Ariane av Myriam Leroy

Back 126 mm

Med Ariane vid sin sida vågade hon vad som helst, de kände varandra utan och innan, det var de två mot världen. Aldrig hade hon kunnat drömma om att Ariane skulle förvandla hennes liv till en mardröm.

ariane

Det är tjugo år sedan, men vänskapen med Ariane under tonåren har definierat hela hennes liv. De kunde inte ha varit mer olika varandra – själv fick hon kämpa för att passa in medan Ariane hade en utstrålning som fick folk att flockas kring henne. Deras vänskap var lika osannolik som den var totalt uppslukande och under två år var de oskiljaktiga.

M Y R I A M L EROY

Intensiva känslostormar, chockerande grymhet och två tonårsflickors ödesdigra vänskap

Flap 85 mm

Spine 17 mm

ARIANE M Y R I A M L EROY

Myriam Leroy jobbar som journalist för radio, tv och tryckmedia i Bryssel.

Ariane är hennes debutroman.

Översättning från franska: Marianne Tufvesson

”Med nervig stil och häpnadsväckande träffsäkerhet skärskådar Myriam Leroy tonårens grymheter.”

N O U V E L O B S E R VAT E U R

”Hon ger berättelsen en infernalisk spänning, på liv och död.”

ELLE

ISBN 978-91-88697-37-0

Guldkorn ur den samtida franskspråkiga litteraturen

9

789188 697370

© DORIAN LOHSE

Flap 85 mm

roman

Myriam Leroy

Ariane Översättning: Marianne Tufvesson

MYRIAM LEROY, ARIANE Originalets titel: Ariane Copyright © Don Quichotte éditions, une marque des éditions du Seuil, 2018 Translation copyright © 2018 by Sekwa förlag Översättning: Marianne Tufvesson omslag: Magnus Petersson omslagsbild: © Gisela Volá / Sub.Coop författarporträtt: © Dorian Lohse typografi och form: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2018 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-88697-37-0

Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se

”Ytterst försiktigt tog hon en liten snibb av näsduken, klämde åt lätt med fingrarna om biet genom näsduken för att hindra det från att flyga iväg och tog upp sin lilla kniv ur fickan. ’Jag ska skära huvudet av biet, tänkte hon, för att straffa det för alla stick det har utdelat.’ Mycket riktigt placerade Sophie biet på marken, alltmedan hon fortsatte att hålla det i näsduken, och med ett knivsnitt kapade hon huvudet; sedan, eftersom hon fann det mycket roande, fortsatte hon att skära biet i småbitar.”

Comtesse de Ségur Les Malheurs de Sophie, 1858

I

När jag fyllde tolv skrev mina föräldrar in mig på en rikemansskola. Jag gick där i två år. Det var där jag mötte Ariane.

Jag har ingenting kvar efter henne, eller nästan ingenting.

Tre skrynkliga brev, inga bilder. Hon dog strax innan de sociala medierna slog igenom. Jag får inte en enda träff när jag googlar hennes namn.

Ariane levde i tjugo år men finns inte med någonstans.

Alla händelser som har med henne att göra raderas gradvis ur mitt minne. När jag ville prata om henne häromdagen kom jag inte på någonting att säga.

Jag hade önskat livet ur henne och kände mig lättad när hon dog. Det vände inte upp och ner på mitt liv, plågade mig inte och spökar inte för mig nu. Det är över. Det är allt.

11

m y riam l eroy

Ofta hade jag en märklig och upplivande dröm: mina föräldrar berättade för mig att jag var adopterad. Och plötsligt föll allt på plats: avgrunden mellan deras utseende och mitt, glappet mellan den oestetiska kuvös där jag hade växt upp och min raffinerade konstnärssjäl, våra infernaliska maktkamper …

Allt i den där berättelsen stämde så bra.

Tyvärr sköts den i sank av de främst berörda, som hävdade att jag vid närmare påseende var lik faderskapet. Det fick mig att helt tappa sugen med tanke på hur gräslig jag tyckte att han såg ut med sin portvinsnäsa och sin flyende haka.

Jag ville få min avvikande ton i familjesymfonin välsignad med någon sorts intyg eller stämpel på att jag inte var avkomma till dessa båda blodfattiga och tråkiga varelser.

Min levnadshistoria behövde dessutom stagas upp med en genuin tragedi, ett drama som jag kunde hänvisa till utåt och som skulle väcka andra människors respekt, medkänsla och varför inte beundran. Jag avundades mina föräldralösa och misshandlade klasskamrater som jag tyckte besatt en mystisk charm, omstrålade av en smärta som ingen kom på tanken att ifrågasätta.

Själv var jag dock sorgligt banal. Ett slätstruket barn utan minsta lilla katastrof att skryta med.

Jag uppfostrades i en asketisk anda som hade kunnat kallas luthersk om inte mina föräldrar hade varit glödande kato12

arian e

liker. För min pappa handlade det om övertygelse – han var på väg att söka till prästseminariet i samma veva som han träffade min mamma – och för min mamma om pliktkänsla – hon hade egentligen alltid tyckt att religion var trist men betvivlade inte att religionens påbud var motiverade. Hon var katolik för att det hörde till på hennes tid, i en miljö där toleransen för avvikare var obefintlig. Där räckte det med att man gick i skinnjacka för att det skulle ses som ett tecken på begynnande missanpassning; själv bar min mamma alltid Peter Pan-krage.

Mina föräldrar satte en ära i att aldrig ha varit sextioåttor, aldrig ha deltagit i några demonstrationer, svepts med av samhällskritiska vindar eller engagerat sig i något över huvud taget. De bemödade sig om att genom sitt leverne vålla minsta möjliga yttre störningar för andra (i synnerhet för regelverkets försvarare). Polisen hade alltid rätt, lärarna också, liksom regeringen. Det gällde att vara normal, följsam och likformig och kopiera det som alltid hade varit.

Individens fria val var för mina föräldrar ett okänt begrepp, närmast att likna vid sagor eller science fiction, och deras liv tycktes från början till slut ha programmerats av en glasögonprydd it-tekniker. De följde mallen på disketten till punkt och pricka.

I slutet av sjuttiotalet gifte de sig, köpte hus, satte bo och skaffade barn, och började sedan hoppas att barnen skulle 13

m y riam l eroy

bli lika konventionella som de själva, för konventioner fanns ju inte av en slump.

Min mamma var en lång kvinna som var torr som en stockfisk och knotig som ett pilträd, född förbittrad, vilket framgick av hennes djupa rynka mellan ögonbrynen. Min pappa strök för sin del längs väggarna som en kapucinermunk och öppnade i princip aldrig munnen annat än för att meddela min mamma hur mycket klockan var eftersom hon envisades med att inte ha armbandsur i syfte att upprätthålla sitt beroende av maken.

Hemma levde vi i halvdunkel för att hemmets reglemente så krävde, i linje med en sorts underkastelsens estetik och eftersom elen var dyr.

Min syster och jag saknade ingenting, utom överflöd. Allt som hörde till kategorin nöjen betraktades av mina föräldrar med ett till äckel gränsande förakt: godis och fritidsaktiviteter var om inte förbjudna så åtminstone ransonerade medan basala behov skulle tillfredsställas utan frosseri. Till och med våra kroppsvätskor skulle hållas inom rimliga gränser: under promenaden tjänade det inget till att gnälla om att få tömma blåsan bakom en buske, var det nej så var det nej. Vad var det för fasoner att behöva kissa i ett kör, jag var väl inte njursjuk?

Nej, så klart inte, och då fick jag hållas i tukt och förmaning, för det var ju det livet gick ut på: att tygla sig.

Vi åkte aldrig på semester, annat än till farmors och 1

arian e

farfars ruckel i Östbelgien, en stuga utan vare sig el eller badrum som var nedlusad med religiöst krimskrams och låg i en liten gödselstinkande håla som vi avskydde.

Vi gick aldrig på restaurang (det gjorde bara nyrika, hävdade pappa).

Vi fick aldrig några julklappar (jultomten var bara för fransmän, enligt mamma). Vi levde som i en annan tid, försakelsens tid.

Inte så att vi var fattiga. Vi gjorde bara inte av med några pengar.

Min pappa var revisor och min mamma, som hade gått en kurs i maskinskrivning och stenografi men aldrig använt sig av kunskaperna, tog hand om oss barn. Båda hade på varsitt håll sett till att välja ett yrke helt utan utvecklingsmöjligheter eftersom tryggheten gick före ambitionerna.

Hemma nämndes ordet ”pension” som ett hägrande framtidsmål. I en ålder då tjugo belgiska franc var liktydigt med hundra gram godis påmindes min syster och jag ständigt om vår plikt: att spara till vår framtida pension.

Märkligt nog identifierade sig mina föräldrar som borgare. I synnerhet min mamma. Hon gillade ordet, som i mina öron hade klang av skällsord. Hon tänjde på det, njöt av varje nyans i de tre stavelserna och av det rullande ”r” som förband dem. Ofta upprepade hon liksom mätt och belåten frasen ”Vi är borgare”.

15

m y riam l eroy

På mig hade det samma effekt som om hon hade sagt ”Vi är nazister”. Jag förstod inte vari borgarklassens kvaliteter bestod. I böckerna jag läste förklarades att fattiga var goda människor och rika skitstövlar, och då var vi inte ens rika, så vad skulle det tjäna till att låtsas vara idioter? Alltihop var enligt min mening fullkomligt absurt.

Mammas portugisiska rötter visste vi ingenting om. Det bar henne emot att tala sitt modersmål, som hon påstod sig ha glömt. Hennes far hade varit blomsterhandlare, men hon ville helst kalla honom ”egenföretagare” (hon avskydde att man använde ordet ”köpman” om honom, precis som hon avskydde köpmän i stort). Pappa var för sin del son till en brevbärare och hade till minne av barndomen bevarat en viss svaghet för cykelsport. Han brukade smyglyssna på Tour de France på radion eftersom detta i mammas ögon var ett alldeles för arbetarklassaktigt intresse. Hon anmälde honom till golfträning, men närsynt som han var lyckades han bara skämma ut sig. Min mamma kände sig stympad, hennes förlorade anseende gav henne envisa fantomsmärtor men hon trodde sig med hjälp av förklädnader, efterapning och opportunism kunna skänka vårt efternamn dess rättmätiga glans åter.

16

arian e

Med åren började jag till slut tro på den där versionen, att vi var välbärgade, att folk vördade och respekterade oss. Problemet var bara att teorin inte klarade att konfronteras med verkligheten: i sällskapslivet var det ingen som tog notis om oss och när folk var tvungna att vända sig till mina föräldrar lät det som om de pratade med lägre stående varelser och anpassade språket därefter. Trots det måste vi älska eliten, identifiera oss med den och inte ta illa upp när samma elit förnedrade oss. Det var bara att kämpa på.

Nyligen blev jag hembjuden till ett grevepar som av okänd anledning var måna om att stifta min bekantskap.

Mina värdar spelade gentlemen farmers och gick i friluftskläder. Då jag felaktigt antagit att man måste hålla en viss nivå hade jag själv klätt upp mig, något de inte missade att påpeka med ett stänk av ironi. De hade dukat bordet – ”utan att krångla till det” – i den lilla matsalen, eftersom den stora ju var alldeles för prålig och stel för en improviserad lunch.

Till bords insåg jag hur obildad jag var i vett och etikett och i överklassens oskrivna regler. Jag visste inte med vilken kniv jag skulle smöra brödet, inte vilket glas jag skulle hålla fram när det serverades rött eller vitt vin, och inte hur jag skulle bjuda mina bordsgrannar. Jag studerade hur de gjorde och försökte mödosamt imitera deras beteende. Vid ett tillfälle satte jag armbågarna på bordet och kom sedan ihåg att det var dåligt bordsskick. Jag drog in dem till 17

m y riam l eroy

sidorna innan jag märkte att de andra satt med armbågarna på bordet.

Jag sa ”smaklig måltid” men ingen svarade. Jag hade visst missat avsnittet då den frasen blev förbjuden. Jag var tvungen att googla för att få veta att den var vulgär. Jag drack för mycket vin. Maten var utsökt, greveparet urtrevligt. Men jag kunde inte låta bli att hata dem.

Att hata rika, vare sig de var snälla eller inte, att hata snälla rika ännu mer, rika filantroper, sådana som ger till fattiga, som öppnar sin famn och dörr för dem. Rika som gillar det verkliga livets exotism, som tycker att vanligt folk är vansinnigt charmiga, som njuter av förortsungdomarnas dialekt, folk som går och köper sina kryddor på marknaden i närheten av pisstinkande järnvägsstationer. De som inte ens har vett att isolera sig och diskret försjunka i sina nätverk för likasinnade där de kan undanhålla de ofrälse sina koder och nedärvda sedvänjor som från första början utestänger alla som inte är födda med dem. De som tror sig vara generösa genom att bjuda hem dig, när det enda de ger dig i själva verket är ett tyst raseri som föds ur den ögonblickliga insikten om att vad du än gör i livet – om du så skulle vinna på Lotto – kommer du aldrig att bli lika rik som de, men framför allt kommer du aldrig att bli som de. Och det trots att du skulle avsky att bli som de. Men än mer avskyr du att inte få välja vem du vill bli. Du kommer för alltid att 18

arian e

tillhöra en annan sort, tafatt, tillgjord, ständigt på gränsen till det farsartade.

Det är förstås mycket möjligt att de gillar dig trots att du är bortkommen, och kanske till och med just därför, för att det väcker deras medlidande och roar dem, som om en Venus från hottentottland plötsligt damp ner i deras salong.

Men om du skäms över din oförmåga och plågas av den, om du gärna skulle vilja dölja den men inte förmår, då kommer deras förståelse för din tokrolighet att ge dig lust att sticka ut ögonen på dem med förfädernas silverbestick.

Jag umgicks med Arianes familj i två års tid. Jag lärde mig ingenting av dem, åtminstone inget jag har lagt på minnet. År 199 bodde vi i Vallonska Brabant, en provins söder om Bryssel som var en vit fläck på kartan i såväl sociologiskt som litterärt hänseende: den hade aldrig inspirerat någon till något över huvud taget.

För mig var det som ett fängelse under bar himmel, en erotisk öken, ett landskap som inte gav näring åt fantasin och där det endast gick att drömma smått.

Som jag minns det fanns där inte – bortsett från Lejonkullen i Waterloo som lockade till sig nostalgiska Napoleonvurmare och andra machostinna knäppgökar – tillstymmelse till 19

m y riam l eroy

folkliga traditioner, inte ett uns kulturell särart eller ens kultur, ingen Historia och inga historier.

Vallonska Brabant hade rykte om sig att vara ett rikemansgetto eftersom provinsen innefattade Lasne – kommunen med Belgiens högsta fastighetspriser.

Det rörde sig om ett beundransvärt propert litet samhälle där alla hade sin egen lilla pool på 12x meter i änden av en kuperad tomt vars främsta värde dock hade mindre med terrängen att göra än med vissheten om att man där befann sig bland likar. Omgiven av andra notarier, läkare och hemmafruar. De senare stannade dock i praktiken sällan innanför hemmets väggar, de ägnade sig oftare åt att få sina cendréfärgade frisyrer perfekt fönade och sina celluliter behandlade på en klinik specialiserad på bindvävsmassage än åt att laga varm mat till avkomman.

Min mamma däremot tillbringade hela dagar i förkläde vid spisen där hon åstadkom totalt smaklösa kalvstekar som skulle ha gjort oss till anorektiker om vi inte hade upptäckt att fickpengar kunde omvandlas till färdigmat.

Mamma hatade matlagning, och hennes känslor var besvarade. Hon ansåg det emellertid vara en god husmors plikt att offra sin ungdom åt kastrullerna, att det var hennes livsuppgift och att folk som lät ungarna äta i skolmatsalen var oansvariga.

Min pappa, som inte hade satt på en ugn i hela sitt liv, aktade sig noga för att säga emot. De använde ofta adjektivet 20

arian e

”bekväma” för att beskriva ”dagens föräldrar”. Kvinnor som arbetade var bekväma, par som skilde sig var bekväma, för att inte tala om sådana som anlitade barnvakt för att hitta på något roligt ihop, de borde aldrig ha skaffat barn.

Själva bodde vi inte i Lasne, vi bodde i Nivelles, ett par mil därifrån.

Nivelles var en ful småstad, charmlös på ett sätt som alls inte skulle lämpa sig på film. Medan exempelvis Charleroi, som annars anses vara landets fulaste stad, bjöd på rostiga industrimiljöer som vittnade om en svunnen utopi hade Nivelles – med 23 223 invånare enligt 1991 års folkräkning – ingenting att erbjuda, inga berättelser, inga myter, inget annat än tomheten hos en samling omaka hus, affärsgator med standardutbud och klungor med fullständigt identiska människor. Ingen bio, ingen fritidsverksamhet, inga aktiviteter efter klockan sex på kvällen. Bara en bastant grå kyrka som var det nav kring vilket ”livet” kretsade.

Det hände aldrig någonting i Nivelles, hade aldrig gjort det förr heller, ingen utmärkte sig inom något område, inte ens när det gällde tidningsnotiser. Lite klotter på en husvägg var det mest fasansfulla exemplet på vanartigt beteende, men oavsett det fann graffitimålare knappast platsen inspirerande.

Det var bara den ”unika platsen för era intima möten – rumstariff per timme” med diskret ingång på baksidan av köp21

m y riam l eroy

centret som i någon mån satte den rådande dödliga tristessen ur spel. Från sin utkiksplats vid busshållplatsen intill roade sig ungdomarna med att spionera på de otrogna par som var tvungna att utföra sina parningsakter mitt på ljusan dag.

I mina ögon var en uppväxt i Nivelles liktydigt med att skaffa sig ett nålsögas snäva livsperspektiv, att välja urtrista studier enbart utifrån utsikterna till anställning för att sedan utöva ett sövande men lönande yrke: försäkringsjurist, kreditrådgivare, kvalitetsansvarig på ett läkemedelsföretag.

Några stjärnor hade aldrig sett dagens ljus i Nivelles; stadens mest kända invånare var dess lokalpolitiker, som var flintskalliga med glasögon och potatisnäsa, stolta över att kalla sig höger ”av idealism och övertygelse”, karismatiska som tandläkare. En fantombild av den klonade människotyp som var vida spridd över kommunens hela yta.

Nivelles var lika lockande som ett sanatorium, men hade en märklig inlåsningseffekt på sina invånare: barn som hade växt upp där flyttade förr eller senare tillbaka.

Somliga gjorde ändå vissa försök att bryta sig loss: under studietiden bosatte de sig i den brabantska universitetsstaden Louvain-la-Neuve, hyrde sedan en lägenhet i Bryssel för att få leva som självständiga unga vuxna. Men så fort det handlade om att rota sig på allvar, om att köpa och investera i fastigheter (en längtan som alla ju vet bor i varje belgares bröst), återvände de till Nivelles.

22

arian e

Varför?

I sin argumentation nämnde återvändarna (les returnees) ofta ”naturen” och att telningarnas oförstörda lungor skulle erbjudas frisk luft.

Nivelles var dock knappast någon pastoral idyll. Betong så långt ögat såg. Stadens avigsidor – tät bebyggelse med en biltrafik som omöjliggjorde utomhuslek – parade med landsbygdens avigsidor.

Som barn var jag lika uttråkad som en hamster. Det sägs ofta att fantasi föds ur tristess, men i fallet Nivelles producerade ledan framför allt sega och klibbiga depressioner som fick mig att tänka på ett oljeutsläpp i vars centrum min familj håglöst försökte hålla sig flytande.

Det har alltid funnits Xanax i familjens medicinskåp, Valium och en mängd piller som gjorde mina föräldrar lulliga vissa kvällar och som höll dem kvar i sängen till sent på förmiddagen.

Först senare, som vuxen, smakade jag själv på dessa överlevnadshjälpmedel och kom faktiskt att ägna dem en viss dyrkan genom att namnge dem och fira årsdagen av vårt möte. Men som liten flicka njöt jag fullt ut av depressionen i dess råa, ursprungliga och ocensurerade form.

De tydligaste minnesbilder jag har bevarat från mina tolv första år är förknippade med den hemska leda jag brukade gripas av i början av sommaren, när jag insåg att jag skulle 23

m y riam l eroy

bli tvungen att tillbringa två månader med föräldrarna på halsen utan något att göra, bortsett från att sträckläsa de mögelprickiga exemplar av veckotidningen Vi två som jag hade ärvt efter mormor. Det existentiella tomrummet var omöjligt att fylla, det var som om jag sögs in i mig själv.

Inga kompisar i husen runtomkring. Inte många kompisar någon annanstans heller. Urvalsprocessen vid skolstarten var skoningslös, och de gånger jag lyckades bli vän med någon trevlig tjej i småskolan avkunnade familjetribunalen snabbt sin dom: föräldrarna var skilda eller så hade hon ett konstigt utseende eller hade gått om en klass. Alltså fick jag inte träffa henne mer.

Nej, det tjänade inget till att gråta, beslutet var oåterkalleligt, det var inte vår uppgift att erbjuda traktens skabbiga byrackor ett hem. Jag tänkte väl ändå inte försöka inbilla dem att jag inte hade något bättre alternativ än att umgås med den där gräsliga Vinciane som redan nu såg ut som en billig kassörska, eller med den där Kimberley, henne skulle vi bara inte tala om. Med vänskapsrelationer i Brabant var det som med giftermål i Pakistan: de arrangerades och upplöstes beroende på vad familjerna behagade besluta.

Det var mot den här bakgrunden av kompakt ensamhet som Ariane stormade in i mitt liv.

Hennes föräldrar var inte skilda, hon såg inte konstig ut och hon var bäst i klassen.

2

arian e

Släkttavlan var fläckfri: från mina föräldrars sida var det röda mattan och pukor och trumpeter.

Back 126 mm

Med Ariane vid sin sida vågade hon vad som helst, de kände varandra utan och innan, det var de två mot världen. Aldrig hade hon kunnat drömma om att Ariane skulle förvandla hennes liv till en mardröm.

ariane

Det är tjugo år sedan, men vänskapen med Ariane under tonåren har definierat hela hennes liv. De kunde inte ha varit mer olika varandra – själv fick hon kämpa för att passa in medan Ariane hade en utstrålning som fick folk att flockas kring henne. Deras vänskap var lika osannolik som den var totalt uppslukande och under två år var de oskiljaktiga.

M Y R I A M L EROY

Intensiva känslostormar, chockerande grymhet och två tonårsflickors ödesdigra vänskap

Flap 85 mm

Spine 17 mm

ARIANE M Y R I A M L EROY

Myriam Leroy jobbar som journalist för radio, tv och tryckmedia i Bryssel.

Ariane är hennes debutroman.

Översättning från franska: Marianne Tufvesson

”Med nervig stil och häpnadsväckande träffsäkerhet skärskådar Myriam Leroy tonårens grymheter.”

N O U V E L O B S E R VAT E U R

”Hon ger berättelsen en infernalisk spänning, på liv och död.”

ELLE

ISBN 978-91-88697-37-0

Guldkorn ur den samtida franskspråkiga litteraturen

9

789188 697370

© DORIAN LOHSE

Flap 85 mm

roman