Provläs Dödligt arv av Rachel Rhys by Sekwa förlag

D Ö D L I G T A RV Eve Forrester är fast i ett kärlekslöst äktenskap, i ett trist hus i en ännu tråkigare förort. Men en dag får hon ett brev från en advokat med besked om att hon har fått ett arv av en välbärgad mystisk främling. För att få veta mer reser Eve till franska rivieran och väl framme visar sig arvet bestå av en underbar blekrosa villa med spektakulär utsikt över Medelhavet. Allt känns som en dröm som gått i uppfyllelse. Men medan Eve minglar med filmstjärnor och författare på glamorösa tillställningar börjar obehagliga saker att hända. Mörka familjehemligheter avslöjas när hon kämpar för att gå till botten med det oväntade arvet innan drömmen förvandlas till dödsfälla. LO N DO N 194 8 .

En farofylld överfart, 2017

ÖV E R SÄT TN I N G :

31 mm

R AC H EL R H YS

M E R AV R AC H E L R H YS

136 mm

Malin Bylund Westfelt

”Ett stänk av Agatha Christie och en blinkning till Zelda Fitzgerald – Rachel Rhys historiska mysterieroman är helt enkelt ljuvlig. Den kommer få dig att längta efter att sippa på en Gin Fizz medan du ser solen sjunka ner i Medelhavet.” K ATE R I O R DA N

ISBN 978-91-87917-90-5

www.sekwa.se 9

789187

917905

DÖDLIGT ARV

”Oemotståndlig och skimrande läsning. Jag förlorade mig fullständigt i 40-talets franska riviera som Rhys så kärleksfullt skildrar och fängslades av mysteriet som sjuder under ytan. Given semesterläsning!” LI SA J E W E LL

136 mm

90 mm

F R A N S K A R I V I E R A N , 19 4 8

90 mm

R AC H E L R H Y S

DÖDLIGT ARV RO M A N ””Dödligt arv är fantastisk! Man flyr in i en värld av fi lmstjärnor, vackra villor, lavendeldoft, familjehemligheter och mycket mer!” MARIAN KEYES

LO N

äkte en d om För fram villa är en pseudonym för en mycket uppskattad spänningsförfattare. Hennes förra roman En farofylld överfart utkom i svensk översättning 2017.

R AC H E L R H YS

”Oem full kärl und

”Ett Fitz enke sippa Med

r ac he l rh ys

DÖDLIGT ARV Översättning:

Malin Bylund Westfelt

Av samma författare: En farofylld överfart (2017)

RACHEL RHYS, DÖDLIGT ARV

Originalets titel: Fatal Inheritance Copyright © 2018 by Rachel Rhys First published in Great Britain in 2018 by Doubleday, an imprint of Transworld Publishers Translation copyright © 2019 by Sekwa förlag

ÖVERSÄTTNING: Malin Bylund Westfelt OMSLAG: Richard Ogle/TW, svensk bearbetning Magnus Petersson OMSLAGSBILDer: Sjoeman/Getty images & Ildiko Neer/Trevillion Images FÖRFATTARPORTRÄTT: © Tammy Cohen TYPOGRAFI OCH FORM: Arne Öström TYPSNITT: MinionPro TRYCK: Nørhaven, Danmark 2019 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87917-90-5

Etta, en del av Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se

Till minne av Fraser Macnaught

Jag har levt dubbelt upp, älskat hundra gånger för mycket. Stjälpt i mig all världens skönhet som ett ostron. Bara för att bevisa att jag är bättre än det värsta jag någonsin gjort. Men på natten, när jag är helt ensam i det obarmhärtiga mörkret, är det värsta jag har gjort ändå det enda som räknas. Guy Lester

20 maj 1948 O m V e r a h i n n e r före Harry kommer hela hennes liv att förändras. Eve vaktar och väntar. Hon borde verkligen gå ut och slita ned lakanen från tvättlinan innan de blir genomblöta, men hennes kropp är som fastvuxen vid soffan. Hon följer de två regndropparnas väg nedför glasrutan tills de flyter ihop längst ned och Vera går upp i Harry utan att ha avgått med segern. Ett kort hugg av besvikelse. Men hade hon inte tänkt sig bäst av tre? Jo, så var det absolut. Eve granskar fönsterrutan och hittar till sist två droppar som ser mer lovande ut och döper dem till Bert och Louisa. Men innan de hinner ned till kanten blir hon avbruten av dörrklockans gälla signal. Mr Ward, brevbäraren, har ett runt rödblommigt ansikte som ständigt är överdraget med en glänsande hinna av nederbörd i någon form. Det kan vara svettdroppar i sommarvärmen, eller som nu, ett ihållande duggregn. Han är vänlig och nyfiken och verkar alltid förvänta sig något mer av sina möten med Eve än hon kan erbjuda. ”Det finns ett brev till er här”, säger han och räcker fram en bunt kuvert. Eve får en klump i magen. Den enda som skriver till henne 9

RACHEL RHYS

är hennes mor och i dag har hon inte själsstyrka nog att tackla moderns besvikelse i all dess kraft. Mr Ward dröjer kvar på trappen som om han väntade sig att hon skulle öppna brevet där och då för att berätta vad det står för honom. Men Eve har ingen brådska. ”Tack så mycket, mr Ward”, säger hon och stänger dörren så att han får stå kvar där ensam och torka ansiktet med sin vita näsduk i högsta hugg. Eve slänger sig ned i den knöliga soffan igen, men lyckas inte frammana den behagligt loja känslan från tidigare. Trots att breven ligger gömda utom synhåll på hallbordet är deras blotta existens som en enveten insekts surrande i örat. Hon sneglar mot det fula golvuret som står vid väggen mitt emot. Hela möblemanget är Cliffords. Mörka, tunga möbler från farföräldrarnas hem, som hans barska far motvilligt hade låtit dem överta när de gifte sig, med kommentaren att Eve sannolikt inte hade minsta aning om hur man vårdar sådana kvalitetsmöbler, så det skulle förmodligen bara bli pinnved kvar av dem. Om det ändå vore så väl. Klockan är 12.15. Bortsett från den kvart från klockan fyra och framåt som hon kan förlora sig i Mrs Dales dagbok på radion, sträcker resten av dagens timmar ut sig framför henne, långa och innehållslösa. Tystnaden punkteras endast av den anskrämliga klockans tickande. Clifford kommer alltid hem klockan 17.40. Då infinner sig hennes vanliga nervösa förväntan – sällskap, samtal – följd av den ofrånkomliga anpassningen till verkligheten, när Clifford slår sig ned i sin fåtölj med högra benet över det vänstra och ansiktet dolt bakom tidningen. Bara högerskon, putsad varje söndagskväll, visar en tillstymmelse till liv när den då och då rycker till. När de var nygifta hade hon för vana att slänga sig ned på golvet bredvid fåtöljen och fråga hur han hade haft det på arbe10

DÖDLIGT ARV

tet och vad det stod i tidningen. Men det satte han snabbt stopp för. ”Kära du, jag leder ett företag. Folk frågar mig saker hela dagarna. När jag kommer hem skulle jag verkligen uppskatta lite lugn och ro. Det tror jag nog att du förstår.” Så nu väntar hon tills de ska äta middag. Regnet tycks ha dragit bort och efterlämnat en grå, disig dager. Genom fönstret i burspråket kan hon se motsvarande fönster i nummer trettionio mitt emot. En spegelbild av deras eget hus. Parhus med garage på ena sidan och en prydlig trädgårdsgång som leder fram till en ytterdörr med blyinfattade rutor. Där bor två äldre systrar som Eve ännu efter två år bara känner som fröknarna Judd. Ibland ser hon någon av systrarna stå vid fönstret på övervåningen och kika ut på gatan. Jag ska gå dit, säger hon sig vid sådana tillfällen. Vem vet vad de har att berätta. Vi kanske kan bli vänner. Men hon gör det aldrig. Vetskapen att moderns brev ligger och väntar på hallbordet tynger henne. Till slut står hon inte ut längre. Hon kommer på fötter, går igenom vardagsrummet med den tjocka vinröda mattan och landar åter i hallen där hon rycker åt sig kuverthögen och otåligt letar igenom alla brev adresserade till Mr C. Forrester tills hon hittar ett med sitt namn på. Men – oj. Istället för moderns gnetiga, ordentliga skrivstilsbokstäver i blått bläck på det sedvanliga, tunna ljusblå kuvertet, är adressen maskinskriven på tjockt gulaktigt papper. Mrs Eve Forrester. Eve känner ett svagt pirr i nervändarna. Hon lägger tillbaka de andra kuverten och går tillbaka in i vardagsrummet. Salongen, som Clifford envisas med att kalla det. Som alltid när hon kliver över tröskeln, känns det som om luften rubbas, som om hon stötte mot något massivt och försvann upp i det. Hon återtar platsen i soffan, men den här gången med rak rygg, ytterst på soffdynan med fötterna stadigt på golvet. 11

RACHEL RHYS

Du är fånig, säger hon skarpt till sig själv. Att hetsa upp sig så över ett brev. Hon sprättar upp kuvertet och inuti finner hon ett härligt tjockt, brungult ark, vikt tre gånger. Hon tar god tid på sig att veckla ut det, och lägger först märke till brevhuvudet i fetstil allra överst på sidan. Advokatfirman Pearson & Wilkes Notarius Publicus Bokstäverna är relieftryckta och hon låter fingertoppen glida över dem. Hon drar ett djupt andetag och fortsätter läsa. ”Är du säker på att det inte har begåtts ett misstag?” Clifford betraktar henne på ett sätt som helt uppenbart vill antyda att ett misstag verkligen har begåtts och att det kommer att visa sig att det var hennes fel. ”Brevet är utan tvekan ställt till mig. Och det kan inte råda några tvivel om innehållet. Jag ombeds infinna mig på advokatfirmans kontor i London på tisdag och bli informerad om något fördelaktigt. Är det inte helt underbart mystiskt?” ”Det är satans olägligt, det är vad det är. Jag har ett viktigt möte på tisdag.” ”Så du tänker följa med?” Av Cliffords förvåning att döma kunde hon lika gärna, av någon anledning som bara hon själv känner till, ha börjat tala swahili. ”Jag måste givetvis följa med. Hela historien låter skum. Vi har ingen aning om vad de här Pearson och Wilkes är för några eller vems ombud de är. Det kan lika gärna vara fråga om någon 12

DÖDLIGT ARV

sorts skumraskaffär, och tyvärr är ju du, min kära, ett lätt byte. Glöm inte, Eve, att du flyttade hit direkt från ditt barndomshem och din mor. Du vet inte vad det innebär att vara på sin vakt.” Clifford är mitt uppe i maten och en liten vit potatisbit har hamnat i mustaschen. Eve ser biten åka upp och ned medan han talar. Spänningen hon kände tidigare sipprar redan bort, droppe för droppe. Det kommer förstås att visa sig vara ett misstag. En skumraskaffär, som Clifford säger. När de återvänder från London kommer allt att vara precis som förut. ”Men de erbjuder sig att stå för alla resekostnader”, minns hon plötsligt. ”Skulle de göra det om det hela var ett bedrägeri?” Clifford, vars gaffel stannat halvvägs till munnen, återgår till det han först hade för avsikt: att låta en brun leverklump landa i munnen. Att tugga den tycks ta en hel evighet. Mrs Jenkins som kommer och lagar mat och städar två förmiddagar i veckan, tror inte på att tillaga kött med varsam hand. ”Vem vet vad det kan finnas för baciller i dem”, sa hon den enda gång Eve vågade fråga om de skulle kunna få sina dyrbara lammkotletter, fortfarande ransonerade tre år efter kriget, lite mindre genomstekta. Clifford sväljer och Eve följer med blicken klumpens väg ned i makens hals. Äntligen börjar han tala. ”Den viktigaste regeln när man gör affärer är att aldrig lita på någon som inte har förtjänat det, och det är också en god levnadsregel, Eve. Annars blir man utnyttjad. Jag ska göra mitt bästa för att boka om mötet så att jag kan följa med dig.” Han torkar sig i mungiporna med servetten, varvid potatisbiten följer med. Precis som vanligt är blicken i hans blå ögon, som sitter så tätt ihop att de ibland ser ut att gå i kors, fokuserad på en punkt strax bakom Eves axel, så att det känns som om någon annan, precis bakom henne, får all uppmärksamhet. ”Tack”, säger hon. 13

25 maj 1948 ”Ja g f ö r m o d a r at t allt det här är mycket förvirrande för er.” Mr Wilkes gör en yvig gest som inbegriper hela kontoret med en knubbig hand. ”Jag antar att ni tänker: ’Vad tusan handlar det här om?’” Han kikar fram med sina bruna ögon mellan fettvalkarna, som nallebjörnen med ögon av glas som Eve hade i sin barndom, och fokuserar enbart på henne. Hon är så ovan vid att bli betraktad att hon känner hur kinderna hettar och måste hejda sig för att inte känna efter hur varma de faktiskt är. ”Vi är nyfikna, som ni förstår”, säger Clifford. Under hela tågresan från Sutton var han så kylig och avmätt att Eve inte behövde tvivla på vilken uppoffring det var att behöva beledsaga henne på en så onödig resa. När hon försökte få igång ett samtal om det fasansfulla mordet på stackars lilla Anne Devaney som alla tidningarna skrev om, tystade han henne genom att vägra frossa i sådant ”makabert skvaller”. Men när de väl hade kommit fram till det ståtliga hörnhuset på en elegant sidogata till Chancery Lane och visats in i den förgyllda hissen upp till Advokatfirman Pearson & Wilkes blev han betydligt mildare till sinnet. Nu verkar han nästan angelägen. Det första han gjorde när de kom in var att luta sig fram i stolen och kommentera det 14

DÖDLIGT ARV

gedigna skrivbordet i ek och den moderna telefonanläggningen. ”Jag måste ta och investera i en sådan själv”, sa han. ”Till mitt eget företag”, tillade han. Han bemödade sig om att framstå som en bemedlad man, förstod Eve och kände till sin förvåning att hon blev generad å hans vägnar. ”Jag ska omedelbart befria er från ert lidande”, säger mr Wilkes och strålar mot dem, som om han hade sagt något kolossalt lustigt som de alla var införstådda med. ”Det är nämligen så att jag hade en klient – en högst värderad klient – vid namn Guy Lester. Låter namnet det minsta bekant?” Bruna ögon som söker hennes, den obehagliga känslan av att vara sedd. ”Inte alls, ser jag. Och det är synd. Jag slöt mig faktiskt till, efter mitt sista telefonsamtal med mr Lester, att han hade för avsikt att kontakta er, mrs Forrester, för att förklara hur allt ligger till.” ”Vem är han? Den där Guy Lester?” säger Clifford i ett försök att ta kommandot och bli någon att räkna med igen. ”Var. Tyvärr avled mr Lester för tio dagar sedan, mycket hastigt. Vi visste att han inte var frisk, men det fanns inget som tydde på att han skulle ryckas bort riktigt så snart. Han var bosatt i södra Frankrike, så han besökte oss bara ett par gånger här på firman. Icke desto mindre blev han mycket omtyckt.” Eve märker att Clifford sätter sig lite mer upprätt i läderfåtöljen bredvid henne och kan nästan höra hur hans hjärna tickar igång. ”Saken är den, mrs Forrester, att mr Lester har nämnt er i sitt testamente.” ”Mig?” Eve blir helt tom i huvudet av förvåning. ”Men varför?” frågar Clifford. ”Vad hade den där mr Lester med min fru att göra?” 15

RACHEL RHYS

Han lägger betoningen på de två orden som för att bevisa sin äganderätt. Det gör Eve en smula irriterad, men hur det kommer sig vet hon inte. När de var nygifta, för nästan två år sedan, brukade hon hitta på förevändningar för att få flika in ”min man” i sina samtal och hon rös av välbehag när hon hörde Clifford beskriva henne som sin fru. Nu slår det henne att hon inte hört honom säga det på ganska länge. Mr Wilkes sitter bakom sitt skrivbord på en stol som ser alldels för klen ut för hans ansenliga kroppshydda. Det grå håret är kammat i en prydlig bena ovanför örat och de längre hårslingorna har han kammat över flinten. Den mörka västen stramar över magen. Clifford däremot är välvårdad och stilig. I alla fall tyckte Eve det en gång i tiden. I fråga om det tjocka blonda håret är han ganska fåfäng, mustaschen är frodig och naglarna perfekt skötta. Eve har förvånats över att Clifford ägnar sin personliga hygien sådan uppmärksamhet, att han är så noga med sina kläder och vem som får klippa honom. Men mr Wilkes verkar så vänlig. Också när han rynkar pannan, som nu, tycks det vara ett uttryck för empati, inte förebråelse. ”Jag vet tyvärr lika lite som ni om mr Lesters koppling till mrs Forrester, om det nu ens finns någon koppling.” ”Dumheter”, säger Clifford. ”Det måste finnas en koppling. Folk går inte omkring och testamenterar till okända människor bara så där. Du måste omedelbart kontakta din mor, Eve. Vi kan skicka telegram. Hon måste ju veta något.” ”Om jag skulle kunna få komma med ett förslag”. För att vara en man av hans storlek uttrycker sig mr Wilkes väldigt finkänsligt. Eve är tacksam för hans inpass. Hon vill inte att modern ska bli en del av samtalet, finnas i rummet, hon vill inte ge henne chansen att blåsa ut den lilla gnistan av spänning som hon har känt ända sedan brevet kom. 16

DÖDLIGT ARV

Mr Wilkes fortsätter. ”Vår erfarenhet är att personer som har ett potentiellt värdefullt arv att vänta ofta föredrar att dröja med att eventuellt inviga andra tills de verifierat alla uppgifter.” ”Så ni tror det är fråga om något värdefullt?” Clifford sitter på kanten av fåtöljen med huvudet utsträckt så långt fram mot den rundlagde advokaten att han ser ut att kunna tippa över. ”Återigen måste jag göra er besviken, mr Forrester. Faktum är att jag inte känner till testamentsgåvans natur.” ”Jag förstår inte.” Eve hör det avslöjande otålighetsdarret i Cliffords röst. ”Om inte ni vet det, mr Wilkes, vem vet det då?” ”De exakta villkoren för mrs Forresters arv återfinns i en kodicill till testamentet som hon kan få uppläst för sig så fort hon infinner sig hos mr Lesters notarie, monsieur Bernard Gaillard i Cannes.” ”Hur sa?” Cliffords utrop kommer lika plötsligt och med samma kraft som en hostattack. ”Ni kan väl inte på allvar förvänta er att vi helt sonika ska släppa allt vi har för händer och resa till Sydfrankrike på vår bekostnad, bara för att ta reda på vad min fru har eller inte har ärvt av en man som ingen av oss ens har hört talas om!” Mr Wilkes ser plågad ut. Mungiporna pekar nedåt så att små gropar framträder på hakan. ”Jag förstår att allt det här kommer som en stor överraskning, mr Forrester. Men monsieur Gaillard har gett instruktioner om att vi ska täcka alla utgifter för resan – i första klass, givetvis – och kostnaden för vistelsen på det underbara Hotell Appleton. Men det står er fritt att välja ett annat hotell om ni så skulle föredra.” ”Det är ändå helt uteslutet, tyvärr. Jag är affärsman, mr Wilkes. Jag driver ett mycket anlitat åkeri. Jag kan inte bara lämna allt med så kort varsel.” 17

RACHEL RHYS

Clifford talar alltid om företaget, som han grundade för tre år sedan, som om det vore en stor, blomstrande koncern, men den enda gång Eve besökt hans lokaler i stadens utkanter, tyckte hon att det var trångt och deprimerande: en dammig gård, och två-tre overksamma lastbilar. Och ibland undrar hon, om det nu går så bra, varför de inte har råd med egna möbler och varför mrs Jenkins bara kommer två förmiddagar i veckan istället för fem. Självklart är alla företagare drabbade i dessa efterkrigstider, men det är den bristande överensstämmelsen mellan det Clifford säger och det liv de lever som Eve tycker är så märklig. ”Jag förstår precis, mr Forrester.” Den korpulente advokaten ger Clifford en blick som tycks säga, Tänk vad vi har det besvärligt, vi välbärgade. ”Och med all respekt, det är endast mrs Forresters närvaro som erfordras när testamentet ska läsas upp.” ”Det är uteslutet. Tyvärr är Eve inte den äventyrliga sorten, mr Wilkes. Hon har levt ett skyddat liv. Hon som sällan ens ger sig in till centrala Sutton, skulle hon korsa Engelska kanalen och resa genom ett land där hon inte talar språket?” ”Nja, det där stämmer väl inte riktigt.” Eve förvånar sig själv med att säga emot Clifford offentligt. ”Vad jag menar är att jag faktiskt talar franska. Det lärde jag mig i skolan. Inte bra, det medges, men absolut så att jag klarar mig.” Mr Wilkes ler så glatt att man skulle kunna tro att hon helt på egen hand hade lyckats skapa fred i världen. ”Utmärkt. Och alla arrangemang tar vi eller monsieur Gaillard i Frankrike hand om. Så det enda ni behöver göra själv är att packa en liten väska och – voilà!” ”Men det här är ju löjligt”, säger Clifford. ”Det måste väl finnas ett sätt att ta reda på vad hon har ärvt som inte innebär att hon måste resa till världens ände. Det kan ju visa sig vara vad som helst. En tavla. Eller en bok.” 18

DÖDLIGT ARV

Clifford säger ordet ”bok” som om det var den lägst stående livsform han kunde föreställa sig. ”Det stämmer att jag inte vet vad mrs Forrester får ärva. Och givetvis är det ni två som bestämmer om ni är beredda att företa en sådan resa. Men jag tycker att ni bör veta att mr Lester var en ytterst välbärgad man. Hans farfar gjorde sig en förmögenhet i Indien och Hongkong mot slutet av förra seklet, medan det fortfarande gick att bli förmögen på det sättet, så mr Lester ärvde ett mycket ansenligt kapital.” Samma kväll ligger Eve i sängen och betraktar Clifford medan han tar hand om sina byxor. Han drar i dem så att pressvecken hamnar perfekt innan han hänger in dem i det gigantiska klädskåpet i mahogny som dominerar deras sovrum. ”Jag gillar det inte”, säger han, som han har gjort av och till sedan de lämnade Pearson & Wilkes kontor den eftermiddagen. ”Jag gillar det inte alls.” Iförd sin styva blå pyjamas sätter sig Clifford på sängkanten för att dra upp klockan, innan han lägger den på nattduksbordet med klockarmbandet vikt så att urtavlan ska synas när han ligger ner. Han har gjort samma sak på exakt samma sätt varje kväll så länge de varit gifta, men plötsligt känner Eve att hon kommer att vissna och dö om hon måste se det en gång till. När Clifford viker undan lakanet och dunbolstret för att lägga sig i sängen uppstår ett kallt luftdrag och Eve flyttar sig instinktivt närmare honom för att få lite värme. Hon lägger sina fötter ovanpå hans. Trots att hans fötter är iskalla är de det enda av honom som inte täcks av bomullstwill. Hon märker hur han stelnar till bredvid henne, men han drar sig inte undan som han gör ibland. Hon känner sig lite uppmuntrad och lägger handen på hans bröst, och när den inte stöter på patrull låter hon den vandra 19

RACHEL RHYS

längs hans kropp. Han sträcker sig plötsligt upp och släcker lampan så att de försänks i beckmörker. Sedan följer det sedvanliga lirkandet med pyjamasbyxorna och så är han inne i henne så plötsligt att hon undslipper sig ett ”oj” och sedan är han färdig lika plötsligt och ute ur henne och det enda tecknet på att han någonsin var där är en liten rännil på låret. ”Gör jag något tokigt?” frågar hon när han drar upp pyjamasbyxorna och flyttar sig, bort från henne. ”Finns det något du skulle vilja ha annorlunda?” ”Varför måste du alltid ställa dessa förbannade frågor? Jag har ju sagt det förut, det finns inget annat sätt. Det är bara så här det är.” Eve, som har mer erfarenhet än Clifford tillskriver henne, vet att det inte alls är bara så här det är. Det var tillräckligt mycket trevande inne på trånga toaletter och på parkbänkar tillsammans med Archie för att hon ska veta att sex inte alltid är något tyst och torrt, avklarat på några sekunder. De ligger sida vid sida i mörkret. Clifford harklar sig. ”Jag har tänkt på saken. Det kanske skulle göra dig gott att ta dig en tur ner till Frankrike. Bygga upp ditt självförtroende.” Och trots att Eve undrar om han helt enkelt bara vill slippa det här några dagar, slippa henne, rusar hoppet glödhett genom ådrorna. Clifford har för länge sedan lagt sig på andra sidan och börjat snarka, men hon ligger vaken och känner den lilla rännilen försiktigt söka sig fram längs låret och föreställer sig att det är en fingertopp.

3 31 maj 1948 Le train bleu. Från ögonblicket då mr Wilkes hade förklarat att hon skulle resa till Rivieran på nattåget, Le train bleu, från Paris, har Eve smakat på orden och fantiserat om hur det skulle bli. Men inget kunde ha förberett henne på sådan ren och skär lyx. Den pirrande lyckan när tåget avgår från det storslagna Gare de Lyon med det höga, välvda glastaket och de livliga små caféerna och hon befinner sig ombord. Hon känner redan hur Clifford försvinner i fjärran. Hon ser honom framför sig från morgonen, stelt stående på perrongen på Victoria Station. Han hade redan gett henne en lång lista på typer att akta sig för och undvika och stod nu och fyllde på den i rasande tempo, i och med att avfärden närmade sig med stormsteg. ”Se upp för zigenare”, sa han till henne. ”Kvinnorna kommer att försöka lura dig genom att säga att du är vacker eller ge dig en blomma, och sedan, pang!” Han slog ihop händerna med en smäll som fick henne att hoppa högt. ”Plötsligt blir du offer för vit slavhandel.” ”Jag tror verkligen inte…”, började mr Wilkes säga. Men Clifford avbröt honom.”Vi är män med världsvana”, sa han, ”men jag är rädd att min fru blir ett enkelt byte för människor av fel sort.” 21

RACHEL RHYS

Det spelade ingen roll hur många gånger mr Wilkes förklarade att någon skulle möta henne när hon kom fram till Cannes och skjutsa henne till hotellet. Clifford var fortfarande övertygad om att hon skulle bli överfallen av tjuvar och lycksökare så fort hon klev av tåget. Det blev ett valhänt farväl. Mr Wilkes – som prackat på henne en förpackning mintpastiller av märket Polo, vilket var, förklarade han, det allra senaste, medan Clifford studerade dem ytterst misstänksamt – hade redan gett sig av, tillbaka till sin advokatfirma. Eve misstänkte att han på sitt vanliga finkänsliga vis ville låta dem ta farväl i fred. Inte för att det behövdes. Deras samtalsämnen sinade långt innan det blev dags för avgång och till sist sa Clifford: ”Bäst du kliver på innan det ger sig av utan dig”, och de tog ett steg mot varandra och hon tänkte kyssa honom på munnen i precis samma ögonblick som han vred på huvudet för att ge henne en puss på kinden, vilket resulterade i att hon fick hela munnen full av polisonghår. ”Ta nu hand om dig”, mumlade han i sista minuten, samtidigt som han hjälpte henne uppför trappan till tåget. Hon hade ryggen vänd mot honom, så det tog ett tag innan hjärnan hann i fatt öronen, och när hon insåg vad han hade sagt hade hon redan stigit ombord och någon annan var på väg att klättra upp bakom henne. Från sin plats såg hon honom snegla misslynt på klockan och sedan titta upp mot stationsbyggnadens tak. Överallt utom in i vagnen där hon satt och log ett stelt leende och önskade att tåget kunde gå någon gång. Så besvärad han är jämt, sa hon för sig själv. Och genast kände hon hur hon veknade. Jag borde gå ut och säga adjö ordentligt, tänkte hon. Ändå rörde hon sig inte. Och till sist hade lokföraren gett signal och så var tåget på väg, medan Clifford stod kvar där lika stelt med ena armen höjd till farväl. Och nu, bekvämt nedsjunken i restaurangvagnen med åter22

DÖDLIGT ARV

stoden av en av mr Wilkes pastiller i munnen – så märkligt att hitta ett hål i mitten på den! – försöker hon hålla kvar självförebråelserna, eftersom hon sedan barnsben tränats i att inte lättvindigt överse med begångna misstag. Men Clifford håller redan på att upplösas i intet, som soldis. I hans ställe finns träpaneler och vita, stärkta bordsdukar och mässingskrokar på väggarna för handväskor och ytterplagg, kypare i vita jackor och smäckra blomvaser på varje bord och tallrikar i blått och guld och servetter vikta som solfjädrar. Hon kan höra ett förväntansfullt sorl från människor som redan börjat tänka på sin första cocktail utomhus, den där första solstrålen. Tidigare hade hon packat upp övernattningsväskan i sin sovkupé och häpnat över att hon hade den helt för sig själv. En stoppad soffa som kan förvandlas till säng, snidad träpanel på väggarna, en smal hylla för hennes tillhörigheter, hjulens enformiga, lugnande rörelse under fötterna. Där bytte hon om från reskläderna, den tunga ylledräkten och den tillhörande mörkblå hatten. Nu har hon på sig en klänning i brun crêpe som är lätt v-ringad, insvängd i midjan med klockad kjol. Det är ingen ny klänning, men den har ”kvalitet”, vilket modern påpekade med emfas när de köpte den tillsammans precis före kriget. Så skickligt av dig att hitta en klänning som har precis samma färg som dina ögon, hade Archie sagt första gången hon bar den. Nu har den en lagning i fållen sedan den gången hon ramlade när hon sprang till skyddsrummet under en bombräd. När klädransoneringen upphävs ska hon bränna den förbaskade skära ransoneringsboken och fylla garderoben med klänningar i regnbågens alla färger. Åt helskotta med ”lappa och laga”, tänker hon nu, när hon jämför sin egen dystra uppenbarelse med en fransk maman och hennes två tonårsdöttrar vid bordet bakom, så ledigt chica i pastellfärgade jumprar och 23

RACHEL RHYS

yllekjolar med elegant passform. Men hack i häl på den tanken inställer sig den oundvikliga frågan var hon skulle bära dem. Och för vem? Överlag tycks dock resten av restauranggästerna vara engelska. Vid bordet till höger sitter en man som verkar vara i hennes egen ålder och i färd med att berätta en lång och invecklad historia för mannen och kvinnan mitt emot, den inbegriper ett missat tåg som resulterat i en natt av utsvävningar i Paris. Kvinnan har tjockt blont hår svallande över axlarna och ett sött om än trumpet ansikte. Hon bär en blå sidenklänning med långa böljande ärmar som smalnar av och sitter snävt vid manschetten, och hon röker en aldrig sinande ström cigaretter i ett långt silvermunstycke. ”Men Duncan”, säger hon lojt, som om blotta ansträngningen att öppna den karmosinröda munnen och tala har gjort henne fullständigt utmattad, ”inte borde du behöva kämpa så för att verka fördärvad? Borde inte det falla sig naturligt?” Mannen bredvid henne är något äldre. Några år över trettio, gissar Eve. Till skillnad mot den yngre mannen, som har ett vekt, lite karaktärslöst ansikte och hår som redan börjat glesna men ändå bärs långt, som på trots, är den här mannen bredare, kraftigare, med kluven, fyrkantig haka och mörka ögonbryn som får ögonen att se uppseendeväckande gröna ut. Han dricker whisky och ser sig omkring i vagnen som om han försökte ta avstånd från sina reskamrater. Vid ett tillfälle landar hans blick som hastigast på Eve, men glider nästan omedelbart vidare, som om hon inte vore intressantare än bordet eller stolen hon sitter på. Vid bordet mitt emot Eve sitter en man och hustru i medelåldern och äter i tyst samförstånd sin förrätt som består av pocherad lax. ”Skulle ni vilja göra oss sällskap?” säger kvinnan, som tittar 24

DÖDLIGT ARV

upp och fångar Eves blick. ”Vi har ju en flaska vin som vi behöver hjälp att dricka upp.” Eve känner hur hon rodnar. Hon har alltid fasat för att andra människor ska tycka synd om henne. Men kvinnans leende är vänligt och äkta och dessutom kan hon inte komma på någon ursäkt som låter vettig. Så hon reser sig lite osäkert och går över till deras bord. Mannen med de gröna ögonen kastar en blick på henne igen när hon går förbi. Paret vars bord hon våldgästar heter Rupert och Ruth Collett. ”Tack gode gud för att ni räddade oss från ännu en måltid helt på tu man hand”, säger Ruth. ”Stackars Ruth har hört alla mina skämt hundra gånger, om inte mer”, säger hennes man. ”Hon släpar in vilt främmande människor från gatan för att slippa drabbas av dem ännu en gång.” Rupert är storvuxen och bredaxlad med vänligt ansikte och sorgsen blick. Hans fru däremot är späd med nervöst utseende och ett kantigt, hålögt ansikte, men när hon ler är det som om solen spricker fram mellan molnen. De frågar ut Eve om hennes resa och säger sig vara fascinerade över att allt är ett så stort mysterium. ”Min man tror att jag kommer att locka till mig solochvårare och bedragare”, säger Eve som redan lagt sig till med parets vänligt skämtsamma jargong, och inser först när det är för sent att hon gjort precis raka motsatsen till vad Clifford rått henne till genom att berätta sanningen för dem. ”Det är avgjort en möjlighet”, säger Rupert allvarligt. ”Fast å andra sidan kanske ni kommer att upptäcka att ni är furstinnan Galina Nikolajevna, hemlig dotter till storfurstinnan Anastasia Nikolajevna, och den sista nu levande arvingen till den Romanovska förmögenheten.” 25

RACHEL RHYS

Eve låtsas fundera över de två alternativen. ”Jag tror faktiskt att jag föredrar det sistnämnda”, avgör hon. Det blir en munter måltid. Paret Collett visar sig vara betydligt kunnigare om sitt resmål än Eve. Ruth låtsas bli fasansfullt upprörd över att hon inte ens har hört talas om säsongens största begivenhet – bröllopet kommande vecka mellan Laurent Martin, arvinge till redarfamiljen Martins förmögenhet, och filmstjärnan Gloria Hayes. ”All världens celebriteter kommer att gästa Rivieran”, berättar Ruth. ”Vi kommer inte att kunna ta ett steg utan att krocka med någon matinéhjälte eller gästande kunglighet.” ”Nåja, vid det laget har jag rest hem för länge sedan.” Eve ler. ”Ni får krocka med Marlene, Greta och Wallis utan mig.” Det är först när Eve frågar sina nya bekanta om skälet till att de befinner sig på ett tåg som susar fram mot Rivieran, som det sorglösa skämtandet förbyts i allvar. ”Vi reser på grund av vår äldsta pojke, Leo”, säger Ruth och får ett märkligt uttryck i ansiktet. ”Men så trevl…” ”Han stupade under Operation Dragoon 1944.” ”Oj! Jag beklagar verkligen.” Eve, som är mitt uppe i efterrätten, slår handen för munnen. Precis som alla andra har hon haft för många sådana här samtal. Död och sorg hand i hand med vardagssamtalens banaliteter. Ändå har hon aldrig vant sig. Har aldrig lärt sig behärska konsten att avhandla andras tragedier över en kopp te eller i postkön. ”Fallskärmen vecklade aldrig ut sig”, förstår ni, säger Rupert som är mån om att ge henne bakgrunden. ”Bara fruktansvärd otur. Resten av operationen var en magnifik framgång, som ni säkert känner till.” De allierades seger när de drev ut tyskarna ur södra Frank26

DÖDLIGT ARV

rike efter överraskningsangreppet mot Rivierans stränder brukade ofta nämnas som en av vändpunkterna i kriget. ”Så han är begravd i Frankrike?” Eve försöker anlägga parets nästan sakliga ton, men rösten darrar. Rupert skakar på huvudet. ”Han dog inte omedelbart. Han låg på sjukhus i Marseille i några dagar och sedan transporterade de hem honom, men han klarade inte resan”, säger han. ”Vi åker ned för att få en bild av hur han tillbringade sina sista dagar. Vi stannar i Marseille en natt och sedan åker vi österut för att se var han störtade, och sedan reser vi runt till Saint-Raphaël och de stränder där de andra grabbarna landade. Så det blir lite av en semesterresa också.” ”Leo hade aldrig förlåtit oss om vi reste till Sydfrankrike och bara gick runt svartklädda och vred våra händer i förtvivlan”, säger Ruth, som om hon kände behov av att rättfärdiga sig. ”Vi lever ett väldigt stillsamt liv utan honom. Lyckligtvis har vi vår Jack, Leos lillebror. Han kommer också ned om ett par dagar. Vi har precis lämnat honom i Paris där han gör lite efterforskningar till sin avhandling i konsthistoria.” Senare, när Ruth ursäktar sig för att gå på damrummet, säger Rupert: ”Hon tog Leos död väldigt hårt. De två stod varandra så nära. Vi ville göra den här resan tidigare, men järnvägarna i Frankrike var i så dåligt skick efter kriget och sanningen att säga vet jag inte om Ruth hade klarat av det.” När Ruth kommer tillbaka är ögonen rödkantade, men hon ler beslutsamt. ”Nu har Rupert och jag styrt samtalet så det är rent skamligt”, säger hon till Eve. ”Nu kräver jag att få veta allt om er.” Och Eve finner till sin förvåning att hon börjar prata om Archie. ”Vi förlovade oss på min artonårsdag. Jag ville gifta mig 27

RACHEL RHYS

genast. Jag trivdes inget vidare med att bo hemma. Min far dog när jag var femton och jag stod inte så nära min mor. Men Archie sa att vi skulle vänta tills han blev klar med sin utbildning. Sedan bröt kriget ut mot slutet av hans andra studieår och han anmälde sig så klart som frivillig. Han stupade 1940. Dunkerque.” Nu är det mrs och mr Colletts tur att bli förtvivlade. Men Eve känner sig som en bluff när hon tar emot deras deltagande. Det har ju faktiskt gått åtta år sedan dess. Och hon är en annan nu än den unga kvinna som satt och höll Archie Saunders i handen på raden längst bak på bion och kysste honom runt knuten på moderns hus i Banbury. Nuförtiden får hon anstränga sig för att minnas Archies ansikte. När hon tänker på honom så kommer han för henne som ett pussel av olika kännetecken: det mörka håret på armarna som var så spännande, de breda händerna som kändes så sträva mot hennes, hans överraskande ljusa skratt. ”Så glad jag blir att ni har lyckats finna lyckan igen”, säger Ruth och sneglar på hennes vigselring. Eve hoppas att hennes kinder inte blossar. ”Oh, ja. Jag träffade Clifford på en föreläsning precis efter krigsslutet. Eller, för att vara exakt, jag träffade hans mor på föreläsningen och Clifford kom och hämtade henne med bilen och vi började prata, och, ja, ni vet.” Hon nämner inte hur förtvivlat mån hon var om att försöka skaffa sig ett eget liv utanför moderns hem. Eller att hon intalade sig att hon skulle kunna lära sig att älska Clifford. Så många män – som Leo Collett – hade inte överlevt kriget; hon hade tur, påminde hon sig om, som hade hittat någon som var villig att gifta sig med henne. ”Du är inte precis i första din ungdom längre”, hade modern sagt till henne när hon hade vågat yppa sina tvivel. Och, ”Ni unga kvinnor måste förstå att livet 28

DÖDLIGT ARV

inte är som på bio. Det består inte av stiliga karlar och stråkar i bakgrunden.” Clifford, som redan var över trettio när striderna bröt ut, var enda barnet och hade en sjukdomshistoria kantad av andningsproblematik, slapp placeras utomlands och hamnade istället i Royal Army Service Corps där han arbetade med transportlogistik. Eve hoppas att inte paret Collett ska ställa några frågor om det, eftersom hon bara har en mycket diffus uppfattning om vad det gick ut på. Du skulle tycka att det var väldigt ointressant, kära du, säger Clifford så fort hon försöker föra ämnet på tal. Lyckligtvis frågar Ruth henne istället om vad hon själv gjorde under kriget och Eve blir enormt uppiggad av att prata om sin tid vid Women’s Voluntary Service, en frivilligkår för kvinnor där hon hjälpte till att fördela begagnade möbler som folk skänkt till dem som fått sina hus bombade. ”Det var så härligt att känna att man gjorde nytta för omväxlings skull”, säger hon och är tacksam över möjligheten att få återuppliva gamla minnen. Clifford hade förkunnat att allt tal om kriget var ”osunt”. Eve tycker att det är för pinsamt att erkänna nu att de där krigsåren när hon arbetade sida vid sida med andra kvinnor och fick tillbringa många timmar, till och med dagar, hemifrån varit de lyckligaste i hennes liv. Under deras samtal har de båda unga männen och den trumpna kvinnan vid bordet bakom varit inbegripna i ett allt hetsigare meningsutbyte. Nu utbryter plötsligt ett väldigt oväsen. Eve vänder sig om och ser att den yngre av männen står upp, ansiktet är blossande rött och matchar det stora vinglaset som han viftar med i högra handen. ”När blev du ett sådant dygdemönster på alla områden?” säger han till den grönögde mannen och Eve lägger märke till hur ostadig han är på benen. ”Du kan inte säga åt mig hur jag 29

RACHEL RHYS

ska bete mig. Du är inte han. Hur gärna du än vill tro det.” ”Äsch, sätt dig ned, Duncan. Du är så tröttsam”, säger den unga blonda kvinnan, fast hon låter piggare på rösten nu, som om hon gladde sig åt uppträdet. ”Jaha, ja. Ta hans parti bara. Det gör du jämt. Jag förstår inte varför du inte gifter dig med honom istället. Oj, jag glömde visst att han inte har friat. Han friade till någon annan. Fast det får vi väl inte prata om?” Nu kommer också den längre mannen på fötter och slänger servetten på bordet. Han ser inte heller ut att vara alltför stadig på benen. Han står med ryggen mot Eve, så hon kan inte se hans ansiktsuttryck, men hon lägger märke till att axlarna är spända och att hans ena hand är knuten. ”Lägg av, för fan!” säger han. Hela vagnen flämtar till. ”Nej, hör här nu!” säger en av matgästerna i ena hörnet och är på väg upp ur stolen. Men mannen vänder sig om och vacklar tillbaka genom vagnen med sin whisky i handen. När han passerar Eve möts deras blickar hastigt, han tycks tveka och Eve får en märklig känsla av att han tänker be henne om ursäkt. Men så är ögonblicket förbi och han har försvunnit ut genom dörren i änden på vagnen som leder till sovkupéerna. ”Minsann!” Ruths blåa ögon lyser av munterhet. ”Jag får då säga att det här är precis vad jag hoppades få uppleva på Rivieran. Dramatiska utspel och dåligt uppförande. Allt som fattas nu är ett riktigt slagsmål. Eller ännu bättre – en duell!” ”Till er tjänst”, säger hennes man. ”Men jag kan inte lova att jag vinner. Mina reflexer är inte vad de fordom var.” Eva stämmer in i deras skratt. Men efteråt, när hon är ensam i sin kupé, börjar tvivlet smyga sig på henne. Clifford hade rätt när han sa till mr Wilkes att hon levt ett skyddat liv. 30

DÖDLIGT ARV

Även om kriget gjorde henne mer vidsynt var hon fortfarande osäker på hur man beter sig mot en sådan grupp människor som den vid bordet intill. Borde hon ha blivit bestört över hur ohyfsade de var, vilket säkerligen Clifford skulle ha blivit? Eller skrattat bort det, som Ruth? Eller bara låtit det passera, låtit orden rinna av henne som vatten på en gås? Hon blundar och tågets rytm förvandlas till moderns röst i huvudet på henne. Så får du inte göra, säger den. Och en gång till: Så får du inte göra. Så får du inte göra.

En farofylld överfart, 2017

ÖV E R SÄT TN I N G :

31 mm

R AC H EL R H YS

M E R AV R AC H E L R H YS

136 mm

Malin Bylund Westfelt

ISBN 978-91-87917-90-5

www.sekwa.se 9

789187

917905

DÖDLIGT ARV

136 mm

90 mm

F R A N S K A R I V I E R A N , 19 4 8

90 mm

R AC H E L R H Y S

DÖDLIGT ARV RO M A N ””Dödligt arv är fantastisk! Man flyr in i en värld av fi lmstjärnor, vackra villor, lavendeldoft, familjehemligheter och mycket mer!” MARIAN KEYES

LO N

äkte en d om För fram villa är en pseudonym för en mycket uppskattad spänningsförfattare. Hennes förra roman En farofylld överfart utkom i svensk översättning 2017.

R AC H E L R H YS

”Oem full kärl und

”Ett Fitz enke sippa Med