Provläs Juliette – kvinnan som läste på metron by Sekwa förlag

juliette – kvinnan som l ä s t e på m e t r o n

Christine Féret-Fleury

Juliette – kvinnan som läste på metron Översättning: Lisa Marques Jagemark

CHRISTINE FÉRET-FLEURY, JULIETTE – KVINNAN SOM LÄSTE PÅ METRON Originalets titel: La fille qui lisait dans le metro Copyright © Éditions Denoël, 2017 Translation copyright © 2019 by Sekwa förlag Översättning: Lisa Marques Jagemark formgivning omslag: Pär Wickholm omslagsbilder: Creative Commons författarporträtt: © PH. Matsas / Denoël typografi och form: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2019 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-88697-66-0 Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se

Till Guillaume och Madeleine, mina främsta verk … Och till dig, lille Robin, som kom till världen när jag skrev de sista raderna på den här romanen. Må dessa ”pappersvänner” – dessa böcker – troget följa dig genom livet, glädja och trösta dig!

”Jag som föreställt mig att Paradiset skulle bestå av ett bibliotek” Jorge Luis Borges, Tigrarnas guld

M a n n e n i d e n gröna hatten gick alltid på vid Bercy och alltid in genom tunnelbanevagnens första dörr, för att sedan gå av genom samma dörr vid La Motte-Picquet-Grenelle exakt sjutton minuter senare – i alla fall de dagar då stoppen, signalerna och de metalliska ljuden kom regelbundet, dagar utan ovanligt mycket folk, olyckor, larm, strejk eller stopp för trafikkontroller. Vanliga dagar. Sådana dagar när det känns som om man är en del av ett väloljat maskineri, en stor mekanisk kropp där alla, med eller mot sin vilja, har en egen plats och spelar en egen roll. Sådana dagar när Juliette – i skydd av sina hornbågade solglasögon och den stora halsduken som mormor Adrienne stickade till sin dotter 1975, två och en halv meter lång i en blekt blå färg, som bergen i fjärran en sommarkväll klockan sju, och inte vilka berg som helst heller, utan Canigoumassivet sett från höjderna i Prades – frågade sig om hennes

CHRISTINE FÉRET-FLEURY

existens i världen var mer meningsfull än spindeln som hon hade dränkt i duschen samma morgon. Hon tyckte inte om det – att rikta vattenstrålen mot den lilla svarta, håriga kroppen, se i ögonvrån hur den frenetiskt fäktade med de tunna små benen för att sedan plötsligt dra ihop sig och virvla runt, lika lätt och obetydlig som en ullnoppa från ens favorittröja, tills vattnet förde med sig den ner i avloppet, som hon stängde igen med en kraftig smäll. Seriemord. Varje dag kom spindlarna tillbaka, tog sig upp ur avloppsrören efter en resa från en okänd hamn. Var det alltid samma spindlar som (efter att de sköljts ner i de mörka djupen som var svåra att ens föreställa sig, stadens allra innersta som liknade en enorm behållare av krälande stinkande liv) vecklade ut sig, återuppstod och sedan påbörjade en uppstigning som var dömd att misslyckas? Juliette, en skyldig och äcklad mördare, såg sig själv som en obarmhärtig gud, fast disträ, och som för det mesta var för upptagen för att klara av sin uppgift: att då och då vakta porten till helvetet. Vad hoppades spindlarna på när de väl kom torrskodda upp, så att säga? Vilken resa hade de bestämt sig för att göra, och varför? Mannen i den gröna hatten skulle kanske ha kunnat svara, om Juliette hade vågat fråga honom. Varje morgon öppnade han sin väska och tog upp en bok som också den

JULIETTE – KVINNAN SOM LÄSTE PÅ METRON

drog åt grönt, inslagen i tunt, nästan genomskinligt papper, vars hörn han med långsamma, exakta rörelser slätade ut. Sedan stack han in ett finger mellan två sidor, markerade med en remsa av likadant papper, och började läsa. Bokens titel var Om insekter som är användbara för människan, djuren och konsten, med tillägg om utrotning av skadeinsekter. Han smekte det fläckiga läderbandet, ryggen som dekorerats med guldtråd och där titeln avtecknade sig mot en röd bakgrund. Han slog upp boken, förde den mot sitt ansikte, andades in den med halvt slutna ögon. Han läste två eller tre sidor, inte mer, som en gourmet som smakade på en gräddig petit-chou med en pytteliten silversked. Över hans ansikte spred sig ett gåtfullt, nöjt leende – som Juliette fascinerat tyckte påminde om Cheshirekatten i den tecknade filmatiseringen av Alice i Underlandet. Leendet suddades ut vid stationen Cambronne, och lämnade plats för ett besviket uttryck: han rättade till pappersomslaget igen, lade ner boken i portföljen och knäppte spännena. Och reste sig. Inte en enda gång hade han tittat på Juliette, som var helt uppslukad av honom där hon satt mittemot eller klamrade sig fast vid stången som hundratals handflator (med eller utan handskar) blankputsade varje dag.

CHRISTINE FÉRET-FLEURY

Han gick bortåt med små steg, rakryggad i en rock som var knäppt hela vägen upp till halsen, hatten något lutad ner mot vänster ögonbryn. Utan den där hatten, det där leendet, den där portföljen där han förvarade sin skatt, skulle Juliette förmodligen inte ha känt igen honom. Det var den typen av karl som man såg så många av, varken snygg eller ful, tilldragande eller motbjudande. Lite rundlagd, i en oviss ålder, eller ja, i en viss ålder, för att prata i klichéer. En man. Eller snarare en läsare. ”Biet, silkesmasken, kermessköldlusen, eksköldlusen, kräftan, gråsuggan, flugbaggen, blodigeln …” – Vad pratar du om? Juliette hoppade till och slutade gnola. – Åh! Ingenting. En slags räkneramsa … Jag försökte minnas namnen … – Jag har fått energideklarationen för lägenheten på Boulevard Voltaire, meddelade Chloé, som inte lyssnade. Är det du som har mappen? Juliette nickade efter en lite för lång paus. Hon tänkte fortfarande på mannen med den gröna boken, på insekter, på spindlar – hon hade dränkt två stycken i morse. – Ge mig den. Jag ska lägga in den.

JULIETTE – KVINNAN SOM LÄSTE PÅ METRON

Hon svängde runt med stolen, drog fram en mapp ur hyllan som täckte en hel vägg i kontorsrummet, och bläddrade bland pappren. Mappen var, noterade hon, gjord av kissgul papp. Det kunde inte bli tråkigare. Väggen buktade ut, full av etiketter som lossnade i kanterna, och verkade nära att störta över henne som ett dyigt jordskred. Juliette blundade och föreställde sig skvalpandet, bubblorna av gas som sprack på ytan – och lukten. Hon nöp snabbt om näsan för att hindra illamåendet som vällde upp. – Vad är det? frågade Chloé. Juliette ryckte på axlarna. – Är du gravid? envisades kollegan. – Inte alls. Men jag undrar hur du gör för att orka jobba mittemot det där … den är vämjelig, den där färgen. Chloé stirrade på henne med uppspärrade ögon. – Vämjelig, upprepade hon, en stavelse i taget. Du skämtar. Jag har hört många knäppa saker, men aldrig något sådant. Det är bara dokumentmappar. Visst, de är fula, men … är det säkert att du mår bra? Juliette trummade med fingrarna på skrivbordet, en hackig rytm: Biet, silkesmasken, kermessköldlusen, eksköldlusen, kräftan, gråsuggan, flugbaggen, blodigeln … – Väldigt bra, svarade hon. Vad läser du på metron?

Dä r va r d e n gamla tanten, matematikstudenten, amatörornitologen, trädgårdsmästaren och den förälskade – åtminstone trodde Juliette att den unga kvinnan var förälskad, med tanke på hennes lätt flämtande andning och de små, små tårar som pärlade på hennes ögonfransar när hon kommit två tredjedelar igenom den romantiska bok hon slukade för tillfället. Tjocka böcker som hade hundöron efter att ha lästs om och om igen. Ibland föreställde omslaget ett omslingrat par mot en blodröd bakgrund, eller en fantasieggande bit spets på en balconette-behå. En mans nakna överkropp, en kvinnas svank, ett skrynkligt lakan eller två manschettknappar, diskreta punkter som markerades av läderhandtaget på ett ridspö … och så tårarna som ungefär vid sida 247 (Juliette hade diskret kastat en blick på sin stolsgranne för att kontrollera) började ta form i kvinnans ögonfransar, för att sedan långsamt rinna ner mot hennes

CHRISTINE FÉRET-FLEURY

käklinje, samtidigt som hon blundade och en ofrivillig suck fick hennes bröst att höjas under en åtsmitande men prydlig liten tröja. Varför just sida 247? undrade Juliette medan hon följde ett uppslaget paraply med blicken när det skyndade fram längs perrongen på stationen Dupleix. Det skyddade en hel familj från de tvära kastbyarna, det enda hon kunde se av dem var benen, korta ben i brun velour, långa ben i jeans, smala ben i randiga strumpbyxor. Vad hände på just den sidan, vilken plötslig känsla uppenbarade sig, vilka kval, vilken ångest som snörde ihop halsen, vilken omskakande chock av njutning eller hängivenhet? Tankfullt trummade hon på omslaget till sin egen bok, som hon inte slog upp speciellt ofta längre, eftersom hon var för absorberad av sina iakttagelser. Pocketboken med kaffefläckade kanter och sprucken rygg gick från väska till väska, från den stora shoppingbagen på tisdagarna – den dag då Juliette handlade på vägen hem från fastighetsbyrån – till handväskan på fredagarna, som betydde bio på kvällen. Vykortet som hon hade stuckit in mellan sida 32 och 33 hade inte rört på sig på över en vecka. Landskapet på kortet, en bergsby som tornade upp sig bortom en mosaik av fält i olika mörka, bruna nyanser, förknippade hon numera med den gamla tanten som alltid bläddrade i samma kokbok. Ibland log tanten som om något av recepten hade påmint

JULIETTE – KVINNAN SOM LÄSTE PÅ METRON

henne om ungdomens äventyr, och ibland slog hon igen boken, lade sin ringlösa hand på den och tittade ut på pråmarna som färdades upp för Seine, eller fäste blicken på de regnblanka taken utanför fönstret. Baksidestexten var på italienska, och precis under den fanns ett fotografi som föreställde två stora paprikor, en rejäl fänkål och en bit mozzarella som snittats av en kniv med ett handtag av horn. Biet, silkesmasken, kermessköldlusen, eksköldlusen, kräftan, gråsuggan, flugbaggen, blodigeln … Carciofi, arancia, pomodori, fagiolini, zucchini … Crostata, lombatina di cervo, gamberini al gratin … Fjärilsvingade ord som fladdrade genom den fulla tunnelbanevagnen innan de landade på Juliettes fingertoppar. Hon tyckte att det var en dum metafor, men det var den enda som slog henne. Varför just fjärilar förresten? Varför inte eldflugor, som blinkade ett par sekunder och sedan slocknade? När hade hon över huvud taget sett eldflugor? Svaret var aldrig. Hon var rädd att det inte fanns några eldflugor längre – inte någonstans. Bara minnen. Hennes mormors minnen, hon som hade stickat hennes halsduk. Och som liknade den gamla tanten med kokboken, samma sorts vita, fridfulla ansikte, likadana milda starka händer med korta fingrar och, i mormoderns fall, smyckade med en enda ring, en tjock vigselring som efter många år lämnat ett märke i skinnet som aldrig skulle gå bort. Rynkig, fläckig hud täckte ringen, kroppen åt upp symbolen och

CHRISTINE FÉRET-FLEURY

vanställde sig själv kring den. ”Eldflugor”, brukade hon berätta, ”eldflugor är fallna stjärnor. Jag var fortfarande så liten att jag inte fick vara uppe sent, men sommarnätterna var så långa! Minst två timmar lyste dagsljuset in genom springorna i jalusierna. Det gled långsamt över mattan, rörde sig upp för benen på min säng, och sedan, plötsligt, började mässingsknoppen att glänsa. Jag visste att jag missade det allra vackraste, stunden när solen dyker ner i havet och det blir som vin, eller som blod. Så jag gjorde en knut av min nattskjorta, hänger du med? Hårt kring midjan. Och jag tog mig ut genom att klättra nedför spaljén. En riktigt liten apa. Och jag sprang till andra sidan fältet, där man kunde se havet. Sedan, när det var riktigt mörkt, hoppade jag upp på grinden som vi alltid lämnade öppen, bakom silkesodlingen … Det var där jag såg dem. Helt plötsligt landade de. Eller kom upp ur jorden. Jag har aldrig vetat vilket. Tysta, svävande i luften, vilande på grässtråna … Jag var helt stilla, jag vågade inte ens andas längre. Jag var mitt bland stjärnorna.” Metron saktade in. Sèvres-Lecourbe. Tre stationer kvar, eller tja, tre, det var olika beroende på dag och Juliettes humör. Metall som vibrerade, signal. Plötsligt reste hon sig upp och tog sig ut genom dörrarna, precis när de skulle stängas. En flik av hennes jacka fastnade mellan dörrarna, hon drog loss den med ett bestämt ryck och stod sedan stilla,

JULIETTE – KVINNAN SOM LÄSTE PÅ METRON

lite andfådd, medan tunnelbanetåget lämnade perrongen. Några silhuetter kilade förbi mot utgången i det grå morgonljuset, insvepta i stora kappor. Vem promenerar bara för det stora nöjet att flanera längs gatorna, dagdrömmande med blicken bland molnen eller nyfiket snokande på jakt efter en ny butik eller en keramikverkstad – en morgon i februari? Ingen. Folk gick från sina väl uppvärmda hem till sina dito kontor, drack en kaffe, kommenterade gäspande dagens arbetsuppgifter, skvaller, nyheter – alltid lika deprimerande. Man behövde bara korsa vägen för att ta sig från metrostationen där Juliette brukade gå av, till fastighetsbyråns ingång. Ett par trappsteg, en bit trottoar, sedan, till vänster, skyltfönstren till en kemtvätt, en tobaksaffär och ett kebabställe. I tobaksaffärens fönster stod en julgran av plast kvar och dammade, tung av girlanger och rosetter i glansigt papper. Den röda luvan med en vit tofs som krönte granen i stället för en stjärna, hängde som en fuktig trasa. Juliette ville se något annat. Hon gick fram till metrostationens karta över kvarteren: om hon tog första gatan till höger och sedan andra till höger igen, skulle det inte ta mer än tio minuter. En liten promenad skulle värma upp henne. Hon skulle inte ens komma för sent – eller nästan inte. I vilket fall skulle Chloé öppna. Den tjejen var sjukligt punktlig, och M. Bernard, chefen, kom aldrig innan halv tio. Juliette styrde in på gatan med raska steg, men tvingade

CHRISTINE FÉRET-FLEURY

sig sedan att sakta in. Hon borde göra sig av med vanan att bara rusa fram med blicken fäst på målet. Inget spännande väntade på henne, inte alls: dokument att fylla i och sortera, en lång lista med tråkiga åtgärder, kanske en visning eller två. Om det var en bra dag. Tänk att hon hade valt yrket bara för det! För att jobba med människor, som annonsen hon svarat på beskrev det. Med människor, ja, få kontakt med människor, tyda drömmarna och önskningarna i deras ögon, till och med förutspå dem, och hitta ett krypin till dem. Där drömmarna kunde veckla ut sig, där ängsliga kunde få nytt självförtroende, där deprimerade kunde le mot livet igen, där barn kunde växa upp i lä för hårda vindar som behandlade dem illa och hotade att dra upp dem med rötterna, där de gamla, de utmattade, kunde vänta in döden utan ångest. Hon mindes fortfarande sin allra första visning, ett stressat par i trettioårsåldern. Hon hade föreslagit att de skulle ta en kaffe innan de gick in i byggnaden, jag behöver lära känna er bättre för att kunna ringa in era förväntningar, sa hon med ett självförtroende som hon i den stunden inte alls kände. Ringa in förväntningarna, den formuleringen tyckte hon lät bra, hon hade läst den i häftet som alla nyanställda fick från byråns ledning, men mannen hade stirrat på henne med ena ögonbrynet höjt, och sedan demonstra-

JULIETTE – KVINNAN SOM LÄSTE PÅ METRON

tivt knackat på glaset på sin klocka. Kvinnan läste meddelanden på sin smartphone, hon lyfte inte ens blicken, inte ens för att gå upp för trapporna, medan Juliette stelt reciterade mäklarbeskrivningen som hon lärt sig utantill kvällen innan. Stenbyggnad i charmig Haussmannstil, lägg märke till kakelplattorna i hallen, restaurerad med hänsyn till originaldetaljerna, otroligt lugnt, hissen går ända upp till fjärde våningen, och se hur tjock mattan är över trappstegen. Hennes röst verkade komma långt bort ifrån, löjligt gäll, rösten hos en liten flicka som lekte dam, hon tyckte synd om sig själv och gråten stockade sig i halsen. Paret gick ett mycket snabbt varv i lägenheten, en trerummare som vette mot gården, medan hon andfått försökte följa efter dem. Orden slank ur henne, trängde sig fram, högt i tak, lister vacker öppen spis mycket förvaring slottsparkett det är ju så ovanligt, det går att få ytterligare ett sovrum, eller ett arbetsrum, om man bygger till en loftvåning … De lyssnade inte, såg inte på varandra, ställde inga frågor. Tappert försökte hon prata med dem, spelar ni piano, har ni barn eller …? När hon inte fick något svar fastnade hon med blicken på en ljusstråle som sken över en mycket dammig bit parkett, hennes röst försvann längre och längre bort, så tunn att ingen över huvud taget skulle kunna höra den längre: genomgångslägenhet, väldigt ljust, sol från klockan nio i köket … De hade redan gått, hon fick springa

CHRISTINE FÉRET-FLEURY

för att hinna ikapp dem. Ute på gatan hade hon räckt mannen sitt kort, som han lade i fickan utan att ens titta på det. Hon visste redan att hon inte skulle träffa dem igen. Skriet från en mås förde Juliette tillbaka till verkligheten. Hon stannade och tittade upp. Fågeln ritade cirklar med utsträckta vingar över hennes huvud. Ett lågt moln drog in och dolde näbben och kroppen: bara vingspetsarna och skriet som ekade mellan de höga husen var kvar. Plötsligt upphörde skriet. En vindby piskade hennes ansikte och fick henne att svaja till. När hon samlat sig igen såg hon sig omkring. Den dystra, öde gatan kantades av byggnader vars flagnande puts var randig av fukt. Vad gjorde hon här? Hon rös, begravde näsan i sin stora halsduk och började gå igen. – Zaïde! Ropet verkade komma från en hög höjd, men den lilla flickan som sprang mot henne lyssnade inte. Snabbt och smidigt dök hon mellan Juliettes ben och en omkullvält soptunna som spydde ur sig plast på väg till återvinningen, sedan rätade hon ut sina spinkiga lemmar igen och fortsatte skutta fram på den hala vägbanan. Juliette vände sig om precis i tid för att se henne sticka iväg, en virvlande kjol, en gräsgrön tröja och två studsande flätor … och så föll hennes blick på en hög, rostig metallport som stod på glänt med hjälp av en bok – en bok.

JULIETTE – KVINNAN SOM LÄSTE PÅ METRON

På porten satt en emaljskylt med höga blå bokstäver, precis som i en film om krigsåren, tänkte hon för sig själv, och på den stod Böcker utan gränser.