Första kärleken, Gwendoline Riley

© ADRIAN LOURIE

Neve och Edwyns äktenskap liknar mest ett slagfält. Även om de för tillfället hittat fram till något som liknar fred har det långt ifrån alltid varit så.

Medan Neve ser tillbaka på deras år tillsammans växer en historia fram med skrik och hot, tvivel och anklagelser.

Kan man ändå, trots allt, kalla detta en kärlekshistoria?

Gwendoline Riley föddes i London 1979.

Första kärleken är hennes femte roman och hon har nominerats till flera prestigetunga pris, bland annat Bailey Women’s Prize for Fiction, International Dylan Thomas Prize och James Tait Black Memorial Prize.

Översättning från engelska: JULIA GILLBERG

”’Första kärleken’, med sina haikuliknande skildringar av sjaskiga brittiska stadslandskap och sin exakthet i de psykologiska detaljerna, har öra för det sätt som kärlek kan förvrängas till grymhet.”

NEW YORK BOOK REVIEW

FÖRSTA KÄRLEKEN | GWENDOLINE RILEY

Det borde vara outhärdligt att bevittna de brutala dusterna mellan Neve och Edwyn – men det är lysande skildrat med skoningslös ärlighet och sugande intensitet.

FÖRSTA KÄRLEKEN GWENDOLINE RILEY ”En enastående uppvisning i giftig dialog …

Som en modern ’Vem är rädd för Virginia Woolf’.”

TATLER

”Elegant, explosiv.”

FINANCIAL TIMES ”En författare på höjden av sin förmåga.”

OBSERVER

ISBN 978-91-87917-6-60

RILEY_FÖRSTA KÄRLEKEN_FINAL_180824.indd Alla sidor

2018-08-24 12:18

Gwendoline Riley

Första kärleken Översättning: Julia Gillberg

GWENDOLINE RILEY, FÖRSTA KÄRLEKEN

Originalets titel: First Love Copyright © Gwendoline Riley, 2017 First published in Great Britain by Granta Books, 2017 Translation copyright © 2018 by Sekwa förlag

ÖVERSÄTTNING: Julia Gillberg OMSLAG: Pär Wickholm FÖRFATTARPORTRÄTT: © Adrian Lourie TYPOGRAFI OCH FORM: Ateljén Arne Öström TYPSNITT: Arno Pro TRYCK: Nørhaven, Danmark 2018 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87917-66-0

Etta, ett imprint under Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se

I

1 Jag brukade titta på hus som det här från tåget: bakom den murgrönsklädda järnvägsbanken, London-teglet och de skjutbara fönsterpanelerna. Det var på väg in mot Euston. Från bakre delen av den här lägenheten – det vill säga sovrummet, badrummet och Edwyns arbetsrum – har man utsikt över den orange tåglinjen, strax efter West Brompton.

Jag har bott här i arton månader men mina lådor har varit magasinerade fram till nyligen. I flyttlasset fanns också min dokumentväska i metall, till hälften fylld med gamla papper, brev, några fotografier. Jag tillbringade en lång eftermiddag med att packa upp och fylla den nya hyllan i alkoven, bestämde mig för vad som skulle behållas eller kastas.

När jag först flyttade in, och innan det, när jag kom hit för att hälsa på (jag tror jag var här tre gånger), brukade jag hålla utkik efter Edwyn om kvällarna: stå mellan fönstren och betrakta skuggorna där ute. Det här är en svängd rad av terrasshus. Gatan kantas av spröjs och kolonner. Det kan vara vältrafikerat framåt kvällen men på trottoarerna är det sällan trångt; en gles procession av pendlare kom •7•

GW E N D OL IN E R IL E Y

från Earl’s Court, och där var han till slut: blont hår som stack fram under en svart gubbkeps, grå kappa som flaxade i vinden och den slitna ryggsäcken över ena axeln. I sin lediga hand höll han alltid ett stadigt tag om en vinflaska, hårt inlindad i en randig plastpåse.

Nu för tiden är det hostandet i hallen som talar om för mig att han är hemma. Jag går ut och möter honom, vi kramas, och sedan bläddrar jag igenom Evening Standard medan han byter om. Vi pratar inte särskilt mycket om kvällarna men vi är väldigt kärleksfulla mot varandra. När vi kelar på trappavsatsen, och sedan i köket, utstöter jag små ljud – små gutturala ljud av välbehag – och han likaså.

När vi kelar i sängen på kvällen säger han: ”Jag älskar dig så mycket!” eller: ”Du är en sådan underbar liten person!” Det finns smeknamn också. Innan ett bad är jag ”lilla smutskissen”, och ”lilla doftkissen” är jag i min handduk på trappavsatsen efteråt; i mina hängselbyxor är jag ”ditt lilla busfrö!” och när jag precis har vaknat och andas på honom är jag hans ”lilla komposthög” eller ”lilla kålhuvudet”.

Edwyn pussar mig upprepade gånger, och med stort eftertryck, om morgnarna.

Det har givetvis funnits andra namn. ”Bara så du vet”, sa han till mig förra året, ”så har jag inga planer på att tillbringa mitt liv med en ragata. Bara så du vet det. En tjatande jävla ragata med ett ansikte som ett arselhål som har fått … grön syra uppstoppat i sig.” ”Du kan alltid dra om du föraktar mig så mycket”, fortsatte han med fötterna isär och nävarna knutna. Han stirrade på mig där jag satt i soffan. ”Ställ dig bakom projektet, Neve, eller dra.”

•8•

FÖR STA KÄ R L E K E N

”Va?” ”Ställ dig … bakom … projektet … eller … dra!” ”Vad menar du med ’projektet’?” ”Projektet är att inte driva mig till vansinne. Projektet är att inte försöka ta dig in i skallen på mig och få mig att må skit hela tiden!”

Han röt det här på vägen till sovrummet. Tjugo minuter senare – jag betraktade spisklockan med brännande kinder – kom han tillbaka. ”Det skulle naturligtvis aldrig gå upp för dig att jag är förtvivlad …”, sa han, dystert men hånfullt. ”Men det är klart”, fortsatte han, ”jag medger att du har en mycket mer kultiverad världsåskådning än vad jag har! Du har skaffat dig en mycket mer insiktsfull världsåskådning genom att plocka glas efter folk. Du har fått en mycket bredare förståelse för omvärlden genom att gå på bidrag, i norra England, det är klart!”

Han skrek en hel del på den här tiden. Långa nätter då hans rastlösa oro, hans ryckningar och sidoblickar, smälte samman till en starkare kraft. Skulle man kunna säga att vi var på väg mot en slags uppgörelse; två människor som alltid hade förväntat sig – planerat för – att leva sina liv i ensamhet? Jag hade aldrig bott med någon tidigare, jag hade ingen aning om vilka sidor det skulle ta fram hos mig. Men jag minns att det kändes som om det var hans drömvärld – hans symbolvärld – som vi sögs in i under de där första grälen, och det skrämde mig. Att bli tilldelad – som jag såg det – rollen som träningsdocka, iklädd färger och slagord som jag inte kunde se.

•9•

GW E N D OL IN E R IL E Y

Edwyn är lång, över en och åttio, och de här rummen känns ibland för små för honom. Särskilt när vi bråkade brukade han ofta huka sig och dra upp axlarna, böja på huvudet. Vankande av och an stannade han plötsligt upp, som om han var i rampljuset, och började hålla monolog – upprepa sitt credo – vilket alltid var – är – Det är friheten som räknas. Stapplande och förbluffat fortsatte han med att fråga sig hur han hade lyckats måla in sig i det här hörnet (med mig, vill säga), och när han väl talade till mig var det på ett abstrakt plan, med märkliga gissningar och antaganden om vad jag tänkte, vem jag var. ”Jag vet att du hatar alla som inte växte upp på bidrag”, brukade han säga, och om jag protesterade struntade han i det, eller märkte det inte, utan fortsatte bara att prata i mun på mig med växande förakt: ”Jag vet att du avskyr alla som inte växte upp i smuts, på bidrag.”

Jag brukade lämna min kropp, på sätt och vis, medan det här pågick. Det var så oupphörligt, hans ordvändningar så tätt sammanflätade: där fanns inte minsta öppning. De här väggarna var tjocka som stenmurar.

Edwyn har sedan dess sagt att han upplever det som att jag försöker tillintetgöra honom. Lustigt, eller hur?

Skillnaden mellan oss, som jag försökte hålla i åtanke, var att han verkligen kände sig hotad på den här tiden. Han hade haft allvarliga problem med hjärtat. En operation. Han hade varit tvungen att gå ner mycket i vikt, sluta röka. Saker och ting hade lugnat sig när vi träffades men han berättade för mig att han inte kunde känna sig trygg. Aldrig någonsin igen. Han hade också börjat lida av • 10 •

FÖR STA KÄ R L E K E N

smärtor i lederna. Fibromyalgi, fick vi reda på senare. ”Jag måste ha gjort mig skyldig till något”, morrade han, som ett omringat djur.

Ibland satt han bara och snyftade, och tittade upp på mig med skrämda ögon när jag slog mig ner bredvid honom.

Edwyn växte upp som ensambarn, nära Isleworth. Han visade mig huset en gång, gräsmattan där han brukade leka. Vi promenerar åt det hållet så gott som varje lördag om det inte regnar: längs med floden och sedan över bron vid Putney. Vi håller varandra i handen, stannar till för att mata änderna och sothönorna och beundrar de fräckare hundarna vi ser. Jag tycker om att höra om Edwyn när han var barn. Han var en orolig liten pojke, berättar han, när han var tre, fyra år, ängslig över att skiljas från sin mamma. Ändå brukade han springa fram och vinka efter tågen som passerade hans trädgård. ”Jag rusade mot livet!” säger han. Lite senare startade han Naturklubben på sin skola. Andra fick hjälpa till men det fanns bara en medlem. För hur skulle han kunna lita på dem? Även ett tidigt, romantiskt snedsteg har fastnat i mitt minne: hur han gav ett halvt påskägg var till de två flickorna i klassen som gillade honom, livrädd för att stöta bort den ena genom att tycka bättre om den andra. ”Nej, de var inte så förtjusta i det”, berättade han öppenhjärtigt och ivrigt. ”Jag hade först två flickor och sedan ingen flicka!”

Mina föräldrars gamla lägenhet låg i Chiswick. Jag har googlat det: snurrat med styrplattan runt Spencer Road och zoomat in på Gunyah Court, som visade sig vara ett litet hyreshus inklämt • 11 •

GW E N D OL IN E R IL E Y

mellan två mer bastanta, laxrosa villor. Jag kunde föreställa mig vardagsrummet utifrån ett fotografi jag sett, men inga andra minnen återvände.

Vi har alltid arbetat om söndagarna. Jag tar den lilla soffan. Edwyn hämtar sina papper från arbetsrummet. Med ett halvtomt glas vin och en hopknölad näsduk eller två (han säger att de kallar honom för Kleenex-killen på kontoret), sitter han som fastnaglad vid matbordet. Framför honom står kyrkljuset vi tänder när vi äter, och plåtburken försedd med ordet ALLUMETTES som tändstickorna ligger i. Ibland lyfter de krökta fingrarna på hans högerhand lite lätt över bordet – ungefär som hammare i ett piano, tänker jag.

• 12 •

© ADRIAN LOURIE

Neve och Edwyns äktenskap liknar mest ett slagfält. Även om de för tillfället hittat fram till något som liknar fred har det långt ifrån alltid varit så.

Medan Neve ser tillbaka på deras år tillsammans växer en historia fram med skrik och hot, tvivel och anklagelser.

Kan man ändå, trots allt, kalla detta en kärlekshistoria?

Gwendoline Riley föddes i London 1979.

Första kärleken är hennes femte roman och hon har nominerats till flera prestigetunga pris, bland annat Bailey Women’s Prize for Fiction, International Dylan Thomas Prize och James Tait Black Memorial Prize.

Översättning från engelska: JULIA GILLBERG

”’Första kärleken’, med sina haikuliknande skildringar av sjaskiga brittiska stadslandskap och sin exakthet i de psykologiska detaljerna, har öra för det sätt som kärlek kan förvrängas till grymhet.”

NEW YORK BOOK REVIEW

FÖRSTA KÄRLEKEN | GWENDOLINE RILEY

Det borde vara outhärdligt att bevittna de brutala dusterna mellan Neve och Edwyn – men det är lysande skildrat med skoningslös ärlighet och sugande intensitet.

FÖRSTA KÄRLEKEN GWENDOLINE RILEY ”En enastående uppvisning i giftig dialog …

Som en modern ’Vem är rädd för Virginia Woolf’.”

TATLER

”Elegant, explosiv.”

FINANCIAL TIMES ”En författare på höjden av sin förmåga.”

OBSERVER

ISBN 978-91-87917-6-60

RILEY_FÖRSTA KÄRLEKEN_FINAL_180824.indd Alla sidor

2018-08-24 12:18