Jag är, jag är, jag är – ett hjärtslag från döden

Maggie O’Farrell

JAG ÄR, JAG ÄR, JAG ÄR – ETT HJÄRTSLAG FRÅN DÖDEN

Översättning: Malin Bylund Westfelt

Av samma författare: Sommaren utan regn (2014) Den hand som först höll min (2015) Det måste vara här (2016) MAGGIE O’FARRELL, JAG ÄR, JAG ÄR, JAG ÄR – ETT HJÄRTSLAG FRÅN DÖDEN ORIGINALETS TITEL: I am, I am, I am – seventeen brushes with death COPYRIGHT © 2017 Maggie O’Farrell TRANSLATION COPYRIGHT © 2018 by Sekwa förlag Published by agreement with A.M. Heath & Co, London and Licht & Burr Literary Agency, Copenhagen.

Den här boken har publicerats med stöd från Literature Ireland. Översatta citat: s. 11 ur Sylvia Plaths Glaskupan, övers. Christina Liljencrantz (Trevi, 1974). s. 43 ur Thomas Hardys Tess av d’Urberville, övers. Kerstin Wenström (Trevi, 1979). s. 108, två versrader ur Andrew Marvells dikt ”To his coy mistress”, övers. Erik Blomberg. s. 115 ur Hilary Mantels Skuggan av ett liv, övers. Marianne Mattsson (Weyler, 2014). s. 129 ur Karen Blixens Sju romantiska berättelser övers. Sonja Vougt (Bonnier, 1955). s. 247 tre versrader ur John Donnes ”Heliga sonetter, nr 10”, övers. Gunnar Harding (Ellerströms, 2012). ÖVERSÄTTNING: Malin Bylund Westfelt OMSLAG: Olivia Mariette Borg ILLUSTRATION OMSLAG: © Yeti Lambregts ILLUSTRATION INLAGA:

Kapitel 2 – © Mary Evans Picture Library/Gill Stoker Kapitel 6 – © Falkensteinfoto/Alamy Kapitel 7 – © Wellcome Library/Creative Commons CC BY 4.0 Kapitel 8 – © Custom Medical Stock Photo/Alamy Kapitel 10 – © Archivist/Alamy FÖRFATTARPORTRÄTT: © Murdo Macleod TYPOGRAFI OCH FORM: Ateljén Arne Öström TYPSNITT: ArnoPro TRYCK: Nørhaven, Danmark 2018 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87917-60-8 Etta, ett imprint under Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se

till mina barn

I vissa fall har namn, utseenden och platser ändrats av hänsyn till de personer som kanske inte alls vill förekomma i en bok.

Vissa avsnitt av boken publicerades ursprungligen i följande tidningar och tidskrifter: – utdrag ur ”Dotter” i Guardian Weekend, maj 2016 – utdrag ur ”Barn och blodomlopp” i Good Housekeeping, februari 2007 – utdrag ur ”Mage” i Guardian, maj 2004.

INNEHÅLL

Hals (1990) 13 Lungor (1988) 35 Ryggrad, ben, blygdben, mage, huvud (1977) 49 Hela kroppen (1993) 59 Hals (2002) 75 Mage (2003) 85 Barn och blodomlopp (2005) 103 Lungor (2000) 127 Hjärt-kärlsystemet (1991) 139 Huvud (1975) 149 Kranium (1998) 159 Tarmar (1994) 167 Blodomlopp (1997) 181 Okänd orsak (2003) 193

Lungor (2010) 205 Lillhjärnan (1980) 217 Dotter (nutid) 255

FĂśrfattarens tack 291

Jag tog ett djupt andetag och lyssnade på det gamla skrytet från mitt hjärta: Jag är, jag är, jag är.

S y lvi a P l at h, ur Glaskupan

HALS 1990

ramför mig på stigen dyker plötsligt en man upp bakom ett klippblock.

Vi befinner oss, han och jag, på den bortre stranden av en mörk liten tjärn som ligger gömd i bergets skålformade topp.

Himlen är mjölkaktigt blåvit ovanför oss, det finns ingen växtlighet så här högt upp, så det är bara jag och han, stenarna och det stilla svarta vattnet. Han står gränsle över stigen med en kängklädd fot på vardera sidan och han ler.

Jag inser flera saker. Att jag gick förbi honom tidigare, längre ned i dalgången. Vi hälsade på varandra vänligt men flyktigt, som man gör när man är ute och promenerar på landet. Att det på den här ensliga delen av stigen inte finns någon inom hörhåll om jag skulle ropa. Att han har väntat på mig: han har planerat alltihop, noga, in i minsta detalj och jag har gått rätt i fällan.

Allt det förstår jag på ett ögonblick.

F

• 15 •

JAG Ä R, JAG Ä R, JAG Ä R

Den här dagen – en dag då jag är nära att dö – hade börjat tidigt för min del, strax efter gryningen när väckarklockan hoppade igång sin skrälliga dans bredvid sängen. Jag måste dra på mig arbetskläderna, lämna husvagnen och smyga på tå nedför stentrappan till det öde köket, där jag satte på ugnarna, kaffebryggarna, brödrostarna, där jag skivade fem stora brödlimpor, fyllde vattenkokarna och vek orkidéer av fyrtio pappersservetter.

Jag har precis fyllt arton och jag har lyckats fly. Från allt: hemmet, skolan, föräldrarna, slutskrivningarna, väntan på resultaten. Jag har fått ett jobb, långt bort från alla jag känner, på något som marknadsförs som ”ett holistiskt, alternativt pensionat” vid foten av ett berg.

Jag serverar frukost, jag dukar av frukosten, jag torkar av borden, jag påminner gästerna om att lämna in nycklarna. Jag går in i rummen, bäddar, byter lakan, städar. Jag plockar upp kläder och handdukar och böcker och skor och eteriska oljor och yogamattor från golvet. Jag lär mig av de berättelser som följer med ägodelar kringströdda i sovrum att folk inte alltid är som man tror. Den ganska högtravande, krävande mannen som begär att få ett visst bord, en speciell tvål och mjölk som är hundra procent fettfri visar sig ha en böjelse för kashmirstrumpor mjuka som molntussar och sidenkalsonger med brokiga mönster. Kvinnan som sitter vid middagen med sedesamt knäppt blus, sänkta ögonlock och utväxt permanent har ett nattligt alter ego som ikläder sig S/M-utstyrslar med • 16 •

HA LS

hästsportsinriktning: betsel för människor, pyttesmå lädersadlar, en smäcker men brutal silverpiska. Paret från London som verkar förunderligt, avundsvärt perfekta – de håller varandras välmanikyrerade händer vid middagen, de går på promenad i skymningen och skrattar, de visar mig foton från sitt bröllop – har ett rum dränkt i sorg, hopp, tragik. Ägglossningstest trängs på badrumshyllorna. Askar med fertilitetsläkemedel ligger i travar på nattduksborden. Dem rör jag inte, som för att förmedla ett budskap – jag har inte sett något, jag anar inget, jag vet ingenting.

Hela förmiddagarna går jag igenom och organiserar och underlättar andras liv. Jag städar bort alla spår av mänsklig närvaro, utplånar alla bevis på att de har ätit, sovit, älskat, grälat, tvättat, haft på sig kläder, läst tidningar och tappat hår, hud, skäggstrån, tånaglar, blod. Jag dammar, jag går fram och tillbaka i korridorerna och släpar dammsugaren efter mig i ett långt koppel. Sedan, ungefär vid lunch om jag har tur, har jag fyra timmar på mig att göra precis vad jag vill innan kvällspasset börjar.

Så jag har vandrat upp till tjärnen som så ofta när jag är ledig, och har i dag, av någon anledning, bestämt mig för att följa stigen ända bort till andra stranden. Varför? Det har jag glömt. Kanske blev jag färdig med mina arbetsuppgifter tidigare den dagen, kanske hade gästerna stökat till det mindre än vanligt, så att jag kom iväg från pensionatet tidigare än jag brukar. Kanske det molnfria, soliga vädret lockade mig att välja en annan väg än den vanliga.

• 17 •

JAG Ä R, JAG Ä R, JAG Ä R

Jag har heller aldrig haft någon anledning, vid den här tiden i mitt liv, att misstro landsbygden. Jag har gått en självförsvarskurs, i allaktivitetshuset i den lilla skotska kuststad där jag tillbringade mina tonår. Läraren, en klotrund karl iförd judodräkt, ställde oss med barbarisk förtjusning inför olika scenarier. Det är sent på kvällen och ni kommer ut från en pub, kunde han säga medan han synade oss en efter en under sina våldsamt buskiga ögonbryn, och en storvuxen typ kommer plötsligt störtande från en gränd och grabbar tag i er. Eller: ni hamnar i en trång gång på en nattklubb och ett fyllo trycker upp er mot väggen. Eller: det är mörkt, det är dimma, ni väntar på grönt vid övergångsstället och någon sliter tag i axelremmen på handväskan och drar omkull er. Skildringarna av alla dessa faror slutade alltid med samma fråga, ställd med lätt triumferande tonfall: Så vad gör ni då?

Vi tränade på att trycka in armbågarna i halsen på våra inbillade angripare samtidigt som vi himlade med ögonen, vi var ju ändå tonårstjejer. Vi turades om att öva in det högsta skrik vi kunde åstadkomma. Vi rabblade pliktskyldigt och entonigt manskroppens svaga punkter: öga, näsa, hals, skrev, knä. Vi trodde att vi hade koll, att vi kunde hantera den lurpassande främlingen, den berusade angriparen, den väskryckande tjuven. Vi var säkra på att vi skulle kunna bryta upp deras grepp, knäa dem, klösa dem i ögonen med naglarna; vi räknade med att hitta en utväg ur alla dessa skrämmande men samtidigt märkligt spännande synopser. Vi fick lära oss att vi • 18 •

HA LS

skulle väsnas, väcka uppmärksamhet, skrika POLIS. Vi fick också med oss, tror jag, ett tydligt budskap. Bakgata, nattklubb, pub, busshållplats, trafikljus – faran lurade i staden. På landet, eller i landsortsstäder som vår – där det inte fanns några nattklubbar och bakgator och inte ens några trafikljus – hände inte sådant. Vi kunde göra precis allt vi ville.

Och ändå står en man här, högt uppe på ett berg, och blockerar vägen för mig, väntar på mig.

Det känns viktigt att inte visa att jag är rädd, viktigt att spela med. Så jag fortsätter att gå, fortsätter att sätta ena foten framför den andra. Om jag vänder mig om och springer kommer han ifatt mig på några sekunder, och att springa skulle vara så avslöjande, så slutgiltigt. Det skulle göra det uppenbart för oss båda vad det här är för situation: det skulle tvinga fram ett avgörande. Det enda alternativet verkar vara att fortsätta, att låtsas att det här är fullständigt normalt. ”Hej igen”, säger han till mig och glider med blicken över mitt ansikte, min kropp, mina bara, nedstänkta ben. Det är en blick som är mer värderande än lysten, mer beräknande än vällustig. Det är blicken hos en man som håller på att fundera ut något, som detaljplanerar ett dåd.

Jag förmår inte möta hans blick, jag förmår inte se rakt på honom, inte riktigt, men jag är medveten om tättsittande ögon, ansenlig längd, elfenbensgula hörntänder, nävar som greppar remmarna på ryggsäcken.

• 19 •

JAG Ä R, JAG Ä R, JAG Ä R

Jag måste harkla mig för att få fram ett ”Hej”. Jag tror att jag nickar. Jag vrider mig i sidled för att kunna kliva förbi honom: en frän blandning av färsk svett, ryggsäckens läder och någon rakolja som luktar väldigt kemiskt och vagt bekant.

Jag är förbi, jag går därifrån, stigen ligger öppen framför mig. Han har, noterar jag, valt vandringens högsta punkt för sitt bakhåll. Jag har vandrat uppför och uppför, och det är här som jag ska börja nedfärden från berget, mot pensionatet, mot kvällsskiftet, mot jobbet, mot livet. Härifrån är det nedförsbacke.

Jag lägger mig vinn om att mina steg ska vara självsäkra, målmedvetna och inte rädda. Jag är inte rädd: det intalar jag mig medan pulsen dånar som ett upprört hav. Kanske, tänker jag, är jag fri, kanske misstolkade jag situationen. Kanske är det helt normalt att vänta in unga tjejer på ödsliga stigar och sedan låta dem gå.

Jag är arton. Nyss fyllda. Jag vet nästan ingenting.

Men en sak vet jag, att han är precis bakom mig. Jag hör trampet av hans kängor, svischandet från hans byxtyg – någon sorts allvädersvariant som andas.

Och här kommer han igen och börjar gå i takt med mig, vid min sida. Han går nära, förtroligt, med armen vid min axel, så som en vän skulle gå, så som jag gick hem från skolan med klasskompisarna. ”Härlig dag”, säger han, vänd mot mitt ansikte.

• 20 •

HA LS

Jag fortsätter gå med nedböjt huvud. ”Ja”, säger jag, ”det är det.” ”Väldigt varmt. Jag kanske tar mig ett dopp.”

Det är något underligt med hans sätt att prata, inser jag där vi går tillsammans på stigen, med snabba steg, i takt. Orden tar stopp mitt i en stavelse, r:en är mjuka, t:na artikulerar han överdrivet tydligt, intonationen är entonig, nästan uttryckslös.

Kanske är han lite ”rubbad”, som det brukar heta, precis som mannen som bodde längre ned på vår gata. Han hade inte slängt något sedan kriget och hans trädgård var helt övervuxen med murgröna, som Törnrosas slott. Vi försökte gissa vad några av de lövdraperade föremålen kunde vara: en bil, ett staket, en motorcykel? Han hade på sig stickade mössor och mönstrade linnen och för små, före detta eleganta, kostymer fulla med katthår. Om det regnade drog han en sopsäck över axlarna. Ibland kom han och ringde på hos oss med en väska full med kattungar som vi fick leka med; andra gånger var han full, rosenrasande, vildögd och gick på om försvunna vykort, och mamma blev tvungen att ta honom i armen och leda honom hem. ”Stanna här”, sa hon till oss då, ”jag är tillbaka på momangen”, och så gick hon iväg längs trottoaren med honom.

Kanske, tänker jag och känner en våg av lättnad skölja över mig, är det inget mer än så. Den här mannen kanske är som vår gamla granne: excentrisk, annorlunda, död sedan länge, huset tömt och sanerat, murgrönan nedhuggen och uppeldad.

• 21 •

JAG Ä R, JAG Ä R, JAG Ä R

Kanske borde jag vara vänlig, så där som mamma var. Jag borde visa medlidande.

Så jag vänder mig mot honom där vi går tillsammans med snabba steg längs sjön. Jag ler till och med. ”Ett dopp”, säger jag. ”Det låter skönt.”

Han svarar med att lägga kikarremmen runt min hals.

Någon dag senare går jag in på polisstationen i den närbelägna staden. Jag köar tillsammans med personer som anmäler försvunna plånböcker, herrelösa hundar och bilar som fått en repa.

Polismannen bakom disken lyssnar med huvudet på sned. ”Gjorde han dig illa?” är hans första fråga. ”Den där mannen, rörde han vid dig, slog han dig, kom han med skamliga förslag? Gjorde eller sa han något opassande?” ”Nej”, säger jag, ”inte precis, men …” ”Men vad då?” ”Han skulle det”, säger jag. ”Han tänkte göra det.”

Mannen betraktar mig uppifrån och ned. Jag har på mig lappade avklippta jeansshorts, har många silverringar i brosket i öronen, slitna gympadojor, en T-tröja med en bild på en dront och texten: ”Have you seen this bird?” Jag har en riktigt ostyrig hårman – det finns verkligen inget annat ord som passar – i vilken en gäst, en renhjärtad holländska som har tagit in på pensionatet med harpa och filtningsmaterial, har flätat in pärlor och fjädrar. Jag ser ut som det jag är: en tonåring som • 22 •

HA LS

bor på egen hand för första gången, i en husvagn, i en skog, långt bort från ära och redlighet. ”Så”, säger polismannen, med armbågarna lutade mot sina papperstravar, ”du gick på promenad, du träffade en man, du promenerade tillsammans med honom, han var lite märklig, men du kom hem ordentligt. Är det vad du står och berättar för mig?” ”Han lade remmen på sin kikare runt min hals”, säger jag. ”Och sedan?” ”Han …” Jag avbryter mig. Jag avskyr den här mannen med sina tjocka ögonbryn, sin ölmage och sina knubbiga, otåliga fingrar. Jag avskyr honom kanske ännu mer än mannen vid tjärnen. ”Han visade mig några fåglar i sjön.”

Polisen gör inte ens en ansträngning att dölja sitt leende. ”Jaha, ja”, säger han och smäller igen sin bok. ”Det låter ju jätteotäckt.”

Hur skulle jag ha förmedlat till polismannen att jag kände hur driften att ta till våld fullkomligt strålade ut från den mannen, som en sten utstrålar värme? Jag har återvänt till det där ögonblicket i receptionen på polisstationen om och om igen och frågat mig om det fanns något som jag kunde ha gjort annorlunda, något jag kunde ha sagt för att utgången skulle ha blivit en annan?

Jag kunde ha sagt: Jag vill träffa din chef, jag vill träffa den som bestämmer här. Det hade jag gjort nu, vid fyrtiotre års ålder, men då? Det föll mig inte in att det var möjligt.

• 23 •

JAG Ä R, JAG Ä R, JAG Ä R

Jag kunde ha sagt: Hör vad jag säger, mannen gjorde inget mot mig men han kommer att göra någon annan illa. Snälla, hitta honom innan han gör det.

Jag kunde ha sagt att jag är bra på att känna på mig när det ligger våld i luften. Att jag under mycket lång tid tycktes väcka ett begär hos andra att ta till våld, av orsaker som jag aldrig riktigt kunde förstå. Om du drabbas som barn, om du blir slagen, glömmer du aldrig känslan av den egna maktlösheten, sårbarheten, hur en situation kan gå från välvillig till våldsam på ett ögonblick, på en utandning. Den känsligheten kommer du att ha i blodet, som en antikropp. Du lär dig ganska snabbt att känna när sådana plötsliga handlingar är på väg att drabba dig: den speciella tonen eller den laddade stämningen. Du utvecklar känselspröt som reagerar på våld och därefter uppfinner du en hel repertoar av avledningsmanövrar.

Skolan jag gick i kändes genomsyrad av det. Hot fyllde korridorerna som rök, fyllde salarna och klassrummen, gångarna mellan skolbänkarna. Huvuden daskades till, det drogs i öron, tavelsuddar kastades med smärtsam pricksäkerhet; en lärare hade för vana att lyfta upp barn han inte gillade i byxlinningen och slänga dem i väggen. Jag minns fortfarande ljudet av barnskalle som slår emot viktorianskt tegel.

För de värsta försyndelserna skickades pojkarna till rektorn och fick smäll med käppen. Flickorna fick smäll med en gymnastiksko. Jag brukade titta på mina skor – de där svarta gymnastikskorna med en hästsko av resår mot tån som vi var • 24 •

HA LS

tvungna att ha på oss när vi kasade över plintarna – särskilt de gråaktiga, räfflade sulorna och föreställa mig smällen: gummi mot naken hud.

Rektorn var föremål för respekt och fruktan. Den seniga halsen, fågelklorna till händer. Hennes scarfar var fastnaglade i jumprarna med en silvernål. Hennes arbetsrum med mörka väggar och vinröd matta. Om jag blev ditkallad för att visa vilken nivå jag hunnit till med de färgkodade läseböckerna brukade jag titta ned i mattan och föreställa mig hur det skulle vara att behöva stå där med uppdragen kjol, vänta på mitt öde och stålsätta mig inför slaget.

Allt det sipprade förstås ned till eleverna. Tusen nålar var särskilt populärt, huden på underarmen vreds om, som när man vrider ur en trasa, i energiska ellipser. Dra folk i håret, stampa dem på tårna, ta nacksving eller vrida om fingrarna – mobbarna hade en omfattande, ständigt växande repertoar till sitt förfogande. Jag hade oturen att inte tala den lokala dialekten, att redan kunna läsa när jag började skolan, och att ha ett utseende som var onormalt, motbjudande, på något vis oacceptabelt, blev jag upplyst om, att gå i kjolar som hade lagts upp och släppts ned för många gånger, att vara sjuklig och missa skolan i långa perioder, att börja stamma varje gång jag fick frågan, att inte ha lackskor, och så vidare. Jag minns att en pojke i min klass gillrade en fälla för mig bakom regnskyddet i tegel på skolgården och utan ett ord ryckte tag i axelbanden i min solklänning och lyfte upp mig tills banden skar • 25 •

JAG Ä R, JAG Ä R, JAG Ä R

in i mina armhålor. Varken han eller jag nämnde någonsin händelsen igen. Jag minns en äldre flicka med blank, mörk lugg som dök upp ur klungan av barn som var ute på rast och pressade in mitt ansikte i barken på ett träd. Under min första termin på högstadiet, mitt under en kemilektion, gav ett tolvårigt skinhead mig ett knytnävsslag i ansiktet. Om jag far med tungspetsen över överläppen kan jag fortfarande känna ärret.

Så när mannen lade kikarremmen runt min hals, trots att han sa något om att han ville visa mig en ejderflock, visste jag vad som skulle hända. Jag kände lukten av det, jag kunde nästan se hur det tjocknade och gnistrade i luften mellan oss.

Mannen var bara ännu en i en lång rad av mobbare som hade retat upp sig på min dialekt, mina skor eller gudvetvad – jag hade för länge sedan slutat bry mig – och han tänkte göra mig illa. Han hade för avsikt att skada, att tömma ut det över mig, och det fanns inget jag kunde göra åt saken.

Jag bestämde mig för att spela med, delta i fågelskådarleken. Jag visste att det var min enda chans. Man får inte konfrontera mobbare, man får inte ställa dem mot väggen, man får inte låta dem veta att man vet, att man ser vad de är för ena.

Jag tittade i kikaren, hjärtat hann slå ett slag. Oj, sa jag, ejdrar, tänka sig, och duckade ut ur kikarremmens cirkel. Han kom efter mig, självklart gjorde han det, med den där svarta läderremmen som han tänkte fånga in mig med, som med en lasso, men nu stod jag vänd mot honom, log mot honom och babblade på om ejdrar och hur intressanta de är, brukade man • 26 •

HA LS

inte göra dunbolster av dem, dunbolster med ejderdun? Jaså, det var så? Vad fascinerande. Berätta mer, berätta allt du vet om änder, om fåglar, om fågelskådning, men gud vad kunnig du är, du måste fågelskåda jätteofta. Du gör det? Berätta mer om det, om den ovanligaste fågel du någonsin sett, berätta medan vi går, är klockan så där mycket, jag måste verkligen gå nu, nedför kullen, för jag börjar mitt pass nu, ja, jag jobbar precis där borta – ser du skorstenarna? Där är det. Visst ligger det nära? Det är folk som väntar på mig där. Ibland om jag är försenad ger de sig ut och letar efter mig, ja, min chef, han väntar på mig nu.

Han brukar också vandra hit upp, det gör alla i personalen, han vet att jag är här uppe, det gör han faktiskt, han vet precis var, det var jag som berättade det för honom, han börjar nog leta efter mig vilken sekund som helst, han är nog precis bakom den där kröken. Visst, vi kan gå häråt, och under tiden kan du väl berätta mer om fågelskådning för mig, ja, det vore trevligt, men jag måste verkligen skynda mig för de väntar på mig.

Två veckor senare kör en polisbil uppför den slingrande grusvägen till pensionatet och två personer kliver ur. Jag ser dem från ett fönster på övervåningen där jag håller på att pressa in kuddar i örngott. Jag förstår omedelbart vad de gör här, varför de har kommit, så redan innan jag hör någon ropa mitt namn är jag på väg nedför trappan för att möta dem.

De här är inte alls som polismannen på stationen. De är strikt klädda, beter sig seriöst och fokuserat. De visar upp sina • 27 •

JAG Ä R, JAG Ä R, JAG Ä R

brickor och handlingar för min chef, Vincent, med fullständigt neutrala miner, ett resultat av långvarig övning.

De vill tala med mig i enrum och Vincent visar in dem i ett ledigt rum. Han följer med in eftersom han är en bra människa och jag bara är några år äldre än hans egna barn, vars skrik och stojanden hörs från gräsmattan utanför.

Jag slår mig ned på en säng som jag bäddade samma morgon och den manliga polisen sätter sig vid ett rottingbord där en del gäster tycker om att dricka sitt morgonte; den kvinnliga polisen sätter sig bredvid mig på sängen.

Vincent håller sig i bakgrunden, muttrar misstänksamt och låtsas rätta till en kristall som hänger i fönstret, torkar bort obefintligt damm från spiselkransen och skramlar med eldgaffeln i öppna spisen. Han är en före detta hippie, en som var med om och överlevde Haight-Ashbury sommaren 1967, och har en mycket låg uppfattning om dem han kallar bängen.

Poliserna nonchalerar honom, hövligt men förstrött. De är intresserade, berättar kvinnan för mig, av en man som jag nyligen träffade när jag var ute och vandrade. Skulle jag kunna berätta för dem precis vad som hände?

Och jag gör det. Jag börjar från början och beskriver hur jag passerade honom i ett tidigt skede och att han gav sig av åt motsatt håll och sedan på något sätt dök upp framför mig. ”Jag vet inte hur han lyckades med det”, säger jag, ”för det finns ingen genväg, i alla fall ingen som jag känner till.” De nickar och nickar och lyssnar med väl avvägd intensitet och uppmanar • 28 •

HA LS

mig att fortsätta. De släpper aldrig mitt ansikte med blicken: jag har deras odelade uppmärksamhet. När jag kommer till biten med kikarremmen slutar de nicka. De stirrar på mig, båda två, utan att blinka. Det är ett underligt, förtätat ögonblick. Jag tror inte att någon av oss andas. ”En kikarrem?” frågar mannen. ”Ja”, svarar jag. ”Och han lade den runt halsen på dig?”

Jag nickar. De tittar bort, tittar ned; kvinnan antecknar något i sin bok.

Skulle jag kunna tänka mig, frågar hon och ger mig en mapp, att titta på några fotografier och berätta om han finns med bland dem?

Då avbryter min chef. Han kan inte låta bli. ”Du behöver inte säga någonting, vet du, verkligen inte. Hon behöver inte säga något alls.”

Poliskvinnan håller upp handen för att tysta honom i samma ögonblick som jag lägger pekfingret på ett fotografi. ”Han är det”, säger jag.

Kriminalpoliserna tittar. Kvinnan antecknar återigen något i boken. Mannen tackar mig och tar mappen. ”Han har dödat någon”, säger jag till dem, ”eller hur?”

De utväxlar en blick som är omöjlig att tyda, men säger inget. ”Han har strypt någon. Med kikarremmen.” Jag tittar från den ena till den andra, och vi vet, alla vet. ”Visst har han?”

• 29 •

JAG Ä R, JAG Ä R, JAG Ä R

I andra änden av rummet svär Vincent tyst. Sedan går han fram till mig och ger mig sin näsduk.

Flickan som dog var tjugotvå. Hon kom från Nya Zeeland och reste runt i Europa med sin pojkvän. Han mådde inte bra den dagen, så han stannade på vandrarhemmet medan hon gav sig ut och vandrade, ensam. Hon blev våldtagen, strypt och nedgrävd i en grund grop. Kroppen hittades efter tre dagar, inte långt från stigen där jag hade gått.

Det här vet jag bara för att jag läste om det i lokaltidningen en vecka senare: polisen vägrade berätta om det. Jag såg en rubrik i affärens fönster, gick in för att köpa en tidning och där var hennes ansikte som såg på mig från förstasidan. Hon hade ljust hår uppsatt med ett hårband, fräknar och ett brett, oförställt leende.

Det är ingen överdrift att säga att jag tänker på henne, om inte varje dag så nästan. Jag är medveten om att hennes liv klipptes av, stympades, kvävdes i sin linda medan mitt, av någon anledning, tilläts fortsätta.

Jag fick aldrig veta om de tog honom, om han blev fälld, fick sin dom, fängslades. Under förhöret fick jag en bestämd känsla av att kriminalarna var honom på spåren, att de hade honom, att allt som behövdes var att jag kunde bekräfta misstankarna. Kanske var dna-proven obestridliga. Kanske erkände han. Kanske fanns det andra vittnen, andra offer, andra fall då det hade varit nära ögat, som vittnade under rättegången: • 30 •

HA LS

jag fick aldrig frågan, och var för oerfaren eller, antar jag, för chockad för att framhärda, ringa polisen och fråga: vad har hänt, fick ni tag i honom, sitter han i fängelse? Jag lämnade trakten inte så lång tid därefter så jag fick aldrig veta. Allt det här hände långt före den tid då nyheter är allestädes närvarande och åtkomliga på ett ögonblick. Jag har inte lyckats hitta minsta tecken eller spår av det här brottet på internet, trots många sökningar.

Jag vet inte varför han skonade mig men inte henne. Fick hon panik? Försökte hon fly? Skrek hon? Gjorde hon misstaget att väcka monstret inom honom?

Jag drömde länge om mannen på stigen. Han visade sig i många förklädnader, men alltid med ryggsäcken och kikaren.

Ibland, i drömmens dunkel och förvirring, var det bara de attributen jag kände igen honom på, och då tänkte jag: Jaså, det är du igen? Har du kommit tillbaka?

Det här är en berättelse som är svår att sätta ord på. Jag berättar den aldrig, faktiskt, eller har aldrig gjort det förut. Jag berättade det inte för någon när det hände, inte för mina vänner, inte för min familj: det kändes inte som om det fanns något sätt att översätta det som hände till grammatik och syntax. Nu när jag tänker efter har jag bara berättat om det för en enda människa, den man jag till sist kom att gifta mig med, och det var först många år efter att vi hade träffats. Jag berättade det för honom en kväll i Chile när vi satt i matsalen på ett vandrarhem. Hans ansikte uttryckte en så djup och så • 31 •

JAG Ä R, JAG Ä R, JAG Ä R

fysisk chock att jag förstod att jag antagligen aldrig mer skulle berätta om det muntligen så länge jag lever.

Det som hände den flickan, och var så nära att hända mig, är inte något som ska formuleras lättvindigt, formas till en anekdot, bli till något inövat och välbekant som kan berättas och återberättas över matbordet eller i telefon, och vandra vidare från berättare till berättare. I stället är det en historia om skräck och ondska, om det värsta tänkbara. Det är en historia som ska skalkas ned på en plats där det inte finns några ord, dit ingen kommer. Döden svepte förbi mig på den där stigen, så nära att jag anade hans grepp, men den andra flickan fångades in och drogs ned.

Jag står fortfarande inte ut med att någon rör vid min hals: varken min man, mina barn eller den vänliga doktor som en gång ville undersöka mina tonsiller. Jag drar mig undan innan jag ens hunnit förstå varför. Jag kan inte ha något runt den. Sjalar, polotröjor, choker-halsband, toppar eller blusar som trycker det minsta där: inget av det kommer jag någonsin att bära.

Min dotter pekade nyligen mot toppen av en kulle som vi ser på vägen till hennes skola. ”Kan vi gå upp dit?” ”Visst”, sa jag och slängde en blick mot den gröna toppen. ”Bara du och jag?”

Jag blev tyst ett ögonblick. ”Vi kan gå upp dit allihop”, sa jag. ”Hela familjen.”

• 32 •

HA LS

Som vanligt var hon lyhörd för svängningar i andras sinnesstämning och kände omedelbart att det var något jag inte sa. ”Varför inte bara du och jag?” ”Därför … att de andra också skulle vilja följa med.” ”Men varför inte bara du och jag?”

Därför, tänkte jag, därför att jag inte för mitt liv kan berätta det. Därför att jag inte kan sätta ord på de faror som lurar på dig runt varje hörn, på slingriga stigar, bakom klippblock, i snåriga skogar. Därför att du är sex år gammal. Därför att det finns människor som vill göra dig illa, och du kommer aldrig att förstå varför. Därför att jag ännu inte har kommit på hur jag ska förklara det här för dig. Men en dag kommer jag att göra det.

• 33 •