Provläs ett stycke ur 'Barnet'

kjersti annesdatter skomsvold är ett ungt norskt stjärnskott som debuterade 2009. Hon har tilldelats flera fina litterära priser och är utgiven på 25 språk. Barnet är hennes femte roman. Översättning från norska: Ylva Hellerud

»Finurlig men lågmäld, sorgsen men samtidigt rolig.«

I S B N 9 7 8 - 9 1 - 8 8 9 11 - 0 4 - 9

9

789188 911049

BA R NET

B OK V E N N E N

130 mm

8

SKOMSVOLD

Det här är en kärlekshistoria. En mor berättar för sitt nyfödda barn om de händelser som ledde fram till detta barn. Om rädslan för att älska någon, men ändå våga. Det är ingen solskenshistoria, men lyckligtvis är det inte bara solskenshistorier som slutar bra.

Spine 13,5 mm

KJER ST I A N NESDAT T ER SKOMSVOLD

»Du vevade så mycket med armarna, som om det är våra liv du dirigerar. Vi pratade med varandra på ditt språk, dina ljud la sig inne i mig som varma stenar på en strand.

Din kropp var tung i mina armar, i mitt liv, trots att du nästan inte väger någonting alls.«

8

KJER ST I A N NESDAT T ER

130 mm

roman

B

A R

N

E T

Kjersti Annesdatter Skomsvold

Barnet roman

Översättning: Ylva Hellerud

KJERSTI ANNESDATTER SKOMSVOLD, BARNET

Originalets titel: Barnet Copyright © Kjersti Annesdatter Skomsvold. First published by Forlaget Oktober AS, 2018. Published in agreement with Oslo Literary Agency.

Translation copyright © 2019 by Sekwa förlag

Citat: s. 10 Hermann Hesse s. 26 August Strindberg s. 43 T.S. Eliot s. 64 Schweizergardets visa s. 90 David Lewis s. 103 Jeanette Winterson s. 120 Peter Bastian

ÖVERSÄTTNING: Ylva Hellerud OMSLAGSILLUSTRATION: Tore Holberg FORMGIVNING OMSLAG: Magnus Petersson TYPOGRAFI OCH FORM: Ateljén Arne Öström TYPSNITT: ArnoPro TRYCK: Livonia Print, Lettland 2019 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-88911-04-9

Norra, en del av Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se

D ET VA R ET T nytt år, en ny början, och utanför föll årets första regn. Jag kände som ett hårt åtdraget bälte runt midjan, något drogs åt, drogs åt ännu ett hack, släppte efter, genom natten, genom morgonen, genom dagen. Regnet sköljde bort snön, och nästa natt vaknade jag av ett bakhållsangrepp, ett hugg i ryggen, någon högg mig i ryggen medan jag sov, högg så hårt att det rev omkull mig, trots att jag redan låg ner.

På morgonen gick Bo ut, kom hem från bageriet med ett bröd för sextio kronor. Jag visste inte att det fanns så dyra bröd, sa han, men är det någon gång vi har förtjänat ett så dyrt bröd, så är det nu.

Jag höll ut och höll ut, tog emot hugg efter hugg, minutvisaren tickade, timvisaren tickade, och där var månen igen, men jag ville inte åka än. Jag som alltid är rädd för att komma för sent var nu mest orolig för att komma för tidigt, de hade sagt att jag inte fick komma för tidigt. De där ljuden inne i min

[5]

KJERSTI ANNESDATTER SKOMSVOLD

kropp, som från ett plågat djur, slapp ut mellan läpparna, och smärtorna band fast mig mer och mer. Jag klamrade mig fast vid ljuset från månen, det var med nöd och näppe jag klarade att stå upprätt, sätta den ena foten framför den andra, och till slut förstod jag att om jag inte åkte nu skulle jag aldrig klara av att åka.

Jag satt i taxin och kräktes, i väntrummet och kräktes, men det var i skogen jag befann mig. Tankarna stod under ett träd, for sedan upp i krontoppen. Smärtan slet i mig, jag existerade inte utan smärtan, jag visste inte att så stark smärta fanns på jorden, i himmelen, kunde flytta in i mig, det var i denna smärta jag bodde. Men jag klarade inte av att stå i den, andas i den, det var smärtan som bestämde över mig, jag bestämde ingenting.

På BB sa barnmorskan hårt, det enda hon sa var: Det hjälper inte att skrika. Jag tappade allt mod, för vad skulle hjälpa mig då? Jag har så svårt att stå ut med att folk är arga och hårda, och det var inte heller jag som skrek, skriket slets ut ur min hals. Jag visste att jag inte skulle klara det här, det här skulle inte gå. Men då dök skogen upp igen, just som en ny våg av smärta borrade sig genom kroppen tog tankarna mig in i skogen, jag stod under trädet, och det var ljusgrönt överallt och runt och förbi, skulle det här inte snart vara förbi?

[6]

barnet

Den nya barnmorskan var mild och god, frågade om det gick bra att de stack in det här i mig, tömde mig, och jag sa gör vad ni vill, bara ni får det att gå över. Hon sa att barnet har hår, känn här, barnet har hår, hon bad mig ta del av något jag inte ville befatta mig med. Jag sa nej, jag törs inte känna, men då tog hon tag i min hand. Jag kände barnets huvud, kände håret, och det var då jag förstod att det skulle komma ett levande barn, en verklig människa, ut ur mig.

Hon drog i ena änden och jag drog i den andra, vi var varsin ände av ett rep, ett hemmagjort rep, hon hade gjort det av ett lakan, knutit en knut i varje ände, och nu drog vi allt vi kunde i varsin ände av det hemmagjorda repet. Det vita repet var min räddning, den vitklädda barnmorskan var räddningen, och mina armar drog medan benen tog spjärn, och livmodern och jordmodern och jag pressade och drog och knuffade och drog barnet och himlen och livet ut ur min kropp. Så var smärtorna borta på ett ögonblick, som en ballong som försvinner ur en barnhand och upp i skyn.

Du är en vecka gammal. Utanför fönstret är strålarna från morgonsolen bleka och tunna, och jag känner lukten av dig, när jag böjer huvudet framåt kan jag kyssa ditt hår. Du sover i en bärsele, med ansiktet mot mitt bröst, medan jag skriver stående. Jag skriver ord på anteckningslappar som jag sätter

[7]

KJERSTI ANNESDATTER SKOMSVOLD

upp på sovrumsväggen framför mig, och jag skriver på datorn som jag har placerat uppe på en hylla, medan jag står med dig på magen och gungar från sida till sida. På dagen måste jag bära dig och på natten är jag din madrass, jag har försökt lura dig, lägga dig i din egen säng, med värmeflaska och kläder som luktar av mig, men du avslöjar mig varje gång, och då gråter du.

Efter förlossningen, jag skulle önska att Bo var där, jag skulle önska att han inte var tvungen att åka hem. Natten vilade runt mig i det vita rummet, och den genomskinliga plastlådan stod vid sidan av min säng. Jag öppnade ögonen, vred på huvudet, plastlådan stod där fortfarande. Jag blundade, öppnade ögonen, jo, plastlådan var där, barnet var där. Det gick knappt att tro att jag hade mitt eget barn i en plastlåda bredvid sängen.

Jag sov ingenting, när jag blundade rusade bilder framför ögonen just som hjärnan kopplade ner, i brist på sömn, de mest absurda bilder i de starkaste färger. Jag vågade inte ha barnet i sängen när jag hade de här bilderna framför ögonen, och tänk om jag somnade i alla fall. Jag klarar inte ens att sova tillsammans med mina egna kroppsdelar, när jag vaknar har jag ingen känsel i de kroppsdelar som legat under mig.

Det blev morgon, varken barnet eller jag hade någon sköld mot världen, och mest av allt var jag rädd för att någon skulle komma in i rummet, det var som om människorna

[8]

barnet

som öppnade dörren kunde se hur uppriven och sönderklippt jag var både inuti och utanpå. Jag hade drömt om den första råmjölken men nu tordes jag inte titta ner, det var som om jag gick på ett fjäll och hade höjdskräck, som om jag när som helst kunde falla, jag tordes inte se efter om det kom mjölk, för tänk om det inte gjorde det, det skrämde mig ännu mer än att falla ner från ett fjäll, tanken på att inte kunna ge mitt barn mat. Den lilla kroppen var så varm, men jag kunde inte öppna fönstret i det glödheta rummet, för vintern fanns utanför, plus alla de döda människorna. Jag kände rädslan för att förbli ensam, jag kände den trots att jag hade fått en familj, ändå var jag rädd för att till slut stå helt ensam.

Du gnyr där du hänger på min mage, verkar vara lite opasslig.

Du är redan förkyld. Vi klarade inte att skydda dig ens i en vecka. Jag är orolig för att du ska sluta andas, men det gör du ju inte, barn slutar inte andas säger jag till mig själv, även om jag nu vet att det inte är sant. Kanske är det fel av mig att skriva när du är så liten, man blir så frånvarande av att skriva, jag borde bara prata med dig, le mot dig, ta hand om dig?

Jag är så dålig på at ta hand om saker, jag förstör alla mina fina saker. Jag stötte till en nymålad vägg med ärmen på min blåa kappa, den gamla blomvasen jag fick av Edel har krossats i

[9]

KJERSTI ANNESDATTER SKOMSVOLD

tusen bitar, allt jag äger går sönder mitt framför ögonen på mig. Jag är också ett mjölkglas som åker i golvet, att bära fram ett barn är att förfalla, skelettet faller isär, bäckenet lossnar, kroppen rämnar, det är att bli påmind om att jag ska lösas upp och bli till mull, det är att påskynda processen. Fågeln kämpar sig ut ur ägget. Ägget är världen. Den som ska bli född måste först trasa sönder en värld.

De söndertrasade kvinnorna vandrade tyst runt mig i korridorerna på sjukhuset, på väg till expeditionen för att få smärtstillande, till kafeterian för att äta. De gick med pyttesmå steg, satte försiktigt den ena foten framför den andra, det gjorde så ont att gå, de hade enorma gammelmansblöjor på sig, och stora, tomma magar, det såg ut som om magarna inte fattat att barnet var borta, att barnet inte befann sig där inne längre, nu låg barnet i den genomskinliga plastlådan på hjul, en sorts rullator som mödrarna stödde sig på medan de rörde sig längs korridorerna. Brösten hade öppna sår som blödde, och kvinnorna bad tyst om att det snart måtte komma mjölk, låt det komma mjölk, snälla.

Hemma igen låg jag vaken och grät över traumat jag varit igenom, är det tillåtet att kalla något man själv valt för ett trauma?

Om det inte var ett trauma, så var det i alla fall hopplöst och ohjälpligt. Men jag kunde inte ligga så särskilt länge, för sedan

[ 10 ]

barnet

var det någon annan som också grät, en som behövde mig.

Jag la handen som ett skyddande skal runt det mjuka huvudet, barnet var en fridfull apostel. Mitt finger var lika långt som barnets underarm, och hans sårbarhet överskuggade min egen. Hans blick, som om han redan hade sett allt, visste allt, kände till delar av evigheten. Och han hade ludd i livslinjerna, livslinjerna i de små händerna var så djupa att det samlades luddtussar i dem.

Sjukdomen smög sig på, tanken på att jag kan bli sjuk igen står ständigt beredd att överfalla mig när kroppen blir nedsliten, jag var nedsliten efter förlossningen, efter dagar utan sömn, tänk om sjukdomen kom tillbaka? Då skulle vi inte klara det här. Jag sa till Bo att vi blev tvungna att flytta till pappa, vi skulle inte klara det här själva. Vi ska inte flytta, sa Bo. Jag matade barnet medan Bo matade mig och så sa han att vi kunde ligga på soffan i natt alla tre, för då blev inte pressen att sova så stor.

Jag drömde att jag dog, jag drömde att mina födelsemärken blödde och ramlade av, lossnade ifrån mig som löv från ett träd, när jag vaknade var jag tvungen att gå och kolla i spegeln. Den här tiden var en ringdans mellan lycka och sorg, sorg och fruktan, och innerst inne i fruktan bodde rädslan för att bli galen.

[ 11 ]

KJERSTI ANNESDATTER SKOMSVOLD

Men kära nån, har vi det verkligen så hemskt? tänker du kanske nu. Nej, det har vi inte. Det är din bror jag har berättat om, när jag har berättat om barnet så har jag berättat om din bror, du har nämligen en äldre bror. Jag vet inte om du kommer ihåg, men det var en som spottade på dig på sjukhuset när du bara var några timmar gammal, det var han. På sjukhuset spottade han, men sedan vi kommit hem har han pussat dig mycket och nästan inte slagit dig.

Jag har fått två barn inom loppet av ett och ett halvt år, jag är inte trög längre, jag var trög i trettiofyra år, men de sista tre åren har saker och ting gått i ett rasande tempo. Kärleken har gått fort, att bli en familj på tre, på fyra, har gått ännu fortare, bara skrivandet har gått oändligt sakta.

Våren hade kommit och din pappa och jag hade lagt vår första stenhårda vinter tillsammans bakom oss. Vi satt på en bänk i Peggy Guggenheims trädgård, det venetianska ljuset trängde in i ögonen, igenom tankarna, under huden, och vi smälte liksom ihop där på bänken, tinade upp. De undangömda orden inne i min mun lossnade, rullade ut på tungan, de omöjliga orden blev möjliga. Bo sa att han satt och tänkte på precis detsamma. Ett barn.

Jag tittade på konsten Peggy hade samlat, och jag var rädd för att konstnärerna utnyttjade henne, hon verkade vara en

[ 12 ]

kjersti annesdatter skomsvold är ett ungt norskt stjärnskott som debuterade 2009. Hon har tilldelats flera fina litterära priser och är utgiven på 25 språk. Barnet är hennes femte roman. Översättning från norska: Ylva Hellerud

»Finurlig men lågmäld, sorgsen men samtidigt rolig.«

I S B N 9 7 8 - 9 1 - 8 8 9 11 - 0 4 - 9

9

789188 911049

BA R NET

B OK V E N N E N

130 mm

8

SKOMSVOLD

Det här är en kärlekshistoria. En mor berättar för sitt nyfödda barn om de händelser som ledde fram till detta barn. Om rädslan för att älska någon, men ändå våga. Det är ingen solskenshistoria, men lyckligtvis är det inte bara solskenshistorier som slutar bra.

Spine 13,5 mm

KJER ST I A N NESDAT T ER SKOMSVOLD

»Du vevade så mycket med armarna, som om det är våra liv du dirigerar. Vi pratade med varandra på ditt språk, dina ljud la sig inne i mig som varma stenar på en strand.

Din kropp var tung i mina armar, i mitt liv, trots att du nästan inte väger någonting alls.«

8

KJER ST I A N NESDAT T ER

130 mm

roman

B

A R

N

E T