Den instängdas blick

den instängdas blick

FRED VARGAS

Den instängdas blick

Översättning: Ingrid Wikén Bonde

DECKARE

Av samma författare: Budbäraren (reviderad pocket, 2012) Okänd kontinent (2012) Mannen som vände insidan ut (reviderad pocket, 2013) I de eviga skogarna (reviderad pocket, 2013) Spökryttarna från Ordebec (2013) Cirkeltecknaren (2015) Istider (2016)

FRED VARGAS, DEN INSTÄNGDAS BLICK

Originalets titel: Quand sort la recluse Copyright © Fred Vargas and Flammarion, Paris, 2017 Translation copyright © 2018 by Sekwa förlag

Översättning: Ingrid Wikén Bonde Omslag: Pär Wickholm Omslagsbild: © CC 2.0 Författarporträtt: Astrid di Crollalanza © Flammarion Typografi och form: Sebastian Gröndahl Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2018 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-88697-12-7

Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se

i Adamsberg satt på ett av hamnpirens stenblock på G ­ rimsey och såg på när fiskarna kom hem från dagens fisketur, hur de lade till och hissade upp näten. Här på den lilla ­isländs­ka ön fick han heta ”Berg”. Vinden ligger på, det är elva grader, solen döljer sig i dis och dimma, och det stinker av fiskrens. Han har glömt att han för inte så länge sedan var kriminal­kommissarie och chef för de tjugosju poliserna på 13:e arrondissementets kriminalenhet i Paris. Hans telefon har ramlat ned i en fårlort och djuret har helt stillsamt trampat ned den med en välriktad stöt av klöven. Adamsberg uppskattade till fullo detta hittills oprövade sätt att tappa mobilen.

Också Gunnlaugur, som ägde det lilla värdshuset, kom ned till hamnen för att välja ut det bästa av fångsten till kvällens middag. Adamsberg log och vinkade åt honom. Men Gunnlaugur var inte ute efter hälsningsceremonier. Han gick rakt mot honom utan att bry sig om att man börjat ropa ut fisken och med de blonda ögonbrynen bekymrat hopdragna räckte han fram ett meddelande.

– Fyrir þig, sa han och pekade på lappen. [Till dig.]

– Ég? [Mig?] Adamsberg var ur stånd att komma ihåg de enklaste skärvor 7

av ett främmande språk. Men här hade han helt oförklarligt lyckats skaffa sig ett förråd på ett sjuttiotal ord på endast sjutton dagar. Det gällde att uttrycka sig så enkelt man kunde och med tydliga gester när man pratade med honom.

Från Paris, det här meddelandet måste komma från Paris.

Han kände sig både ilsken och ledsen och skakade på h ­ uvudet för att vägra ta emot beskedet, vände ansiktet mot havet.

Gunnlaugur envisades och vecklade upp brevet och tryckte det i handen på honom.

Kvinna överkörd. Make, älskare. Svårt fall. Närvaro önskvärd.

Information följer.

Adamsberg böjde på huvudet, öppnade handen och lät brevet flaxa iväg i vinden. Paris? Vadå Paris? Var fan låg Paris?

– Dauður maður? frågade Gunnlaugur. [En död?]

– Já.

– Ertu að fara, Berg? Ertu að fara? [Ska du åka hem, Berg?

Ska du åka?]

Adamsberg reste sig tungt och fäste blicken på den vita ­solen.

– Nei, sa han.

– Jú, Berg, suckade Gunnlaugur.

– Já, medgav Adamsberg.

Gunnlaugur dunkade honom i ryggen och drog honom med sig.

– Drekka, borða, sa han. [Dricka, äta.]

– Já.

Dunsen när planet tog mark på Roissy-Charles de Gaulle-flygplatsen utlöste ett plötsligt anfall av migrän hos honom. En sådan migrän hade han inte haft på flera år, det kändes som om man klådde upp honom ordentligt. Det var hemkomsten, 8

det var Paris som anföll, den stora stenstaden. Eller också var det allt skålande kvällen innan, då man firade av honom på värdshuset innan han skulle åka hem. Det var inga stora skålar.

Men många. Och det var sista kvällen. Och det var brennívin.

En snabb blick ut genom fönstret. Gå inte av planet, gå inte dit.

Han var framme nu. Närvaro önskvärd.

ii Tisdagen den 31 maj prick klockan nio satt sexton kriminalare från Enheten i mötesrummet, redo med datorer, pärmar och kaffekoppar. De skulle lägga fram händelseförloppet som de hade haft att hantera medan han var borta, dirigerade av kriminalinspektörerna Mordent och Danglard. Gruppens avslappnade attityd och plötsliga pratsamhet uttryckte hur nöjd man var att återse hans ansikte utan att undra det minsta huruvida vistelsen på norra Island, på den lilla dimomhöljda ön omgiven av böljande hav hade ändrat hans inställning till livet eller inte. Och om så var fallet betydde det ändå ingenting, tänkte inspektör Veyrenc som precis som sin chef hade vuxit upp på Pyrenéernas steniga mark och förstod hur han tänkte.

Han visste att med kommissarien vid rodret påminde Enheten mera om ett stort segelfartyg som ibland seglade för akterlig vind, ibland cirklade på stället med firad segelmassa, än en kraftfull utombordare som rev upp en massa skum.

Danglard däremot var ständigt rädd att någonting skulle gå snett. Han skärskådade horisonten på jakt efter allehanda hotfulla tecken, och sargade sin själ med allt som han oroade sig för. När Adamsberg reste till Island efter en tröttsam ­utredning hade han genast drabbats av onda aningar. Att en helt vanlig 10

slutkörd människa åkte för att vila upp sig i ett dimmigt land tyckte han var ett välbetänkt val. Hellre det än att rusa iväg till söderns sol där det bländande ljuset fick minsta ojämnhet att framträda, minsta hörn på ett gruskorn, vilket inte var det minsta vilsamt. Men att en luddig person åkte till ett dimmigt land såg han som ett farligt val som kunde få oanade konsekvenser. Danglard fruktade svåra återfall som inte skulle kunna avhjälpas. Genom kemisk sammansmältning av mänsklig luddighet med ett lands dimmor skulle enligt honom Adamsberg kunna uppslukas av Island och aldrig komma tillbaka.

När han fått veta att kommissarien skulle återkomma till Paris hade han blivit en smula lugnare. Men när Adamsberg steg in i rummet med sin alltid lite vaggande gång och log mot alla i rummet och skakade hand, då vaknade Danglards oro igen.

Lättsinnigare och fladdrigare än någonsin, med ostadig blick och ett obestämt leende. Kommissarien tycktes ha tappat bort de drag av noggrannhet som trots allt brukade utgöra stommen i hans åtgärder, som stöttor, glesa men lugnande. Slapp och ryggradslös, bedömde Danglard. Rolig och fortfarande dimmfuktig, tänkte Veyrenc.

Den unge kriminalassistenten Estalère, specialist på kaffe­ ritualen som han utförde utan minsta misstag – hans enda spetskompetens ansåg merparten av kollegerna – ­skyndade sig att servera kommissarien hans kaffe med rätt mängd socker.

– Låt höra, sa Adamsberg med mjuk röst som lät som om den kom långt bortifrån, alldeles för avslappnad för en karl satt att utreda en död kvinna, trettiosju år gammal, överkörd två gånger av ett fordon med fyrhjulsdrift som krossat nacken och benen på henne.

Det hade skett för tre dagar sedan, lördag kväll, på Rue Château-des-Rentiers. Vilket château? Vilka rentierer? undrade Danglard. Det var ingen som kom ihåg det och namnet lät egendomligt idag här i södra delen av 13:e arrondissementet.

11

Han lovade sig själv att han skulle undersöka hur namnet kommit till. Ingen kunskap var överflödig enligt hans kalender­ bitarsjäl.

– Har kommissarien läst dossiern som vi skickade till flygplatsen i Reykjavik? frågade Mordent.

– Självklart, sa Adamsberg och ryckte på axlarna.

Och visst hade han läst den på flyget mellan Reykjavík och Paris. Det var bara det att han inte hade lyckats koncentrera sig. Han hade noterat att kvinnan, Laure Carvin, var mycket ­vacker. Med hjälp av det fyrhjulsdrivna fordonet hade hon mördats mellan klockan 22.10 och 22.15. Att tidpunkten för mordet kunnat fastställas så exakt berodde på offrets ­mycket regelbundna levnadsvanor. Från klockan 14:00 till 19:30 s­ ålde hon barnkläder i en lyxig butik i 15:e arrondissementet. Där­ efter ägnade hon sig åt bokföring och låste gallergrinden klockan 21:40. Hon gick över Rue Château-des-Rentiers varje dag vid samma tidpunkt, vid samma rödljus, några få steg från bostaden. Hon var gift med en rik karl, en sådan som hade ”arbetat sig upp”, men Adamsberg kom varken ihåg hans yrke eller hans bankkontonummer. Det var makens bil, den rike karlns – vad hette han i förnamn? – som hade krossat kvinnan, det rådde inget tvivel om den saken. Det satt fortfarande blod på däcken och på karrossens flyglar. Samma kväll hade Mordent och ­Justin följt de dödande hjulens färdväg med en polishund.

Hunden hade lett dem raka vägen till en liten parkering som hörde till en arkadhall trehundra meter från brottsplatsen.

Hunden var lite hysterisk av sig och hade krävt mängder med klappar och belöningar för bedriften.

Ställets innehavare kände väl till ägaren till det nedblodade fordonet: en stamkund som kom till spelhallen varje lördag kväll från omkring klockan 21 till midnatt. Om spelandet gick dåligt för honom kunde han kämpa vid sin apparat ända till stängningsdags klockan 2 på natten. Innehavaren hade pekat 12

ut mannen för dem. Han var klädd i kostym, hade lossat på slipsen och stack klart ut bland alla killar med huva och öl.

På en skärm slogs mannen frenetiskt med jättemonster och döingar som kastade sig över honom, och han måste förinta dem med kulsprutan för att bana sig väg till Svarta Kungens vridna Berg. När poliserna avbröt honom och en lade handen på hans axel skakade han vilt på huvudet utan att släppa styr­ spakarna och skrek att han verkligen inte tänkte avbryta spelet när han hade fyrtiosjutusen sexhundrafemtiotvå poäng, så ytterst nära nästa nivå, Bronsvägen, aldrig. Mordent fick överrösta oväsendet från apparaterna och kundernas skrik och lyckades till slut få honom att förstå att hans hustru just hade dött, överkörd trehundra meter från där de stod. Mannen hade nästan fallit ihop på kontrollbordet och gett upp spelet. Det hördes musik och skärmen visade texten ”Hej då, du har förlorat spelet.”

– Så maken påstår, sa Adamsberg, att han inte lämnat ­spelhallen?

– Om kommissarien har läst rapporten …, började ­Mordent.

– Jag föredrar att lyssna, avbröt Adamsberg.

– Så är det. Han säger att han inte rört sig ur fläcken.

– Och hur förklarar han att det är hans egen bil som är nedblodad?

– Jo, att det finns en älskare. Älskaren kände till hans vanor, han lånade fordonet, körde över sin älskarinna och kom tillbaka och parkerade bilen på samma ställe.

– För att maken skulle bli beskylld?

– Ja, för polisen skyller alltid på maken.

– Hurdan var han?

– Hurdå var?

– Hur reagerade han?

– Förstummad, mera chockad än ledsen. Han hämtade sig lite när han fördes till polisstationen. Paret skulle skiljas.

13

– För älskarens skull?

– Nej, sa Noël med en antydan till förakt. För att en karl som han, en advokat som tagit sig upp så högt, kände sig hindrad av en hustru av lägre klass. Om man läser mellan raderna i hans redogörelse.

– Och hustrun, tillade den blonde Justin, kände sig förnedrad för att hon inte var välkommen på alla cocktailpartyn och middagar som han gav på sin arbetsplats i 7:e arrondissementet för sina kontakter och kunder. Hon ville att han skulle ta med henne, han vägrade. Upprepade scener. Hon ”passade inte in” sa han, hon ”höll inte stilen”. Sådan är han, snubben.

– Odräglig, sa Noël.

– Han hämtade sig mer och mer, förklarade Voisenet, och han gick an som om han hade hamnat på Vägen till F ­ ängelset i sitt videospel. Han började använda alltmer invecklade uttryck, eller obegripliga.

– Det är en enkel strategi, sa Mordent och sträckte stötvis fram sin magra och långa hals ur kragen. Efter de här två veckorna uppträdde Mordent fortfarande likt en gammal vadar­ fågel som var trött på livets prövningar. Han inriktar sig på olikheten mellan honom själv, som är affärsjurist, och älskaren.

– Som är vadå?

– En arab, vilket maken från början var noga med att framhålla. Araben reparerar dryckesautomater. Han bor i det mellersta hyreshuset därborta. Nassim Bouzid, algerier, född i Frankrike, hustru och två barn.

Adamsberg tänkte säga någonting men ångrade sig. Han kunde inte gärna fråga sina medarbetare om förhöret med Nassim Bouzid, det stod förstås i rapporten. Men han mindes ingenting om denne man.

– Vad fick ni för intryck av honom? försökte han och gjorde tecken åt Estalère att komma med en kaffe till.

– Det är en snygg kille, svarade biträdande kommissarien 14

Hélène Froissy och vände sin skärm mot Adamsberg. Hon pekade på fotot av en ledsen Nassim Bouzid. Långa ögonfransar, honungsögon som nästan såg sminkade ut, mycket vita tänder och ett charmigt leende. Han är mycket omtyckt i huset där han bor, man använder honom som allt i allo. Nassim byter glödlampor, Nassim lagar vattenläckor, N ­ assim säger aldrig nej.

– Vilket får maken att dra slutsatsen att han är en svag och underdånig varelse, sa Voisenet. Började med tomma händer och har fortfarande inte uppnått någonting, som han uttryckte sig.

– Odräglig typ, upprepade Noël.

– Är maken svartsjuk? frågade Adamsberg som en smula lojt hade börjat göra anteckningar.

– Han hävdar att han inte är det, sa Froissy. Han ser ned på hennes kärleksaffär men den kommer honom väl till pass ifall det blir skilsmässa.

– Och mera? sa Adamsberg och vände sig till Mordent igen.

Du talade om strategi?

– Han förlitar sig på polisers reflexmässiga beteende, han menar att de i allmänhet är obildade, rasistiska och går efter stereotyper: inför en framgångsrik advokat med ett raffinerat språkbruk som nästan är obegripligt och ett arabiskt allt i allo kommer polisen att inrikta sig på araben.

– Vad använder han för ord, de där sofistikerade och obegripliga orden?

– Svårt att säga, svarade Voisenet, för jag förstod ju ingenting.

Ord som ”apperception”, eller vänta, hetero… ­”heteronom”.

– ”Heteronom”, syftar det på någon sexuell avvikelse? undrade Voisenet. Han sa det när han pratade om älskaren.

Alla blickar vändes mot Danglard för att söka hjälp.

– Nej, det har att göra med att inte vara autonom, självständig. Det kunde löna sig att ge igen med samma mynt när man förhör honom.

15

– Jag förlitar mig på dig, Danglard, svarade Adamsberg.

– Det ska ske, sa Danglard, med en viss lyckokänsla vid tanken på detta. Han glömde ett ögonblick Adamsbergs oroande brist på närvaro och hans amatörmässiga beteende. Det var tydligt att kommissarien inte kom ihåg mycket av rapporten som Danglard hade lagt ned så mycket omsorg på att skriva.

– Han använder en massa citat också, tillade Mercadet, nyss uppvaknad ur en stunds sömn.

Mercadet, avdelningens mycket skicklige IT-expert, endast ett litet snäpp efter Hélène Froissy, led av hypersomni. Alla, utan undantag, respekterade och till och med skyddade sin kollegas svåra handikapp. Om förhållandet nådde avdelningschefens öron skulle Mercadet omedelbart bli sparkad. Vad skulle man göra med en polis som var tredje timme drabbades av ett oemotståndligt sömnbehov?

– Och vår lärde advokat Carvin förväntar sig att man ska reagera på hans förbaskade citat, fortsatte Mercadet, att man kanske lyckas säga vem som är upphovsmannen. Han njuter av att vi är okunniga, han roar sig med att platta till oss, den saken är klar.

– Till exempel?

– Det här, sa Justin och slog upp anteckningsblocket. Beträffande Nassim Bouzid: Människan flyr inte lögnen så mycket som den skada som orsakas av lögnen.

På nytt förväntades en förklaring av Danglard som skulle befria dem från de upprepade förnedringarna som advokaten utsatte dem för. Men Danglard tyckte det var bäst att avhålla sig från att nämna upphovsmannen till citatet och placerade sig därmed i nivå med den allmänna okunskapen på Enheten.

Man insåg inte att Danglard var återhållsam, däremot förlät man honom, för man kan inte kräva av någon människa, hur lärd hon än är, att kunna allt som har stått i litteraturen.

16

– Vilket vill säga på klarspråk, sa Mordent, att vår ­advokat Carvin vänligen förser oss med ett mordmotiv för Bouzid: döda sin älskarinna för att fly undan skadan som äktenskaps­ brottet för med sig och undvika att hans familj splittras.

– Men vem har skrivit den där meningen, Danglard? frågade Estalère och bröt därmed mot den allmänna ­diskretionen med sin obotliga brist på känsla för vad som var lämpligt, eller sin envisa enfald, tänkte andra.

– Nietzsche, svarade Danglard till slut.

– Och är han någon viktig typ?

– Mycket viktig.

Adamsberg krafsade lite med pennan. Han undrade, som han ofta gjort, vad det var för avgrundsdjupt mysterium som låg till grund för Danglards fenomenala minnesförmåga.

– Jaså, svarade Estalère och såg häpen ut med vitt uppspärrade gröna ögon.

Estalère hade alltid vitt uppspärrade gröna ögon som om han hela tiden kände en gränslös förvåning över livet. Och det var ju faktiskt han som hade rätt, tänkte Adamsberg. Denna grymt krossade kvinna hade verkligen någonting som kunde göra en förstummad, med sin blick vidöppen mot natten.

– Jo, fortsatte Estalère mycket koncentrerad, för man behöver inte vara viktig för att veta att man är rädd för vad våra lögner kan ha för följder. Annars är det väl inte så allvarligt, eller hur?

– Det är sant, sa Adamsberg lugnande. Han brukade försvara den unge mannen utan att någon förstod varför.

Adamsberg lyfte blyertspennan. Han hade precis tecknat sin vän Gunnlaugurs silhuett när han övervakade fiskauktionen vid hamnen. Och måsar, svärmar av måsar.

– Vad talar för och emot, undrade han, för den ene och för den andre?

– Vad beträffar advokaten, sa Mordent, har han ett alibi i 17

spelhallen. Vilket inte är värt ett dugg, för i den där folksamlingen av bullrande och hängivna spelare som bara har ögon för sina skärmar skulle väl ingen se att han gick iväg en kvart?

Och han har ett förbannat fett bankkonto. Om han skiljer sig förlorar han hälften av fyra miljoner tvåhundratusen euro som han har stående där.

– Fyra miljoner tvåhundratusen euro? sa den blyge krimina­lassistenten Lamarre som nu yttrade sig för första gången. Hur många år skulle vi behöva jobba för att få ihop den ­summan?

– Börja inte räkna ut det, Lamarre, sa Adamsberg och höll avvärjande upp handen. Du blir bara ledsen i onödan. Fortsätt Mordent.

– Men vi har inte minsta bevis mot honom. För Nassim Bouzid är det mycket allvarligare, här finns uppenbara fakta.

Man har hittat tre vita hundhår på mattan nedanför passagerarsätet och en röd tråd som satt på bromspedalen. Enligt de första analyserna kommer hårstråna från Bouzids hund. Och tråden är identisk med trådarna i kelimmattan i hans matsal.

Beträffande bilnycklarna har han kunnat ta dubbletten hemma hos älskarinnan. Alla nycklar hänger i hallen.

– Men varför skulle han ta med sig hunden när han skulle ut och köra över älskarinnan? frågade Froissy.

– Bouzid är gift. Han kunde säga till frun att han skulle ut på kisspromenad med hunden.

– Men om hunden redan hade kissat? undrade Noël.

– Nej, sa Mordent, det var rätt tidpunkt att gå ut med hunden. Bouzid medger gärna att han gick ut men han svär att han aldrig har varit Laure Carvins älskare. Ja, han påstår till och med att han inte ens känner kvinnan. Han har kanske sett henne på gatan. Enligt honom skulle advokaten Carvin omsorgsfullt ha utsett honom till syndabock. Han skulle i förväg ha plockat hundhår och en tråd från hans matta, låset till 18

l­ägenheten går att öppna hur lätt som helst. Tycker ni inte att det låter lite krystat med de här två detaljerna?

– Det hade räckt med en, sa Adamsberg.

– Det är typiskt för personer som är överdrivet stolta över hur smarta de är, sa Danglard, de blir fartblinda, de har svårt att mäta andras förmåga och tar antingen till i överkant eller i underkant.

Tvärt emot vad de tror är deras omdöme inte tillförlitligt.

– Dessutom, sa Justin och räckte upp handen, så försäkrar Bouzid att han alltid stoppar ned hunden i en väska när han tar bilen. Och det stämmer att man inte har hittat ett enda hundhår i hans egen bil. Varken hundhår eller matthår.

– Är killarna lika långa? frågade Adamsberg och la ifrån sig porträttet på Gunnlaugur på bordet med bildsidan ned.

– Bouzid är kortare.

– Då skulle han ha behövt ändra på sätet och backspeglarna.

Hur stod de?

– De var inställda för att passa en storväxt person. Antingen tänkte Bouzid på att ändra inställningarna när han gick därifrån, eller så lät advokaten dem vara. Här är vi ­också osäkra.

– Och avtrycken i bilen? Ratt, reglage, dörrar?

– Sovit gott på flyget? undrade Veyrenc och log.

– Så kan det vara. Det stinker här.

– Ja, verkligen, det stinker. Vi står och stampar, fattar ­ingenting.

– Jag menar: det stinker bokstavligen, det luktar illa här i rummet. Känner ni ingenting?

Alla poliserna lyfte på huvudet för att fånga upp lukten.

Märkligt, tänkte Adamsberg, att människor instinktivt lyfter upp näsan tio centimeter när de ska försöka känna en lukt.

Som om tio centimeter skulle göra någon skillnad. Tack vare denna urgamla djuriska reflex såg gruppen av poliser precis ut som en flock ökenråttor som vädrade efter fiendens lukt i vinden.

19

– Det stämmer, sa Mercadet, det luktar som när det är ebb.

– Det luktar som i en gammal hamn, rättade Adamsberg.

– Det tycker jag inte alls, sa Voisenet mycket bestämt. Vi ska undersöka saken sedan.

– Vart hade vi kommit?

– Till fingeravtrycken, sa Mordent som satt på det långa bordets kortsida bredvid Danglard och inte kände någon störande lukt.

– Just det. Fortsätt Mordent.

– Fingeravtrycken, sa Mordent och synade sina anteckningar med en hägers blick, fingeravtrycken stöder varken den ena eller den andra versionen. Allt har blivit avtorkat. Antingen av Bouzid, eller av advokaten, för att sätta dit Bouzid. Och det finns inte ett hårstrå på nackstödet – Det var inte lätt det här, mumlade Mercadet. Estalère hade serverat honom två koppar extra starkt kaffe på en gång.

– Så därför bestämde vi oss för att kalla tillbaka kommissarien lite i förtid, sa Danglard.

Så det var han, konstaterade Adamsberg. Det var han som hade kallat hem honom så brådskande och slitit honom ur hans ljuva gungande på havet. Kommissarien knep ihop ögonen lite och tittade noga på sin äldste medarbetare. Danglard hade varit rädd för att Adamsberg skulle bli arg när han måste avbryta sin semester, det rådde ingen tvekan om det.

– Kan jag få se bilder på de båda männen? frågade han.

– Kommissarien har sett fotona, sa Froissy och vände sin skärm mot honom igen.

– Jag vill se dem i rörelse, under förhören.

– Under vilken del av förhören?

– Det kvittar. Du kan till och med stänga av ljudet. Jag vill bara se ansiktena och gesterna.

– Danglard stelnade till. Adamsberg hade alltid haft den förskräckliga vanan att bedöma folk efter ansiktsuttryck, att utgå 20

från det för att skilja det goda från det onda, något som Danglard brukade tycka uppriktigt illa om. Det visste Adamsberg och han kände hur upprörd hans medarbetare blev.

– Jag är ledsen, Danglard, sa han och log på det synnerligen slarviga sätt som brukade charma de tysta i gruppen och ibland avväpna dem som inte höll med. Men den här gången är det jag som har ett citat till hands till mitt försvar. Jag hittade den lilla boken kvarglömd på en stol i Reykjavik.

– Få höra då.

– Vänta lite, jag kan det inte utantill, sa han och letade i fickorna. Här: Livet vi lever skapar vår själ och själen skapar vår uppsyn.

– Balzac, brummade Danglard.

– Just det. Och du älskar Balzac.

Adamsberg log ännu bredare och vek ihop sitt papper.

– Och vad heter boken? undrade Estalère.

– Men det kan vi väl strunta i! fräste Danglard.

– Det var, sa Adamsberg och försvarade som vanligt Estalère, berättelsen om en hedersman till präst som inte var så smart och några ondsinta skitstövlar som till slut fick honom på fall.

Det utspelade sig i staden Tours, tror jag.

– Och vad heter boken?

– Det kommer jag inte ihåg, Estalère.

Estalère la besviken ifrån sig pennan. Han beundrade Adamsberg, liksom även den kraftiga poliskvinnan Retancourt, Adamsbergs fullkomliga motsats, och han försökte efterlikna kommissarien på alla sätt och vis, som till exempel genom att läsa den här boken. Han hade dock instinktivt undvikit att efterlikna Retancourt. Ty ingen man eller kvinna kunde efterlikna henne, det hade till och med den arrogante Noël till slut insett. För att få slut på diskussionen kom Danglard till den unge mannens undsättning.

– Boken heter Kyrkoherden i Tours.

21

– Tack, sa Estalère med värme och antecknade så gott han kunde. Han var dålig på att skriva eftersom han var dyslektiker.

Fast vad titeln beträffar ansträngde han sig då inte.

– Estalère, man säger inte om Balzac att han ”inte ansträngde sig”.

– Jaså, nähä. Jag ska aldrig säga så mera.

Adamsberg vände sig till Froissy.

– Sätt igång då, Froissy, sa han. Visa mig fejsen på de här två gubbarna. Och medan jag begrundar dem kan ni andra ta rast.

Tio minuter senare, när Adamsberg suttit en stund ensam framför skärmen, blev han plötsligt medveten om att han förutom de första bilderna på Carvin inte hade sett och hört någonting alls. Islänningen Brestir hade med de andra sjöbusarnas medgivande övertalat honom att följa med ut och fiska.

Utan tvivel en stor ära för en främling. En heder som vederfors gamla tiders besegrare av den demoniska ön vars svarta silhuett kunde urskiljas på några kilometers avstånd från hamnen.

Adamsberg hade fått hjälpa till att sortera fisken i nätet, kasta tillbaka de alltför små fiskarna i havet, liksom honorna som var fulla med rom och fisk som inte gick att äta. Det var på det hala däcket, med händerna i nätet, rispade av fiskfjäll, som Adamsberg hade tillbringat dessa tio minuter. Han återgick bryskt till advokaten Carvins ansikte, pausade uppspelningen och gick ut och sällade sig till sina medarbetare ute i den stora arbetslokalen.

– Nå? undrade Veyrenc.

– För tidigt att säga, slingrade sig Adamsberg. Jag måste titta igen.

– Såklart, sa Veyrenc och log. Luddig som dimma och hal som en ål, tänkte han.

Adamsberg sa till Froissy att starta om videobandet men avbröt sig.

22

– Det luktar verkligen, sa han. Och det kommer från den här lokalen.

Med näsan vädrande tio centimeter upp i luften letade sig kommissarien fram genom lokalen och följde den äckliga doften. Han stannade som en av polisens specialutbildade hundar framför Voisenets skrivbord. Voisenet var polis, en mycket bra polis till och med, men alltsedan ungdomsåren förföljd av en passion för fiskforskning som hans far häftigt hade motsatt sig, och som sonen hade fullföljt i smyg. Adamsberg hade till slut lyckats lära sig ordet ­”iktyologi”, fiskforskning. Voisenet var specialist på fiskar, särskilt sötvattensfisk. Man var van att se tidskrifter och artiklar i ämnet torna upp sig på hans bord, och Adamsberg lät det ske inom vissa gränser. Men det var första gången som en verklig och stinkande fiskodör kom från Voisenets domän. Adamsberg rundade med snabba steg skrivbordet och drog fram en stor fryspåse av plast som låg under stolen.

Voisenet var en liten karl med korta ben och svart kalufs, rund om magen och med bulliga, röda kinder. Han reste sig upp med all den värdighet som hans figur tillät. Hela hans hållning uttryckte att han var en hånad, orättvist beskylld man.

– Det är ett privat föremål, kommissarien, sa han med hög röst.

Adamsberg slet med ett kort ryck upp påsens förslutning och öppnade den på vid gavel. Han ryckte till och släppte alltsammans. Det föll till marken med ett tungt och mjukt ljud.

Det var flera år sedan kommissarien hade reagerat så kraftigt på någonting. Han var inte överkänslig av sig, snarare tvärtom, det låg inte för honom. Men förutom den vidriga stanken som steg upp ur påsen hade åsynen av dess innehåll chockat honom. Ett motbjudande fiskhuvud med stelt stirrande ögon och en jättestor käft full med skräckinjagande nålar till tänder.

– Vad är det här för skit? skrek han.

– Det är min fiskhandlare, började Voisenet.

23

– Det här är inte din fiskhandlare!

– Det är en muräna från Atlanten med marmorerat skinn, svarade Voisenet stolt. Eller snarare ett huvud av muräna med sexton centimeter av kroppen. Och det är ingalunda skit, det är ett magnifikt exemplar av en 155 centimeter lång hane.

Adamsbergs häftiga reaktion var så ovanlig att poliserna chockade och mumlande slingrade sig fram för att titta på djuret med handen för näsan och sedan snabbt vände sig bort. Till och med den härdade Noël muttrade: ”För en gångs skull kan man säga att naturen har misslyckats.” Endast den bastanta och robusta Retancourt visade inte någon reaktion inför det otäcka huvudet utan gick oberörd tillbaka till sin arbetsplats. Danglard smålog förstulet, förtjust över denna omskakande händelse vilken enligt honom bryskt skulle återföra kommissarien till jorden, till verklighetens känslostormar. Adamsberg å sin sida var arg på sig själv. Han ångrade att han hade åkt hem från Grimsey, han ångrade att han hade ryckt till så häftigt, att han hade skrikit, och han var ledsen över att han bara med största motvilja lyckades engagera sig i den lilla kvinnans grymma död under det där fordonets fyra hjul.

– Men det är ju faktiskt en stor grej, en muräna, sa Estalère häpnare än någonsin.

Voisenet plockade med värdighet upp sin påse.

– Jag tar hem den till mig, sa han och mätte kollegerna med en blick som sa att de var ett gäng inskränkta antagonister, fångna i förutfattade meningar.

– Bra tänkt, sa Adamsberg, som nästan lugnat ned sig. Din hustru kommer att uppskatta presenten.

– Jag ska låta tillaga den hos min mamma.

– Det låter klokt. Endast mödrar kan förlåta allt.

– Den var dyr, hävdade Voisenet som ville framhålla hur märkvärdig hans fisk var. Min fiskhandlare lägger ibland fram ovanliga fiskar. För två månader sedan hade han en hel svärd24

fisk, med ett meterlångt svärd. Ett fantastiskt exemplar. Men jag hade inte råd att unna mig den. Muränan fick jag ett bra pris på, eftersom den hade börjat ruttna. Jag slog till direkt.

– Vi förstår, sa Adamsberg. Ta bort det här otyget omedelbart, Voisenet. Det hade varit bättre att placera det ute på gården. Vi får vädra i tre dagar.

– På gården? Så att någon kommer och snor den för mig?

– En muräna är ju faktiskt inte vad som helst, upprepade Estalère.

Voisenet gjorde ett tacksamt tecken till den unge mannen.

Han slank in bakom skrivbordet och släckte ned datorskärmen med ett snabbt klick, nästan förstulet. Sedan lämnade han arbetsplatsen utan elegans - han saknade den egenskapen – men med viss bravur medan han balanserade sitt tunga byte på armen och lämnade den okunniga kamrathopen. Kunde man vänta sig annat av poliser?

– Ni andra, ni får öppna alla fönster på vid gavel, beordrade Adamsberg. Nu ska vi spela den här videon från början, ­Froissy.

– Har kommissarien sett någonting?

– Kanske det, ljög Adamsberg. Vänta ett ögonblick.

Full av misstankar rundade kommissarien på nytt sin iktyologiska kollegas skrivbord. Varför hade Voisenet släckt ned sin skärm innan han gick? Han tände skärmen igen och tog fram den senast framtagna sidan. Han såg varken till muränor eller polisnoteringar. Men däremot ett foto av en liten brun spindel som verkade helt ointressant. Förargad gick han tillbaka sida för sida som hade klickats fram på nätet av hans medarbetare.

Spindel, samma spindel om och om igen, zoologiska artiklar, förekomst i Frankrike, levnadssätt och föda, farlighet, reproduktionsperioder och nya tidningsartiklar med skrämmande rubriker: Den instängda spindelns återkomst? En person biten 25

av reclusa i Carcassonne. – Bör vi frukta den återuppståndna brunspindeln? Ytterligare ett dödsfall i Orange.

Adamsberg pausade apparaten. Froissy stod elegant, rakryggad och smal och väntade. Med tanke på de mängder med mat som hon, jagad av våldsam prestationsångest, satte i sig, var hennes perfekta figur en gåta.

– Jag skulle vilja att du kopierade de webbsidor som ­Voisenet har plockat fram de senaste tre veckorna. De som handlar om en spindel.

– Vad då för spindel?

– Reclusan, den instängda. Eller fiolspindeln som den också kallas. Känner du till den?

– Ingen aning om en sådan spindel.

– Spindlar är inte vår kollegas forskningsområde. Han har underhållit oss mycket med berättelser om kråkor, muslortar och fisklortar, det är klart. Men aldrig om spindlar. Jag skulle vilja veta vart vår vän är på väg.

– Det är inte särskilt schysst att rota i en kollegas dator.

– Inte särskilt. Men jag skulle vilja se vad han kommit fram till. Går det att föra över hans dokument till mitt skrivbord?

– Självklart.

– Bra, Froissy. Och lämna inga spår efter dig.

– Jag lämnar aldrig spår. Och vad ska jag svara kollegerna när de frågar vad jag sysslar med på Voisenets dator?

– Säg att han har talat om att det finns en bugg. Du passar på att åtgärda den nu när han är borta.

– Hans skrivbord luktar konstigt.

– Jag vet, Froissy, jag vet det.

iii Den här gången lyckades Adamsberg koncentrera sig på förhören med proletären Nassim Bouzid och den dryge juristen Carvin. Han spelade flera gånger upp passager där advokaten helt ogenerat ägnade sig åt att manifestera sin överlägsna och cyniska attityd. Hans ”strategi”, hade Mordent kallat den, men framförallt visade den hans karaktär. Adamsberg trodde att Mordent hade fel beträffande kärnan i mannens strategi.

Mordent: Era kontoutdrag visar ett saldo på fyra miljoner tvåhundrasjuttiosextusen euro. Det är betydligt mer än vad ni hade för bara sju år sedan.

Carvin: Har ni hört talas om hur många skatteflyktingar som flyttar tillbaka? Och som anstränger sig att förhandla fram ett så bra skatteavtal som möjligt med Staten? Det är rena rama lördagsgodiset för jurister, lita på det. Det behövs skickligt folk.

De ska kunna lagen, men framförallt ska de vara smarta nog att hitta luckorna i den. Lagens bokstav och anda, hört talas om det?

Jag för min del föredrar andan, i dess oändliga elasticitet.

Voisenet: …

Carvin: Men jag förstår inte vad det har med min hustrus död att göra.

Mordent: Jo, jag undrar hur det kommer sig att ni med 27

så mycket pengar på banken envisas med att hyra den här ­trerummaren på nedre botten i den tråkiga Bourgeons­gränden.

Carvin: Vad har det för betydelse? Jag är på kontoret hela dagarna, inklusive helgerna. Jag kommer hem sent och bara sover där.

Voisenet: Äter ni middag hemma?

Carvin: Mycket sällan. Min hustru är bra på att laga mat, men man måste odla sitt nätverk. Nätverket är trädgården.

– En grov anspelning på Voltaire, muttrade Danglard som hade smugit sig in bakom Adamsberg. Som om den här inbilske typen kunde citera Voltaire korrekt.

– Odräglig, sa Adamsberg.

– Men han lyckas täppa till munnen på Voisenet.

Voisenet: …

Carvin: Strunt i det, inspektören. Jag förväntar mig att ni ska förklara sambandet med mordet på min hustru.

Mordent: Som kom ”så väl till pass”.

Man såg hur Carvin ryckte på axlarna. Danglard rynkade näsan.

– Bra försök, sa han, men fel tillfälle. Han har sopat golvet med båda två.

– Varför gick inte du in istället, Danglard?

– Jag ville att Carvin skulle få visa upp hela sitt ­sortiment av härskartekniker. Mot snutar, och kanske mot hustrun. Att han på det här sättet skulle avslöja det våld han i hemlighet är kapabel till. Men jag förstår inte vad han vill åstadkomma med det. Att förnedra snutar hjälper honom inte precis att göra dem till sina bundsförvanter, tvärtom.

– Han förnedrar dem inte, Danglard, han dominerar dem.

Det är en helt annan sak. Vår zoolog Voisenet ­skulle säga att snutflocken underordnar sig den dominerande hannens vilja, 28

alltså Carvins. Det beror på att Carvin har b ­ esegrat vår Enhets dominerande hanne – inspektör Mordent, hierarkiskt talat. Du kan inte påverkas av Carvins attacker, för du är själv en dominerande hanne.

– Är jag? frågade Danglard.

– Já, sa Adamsberg.

Danglard blev mycket fundersam eftersom han betraktade hela sitt liv som en kedja av ångestmoment och oförmågor, undantaget de fem barnen.

– Det var utan tvekan fel av dig att inte ta kommandot vid det här förhöret, Danglard. Du skulle ha sopat golvet med advokaten och Enheten skulle ha känt sig starkare. De försöker visserligen se på honom ovanifrån, säga att han är ”odräglig” – vilket är helt riktigt – men han är till stor del deras överman.

Och därför är de inte så bra på att dra slutsatser beträffande vem som har begått det här mordet.

– Man är inte dominant bara för att man kan citera lite Voltaire och Nietzsche då och då.

– Det beror helt på situationen. I det här fallet siktar han in sig på att en polisenhet inte precis är ett ställe som bubblar av kultur. Det är det vapen som han använder mot oss, han siktar på den svaga punkten. För tusan, du borde ha gått i clinch med honom, Danglard.

– Ledsen, men så såg inte jag på saken.

– Det är inte för sent.

– Mordent: Men er hustru gick till och från bostaden morgnar och kvällar. I hur många år?

Carvin: I över femton års tid.

Mordent: Tänkte ni aldrig på att se till att hon fick en bostad med lite mera sol, i ett kvarter som var mindre folktomt när hon kom hem på kvällen?

Carvin: Snälla inspektören, man drar inte loss en mollusk från dess klippa.

29

Mordent: Vad menar ni med det?

Carvin: Om jag hade varit dum nog att slita upp min hustru ur den här miljön skulle jag ha huggit av hennes rötter lika effektivt som om jag hade använt en yxa. Det är för hennes skull som jag har behållit den här lägenheten. Hon skulle ha förlorat allt psykosocialt stöd under finkvarterens ljuskronor.

Voisenet: Så ni tror inte på förmågan att anpassa sig? Det är ju en av definitionerna på intelligens.

– Voisenet försöker ta tillbaka ledningen, sa Adamsberg. Han är på sitt område: smådjur.

– Men det leder ingen vart.

– Jag såg det. Jag har tittat på det här avsnittet två gånger.

Carvin: Min hustru var inte intelligent, kommissarien.

Mordent: Men varför gifte ni er med henne?

Carvin: För hennes skratt. Själv har jag inte något skratt. Men det här livgivande skrattet drog till sig alla och envar, till och med araben. Det var inte något vulgärt skratt, som en fors, ett vattenfall, det var som ett pärlande regn, en pointillistisk tavla, en Seurat, ni vet.

Mordent: …

Carvin: Och jag kommer att sakna det där skrattet.

Voisenet: Inte lika mycket som de två miljonerna som hon skulle ha fått med sig ifall ni hade skiljts.

Carvin: Ett livgivande skratt kan inte uttryckas i siffror. Till och med om vi hade skilt oss – och så långt hade vi inte kommit än – hade jag fortsatt att ta för mig av det skrattet.

– Jag har sett tillräckligt nu, sa Adamsberg och stoppade videon med ett klick.

– Men Nassim Bouzid?

– Är jag färdig med.

30

– Jaha, och vad säger du om de här båda typerna? Om deras ”fejs”?

– Det finns tecken, rynkor, märken, gester. Men det räcker inte. Innan jag kom till Enheten i morse gick jag sträckan mellan spelhallen och mordplatsen fram och tillbaka, på bakgatorna. Det finns en intressant grej.

– Vi har redan mätt sträckan med kronometer.

– Det är inte det, Danglard. Det handlar om grus som ligger kvar på ett gatuarbete.

– Jaha?

– Jo, vi är väl överens om att det bland miljarder gråsuggor som lever på jorden inte finns två stycken som är helt lika ­varandra?

– Tja. – Detsamma gäller bilförare. Det finns inte två stycken som är exakt lika varandra. Kalla hit gråsugga nummer ett, Carvin, till klockan 14, sedan gråsugga nummer två, Bouzid till klockan 15. Vi ska ta en liten rundtur. Och se till att kriminalteknikerna är här när vi kommer tillbaka.

– Okej, vi hinner gå och äta lunch.

– Drekka, borða, sa Adamsberg och log.

Okej, tänkte Danglard. Adamsberg talade isländska – och hur hade han lärt sig de här tre orden? Men det verkade som om han efter incidenten med muränan hade återvänt en smula till dem.

– En helt annan sak, Danglard, sa Adamsberg och reste sig upp. Klockan 14.39, när jag kommer tillbaka efter att ha kört sträckan med Carvin, ska du ta in honom för förhör. Men den här gången ska du slå honom med hans egna medel. Jag vill att han plockas ned en smula från sin piedestal. Sedan ska du dela ut protokollet till hela enheten. Det kommer att få dem på rätt tankar igen. Jag vill att varje polis ser exakt likadant på honom som på Nassim Bouzid. Ta hans egna vapen och krossa honom.

31

Danglard gick ut med lite mindre håglösa steg än vanligt, med benen lite rakare, en smula uppmuntrad av sin nya status som ”dominant hanne”, som han inte trodde ett dugg på.

Han hade verkligen inte fattat det här med gruskorn.

iv Carvin var en ganska lugn person, hade inte kort stubin, och när Lamarre och Kernorkian kom till hans kontor för att ta honom till polisstationen och avbröt honom mitt i hans arbete bad han om fem minuter för att stänga ned en sida och följde med utan att bråka.

– Vad gäller saken den här gången? undrade han.

– Det är kommissarien, började Kernorkian att förklara.

– Jaså han? Så han är tillbaka nu? Jag har hört talas om ­honom.

– Han vill träffa er, er och Nassim Bouzid.

– Ja, det är ju helt naturligt. Jag är beredd att tala med honom så mycket han vill.

– Jag tror inte att han vill prata, han vill ta en runda med bilen med er.

– Det var lite mindre naturligt. Men jag antar att han vet vad han gör.

Adamsberg hade ätit lunch på kontoret. Den här gången läste han på nytt rapporten som han hade fått på flygplatsen i Reyk­ javik. Han stod upp medan han läste, precis som han ­brukade, och gick fram och tillbaka i rummet. Det hände sällan att 33

k­ ommissarien arbetade sittande på en stol om han kunde undvika det. Medan han läste och med låg röst mumlade varje ord – vilket tog sin lilla tid – kunde han inte förhindra att Voisenets lilla spindel promenerade genom hans tankar från vänster till höger. Den promenerade försiktigt som om den inte ville bli sedd, som om den inte ville störa. Men störde, det gjorde den, nu när Adamsberg visste att den tack vare Froissys omsorger bodde i hans egen dator. Han la rapporten på bordet och slog på skärmen. Det var lika bra att gå till botten med den här spindeln så att han kunde strunta i den sedan. Lika bra att veta vad Voisenet höll på med beträffande det här djuret, så sent som idag på morgonen när han egentligen borde ha koncentrerat sig på det kommande sammanträdet och varit upptagen med att administrera sin ruttnande muräna. Så varför hade han då mot bättre vetande lagt upp en ny bild på spindeln?

Fortfarande stående öppnade han mappen som Froissy hade fört över och kollade historiken: Voisenet hade studerat sin spindel i arton dagar. Idag på morgonen hade han läst de viktigaste lokaltidningarna från Languedoc-Roussillon och på nytt kollat igenom flera diskussionsforum där man tog upp ämnet. Där debatterades lidelsefullt om spindeln. I diskussionen deltog människor som var skrämda, pseudokännare, pragmatiker, ekologer, alarmister. Voisenet hade också laddat ned nyheter från förra sommaren, där sex icke dödliga bett av spindeln i en och samma region hade lyckats sprida panik ända upp till några rikstäckande dagstidningar. Alltsammans för att det surrade ett illavarslande rykte, vars ursprung var oklart: Hade Nordamerikas bruna loxosceles reclusa visat sig i Frankrike?

Man antog att den var farlig. Var fanns den och hur många fanns det? Stor uppståndelse ända tills en verklig specialist blandade sig i och definitivt satte punkt: nej, den amerikanska spindeln hade inte satt foten i Frankrike. Men däremot hade en kusin till spindeln alltid bott i sydöstra delen av landet, men 34

den var inte dödlig. Dessutom levde den i sitt hål och var jätterädd och inte aggressiv, och riskerna för att en människa skulle träffa på den var ytterst små. Det var den som det handlade om och ingen annan, Loxosceles rufescens – Adamsberg lyckades inte mumla dess namn. Så var det med det. Ända tills den lilla spindeln under våren bet två gamlingar.

Men den här gången dog offren. Den här gången hade spindeln faktiskt dödat människor. Men dödsfallen, förklarade några, berodde bara på att offren var så gamla. De båda dödsfallen hade på nytt väckt en polemik till liv som vid det här laget omfattade över hundra sidor, efter vad Adamsberg kunde avgöra i en hast. Han kastade ett öga på datorns klocka. 13:53, snart skulle Carvin kliva in i lokalerna. Han gick genom det stora kontorslandskapet som fortfarande stank trots de öppnade fönstren och valde i skåpet ut nycklarna till den enda prestige­ bil som Enheten ägde. Vad var det som Voisenet tyckte var så märkvärdigt med den här förbaskade spindeln? Två gubbar hade dött, visst, deras försvagade immunförsvar hade inte klarat giftet, okej, men måste då ändå kriminalinspektören sedan arton dagar tillbaka dagligen övervaka situationen? Om det inte var för att något av offren var en närstående till honom, en vän, en släkting. Adamsberg sjasade undan spindeln och skyndade sig att möta advokaten ute på trottoaren innan poliserna, glömska om situationen, lät honom fortsätta in i det illaluktande utrymme som deras gemensamma arbetslokal hade blivit.

–Tar kommissarien fram finbilen till honom? sa Retancourt i förbifarten. Är kommissarien också imponerad av juris kandidaten Carvins höga status?

Adamsberg lutade sig ned och smålog mot henne.

– Har du redan glömt mig, Retancourt? Det var ju bara sjutton dagar sedan.

– Nej. Jag måste alltså ha missat någonting.

35

– Ja, Retancourt. Gruskornen. På sträckan som leder till ­arkadhallen.

– Gruskornen, upprepade hon fundersamt. Kommissarien kunde möjligen inte tala om lite mer för mig.

– Jodå. Det finns inte två gråsuggor eller två bilförare som är exakt lika här på jorden, det var allt.

– Det var allt. Och Danglard som var rädd att kommissarien hade gått och blivit annorlunda.

– Jag har alldeles säkert blivit värre, men inte så väldigt ­allvarligt. Hör nu här, la han till och balanserade b ­ ilnycklarna på fingertopparna, vad tror du om att tappa bort dubbletten till de här bilnycklarna? Det är en allvarligt menad fråga.

– Och enkel. Reservnyckeln till bilen får aldrig tappas bort, kommissarien.

– Och om man gör det ändå?

– Då letar men efter den tills man faller död ned. Dubbletten till bilnycklarna utgör en del av de föremål som gör oss till idioter.

– Jag tappade mobilen på Grimsey.

– Var någonstans?

– I en bajshög där ett får trampade ned den med klöven.

– Och kommissarien försökte inte dra upp den tills kommissarien föll död ned?

– Underskatta inte kraften i en fårklöv, Retancourt. Den bröts säkert itu.

– Så nu har kommissarien inte någon telefon?

– Jo, jag tog kattens. Ja, den som ligger på kopiatorn bredvid katten. Den som inte funkar. Jag tror att katten har pinkat på den vid något tillfälle. Jag tror att mina mobiler är dömda att drabbas av ett öde i avföringens tecken. Jag vet inte hur jag ska uppfatta det.

– Katten har inte rört mobilen, invände Retancourt. Hon försvarade katten – som hette Bollen – som sin ögonsten. Men 36

det är sant att den mobilen skriver ”i” i stället för ”e” och ”o” i stället för ”p”.

– Just det. Så om du får ett meddelande som lyder ”si uoo” så är det nog från mig.

– Det underlättar jobbet. Inget allvarligt.

– Inget alls.

– Hur står det till med dem? frågade hon och sänkte rösten.

Gunnlaugur, Rögnvar, Brestir …?

– De hälsar. Tro det eller ej, men Rögnvar har graverat in ”Retancourt” på bladet på en åra.

Adamsberg var lycklig över att träffa Retancourt igen, men han hade inte kunnat säga det till henne utom med några gester.

Det hände att denna ”mångsidiga gudinna” som han kallade henne, en och åttiofem lång, hundratio kilo tung, med energin hos tio karlar, imponerade så starkt på honom att han förlorade sin naturliga otvungenhet. ­Retancourt var utrustad med en makalös fysisk styrka och en orubblig psykisk motståndskraft och Adamsberg såg henne som ett sagoträd: ett sådant där träd på vars grenar hela krimgruppen kunde finna en trygg tillflykt ifall man hade gått vilse en natt i en stor skog som skakades av ­stormen. En keltisk ek. Dessa ovanliga egenskaper gjorde att Retancourt inte försökte sig på några kvinnliga förförelseknep.

Noël underlät inte att ibland ganska ofint påminna henne om det. Retancourt hade dock fina drag i ett ansikte som var nästan fyrkantigt.

Han parkerade den svarta, blänkande bilen framför Kriminal­ enheten i samma ögonblick som Kernorkian och Lamarre kom med Carvin som hastigt mönstrade kommissarien. Dennes trådslitna svarta byxor och jacka, hans gamla T-shirt som eventuellt varit grå, eller kanske blå, ingenting stämde med den bild som Carvin förväntade sig av Kriminalenhetens mycket omtalade och uppskattade chef. Carvin räckte fram handen.

37

– Det sägs att kommissarien vill ta mig med på en runda?

Utan att avvakta svar satte Carvin kurs mot passagerar­platsen.

– Herr Carvin, sa Adamsberg och räckte honom nycklarna, jag skulle vilja att ni körde bilen.

– Jaha? Ska ni testa hur pass bra jag kör?

– Just det.

– Gärna för mig, sa advokaten och gick runt fordonet.

Carvin lyckades inte släppa sin lätt utmanande ton men Adamsberg tyckte att han var mera tillmötesgående mot honom än mot hans medarbetare. För denne man som ständigt var ute efter att dominera var Adamsberg i chefsposition, och rent instinktivt insåg han att det var säkrast att hålla avstånd.

Man kan inte strunta i en chefsperson bara för att han är klädd i en gammal bomullsjacka och är liten till växten.

– Den här bilen hör väl knappast till er kriminalenhet, sa advokaten när han gled in bakom ratten. Eller så ljuger man om polisens dåliga resurser.

– Bilen tillhör högste chefen, sa Adamsberg och knäppte fast säkerhetsbältet. Jag tror att ni kör bra men fort. Och jag måste rapportera till chefen i kväll att bilen är hel. Så var vänlig och tänk på det.

– Carvin satte nyckeln i kontakten och log.

– Lita på mig. Vart ska vi?

– Till spelhallens parkering.

– Och sedan till stället där min hustru blev mördad?

– Ja, till att börja med.

Advokaten körde ut på gatan, signalerade med blinkersen utan att ens leta efter den, och svängde åt vänster.

– Jag antar att ni kommer att leka den här lilla leken med den där Bouzim också?

– Bouzid. Ja, självklart.

– Jag tillstår att jag inte förstår vart ni vill komma, kommissarien.

38

– Det förstår jag inte heller alltid själv, om det kan vara till någon tröst.

– Jag är inte orolig. Bra bil, mycket bra bil.

– Så ni tycker om bilar?

– Ja, vilken karl gör inte det?

– Inte jag till exempel. Jag bryr mig inte om bilar.

Efter att ha parkerat bilen mittemot spelhallen och s­ edan ha svängt upp på Rue Château-des-Rentiers, stannade ­Carvin vid trafikljuset där hans bil hade kört över hans hustru.

– Sådär, kommissarien. Och nu då?

– Kör tillbaka till spelhallen som mördaren gjorde.

Adamsberg kunde läsa på advokatens läppar hur mycket han föraktade kommissariens enkla knep.

– Och vilken väg vill ni att jag ska köra?

– Ta smågatorna. Ta första gatan till höger och sväng sedan tre gånger åt höger så är vi framme.

– Okej.

– Se upp, det pågår ett gatuarbete på Rue de l’Ormier, gatan är en smula gropig där.

– Var inte orolig, jag ska inte förstöra kommissariens bil, sa Carvin och startade.

Efter fyra minuter kom de på nytt förbi spelhallen. Adamsberg vinkade att de skulle fortsätta tillbaka till polisstationen.

– Varsågod och stig på, sa han. Inspektören skulle vilja prata med er.

– Inte ni?

– Nej, inte jag.

– Inspektören? Jag har redan talat med honom jag vet inte hur många gånger.

– Det är inte samma person.

– Det luktar inne hos er, påpekade Carvin och lyfte upp ­huvudet.

39

– Vi fick en leverans, sa Adamsberg.

Danglard kom och presenterade sig. Carvin uppskattade den välskräddade engelska kostym som bars av denne man som annars var ganska ful med alldeles för ljusa blå ögon, gängliga ben och krokig rygg. Men Adamsberg la märke till en viss bävan hos advokaten, och den berodde ingalunda på intendentens klädsel. Carvin kände på sig att Danglard var en helt annan fiende än de som han hittills hade sopat golvet med.

– Nassim Bouzid är här nu, kommissarien, meddelade Danglard.

– Utmärkt, jag åker genast iväg med honom.

De båda misstänkta möttes i kontorslandskapet, den ene bakom Danglard, den andre bakom Adamsberg.

– Bouzim, din förbannade skitstövel! skrek advokaten. Vad hade hon gjort dig, va? Ditt as, din obildade typ! Vad heter din klan? Hashashinerna? Mordänglarna?

Adamsberg och Danglard slet varsin karl i armen, understödda av Retancourt och Lamarre som kom springande. Det var Bouzid som råkade ut för Retancourt. Hon fick honom att springa sex meter baklänges utan att man fattade hur det gick till.

– Jag känner inte ens din fru! skrek Bouzid.

– Din eländiga lögnhals! Står det inte i Koranen att det är förbjudet att ljuga?

– Vad får dig att tro att jag kan Koranen? Jag tror inte ens på Gud, din idiot!

– Jag ska döda dig, Bouzim!

De lyckades skilja de två männen åt och Adamsberg ägnade fem hela minuter åt att lugna ned Nassim Bouzid utanför på trottoaren. Bouzid upprepade precis som ett litet barn med darr på rösten att ”det var han som började”. Kommissarien placerade honom på förarsätet och väntade på att mannen skulle bli så pass lugn att han kunde ratta bilen.

40

Han lät honom köra samma sträcka som advokaten, med den skillnaden att han lät honom köra den två gånger. Innan de startade tog Bouzid tid på sig att ta reda på var alla r­ eglagen satt och till skillnad från advokaten pratade han oavbrutet hela tiden medan han körde sträckan som Adamsberg måste ange för honom, precis som han hade visat Carvin. Han pratade om sin familj, om sitt jobb, om den här fittan till advokat, om den överkörda kvinnan, hon var inte alls hans älskarinna, han hade aldrig sett henne. Det är ju förfärligt att köra över en kvinna på det sättet, eller hur? Han bedrog inte sin hustru, nej, aldrig, hur skulle han ha hunnit det? Och hustrun, ja, det var nackdelen med henne, hon kollade honom hela tiden. Alltså? Hur skulle han ha burit sig åt? Han hade aldrig blivit skickad att reparera någonting i den där butiken där kvinnan arbetade. Han uppträdde hur tjänstvilligt som helst, på tok för snällt, gick till och med så långt att han erbjöd sig att hjälpa till gratis ifall Enhetens dryckesautomat gick sönder. Det gick inte längre att få soppa ur automaten men det struntade alla i.

När han kom tillbaka överlämnade Adamsberg fordonet till kriminalteknikerna och förklarade i detalj vad han förväntade sig av dem, både beträffande chefsfordonet och det fyrhjulsdrivna. En enda sak, och det fort. Danglard kom ut från sitt rum med en antydan till rosor på kinderna och ledsagade advokaten till utgången. Carvin gick med spända käkar, undvek att titta på någon och hälsade endast på kommissarien när han passerade. Matchen hade helt klart vunnits med 10-0 av Danglard och den hade alldeles säkert spelats ytterst grannlaga, det var Adamsberg säker på. Den som griper till svärd skall med svärd dödas.

Adamsberg gick en stund med korsade armar fram och tillbaka i kontorslandskapet. Under tiden hade Voisenet återkommit till sitt skrivbord och när han beträdde lokalen hade han insett 41

att den faktiskt luktade starkt av gammal hamn. Eftersom alla fönster var öppna drog en stark luftström fram över arbetsborden och alla hade försökt se till att deras mappar låg stadigt, några med hjälp av pennfodral, andra med hjälp av sina skor, eller med konservburkar som de snott ur Froissys förråd; vildsvinspatéer, ankmousser med grönpeppar. Denna nya oregelbundna ordning på borden fick helheten att se ut som ett loppis eller en välgörenhetsbasar. Adamsberg hoppades innerligt att kriminalchefen inte plötsligt skulle få för sig att själv komma och hämta sitt fordon och då upptäcka att halva Enheten satt skolös i en stinkande arbetslokal.

– Froissy, sa han, se till att hela gruppen får en kopia av proto­kollet från Danglards förhör med Carvin. Det kommer att pigga upp, missa inte det. Men innan du gör det vill jag ha en förstoring av Carvins händer under första förhöret med honom, en stor bild, så tydlig som möjligt av hans fingertoppar, det vill säga av hans naglar.

Froissy arbetade snabbt och efter några minuter visade hon upp en vänsterhand för Adamsberg.

– Jag får bättre resultat om jag tar varje hand för sig, förklarade hon.

– Kan du skärpa kontrasterna?

Froissy gjorde sitt bästa.

– Förstora mera.

Adamsberg lutade sig länge över skärmen och rätade nöjd upp sig.

– Var snäll och upprepa proceduren med den högra ­handen.

– Det är på gång, kommissarien. Vad letar vi efter?

– Har du lagt märke till att han har kupiga naglar? Jag menar att naglarna har en tendens att sluta sig som snäckor kring finger­topparna på honom. Ser du det? Det är mycket sympatiska nageltyper för oss poliser, för de samlar lättare spår än andra naglar.

42

– Vadå för spår?

– Jag letar efter jord. Riktigt brun jord.

– Jag ska se vad jag kan få fram.

– Få fram vad, Froissy?

– Att få de bruna nyanserna att framträda tydligare. Här.

– Utmärkt. Var någonstans ser du smuts?

– Under hörnen på tumnageln och ringfingrarna.

– Ja, det satt kvar idag, längs tummen. Det är ett av de svåraste hörnen att rensa, särskilt om det handlar om mjuk och klibbig jord och särskilt under en välvd nagel.

– Eller så är det motorolja.

– Nej, sa Adamsberg och knackade lätt på skärmen, det är jord. Men oavsett olja eller jord - tycker du att det är normalt hos en herre som är så noga med sitt yttre?

– Han kanske har planterat någonting. Vi är i juni nu.

– Det jobbet överlät han nog åt hustrun. Skriv ut de här förstoringarna, är du snäll! Och spela sedan upp videon med Danglards förhör. Alla kommer att bli jätteglada.

Kriminalteknikerna placerade sina fynd i god ordning på bakgården.

– Ledsen, kommissarien, sa chefen för gruppen. Vi har visserligen det här fingeravtrycket, två till och med, tumme och pekfinger, på vindrutan på chefsbilen, men ingenting på 4x4:an. Man kan inte få jackpot jämt.

– Det är utmärkt som det är. Skicka rapporten så snart som möjligt, med bilder på de båda vindrutorna.

– Det får bli i morgon, kommissarien. Vi har två brottsplatser till att titta på innan kvällen.

Kontorslokalen blev allt ödsligare, videon började i Kapitel­ salen. Adamsberg tog tag i Voisenet när han gick förbi.

–Ta med kameran, Voisenet, en liten hacka, handskar och 43

en provpåse. Jag tar med metalldetektorn. Vi ska inte gå långt bort, bara till Bourgeons återvändsgränd.

– Men kommissarien, protesterade Voisenet som undrade om det rörde sig om att ge igen för gammal ost, jag vill se Danglard sopa golvet med advokatjäveln.

– Du kommer att få se videon ensam, efteråt, och ha lika mycket glädje av den då.

Voisenet gav akt på Adamsbergs ansiktsuttryck. Men Adamsberg tycktes helt och hållet ha glömt uppträdet med muränan. Dragit ett streck över alltsammans. Det var ­snarare muränan som inte hade glömt och förlåtit när den lämnade kvar sin vämjeliga stank. Voisenet visste att kommissarien inte var den som brukade älta agg och förtret, men han hade alltid lika svårt att tro på det eftersom han själv var långsint av sig.

När de kommit fram till Carvins hyreshus tog Adamsberg en sväng in i återvändsgränden som var bred men kort och mera liknade en liten gårdsplan.

– Tre kastanjeträd, sa han. Bra. – Det hade jag kunnat tala om för dig. Om du tänker undersöka bostaden påminner jag dig om att vi fortfarande väntar på domarens formella tillstånd. Han var bortrest över helgen när det hände, och just nu går han igenom akten. Han håller på med den!

– Låt honom hålla på, Voisenet, jag behöver inte gå in.

– Så vad i hela fridens namn gör vi här?

– Jag ska passa på att fråga, Voisenet, är du bra på ­spindlar?

– Det är inte mitt område, kommissarien. Och fältet är oändligt stort. Det finns fyrtiofemtusen arter på jorden, kan man tänka sig?

– Det var synd, Voisenet. Det är inte så viktigt men jag tänkte att du skulle kunna upplysa mig. När jag kom hem från Island kollade jag nyheterna. Bland alla mord och dråp och den allt värre nedsmutsningen blev jag intresserad av en liten spindel­ historia.

44

Voisenet intog försvarsställning och rynkade de tjocka svarta ögonbrynen.

– Vadå för liten spindelhistoria?

– Den som kallas reclusa, den som har bitit till igen i Languedoc-Roussillon och som den här gången har åstadkommit två döda, sa Adamsberg och tog fram metalldetektorn ur bakluckan på bilen. Vi börjar med det här trädet, Voisenet, mitt i gränden. Vi tar bort gallren.

Voisenet såg på utan att svara medan Adamsberg satte på apparaten. Han blev lite vimmelkantig av de funderingar som framfördes av kommissarien där han flaxade fram och tillbaka mellan de tre kastanjeträden och spindeln. Han tog sig samman och följde steg för steg detektorns cirkelrörelser när den undersökte träden.

– Ingenting på det här, sa Adamsberg och rätade upp sig.

Carvin är inte så smart som jag trodde. Nu tar vi nästa, mitt­ emot huset där han bor.

– Vad letar vi efter? undrade Voisenet. En spindel av ­metall?

– Du ska få se, Voisenet, sa Adamsberg och log. Du ­kommer inte att ångra att du missade videofilmen. Så de här spindelbetten väcker inga funderingar?

– Jodå, det gör de faktiskt, sa Voisenet medan han gick runt trädet. Jag har följt diskussionen lite grand.

– Följt den mycket. Varför det, Voisenet?

– För mycket länge sedan blev min farfar biten i benet av en reclusa. Han fick kallbrand i benet, man fick kapa av det nedanför knät. Han klarade sig men med amputerat ben. Han tyckte om att springa i skymningen, ännu vid åttiosex års ålder.

Jag följde med ibland och han sa till mig: ”Hör på, min pojke, det är nu som stafettpinnen lämnas över. Hör ljudet av djur som somnar och djur som vaknar. Hör fraset av blomkronor som sluter sig.”

45

– Blomkronor?

– Ja. – Hörs det när de sluter sig?

– Nej. Och sedan, när han inte längre kunde springa, tynade han bort, han dog nio månader efter det. Jag hatar reclusor.

De båda männen stelnade till. Apparaten hade gett ifrån sig ett pip.

– Det är kanske ett mynt, sa Voisenet.

– Får jag dina handskar.

Adamsberg granskade uppmärksamt jorden i den kvarts­ cirkel som hade avtäckts.

– Där, han pekade med fingret, det ligger inga torra löv där.

Där har någon nyligen grävt.

– Men vad är det vi letar efter? ville Voisenet veta.

Kommissarien lyfte varsamt bort jorden på en yta som mätte tio gånger åtta centimeter. Sedan hejdade han sig och tittade leende på Voisenet.

– Dubletten till bilnycklarna är en del av de föremål som gör oss till idioter. Varför tappa bort dem?

Han tog bort lite mera jord och avtäckte föremålet som hans fingrar just hade grävt fram.

– Vad är det här, min käre Voisenet?

– Bilnycklar.

Ta och fotografera dem på ort och ställe. På nära håll, på medellångt håll och på avstånd.

Voisenet gjorde sig redo, sedan lyfte Adamsberg upp nycklarna ur jorden i nyckelringen. Han svängde med dem framför Voisenets ögon.

– Ta hit påsen, Voisenet. Låt jorden sitta kvar kring nyckeln, rör den inte. Nu lägger vi tillbaka gallren, städar efter oss. Ring till Enheten och låt dem på nytt slita loss Carvin från hans kontor. Grip honom.

Adamsberg rätade upp sig, borstade av byxknäna och drog 46

fingrarna genom håret för att släta till det. Lite jord fastnade i håret.

– Ibland, Voisenet, kan de saktmodiga, de passiva, de som aldrig kan säga nej och som anstränger sig för att vara andra till lags, ibland kan de döda när det plötsligt brister för dem. Så hade det kunnat vara för Bouzid.

– De passivt aggressiva.

– Just det. Men ibland är storskrävlarna, de självsäkra, de farliga faktiskt helt enkelt farliga. Så förhåller det sig med Carvin. Girigheten, som det monster den är, får ett nytt ansikte varje år.

– Det visste jag inte.

– Jo, Voisenet, sa Adamsberg och tog av sig handskarna. Ända tills allting krossas där den drar fram. I det här fallet bokstavligen. Är din muräna girig?

Voisenet ryckte på axlarna.

– Hon är en fegis. Hon gömmer sig.

– Som vår reclusa, den instängda.

– Varför har kommissarien fastnat för den här spindeln?

– Du själv då, Voisenet?

– Det har jag berättat. Men kommissarien?

– Om jag det visste, min bäste Voisenet.