Provläs - En annan himmel av Sandra Newman

”Människans medvetande och tidens gåta har fascinerat berättare i hundratals år och precis som i Orlando och Outlander är de själva kärnan i Sandra Newmans fängslande och eleganta fjärde roman.” NEW YORK TIMES BOOK REVIEW

EN ANNAN HIMMEL ROM AN

SANDRA N EWM AN

EN ANNAN HIMMEL

SANDRA NEWMAN

EN ANNAN HIMMEL ROMAN

Översättning: Cecilia Franklin

SANDRA NEWMAN, EN ANNAN HIMMEL Originalets titel: The Heavens Copyright © 2019 by Sandra Newman. Published by agreement with A.M. Heath & Co, London and Licht & Burr Literary Agency, Copenhagen.

Translation copyright © 2019 by Sekwa förlag

Versraderna ur Shakespeares Richard III är översatta av Johan Henrik Thomander.

Raderna ur Shakespeares sonett 127 är översatt av Carl Rupert Nyblom.

Raderna ur Vergilius Aeneiden är översatta av Ingvar Björkeson.

Prologen och de sista raderna i Shakespeares Romeo och Julia är översatta av Allan Berglund.

översättning: Cecilia Franklin omslag: Gretchen Mergenthaler, svensk bearbetning Magnus Petersson omslagsbilder: New York © Francesco/Fotolia Ghirlandaio, Ridolfo (1483-1561): The Nun. Florence, Galleria degli Uffizi. © 2019. Photo Scala, Florence. författarporträtt: © George Baier typografi och form: Sebastian Gröndahl typsnitt: Arno Pro tryck: Nørhaven, Danmark 2019 Första upplagan, första tryckningen isbn 978-91-87917-94-3 ETTA, en del av Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se

Till Howard

I

1

B

en träffade Kate på en fest hos en tjej. Han kände inte den rika tjejen personligen; det var en sådan där fest där ingen kände värdinnan.

Han kom dit i sällskap med en kollega till den rika flickans kusin som han omedelbart tappade bort i mängden. Det hade inletts som en middagsbjudning, men inbjudningarna hade mångfaldigats och spridits epidemiskt mellan vänner till vänner och till slut var det hundra personer där.

Så den rika flickan lät gästerna få tillträde till båda våningarna, fixade bål i stället för risotto och beställde tusen dumplings från en kinakrog. Det var i augusti och man fick låta saker och ting bli som de blev. Alla var hur som helst i tjugoårsåldern, och det var så de tänkte.

Det visade sig bli en till största delen franskspråkig fest, lugn och med mycket samtal; en fest med fönstren öppna ut mot mörkret, en fest där folk satt på golvet och pratade. Belysningen kom från solcellsdrivna värmeljus som den rika flickan hade hängt på laddning på brandstegarna under dagen och sedan tejpat upp på väggarna. Skenet reflekterades mjukt i de kraftiga dricksglasen som vinet serverades i. Det spelades inte ens någon musik. Den rika flickan sade att hon fick mardrömmar av det. Det var i New York City, så alla var praktikanter på någon av förlaget Condé Nasts magasin eller FN eller något teveprogram. Alla var lite förälskade i varandra år 2000 i den välmående västvärlden. ◆ 11 ◆

sandra newman

Ben pratade med ett dussin tjejer den kvällen. Han var inte på allvar ute efter en flickvän. Han både arbetade och skrev på sin avhandling då, så han hade egentligen inte tid med känslomässiga satsningar. Men det var trevligt att flörta, känna makten i att vara attraktiv och en och åttiotre. En kväll med kroppsspråk och halvöppna munnar som signalerade mottaglighet; en så enkel lycksalighet, som att gå uppför en trappa mot himlen.

Klockan ett på natten tog han hissen ned för att köpa cigaretter. Kate stod utanför på Eighty-Sixth street med den rika flickans hund som behövde kissa. Hon hade på sig en vid klänning som inte såg särskilt festaktig ut, så först trodde han inte att hon varit på festen. Sedan kände han igen hunden, en korsning mellan terrier och möjligtvis tax, långsmal och raggig. Söt. Ben stannade till och klappade hunden.

Han gick och köpte sina cigaretter. När han kom tillbaka var Kate kvar.

Han stannade och rökte. De pratade om ditt och datt i några minuter, sedan hände något. Trafiken tystnade. De log mot varandra men sade ingenting. Det kändes redan märkligt.

Kate sade: ”Vad heter du?” ”Pedro”, sade Ben. Hon skrattade. ”Nej, jag har redan frågat det, eller hur? Du sa nåt annat.” ”Nej.” Han log fånigt. ”Jag tror inte att du har frågat.” ”Jo, det har jag, men jag minns inte vad du sa.” Hon nickade mot hunden. ”Jag har glömt hennes namn också. Så om vi lämnade stan och åkte någonstans där ingen känner oss skulle ni båda sakna namn.” ”Jag skulle kunna vara Pedro.” ”Nej, jag vet att du inte är nån Pedro.” ”Jag skulle kunna vara Rumpelstiltskin.” ”Okej.”

Han skrattade, men det gjorde inte hon. Hon stod bara där och log uppskattande mot honom. Han fimpade cigaretten. Han borde gå upp till festen igen, men han kunde inte. Det var underligt. ◆ 12 ◆

en annan himmel

De pratade en stund om att ta hunden med sig och rymma till en stad i Sydamerika och om båten de skulle bo på och om smugglarna de skulle stöta ihop med och solnedgångarna över ett turkost hav där blåa krabbor skulle kila över stranden och det kändes som om de till och med var yngre än de var, som om de inte hade fått jobb ännu.

Kate var ungersk-turkisk-persisk, tre romantiska opraktiska härkomster, tre folk som hade förlorat sina imperier. Hennes förfäder bar juveler i skäggen, galopperade på hästar och viftade med svärd. Det som gällde var antingen opiumhålor eller stalinism, inga mellanting, sade Kate och skrattade åt det hon sagt. Hon pratade indirekt om sig själv.

Ben var halvt bengal, halvt jude. Det skulle kunna vara intressant, men det var lugnt och stabilt. Han härstammade från en rad rabbiner, butiksägare och advokater, han kände att det inte var cool vid en jämförelse, en känsla som han medvetet måste mota bort. Ben sade: ”Min familj viftade inte med svärd, men jag är alltid villig att försöka.”

Både Ben och Kate hade ljusbrun hy, mörka ögon och örnnäsa; de såg ut att tillhöra samma obestämbara ras. De kommenterade likheterna, använde självförringande ord som ”beige” och ”fågelnäsa” och blev så lyckliga över det – över ingenting – att de började gå neråt stan med hunden.

Ben påpekade att hunden också var beige och de stannade och hukade sig för att jämföra sina armar med hundens päls, det var första gången de rörde vid varandra. Hunden slickade deras händer vilket rörde till det hela.

Men där tändes definitivt en gnista.

När de gick tillbaka mot festen, utbytte de det slags information som förekommer i dejtingprofiler med en känsla av att sent omsider slutföra pappersarbetet för något de redan gjort upp om i smyg. Sedan tog de hissen upp, de var ensamma där och han kände en plågsam lust att kyssa henne. Hon log vänd mot dörrarna, okyssbar, blossande het inför tanken ◆ 13 ◆

sandra newman

på sex. De steg ut, hon släppte lös hunden och hängde upp kopplet på en krok i klädstället. De styrde utan ett ord mot balkongen.

Det var redan någon där, en gäst som bodde hos den rika flickan, en äldre nyzeeländare som Kate kände och som senare skulle få en framträdande roll i deras liv. Ben brydde sig inte särskilt mycket om honom då. Det enda han betydde var att Ben inte fick vara ensam med Kate. Nyzeeländaren pratade om en trädgård han arbetade med; han var trädgårdsdesigner och befann sig i New York för att anlägga en trädgård åt en förmögen person. Ben lyssnade till hans accent och betraktade honom i huvudsak som en fördelaktig paus, ett medel som underlättade ett försiktigt närmande mot nästa steg.

Så där stod de på den blåsiga balkongen med ljusen från New York som en stjärnhimmel nedanför. De riktiga stjärnorna var få och ljussvaga.

Sedd så där uppifrån framstod staden som ljusare och mer sammansatt än kosmos, kosmos framstod faktiskt som alldagligare, som ett inramat tryck man hängt på en vägg enbart för att det skulle se konstigt ut utan bilder.

Det måste finnas bilder och det måste finnas ett kosmos, även om ingen tittar. Ben tittade på Kate hela tiden och önskade att han kunde berätta det, övertygad om att hon skulle förstå.

Hon hade långsmal näsa och svarta humoristiska ögon och fyllig rödmålad mun. Persisk, tänkte han betagen, persisk. Hon var lika lång som han i sina högklackade skor. Kurvig med runda former, som en katt med tjock päls. Hon var häpnadsväckande rak i ryggen, som om hon aldrig stått hopsjunken, aldrig suttit hukad över ett arbete. Hon lutade sig inte ens mot balkongens räcke utan stod med armarna utmed sidorna. Viktlös. Drottninglik hållning. Persisk.

Hon hade berättat att hon var konstnär – ”arbeten på papper” – när de var ute och gick men att hon hade hoppat av konsthögskolan. Plötsligt hade hon inte längre sett vitsen med det. ”Om det hade varit något som geologi, kanske”, sade hon (för han hade sagt att han hade betyg i geologi, ◆ 14 ◆

en annan himmel

fast han var poet också – publicerad, lade han hastigt till. Hon ryckte in och sade hjälpsamt: ”Jaha, jag läser poesi.” Han sade: ”Verkligen?” Hon sade: ”Jag är inne på Apollinaire just nu”, och citerade lite Apollinaire på franska som om det vore helt normalt för en avhoppad konststudent. Hon tillade: ”Min franska är tyvärr usel”, och han sade enfaldigt: ”Inte jag heller”, för han var starkt förvirrad, han började plötsligt tänka i termer av kärlek.

Sedan sade hon: ”Vi borde gå tillbaka till de andra” och världen blev kall. Hur hade det kunnat gå så långt så snabbt?)

Nuet var den blåsiga balkongen, de övergivna stjärnorna och den mystiska staden med sina glittrande skyskrapor. Kate och nyzeeländaren pratade om stora män och om den historiska teorin enligt vilken mänskliga framsteg sker tack vare enastående män som Sokrates och Muhammed som på egen hand förändrat världen. Kate försvarade den tanken, medan nyzeeländaren otåligt avfärdade den och vägrade tro att hon menade allvar. Han sade: ”Hur skulle någon kunna vara så mycket bättre? Vi är alla skapta på samma sätt.” ”De behöver inte vara så mycket bättre”, sade Kate. ”Det räcker med rätt omständigheter, det är precis som med andra ovanliga händelser, ett enormt vulkanutbrott eller en stor jordbävning till exempel.” Hon tittade på Ben. Ben sade: ”Stora jordbävningar är inte så ovanliga.” ”Ben är geolog”, sade Kate till nyzeeländaren. ”Men är han en stor geolog?” sade nyzeeländaren.

Kate skrattade. Ben skrattade också, fast han undrade om det var en gliring som kunde förminska honom i Kates ögon. Nyzeeländaren sade att han skulle hämta en ny drink och lämnade dem. Ben fick plötsligt hjärtklappning. Fragment från Apollinairedikten som hon citerat dök upp.

Mon beau membre asinin … le sacré bordel entre tes cuisses (min enfaldiga vackra kuk … den heliga bordellen mellan dina lår). När hon sade det hade det förvisso känts som flört. Men det kanske bara var det enda hon mindes av Apollinaire. ◆ 15 ◆

sandra newman

Nu smålog Kate mot honom och tittade på de glasade dörrarna. Ljuset föll över hennes ansikte och de lena kinderna glänste. Någonting nytt syntes i hennes blick – en hemsk stund då han trodde att hon tänkte dumpa honom. Men hon vände sig mot honom igen, log ett underbart leende och sade: ”Jag har nyckeln till takterrassen. Jag sover på taket om det låter som något du kan tänkas ha lust att göra.”

Han nickade andlös medan hon förklarade att Sabine (den rika flickan) var en nära vän. Kate brukade sova på taket. Hon hade en luftmadrass där. ”Den blåser upp sig mekaniskt”, sade Kate och gjorde en gest som illustrerade mekaniken.

Han skrattade, han kände sig vimmelkantig. Han härmade Kates gest och hon tog tag i hans ärm, bara så där, och ledde honom tillbaka in till festen. Hon sade: ”Det är bäst att fråga Sabine, men hon kommer att säga ja.”

Det var svalt och underbart i våningen, som bestod av två etage och tolv rum och tillhörde den rika flickans morbror; han förvarade sin samling afrikanska trummor där och av det skälet (på något vis hade den upplysningen nått alla) måste luftkonditioneringen alltid vara på och alla fönster stängda. Trumskinnen blev förstörda av fukt. Förmodligen var de från en torr del av Afrika eller behövde förses med nytt skinn emellanåt av utdöda hantverkare, vilkas avkomma hade blivit ingenjörer eller postanställda.

Hur som helst var fönstren öppna, luftkonditioneringen avstängd och alla höll ögonen på trummorna och pratade om dem, medvetna om att festen sänkte trummornas livslängd. Även Ben föreställde sig nu att trummorna offrades till någonting okänt.

De hittade Sabine, den rika flickan, i samtal med tre män som alla var mycket längre än hon, vilket fick det att se ut som om hon stod i en dunge av män. De pratade franska och gestikulerade på ett sätt som Ben föreställde sig var franskt. Sabine var väldigt blond och lika fyllig som Kate men ◆ 16 ◆

en annan himmel

hos henne var det inte upphetsande utan bara knubbigt. Hon såg inte rik ut. Hon såg olycklig och intelligent ut. När Kate frågade gjorde hon en ogillande min som om det bara rörde sig om det senaste i en rad orimliga krav, och sade: ”Visst. Gör som du vill. Jag bryr mig inte.” ”Men det gör jag”, sade Kate, men hon fortsatte inte. Hon bara log mot Sabine, mot Ben och de tre långa männen som log konspiratoriskt till­ baka. ”Jag vill inte ställa till problem”, sade Ben. Då förändrades Sabine plötsligt. Hon log brett och rufsade till Kates hår och sade till Ben: ”Du behöver inte oroa dig för att skapa problem genom att ligga med henne. Det ordnar hon.”

Kate skrattade glatt och såg på Ben som om hon fått en komplimang.

De tre männen tittade allihop på Kate, såg var och en trånsjukt på olika delar av Kates kropp. Sabine sade: ”Mycket nöje” och vände sig sedan åter till männen på ett befallande sätt och styrde in dem på det tidigare samtalsämnet. De släppte motvilligt Kate med blicken.

Så Ben tog hem henne som ett pris han vunnit genom att besegra de tre männen eller – om man ser det från ett annat håll – följde henne lydigt uppför trapporna som hennes hängivne och evige slav.

På taket fanns ett stadigt ljust trädäck försett med enkla järnräcken. Där fanns en grill, ett fällbord och två däckstolar. I Bens ögon fanns inga tydliga tecken på rikedom, fast han var inte säker på vad han hade förväntat sig. Fontäner? Där fanns trädgårdsredskap men ingen trädgård, bara en rad växter i krukor utmed räcket – eller egentligen flera av samma sort, ett lurvigt ljust gräs med inslag av lila nyanser. Luftmadrassen, en grön segelduksrektangel utan lakan eller filt, låg bredvid växterna. Den var redan uppblåst och Kate gick och satte sig på den utan att tveka, och tittade allvarligt på Ben som om hon inbjöd honom till en storartad upplevelse. ◆ 17 ◆

sandra newman

Han gick fram och satte sig. Hans akuta begär hade slocknat. Han förväntade sig hur som helst en halvtimmes samtal innan något kunde hända.

Och Kate började faktiskt prata om gräset i krukorna – det var en utrotningshotad art, vilket var skälet till att takterrassen inte hade varit öppen för gästerna och antagligen skälet till att Sabine hade ogillat tanken på att släppa upp Ben på taket eftersom gräset var olagligt. Det hade smugglats in av en vän till nyzeeländaren, en gruvbolagschef som transporterat det i sitt företagsjet. Man fick inte föra ut gräset från Argentina, fast i det här fallet var avsikten att skydda gräset från att bli utrotat, vilket höll på att ske i den del av landet där det hörde hemma, ett område som var på väg att förstöras av gruvdrift. Jorden i krukorna kom också från Argentina. Det var sådant som hände Sabine; hon blev den som fick härbärgera smugglat gräs.

Ben tittade pliktskyldigt på gräset som – märkte han nu – stod i två olika sorters krukor. Några stod i vanliga lerkrukor, andra i gröna plastkrukor som var imitationer av vanliga lerkrukor. Han påpekade det för Kate, som mulnade direkt och uttryckte sin oro för gräset i plastkrukorna. ”Jag tror inte att gräset bryr sig”, sade Ben. ”Gräs har inget sinne för estetik.” ”Fast det påverkar säkert jorden.” ”Skillnaden måste vara så liten att det inte spelar någon roll”, sade Ben med minen hos en man med betyg i naturvetenskapliga ämnen. ”Varenda liten skillnad spelar roll. Det skulle kunna ge upphov till ­fjärilseffekten.” ”Åh, nej, inte fjärilseffekten”, sade Ben retsamt.

Men hon envisades med att växter, precis som vädret, består av komplicerade system, och därför skulle fjärilseffekten lätt kunna uppstå. Han invände att en växt inte är så komplicerad, ett gräs har tusentals celler, inte miljontals, och dessutom är de flesta cellerna exakt likadana. Hon invände mot exakt – de kunde inte vara exakt likadana. Han sade: ”Jaha, du tänker ◆ 18 ◆

en annan himmel

hålla på så där nu.” De skrattade. Sedan sträckte hon sig plötsligt efter hans hand vilket gav upphov till ett speciellt slags chockvåg inom honom. Han var tämjd. Han var imponerad.

Hon sade: ”Jag bjöd inte med dig upp för att ha sex. Jag hoppas att du inte fick för dig nåt.” ”Åh, nej, då”, ljög han. ”Jag förväntade mig ingenting.” ”Fast vi kanske kan ha sex nästa gång.” ”Okej.” ”Alltså jag avvisar dig inte.” ”Nej”, sade han lite hest. ”Avvisa mig inte.” ”Det ska jag inte”, sade hon. ”Det gör jag inte.”

De satt tysta en liten stund. Han undrade var gränsen för sex gick. Han tänkte på fjärilseffekten när det handlade om att falla för någon, de små skillnaderna mellan en tjej och en annan som gav upphov till en störtflod av följder som förändrade ens liv. Han såg på gräset och bestämde sig för att inte säga något om det.

Sedan sade hon, och för första gången lät hon nervös: ”Kommer du ihåg dina drömmar?”

Det var det sista av vikt som hände innan han kysste henne. Han smekte hennes kind, huden var mjuk som underbart sällsamt puder. Han kände sig hänförd av världen med dess mörklila gräs och svarta hår och vinden som rörde sig behagfullt i båda och luktade himmel. Och när de låg ner tillsammans passade deras kroppar ihop på ett häpnadsväckande sätt, de blev sammanflätade och hur de än rörde sig passade de ihop, var hopkopplade, och elektriciteten flödade mellan dem. Sedan låg han vaken i timmar medan Kate somnade som den naturligaste sak i världen i hans famn. Han skulle minnas det resten av sitt liv, den berusande stunden, inte bara den första kärleken utan det allomfattande hoppet, sommaren när Chen över◆ 19 ◆

sandra newman

lägset vann primärvalet i en våg av utopisk glöd, när kolutsläppen hade minskat radikalt och fredsfördraget i Jerusalem undertecknats, när FN överskred sitt millennium-mål att utrota fattigdom och när det kändes som om allt skulle ordna sig. Han kunde frammana alltihop genom att återvända till gummimadrassen som saknade lakan, det utrotningshotade gräset som vajande sköt upp över deras huvuden och stjärnorna ovanför som liknade pudrade karameller. Vinden blåste direkt på hans kropp, på hans bara armar. Långt nedanför hördes trafiken, dämpat, tyst som en tanke. Emellanåt hördes en siren; en spröd röd linje som spändes över himlen och sedan tonade bort. Kate muttrade och sparkade i sömnen. Det var lika bedårande och häpnadsväckande varje gång. När han somnade i gryningen gjorde han fortfarande upp planer på hur han skulle få henne att stanna.

◆ 20 ◆

2

I

drömmen sov Kate.

Hon sov men inte där hon hade somnat. Det var en plats som skilde sig från alla andra hon varit på, fast i drömmen var den hemtam. Hon kände igen sängen, huset och den stora staden. Hon behövde inte fundera över var den låg. Fast det var inte Kate som kände igen sig. Det var den person hon var när hon sov.

Hon drömde ofta den drömmen – eller personen hon var när hon sov drömde den. De där drömmarna handlade oftast om hästar hon red på, hästar som stegrade sig och hotade att slänga av henne eller förunderligt flög upp mot himlen, eller så spelade hon ett stränginstrument vars strängar brast och snärtade till hennes fingrar. En gång var hon medveten om att mannen i drömmen-i-drömmen var hennes far, men hans ansikte förblev suddigt. Hon borde givetvis veta hur hennes far såg ut, men eftersom det inte var Kates far gjorde hon inte det. Hon fick aldrig reda på hur han såg ut, hon visste bara lite vagt att han sorgligt nog var död.

Andra gånger var hon på väg att vakna som den där andra personen på den där andra platsen, medveten om att hon låg naken under tunga täcken med behagligt kylig luft mot ansiktet. Någonting skavde. Där fanns instängdhet – bädden var på något vis omgärdad – och ett mångskiftande landskap av dofter. Det dova kuttrandet från duvor någonstans i närheten ◆ 21 ◆

sandra newman

fick henne att passivt och osammanhängande drömma om paj. Kate brukade verkligen försöka vakna men den andra personen var trött, in i märgen trött som av hårt kroppsarbete på ett sätt Kate aldrig var. Så hon somnade alltid lycksaligt och hjälplöst om och sov djupare.

I drömmen var Kate förbluffande lycklig. Den andra personen kände rädsla och förbittring och sorg, men även de känslorna var underbara som en räcka vackra färgnyanser. När Kate vaknade kände hon likadant inför det verkliga livet i några minuter.

Kate hade börjat ha den där drömmen som barn. I början hände det bara några gånger om året, men nu drömde hon den nästan varenda natt.

På morgnarna efteråt kände hon sig viktig på ett speciellt och högstämt sätt – som om drömmen vore ett hemligt uppdrag som kunde avgöra miljontals människors öde, som om den vore nyckeln till hur världen skulle räddas.

◆ 22 ◆

New York, sommaren år 2000. Allt verkar gå åt rätt håll i det nya millenniet. Det är första gången på mycket länge som det inte pågår ett krig, en kvinna styr i Vita huset och på New Yorks gator har främlingar börjat hälsa på varandra igen.

Kate och Ben är i tjugoårsåldern och träffas på en fest i en lyxig våning på Manhattan. De blir blixtförälskade och till en början är Ben inte orolig när hon berättar om den återkommande drömmen hon haft sedan barnsben. I drömmen lever hon ett andra liv som Emilia, älskarinna till en adelsman i femtonhundratalets England och vän med William Shakespeare.

3

Men drömmen blir allt mer verklig för Kate och varje gång hon vaknar är det till en lite annorlunda version av det New York hon somnade en åt frukost med Sabine. Kate hade försvunnit medan han sov, men ifrån. Tavlor på väggarna hon inte känner igen, nya byggnader i hon skulle tillbaka vilken minut som helst eftersom kvarteret som komma dykt upp som svampar ur jorden över natten.hunden

B

också var försvunnen, så förmodligen hade hon tagit med den på en proMedan Kate kämpar för att förstå vad det är som händer, oroar sig menad, den.han Frukosten hembiträde, en medel­ Ben förinte att stulit kvinnan älskar serverades är på väg av attett helt tappa greppet om verkligheten. ålders kvinna med kolsvart hår som Sabine vänskapligt pratade med på franska. När Ben lyssnade handlade samtalet om utplånandet av [ett ord Översättning: Cecilia Franklin han inte förstod] i Medelhavet, som höll på att dö ut på grund av miljöförstöringen. Föroreningarna orsakade algblomning som kvävde [ett ord han inte förstod]. Jordbruksutsläppen hade minskat men det var för sent för ”Jag vaknade från En annan himmel så som jag vill vakna ur alla [ord han inte förstod].

Det äroch fruktansvärt, och Sabine skönlitterära verk: berörd exalterad,sade medhembiträdet nya sällsamma frågeställningar som dykt upp vid sinnets horisont.” upprepade det i samma bedrövade ton: Det är fruktansvärt. Sedan sade NEW YORK TIMESmorbror BOOK REVIEW Sabine att henne – här gjorde hon en svepande gest – inte trodde på miljöförstöringen. Han tror att alla kemikalier är likadana, sade Sabine.

Han säger att luften består av kemikalier.

Först då lade Sabine och hembiträdet märke till att Ben lyssnade och log mot honom. Ben sade på sin begränsade franska: Vi består också av kemikalier.

De skrattade vänligt som om de ville få honom att känna sig väl till mods. Sedan kom hembiträdet med en tallrik äggröra till honom, sade: ”Bon appétit”, och gick.

ISBN 978-91-87917-94-3

◆ 23 ◆ 9

789187 917943