Där fåglarna slutat sjunga - Jenny Quintana by Sekwa förlag

väver skickligt ihop dåtid och nutid till ett kusligt och uppslukande familjedrama.

J E N N Y Q U I N TA N A

ÖV E R S ÄT T N I N G F R Å N E N G E L S K A :

Camilla Jacobsson

”Quintana skriver kärnfullt och med ett driv som gör att du inte kan släppa boken förrän det oväntade slutet är ett faktum.” THE INDEPENDENT

Engelskspråkig litteratur när den är som bäst. WWW.SEKWA.SE

ISBN 978-91-87917-70-7

9 789187 917707

JENNY QUINTANA

Gabriella försvann spårlöst som femtonåring. Efter det kunde inte Anna flytta ifrån barndomshemmet på den engelska landsbygden och alla svåra minnen fort nog. Men trettio år senare tvingas hon återvända för att begrava sin mor. När Anna börjar gå igenom huset och efterlämnade ägodelar dyker ledtrådar upp som väcker nytt liv i frågorna som plågat henne sedan systerns försvinnande. Vad hände egentligen Gabriella och är det för sent att ta reda på sanningen?

ANNA FLORE S ÄL SK ADE S TOR ASYS TE R

DÄR FÅGLARNA SLUTAT SJUNGA

”Till en början trodde jag att du skulle komma tillbaka. Jag behövde bara vänta, långt ute i skogen där fåglarna var lika tysta som jag, som om de också saknade dig.”

THRILLER

DÄR FÅGLARNA SLUTAT SJUNGA J EN N Y QU I N TA NA

växte upp i Essex och Berkshire, och studerade därefter engelsk litteratur i London. Hon har undervisat i London, Sevilla och Aten och har även skrivit böcker för undervisning av engelska som främmande språk. Hon bor nu med sin familj i Berkshire. Där fåglarna slutat sjunga är hennes debutroman. J E N N Y Q U I N TA N A

Jenny Quintana

Där fåglarna

slutat sjunga thriller Översättning: Camilla Jacobsson

JENNY QUINTANA, DÄR FÅGLARNA SLUTAT SJUNGA

Citaten ur William Butler Yeats dikter på sida 51 och 142 är översatta av Ann-Kristin Åklint och hämtade ur Ett kristalliskt rop – dikter i urval, Ellerströms förlag 2012.

Citatet ur William Shakespeares Köpmannen i Venedig på sida 141 är översatt av Lars Huldén, Ordfront 1994.

ÖVERSÄTTNING: Camilla Jacobsson OMSLAG: Magnus Petersson OMSLAGsbild: © Pia Bijkerk piajanebijkerk.com FÖRFATTARPORTRÄTT: © Alicia Clarke TYPOGRAFI OCH FORM: Ateljén Arne Öström TYPSNITT: Arno Pro TRYCK: Nørhaven, Danmark 2018 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87917-70-7

Etta, ett imprint under Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se

Till minne av mina föräldrar Joyce och Jack Quintana

PROLO G Du för s va n n på hösten 1982, när löven bytte ut sin garderob från grönt till gyllenbrunt och vår mamma kokade stora burkar med sylt av frukten vi plockade i trädgården. Jag var tolv, med bylsiga kläder och statligt subventionerade glasögon. Du var femton, vildhårig och finlemmad. Till en början trodde jag att du skulle komma tillbaka. Jag behövde bara vänta, långt ute i skogen där fåglarna var lika tysta som jag, som om de också saknade dig. Jag började gå omkring i din jacka, med händerna djupt nerkörda i fickorna, fingrande på bussbiljetterna och luddet och de intorkade gamla karamellerna jag hittade där. Ibland tyckte jag att jag såg dig, springande framför mig, in och ut mellan träden, men det var bara solskenet som glittrade mellan grenarna eller vinden som drog fingrarna genom löven. Andra gånger hörde jag dig skratta, men det var bara vattnet som porlade över stenarna i bäcken eller fåglarna som plötsligt fann sina röster. Det var som om du aldrig hade existerat, eller som om du lösts upp i molekyler och spridits för vinden. Det var en av mina teorier: att du hade självantänt. Du hade <7>

J E N N Y Q U I N TA N A

exploderat i små partiklar, utan att lämna några spår efter dig. Eller så hade du blivit upplyft och förd till en annan plats, till himlen, som de sade i kyrkan. Men när jag tittade upp mot den oändliga mörka himlen kunde jag inte föreställa mig dig förlorad där, så jag hittade på mer fantasifulla alternativ: du hade rymt hemifrån för att bli dansös i Ryssland. Du gömde dig i ett nunnekloster. Du jobbade som forskare i Antarktis. Jag klamrade mig fast vid var och en av de här teorierna, eftersom det hjälpte mig att avfärda det folk sade. Du hade blivit bortförd på väg hem från skolan, våldtagen och lämnad att dö någonstans. Du hade blivit halshuggen, styckad, dina kroppsdelar låg utspridda längs vägarna. Varje dag fick jag nya skräckbilder att drömma om. Varje dröm fick mig att vakna kallsvettig, av att jag skrek ditt namn. Jag ville säga åt de här människorna att sluta. Du skulle komma tillbaka. Du skulle inte lämna mig ensam för alltid. Men ryktena fortsatte att spridas, överallt i byn. Vänner tystnade när jag gick förbi, men jag kunde ändå höra deras avbrutna ord. Jag höll huvudet högt och mina tankar nära till hands, muttrade dem för mig själv som en besvärjelse: du var i Spanien, lärde dig dansa flamenco och förälskade dig i mörkögda zigenarpojkar. Allt för att komma undan den där lurande rädslan: en tyst skugga som svepte in, lyfte upp dig med sina vingar och förde bort dig. För om jag tänkte på din potentiella kidnappare, var det just det jag såg framför mig: en fördriven demon som kom störtande från himlen, slet åt sig sitt vackra byte i förbifarten och fortsatte rakt neråt, mot helvetet.

<8>

1 Tåg e t sta n na d e nä r m a r e hundra meter från stationen. En röst meddelade att det skulle bli ett kort stopp. Folk omkring mig muttrade, sträckte på sig för att se ut genom fönstret och undrade hur länge vi skulle bli stående här. Jag blundade, tog ett par djupa andetag och försökte tänka på något annat, sträckte ut fingrarna och blåste på handflatorna. De var röda och ömma, och jag insåg att jag hade knutit händerna så hårt hela vägen från Paddington att naglarna hade lämnat avtryck i huden. Utanför fönstret såg jag välkända landmärken: viktorianska hus med ett virrvarr av tillbyggnader och en smal remsa ingenmansland som löpte längs järnvägen. Där hade pojkar utmanat varandra på chickenrace en gång i tiden, och ligister hade satt eld på banvallen. Nu för tiden var den avgränsad med ett stängsel. Plastpåsar hade fastnat i häckarna och tomflaskor låg slängda på gräset. Det var höst, men det fanns inga direkta hösttecken: inga träd, inga kopparfärgade löv, inga bleka gyllene toner. Det var naket. Deprimerande och stilla. För några dagar sedan hade jag varit i Aten, och suttit i <9>

J E N N Y Q U I N TA N A

oktobersolen och druckit kaffe. Min mobil hade ringt, jag hade hört en röst och vetat att det var Rita – min mammas bästa vän. Det var hennes sätt att säga mitt namn, Anna Flores, hennes sätt att rulla på sina ”r”, hennes sätt att sänka rösten och förklara hur min mamma hade dött. En stroke. När kunde jag komma hem? Rita hade diskuterat begravningen och bett om mina åsikter. Ägg och krasse eller lax och gurka? ”Hoppfullhetens mästare” eller ”Bliv kvar hos mig – se dagens slut är när”? Hennes röst hade skurit sig mot doften av souvlaki som steg från en restaurang och ljudet av en ensam sångröst från en bar. Efteråt hade jag suttit kvar länge och gråtit, och musiken hade känts som den sorgmodigaste i världen. Tåget ryckte till och började krypa framåt. Passagerare stökade omkring och mumlade lättat. Jag drog på mig jeansjackan, rotade i väskan och kollade så att allt låg där det skulle: plånbok, telefon, läppstift, Givenchyflaskan och fotot av min mamma. Fotot av Gabriella. En man i regnrock sträckte sig efter sin resväska, så jag följde hans exempel och lyfte ner min egen. Ett antal personer gick av tillsammans med mig. Jag såg dem skynda sig uppför trappan och över gångbron, fumlande med sina biljetter och sina väskor. Jag satte ner rullväskan, drog ut handtaget och stod kvar en stund och såg mig omkring. Det mesta var sig likt. Det tomma väntrummet. Den trasiga bänken. Övervakningskamerorna. Hur länge hade de där kamerorna suttit där? Inte länge nog för att se Gabriella försvinna, eller för att avgöra skillnaden mellan iakttagelser och lögner. Tre år. Så länge sedan var det. Ett kort besök innan jag hade flyttat till Grekland – men jag hade träffat mamma sedan dess. < 10 >

DÄ R FÅG L A R N A S LU TAT S J U N G A

Hon hade tagit sig in till London dagen innan mitt plan gick. När jag nu tänkte på det där sista mötet, på ett kafé på Harrods, där mamma knappt hade rört sitt scones, kände jag ett hugg i magen av skuld. Tre år. Bara ett telefonsamtal då och då. Varför hade jag utgått ifrån att hon skulle finnas för evigt? Jag om någon borde ha vetat hur snabbt saker och ting förändrades. En vakt dök upp i en dörröppning på andra sidan spåren. Han tittade bort mot mig och lät blicken granskande dröja kvar. Jag log lite urskuldande och sträckte ut fingrarna, som om resväskan var tung och jag hade stannat till för att vila. Sedan rätade jag på mig och gick mot trappan, med den blanka lila väskan rullande bakom mig. Jag hade känt igen honom, även om jag inte hade låtsats om det. Han hade jobbat på stationen i evigheter. Förr i tiden hade hans snäva byxor varit korta nog för att visa upp de olikfärgade strumporna; nu räckte byxorna ända ner till ovanlädret på skorna, där de prydligt landade. Det var grejen med den här byn: folk stannade kvar. Förutom jag. Jag undrade om han kom ihåg vem jag var. Ute på gatan såg himlen skadad ut, bandagerad med mörka moln. Träden bar sina kala grenar som vapen, och på trottoarerna låg löven i drivor. De skulle snart sopas upp av män i gula jackor. Män som Tom. En kort sekund höll jag andan och lyssnade, trodde nästan att jag skulle höra hans vagn komma skramlande. En dag som denna, tänkte jag, skulle han ha varit ute. Kommit gående med huvudet böjt, fokuserad på sin uppgift och glömsk för omvärlden. Jag blinkade och skakade på huvudet. Det tjänade ingenting till att tänka på det förflutna. Jag koncentrerade mig på prome< 11 >

J E N N Y Q U I N TA N A

naden i stället, gick smågatorna med sina radhus och parkerade bilar längs trottoarerna, lade märke till ett nytt snabbmatställe, en pub som bytt namn och ett hus som höll på att renoveras. Gatorna blev bredare och där såg jag mammas hus, ett vindlande viktorianskt parhus. Jag stod emot instinkten att stanna upp och känna efter, försökte låtsas som att det inte var något speciellt med det här besöket. Jag gick med bestämda steg längs gången, och kände hur magen drog ihop sig när grinden knirrade. Ytterdörren var svart med färg som flagnade och en tunn spricka tvärs över glasrutan. En pionbuske bredde ut sig mot väggen och plötsligt mindes jag knoppar som sprack upp i blodröda blomblad, och Gabriella som satte fast en blomma i mitt hår. Jag höll kvar ögonblicksbilden så länge jag kunde, tills den blev suddig i kanterna och bleknade bort, som ett foto i en omvänd framkallningsprocess. Dörren öppnades innan jag hann få upp min nyckel, och Rita fyllde upp öppningen. ”Anna”, sade hon hjärtligt. En del av mig hade trott att hennes skönhet skulle ha bleknat, att hon skulle likna min mamma: sparvlik, med tunt flygigt hår och ögon som grumlades av grå starr. Men i stället var hon yppig i en marinblå ullklänning och med det ljusa håret klippt i en tvär page. Ansiktet hade fått djupare rynkor men hon var fortfarande elegant, med höga kindben och gröna kattformade glasögon. Hon tog min hand – greppet var fast, och innan jag hunnit blinka stod jag på andra sidan tröskeln och hade ställt ifrån mig resväskan. Och sedan ledde hon mig genom hallen samtidigt som hon ursäktade sig och välkomnade mig och erbjöd mig te, som om det var jag som var främlingen i huset. Vi stannade utan< 12 >

DÄ R FÅG L A R N A S LU TAT S J U N G A

för vardagsrummet. ”Bry dig inte om de gamla damerna”, viskade hon tätt intill mitt öra. ”De dök upp nu på förmiddagen, bara för att få träffa dig.” ”Tack”, sade jag. ”Tack för allt du har gjort. Jag hade inte klarat det här utan dig.” ”Klart du hade”, sade Rita och kramade min arm. ”Upp med hakan nu, så går vi in.” Jag observerade att rummet var i princip oförändrat, och kände hur bröstkorgen snördes ihop. Mammas sykorg, med stickkassen vilande ovanpå, eldgaffelsetet min pappa hade använt för att hålla liv i elden och karmstolen som mormor Grace alltid hade suttit i. De gamla damerna, med pudrade kinder och välpressade klänningar, vände sig stelt om i en unison rörelse och tittade på mig. Jag log mot dem och tänkte att jag inte fick börja gråta: jag ville inte att de här vänliga själarna som hade kommit hit för mammas skull skulle bli generade. Ansvaret fick mig att räta på ryggen när jag gick genom rummet. Jag kände mig obekväm i den svarta klänning jag hade rotat fram ur garderoben, och ångrade mina Dr. Martens-kängor. I ett försök att kompensera slog jag mig ner på kanten till en fåtölj, tog av mig jeansjackan och försökte knöla ihop den och gömma den bakom mina fötter. Rita satte sig i karmstolen och lutade sig bakåt så att ryggen trycktes ut som en sockerkaka som hade jäst upp och vällt ut över kanterna. Hon lade armarna i kors och kommenterade vädret och sannolikheten för att det skulle börja regna. Damerna svarade med nickar och leenden, liksom jag. Och när tystnaden lade sig över rummet igen fäste jag blicken på vägguret med den < 13 >

J E N N Y Q U I N TA N A

orörliga pendeln, det tomma eldgallret i spisen, på allt utom de medkännande blickarna hos damerna i huset. Dörrklockan ringde och Rita studsade upp innan jag hann röra mig. Hon kom tillbaka med kyrkoherden. Nicholas – en smal ung man med ryggsäck och en motorcykelhjälm instoppad under armen. ”Du måste vara Anna”, sade han, och lutade sig fram för att ta min hand. ”Jag beklagar verkligen. Det måste kännas svårt för dig.” Jag tackade honom, medveten om att rösten lät kvävd. Han slog sig ner i ena änden av soffan, som om han var van vid att sitta där. Och sedan fortsatte han att prata, innerligt och öppet. Han hade inte varit i den här församlingen så länge, men han hade lärt känna min mamma. ”Hon var vänlig och sällskaplig, en omtyckt församlingsmedlem”, sade han. Stämde det verkligen? Mamma var tystlåten av sig. Tillbakadragen. Hon hade isolerat sig mer och mer med åren. Det var åtminstone så jag hade uppfattat det. Jag trodde att hon hade slutat gå i kyrkan för flera år sedan. ”Esther var djupt troende”, nickade Rita instämmande. Tills hon bestämde sig för att Gud hade övergett henne. Nicholas tittade allvarligt på mig. Hade jag sagt det där högt? Om jag hade gjort det så svarade han inte. I stället stack han ner handen i ryggsäcken och plockade upp gudstjänstordningen, som han sedan började gå igenom med mig. Medan han pratade serverade Rita te i mammas bästa guldkantade koppar. Jag tog ett kex med citronfyllning från fatet hon höll fram och kände smaken av barndom. Söta kex och Lilt-läsk. Solsken som silade mellan höstlöv. Och där var Gabriella, springande framför mig i skogen med det flygande håret och scarfen < 14 >

DÄ R FÅG L A R N A S LU TAT S J U N G A

som fastnade när hon sicksackade mellan träden, hoppade över nerfallna trädgrenar och landade som en katt. ”Har du något du skulle vilja lägga till?” undrade Nicholas, och avbröt mina tankar. ”Till gudstjänsten?” Han lutade sig framåt, med det smala ansiktet rynkat av omsorg. Jag skakade på huvudet och forcerade fram ännu ett leende. ”Allt är perfekt. Tack ska du ha.” Rita harklade sig och tittade på mig. ”Går det bra om jag läser några minnesord?” ”Självklart”, sade jag. Alla väntade, förväntansfullt. ”Fast jag tror inte att jag …” ”Det gör inget”, sade Nicholas, och klappade mig på knät. ”De flesta tycker att det känns för jobbigt.” När alla hade gått därifrån gick jag omkring i huset, försökte vänja mig vid att vara tillbaka. Tystnaden var påtaglig. Jag satte igång värmepannan i köket, och hörde hur det började bubbla och knäppa i ledningarna. Uppe på övervåningen stannade jag utanför den första stängda dörren. Gabriellas sovrum. När jag lade handen mot trädörren kände jag minnena pulsera. Jag gick inte in, men jag visste att rummet skulle stå kvar exakt som Gabriella lämnat det – redo för den dagen hon kom tillbaka. Nästa rum var mammas, och den här gången öppnade jag dörren. Sängen var obäddad. Ett par glasögon vilade på sängbordet. En quiltad morgonrock låg på en stol och på mattan undertill stod ett par rödbruna innetofflor. Det såg ut som om hon skulle komma tillbaka – för att bädda sängen, hämta sina glasögon, byta om till sina nattkläder. Jag satte mig på madrassen. < 15 >

J E N N Y Q U I N TA N A

Det skulle inte hända. Det skulle aldrig hända. Mamma hade försvunnit, liksom resten av familjen, och den enda som fanns kvar var jag. Jag tog några djupa andetag för att inte vältra mig i självömkan och plockade upp fotot jag hade i väskan. Min mamma: Esther. Mormor Grace hade tagit det för länge sedan, samma dag som mina föräldrar möttes. 1966, när en sommarstorm hade fått takpannor att blåsa av och grenar att knäckas – dagen då Grace Button hade tittat på reklamkorten i tidningskiosken i byn, låtit fingret löpa längs företagsnamnen och stannat vid Albert Flores. På fotot stod min mamma utomhus. Det lockiga blonda håret blåste kring ansiktet. Det fanns något skört i hennes skönhet, liksom hos Gabriella, men även något annat som var svårare att sätta fingret på: en känsla av förlust i de där stora grå ögonen. Jag tittade länge på fotot, granskade den gryniga bilden och undrade vad det var min mamma hade förlorat, redan då. Det stod en klocka på sängbordet. Den var guldfärgad, med en urtavla av pärlemor och visare som hade stannat på midnatt. Jag vred försiktigt på nyckeln och ställde tillbaka klockan. Lät fingrarna glida över bordsytan i körsbärsträ och ner till den enda lådan. Öppnade den mjukt och försiktigt. Lådan var tom förutom på en bok. Det var en klippbok, likadan som de jag hade fyllt med vykort från våra semestrar i Wales. Minnet fick mig att le, och när jag slog upp den och tittade inuti blickade en flicka tillbaka. Jag drog efter andan och kände den kalla luften i bröstet. Det var Gabriella, klädd i skoluniform och med ögon som var fulla av skratt. Jag absorberade varenda detalj – det förstulna leendet, < 16 >

DÄ R FÅG L A R N A S LU TAT S J U N G A

den lilla gropen i hakan. Jag strök ett finger längs håret och kinderna, längs halsen och axeln. Det var en tidningsartikel: historien om den försvunna flickan. Sorgen steg inom mig, högre och högre tills den fick min hals att snöras ihop. Jag slog ihop boken, vände mig om och lade mig ner, med ansiktet tryckt mot kudden. Liljekonvalj. Mammas doft. Jag tänkte på hur hon hade suttit och klippt ut bilder och artiklar och skapat en klippbok om Gabriella. Hur hon hade klippt med saxen runt kanterna. Strukit på limmet. Slätat ut pappret. Jag försökte tränga undan bilderna men de stannade envist kvar. Och hela historien kom tillbaka, som jag hade vetat att den skulle. Som den alltid gjorde. Och smärtan och förlusten rullade som vågor genom mitt medvetande.

< 17 >

2 1982 N ä r j ag h ö r d e att en man från Spanien och hans galna hustru skulle flytta till vår by höll jag på att spricka av nyfikenhet. De hade köpt Lemon Tree Cottage, ett hus i närheten av skogen som hade stått tomt i åratal. Det var bara ett rykte att hustrun var galen, men tanken tilltalade mig. Galna hustrur hörde hemma i böckernas värld, och nu skulle vi få en livs levande i vår by. De skulle flytta in på lördagen, och jag hade planerat att smyga ut och spionera. Mamma hade helt andra planer. Jag vaknade av att hon skrek på Gabriella. Det skulle bli en varm och solig dag – perfekt för trädgårdsarbete. Jag ryckte åt mig mina glasögon och kom in i Gabriellas rum lagom för att höra henne protestera. ”Måste vi?” sade hon och drog täcket över huvudet. ”Ja, Gabriella”, sade mamma och drog bryskt isär gardinerna. ”Och sedan kan du städa ditt rum. Det ser ut som om en tornado har gått fram här.” ”Men jag måste plugga”, klagade Gabriella. ”Vi får snart våra sluuutbetyg.” Hon betonade den första stavelsen med ett långt utdraget jämrande. < 18 >

DÄ R FÅG L A R N A S LU TAT S J U N G A

”Det är nästa år”, sade mamma. ”Nästa år slipper du. I år jobbar du i trädgården. Du med, Anna.” Hon gick ut ur rummet och vi hörde hennes steg nerför trappan. ”Herre min skapare och Gud i himlen”, suckade Gabriella, som nyligen hade börjat missbruka Herrens namn. ”Vad har jag gjort för att förtjäna det här?” Jag dunsade ner på hennes säng och lade armarna i kors över bröstet med en smäll, så våldsamt att det gjorde ont. Trädgårdsarbete var inte min favoritsysselsättning heller, och det här förstörde mina planer för dagen. Jag överblickade tornadorummet. Golvet var ett virrvarr av kläder, smink, trasiga kassettband och skivor utan fodral. Jag plockade upp ett lila läppstift, skruvade upp det och smetade ut lite på min hand. Med en förstulen blick mot sängen slöt jag ögonen och föreställde mig att jag målade läpparna med det. Jag var Kate Bush. Med utsträckta armar virvlade jag runt på scenen i en av Gabriellas klänningar. ”Jag vet vad du håller på med”, sade Gabriella genom täcket. Hon satte sig hastigt upp, med ögon som fortfarande var mörka av gårdagens makeup och hår som stod som en sky runt ansiktet. Jag flinade fåraktigt mot henne och sträckte fram läppstiftet. ”Ta det”, sade hon med en överdriven gest. ”Det är ditt.” ”Menar du det?” ”Visst. I utbyte mot nästa hushållssyssla.” ”Flickor!” Mammas röst hördes från köket. ”Frukosten dukar inte fram sig själv.” Gabriella blinkade mot mig, sträckte sig efter sin freestyle och kröp ner under täcket igen, medan jag släpade fötterna efter mig ut i hallen, med läppstiftet i handen. < 19 >

J E N N Y Q U I N TA N A

Vi tillbringade den soliga förmiddagen med att rensa ogräs medan mamma klippte gräset. Hon var klädd i en rosa hemmaklänning, och hade satt på sig ett par av pappas bruna kängor för uppgiften. ”Jag tänker inte riskera tårna”, sade hon. Jag tittade på henne, på hennes smala axlar, när hon sköt den tunga maskinen fram och tillbaka, och lämnade långa gräsränder efter sig. Det fanns en motorgräsklippare i skjulet, som pappa hade köpt för ett halvår sedan. Han hade packat upp den i trädgården, och vi tre hade sett på medan mamma cirklade runt den, fnös och sade att hon föredrog den hon brukade använda. När mamma var klar försvann hon in i huset, och gav oss i uppgift att räfsa upp gräset. Vi hoppade upp, glada att slippa ifrån ogräset och maskarna, och turades om att räfsa, samla ihop, kasta gräs på varandra och skrika av skratt innan vi tömde allt i högen som skulle eldas upp. Ingen av oss var klädd för uppgiften: Gabriella i sina kängor och sin svarta klänning med spetsärmar som drog till sig värmen och fastnade i björnbärssnåren, och jag i jeans och en tjock gul sweatshirt som mamma hade köpt på loppmarknaden. Snart orkade vi inte ens skratta medan vi samlade ihop de sista gräshögarna och körde in gräsklipparen i skjulet. Vi hoppades att ingen skulle märka att den inte hade blivit rengjord. Vi låg på det nyklippta gräset under krikonträdet med slutna ögon och händerna i kors över bröstkorgarna, som om vi vore döda. Luften doftade tungt av nyklippt gräs och lavendel. Ett litet flygplan brummade svagt någonstans långt borta och en insekt satte sig på mitt ansikte. Jag kände hur den slog lätt med vingarna, men orkade inte sjasa bort den. När jag öppnade ögonen såg jag en röd glada komma fly< 20 >

DÄ R FÅG L A R N A S LU TAT S J U N G A

gande i full fart, med vingarna utsträckta. Jag såg den glida över den oändliga himlen innan den plötsligt störtade neråt och försvann ur sikte. Stackars mus. Eller var musen redan död? Var det glador som var asätare, eller jagade de levande djur? Jag sköt undan tanken på fågeln som slet sönder sitt byte med sylvassa klor, och vände mig mot Gabriella. Hon låg blickstilla. Hyn lyste blek mot hennes makeup och klänning. Som en ljushårig Morticia (eller en vampyr, som pappa skämtsamt brukade säga). Rörde sig hennes bröstkorg? ”Gabriella”, sade jag. Inget svar. ”Gabriella.” Jag höjde rösten, enträgen nu, och petade på henne med tån. Det var tyst en lång stund. ”Ja?” Mitt hjärta återgick till sin vanliga rytm. ”Det var inget”, sade jag, och försökte låta oberörd. Hon öppnade ena ögat. ”Trodde du att jag var död?” ”Klart jag inte gjorde.” Jag vände bort huvudet så att hon inte skulle kunna genomskåda mig. Jag hade fått för mig att om man föreställde sig hemska saker, så skulle de aldrig hända. De kunde inte hända, för det skulle innebära att man kunde se in i framtiden, och det kan ingen göra. Nu försökte jag fokusera på något annat. En bild av Lemon Tree Cottage dök upp i huvudet, och försvann sakta igen. Gabriella skulle aldrig gå med på att gå dit. Att spionera var inte hennes grej. Jag föreslog att vi skulle hälsa på pappa i stället. Hon stönade. ”Igen? Det måste finnas något bättre att ta sig för.” ”Som vad då?” ”Lyssna på musik, kolla på tv …” ”Städa ditt rum.” < 21 >

J E N N Y Q U I N TA N A

Jag räknade tyst för mig själv. När jag hade kommit till fem gick hon med på att följa med. Huset Flores var smalt och stod inklämt mellan de andra butikerna längs huvudgatan. Jag brukade tänka att det var en gammal man som stod där, uppstöttad av de andra, och inuti huset fanns den gamla mannens förvirrade tankar: de rangliga borden och stolarna, de spruckna tallrikarna och skålarna och porslinsfigurerna, virrvarret av tavlor på väggarna. En av reproduktionerna såg ut som Gabriella – utan det flygande håret. En Modigliani. Det var ett porträtt av en flicka med smalt ansikte och mandelformade ögon. De flesta dagar stod pappa vid disken, lutad över det föremål han för tillfället höll på att värdera, fokuserad på sin uppgift. Han brukade beskriva det för oss: ålder, användningsområde, material. Ibland ville han att vi skulle gissa. (”Det är ett porträtt av en drottning. Det är en prinsessas pärlhalsband.” ”Nej, nej. Det där är en hertiginna, och det där är inte äkta pärlor, det är imiterade pärlor.”) Andra gånger provade vi kläder och spatserade runt i dem – sammetsklänningar och caper, sidensjalar och hattar – och låtsades att vi levde i en helt annan tid. Nu när vi sköt upp dörren och klockan pinglade för att meddela vår ankomst såg vi inte till pappa någonstans. Vi lyssnade i den dammiga tystnaden, tills vi hörde ljuden från rummet bakom butikslokalen: släpande och stönande, möbler som skrapade mot trägolvet och en plötslig smäll när något föll i golvet. ”Madre mia”, muttrade han där inifrån. ”Hustömning”, viskade Gabriella. Vi visste båda vad det innebar – pappa skulle ägna timmar åt < 22 >

DÄ R FÅG L A R N A S LU TAT S J U N G A

att gå igenom en död människas liv. Han skulle komma hem sent med presenter, och bombardera oss med historier om saker han hittat: en utgåva av Det förlorade paradiset i skinnband, en porslinstallrik med en målad drake, en trave fotografier, någons liv från barndomen och framåt, hopbundna med ett bleknat sidenband. Att tömma ett dödsbo var som ett lotteri, sade han alltid. Alla de där timmarna han lade på att gå igenom historier. Oftast hade sakerna han hittade inte något värde för någon annan än honom själv. Men ibland, när han grävde lite djupare, kunde han hitta ett fossil. Något värdefullt. Och om vi hade otur tvingade han oss att hjälpa till med utgrävningen. Gabriella tecknade åt mig att vara tyst och så började vi backa ut, med ögonen fästa på dörrklockan, som om vi kunde betvinga den att pingla i samklang med pappas högljudda stökande. ”Flickor. Är det ni?” hörde vi honom ropa. Dörren slog igen och vi rusade i väg, längs huvudgatan och tillbaka uppför Chestnut Hill, där jag kände hur skrattet bubblade upp inom mig och jag fick håll i sidan. ”Stanna! Stanna!” sade jag, medan jag vek av in mot Devil’s Lane och slängde mig i gräset. Gabriella satte sig bredvid mig och lutade sig mot min axel. Jag lyssnade till hennes andetag och tystnaden som omgav oss. Devil’s Lane var en genväg till allmänningen, det stora grönområdet i byn. Den var mörk och stenig och kantad av höga häckar, med ett fåtal hus som vette mot fälten. Ingen visste riktigt hur den fått sitt namn, fast det fanns en historia om en pojke vars flickvän hade dött i febersjukdom. Han hade slutit en pakt med djävulen: sin själ i utbyte mot ännu en dag med henne. Ibland, när vi inte jagade skuggor längs stigen, lekte vi Vad < 23 >

J E N N Y Q U I N TA N A

skulle du göra om du bara hade en dag kvar att leva? Gabriella pratade om att hänga i lyssningsbåset i skivbutiken Our Price, och fråga killen med de tunga ögonlocken som jobbade där om han ville kyssa henne. Jag hade svårare att bestämma mig för något. Till sist kom jag fram till att jag skulle följa med Gabriella, vart hon än gick. Det var det bästa jag visste. Nu stack hon ner handen i fickan och fiskade upp ett paket Old Holborn. Jag tittade misstänksamt på det. ”Är det pappas?” sade jag. Hon flinade och lade en liten hög tobak på ett Rizla-papper, som hon rullade ihop och sedan slickade på med tungspetsen. ”Hur så?” Jag ryckte på axlarna. Jag hade sett henne röka massor av gånger, så jag var inte förvånad. ”Oroa dig inte”, sade hon. ”Det är inte hans.” ”Var kommer det ifrån?” ”Jag har köpt det, så klart.” Hon tände den smala rullcigaretten med en Zippo-tändare i silver, som definitivt var pappas. ”Lånat”, sade hon, med rökraspig röst. Jag såg henne ta ett halsbloss och plocka tobaksflagor från tänderna. Hon hade rött läppstift. Det färgade av sig på cigaretten så att det såg ut som att den glödde i båda ändarna. Jag såg framför mig hur de två ändarna brann och sprakade och möttes i mitten, där de exploderade som en fyrverkeripjäs i ansiktet på henne. ”Du borde inte röka”, sade jag. ”Lätt för dig att säga, pluttis. Vänta tills du är lika gammal som jag. Slår vad om att du också kommer att prova då.” ”Nej, det kommer jag inte, och du borde faktiskt inte uppmuntra mig.” < 24 >

DÄ R FÅG L A R N A S LU TAT S J U N G A

Hon lade huvudet på sned. ”Lilla fröken präktig.” Jag vände mig bort. Jag hatade när hon kallade mig det. Hon stack ut handen och rufsade om mitt hår. ”Skojar bara. Jag är glad att du bryr dig, det är jag faktiskt. Och jag bryr mig också. Om jag någonsin ser dig med en cigarett kommer jag slå den ur handen på dig.” Som för att visa att hon menade allvar tryckte hon ner fimpen hårt i marken och trampade på den med kängan. I slutet av den smala vägen hoppade vi över den rangliga stättan, strosade långsamt över allmänningen och förbi den graffitisprejade lekplatsen. Några killar med geléspretiga frisyrer hängde vid gungorna, rökte och drack ur ölburkar. De följde oss med blicken när vi gick förbi, utan att kunna ta ögonen ifrån Gabriella. Jag sneglade mot henne och såg på hennes leende att hon visste att de tittade. Hon sög i sig deras beundran som jag sög i mig Lilt-läsk direkt ur burken, och plötsligt fick jag en svindlande känsla av att hon höll på att försvinna. Jag tog tag i hennes arm och drog henne närmare mig. Hon gjorde inte motstånd. Killarna var bakom oss nu, och jag kände hennes kroppsvärme mot min sida. När vi kom fram till slutet av allmänningen hade jag börjat tänka på Lemon Tree Cottage igen, och den här gången föreslog jag att vi skulle gå dit. ”Varför det?” sade Gabriella. ”Det har flyttat in några nya där.” ”Och?” Jag ryckte på axlarna och försökte komma på ett svar hon skulle gilla. ”Det finns inget annat att göra, förutom att hjälpa pappa med hustömningen eller mamma med kvällsmaten.” < 25 >

J E N N Y Q U I N TA N A

”Det kan du göra om du vill.” ”Jag gjorde frukosten.” Hon spände ögonen i mig. ”Jag gav dig ett läppstift.” Jag spände mina tillbaka. ”Det var för en syssla. Och förresten skulle mamma aldrig låta dig slippa undan.” Vi visste båda att mamma var noga med att det skulle vara rättvist, och att vi skulle lära oss att ta hand om ett hushåll. Nöjd med att jag hade fått Gabriella att ge efter ledde jag henne från grönområdet och vidare ut mot Chestnut Hill. Vägen var inte mycket mer än en stig till en början, där den slingrade sig genom byn, längs rader av stugor och förbi kyrkan. Sedan blev den bredare, och snabbare, när den fortsatte ut på landsbygden och bilar susade förbi, med gruset sprutande kring däcken. Här löpte häckarna som oklippta luggar på båda sidorna om asfaltsvägen, som var sliten och full av potthål och sprickor. Sedan kom en enda hage där korna gick och slängde med sina stora huvuden mot en trägrind. Och så ett stort område med jordhögar där växande husskelett trängdes – en del av det nya bostadsområdet. Högst upp på kullen svängde vi in på en grusväg som ledde till skogen, och passerade en stuga, vars yttertak var fläckvis förstört där halmtäcket hade försvunnit och gulnat undertill. Det var kajor som hackat bort det. Jag kom ihåg artikeln i lokaltidningen. De hade utnämnt det till den märkligaste händelsen i byn på flera år. Nu ringlade det rök upp ur skorstenen, trots värmen. En kvinna hängde tvätt bredvid huset, med ett litet barn sittande vid fötterna. Hon stirrade på oss när vi gick förbi. Och sedan kom en man i snickarbyxor ut och lutade sig mot dörrkarmen med en cigarett i handen. < 26 >

DÄ R FÅG L A R N A S LU TAT S J U N G A

Det andra huset var Lemon Tree Cottage. Huset hade ingen historia, utöver att det var obebott och låg intill huset med kajorna. Men tanken på en galen kvinna på vinden fick mig att se på det med nya ögon. Byggnaden framträdde som en skugga bakom en väv av mörk grönska. Från grinden kämpade sig en grusgång fram genom trädgården, fram till och runt omkring en rad trasiga terrakottakrukor. En växt med lila stjärnformade blommor klättrade runt dörröppningen och föll i kaskader nerför väggen. Det fanns inga livstecken, inga människor eller ljud, bara en svårmodig tystnad som hängde tung i luften, som om den tvingade fram varje andetag. Jag tittade på de rombformade glasrutorna när en gestalt plötsligt fladdrade förbi i ett av fönstren på bottenvåningen. Jag stirrade som förtrollad. Den rörde sig lätt och försvann lika snabbt, uppslukad av skuggorna. ”Där uppe”, väste Gabriella och knuffade till mig. En flicka. Inramad bakom ett fönster. Det ljusa håret stod som en sky runt ansiktet. Vi hörde fotsteg i gruset. En man i pappas ålder dök upp från baksidan av huset. Jag stelnade till som ett djur fångat i strålkastarljuset. Han var blek – både hyn och håret, och till och med kläderna – och han tittade rakt på Gabriella. ”Vi sticker”, viskade jag och tog henne i armen. Hon tvekade ett ögonblick. Jag drog hårdare tills hon gav efter. Sedan drog jag henne med mig längs grusvägen, och vände mig bara om en gång för att titta på mannen som följde oss med blicken från grinden.

< 27 >

väver skickligt ihop dåtid och nutid till ett kusligt och uppslukande familjedrama.

J E N N Y Q U I N TA N A

ÖV E R S ÄT T N I N G F R Å N E N G E L S K A :

Camilla Jacobsson

”Quintana skriver kärnfullt och med ett driv som gör att du inte kan släppa boken förrän det oväntade slutet är ett faktum.” THE INDEPENDENT

Engelskspråkig litteratur när den är som bäst. WWW.SEKWA.SE

ISBN 978-91-87917-70-7

9 789187 917707

JENNY QUINTANA

ANNA FLORE S ÄL SK ADE S TOR ASYS TE R

DÄR FÅGLARNA SLUTAT SJUNGA

”Till en början trodde jag att du skulle komma tillbaka. Jag behövde bara vänta, långt ute i skogen där fåglarna var lika tysta som jag, som om de också saknade dig.”

THRILLER

DÄR FÅGLARNA SLUTAT SJUNGA J EN N Y QU I N TA NA