provläs Frannie Langtons bekännelser

sara Collins

Frannie Langtons bekännelser Översättning:

Jan Hultman & Annika H Löfvendahl

sara Collins, Frannie langtons BeKännelser originalets titel: The Confessions of Frannie Langton Copyright © Sara Collins, 2019. First published in Great Britain

by Viking, an imprint of Penguin Books translation Copyright © 2019 by Sekwa förlag Versraderna på s. 13 ur Percy Bysshe Shelleys dikt ”Ozymandias” är översatta av Erik Blomberg (Wiken, 1990).

Citatet på s. 100 ur Voltaires Candide är översatt av David Sprengel (Atlantis, 1981).

Citatet på s. 141 ur William Shakespeares Så tuktas en argbigga är översatt av C.A. Hagberg.

Versraderna på s. 165 ur John Keats dikt ”When I have fears that I may cease to be” är översatta av Gunnar Harding (Gedin, 1997).

Citatet på s. 166 ur Jean-Jacques Rousseaus Bekännelser är översatt av David Sprengel (Atlantis, 2012).

Citatet på s. 175 ur Mary Shelleys Frankenstein är översatt av Anna Pyk (Niloe, 1982).

Citatet på s. 246 ur William Shakespeares ”Sonett 116” är översatt av Sven Christer Swahn (FIB:s lyrikklubb, 1981). Översättning: Jan Hultman & Annika H Löfvendahl oMslag: Fredrika Siwe oMslagsBilDer: © Morphart Creation/Shutterstock, jannoon028/Shutterstock, nile/Pixabay FÖrFattarporträtt: © Colin Hutton typograFi oCh ForM: Ateljén Arne Öström typsnitt: Warnock Pro tryCK: Livonia Print, Lettland 2019 Första upplagan, första tryckningen isBn 978-91-87917-78-3

Etta, en del av Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se

Till Iain Och till minne av Melanie, Susan och Joy

Deras förflutna är lika okänt för dem som deras framtid.

De är maskiner som måste vridas upp på nytt varje gång man vill att de ska röra sig.

C h ar le voix Ett enda ord befriar oss från livets hela tyngd och plåga: det ordet är kärlek. soFoK le s

Old Bailey l onD on, 7 apr il 1826

Jag skulle aldrig ha gjort det de säger att jag gjort mot Madame, för jag älskade henne. Ändå säger de att jag måste avrättas för det och de vill att jag ska erkänna.

Men hur skulle jag kunna erkänna något jag inte tror att jag har gjort?

K apitel et t

Mi n r ät t e g å n g B Ö r ja r på samma sätt som mitt liv gjorde: med en stormby av armbågar, knuffar och spott. Från fängelsecellen för de mig över åhörarläktaren, nerför trappan och förbi bordet som kryllar av advokater och notarier. Runt omkring mig ett hav av ansikten som svämmar över, deras muttranden stiger och blandas med advokaternas viskningar.

Ett ljud som brummar som binas trotsiga surrande i en buske.

Huvuden vänds när jag kommer in. Varenda blick är ett spett.

Jag duckar, tittar ner på mina kängor, knäpper händerna för att lugna de förfärliga skakningarna. Det verkar som om hela London är här, men så är mord också den historia som den här staden tycker bäst om. De är alla uppsvällda i samma sinnesstämning, de är alla upphetsade av ”den känsla som framkallats av dessa de grymmaste av mord”. Det var så det stod i The Morning Chronicle, som såg som sin uppgift att samla in just den känslan som en bläcksvart skörd. Jag har inte för vana att läsa vad tidningarna skriver om mig, för tidningarna är som spegeln jag såg en gång, på en marknad nära The Strand, som tänjde ut min spegelbild som en sträckbänk och gav mig två huvuden så att jag nästan inte kände igen mig själv. Om ni någonsin haft oturen att bli omskriven förstår ni vad jag menar.

Men det finns fångvaktare i Newgate som läser högt för skojs skull och det finns inte mycket man kan göra för att komma undan.

– 9 –

sara Collins

När de märker att jag inte rör mig stöter de mig framåt och jag ryser, trots värmen, och snubblar nerför trappan.

Mördare! Ordet förföljer mig. Mördare! Mulattmörderskan.

Jag är tvungen att småspringa för att hinna med fångvaktarna så att jag inte ramlar handlöst. Skräcken väller upp i halsen när de knuffar in mig i båset. Advokaterna tittar upp från sitt bord, sävliga som boskap i sina dystra kappor. Till och med de där gamla korparna som sett allt vill få en glimt av Mulattmörderskan. Till och med domaren stirrar, fet och glansig i sin kappa, ansiktet mjukt och uttryckslöst som en gammal potatis tills han borrar in blicken i mig och nickar åt notarien med stripigt hår att läsa upp åtalet.

FRANCES LANGTON, också känd som Ebenholts-Fran eller Mörka Fran, åtalas för de överlagda morden på GEORGE BENHAM och MARGUERITE BENHAM i det att hon den 27 januari i Herrens år 1826 med brottsligt och illvilligt uppsåt överföll GEORGE BENHAM och MARGUERITE BENHAM, vår herre Konungs undersåtar, slog och knivhögg dem, både på övre och mellersta delen av bålen, tills de dog, och kropparna upptäcktes av hushållerskan EUSTACIA LINUX, Bedford Square, London. Åklagare är MR JESSOP. Läktaren är fullsatt, alla slags människor, höga som låga, sitter hoptryckta, domstolen är en av få platser där folk sitter så sammanpressade. Paduasiden intill kashmirsjalar intill hucklen. De skruvar ryggarna mot träet och ger ifrån sig en lukt av mjölk som håller på att surna eller som den fläskbit Phibbah en gång glömde under verandan. Den sortens lukt som får tungan att fastna i halsen. Några av dem suger på kanderat – 10 –

Frannie langtons BeKännelser

apelsinskal som de fiskat upp ur sina handväskor, käkarna arbetar som paddlar. De där som inte tål något slags ärlig lukt.

Damer. Jag känner till typen.

Jessop krokar tummarna i kappan och reser sig. Hans röst slår stadigt som vatten mot ett fartygsskrov. Så mjukt. Det är som om han pratade med dem framför sin egen eldstad. Och det är så han vill ha det, för det får dem att luta sig närmare, att vara uppmärksamma. ”Mina herrar, kvällen den 27 januari knivhöggs mr och mrs Benham till döds. Mr Benham i sitt bibliotek, mrs Benham i sitt sovrum. Denna … kvinna … fången vid skranket, står åtalad för dessa brott. Tidigare samma kväll konfronterade hon dem i deras salong och hotade att döda dem. Dessa hot bevittnades av ett antal gäster som var på plats den kvällen för en av mrs Benhams legendariska soaréer. Ni kommer att få höra dessa gäster. Och ni kommer att få höra hushållerskan, mrs Linux, som kommer att berätta att fången sågs gå in i mrs Benhams rum strax efter att hon dragit sig tillbaka. Mrs Linux gick själv upp på övervåningen strax efter, omkring klockan ett den natten, där hon upptäckte sin husbondes kropp i biblioteket. Kort därefter gick hon in i mrs Benhams sovrum och upptäckte hennes kropp, och bredvid den, fången. I sin husmors säng.

Sovande. När fången väcktes av hushållerskan hade hon blod på händerna, blod som torkade på ärmarna.

Under hela häktningstiden har … ända till i dag har hon vägrat att prata om vad som hände den där natten. Det är tillflykten för den som inte kan presentera ett rakt och ärligt försvar. Men om hon nu kan komma med en förklaring är jag säker på att ni får höra den, mina herrar. Men för mig verkar det som om en tillfredsställande förklaring är omöjlig när brottet kantas av liknande omständigheter.”

– 11 –

sara Collins

Jag griper tag i räcket, bojorna skramlar som nycklar. Jag kan inte greppa vad han säger. Min blick far omkring i rummet, fastnar på svärdet som hänger bakom domaren, silvrigt som en månskära. Jag läser orden som är graverade i guld under det. ”Ett falskt vittne skall inte förbli ostraffat, den som talar osanning skall förgås.” Jo. Vi ska alla förgås, både lögnare och sanningssägare, även om tanken är att Old Bailey ska skynda på en lögnares hädanfärd. Men det är inte det som skrämmer mig. Det som skrämmer mig är att jag ska dö i tron att det var jag som dödade henne.

Jag ser er vid advokaternas bord. Ni tittar upp och ger mig en snabb nick som lägger sig över mig som en hästfilt. Där, upplagda som porslin på en buffé, ligger bevisen mot mig: Benhams kravatt, hans gröna brokadväst; Madames lavendelsiden, hennes linne och hennes hårband med svanfjädern som också är lavendelfärgad, för att matcha klänningen. Och där ligger Linux slaktkniv som, såvitt jag vet, befann sig i sin slida i köket hela tiden medan jag var i Madames rum.

Men det är föremålet bredvid dem som ni rynkar pannan åt. När jag ser det knyter sig magen av oro. Den ligger hopkrupen i ett apotekskärl. Bebisen. Någon stöter till bordet och den plattas till mot glaset, som en kind. Det finns en fråga i era höjda ögonbryn, men det är en jag inte kan besvara. Jag förväntade mig inte att se den här. Bebisen. Varför får den vara här? Kommer de att be mig prata om den?

När jag ser den börjar mina knän ge vika och jag känner skräcken från den där natten igen. Men tanken är sin egen plats, som Milton sa. Den kan göra ett Helvete av Himlen och en Himmel av Helvetet. Hur gör den det? Genom att minnas eller att glömma. De enda trick tanken kan utföra.

En våg av minnen bryter fram. Hon ligger i sängen, på arm– 12 –

Frannie langtons BeKännelser

bågarna med tårna pekande upp i luften, i handen har hon ett äpple. Jag försöker förgäves övertala henne att äta. ”Hör på!

Hör du på?” Hon sparkar med en av hälarna.

En man förtalte från ett fjärran land: Två fötter av en jättestod jag såg i öknen stå. Bredvid, helt dold av sand, ett väldigt söndersplittrat huvud låg Jag lyssnar bara halvt om halvt, för det är omöjligt det här som händer, att min matmor ligger tillsammans med mig i sin säng och läser en dikt för mig! Men också för att det var en av de där gångerna som det var min uppgift att hålla uppsikt över hennes mentala tillstånd, som över en kastrull som står på spisen. Mår hon bra? frågar jag mig själv. Mår hon bra?

Hon vänder sig till mig. ”Tycker du om den?” ”Vem är det?” frågar jag och min andedräkt får hennes hår att röra sig. ”Shelley. Fast jag tycker bättre om Byron, gör inte du det?

Melodramens furste.” Hon vänder sig plötsligt på rygg och sluter ögonen. ”Byron är bevis, om det skulle behövas, på att en man bara blir bortskämd av sina laster medan en kvinna blir nerfläckad av sina. Åh, Frances, Frances, tycker du inte att alla borde ordineras en dikt om dagen? Kvinnan kan inte leva enbart av romaner!”

Det hade hon rätt i. En roman är som en lång, varm dryck, men en dikt är som en spik genom huvudet.

Jag berättade den historien för er i går, första gången vi träffades. Jag vet inte varför, förutom att jag kanske ville att ni skulle veta något annat om mig och henne än de hemska saker som sägs. Ni advokater är lika känsliga när det gäller hörsägen – 13 –

sara Collins

som plantageägare när det gäller sockerrörsråttor, och ändå kokar en rättegång ner en hel människa till endast det. ”John Pettigrew”, sa ni och räckte fram handen medan ni fortfarande höll i dossiern, så att banden föll ner över era handleder. Ni kikade fram under allt ert mörka hår. Jag såg att ni var ännu nervösare än jag inför det som låg framför oss.

Sedan sa ni: ”Ge mig för Guds skull något som jag kan rädda ert liv med.”

Men hur kan jag ge er något jag inte har? Att minnas är något som antingen sker eller inte gör det, precis som andningen.

Så jag berättade den där historien för er. Jag förmodar att jag ville visa att det fanns kärlek mellan henne och mig. Men vad gör det för nytta? Vad än hon och jag betydde för varandra är det inget ni män bryr er om. Hur som helst är kärlek inget försvar för mord, som ni sa, även om det oftare än motsatsen är en förklaring.

Men det här är en berättelse om kärlek, inte bara mord, fastän jag vet att det inte är den berättelse ni väntar er. Sanningen att säga väntar sig ingen en berättelse från en kvinna som jag överhuvudtaget. Ni tror säkert att det här är en sådan där slavberättelse som är sockrad med elände och förtvivlan.

Men vem skulle vilja läsa en sådan? Nej, det här är min berättelse om mig själv, om mitt eget liv och lyckan som kom in i det, vilket jag inte trodde var något jag någonsin skulle få uppleva, vare sig lyckan eller berättelsen.

Jag har pappret ni gav mig och en ny gåspenna, och era order om att förklara mig.

Varenda fånge skulle kunna berätta att det för varje brott finns två berättelser, och att en rättegång vid Old Bailey är berättelsen om brottet, inte berättelsen om fången.

Den berättelsen kan bara jag berätta.

– 14 –

Paradise ja M aiC a , 1812–25

K apitel t vå

jag K all aDe s Fr annie Langton innan jag fördes från Paradise till London och gavs till mr George Benham som piga, och som sedan i sin tur gav mig till sin hustru. Det var inte mitt val att föras hit, men det var mycket lite i mitt liv som var det. Jag var Langtons kreatur. Om jag gjorde honom nöjd, gjorde jag mig själv nöjd. Om han sa hur någonting skulle vara, då blev det så. Men Langton var en man som gav sitt eget hus namnet Paradise trots allt som pågick där, och som dessutom namngav allt levande i Paradise. Vad mer behöver jag säga om honom?

Där jag kommer ifrån finns det mer än ett sätt som en man ger dig sitt namn på. Han gifter sig med dig eller köper dig. På en del ställen är det samma sak, och de kallar det hemgift, men det är en sanning som alla måste få klart för sig: på en del ställen behöver en man inte gifta sig med det han har köpt.

Det här ska inte bli en berättelse om alla saker som gjordes mot mig i Paradise, eller om allt jag gjorde. Men jag antar att jag måste ta med en del av det. Jag har alltid velat berätta min historia, även om en individs historia bara är en droppe i havet.

Men om ni någonsin har stått i havet när regnet kommer så vet ni att det är två olika sorters vatten. Havsvatten liknar inte alls den första kalla droppen som faller på ert ansikte, och sedan en till på er tunga och sedan en till, plask-plask-plask på era slutna ögonlock tills regnvatten slår mot havet överallt omkring.

– 17 –

sara Collins

Det svåra är att veta var man ska börja. Mitt liv startade med några verkligt svåra saker, men det måste inte min berättelse göra, även om ingenting kan dra fram ärligheten ur en så som lidande. Att utstå det, men också att orsaka det.

Jag föddes i Paradise och jag var fortfarande en liten flicka när de flyttade mig från slavbostäderna upp till huset. Jag trodde länge att det var ett lyckokast, men det var inget annat än lögnarens vana att försöka göra de faktiska omständigheterna bättre än sanningen.

Om Phibbah hade lämnat fönsterluckorna öppna och ljusen tända kunde jag en del nätter krypa längs floden genom det fuktiga gräset, gömma mig bakom sockerkvarnen och glo på huset. Gult ljus skimrade mot fönstren som om det var kyrkoglas och Miss-bellas skugga sträckte sig grå och lång när hon gled förbi dem. Jag föreställde mig henne inomhus där hon gjorde sig redo för sängen och rullade mot Langton. Det där sirapsaktiga sättet vita kvinnor rör sig på. Inte som stugkvinnorna, som var snabba som hönor.

Huset var en syn att skåda också när morgonen kom. Solen sken som Langtons kyrkskor. Hettan grep redan tag om min hals, men den var stilla som en kattsvans av dimma. Jag brukade gå stigen genom guineagräset bort till verandan på framsidan. Ute på sockerrörsfältet väntade männen på sina skålar med gröt. Vitkalkade väggar, verandan bred som ett par axlar, fönsterluckorna av blodträ som Miss-bella fått Manso att sätta upp för att stänga ute den dåliga luften. Jag gillade tanken att huset var lika nytt som jag. Langton brukade skryta om hur han låtit Manso och de inhyrda stenhuggarna och snickarna arbeta regelbundet som urverk i tre år med att få det klart.

Sedan brukade jag släta ut min bruna kalikåklänning och gå runt till baksidan. Alltihop, ända fram till där floden vänder – 18 –

Frannie langtons BeKännelser

norrut, svart, långsam och lerig, tillhörde Langton. Jag brukade sätta mig på en av Miss-bellas blodträstolar, lyssna på de knarrande golvbrädorna, lyfta mina armar ut ur solskenet så som jag sett de vita damerna göra, trycka ner tårna för att få stolen att gunga. Bara blunda och vänta på att dagen skulle kravla mot middagstid.

Innan de flyttade dit mig för att jag skulle bo där kunde jag bara fantisera om detta. * En eftermiddag sa Miss-bella åt Phibbah att hämta mig, och Phibbah hittade mig på det nedre fältet med det tredje arbetslaget, där vi hade placerats med våra små korgar med dynga som vi skulle slänga ner i sockerrörshålen. Hon tog mig genom kokhuset och tvättade mina fötter i skurhinken, hennes sjalett fladdrade som en gul mal över ögonen på henne och värmen från hennes spis slog mot mina ben. Hon ägnade en lång minut åt att muttra om att Miss-bella ville ha sina fiender i närheten, vilket hade gett henne jobbet att jaga niggerungar hela morgonen, och sedan en kort minut åt att släpa mig inomhus. Jag frågade vad Miss-bella ville mig, men Phibbah var uppslukad av den där sortens irritation som inte hör något.

Miss-bella var i det rum som tillhörde henne, och som såg ut som hon också. Båda var täckta av siden- och sammetstyger, lena och svala som ödlor. Rummet var så stort att jag blev förstummad när jag gick in i det och så brett att det kändes som om det slukade mig med hull och hår.

Kiii! Det här stället är lika ändlöst som utomhus, tänkte jag, men med ett tak över en och fönster som bestämmer hur mycket ljus som kan komma in!

– 19 –

sara Collins

Miss-bella satt i mitten på sin pall, med kjolarna böljande runt omkring. Jag hade kunnat tro att hon var en spindel i ett nät, men med sina små, blänkande ögon fick hon mig mer att tänka på en fluga. Hon hade en kanna getmjölk framför sig på ett lågt bord där det också låg bitar av majskaka utspridda, som om de lagts ut åt fåglar eller för att fånga råttor. Hon valde ut en av majskakebitarna. Jag tog ett steg som skrällde som en klocka och fick mig att stanna av skräck. Där var hon, reste sig mot mig som ett hav av svart siden. Hon fick sträcka sig efter mig och dra mig resten av biten in i rummet. Jag minns nu att det fanns en spegel i rummet, alldeles bakom henne.

Det var första gången jag sett mig själv ordentligt – där kom jag, stampande mot mig själv som ett vilddjur, mitt eget ansikte for omkring på ytan som en fisk jag inte kunde fånga.

Jag blev rädd igen så jag stannade, och hon fick dra i mig en gång till.

Majskakan hade svalnat och mjölken var varm. Båda måste ha stått framme en lång stund innan hon skickade efter mig. ”Jaha”, sa hon. ”Du är Frances.”

Jag neg. ”Det är namnet jag själv gav dig.”

Det gjorde mig mållös. Jag visste inte att Miss-bella hade intresserat sig för mig innan det där ögonblicket. Jag vinglade till och nästan halkade och ramlade. Jag visste inte hur jag skulle svara utom att tacka henne. Hon skakade på armen för att påminna mig om majskakan hon höll i. Vid det laget hade jag redan tagit en stor bit i varje hand från bordet, men jag tog den där biten rätt ur hennes hand med tänderna.

Hon blåste upp kinderna och stoppade sedan fingrarna i munnen som om hon skulle slicka dem rena. ”Du är en liten vilde.”

– 20 –

Frannie langtons BeKännelser

Jag bet mig i tungan. ”Det är min make som har bestämt att du ska bo här i huset, Frances.” ”Ja, frun”, mumlade jag runt biten som jag försökte svälja innan hon tog den ifrån mig. ”Det du och jag har gemensamt är att ingen av oss fick uttala oss i frågan.” ”Jag e glad å va’ här, frun.” ”Jaha. Det verkar som om jag måste vara något slags mamma åt dig nu.”

Vad ska man svara på det? Jag kände aldrig min mamma, men här uppenbarade sig ett enkelt faktum och stirrade oss båda i ögonen. Miss-bella var vit och en mycket högt uppsatt dam. Ingen som hon hade någonsin fött en sådan som jag i historien om vår lilla varma del av världen. Brun och kraftig och stark som en häst var jag på den tiden, fast eftersom jag var mulatt var jag blekare än de andra svarta på godset. Jag hade ett stort krulligt virrvarr uppe på huvudet, inte som hennes eget blonda hår, som var så fjäderlätt att vinden rörde om i det och lyfte det och lekte med det medan den struntade i mitt.

Hon sa någonting annat, som jag trodde handlade om hennes liv och därför inte angick mig. Hon tittade ut genom fönstret också när hon sa det. ”Jag har bott för många år på ett ställe där ormar lurar både i huset och i gräset.”

Eftersom hon hade sagt att hon skulle bli min mamma vågade jag mig på att fråga. ”Hur länge ska jag stanna?”

Hon fick en kraftig färg på halsen, händerna fladdrade som grodben och hon såg på mig och tittade sedan bort, som om jag var solen och det skulle skada hennes ögon att se på mig för länge. Jag tyckte att det var konstigt att hon skulle vara så tagen när det var jag som var den grova varelsen som hämtats – 21 –

sara Collins

till henne från träsket och hon den fina damen i huset som ömkade mig lika säkert som hon gav mig majskaka. Miss-bella var rädd för mig.

Men sedan sa hon något som fick min uppmärksamhet att abrupt riktas åt ett helt annat håll, som om en gam just hade flugit in i rummet. ”Hur länge det än kommer att vara blir det alldeles för lång tid i slutändan.”

– 22 –

K apitel tr e

D et var år 1812. Ingen berättade för mig varför jag tagits upp till huset och jag var för upptagen med att borra ner näsan i ren bomull och köksrester för att grubbla över det. De sa att jag var sju år gammal eller däromkring. Ingen brydde sig tillräckligt för att vara säker. Jag hade aldrig haft någon födelsedag, eller någon mamma. När jag frågade Phibbah sa hon bara att min mamma hade rymt. ”Du kommer inte å trolla fram nån genom å fråga”, sa hon. ”Du lär dej. De’ e inte vi som ska fråga, de’ e vi som ska svara. Och svaret e alltid ja.”

När jag blundar nu ser jag Phibbah dra med sin trasa över rottingsoffan i sällskapsrummet, vicka på soffan för att sopa under. Jag ser blodträstolarna ställas mitt i rummet där det fläktar, mattorna som skickades till Miss-bella av hennes syster i Bristol och som rullade ihop sig i vår värme som om de försökte vila. Matsalen där porslinskopparna och assietterna och den blåvita tekannan skramlade i skänken. Jag hör Phibbah väsa: ”Gerejiväg, unge, varför kan du inte lämna mej ifred?”

Det var mitt jobb att putsa mässingen, ställa fram blommorna på Miss-bellas frukostbord och vifta bort flugorna från hennes mat. Men för det mesta gick jag omkring i huset och funderade på hur jag kunde hålla mig nära Phibbah, som ett förkläde. Hon muttrade medan hon arbetade, klagade på att hennes gamla ben skramlade som stenar i en kalebass, att den som hittade på färgen vit aldrig behövde var någon annans – 23 –

sara Collins

tvätterska, att vita människors möbler aldrig gjorde annat än att föda fler möbler. Jag tyckte om att alla hennes ord lät som fågelsång genom gapet mellan hennes tänder. Fyra av dem saknades precis där mina nya just hade dykt upp.

Det var hon som hade dragit ut min, så jag frågade henne: ”Phibbah, vem drog ut dina?” Åh, jag var lika irriterande för henne som vågor på sand. Barn är ögonbindlar och hammare.

Grymma på grund av det de inte vet.

Hon sa att jag inte hade med det att göra. ”Du kommer inte ihåg de’”, sa hon. ”Varför de’?” ”De’ hände innan du föddes. Ingen kommer ihåg nåt från den tiden.”

De flesta dagar gjorde hon inget annat än svor, men när hon var på rätt humör matade hon mig med majsgröt direkt ur grytan eller med en bit från en av hennes egna majskakor.

När hon satt utanför kokrummet på morgnarna och spritade ärter och klappade med handen bredvid sig på marken betydde det att hon lagt några där åt mig, bredvid tvättfatet.

Jag kröp dit och svepte upp dem i handflatan, hennes arm kittlade alldeles intill min. Men hon vände sig aldrig om, såg aldrig på mig. Ärter som droppade ner i tennkärlet, Phibbahs doft av kol och den pottaska och aloe hon blandade till tvål. Om jag var tyst berättade hon kanske en historia för mig. Men hon var tvungen att samla sig, som en våg som man kan se närma sig på långt håll. Först, sa hon, var hon tvungen att hitta sina historieandetag, vilka inte var desamma som hennes vanliga.

Mina favorithistorier var de som handlade om huset. ”De’ finns bara en anledning till att den vite mannen bygger såna fina-fina hus som dom här”, sa Phibbah. ”Man sätter met– 24 –

Frannie langtons BeKännelser

mask på kroken för å fånga fisk. När han kom hem från England å byggde färdigt sitt hus skickade Massa sitt brev till Bristol. Vi visste lika säkert som de’ blir natt att de’ skulle komma en vit kvinna. Å visst kom Miss-bella springande – klappetiklapp! – på samma sätt som en pärlhöna kommer springande när majsen faller.”

Sedan fick Phibbah en ny husmor att lära känna. Och hon var tvungen att iaktta henne på samma sätt som sjömän iakttar himlen. Röd himmel på kväll gör sjömannen säll, röd himmel i morgonstund ger sjömannen varning. Miss-bella kom åkande högt upp på kuskbocken på mulkärran, lika malplacerad som en vit handske på en torkande häck, med en tekanna skramlande i knäet och det blåvita mönstret samlat runt kanten som fåglar på en gren. Hon hade slitit upp vagnskuddarna för att göra en liten tron. Tre nätter hade Phibbah suttit uppe och sytt de där kuddarna och prytt dem med bladmönstrad brokad som skulle ha dugt i sällskapsrummet. Langton hade sagt att han ville att det skulle kännas som att sitta på ett förbannat moln den dag han åkte ner för att hämta sin hustru.

Och här använde Miss-bella dem åt sin tekanna istället för sin rygg! Men hon skulle snart lära sig. Detta var Jamaica. Självklart skulle saker och ting rämna.

Tro det eller ej, sa Phibbah, men det fanns det en tid när Missbella och Langton brukade rida ut tillsammans, innan hon visste att Jamaica var något hon borde vara rädd för. Hon hade på sig sin ridkjol som såg ut som en delad citron och sin halmhatt med den blå fjädern, de grå ögonen lyste av upphetsning och Langton satt upp bredvid henne och visade henne allt han ägde. Phibbah skulle hålla utkik, springa ner och öppna dörren i samma ögonblick som de kom tillbaka. Hon visste att hon – 25 –

sara Collins

skulle få betala om den där dörren var stängd minsta minut för länge. Men det fanns ett sätt att ta reda på när de var på väg tillbaka innan hon kunde se dem. ”Hur då?” frågade jag henne. ”På samma sätt som man vet de’ av vilken orsak som helst.

Titta ut mot fälten.” ”Titta på dom unga männen?” ”Mm. Dom gör likadant allihop när han närmar sej.” ”Tittar dom upp?” ”Pyttsan, unge!” Hon kysste sina tänder och luften skapade musik i hennes glugg. ”Dom där huvena böjs. Titta. Man ser de’ varenda gång, som en våg genom gräs. Vilket håll den där vågen än kommer ifrån så e de’ därifrån herrn kommer.”

Miss-bella behövde vårdas som en ros. Hon hade de blekaste armar jag någonsin sett. Hennes arbete om morgnarna gick helt och hållet ut på att hålla dem borta från solen. Och som om inte det var nog hade hon en midja lika smal som en fågelnäbb, och som hon gjorde ännu smalare med en valbenskorsett som hakades runt henne, som revben. Hennes bakdel vällde ut under alla möjliga slags turnyrer och krinoliner som hennes syster skickade efter från olika damkataloger. Hon sa att livet i kolonierna bara var möjligt att överleva med hjälp av bön och uthärdas med hjälp av te, därför serverade Phibbah det varje eftermiddag på bakre verandan medan hon muttrade: ”Varför har vi dom enda vita på hela Jamaica som e galna nog att dricka te utomhus?”

Vi satte fram skålar med sockervatten och koboltgift för att fånga flugor, tog ut apelsingrensfläkten och porslinsfotbadet. Jag hatade när jag var tvungen att ha på mig min kalikåklänning istället för den i muslin (mjuk och vit med en spetskrage som alltid fick Miss-bellas gäster att syna mig från – 26 –

Frannie langtons BeKännelser

topp till tå). Men muslinsklänningen var till för att passa upp vid bordet, den i kalikå var min fottvättsklänning.

Phibbah stod bakom henne med fläkten. Jag sköt upp fållen på hennes gråa kjol. Hennes tår fladdrade som ögonfransar.

Jag tittade ut mot sockerrörsfältet. Trasor av linne och muslin flaxade, arbetarna lämnade ledet för att doppa trasor i hinkar med vatten och knyta dem runt pannan. Niggerdrivarna satt högt upp på sina hästar under tamarinderna och iakttog. Jag drog tvättlappen mellan Miss-bellas tår. Hennes fötter liknade något man skrapat fram ur elden när den brunnit ut. Torra och med sprickor. Inte vackra som resten av henne. Medan eftermiddagen gick blev hon allt rödare i ansiktet. Fläkten skapade en långsam bris. Hennes ord skvalpade omkring oss, som vattnet i badkaret. Hon böjde sig framåt över koppen och suckade. ”Hela den här gudsförgätna platsen skapades för att ta död på européer”, sa hon.

Phibbah lät fläkten slå mot höften. ”Kiiii! Om den dödar er, vad gör den då med oss?”

Miss-bella stannade tvärt med koppen mot underläppen.

Sedan skrattade hon. ”Jo, men det är européerna jag oroar mig för, flicka lilla. Särskilt mig själv.”

Jag kan tala om för er att jag såg Phibbah bli piskad för alla möjliga småsaker: när porslin försvann, när hon tappade en av Miss-bellas tekoppar så att den gick sönder, en gång när hon kom sent med den saltade torsken vid frukosten, men jag har aldrig någonsin sett henne bli piskad för att hon var uppkäftig. Jag frågade henne om det en gång. ”De’ e den enda underhållning den där kvinnan nånsin får”, svarade hon.

– 27 –

sara Collins

När man tänker tillbaka på vad som helst rasar tiden samman, som jord som faller ner i ett nygrävt hål. Jag ser oss tre – kvinnorna i Paradise – som figurer etsade i glas. Och det är som om tiden har stått still, som om den där flickan som stod på knä vid Miss-bellas fötter blinkade och sedan vaknade för att upptäcka att hon var Mulattmörderskan.

Från den plats där jag satt på huk kunde jag se ut över floden. Åh, det skulle vara ett mirakel att få känna något lika mjukt som det där vattnet mot huden igen, fast jag skulle kunna nöja mig med att ligga i nyklippt gräs, eller bara få möjligheten att gnugga mina fingrar mot ett nytvättat ombyte. Luften luktade skarpt av sockerrörsskräp som brann i närheten av floden och apelsinoljan som Phibbah använde som putsmedel. ”In med dig nu, flicka”, sa Miss-bella. ”Hämta lite av den där ananaspajen du bakade i går. Och finns det någon apelsinsaft?”

Phibbah ställde tillbringaren vid dörren. Jag hade hållit ner huvudet under hela den där tiden och skrapat bort smuts under Miss-bellas tånaglar med nagelpetaren, först lyft den ena foten och sedan den andra. Hjärtat var fortfarande hårt som en trumma, men resten av mig hade blivit mjuk som smör i en stekpanna. Det var en nagelpetare med elfenbensskaft jag använde, som om det kunde trolla in något lent i Missbellas fötter. Jag lyfte ut den ena på handduken bredvid hennes stol för att låta torka, och hon och jag lutade oss båda tillbaka och beundrade den. Som om den var en marmorstaty på ett museum. Vi brukade låtsas att de där fötterna var vackra som tekopparna, på samma sätt som vi låtsades att tekannan inte var halvfull med rom.

Hon hade inte klagat färdigt. ”Jag är så trött på att alltid stirra på samma gamla ointressanta kullar.”

– 28 –

Frannie langtons BeKännelser

”Vi kunde duka på framsidan ibland”, sa Phibbah, ”om ni inte va’ så envis.” ”Åh, nej. Det går inte.” ”Få utsikt över havet.” ”Det är just därför jag inte kan.” Hon gav henne en vass blick över axeln. ”Men det borde du veta allt om.” ”Veta vadå?” ”Att vilja ha något så mycket att man inte står ut med att titta på det.”

Phibbah slog och slog med fläkten och mördade luften. ”Jag trodde de’ var kullarna som irriterade er. Nu säger ni att de’ e havet.”

Miss-bella skrattade ner i sin kopp. Sedan gjorde hon en paus, som om hon funderade på det. ”Det verkar som om jag varken kan titta framför mig eller bakom.” ”Jaha, men då kan ni inte bråka om att ni sitter där ni satt er.”

Hon viftade med handen. ”Tror du verkligen att jag har valt att sätta mig någonstans på den här egendomen?” Vi såg henne sörpla sitt te och ställa ifrån sig det. ”Om bara min far eller min make kunde ta sitt förnuft till fånga skulle jag vara där nere. På nästa snabba fartyg till Bristol.”

Manso svepte förbi oss med sin plåthink och ropade: Kossera! Kossera! för att kalla hem korna och lyfte sina fötter över gårdsplanen som den galne tuppen som bara hade ett himlande öga. I närheten av skjulet skakade han ut salt i små högar.

Korna lunkade dit och slickade på det med långsamma tungor. Än i dag kommer jag ihåg vad som hände sedan, därför att det som hände förändrade mitt liv, på gott och ont. Miss-bella blundade, lade sin bok i knäet, lät fingrarna vandra över skinnbandet. Jag såg ett D inbäddat i det. En vindpust tampades – 29 –

sara Collins

med sidorna. Manso visslade sina kommandon till korna. Kom in, kom in. Boken låg där, ännu en sak jag ville ha. Sidor vita som skalade äpplen. Vita som rena lakan. En vildhet kom över mig. Hur ska jag förklara det? Allt gick tyst till, som när en uggla flyger över ens huvud. Inte ens fläktens svischande hördes. Jag sträckte mig upp efter den, min hand flödade över hennes knä, jag insåg sedan vad jag hade gjort, ryggade tillbaka, fastnade i Miss-bellas kjol, kom på fötter. Hon hoppade också upp. Boken ramlade ur knäet och ner i vattnet. Min mage vände sig, som något som kastas i havet. ”Frances!”

Fläkten stannade. ”Förlåt, frun”, sa jag. ”Förlåt.” Jag fiskade upp den och torkade av den med kanten på min klänning, rädslan skramlade i huvudet på mig. Hon gav mig en örfil. Mitt huvud var som en fisk på en metrev, hennes hand var kroken. Benen flög ut över golvet.

Hela ön var solförvirrad. Hettan som bitande myror. Ljuset som knivar.

Jag torkade och torkade och torkade. Jag använde händerna, kjolen, skakade den där boken som en skurtrasa, försökte övertyga den om att bli torr. Jag ville gråta men vågade inte, inte medan Manso såg på. När jag var liten skulle han kanske gett mig en av sina sneda blinkningar när han gick förbi eller låtit mig få lite salt i handflatan, låtit mig få känna hur en ko slickade, men inte nu längre. Husniggrer var den enda sak alla hatade mer än sockerrör.

Jag satte mig vid stallet och lät boken torka. Jag hörde hästarna och deras vinande andetag. Till och med efter att de andra gått in från sockerrörsfältet, och bara härmfågelns kii– 30 –

Frannie langtons BeKännelser

kii-pip sa mig att jag inte var ensam, satt jag kvar där och såg till att boken torkade. Min skugga på marken. Hon hade sagt att jag måste sitta där. ”Se till att du inte försöker krypa in i någon skugga. Jag kommer att titta.”

Gjorde hon det?

Hon och Phibbah skulle vara i sällskapsrummet, Phibbah skulle ställa fram rommen. Vem visste var någonstans på egendomen hennes make befann sig?

I början, på den tiden då hon fortfarande red ut, hade Missbella sagt åt Phibbah att packa korgen med brödfrukt och kall kalkon och pomelos och några av de mangofrukter de hade plockat samma morgon, och lagt till att hon skulle ta med det till lunch åt sin make. Det var när hon försökte hälla upp en halv liter vin i en plunta som Phibbah sa till henne att det inte var någon bra idé, och när hon inte ville höra på bestämde sig Phibbah för att följa med henne. Hon tyckte synd om kvinnan med sitt majsgula hår och sina felaktiga förväntningar. De hittade dem under kakaoträdet, det enda stället så långt borta från huset där man kunde få bra skugga, Langton satt som en laddad pistol, med ryggen mot sin hustru, vänd mot de två flickor han hade där ute. Det var tur att han bara lät dem dansa, sa Phibbah. De rörde sig lika lätt som vatten, de där två. Mörka kroppar, klara ögon. Muskotfärgade bröstvårtor som viftade som vimplar. De såg sin nya matmor rätt i ögonen och fortsatte sjunga: Hoppsan! Kära du! Du gör inte som jag!

Du skuttar inte som jag! Du vrider dig inte som jag!

Hoppsan! Kära du! Du skakar inte som jag!

Du vrider dig inte som jag! Ge dig av!

– 31 –

sara Collins

De skulle förmodligen fortfarande ha varit kvar under det där trädet, sa Phibbah, för det verkade länge som om Miss-bella inte kunde röra sig. Fast till slut hörde Langton korgen falla ur hennes hand och han vände sig om.

Det hade varit slutet på ridturer, picknickar och förväntningar. Men inte slutet på dansandet. Miss-bella var helt enkelt tvungen att lära sig att göra som alla andra. Titta åt ett annat håll. * Jag sneglade upp mot huset där Phibbah just stängde fönsterluckorna, tände ljusen med det smala vaxljuset, drog ner myggnätet från dess krok. Miss-bella satte sig tillrätta på en av sina sidenpallar och lade upp fötterna.

Du lämnar inte den där platsen förrän min bok är torr, hade hon sagt. Efter en stund gav jag upp, stirrade ner på bokstäverna, små och svarta och vassa, som små klor. Jag lade huvudet på sned som om jag kunde höra vad de försökte säga till mig. De verkade fängslade, var och en fastkedjad vid nästa.

Rad efter rad. Jag smällde igen boken, satte mig på hälarna.

Den gamla draghästen stretade uppför havsvägen, vagnen var högt lastad med majs, barnen sprang bredvid och skrek och sparkade på gässen som stötte mot hjulen.

Bakdörren öppnades och Miss-bella tog sig fram genom gräset, dammpustar kysste hennes fötter. Hon skrynklade ihop ansiktet mot mig. ”Är den torr än?”

Jag skakade på huvudet, krökte läpparna. Jag måste ha varit själva sinnebilden av elände, säker på att jag nu skulle bli utstött. Inga fler små klappar på huvudet, inga fler turkiska sötsaker, ingen mer muslinsklänning. Vid det här laget måste jag – 32 –

Frannie langtons BeKännelser

ha fått solsting, för jag pekade på D och frågade vad det var.

Hon lutade sig över mig. Hennes andedräkt var varm och torr som luften. ”Det där? Dee. Ee … Eff. Det blir Defoe.”

Först då märkte jag att Phibbah också hade kommit ut och stod på verandan och stirrade.

Miss-bella sträckte på sig och gav henne en lång blick. Hennes röst blev söt som melass. ”Jag ska lära dig.”

Ja, tänkte jag. Ja, ja, ja! ”Nej!” Phibbah klev ner från verandan och såg ut som om hon skulle ramla. ”Frun …” ”Varför inte?” Hon nickade, lade huvudet på sned. ”Därför att de’ räcker”, sa Phibbah och snubblade framåt. ”De’ räcker.”

En gång när Miss-bella gått in spottade Phibbah en tjock stråle på marken nära rosenbusken. ”Vart skulle jag ta vägen?

Om jag lämna’ de’ här stället? Rakt uppför dom där kullarna.

Genast. Ta me’ mej en musköt. Sen bara vänta. Vänta, vänta, vänta till den hetaste stunden på dan, när ingen e utomhus förutom slavar å dårar. Sen skulle jag leta efter den där blå fläcken.”

Det blå i en vit kvinnas ögon, det blå de kallade Wedgwood. ”Sen skulle jag sikta rakt mot hjärtat.”

Nu petade hon bara med tungan genom sin glugg, stirrade på Miss-bella. ”Men lagen då?” ”Lagen? Lagen är till för att hindra dig.” Miss-bella knackade med ett finger på mitt huvud. ”Försäkra sig om att egendom inte får för sig något.”

Jag reste mig och såg från den ena till den andra, stum som en av korna. ”Hon förtjänar pisk”, sa Phibbah. ”För å ha förstört er bok.” ”Pisk? Pisk!” Hennes blick skärptes, glittrade blöt. ”Vilken tanke. Är det du som ska ge henne det?”

– 33 –

sara Collins

Nu tog Phibbah ett steg bakåt. ”Nej.” Kiii, vad hatet brände i mig då. Vad det fick mig att önska att jag aldrig hade ryckt åt mig hennes tappade ärter. Eller längtat efter hennes dumma historier.

Miss-bella såg sig omkring som om hon bestämde var hon skulle ha en picknick, ögonen kisade som mässingsstänger. ”Du har helt rätt. Vi får inte spara på riset. Vi vill för allt i världen inte skämma bort barnet. Säg till Manso att ropa på de andra.”

Phibbah skakade och skakade. ”Vadå?” ”Du hörde vad jag sa. Ja, du ska göra det, flicka lilla. Eller så får Manso göra det. Snabba på. Ljuset försvinner.” Hon vände sig mot mig, ansiktet dröp av svett. ”Phibbah vill att du ska piskas, så då ska du piskas.”

Jag vet inte vilket som var värst, att det var Phibbah som gav mig mina första piskrapp eller att de andra samlades för att stirra på oss. De hade kommit när de blivit kallade, naturligtvis.

Men de flesta människor tar gärna en dos av sådant som händer någon annan så att de vet att det inte händer dem.

Phibbah väntade så länge att det nästan var som en rysning av lättnad när hon väl började. Det är alltid ögonblicket innan som är värst. Hela kroppen väntar. Sedan hörde jag henne röra sig bakom mig, hörde björken vissla. Smärtan sjönk in i mina lår som en klo. Skar hårda skåror djupa som spikar. Piskade upp ett tunt blodflöde, fångade min andedräkt, begravde den djupt. Ännu en hög vissling. Jag tryckte pannan mot jorden och gräset, försökte låta bli att gråta, men hon gav mig tio, ett rapp för vart och ett av mina förmodade år. Hon piskade tills den där piskan inte var mer än ett eko i mitt eget huvud, tills jag, skam till sägandes, skrek och skrek, och först blev himlen svart och sedan mitt medvetande.

– 34 –

Frannie langtons BeKännelser

Under alltihop stod Miss-bella tyst, med armarna i kors, ansiktet lent som mjölk. När jag tittade upp var det Phibbah hon iakttog, inte mig. Hennes smala leende sträckte sig mellan dem, stramt som sytråd. Hon nickade, gjorde ögonen små. Det var som om någon del inuti henne reste över den där jorden medan hon själv stod stilla, gick rätt över gårdsplanen och sa någonting till Phibbah. Till slut var det Phibbah som slog ner blicken i jorden, tittade bort först. Svalde och svalde trots att hon inte hade någonting i munnen. Långsamt gick de andra därifrån. Bara Miss-bella såg fortfarande på.

Men det var Phibbah som bar mig till kokhuset, lade mig på min brits, hämtade ett av linimenten hon gjort med whisky stulen från Langtons barskåp. Hon slamrade ner en tallrik med majskakor, men jag stirrade bara på dem, hungern brottades med stoltheten, och sköt sedan bort tallriken. Jag hade stängt in min ilska som en fågel i en bur. Hon böjde sig framåt över spisen, axlarna pumpade som bälgar, höll i en bit saltad torsk som droppade i lågorna. ”De’ var svårare för mej än för dej”, sa hon. Jag sa ingenting. ”Hon klär dej som en docka, nu vill hon träna dej som ett husdjur. Men om ni två blir påkomna me’ å läsa, då e de’ du som får känna av de’. Hör du de’? Hör på mej, Frances.” Hon spottade fram mitt namn, som ännu en lös tand. ”Hör på mej. De’ finns ingenting i den här världen som e farligare än en uttråkad vit kvinna. Hör du de’?”

Jag ryckte på axlarna. Ingenting i min värld hade varit farligare än hon den eftermiddagen. Jag såg hur hennes fingrar darrade runt torskens kött, men hon lyfte dem inte. Hon skulle få blåsor på händerna. Rätt åt henne. ”Men du ska int…”

Jag reste mig. ”Vart ska du?”

– 35 –

sara Collins

Hon följde efter mig ut. Hundarna hoppade upp, kom fram med ryggarna krökta som fartygsskelett, letade efter rester. ”Försvinn!” skrek hon åt dem. ”Geeriväg!”

Hon grep tag i min hand. Det uppstod en lång tystnad mellan oss medan jag lät henne hålla i mig. När jag tittade upp såg jag hennes kind pulsera, som ett hjärta. ”Du undrar aldrig varför du har blivit vald. Tror du att du haft tur? Bara du skulle kunna tro att du haft tur.” ”Va’ e de’ för fel med att vilja lära sej nånting?” ”Lär dej att vilja ha de’ du har.” ”Va’ e de’?” frågade jag. ”Va’ har jag?”

Hon stirrade och stirrade och jag stirrade tillbaka. Ett leende spred sig över hennes ansikte, hon började skaka och sedan spred sig skakandet långsamt över hela hennes kropp, som melass som är på väg att koka. Hon kastade huvudet bakåt och skrattade och skrattade. Och då skrattade jag också.

– 36 –

K apitel F yr a

ja g F Ö r s Ö K e r sK r i va den här historien som om den vore min. Ända tittar jag tillbaka på vad jag skrivit hittills och ser hur mycket av mitt papper och bläck som jag slösat på Miss-bella. Problemet är att ingenting någonsin hände mig utom genom henne. Det var precis så det var. Så många i England har sagt att det måste ha lärt mig att hata. Vad du måste ha hatat dem, Frannie Langton! Bägge två! Men sanningen är inte ett tyg som varje människa kan klippa till för att passa en.

Sanningen är att det fanns kärlek likaväl som hat. Sanningen är att kärleken gjorde mer ont.

Läsningen var det enda löfte Miss-bella någonsin höll. Hela den skördetiden stod jag på knä vid bordet i sällskapsrummet.

Lycka söt som honung sköljde över allting medan hon rörde vid boksidan, min armbåge, hennes varma andedräkt mot min hals. Hennes händer svala som tvättsvampar. Om Phibbah råkade gå förbi gav hon mig en blick och klapprade med tänderna åt mig och brydde sig inte om ifall Miss-bella såg eller hörde det. Hon hade rätt, Miss-bella tröttnade på att undervisa efter ett tag, men jag kunde tillräckligt vid det laget för att kunna ta ut böckerna i biblioteket när ingen såg det och fortsätta på egen hand. Till och med Miss-bella sa det: Jag lärde mig mirakelsnabbt. Det förvånade både henne och mig själv.

– 37 –

sara Collins

Phibbah sa att hon inte tyckte om att ta Langtons namn i munnen. Men hon pratade i alla fall om honom. ”Första gången jag hörde talas om honom va’ när han vägrade komma när man bad honom … Precis som den egensinnige usling han e.”

Hans föräldrar skickade honom till England när han var liten, sa hon, för att han skulle få sin utbildning, precis som de flesta andra kolonialsöner. Han hade fyllt sig med den vite mannens kunskaper och sedan skrivit till dem och sagt att han inte tänkte komma tillbaka, att han ville skapa sig ett eget namn, bli vetenskapsman. Matmor Sarahs ögonvatten hade räckt mer än väl till att salta gröten när hon läste det, tänkte att han måste skämmas: över Jamaica, över deras sviktande egendom. Många av de där kolonialsönerna fick skamkänslor på köpet, förutom utbildning, när de skickades till England. Åren gick. Matmor Sarah skickade efter honom när hans far dött, sa att han nu inte hade något val: Jag bönfaller dig. En vit kvinna kan inte lämnas ensam på Jamaica.

Brev efter brev skickade hon utan att få något svar. Tre månader senare var också hon död. Gula febern. Döden gjorde henne smal som en eldgaffel, så det hade inte tagit lång tid att sy hennes begravningsklänning, men Phibbah var tvungen att sätta på henne den också. Hon var ensam i sovrummet med bara kroppen och tvättstället och porslinshandfatet. Hon ville slänga den i golvet. För att se hur det skulle kännas. En sådan möjlighet kanske aldrig skulle dyka upp igen. Istället började hon fästa den enkla kragen med de svarta knappar som matmor Sarah hade sagt åt henne att använda, men hon blev störd av skramlet från den gamla kopparklockan.

Hon fann Langton som torkade av stövlarna på mattan hon hade borstat samma morgon.

– 38 –

Frannie langtons BeKännelser

”Varför har jag fått vänta?” ”Jag såg till er mor.” ”Och var är hon?” ”Död.” ”Jaså.” Hans ögon flackade som flugor. ”Då borde du ha tagit hand om de levande snarare än de döda.” ”Då va’ han tvungen å komma tillbaka”, sa Phibbah. ”För gott.

Nån måste sköta stället. Fast de’ enda han gjorde i början va’ å promenera. Promenera, promenera, promenera.” Han traskade omkring varenda morgon med en man i kypertkavaj som hade kommit med samma skepp, båda var för varmt klädda.

Langton pekade på någonting, mannen nickade; inom några dagar föll detsamma som en kärleksrival efter en dos besvärjelser. Det gamla stora huset, förmannens hus, kokhuset, spannmålsmagasinet och sockerkvarnen, ett efter ett. Det borde ha varit ett tecken: Langton svepte med sig allt. Ödelade allt som en orkan. De visste inte var han hade fått pengar ifrån.

Hans far hade inte haft en halvdollar över så länge de hade känt honom. En eftermiddag vågade Manso fråga den nye husbonden vad han hade för planer. Langton gav till ett skratt, skrovligt av hans pipa. Spottade. ”Det här var min fars ställe, grabben. Nu gör jag det till mitt.”

Inne i det nya huset fanns ett rum för allt någon skulle kunna drömma om att göra under en dag. Äta, sova, underhålla, betäcka. Men biblioteket var det bästa av allt. Kiii, blicken kunde fara runt hela det rummet utan att böckerna tog slut.

Att läsa var det bästa och det värsta som någonsin hänt mig. Jag kan fortfarande se alla de där ryggarna framför mig: Vesalius Corpus Humani, Filosofiska transaktioner, Newtons – 39 –

sara Collins

Principia, Encyklopedin. Men det fanns romaner också som Miss-bella skickade efter, även om Langton ställde dem på de nedersta hyllorna. Det var de böckerna jag älskade. Att hålla i en var som att hålla i allt det som kunde hända i världen men som ännu inte hänt. Jag var tvungen att vänta tills Miss-bella var klar med dem, men sedan kunde jag gömma dem bakom skänken, läsa tills jag hörde fotsteg. Jag läste med gapande mun, som om jag kunde ösa socker ur alla de där böckerna.

Jag gömde mig i kokhuset på kvällen och läste i skenet av en talgdank jag hade tillverkat, oxfett som formats i en gammal tennskål. Böcker besvarar frågor med frågor, men jag kunde ändå inte få nog. Och nu när jag tänker tillbaka var det likadant då, långt senare, när jag träffade Madame. * En eftermiddag var jag välsignad med ensamhet och en bok och en utsikt. Langton och Miss-bella hade tagit vagnen för att hälsa på familjen Cope. Phibbah befann sig vid spisen.

Ingen hade uppsikt över verandan utom korna, och de var upptagna av att nosa vid den långsamma floden. Jag stal lite av Phibbahs rombål och gick ut med Candide. Det var en sådant där ögonblick som strör ut lycka som salt i en kaka, vilket förstås betydde att det inte kunde vara länge.

Jag hörde inte vagnen; jag märkte inte heller förrän jag satte mig upp att Langton stod bredvid mig, hade väntat på att jag skulle titta upp innan han sa något. Han satte sig på huk, lika långsam som floden, och såg ut som någonting man skulle frukta. ”Har du trevligt?”

Andedräkten skar in i mig. Jag kände något som vände sig i käken, som när ett lås klickar. Det fanns inget annat att göra – 40 –

Frannie langtons BeKännelser

än att låta honom prata. ”Och sedan ska du kanske titta närmare på mitt styre och krossa det?” sa han.

Jag försökte vrida mig bort, som om jag verkligen skulle titta på det där stackars krossade styret, men han hade min käke i ett fast grepp. Ett vädjande ljud strömmade ut ur mig. ”Nej. Jag vill att du ska läsa ett stycke för mig. Gör mig den tjänsten. Jag förmodar att du vet vad ordet tjänst betyder. Eftersom du är en läsande nigger. Men vad du kanske inte vet är vad som kommer att hända om du inte gör det.”

Väta rann nerför ryggen på min kalikåklänning. Jag kämpade emot driften att fly. Han gnuggade händerna. ”Jag ska låta dig lösa en niggers dilemma, flicka lilla. Trots att jag vet att ni niggrer inte är vana vid att välja. Hör du på? Ett. Läser du en sida för mig får du behålla dina händer. Eller två. Läser du inte för mig får du se vad som händer.”

Orden forsade ur mig på samma sätt som jag hade hört Miss-bella be, högt och korthugget och pulserande. Jag kan inte ens komma ihåg nu vad jag läste, men jag minns att han gjorde en åtbörd mot boken när jag lade ner den på räcket. ”Den är din. Behåll den.” Jag förstod inte vad han menade tills han drog mig åt sidan som en klänningsfåll dras över ett golv och sa att jag måste börja riva ut sidor.

Stråk av tid försvinner för oss, men vi får inte välja vilka.

Hela den här händelsen kommer tillbaka i ett enda långt ljust streck, fast jag önskar att jag kunde svälja den på samma sätt som han tvingade mig att svälja Candide. Papper mosades till brosk i halsen på mig. Han tornade upp sig över mig och undrade högt vem som hade lärt en av hans niggrer att läsa. Som om det inte bara funnes två kandidater på hela egendomen.

Jag åt tills det kändes som om pappret grävde ett hål i mig, och fortsatte sedan att äta tills jag bara ville krypa in i det där hålet.

– 41 –

sara Collins

Men så slutade han plötsligt, som om någonting hade stuckit honom, något som han skulle behöva dra ut och titta på senare.

När han väl gjorde det hade jag ätit så många sidor av Candide att jag kräktes över hela bröstet. Han lät mig slippa undan.

Det var först senare som jag funderade på varför.

– 42 –