. De såg ut som små eldsvådor.

Ett fönster på bottenvåningen slog igen. Duvan snodde snabbt runt ett varv på min axel och såg sig om åt alla håll, ett slags dans som i normala fall skulle 24

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 25

torka n s å r

ha klassificerats som parningslek. Jag klappade i händer en gång. Den upprepade automatiskt och med liv och lust sitt nummer, som om den sporrats av hundratals osynliga uppmuntranden. Jag fortsatte klappa och när den gång på gång snurrade runt lät det som om små kugghjul hakade i varandra.

Den kunde knappast vara särskilt fäst vid mig. Den kanske misstog mig för trollkarlen, trodde att han blivit förvandlingskonstnär? Men det gjorde mig glad att den blivit dresserad att utföra det där cirkusnumret. ”Vem där? Är det nån där?”

Det var mammas röst. Jag tog två steg bakåt och gömde mig i skuggan under takskägget. Hon lutade sig ut genom fönstret och svepte snabbt med blicken över gårdsplanen. Från min plats kunde jag urskilja den upplysta rektangeln och en bit av mina föräldrars sovrum. Mamma skulle gå och lägga sig, pappa måste redan ha somnat.

Duvan hade dragit in huvudet mellan vingarna, de tjocka ögonlocken slog regelbundet och den hade blivit lugn. De vita fjädrarna reflekterade månskenet med overklig lyster.

Mamma hade satt sig framför spegeln, hon släppte långsamt ut håret med yviga rörelser, lösgjorde det och lät det leva sitt eget liv. Hon lade huvudet på sned och borstade det omsorgsfullt. Sedan satt hon stilla 25

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 26

rol a n d bu t i

en lång stund, inramad av fönstret. Hon satt precis under lampan och det var som om den varmgula gloria som omgav nacken, de bara axlarna och mörka armhålorna fanns där för att visa upp hennes nattliga gestalt, en helt annan än den som de dagliga sysslorna tvingade på henne. Det var flera år sedan jag hade sett hennes ens aningen avklädd. Till och med när jag var sjuk och hon måste ge mig medicin mitt i natten drog hon på sig någon av de klänningar jag var van vid att se henne i på dagarna.

Mamma försvann. Lampan var tänd ännu en lång stund. Jag svalde några gånger och duvan som blev allt sömnigare kurade ihop sig lite mer.

Jag kunde inte slita blicken från det mörka tomma fönstret som föreföll föräldralöst på husväggen, och jag föreställde mig med obegriplig svartsjuka hur mamma låg insvept i lakanet intill pappas väldiga, ångande varma kropp.

26

Torkans år 171220_Layout 1 2017-12-20 09:50 Sida 1