Dansa vid vulkanens rand by Sekwa förlag

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 1

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 2

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 3

dansa vid vulkanens rand

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 4

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 5

Grégoire Delacourt

Dansa vid vulkanens rand

Översättning: Emelie Olsson

roman

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 6

Av samma författare: Allt jag önskar mig (2013) Författaren i familjen (2014) Allt vi såg var lycka (2015) Kärlekens fyra årstider (2016) GRÉGOIRE DELACOURT, DANSA VID VULKANENS RAND Originalets titel: Danser au bord de l’abîme Copyright © 2017 by Editions Jean-Claude Lattès Translation copyright © 2018 by Sekwa förlag Citatet ur ”Herr Seguins get” av Alphonse Daudet på sidorna 319–328 är hämtat ur Brev från min kvarn (Forum, 1959) i översättning av Thord Lundgren, med viss omarbetning av Emelie Olsson. Citatet ur Älskaren (Bonnier, 2011) av Marguerite Duras på sida 68 är översatt av Madeleine Gustafsson. Översättning: Emelie Olsson omslag: Pär Wickholm omslagsbild: © Mike Wilson / Unsplash författarporträtt: © Benjamin Decoin typografi och form: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2018 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-88697-20-2 Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 7

Till flickan på motorhuven – jag har upptäckt att hon också kunde föra människor samman.

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 9

”Jag skriver för att vandra genom mig själv.” H enri M i chau x, Passages.

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 10

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 11

DEL I BRASSERIE ANDRÃ&#x2030;

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 12

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 13

72 – Jag kommer att svara ja. – Då ska jag försöka att inte ställa fel fråga.

71 Jag minns det allmänna jublet, de gamla granarna som aldrig hade sett något så vackert. Jag minns att man tog emot henne som en liten drottning. Kastanjerna bugade sig ända ner till marken för att smeka henne med spetsarna av sina grenar. Den guldgula ginsten slog ut sina blommor då hon gick förbi och spred den ljuvligaste doft den kunde åstadkomma. Jag minns att hela berget hyllade henne och att hon senare, då hon gick ut till randen av en klippa med en guldregnsklase mellan tänderna, upptäckte monsieur Seguins stuga och den bakomliggande inhägnaden 13

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 14

da n sa vid vu lka n e n s r a nd

där nere, långt nere på slätten, att det fick henne att skratta så hon fick tårar i ögonen, och att hon sa: ”Vad det ser smått ut! Hur kunde jag få rum där nere?” Halvt yr i mössan vältrade den lilla geten sig i gräset med benen i vädret och rullade utför sluttningarna mitt ibland fallna löv och kastanjer. Så på benen igen med ett skutt. Hoppsan! Iväg bar det med huvudet före genom buskar och snår, än upp på en topp, än ner på botten av en ravin, upp och ner, överallt. Man kunde ha trott att det var tio monsieur Seguins getter på berget, och jag drömde om att vara en av dem, att själv få utforska de stora blåklockorna, de purpurfärgade fingerborgsblommorna med sina djupa kalkar, hela denna skog av vilda blommor som svällde av berusande safter. Och när min mamma – för det var sällan pappa – läste den hemska historien för mig grät jag inte på grund av den väldiga, orörliga vargen, utan på grund av vinden som plötsligt började blåsa kallt. På grund av berget som blev violett, kvällen som föll. På grund av det tragiska adverb som Blanquette då uttalade, adverbet som tillstod det omöjliga i vår längtan, att evig sällhet är en illusion: redan. Jag var sju år och jag visste att det redan var över; att så fort de blivit snuddade vid, rörda, knappt sma14

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 15

b r as seri e an dré

kade på, suddades saker och ting redan ut, och kvar blev bara ett minne, ett sorgligt löfte. Nästan trettiotre år senare hoppades jag, liksom Daudets lilla get, kunna hålla ut åtminstone till gryningen.

70 Dittills hade mina gryningar varit ljumma som smekningar – ibland från solen, eller från min mans händer, från mitt fuktiga sköte, en undervegetation, dess avlägsna dofter av jord. Mina gryningar hade ibland vaknat till våra barns skratt, vissa söndagar på våren, av deras rop när det hade snöat ute och de inte ville gå till skolan, utan i stället rulla sig i det vita, släppa taget, slänga sig i det fuktiga kalla, göra världens största snögubbe. Dittills hade mina gryningar utgjort ett välordnat livs små ädelstenar, ett uråldrigt löfte om att följa de vägar som utstakats av andra som trodde på perfekta levnadsbanor, eller åtminstone på dygdiga lögner. Mina kommande gryningar skulle bli stormiga. Och en av dem omvälvande.

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 16

69 Om jag med bara några ord, som framför en jury eller en läkare, tvingades sammanfatta det jag kände precis i början, skulle jag säga otålighet, rus, avgrund, lust, och jag skulle lägga till smärta. Smärta, på ett särskilt vis. Och för att beskriva slutet, den fruktansvärda och vackra gryningen, skulle jag säga frid, jag skulle säga lättnad, jag skulle också säga fåfänga, avstamp, frihet, glädje, jag skulle säga vanvettigt begär, liksom man säger vanvettig kärlek. Ja. Vanvettigt begär, framför allt.

68 Bondues. Vi bodde i ett stort vitt hus vid Bondues golfbana, fjorton kilometer från Lille. Inga grindar, inga staket skilde de olika egendomarna åt; det var förmodligen det som gjorde att min man sa nej när våra tre barn ville att vi skulle skaffa hund – två röster för en gul labrador och en för en grå weimaraner – som de försäkrade att de skulle ta hand om varje dag, vi lovar! 16

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 17

b r as seri e an dré

Vi lovar! Nej – för risken att djuret skulle rymma var uppenbar. Léa, vår yngsta dotter, hade gråtande föreslagit att vi skulle hålla den bunden utomhus. Då berättade jag för henne om Blanquette med de milda ögonen, pipskägget som fick henne att likna en underofficer, de svarta glänsande hovarna, de randiga hornen och den långa vita fällen som liknade en slängkappa, den vackra geten som blivit instängd i den mörka ladugården, men som rymt genom fönstret som lämnats öppet. Léa ryckte på axlarna, undslapp sig en sorgsen liten suck, redan, och utbrast: Men om man älskar den så har den ingen anledning att rymma. Min man hade varken bundit fast mig eller stängt in mig, och ändå skulle jag rymma. Och ändå älskade jag vår förtroliga hemtrevnad. Operastyckena som vi lyssnade på. Vindpustarna som ibland drog med sig sand från bunkrarna, och den utsökta doften från greenernas mossiga gräsmattor. Jag älskade vårt gamla äppelträd utanför huset, vars grenar hängde lågt, som i en bugning. Dofterna från vårt kök, till och med den från de vidbrända kastrullerna som våra döttrar regelbundet gjorde karamell i. Jag älskade min mans doft, trygg och varm. Hans svävande blickar på min mun, på mina bröst, sättet han 17

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 18

da n sa vid vu lka n e n s r a nd

älskade mig på – artigt, omtänksamt, ärligt och uppriktigt, trots våra toppar och dalar. Jag hade älskat hans mod när han blev sjuk, beundrat hans brist på ilska och, under denna våldsamma odyssé, värdesatt min egen oanade styrka. Jag älskade våra två döttrar och vår son, och särskilt vetskapen om att jag kunde döda för dem, rycka loss köttet från ett levande djur med tänderna om de svalt, möta vilket mörker som helst för att inte de skulle vara rädda. När allt kommer omkring älskade jag också min mamma, trots hennes skygglappar och eleganta depression. Hennes sätt att nypa mina barn i armen varje gång hon såg dem, för att försäkra sig om att de var verkliga. Jag älskade att gå till butiken varje dag, att få se mina kunders lycksaliga leenden när mina händer slog in paketen och krullade presentsnörena med saxen. Jag älskade också min mans stolthet när han kom hem med en ny bil var sjätte vecka – med uppsynen hos ett olydigt barn. Utflykten som han sedan drog med oss på, som ibland tog oss hela vägen till havet, till Wimereux, Boulogne, Fécamp. Drömmarna om resor som vi hängav oss åt där borta, alla fem. Jag älskade båtarna och sjökorten som våra barn ritade i sanden med långa, maskätna pinnar. Haven som de tecknade tog oss till öar dit inget av världens 18

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 19

b r as seri e an dré

larm nådde, där inga tvivel störde, där inga nya begär dök upp och förstörde lyckan som rådde. Jag älskade mitt liv. Jag var en lycklig kvinna.

67 Jag försöker förklara, eftersom jag knappast kan söka bli förlåten. Jag ska försöka att, allteftersom jag berättar min historia, visa på skönheten i ett banalt liv.

66 Ännu inte fyrtio. Vacker utan att vara förtrollande – även om en kille, när jag var nitton år och bar en kort, gul klänning, förvisso körde in i en skåpbil med sin scooter för att han tittade efter mig. Ett seriöst äktenskap, sedan arton år. Några större bråk, som bland alla våra vänner. Ett par tre krossade tallrikar. Några nätter på soffan i vardagsrummet. Återföreningar med blombuketter, mots 19

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 20

da n sa vid vu lka n e n s r a nd

tendres enrobés de douceur, som i sången. Stunder av ofantlig, kosmisk lycka – våra barns födelse, deras lugna barndom, utan ilskna bett från någon gul labrador eller grå weimaraner, en uppväxt utan någon större omvälvning, förutom när allt, för var och en av oss, rasade samman då min man kom hem skallig efter några veckor på sjukhus. Léa sprang direkt in på sitt rum för att hämta bruna, svarta och grå tuschpennor, och ritade hårstrån, ett efter ett, på sin pappas huvud. Skratten kom tillbaka. På den tiden jobbade jag i en liten klädbutik som låg i Vieux-Lille, med kläder för barn mellan noll och tolv år – efter den åldern är det för sent, mammorna har inget att säga till om längre, ungarna vet allt själva. Min man Olivier var chef för en väldigt stor butik i Villeneuve-d’Ascq, för barn mellan arton och nittioåtta år: en viktig BMW-återförsäljare. Då hade vi en sorts el-racerbil. Olivier var mycket stolt. Bara fem liter per hundra kilometer, fattar du? (Nej.) Trehundrasextiotvå hästkrafter! (Verkligen?) Från noll till hundra på fyra komma fyra sekunder! (Jag saknar ord, älskling.) Folk frågade ut honom om modellen vid rödljus, på parkeringar. Han erbjöd dem en provkörning. Med tindrande ögon lovade de att komma. Han var en begåvad säljare. Lysande. 20

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 21

b r as seri e an dré

Han hade övertygat mig om att jag var kvinnan i hans liv samtidigt som jag träffade en annan. Hans bästa vän, faktiskt. De fortsatte vara bästa vänner. Jag minns ett bröllop som vi var bjudna till, i Berru nära Reims. Under middagen blev bruden förälskad i en av brudtärnornas pojkvän. De försvann i natten, på en motorcykel. Vi såg aldrig till dem igen. Jag fann denna flykt upphetsande, jag tänkte länge på den. Senare hade han övertygat mig om att jag blev vackrare för varje dag, trots åren som gick, huden som blev slappare, anti-age-serumens verkningslöshet. Om han hade velat skulle han hur lätt som helst ha fått mig att köpa en bil som jag inte alls behövde. Men jag hade bestämt mig för att ge mig av till fots, när den dagen kom.

65 Claude Sautet. Jag har alltid älskat hans filmer. Hans feminina mänsklighet. Vägarna som hans kamera tar – som man följer likt doften av en kvinnas parfym, eller duns21

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 22

da n sa vid vu lka n e n s r a nd

ten från alkoholen i en mans glas, vid en bardisk på ett brasseri där cigarettröken ligger tät. Dessa vägar leder till lyckan, till den nyfunna, omskakande åtrån. De fångar dessa blickar som säger så mycket om kvinnornas enorma hunger, om kropparnas otålighet. De låter oss se händerna som tänder cigaretter med en upphetsande, nästan desperat sensualitet, hud som snuddar vid hud – elektrisk, lysten, aldrig tillfredsställd –, famnar som öppnas, kroppar som kastar sig ut, dyker, kommer upp till ytan igen, lyckliga, ibland utmattade. De stryker förbi läppar tunga av läppstift, bitmärken, leenden, skratt starka som mansaxlar, hela detta stojiga och virtuosa liv i oväsendet från klirrande bestick mot tallrikarnas porslin, enkla vinkaraffer som slår mot borden, och som bakgrundsljud smällarna från ett flipperspel som erinrar om ett hjärtas ojämna slag, eller tonerna från en jukebox – Hurricane Smith, Billy Paul eller Led Zeppelin och Philippe Sarde. Det var där, i en dekor som liknade den i en Sautetfilm, i lunchrushen på ett brasseri mitt på dagen, i oväsendet från tallrikar och fat och sorlet av samtal, som mitt liv ställdes på ända. Det var där jag såg denna man. Ingen, inte ens de som kände oss, hade då kunnat gissa att jag på ett avgörande vis skulle ändra hans livs22

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 23

b r as seri e an dré

bana, lika lite som man hade kunnat förutsäga att han skulle få min att spåra ur. Ansiktet hos en man som inte vet om att en kvinna betraktar, nästan eftertraktar, honom kan ibland vara omtumlande. Ansiktet är då inte på ett särskilt sätt, eller har ett särskilt uttryck – förförelse, representation, mjukhet, hot –, utan är i själva hjärtat av sin uppriktighet, sin nakenhet, förmodligen uttrycker det en viss oskyldighet. Detta nakna, uppriktiga ansikte, till viss del skymt av en vit bomullsservett, väckte mitt begär i allra högsta grad, ryckte mig för ett ögonblick ut ur mitt lyckliga livs stillsamhet, dess betryggande bekvämlighet, och drog mig helt nära en ny eld. Åtråns själva gnista.

64 Jag är där – igen. Han lägger ner silvergaffeln, handtaget är tungt och buckligt, och torkar sig försiktigt runt munnen med den damastvävda bomullsservetten innan han tar en klunk vatten. Jag ser först hans mun. Hans läppar. Sedan smil23

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 24

da n sa vid vu lka n e n s r a nd

gropen som får hans kind att bukta inåt. Mina ögon följer hans smilgrop, en fåra som leder till hans. De är klara och ljusa, inramade av svarta ögonfransar, mycket täta. Nästan en trolldom. Plötsligt börjar han skratta med sina vänner. Jag hör inte hans skratt eftersom han sitter långt bort, jag ser bara denna glädje som uppstår, som gör världen vackrare, och en elektrisk stöt bryter fram, oväntad, längst ner i magen, bränner mig, öppnar mig, och kylan och vinden och stormarna störtar ner i den osynliga förkastning som jag inte anade fanns inom mig. Hela mitt inre skälver och grips av panik. Jag kommer att tappa balansen. Det känns som om mina fingrar gräver sig in i bardiskens trä för att jag inte ska falla. Mina första tonårskänslor kommer upp till ytan igen, kvävande, tiodubblade av en nu vuxen kvinnas aptit, min erfarenhet av tidigare rus. Jag mår inte bra. Jag känner mig sjuk – och än i dag, då allt det där har ägt rum, då min kropp och min själ sedan dess har satts i brand för att aldrig mer slockna, är minnet av denna ohejdbara våg av åtrå fortfarande det mest hjärtslitande i mitt liv. Han såg mig inte ens den dagen. 24

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 25

b r as seri e an dré

Den första dagen. Han gick därifrån med sina vänner, utan att ta sig tid för en kaffe. De delade på notan. Han ropade ”Vi ses i morgon”, och dagen efter återvände jag. Brasserie André. På Rue de Béthune 71.

63 Den sortens man som får en kvinna att lämna allt.

62 Jag skriver här ner händelserna så som det hela utspelade sig. Jag kommer inte att kommentera min åtrås obetvinglighet – den hör förmodligen hemma i det heligas domäner. Jag vill bara försöka demontera katastrofens mekanik. Förstå varför jag, senare, för evigt skar ett snitt i hjärtat hos dem jag älskade.

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 26

61 Jag tror att man faller för någon på grund av en bit tomhet som man har inom sig. Ett mellanrum man inte kan se med blotta ögat. En hunger som aldrig stillats. Det är det slumpartade – ibland förtjusande, ibland brutala – uppdykandet av ett löfte om mättnad som får gapet att framträda, som kastar ljus över det vi saknar och ifrågasätter allt det vi tagit för självklart och orubbligt – äktenskap, trohet, moderskap –, detta oväntade, nästan mystiska uppdykande som genast avslöjar oss för oss själva lika mycket som det skrämmer oss, som ger oss vingar för tomrummet, som retar vår aptit och brådska att leva, för om vi tidigare antagit att ingenting varar för evigt vet vi nu detta säkert, precis som vi vet att det inte finns ett enda minne vi kan ta med oss, ingen smekning, ingen eftersmak av hud, ingen smak av blod, inget leende, inga hårda ord, ingen känsla av oanständighet, ingen förnedring: vi upptäcker plötsligt att nuet är den enda möjliga evigheten. Det var min mans närsynthet och följaktligen hans så milda, välvilliga blick som hade närt mig i början, som hade fyllt mig, gjort mig vackrare. Det var sättet som den här mannen, på ett brasseri i Lille, torkade sig om läpparna med en vit servett, 26

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 27

b r as seri e an dré

mycket noggrant, sättet på vilket servetten, på något vis sensuell, gled likt ett lakan som faller – avslöjande hans mun, en saftig jordgubbe – som fick mig att lägga märke till hur hungrig jag var.

60 Jag ville inte ha en älskare. Jag ville ha ett rus.

59 Dagen efter gick jag tillbaka till Rue de Béthune. Jag tvekade trots allt innan jag gick in på brasseriet, var nära att låta bli. Då var jag en gift kvinna, en hängiven mamma; jag var fortfarande en älskad kvinna, en trogen kvinna – varför utsätta mig för en främling, försöka bli sedd av honom. Varför dessa stickningar i fingrarna. I bröstvårtorna. Min mamma satt på en massa hårda ord för sådana kvinnor. Hon kallade dem ”ovärdiga”. Hon kallade dem ”depraverade”. ”Lösaktiga” – eftersom ”horor” är ett fult ord. 27

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 28

da n sa vid vu lka n e n s r a nd

Jag gick in. Trots fördömandena. Trots spottloskorna. Jag såg honom direkt, längre bort bakom de högljudda gästerna, de diskreta återseendena, de mekaniska servitörerna som besitter den avskyvärda förmågan att bli blinda varje gång man behöver dem. Den här gången var han ensam och våra blickar möttes. Han såg för övrigt på mig snarast av misstag, misstänksamt – som när man känner sig iakttagen. Någonting djuriskt. Blicken mjuknade när han såg mitt ansikte och märkte att där inte fanns något hot, när han förstod i vilket tillstånd jag befann mig. Jag sänkte genast blicken, och jag tror att jag rodnade. En bekännelsens rodnad, redan. När jag på nytt sökte hans blick tror jag att han log, men i dag är jag inte längre säker – det var kanske något senare som han log, när jag lade en hårslinga på plats för att visa mitt ansikte, på samma sätt som man knäpper upp en klänning för att avslöja hudens blekhet, mjukheten, för att lägga ut ett spår. Det fanns plötsligt någonting kattlikt mellan oss. Någonting följsamt, flödande. Våra blickar lekte – som om de följde en osynlig boll. 28

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 29

b r as seri e an dré

De fastnade alltid precis intill stället där man förväntade sig dem, som en rysning: på axeln, halsen, på pannan, örat, kinden, inte ännu på munnen, inte ännu på handen, sedan studsade bollen iväg till mer precisa ställen, öronsnibben, näsvingen, Almásy Bosphorus, och till slut läpparna, och till slut fingrarna, och hans var smala och långa, och jag blev varm, och jag antar att han också blev varm. Då såg jag återigen på hans mun, som han så omsorgsfullt hade torkat sig om dagen innan, blicken lade sig tillrätta där likt ett huvud på insidan av en arm, vilade på den saftiga jordgubben, en frukt fylld av tjockt, kokande blod, och jag fick lust att bita i den, lust att dricka detta blod, lust efter fläckar, märken, ärr, jag fick lust att kyssa hans mun, inte honom ännu, inte mannen redan, bara sluka hans mun. Jag skulle aldrig ha kunnat föreställa mig det som hände oss sedan – ingen skulle ha kunnat det. Efter detta såg han inte på mig mer. Han avslutade leende sin måltid. Han drack några klunkar vin, sedan beställde han en espresso, fortfarande leende – han uttalade ordet espresso som en italienare. Och hans leende var hans första ord, och jag var nu en åtrådd kvinna. Plundrad. Det var denna eggande tystnad som först tog sig in i mig, sedan överväldigade mig. Jag tyckte om 29

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 30

da n sa vid vu lka n e n s r a nd

denna spänning. Detta tomrum. Jag tyckte om att för ett ögonblick vara ingenting – ingenting annat än en kvinna vid en bardisk, framför sin kopp te, framför en orörd bit av dagens paj. Jag tyckte om att han inte reste på sig, att han inte kom fram till mig, att han inte uttalade några banala, uttjatade första ord, en kaffe, vad snällt tack så mycket, men nej tack, jag dricker te, utan socker, jag tänker på vikten, tycker du om Brahms?, du påminner mig om någon. För vissa gånger är de första orden som får en att kantra brutala, otåliga och vackra: jag skulle vilja älska med dig, jag skulle vilja dricka från din mage, jag skulle vilja rymma med dig, sluka dig, men man uttalar dem inte, de gömmer sig i tystnaden, skrivna i denna blick som inte längre vilar på dig och som ändå känner dig bättre än någonting annat, bättre än du själv, denna frånvarande blick som ser dig, redan känner dig, ditt inre – det är en nästan smärtsam upplevelse. Det var exakt då, under den stunden som han inte längre såg på mig, då hans ögon inte längre talade till mig och då jag återgick till att vara bara en möjlighet, bara en kvinna bland andra, som jag insåg att jag skulle bli hans om han bad mig om det, att jag skulle ge mig likt en besegrad, och att jag skulle låta honom övervinna mina skuggor och låta oss båda förloras i hans åtrå. 30

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 31

b r as se ri e a n dré

Då reste jag mig, jag gick ut därifrån, jag kände inte hans blick i ryggen, i nacken, på min rumpa, jag kände ingenting som brände, jag vände mig inte om – och jag log för mig själv, precis som han säkert gjorde på sitt håll samtidigt, framför sin espresso, med den lilla varma, tjocka koppens öra mellan sina långa smala fingrar som jag drömde om att få känna mot min hals, hur de omslöt den mjukt, fram till min extas. Tills jag blev yr. Tills jag förlorade mig helt. Utanför gick jag runt som en drucken, sliten mellan lusten att springa, att fly, att sträcka ut armarna för att bli räddad, bli uppryckt från det stundande skeppsbrottet, och lusten att skratta och dansa. Men det var tårarna som vällde fram, och jag blev rädd och började frysa för första gången, som när man går på en smal bergskam och vet att vad som än händer, kommer man att falla. Att det är över.

Dansa vid vulkanen 180403_Layout 1 2018-04-03 14:25 Sida 8