Provläs Irène

”Med sina många vändningar är denna thriller ett mästerverk.”

TH E IN D E P E NDENT

PIERRE LEMAITRE

IRÈNE thriller

Pierre Lemaitre

Irène Verhoeven-trilogin, del 1

Översättning: Maria Store

Av samma författare: Alex (2017) Camille (2017) PIERRE LEMAITRE, IRÈNE Originalets titel: Travail soigné Copyright © Pierre Lemaitre et Editions du Masque, département des éditions Jean-Claude Lattès, 2006 Translation copyright © 2018 by Sekwa förlag Citaten ur Den svarta dahlian av James Ellroy är översatta av Ulf Gyllenhak (Bra böcker, 1996).

Citaten ur American Psycho av Bret Easton Ellis är översatta av Einar Heckscher (PAN/Norstedts, 2000).

Citaten ur Roseanna av Sjöwall/Wahlöö är hämtade ur Piratförlagets utgåva från 2012. Översättning: Maria Store omslag: Magnus Petersson omslagsbilder: © Aleksandar Nakic/Getty Images © Mr Twister/Fotolia författarporträtt: © Roberto Frankenberg typografi och form: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2018 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-88697-24-0 Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se

Till Pascaline Till min pappa

Författaren är en person som ställer upp citat och plockar bort citationstecknen.

Roland Barthes

Fรถrsta delen

Måndagen den 7 april 2003 1 ”A l i c e …” s a han och såg på vad alla andra skulle ha kallat för en ung flicka.

Han hade sagt hennes förnamn som ett tecken på samförstånd men utan att lyckas tränga igenom hennes fasad. Han såg på anteckningarna som Armand hade klottrat ner i samband med det första förhöret: Alice Vandenbosch, tjugofyra år. Han försökte föreställa sig hur en Alice Vandenbosch, tjugofyra år, normalt sett kunde tänkas se ut. Det borde vara en ung flicka med långsmalt ansikte, ljusbrunt hår, rak blick. Han tittade upp och tyckte att det han såg verkade fullständigt osannolikt.

Den här flickan såg inte ut som sig själv: håret, som en gång varit blont, hade långa mörka hårrötter och låg klistrat mot hjässan, hyn var sjukligt blek, med ett stort lilaskiftande blåmärke på vänstra kinden, en smal intorkad blodstrimma i mungipan … och så blicken som skrämt vek undan, det fanns inget mänskligt i den längre utom rädsla, en fruktansvärd rädsla som fortfarande fick henne att rysa som om hon hade gått ut i ett snöoväder utan kappa. Hon höll båda händerna runt kaffemuggen, som en överlevande efter ett skeppsbrott.

I vanliga fall brukade det räcka med att Camille Verhoeven 13

pie rre le m ai tre

gjorde entré för att till och med de mest oberörda individer skulle reagera. Men Alice visade ingenting. Alice satt helt innesluten i sig själv och rös.

Klockan var halv nio på morgonen.

Redan när Camille kom in på Krim några minuter tidigare hade han känt sig trött. Gårdagskvällens middag hade slutat på slaget ett. Folk han inte kände, vänner till Irène. Det hade pratats tv, det hade berättats anekdoter som Camille skulle ha haft ganska roligt åt om det inte hade varit för att han mittemot sig hade en kvinna som påminde honom så fruktansvärt mycket om hans mamma. Genom hela måltiden hade han kämpat med att frigöra sig från den bilden, men det var verkligen samma blick, samma mun och samma kedjerökande. Camille hade kastats tjugo år bakåt i tiden, till den lyckliga tid då hans mamma fortfarande brukade komma ut ur sin ateljé med färgfläckar på skjortan, en cigarett mellan läpparna och håret på ända. Då när han fortfarande brukade gå dit och titta på när hon arbetade. En kraftfull kvinna. Stadig och fokuserad, med en lite hetsig penselföring. Så inne i sina egna tankar att hon ibland inte verkade märka att han var där. Långa, tysta stunder då han beundrade måleriet och iakttog varje rörelse som om det var lösningen på en gåta som angick just honom. Det var innan. Innan de tusentals cigaretter som hon bolmade på förklarade krig mot henne, men långt efter att de orsakade den tillväxthämning som hade blivit uppenbar när Camille föddes.

När han väl hade nått upp till sin slutgiltiga längd på 145 centimeter visste han inte vem han hatade mest: sin mamma, som hade förgiftat honom och gjort honom till en blek om än 14

irè n e

mindre vanskapt Toulouse Lautrec-kopia, eller sin stillsamma, veka pappa som såg på sin hustru med underlägsen beundran, eller sin egen spegelbild: vid sexton års ålder var han redan en man, men en evigt ofullbordad sådan. Medan mamman samlade dukarna på hög i sin ateljé och den ständigt tigande pappan skötte sitt apotek tränade sig Camille i att vara kortväxt samtidigt som han blev äldre som alla andra. Han slutade envisas med att gå på tå, vande sig vid att betrakta andra människor underifrån, gav upp försöken att nå upp till hyllorna utan att först dra fram en stol, såg till att allting i hans omgivning befann sig i dockskåpshöjd. Han var en människa i miniatyr som iakttog sin mors enorma dukar, innan hon rullade ihop dem och tog med dem till konsthandlarna, men han begrep sig egentligen inte på dem. Ibland sa hon: ”Kom hit, Camille …”

Hon satt på pallen och drog med handen genom hans hår, utan ett ord, och Camille visste att han älskade henne, tänkte till och med tanken att han aldrig skulle älska någon annan.

Men det där var på den gamla goda tiden, tänkte Camille under måltiden medan han betraktade kvinnan mittemot, hennes skrattsalvor, måttliga drickande och omåttliga rökande.

Då när hans mamma ännu inte tillbringade dagarna på knä vid fotänden av sängen, med kinden på täcket, i den enda ställning där hon fick lite andrum från cancern. Sjukdomen hade tvingat ner henne på knä. Och först nu kunde deras blickar, som hade blivit ogenomträngliga för varandra, mötas på samma höjd. Camille tecknade mycket under den perioden.

Många timmar tillbringade han i sin mammas ateljé, som nu stod tom. De gånger han bestämde sig för att gå in i hennes 15

pie rre le m ai tre

rum hittade han alltid sin pappa där. Också han levde en stor del av sitt liv på knä och stod där lutad mot sin hustru, med armen om hennes axlar, alldeles tyst, och andades i takt med henne. Camille var ensam. Camille tecknade. Camille väntade och fördrev tiden.

När han började på juridiska fakulteten vägde hans mamma inte stort mer än en av sina penslar. De gånger han åkte hem var hans pappa som innesluten i lidandets tunga tystnad. Och alltsammans hade dragit ut på tiden. Och Camille böjde sin gestalt, som alltid skulle likna ett barns, över lagböckerna och väntade på slutet.

Det inträffade en helt vanlig dag i maj. Ett telefonsamtal som nästan hade kunnat vara anonymt. Hans pappa hade bara sagt: ”Du måste komma hem”, och Camille hade plötsligt drabbats av insikten att han nu skulle bli tvungen att leva ensam, att det aldrig mer skulle finnas någon där.

Vid fyrtio års ålder visste den lille mannen med det långsmala, fårade ansiktet och det skalliga huvudet att detta inte var sant, inte sedan Irène hade kommit in i hans liv. Men alla de där bilderna av det förflutna hade verkligen fått gårdagskvällen att kännas tröttsam.

Och förresten tålde han inte viltkött särskilt bra.

Ungefär vid samma tid som han gick in till Irène med frukostbrickan hade Alice plockats upp på Boulevard BonneNouvelle av en kvarterspatrull.

Camille gled ner från stolen och gick in till Armand, en mager man med stora öron och en snålhet som saknade motstycke.

16

irè n e

”Om tio minuter”, sa Camille, ”ska du komma in och meddela mig att man har hittat Marco. I bedrövligt skick.” ”Hittat? Var då?” frågade Armand. ”Jag har ingen aning, du får lösa det.”

Camille återvände till sitt tjänsterum med små, jäktade steg. ”Bra”, sa han när han gick fram till Alice. ”Nu ska vi ta om det i lugn och ro, från början.”

Han stod upp, mittemot henne, och deras ögon befann sig nästan i jämnhöjd. Alice tycktes vakna ur sin dimma. Hon betraktade honom som om hon såg honom för första gången.

Säkert kände hon mer påtagligt än någonsin hur absurd världen var när hon förstod att hon, Alice, som två timmar tidigare hade blivit slagen sönder och samman, plötsligt satt här på Krim med magen i uppror, öga mot öga med en man på en och fyrtiofem som bad henne att börja om från noll, som om hon inte redan befann sig på nollpunkten.

Camille gick in bakom sitt skrivbord och tog reflexmässigt en blyertspenna bland det tiotal pennor som stod där i en konstglaskruka som Irène gett honom i present. Han såg på Alice.

Hon var verkligen inte ful. Snarare söt. Fina, lite veka drag som redan till viss del hade fördärvats av sömnlösa nätter och bristande omvårdnad. En pietà. Hon såg ut som en falsk antikvitet. ”Hur länge har du jobbat åt Santeny?” frågade han samtidigt som han i ett enda drag skissade hennes ansiktes konturer i ett block. ”Jag jobbar inte åt honom!” ”Okej, då säger vi två år. Du jobbar åt honom och han försörjer dig, är det så?”

17

pie rre le m ai tre

”Nej.” ”Och du tror att det finns en smula kärlek med i bilden? Är det så du tänker?”

Hon stirrade på honom. Han log mot henne och återgick sedan till sin teckning. Det blev tyst en lång stund. Camille kom att tänka på en sak som hans mor brukade säga: ”Det är alltid konstnärens hjärta som slår i modellens bröst.”

Efter några pennstreck uppstod strax en annan Alice i skisshäftet, en som var ännu yngre, lika plågad men utan blåmärke. Camille riktade blicken mot henne igen och tycktes fatta ett beslut. Alice såg på när han ställde en stol intill henne, hoppade upp på den som ett barn och satt där med fötterna dinglande tre decimeter ovanför golvet. ”Får jag röka?” frågade Alice. ”Santeny har försatt sig i en jävla knipa”, sa Camille som om han ingenting hört. ”Alla letar efter honom. Det borde väl du veta”, tillade han och pekade på hennes blåmärken. ”Känns inte vidare skönt, va? Det vore bättre om vi hittade honom först, tror du inte det?”

Alice kunde inte ta blicken från Camilles fötter, som svängde som en pendel. ”Han har inte tillräckligt med kontakter för att kunna hålla sig undan. Jag ger honom två dagar, i bästa fall. Men du har inte heller tillräckligt med kontakter, de kommer att hitta dig … Var är Santeny?”

En tjurig min, som den hos ungar som vet att de gör något dumt men gör det i alla fall. ”Jaha, då så, då släpper jag dig”, sa Camille och lät som om 18

irè n e

han pratade för sig själv. ”Nästa gång jag ser dig hoppas jag att det inte blir längst ner i en soptunna.”

I det ögonblicket bestämde sig Armand för att träda in. ”Vi har hittat Marco. Du hade rätt, han är i bedrövligt skick.”

Camille tittade på Armand med spelad förvåning. ”Var någonstans?” ”Hemma hos sig.”

Camille såg sorgset på sin kollega. Armand snålade till och med när han hittade på. ”Bra. Då kan vi släppa tjejen”, avslutade han och hoppade ner från stolen.

En liten antydan till panik, och sedan: ”Han är i Rambouillet”, hasplade Alice ur sig. ”Aha”, sa Camille i neutral ton. ”På Boulevard Delagrange. Nummer 18.” ”Nummer 18”, upprepade Camille, som om han genom att uttala denna siffra slapp ifrån att tacka den unga kvinnan.

Utan att ha fått lov tog Alice upp ett tillknycklat cigarettpaket ur fickan och tände en cigarett. ”Det är farligt att röka”, sa Camille.

2 Camille gjorde just tecken åt Armand att han snabbt skulle skicka en patrull till platsen, när det ringde i telefonen.

Louis lät andfådd i andra änden. Kunde knappt prata. ”Vi är helt chockade här i Courbevoie …”

19

pie rre le m ai tre

”Berätta mer”, sa Camille lakoniskt och plockade åt sig en kulspetspenna. ”Vi fick tipset via ett anonymt telefonsamtal i morse. Jag är där nu. Det är … vad ska jag säga …” ”Försök i alla fall, så får vi se”, avbröt Camille, en smula irriterad. ”Fasansfullt”, sa Louis. Han lät inte som sig själv på rösten. ”Ett blodbad. Inte på det vanliga sättet, om du förstår hur jag menar …” ”Inte direkt, Louis, inte direkt …” ”Jag har aldrig sett något liknande.”

3 Eftersom det var upptaget i telefonen gick Camille ända bort till polisintendent Le Guens rum. Han knackade kort på dörren utan att vänta på svar. Han hade sitt eget sätt att göra entré.

Le Guen var en stor, stadig karl som hade bantat otaliga gånger de senaste tjugo åren utan att någonsin gå ner ett gram, och detta hade gett honom en lite trött uppgivenhet som avtecknade sig i hans ansikte och i hela hans gestalt. Under årens lopp hade Camille sett honom bli mer och mer lik en avsatt kung – han hade fått något tungt över sig och en allmänt vresig syn på världen. Av princip avbröt Le Guen Camille så fort denne började prata, eftersom han ändå inte ”hade tid”.

Men när han hade fått de första uppgifterna från Camille bestämde han sig trots allt för att åka dit.

20

4 I telefon hade Louis sagt att han ”aldrig hade sett något liknande”, och det tyckte Camille inte om, för hans medarbetare var inte den pessimistiska typen. Snarast kunde han ibland vara irriterande optimistisk, och Camille väntade sig ingenting gott av denna oväntade utryckning. Trots detta satt han och log medan ringleden susade förbi, eftersom han tänkte på Louis.

Louis hade blont hår med sidbena och den sortens lite rebelliska lugg som man sveper på plats med en knyck på huvudet eller en nonchalant men välavvägd handrörelse – en sådan frisyr som går i arv till barn i de mest privilegierade klasserna. Med tiden hade Camille lärt sig att tyda de olika budskap som Louis förmedlade genom att stryka håret ur pannan, och som tydligt visade vilken sinnesstämning han befann sig i. Varianten med höger hand täckte in skalan från ”Rätt ska vara rätt” till ”Det där går inte för sig”. Varianten med vänster hand tydde på skam, genans, blygsel, förlägenhet. När man tittade på Louis var det inte alls svårt att föreställa sig honom som konfirmand. Han hade kvar allt det ungdomliga, det behagliga, det bräckliga. Sammanfattningsvis var Louis till det yttre en elegant, smal, förfinad och synnerligen irriterande person.

Men framför allt var Louis rik och hade alla de egenheter som de verkligt rika har: ett visst sätt att föra sig, ett visst sätt att tala, artikulera, välja sina ord, ja, allt som hör till etiketten ”rikemansgosse”. Louis hade först studerat, med stor framgång 21

pie rre le m ai tre

(lite juridik, lite ekonomi, lite konsthistoria, lite estetik, lite psykologi), valt utifrån vad han själv hade lust med men alltid briljerat, och betraktat universitetsstudierna som ett rent nöje.

Sedan hade det hänt något. Camille hade begripit så pass mycket att det hade att göra med en uppenbarelse likt den Descartes fick en natt framför sin kakelugn, samt med en legendarisk fylla: en kombination av förnuftig intuition och äkta maltwhisky. Louis hade sett framför sig att han skulle fortsätta leva sitt liv på samma sätt, i den praktfulla sexrumsvåningen i nionde arrondissementet, med drivor av konstböcker på hyllorna och signerat porslin i intarsiaskåp, med hyresintäkter som strömmade in med större förutsägbarhet än höga ämbetsmannalöner, med besök hos modern i Vichy och stambord på varenda restaurang i kvarteret, och ovanpå allt detta uppstod en inre konflikt, lika främmande som plötslig, ett utslag av verkligt existentiellt tvivel som varenda människa utom Louis skulle ha formulerat som: ”Men vad fan gör jag här?”

Trettio år tidigare skulle Louis ha blivit aktivist inom extremvänstern, brukade Camille tänka, men i dagsläget utgjorde ideologierna inget alternativ längre. Louis avskydde religiositet och därmed också frivilligarbete och välgörenhet.

Han såg sig om efter något som han skulle kunna göra av sitt liv, efter någonstans där det fanns elände. Och plötsligt stod det klart för honom: han skulle bli polis. Kriminalpolis. Louis kände sig aldrig osäker inför något – det draget saknades i hans genetiska arv – och han var så pass begåvad att verkligheten sällan satte stopp för det han ville göra. Han klarade inträdesproven, han blev polis. Beslutet kom sig dels av viljan 22

irè n e

att tjäna (men inte tjäna med stort T, utan bara vara till nytta), dels av fruktan för att hans liv snart skulle bli tvångsmässigt, och kanske av att han ville betala lite på sin inbillade skuld till de lägre klasser som han inte tillhörde. Så snart Louis hade klarat av sina studier fann han att han hade stigit ner i en värld som var något helt annat än det han hade föreställt sig: där fanns ingenting av det prydligt engelska hos Agatha Christie eller av Conan Doyles eftertänksamma metod. I stället fanns det sjaskiga kyffen med blåslagna tjejer, knarkförsäljare som hade förblött i någon soptunna i Barbès, knarkare som gav sig på varandra med kniv, stinkande toaletter där man hittade sådana knarkare som hade lyckats klara sig undan kniven, bögar som sålde sin torsk för en lina och torskar som tyckte att en avsugning bara skulle kosta fem euro efter klockan två på natten. I början hade Camille tyckt att det var underhållande nog att iaktta Louis (den blonda kalufsen, de skruvade formuleringarna, blicken som utstrålade panik samtidigt som tanken alltid var klar), Louis som avlade rapport efter rapport efter rapport, Louis som stoiskt fortsatte att samla in spontana vittnesuppgifter i nerpissade, larmande trapphus intill liket av en trettonårig hallick som blivit sönderhackad med machete framför ögonen på sin mor, Louis som kom hem klockan två på morgonen till sina 150 kvadratmeter på Rue Notre-Damede-Lorette och kastade sig fullt påklädd på sammetssoffan, nedanför en etsning av Pavel, mellan de signerade böckerna i hyllan och sin framlidne fars ametistsamling.

När Louis kom till Krim hade kommissarie Verhoeven till en början inte känt någon sympati för den propre, polerade 23

pie rre le m ai tre

unge mannen som talade så tillgjort och som aldrig blev förvånad över något. De andra poliserna i gruppen, som inte direkt uppskattade att dela vardagen med en rikemansvalp, hade inte varit särskilt barmhärtiga. På mindre än två månader hade Louis utsatts för i stort sett samtliga illvilliga moment i den nollningsprocedur som alla samhällsgrupper tar till som hämnd för att de inte får lov att rekrytera genom inval. Louis hade utstått allt detta med ett snett leende, utan att någonsin beklaga sig.

Camille Verhoeven hade tidigare än andra tyckt sig se fröet till en bra snut i den intelligente unge mannen, trots att han var en otippad kandidat. Ändå hade han valt att inte ingripa, kanske för att han ville lita på det naturliga urvalet à la Darwin.

Louis var tacksam för det, på sitt lite brittiskt högdragna sätt.

En kväll när Camille var på väg ut hade han fått se Louis rusa in på bistron mittemot och i snabb följd hälla i sig två eller tre glas sprit, och det fick honom att tänka på scenen i Rebell i bojor där Luke är helt groggy och omtöcknad efter alla slag och inte kan boxas längre men ändå reser sig gång på gång ända tills publiken tappar lusten och till och med motståndaren tröttar ut sig. Och faktiskt lugnade sig Louis arbetskamrater, dels för att de såg vilken hängivenhet Louis lade ner i sitt arbete, dels för att det fanns ett oväntat drag hos honom som i brist på bättre skulle kunna kallas godhet. Med åren hade Louis och Camille på något sätt kommit att identifiera sig med varandras olikheter, och eftersom arbetsledaren åtnjöt en obestridlig moralisk auktoritet inom gruppen blev ingen förvånad över att rikemansungen så småningom blev hans närmaste 24

irè n e

man. Camille hade alltid duat Louis, på samma sätt som han duade alla i arbetslaget. Men med tiden och med alla förändringar började Camille märka att det bara var de äldsta som fortsatte att dua honom. Och eftersom de yngre numera var i majoritet kändes det ibland för Camille som om han hade intrigerat sig till rollen som patriark, en roll han aldrig hade bett om. Han tilltalades som en polisintendent och visste mycket väl att det inte hade med hans plats i hierarkin att göra. Snarare handlade det om att många blev förlägna inför hans kortväxthet och försökte kompensera det. Louis hade också niat honom i början, men Camille visste att han hade ett annat skäl: det var en naturlig följd av hans klasstillhörighet. Camille och Louis hade aldrig blivit vänner, men de respekterade varandra, och de ansåg båda två att det var den bästa garantin för ett effektivt samarbete.

5 Strax efter klockan tio kom först Camille och Armand och sedan Le Guen till Rue Félix-Faure 17 i Courbevoie. Ett öde industriområde.

Mitt på området låg en liten nedlagd fabrik, som en död insekt, och något som måste ha varit verkstäder höll nu på att byggas om. Fyra av byggnaderna var färdigställda och stack ut mot resten av omgivningen som exotiska bungalower i ett snölandskap. Alla fyra var vitrappade, med fönsterkarmar i aluminium och glastak med skjutbara paneler som lät ana 25

pie rre le m ai tre

enorma ytor. Alltsammans gjorde ett ödsligt intryck. Det stod inga andra bilar där än polisens.

Två trappsteg ledde upp till lägenheten. Camille såg Louis bakifrån. Han stod stödd mot väggen och spottade i en plastpåse som han höll mot munnen. Camille gick förbi honom, följd av Le Guen och två andra poliser i gruppen, och klev in i ett rum som var upplyst av starka strålkastare. Vid ankomsten till en brottsplats tittar yngre poliser omedvetet efter den plats där det finns död. De mer garvade letar efter liv. Men här var det omöjligt. Här hade döden tagit över allt, till och med de levandes blickar, som inte verkade kunna ta in det de såg.

Camille hann inte ens börja fundera över vad denna märkliga atmosfär berodde på eftersom hans blick nästan genast drogs till ett kvinnohuvud som satt uppspikat på väggen.

Efter bara ett par steg i rummet hade han överblickat en scen som han inte hade kunnat tänka ut ens i sina värsta mardrömmar: avslitna fingrar och stelnade blodpölar, alltsammans inneslutet i en stank av avföring, torkat blod och urtagna inälvor. Genast kom han att tänka på Goyas målning Saturnus äter sin son och såg ett ögonblick framför sig det galna ansiktet, de uppspärrade ögonen, den scharlakansröda munnen, vanvettet, det fullständiga vanvettet. Trots att han hörde till de mest erfarna av de män som befann sig här fick också han genast lust att vända tillbaka ut på trappavsatsen där Louis stod, utan att titta på någon, med plastpåsen på armlängds avstånd som när en tiggare vill markera sin fientliga inställning till världen. ”Vad fan är det här …”

26

irè n e

Polisintendent Le Guen hade sagt det för sig själv, och repliken fälldes i ett vakuum.

Det var bara Louis som hade hört honom. Han gick fram till honom medan han torkade sig i ögonen. ”Jag har ingen aning”, sa han. ”Jag kom in, jag gick ut direkt …

Jag har inte kommit längre …”

Armand, som stod mitt i rummet, vände sig mot dem med tomhet i blicken. Han torkade sina fuktiga händer på byxorna i ett försök att återta fattningen.

Bergeret, som var chef för kriminalteknikerna, kom fram till Le Guen. ”Jag behöver två team. Det kommer att ta tid.”

Sedan sa han något han inte brukade säga: ”Det är ingen vanlig grej, det här …”

Det var det inte. ”Då så, jag sticker nu”, sa Le Guen, och mötte i samma stund Maleval som just hade kommit och som störtade ut igen med händerna för munnen.

Camille gjorde tecken åt de övriga i gruppen att det var dags att fatta mod.

Det var svårt att avgöra exakt hur det hade sett ut i lägenheten innan … allt ”det här”. För ”det här” hade helt tagit över scenen, och man visste inte vart man skulle rikta blicken. Till höger på golvet låg resterna av ett uppsprättat lik med knäckta revben som stack ut genom något rött och vitt som antagligen var en magsäck, och genom ett bröst, det som inte var avslitet, men det var svårt att avgöra eftersom kvinnans kropp (och det var 27

pie rre le m ai tre

helt säkert en kvinna) var täckt av exkrementer som delvis dolde otaliga bitmärken. Alldeles mittemot, till vänster, låg ett huvud (av en kvinna, en annan) med bortbrända ögon, med en hals som såg märkligt kort ut, som om huvudet hade börjat vid axlarna. Någon måste ha stuckit in handen djupt i halsen och dragit loss struparna och blodkärlen, som nu stack ut ur den gapande munnen som skära och vita rör. Rakt framför dessa låg den kropp som huvudet kanske hade suttit på, om det nu inte var den andra. Kroppen hade delvis flåtts med djupa hugg, och i magen (och vaginan) fanns det djupa, tydligt avgränsade hål som antagligen hade åstadkommits med hjälp av syra. Det andra offrets huvud hade fästs på väggen med spikar i kinderna. Camille tog in alla detaljer, drog fram en liten anteckningsbok ur fickan men stoppade nästan genast ner den igen, som om uppgiften var så ohygglig att alla metoder vore meningslösa och alla planer dömda att misslyckas. Det finns inga strategier att ta till när man står inför grymheten själv.

Och ändå var det därför han befann sig där, ansikte mot ansikte med detta namnlösa skådespel.

Någon hade tagit det ännu inte stelnade blodet från ett av offren och skrivit på väggen med enorma bokstäver: JAG ÄR TILLBAKA. Till detta hade det gått åt mycket blod, vilket de långa strimmorna under varje bokstav vittnade om. Bokstäverna hade skrivits med flera fingrar som ibland hade hållits ihop och ibland isär, så att man fick ett intryck av att se dubbelt. Camille klev över en halv kvinnokropp och gick fram till väggen. Där texten tog slut hade ett finger tryckts mot väggen, avsiktligt hårt. Avtrycket syntes in i minsta detalj, perfekt 28

irè n e

avgränsat, precis som det hade sett ut på gamla ID-kort efter att snuten vid skrivbordet hade tryckt ner ens finger på det redan gulnade papperet och vridit det i alla vinklar.

Blodet hade stänkt på väggarna ända upp till taket.

Det tog Camille flera minuter att hämta sig. Han skulle aldrig kunna tänka så länge han var kvar i den här miljön, eftersom allt som fanns att se där var ett hån mot själva tänkandet.

Vid det här laget var det ett tiotal personer som arbetade i lägenheten. På en brottsplats råder ibland samma till synes avspända stämning som i en operationssal. Det skämtas frikostigt. Camille avskydde det. Vissa tekniker gick sina medarbetare på nerverna med sina skämt, ofta av sexuell karaktär, och tycktes försöka vinna distans som andra försöker vinna tid. En sådan attityd är utmärkande för yrken där männen är i majoritet. En kvinnokropp för alltid tankarna till en kvinnokropp, fast den är död, och för en tekniker som har rutin på att avdramatisera verkligheten är en kvinna som har tagit sitt liv alltid ”en snygg tjej”, även om hennes ansikte har blivit blått eller svällt upp som en lädersäck. Men den där dagen i ateljévåningen i Courbevoie var det en annan stämning som rådde.

Varken samlad eller medkännande. Lugn och tung som om de mest skojfriska plötsligt hade blivit svarslösa och inte kunde komma på något lättsamt att säga om ett uppsprättat lik som iakttogs av den tomma blicken från ett huvud uppspikat på väggen. Alltså tog man sina mått utan att säga något, man samlade lugnt in sina prover, man riktade strålkastare för att ta bilder i en tystnad som hade något religiöst över sig. Armand var, 29

pie rre le m ai tre

all sin erfarenhet till trots, nästan övernaturligt blek i ansiktet.

Han klev högtidligt över kriminalteknikernas tejpmarkeringar och såg ut som om han var rädd att råka göra en rörelse som plötsligt skulle väcka liv i det raseri som fortfarande genomsyrade hela rummet. Maleval fortsatte för sin del att spy upp hela maginnehållet i sin plastpåse. Däremellan gjorde han två försök att sälla sig till gruppen igen men fick genast vända eftersom han bokstavligt talat kvävdes av stanken från exkrementerna och det uppfläkta köttet.

Lägenheten var mycket stor. Trots röran såg man att inredningen hade varit genomtänkt. Som i många ateljévåningar kom man via ytterdörren rakt in i vardagsrummet, ett enormt rum med vitmålade betongväggar. Väggen till höger täcktes av en fototapet i gigantiskt format. Man blev tvungen att backa så långt det gick för att kunna urskilja helheten. Det var ett foto som Camille redan hade stött på flera gånger.

Han stod med ryggen tryckt mot ytterdörren och försökte minnas. ”Det är ett genom”, sa Louis.

Så var det. Ett mänskligt genom, som konstnären hade bearbetat och framhävt med tusch och kol.

Genom ett stort perspektivfönster såg man förortens småhus långt där borta, bakom en rad med träd som inte hade hunnit växa till sig. På en av väggarna satt en konstgjord kohud, ett stort, rektangulärt läderstycke med svarta och vita fläckar. Nedanför kohuden stod en överdimensionerad svart skinnsoffa, så stor att den kanske till och med var special30

irè n e

tillverkad för att stämma exakt överens med väggens proportioner, svårt att veta när man inte är hemma, när man är i en annan värld där folk sätter upp enorma foton med människors genom på väggen och hugger kvinnor i bitar efter att ha tömt magen på dem … På golvet, framför soffan, ett nummer av tidskriften GQ. Till höger ett relativt välförsett barskåp. Till vänster, på ett soffbord, en telefon med telefonsvarare. Bredvid, på ett konsolbord av rökfärgat glas, en storbilds-tv.

Armand hade ställt sig på knä framför tv:n. Camille lade handen på hans axel, något som han annars aldrig hade möjlighet att göra på grund av sin längd. ”Kolla den där”, sa han och pekade på videobandspelaren.

Bandet var tillbakaspolat. Man såg en hund, en schäfer klädd i basebollkeps, som skalade en apelsin som den höll mellan tassarna och sedan åt upp klyftorna. Det verkade vara ett av de där larviga programmen som bestod av videoskämt, med undermålig filmkvalitet och förutsägbara, brutala kameravinklar. Längst ner i högra hörnet syntes en logotyp med texten ”US-Gag” och en pytteliten tecknad kamera som log med vackra tänder. ”Låt den vara på”, sa Camille, ”man vet aldrig …”

Sedan ägnade han sig åt telefonsvararen. Musiken som hördes före meddelandet tycktes ha valts utifrån den rådande smaken. Några år tidigare skulle det ha varit Pachelbels Kanon.

Nu trodde sig Camille känna igen Vivaldis Våren. ”Hösten”, mumlade Louis och lyssnade koncentrerat med blicken fäst i golvet.

Sedan kom det: ”God kväll!” (En mansröst, kultiverad, väl31

pie rre le m ai tre

artikulerad, i fyrtioårsåldern kanske, märklig diktion.) ”Jag beklagar, men just när du ringer är jag i London.” (Han läste upp texten, rösten lät lite gäll, nasal.) ”Lämna ett meddelande efter tonen” (lite gäll, sofistikerad, homosexuell?) ”så ringer jag när jag är tillbaka. Tack och hej.” ”Han använder sig av röstförvrängning”, sa Camille.

Och så gick han mot sovrummet.

Hela den bortersta väggen upptogs av en enorm garderob med spegeldörrar. Även sängen var täckt av blod och avföring. Det scharlakansröda underlakanet hade dragits av och knycklats ihop till en boll. En tom Coronabutelj låg vid fotänden av sängen. Vid huvudänden fanns en gigantisk bärbar cd-spelare samt avskurna fingrar som hade placerats ut så att de bildade en blomma. Bredvid cd-spelaren låg fodralet till en skiva med Traveling Wilburys. Det såg ut att ha trampats sönder av en klack. Ovanför futonsängen, som var låg och antagligen stenhård, hängde en sidenmålning där kaskaderna av rött passade mycket bra in i helheten. Inga andra klädesplagg än några par hängslen som var hopknutna på ett besynnerligt sätt. Camille kikade in i garderoben som kriminalteknikerna hade låtit stå halvöppen: ingenting utom en resväska. ”Har någon tittat i den?” frågade Camille rakt ut i luften.

Någon svarade ”inte än” i neutral ton.

Jag går dem tydligen på nerverna, tänkte Camille.

Han stod nära sängen och lutade sig fram för att kunna tyda texten på en liten tändsticksask som låg på golvet: ”Palio’s” i kursiv stil, röda bokstäver på svart bakgrund.

32

irè n e

”Säger det dig något?” ”Nej, ingenting.”

Camille ropade på Maleval, men när han såg den unge mannens upprivna ansikte skymta borta vid ytterdörren gjorde han tecken åt honom att stanna utanför. Det fick vänta.

Badrummet gick helt i vitt, bortsett från en vägg som var tapetserad med svartprickigt mönster, som dalmatinerprickar. Badkaret var täckt av blodspår även det. Åtminstone en av kvinnorna hade antingen klivit ner i det eller kommit upp ur det i bedrövligt skick. Handfatet tycktes ha använts till att tvätta något, kanske hade mördaren tvättat händerna.

Maleval fick i uppgift att börja leta rätt på lägenhetsinnehavaren, och sedan gick Camille ut, med Louis och Armand i släptåg, och överlät åt teknikerna att bli klara med sin dokumentation. Louis tog fram en av de där små cigarrerna som han inte tillät sig att röka när Camille var med, varken på kontoret, i bilen eller på restauranger, eller någonstans alls förutom utomhus.

De stod där bredvid varandra alla tre, tysta, och såg ut över området. Nu när de nyss hade sluppit ifrån skräcken tyckte de att det fanns något betryggande i den ogästvänliga miljön, något vagt mänskligt. ”Armand, du får börja knacka dörr”, sa Camille till sist. ”Vi skickar dit Maleval när han kommer tillbaka. Men du, gör det diskret … Vi har redan problem så det räcker.”

Armand nickade bifall men sneglade samtidigt på Louis 33

pie rre le m ai tre

lilla cigarretui. Just som han klämde Louis på sin första cigarr för dagen kom Bergeret ut till dem. ”Det kommer att ta tid.”

Sedan vände han på klacken. Han hade inlett sin karriär i det militära och hade ett mycket direkt sätt. ”Jean!” ropade Camille.

Bergeret vände sig om. Han hade ett stiligt men trubbigt ansikte och uppsynen hos en som vet att hålla fast vid sina övertygelser och förlita sig på världens inneboende absurditet. ”Högsta prioritet”, sa Camille. ”Du får två dagar på dig.” ”Jo men visst”, replikerade han och började resolut gå därifrån.

Camille vände sig mot Louis igen och gjorde en uppgiven gest. ”Ibland funkar det …”

6 Ateljévåningen på Rue Félix-Faure hade byggts av en firma som specialiserade sig på fastighetsinvesteringar, SOGEFI. Halv tolv på Quai de Valmy. Vacker byggnad, med fasad mot kanalen, med strimmig heltäckningsmatta överallt, glas överallt och en receptionist med bröst överallt. Polislegitimationen, en mild förvirring, sedan hissen, repris på heltäckningsmattan (omvända färger), dubbeldörrar in till ett enormt kontor, en skitstövel vid namn Cottet, slå er ner, självsäker, ni befinner er på mitt revir, hur kan jag stå till tjänst, men jag har inte så mycket tid att avvara.

34

irè n e

Faktum är att Cottet var lite som ett korthus. Han var en sådan där man som lät sig rubbas av minsta lilla. Han var lång men såg ut som om han bodde i en lånad kropp. Det syntes att det var hans fru som valde kläder åt honom och att hon hade sin egen uppfattning om karln och att den inte var den bästa. Hon såg honom som en härsklysten företagsledare (ljusgrå kostym), en beslutsfattare (skjorta med smala blå ränder), en upptagen man (spetsiga italienska skor), men fick medge att han när allt kom omkring bara var en mellanchef, en pretentiös nolla (skrikig slips) och dessutom förhållandevis vulgär (klackring av guld och matchande manschettknappar). När han såg Camille dyka upp på hans kontor misslyckades han kapitalt med det första provet: han höjde förvånat på ögonbrynen, för att sedan finna sig och låtsas som ingenting. Den sämsta lösningen, enligt Camille, som var bekant med alla lösningar.

Cottet hörde till dem som tog livet på allvar. Det fanns affärer som han kunde beskriva som ”en enkel match”, sådana han kallade ”kniviga” och slutligen sådana som var direkt ”smutsiga”. Han behövde bara se på Camilles ansikte för att förstå att den nuvarande situationen inte skulle passa in på någon av hans kategorier.

I sådana här fall var det ofta Louis som tog initiativet. Louis var tålmodig. Louis kunde vara mycket pedagogisk. ”Vi behöver få veta vem som hyrde den här lägenheten och på vilka villkor. Och det är givetvis rätt brådskande.” ”Givetvis. Vilken lägenhet handlar det om?” ”Rue Félix-Faure 17, i Courbevoie.”

35

pie rre le m ai tre

Cottet bleknade. ”Jaha …”

Sedan blev det tyst. Cottet stirrade ner i skrivbordsunderlägget. Han liknade en fisk med sin gapande mun. ”Cottet”, sa Louis med sitt allra lugnaste och mest metodiska tonfall, ”jag tror att det vore bäst, både för dig och för företaget, om du förklarade allt det här, lugnt och utförligt …

Gör det i din egen takt.” ”Ja, visst”, svarade Cottet.

Sedan såg han vädjande på dem. ”Den här affären har inte skötts … hur ska jag säga … riktigt på det vanliga sättet, om ni förstår …” ”Nej, inte direkt”, svarade Louis. ”Vi blev kontaktade i april förra året. Personen …” ”Vem?” Cottet såg på Camille, sedan tycktes blicken tillfälligt förirra sig ut genom fönstret som om han letade efter någonting där: hjälp, tröst. ”Haynal. Han hette Haynal. Jean. Tror jag …” ”Tror du?” ”Så var det, Jean Haynal. Han var intresserad av ateljévåningen i Courbevoie. Om jag ska säga precis som det var”, fortsatte Cottet i säkrare ton, ”är det här projektet inte särskilt lätt att få lönsamhet i … Vi har investerat mycket, och sett till hela industriområdet, där vi redan har uppfört fyra separata enheter, är resultatet inte direkt övertygande än så länge. Alltså, inte för att det är någon fara heller, men …”

Camille blev irriterad på alla omskrivningarna.

36

irè n e

”För tydlighetens skull, hur många har ni sålt?” avbröt han. ”Inga.”

Cottet stirrade på honom som om ordet ”inga” innebar en dödsdom för honom själv. Camille skulle ha kunnat slå vad om att det lilla fastighetsäventyret hade försatt både honom själv och hans företag i en mycket, mycket besvärlig situation. ”Var snäll och fortsätt”, sa Louis uppmuntrande. ”Den här mannen ville inte köpa, han ville hyra på tre månader. Han sa att han representerade ett filmbolag. Jag sa nej. Vi ägnar oss inte åt sådant. För stor risk att inte få igen pengarna, för mycket kostnader och för kort tidsperiod, om ni förstår. Och det vi ägnar oss åt är att sälja nyproduktion, inte att leka mäklare.”

Cottet hade hävt ur sig detta med ett föraktfullt tonfall som sa en hel del om allvaret i de omständigheter som hade tvingat honom att förvandla sig till mäklare. ”Jag förstår”, sa Louis. ”Men vi måste rätta oss efter verkligheten, eller hur”, tillade Cottet, som om det lilla utslaget av humor skulle visa att han också var bildad. ”Och mannen i fråga …” ”Betalade kontant?” frågade Louis. ”Ja, kontant, och …” ”Och var beredd att betala bra”, fortsatte Camille. ”Tre gånger marknadspriset.” ”Hurdan var den här mannen?” ”Jag vet inte”, sa Cottet, ”jag har bara pratat med honom i telefon.” ”Hur lät rösten?” frågade Louis.

37

pie rre le m ai tre

”Ljus röst.” ”Vad hände sedan?” ”Han bad att få titta på lägenheten. Han ville ta bilder. Vi kom överens om en tid. Det var jag som åkte dit. Jag borde ha anat …” ”Vadå?” frågade Louis. ”Fotografen … Han verkade inte, hur ska jag säga … inte så professionell. Han kom med en sorts polaroidkamera. Han lade alla bilderna som han tog på golvet bredvid varandra, på rad, som om han var rädd att blanda ihop dem. Han tittade på ett papper innan han tog varje bild, som om han följde instruktioner som han inte förstod. Jag tänkte för mig själv att den där killen är lika mycket fotograf som jag är …” ”Mäklare?” dristade sig Camille till att säga. ”Om man så vill”, sa Cottet och gav honom en mördande blick. ”Och kan du beskriva honom?” sa Louis i ett försök att avleda. ”Vagt. Jag var inte där länge. Jag hade inget att göra där, och att slösa bort två timmar på att titta när en kille tar kort i en tom lokal … Jag öppnade åt honom och tittade på en stund vad han gjorde, och sedan gick jag. När han var klar lade han nycklarna i brevlådan, det var en dubblett, det var ingen brådska.” ”Hurdan var han?” ”Vanlig …” ”Vilket betyder?” envisades Louis. ”Vanlig!” sa Cottet otåligt. ”Vad vill ni att jag ska säga egentligen: medellängd, medelålders … bara vanlig!”

38

irè n e

Varpå en tystnad uppstod medan var och en av de tre männen tycktes begrunda världens beklämmande medelmåttighet. ”Och det faktum att fotografen var så pass icke-professionell uppfattade du väl också som betryggande?” frågade Camille. ”Jo, så var det”, medgav Cottet. ”Det var kontant betalning, inget kontrakt, och jag tänkte att en film … ja, att med … den här sortens film skulle vi inte få några problem med hyresgästen.”

Camille reste sig först. Cottet följde dem till hissen. ”Du måste förstås skriva under en redogörelse”, förklarade Louis, som om han talade till ett barn, ”och du kan också komma att bli kallad att vittna, så …”

Camille avbröt honom. ”Så du rör ingenting. Inte i bokföringen, inte vad det än månde vara. När det gäller skattebiten får du klara dig själv.

Just nu har vi två tjejer som är skurna i småbitar. Och nu går det före allt annat, för dig också.”

Cottet stirrade tomt på dem, som om han försökte uppskatta konsekvenser som han anade skulle bli katastrofala, och hans brokiga slips såg plötsligt lika malplacerad ut som en kravatt på en dödsdömds bröst. ”Har ni foton, ritningar?” frågade Camille. ”Vi har tagit fram ett mycket snyggt prospekt”, började Cottet och fyrade av ett stort försäljningschefsleende, men sedan insåg han att det inte passade sig att visa tillfredsställelse utan lade leendet till handlingarna. ”Se till att skicka allt det till mig snarast möjligt”, sa Camille och räckte fram sitt visitkort.

39

pie rre le m ai tre

Cottet såg ut som om han trodde att han skulle bränna sig på det.

På vägen ner sa Louis något kort om receptionistens ”företräden”. Camille svarade att han inte hade lagt märke till något.

7 Trots att kriminalteknikerna hade två team skulle de bli tvungna att tillbringa en stor del av dagen på platsen. När förmiddagen led mot sitt slut hade den oundvikliga karusellen med bilar, motorcyklar och skåpbilar dragit till sig en första omgång åskådare. Man kunde fråga sig vad som fick människor att ta sig ända dit ut. Det var som när de levande döda reser sig i en B-film. Ytterligare en halvtimme senare var medierna på plats. Givetvis inga interiörbilder, givetvis inget uttalande, men klockan två på eftermiddagen, när information redan hade börjat sippra ut, infann sig känslan att det vore bättre att säga något än att låta journalisterna sköta sig själva.

Camille ringde Le Guen på mobilen och delgav honom sin oro. ”Det snackas redan om det hos oss också”, sa Le Guen.

När Camille gick ut ur lägenheten hade han en enda målsättning: att säga så lite som möjligt.

Inte så mycket folk egentligen, några dussin nyfikna åskådare, färre än tio journalister, och vid en första anblick såg det inte ut att vara några tunga namn där, bara frilansare och vikarier, vilket innebar en oväntad möjlighet att desarmera situationen och tjäna några värdefulla dagar.

40

irè n e

Det fanns två goda skäl till att folk kände till och kände igen Camille. Hans skicklighet hade gett honom ett gediget rykte, som hade vuxit till berömmelse tack vare hans ringa längd.

Trots att han var svår att zooma in var journalisterna ivriga att fråga ut den lille mannen med den torra, skarpa rösten. Deras bild av honom var att han var fåordig men rakt på sak.

Nog för att det var en klen tröst med tanke på olägenheterna, men i vissa situationer hade han faktiskt kunnat dra nytta av sin kroppsbyggnad. När man väl hade sett en skymt av honom glömde man honom inte. Han hade redan tackat nej till flera tv-program eftersom han visste att de hade bjudit in honom i hopp om att han skulle brista ut i en gripande monolog om sin fantastiska ”seger över handikappet”. Det märktes så tydligt att programledarna dreglade vid tanken på ett reportage som inleddes med att man såg Camille i sin handikappanpassade bil, där alla reglage satt vid ratten, med blåljus på taket. Det ville Camille inte bidra till, och det berodde inte bara på att han avskydde att köra bil. Hans överordnade hade tackat honom för det. Men en gång, en enda gång, hade han tvekat.

En dag med mörka åskmoln. Med vrede. En dag när han skulle ha blivit tvungen att åka en lång tur med metron, inför alla blickar som antingen hånade honom eller vek undan. Han hade fått en förfrågan om att medverka i ett inlägg på France 3. Efter de sedvanliga klyschorna om att det fanns ett allmänintresse som Camille var skyldig att leva upp till hade personen som hörde av sig i förtäckta ordalag låtit Camille förstå att han också skulle gynnas av sin medverkan – säkert för att personen 41

pie rre le m ai tre

ifråga inbillade sig att hela världen drevs av lusten till berömmelse. Det var den dagen när han hade stått på näsan i badkaret. Dvärgarnas egen otursdag. Han hade sagt ja, hans överordnade hade inte verkat ha något emot det.

När han väl hade kommit fram till tv-huset, lite dyster till sinnes efter att ha gett efter för en frestelse som inte ens kändes som en sådan längre, hade han behövt ta hissen. En kvinna med famnen full av papper och filmrullar hade gått in tillsammans med honom och frågat vilken våning han skulle till.

Camille hade med dyster min pekat på knappen till våning 15, som satt svindlande högt upp. Hon hade lett ett så vackert leende, men så fort hon sträckte sig upp för att nå knappen hade hon tappat filmrullarna. När hissen var framme låg de fortfarande på alla fyra i färd med att plocka upp de öppna fodralen och rafsa ihop papperen. Hon hade sagt tack. ”Det är likadant när jag tapetserar”, hade Camille intygat. ”Plötsligt går det käpprätt åt skogen …”

Kvinnan hade skrattat. Hon hade ett fint skratt.

Ett halvår senare hade de gift sig, han och Irène.

8 Journalisterna var jäktade. Han sa: ”Två offer.” ”Vilka är det?” ”Vi har ingen aning. Två kvinnor. Unga …” ”Hur gamla?

42

irè n e

”I tjugofemårsåldern. Det är allt vi kan säga i nuläget.” ”När kommer kropparna att bäras ut?” frågade en fotograf. ”Det kommer, vi ligger lite efter. Tekniska problem …”

En paus mellan frågorna, ett bra tillfälle att skynda på det hela: ”Vi kommer inte att säga så mycket just nu men uppriktigt sagt är det inget särskilt anmärkningsvärt. Vi har inte så mycket att gå på bara. Vi bör kunna komma med en sammanfattning i morgon kväll. Fram till dess är det bäst att låta kriminalteknikerna göra sitt jobb …” ”Vad säger vi då?” frågade en ung, blond kille som såg ut som om han drack för mycket. ”Vi säger: två kvinnor, vi vet inte än vilka de är. Vi säger: mördade, för en eller två dagar sedan, vi vet inte av vem och än så länge vet vi varken hur eller varför.” ”Det var magert!” ”Det är det jag försöker förklara.”

Det gick knappast att säga mindre. En viss häpnad uppstod i leden.

Och just i det ögonblicket hände det Camille minst av allt ville. Kriminalteknikernas skåpbil hade backat men inte lyckats komma tillräckligt nära ingången till lägenheten, på grund av en blomlåda i betong som av något mycket gåtfullt skäl hade placerats där. Chauffören hade därför klivit ur för att öppna de båda bakdörrarna på vid gavel, och ögonblicket därefter kom två andra kriminaltekniker ut ur huset i snabb följd.

Reportrarnas förströdda uppmärksamhet övergick plötsligt i ett brinnande intresse när dörren till lägenheten öppnades och 43

pie rre le m ai tre

avslöjade en vardagsrumsvägg som var täckt av en enorm blodkaskad, slumpmässigt utstänkt som på en Pollockmålning. Som om denna syn behövde förstärkas ytterligare började nu två tekniker metodiskt att lasta in plastsäckar i skåpbilen, omsorgsfullt förslutna säckar med Rättsmedicins etikett.

Journalister är lite som begravningsentreprenörer, de behöver bara kasta en blick på ett lik för att se hur långt det är. Och alla som såg säckarna bäras ut anade sig till att det som låg i dem var i flera delar. ”Å fan!” utbrast journalisterna i kör.

På den tid som det tog för poliserna att utöka det avspärrade området hann fotograferna knäppa mängder av bilder på det första som bars ut. Den lilla skaran delade sig spontant i två som en cancercell, med några som knäppte bilder på skåpbilen medan de ropade ”Titta hit!” för att dra till sig de makabra flyttkarlarnas uppmärksamhet och få dem att stanna upp, och andra som högg tag i sina mobiltelefoner för att ringa efter förstärkning. ”Fan också!” instämde Camille.

Vilka amatörer. Han tog fram sin egen mobiltelefon och ringde de oundvikliga samtal som skulle placera honom i stormens öga.

44

PI ER R E L EM A I T R E

IRÈNE Kommissarie Camille Verhoeven är lyckligt gift och väntar sitt första barn med sin fru Irène. Men en serie spektakulära och olösta mordfall han arbetar med börjar tära på både förhållandet och krafterna, tidningarna följer vartenda steg han tar och pressen på att lösa fallen är enorm. Det står snart klart att förövaren mördat långt fler än Camille hittills trott och att allt ser ut att ingå i en sorts pervers hyllning till kända kriminalromaner.

Jakten på mördaren utvecklar sig snabbt till en personlig duell mellan två män på varsin sida om rättvisan och snart hamnar även kommissariens privatliv mitt i farans centrum. Bara en av dem kan gå segrande ur striden – den som har minst att förlora.

Irène är den första boken i Pierre Lemaitres hyllade thrillertrilogi om kommissarie Camille Verhoeven. Översättning från franska: Maria Store ”Irène är en enastående kriminalroman, väl värd all internationell uppmärksamhet den fått.”

T H E WA SH IN GTON POST

ISBN 978-91-88697-24-0