Provläs

LÃ¥t mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:02 Sida 282

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 1

L ÅT M I G

LÃ¥t mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 2

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 3

leo Benedictus

LÅT MIG Översättning: Maria Store

thriller

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 4

LEO BENEDICTUS, LÅT MIG Originalets titel: Consent Copyright © leo Benedictus, 2018 translation copyright © 2018 by Sekwa förlag ÖVERSÄTTNING: Maria Store OMSLAG: Johan isaksson FÖRFATTARPORTRÄTT: © leo Benedictus TYPOGRAFI OCH FORM: Ateljén Arne Öström TYPSNITT: Berling Nova TRYCK : Nørhaven, Danmark 2018

Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87917-51-6

ettA, ett imprint under Sekwa förlag AB tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 5

JAG BETRAKTAR MIG inte som en komplicerad person. Jag tycker inte att det är många som är det. Jag medger att jag har levt ett konstigt liv de senaste fyra åren, och särskilt den senaste månaden, och därför måste jag väl också betrakta mig själv som konstig, men du får ursäkta om jag värjer mig lite mot det ordet. Jag är inte så pass konstig att jag är stolt över det. Jag har bara försökt leva i enlighet med vissa enkla principer och göra det med envishet, ärlighet och ett öppet sinnelag.

Det händer nog oss alla då och då att vi får syn på hur enkla vi är, vare sig vi vill eller inte. till exempel har du säkert hört folk som har varit nära döden säga att man blir påmind om vad som är viktigt, vilket syftar på att den listan är kortare än de hade trott. Snart nog måste de återgå till att bekymra sig över räkningar och förseningar och andras gillande. De lever på, så att de kan glömma livet. De som inte glömmer betraktas som traumatiserade.

•5•

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 6

LEO BENE DIC TUS

Faran tvingar på oss denna dystra insikt, men det är inte alls den enda vägen. De flesta barn upptäcker i något skede att förståndet ganska enkelt kan kokas ner med hjälp av en frågelek på temat Varför då? Bemöt bara alla påståenden med Varför då? och bemöt även svaret med Varför då? och fortsätt att fråga Varför då? tills du fastnar i en cirkel, eller kommer in på partikelfysik, eller tills de vuxna tröttnar, beroende på vad som händer först.

Jag ska ge dig ett exempel. Varför då? För att exempel är ett bra sätt att förklara saker på, och just nu vill jag hellre förklara den här tanken än fortsätta med berättelsen. Varför då? För att jag är nervös. Varför då? Olika skäl. Bland annat för att jag står i mörkret och gör te. Varför står jag i mörkret och gör te? Bra fråga. För att jag vill ta med mig något som kan göra henne lugn när jag går upp på övervåningen men inte vågar tända lyset.

Varför vågar jag inte det? För att jag inte vill ta risken att väcka henne. Varför då? För att jag vill väcka henne längre fram, när det är rätt tillfälle. Varför då? För att jag vill göra ett gott intryck.

Varför vill jag göra ett gott intryck? För att jag vill bli älskad.

Varför vill jag bli älskad? Jag vet inte. Nyfikenhet tror jag.

Jag vill veta hur det känns. Varför vill jag veta det? Jag vet inte.

Det är faktiskt inte helt mörkt här inne, om jag ska vara noga, vilket jag har tänkt vara. Vattenkokarens strömindikator kastar ett orangefärgat sken över muggarna som står och väntar. Saken är den att det är så pass mörkt att det känns nervöst att göra te, utanpå allt annat.

•6•

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 7

L ÅT M I G

Vi befinner oss i den brusande fasen. Vet du vad jag menar? Vattenkokaren är ganska tyst först, och sedan kommer det små smattrande ljud, och sedan byts smattrandet ut mot ett svagt brus som stegras. Det är där vi befinner oss, i stegringen. hennes mugg är vit med ett blått fjädermönster. hon är särskilt förtjust i de där muggarna med blå fjädrar. Jag vet inte varför. Jag vet bara att när det finns en sådan så väljer hon den, och det måste vara någon sorts princip, för hon har en varierad, för att inte säga rörig, samling på hyllan. Det finns en fjädermugg till, men jag har valt en annan till mig själv, för om jag väljer en likadan är jag rädd att det ska verka som om jag försöker vara ordentlig i stället för omtänksam. Och jag kan ju inte bara säga: Du förresten, jag har gett dig en av dina älsklingsmuggar. Det är inte särskilt subtilt. Det låter som om jag fiskar efter beröm. Jag ska bara låta henne lägga märke till att jag har en annan mugg, en obetydlig mugg i grönt och guld som stod långt bak på hyllan och som hon sällan använder. Jag hoppas att hon ska förstå att jag vill använda den som en neutral kontrast, som en vit vägg på ett galleri eller en vit sida i en bok. Det kommer kanske inte att fungera, men jag tror på att göra mer än det som krävs. Man kan inte styra över vad folk tycker, men om man gör allt man kan märker de det och förstår att alla de där ansträngningarna måste bero på att man bryr sig. Man måste nästan visa sig lite galen.

Samtidigt är jag som sagt nervös och försöker tänka på •7•

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 8

LEO BENE DIC TUS

annat. Jag vet att det är löjligt att tro att ljuset från köket skulle hitta ett sätt att tränga in genom dörren till hennes sovrum på övervåningen, men jag redde upp det och lät rummet vara mörkt. Min ficklampa släckte jag eftersom jag var rädd att det irrande skenet skulle dra uppmärksamhet till fönstren.

Kvar är bara det lilla orange skenet, som skapar en rätt ogästvänlig atmosfär. Det och vädret. Det är en blåsig natt därute.

När vindilarna kommer låter det som om de har gett sig den på att skrämma mig. Då och då ryser jag till.

Nu har vi kommit till det mullrande stadiet. Jag lyfter av vattenkokaren. Jag väntar inte tills den kokar. Du kanske också har noterat att vattenkokare ofta dröjer kvar ett bra tag på tröskeln till de hundra graderna när vattnet förvandlas till ånga. Det är ingen nytta med det när det går precis lika bra med nittiofem grader. Och så är jag orolig för ljudet. När jag lyfter av vattenkokaren bryts strömmen och det orange ljuset slocknar. Det hade jag glömt, och jag blir rädd där jag står i beckmörker med vatten som nästan kokar. Jag lyckas ställa ner vattenkokaren på bänken igen, men jag ser fortfarande ingenting. till slut hittar jag handtaget till kylskåpet och öppnar det, och plötsligt badar allt i ett vitt ljus. Det här borde jag ha gjort tidigare. Jag siktar med vattenstrålen mot det mörka som är tepåsen. Jag tar mjölk ur kylen och plockar fram en sked. hon gillar starkt te utan socker, med mjölk som hälls i tills teet blir kastanjebrunt, men det är svårt att bedöma sådant i dålig belysning, så jag tar muggen och går •8•

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 9

L ÅT M I G

närmare kylen. Det kommer moln av imma överallt på hyllorna, men jag är nöjd. Jag tar ur tepåsen och slänger den i sophinken, som luktar lök, och tänker på att öppna och stänga locket så tyst jag kan. Pedalhinkar låter som klockor när locken klonkar till. Med mitt eget te gör jag likadant. resten av mina grejer ligger i en träningsväska som jag trär över axlarna, och sedan håller jag ficklampan i munnen medan jag bär båda temuggarna. Sådana här väskor är inte gjorda för axlar, och strumporna glider på golvet, så jag går försiktigt genom hallen och uppför trappan. Jag smyger fram och ser mig noga för var jag sätter fötterna. Jag knuffar upp dörren till hennes rum. hon sover. Jag ser till att ljuset från ficklampan inte når hennes ansikte när jag ställer ner muggen med fjädrarna på nattygsbordet och min egen bredvid väskan på heltäckningsmattan.

Jag lyfter upp hennes telefon och kopplar ur sladden, samtidigt som jag är noga med att varken stöta till temuggen eller rubba hennes uppslagna bok så att hon tappar bort var hon är. hon ligger på sidan. Ansiktet döljs till hälften av hennes hår, som är tungt och blankt. Jag ser på när hon i sömnen för det bakom örat med fingret. hon tuggar lite i luften och andas ut, kommer till ro. Jag undrar vad hon drömmer om. hon kanske drömmer om när hon var liten och växte upp utan pappa men i ett tryggt hem i en liten stad. eller om tonåren när hon gick i skolan och var hyfsat populär och känd för att vara smart, men framför allt bra på historia, ett rykte •9•

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 10

LEO BENE DIC TUS

som hon lyckades bli av med på universitetet. efter universitetet vet jag att hon blev hårdare mot sig själv och fick ett välbetalt jobb, och det visade sig att pengar passade henne. Ur den gängliga tonåringen sprang en glamorös kvinna fram. Ändå blev hon till en början mycket förvånad över alla män som kom med förslag. Det här var i det där sårbara stadiet på första jobbet när hon, som man kan förstå, fortfarande var på sin vakt här i världen och dystert tog för givet att tjat om sex helt enkelt var en börda som kvinnor var tvungna att bära tills de fick barn. Plus att hon antog att männen ifråga inte var av den bästa sorten. Men så småningom, och när hon lade ihop alla kommentarer från sina vänner, började hon förstå att hon var vacker. Det går inte bara att ruska av sig allt det där tittandet, trots att det gav henne den högdragna framtoning som hon hade varit rädd för. hon började få något avmätt i tonfallet. hon blev snabb med att avspisa människor.

När lönen blev ännu bättre köpte hon sitt lilla hus. hennes kompisar sa att det var olikt henne att vara så spontan när det gällde något så viktigt, men när de tänker tillbaka kan de enas om att den där bestämdheten alltid har lyst igenom. Fram till helt nyligen hade hon rykte om sig på jobbet att vara stadig på handen. Nu famlar händerna runt under täcket. Jag ser att det rycker bakom ögonlocken. hennes andhämtning blir ytlig och oregelbunden. Jag tittar på henne och tänker: Du ser mig inte, men jag är här. hon drömmer.

• 10 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 11

FÖRS T BOR DE JAG förklara hur jag blev rik.

Det hände helt plötsligt för fyra år sedan, samma dag som min moster Kathy begravdes. De få av oss som var där samlades efteråt för att prata minnen på en fin restaurang som höll öppet enkom för oss. Minnena var dystra, men eftersom det var fredag eftermiddag drack vi en hel del. Vi behövde det.

Stället var alldeles för stort. Det var uppenbart att det fanns mer vin än vad som behövdes, och vid väggen stod ett långbord flott uppdukat med smörgåsar, bakverk och uppskuren frukt. Man brukar ju säga att det finns en elefant i rummet vid sådana där tillfällen som ingen vågar prata om, men vi hade faktiskt plats för en och skulle ha kunnat utfodra den också.

Själv var jag väldigt hungrig och åt så mycket jag kunde.

Jag tog från olika uppläggningsfat varje gång, i hopp om att det skulle se ut som om det var en hel massa folk som rumsterat om bland faten. De andra knaprade också på, och till • 11 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 12

LEO BENE DIC TUS

slut lämnade vi efter oss något som mycket väl kunde ha varit spåren av trettio eller fyrtio sörjande med begränsad aptit, vilket man hade kunnat förvänta sig med tanke på anledningen och tidpunkten. För övrigt skulle de som röjde efteråt ha behövt vara lagda åt det paranoida hållet för att tro att någon systematiskt skulle ha tagit från olika fat för att föra dem bakom ljuset.

Jag har för mig att jag satt och åt jordgubbar när Kathys jurist kom fram. efter att ha försäkrat sig om att jag var jag gav han mig sitt visitkort, sa att han hade dokument som berörde mig och föreslog att vi skulle träffas efteråt för att prata om detta. Jag får erkänna att jag hade förväntat mig ett symboliskt arv efter Kathy. Jag får också erkänna att jag visste att ett symboliskt arv från henne inte skulle vara så litet. hon hade varit ensamstående och tjänat mycket pengar, som en av de första kvinnorna som gjorde sig ett namn i banksektorn, trots att hennes karriär inte var något korståg. hon var lika ointresserad av kvinnorörelsen som hon var av alla andra rörelser. Det räckte att umgås med henne i tjugo minuter för att man skulle känna av den där obevekliga målmedvetenheten hos en person som förväntar sig noll från sina medmänniskor och ger ännu mindre tillbaka. Att förhandla med henne måste ha varit som att förhandla med en vägg. Numera minns jag henne mest i bilder: de färgstarka dräkterna och glasögonen, och luggen som ändrade färg men aldrig form. hon blev förstås inte glad när hon fick veta att hon hade cancer, • 12 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 13

L ÅT M I G

men hon tog det ändå med något som liknade skadeglädje, och man skulle kunna säga att hon genom att dö i femtioårsåldern hade vunnit en sorts pyrrhusseger över alla optimister.

Den besökare som började orda något om kamp blev utkastad direkt. Jag gillade bara att fråga rakt på sak hur det kändes att veta att hon snart skulle dö, och jag tror att hon gillade mitt raka sätt. Var det en av hennes bra dagar sa hon att hon var glad att hon inte behövde bekymra sig över att människor skulle sörja henne. Var det en av hennes dåliga dagar sa hon nästan ingenting.

Men jag vill inte att du ska tro att Kathy aldrig skrattade. i slutskedet blommade hennes svarta humor upp. Några gånger såg det ut som om ett skämt skulle ta död på henne.

Bästa sättet att dö på, skulle jag säga, om man lyckas med det.

Framför allt utvecklade hon ett stående tema om sitt eftermäle, som om hon hade varit en avgående vd eller politiker, och det hade jag också roligt åt. Jag tyckte att det tydde på att hon visste att hon hade varit en föregångare. längre fram började jag fundera på om skämtet hade haft en djupare innebörd som hon höll för sig själv, för Kathy lämnade onekligen en hel del efter sig.

Juristen hade först verkat allvarsam, men i taxin log han mot mig hela tiden. Vi kallpratade inte. Väl på advokatbyrån bad han om kaffe, och medan jag drack mitt berättade han att det var min mosters vilja att alla hennes tillgångar, bortsett från en donation till hospicet och några andra små• 1 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 14

LEO BENE DIC TUS

summor här och var, skulle tillfalla mig. Om man lade ihop de olika kontona och fonderna med en försiktig värdering av hennes lägenhet uppgick detta till strax under elva miljoner pund, ett belopp som sedan har fortsatt att växa under de år som gått. Jag har svårt att ens göra av med räntan.

Där och då kände jag mig mest osäker på hur jag skulle reagera. Är jag alltså rik nu? sa jag, eller något i den stilen.

Juristen bekräftade detta. hur brukar folk normalt sett reagera?

Den frågan tycktes juristen inte vara beredd på. han sa att det var svårt att generalisera, eftersom det var ovanligt med så dramatiska fall som detta. Faktum är, att om man vägde in hur mycket pengar det handlade om och hur oväntat det hade inträffat, då var mitt fall bland de mest dramatiska han hade haft hand om under mer än trettio år. han visste inte vad som kunde kallas normalt.

Men du ler, sa jag. Och du verkade se fram emot att ge mig beskedet, så du måste ha haft positiva förväntningar. trodde du att jag skulle bli glad? han sa att de flesta människor blev glada.

Vad gör de då?

De brukade inte direkt fira, åtminstone inte på advokatbyrån, men det brukade märkas att de var upprymda. ibland hade folk problem som skulle gå att lösa tack vare arvet, och de grät ofta. en del grät för att de kände att den avlidne hade • 1 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 15

L ÅT M I G

älskat dem så mycket. i vissa fall hade han blivit tvungen att övertyga människor om att han verkligen var jurist. Det varierade.

Den kvällen hedrade jag min mosters minne med en sentimental kväll över en flaska whisky. På lördagen tog jag en tur på stan och gick lite överstyr. När jag sedan satt där med mina flingor på måndag morgon, utvilad och inställd på att gå till jobbet, tvärstannade jag mitt i en rörelse. Vi kan låtsas att skeden hade hunnit halvvägs till munnen, fast jag kommer såklart inte ihåg om det var så. radion var definitivt på, något tjafs om tåg. Jag hade tänkt att jag skulle bida min tid och låta situationen sjunka in innan jag fattade några stora beslut, och ändå låg det någonting absurt i att jag nu satt där och åt frukost precis som jag brukade, som om mitt grådaskiga liv inte förändrades ens av den här sortens chock. Jag hade ett jobb som jag varken älskade eller avskydde. Varför skulle jag ägna min dag åt det? Det är svårt att förklara, men det var som om jag hade klivit ner från scenen och ut i publiken för att titta på när jag själv spelade teater. Äter frukost med radion i bakgrunden. Gör ingenting förhastat. hela helgen hade jag sett det som att Kathys pengar gjorde mig fri, men det var helt fel. Jag hade varit fri hela mitt liv och bara vägrat inse det. Att bida sin tid ser ungefär likadant ut som att slå ihjäl tid, om man inte tittar för noga.

Om jag nu var fri, och tillräckligt rik för att göra vad som helst, vad borde jag då göra? Det var det jag måste komma • 15 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 16

LEO BENE DIC TUS

på, och det var nästan som en förbannelse. Det var en förbannelse. Jag blev riktigt upprörd. Jag kan inte minnas att jag bestämde något om jobbet eller meddelade mina kolleger att jag inte skulle komma. Jag tror att det blev några mejl senare den veckan. Det jag minns är att jag gick ut. Känslorna tryckte på som i en skakad champagneflaska, och jag hoppades att oviljan att göra bort sig skulle fungera som en kork, bara jag gick ut. Dessutom hade jag en fråga som jag inte kunde svara på, och jag har ofta märkt att jag tänker bäst i marginalen, när jag halvt om halvt gör något annat – jag vet inte om det är likadant för dig? hur som helst tog jag i mitt enormt upprörda, närmast förtvivlade tillstånd en promenad, eftersom det var enda alternativet till att vara hemma och få panik.

Det var tidigt, och en del pendlare var fortfarande på väg till sina jobb. Strömmen rörde sig in mot centrum, så jag valde motsatt riktning. en buss stannade alldeles intill mig, så jag klev på den och satt kvar till ändhållplatsen. Jag gick på en annan buss, och sedan en till när den turen också var slut. När jag såg ut genom fönstren kände jag mig lugnare. lugnare men inte lugn. Som om jag blandade mig själv som en kortlek, jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Jag kände ett behov av att göra konstiga saker.

Kanske var det därför jag också, som jag minns det, kände det som om alla blickar drogs till mig. Jag bara väntade på att någon av de andra passagerarna skulle konfrontera mig och • 16 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 17

L ÅT M I G

fråga vad jag höll på med, vilket skulle ha fått mig att kissa på mig eller börja skrika eller kräkas och gå av vid nästa hållplats.

Men efter ett tag började jag trivas med att vara besynnerlig.

Jag slutade oroa mig och började se saker. ett medelålders, utländskt par. Båda hade nya resväskor och såg ut att ha gått riktigt ordentligt vilse. Vart de var på väg, så här långt från alla sevärdheter och stora hotell, lyckades inte jag heller räkna ut. Mannen hade en sida ur ett block i handen, och han och hans fru (som jag antog att det var) pekade på den då och då och tjafsade lite. i början behandlade de lappen med vördnad, för att sedan allt oftare daska till den och slita den ifrån varandra och till slut hytta anklagande med den i luften. Det märktes att det framför allt var mannen som ansvarade för planeringen, för kvinnan stod för de flesta anklagelserna. De var medelklass, att döma av väskorna, vilket jag också tror spelade in. Kollektivtrafiken var en olägenhet som de högdraget valde att inte befatta sig med hemma hos sig. (Men här var det för dyrt med taxi.) Andra passagerare försökte erbjuda sig att hjälpa till men blev snabbt avskräckta av allt nickande.

När mannen och kvinnan till slut klev av gjorde de det inte med ett triumferande skratt, för att de hade fått syn på sitt slutmål, utan i dyster insikt om att de hade åkt för långt. När vi åkte vidare såg jag att de vände sig mot varandra på trottoaren och turades om att vara arga. Själv klev jag av vid nästa hållplats och åt lunch.

• 17 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 18

LEO BENE DIC TUS

• efter lunchen såg jag laura D, som blev mitt första. hon satte sig på ett dubbelsäte tre rader framför mig och lade beslag på den andra platsen med sin väska. hon pratade i telefon, så jag hörde henne också. Vi hörde henne säkert allihop. Du kanske aldrig har lagt märke till att de snyggare tjejerna på tåg och bussar pratar högre än de andra? Och de för ett förfärligt oväsen när de skrattar. laura var frisör, men hon förde sig som en drottning och hade en kropp som hämtad från en Matissemålning. Nu var hon på väg hem till en av sina kunder, en gammal dam, och under resans gång berättade hon för en kompis om alla damens brister. Det pratades om hur stor bostaden var och hur märkligt den var inredd, och om damens benägenhet att hela tiden säga hennes namn i tid och otid, som om Laura var ett hembiträde eller något. Det värsta var kundens mycket bestämda åsikter (som laura numera aldrig ifrågasatte) om i vilken ordning olika hårslingor skulle klippas och färgas. laura tvivlade på att damens framstående make, som aldrig var hemma, alls existerade. Andra tyckte säkert illa vara att hon hängde ut den gamla damen som hon sedan skulle betjäna på ett så hycklande sätt. Folk gillar inte sådant, för det får dem att börja fundera över vilka illojala tjänare de själva har i sina liv. Själv blev jag tvärtom fascinerad, för det var något som skorrade falskt. Jag önskar att jag kunde säga exakt • 18 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 19

L ÅT M I G

vad det var. Det kanske var det att laura pratade för ivrigt, eller för starkt, men det lät som om hon ville att andra skulle höra vad hon sa. Dessutom tycktes hennes väska inte vara stor nog att rymma all den utrustning hon sa att hon hade med sig. Strax innan hon reste sig för att kliva av sprutade hon på sig parfym ur en flaska. Skulle hon göra det inför mötet med den besvärliga gamla damen? Det enda jag kan säga nu är att jag snabbt fick en känsla av att det nog fanns en hemlighet begravd här, och att jag kände ett behov av att ta reda på om min föraning stämde. När hon klev av klev jag av samtidigt som hon. Det var så det började.

• Var det så det började? Jag är tvungen att stjäla små stunder här och där för att skriva, vilket inte är särskilt praktiskt. Situationen är allmänt komplicerad just nu, av orsaker som jag kommer till längre fram. Men i mellanrummen får jag chansen att tänka nytt. Och jag vet inte. Nu tänker jag tillbaka och vet inte när allt det här började. Det här med laura, Kathys död, och det här nu, med att jag skriver, att jag håller på att växa upp – om man radar upp allting blir det liksom logiskt. Mer logiskt än det var just då. hittade jag verkligen mitt nya liv den första dagen som jag letade? Då ligger det mycket närmare till hands att det redan fanns någonstans inom mig. Det är väl det som folk kallar efterklokhet. Först • 19 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 20

LEO BENE DIC TUS

är det svårt att förklara saker, och sedan är det svårt att undvika bortförklaringar.

Sedan är det annorlunda. Andra gånger känns det som om någon annan hade varit med om alltihop, särskilt det som har hänt den senaste tiden.

Förlåt. Jag lyckas inte så bra med att förklara. har jag alltid varit en sådan som skulle göra det jag har gjort? eller är jag bara någon som råkade göra det? Det är nog det som är frågan.

För jag har funderat mycket på hur jag kommer att framstå när du tar ögonen från de här sidorna för sista gången, kanske innan du har kommit till sista sidan. Jag undrar om du kommer att se ett monster, och om det är det jag är, eller om det monstruösa bara är en dräkt som man kan prova.

Varför är jag så nervös? Jag är ny på det här med att berätta, så är det ju. ett blåbär med blåpennan, skulle man kunna säga, men jag har varit inställd på att det ska kännas pirrigt och är faktiskt rätt nöjd med hur det har gått i början, även om jag tvivlar mycket. Jag blir så uppslukad av de händelser jag beskriver att när jag stannar upp för att gå tillbaka är det som om musiken tystnar och ljuset tänds och jag står där omgiven av slokande girlanger och kvarglömda ytterkläder och halvt urdruckna vinglas. Jag blir plötsligt så osäker.

Jag har strukit massor av inledningar. Vem vet om ens det här stycket får stå kvar? Så är det säkert alltid. Att alla inledningar inleds med sorg över att man inte längre är säker på sitt syfte.

• 20 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 21

L ÅT M I G

• Du är verkligen tålmodig. Du vill ha detaljer, och det är inget fel i det. laura: vad hände där? Jag: vem är jag? en svår fråga när det gäller vem som helst, det tror jag vi kan enas om. Men jag är rik, som du har hört, och varken ung eller gammal. Du vet vad jag heter. Vad jag gör är inte lika enkelt. Det ord många skulle använda för att beskriva mig är stalker, men därmed inte sagt att det behöver stämma. Jag skulle snarare säga att jag ägnar mig åt människostudier. Jag studerar människor och om det behövs ett namn kan det kallas så.

Du ska inte tro att jag blundar för verkligheten. Det är sant att jag följer efter främmande människor på gatan i smyg.

Jag väntar utanför deras hus och lyssnar på deras samtal, om det går. Om du läser igenom mina anteckningar, som fyller ett helt skåp, ser du att en del män finns omnämnda med namn, men i allmänhet studerar jag kvinnor. Vilka kvinnor?

Jag kan nog inte säga något generellt om det. ett objekt behöver bara väcka mitt intresse för ett kort ögonblick, som laura, för att jag ska börja följa henne. När det dyker upp någon intressantare byter jag till henne. Det är sällan jag studerar någon längre än en månad. De flesta blir jag klar med på en vecka ungefär. Ändå tycker du säkert – fast det här är såklart en fri tolkning, för jag inbillar mig inte att jag vet exakt hur du tänker – att jag gör intrång i de här kvinnornas privatliv genom att • 21 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 22

LEO BENE DIC TUS

följa efter dem, eller kanske att jag gör något ännu värre. Det är delvis därför jag berättar det här för dig nu, fast jag aldrig har berättat det för någon annan, för att visa att jag inte förväntar mig att kunna ha mer privatliv än jag låter andra få ha.

Mina objekt väljer förvisso inte att bli mina objekt, men det beror bara på att det inte är möjligt att välja en sådan sak. Om du anmäler dig frivilligt som studieobjekt är du inte du längre. testa själv. Det är en annan sak jag vill framföra. Gå ut, välj en person och följ efter honom eller henne. ta med telefonen och en anteckningsbok. härda ut. Du har förmodligen redan gjort det, i någon form. Det som börjar med att din och en annan persons resor strålar samman, kanske på tåget eller när ni går ut från en biograf, leder till att ni tvinnas samman. Ni kanske känner det båda två. eller så kanske bara du gör det.

Du följer efter personen men tycker att det inte riktigt kan kallas att följa efter, för ni ska ju åt samma håll, men sedan när personen till sist är framme vid sitt jobb känner du att du har svårt att slita dig. Det är normalt. hur många gånger tror du att du själv har varit den som någon har följt efter?

• laura gick över gatan. Jag gick efter. hon vek av in på en lång aveny som kantades av lindar och karaktärsstarka köpmanshus i tegel. Jag vek också av. Jag lät avståndet mellan oss växa.

Snart syntes hon bara som en mörk, regelbunden rörelse och • 22 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 23

L ÅT M I G

en svängande väska. Sedan var hon borta. Genast ångrade jag att jag hade tagit det så lugnt, och jag ökade takten, för att sedan springa. Jag kom fram till en liten kullerstensgränd där det låg en vacker gammal pub längst in. en pub och några garage och lägenheter. inget som på något sätt liknade en förnäm gammal dams residens. Jag stannade för att hämta andan och lutade mig mot en rad med dörrklockor som om jag just skulle till att ringa på en av dem. laura slog sig ner inne på puben, vid fönstret. lättnad. Glädje och lättnad. en kall rysning fortplantade sig genom min kropp.

Jag försökte så gott jag kunde att räkna ut hur det låg till.

Det kunde vara så att laura, efter att jag hade tappat henne ur sikte, hade fått veta att besöket var inställt eller uppskjutet, och att hon hade gått in på puben för att vänta. Men det var inte särskilt troligt. Med tanke på hennes brådska verkade det inte heller troligt att hon var tidig. i och för sig skulle kunden ha kunnat få ett av sina excentriska infall och föreslagit att de skulle träffas på puben, men laura hade inte sagt något om det i telefonen, och hon hade verkat noga med att berätta allt.

Om jag hade varit nyfiken från början var jag vid det här laget besatt. Jag blev tvungen att flytta mig från dörrklockorna när en äldre man klev ut och kastade en blick på mig. Nu återstod bara att stå på gatan och vänta. Det verkade skumt att stå och hänga utomhus när det var kallt, men jag var glad att få en anledning att dölja ansiktet med rockslagen.

• 2 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 24

LEO BENE DIC TUS

(Numera har jag alltid med mig cigaretter, vilket är en oklanderlig förevändning för att drälla runt på gatan. Du kan annars också begrava dig i telefonen, eller låtsas att du pratar i den, men det kräver mer mod än jag hade just då och kan också vara distraherande.) efter en kort stund kom en man och slog sig ner hos laura. en välklädd man, som hon hade väntat på, men äldre än jag skulle ha trott. hon drack vitt vin. han beställde mineralvatten och började prata. hon sa inte mycket, men det syntes att hon flörtade med honom. Det märktes på hennes långa blickar och på hur mycket hon skrattade. Att de flörtade innebar att de inte redan var ihop. Framför sig på bordet hade hon en penna och en anteckningsbok som hon knappt använde. hon ville ha ut något av honom, men han gav henne inte det, eller gav henne inte allt det, kom jag fram till. Sedan dess har jag lagt märke till att man ibland ser människor tydligare när det inte finns något prat som förvillar. Mannen reste sig, tog laura i hand, sa Lycka till, tror jag, och gick därifrån. De hade tillbringat max tio minuter tillsammans.

Vad hade jag blivit vittne till? lögnerna i samtalet med kompisen, anteckningsboken och det flörtiga sättet var tydliga tecken på att träffen hade varit viktig för laura, mindre viktig för honom. han framstod som någon som hade inflytande men som tog lätt på det, och som var vänlig men härdad i proceduren att bli vädjad till. Jag vet inte varför, men jag tyckte också att han verkade vara schysst. en person hon kunde lita • 2 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 25

L ÅT M I G

på. Strax efteråt stod jag hukad bakom en skåpbil och såg henne gå därifrån. Jag hade inget annat val än att följa efter henne hem.

• Jag har ägnat mig mycket åt kroppsarbete på sistone, mer än jag är van vid, och det verkar som om jag har vridit till axeln på något sätt. Det var inget särskilt som hände, eller i alla fall inget som jag märkte. När jag vaknade för några dagar sedan blev den bara stel, och efter det har den krampat ibland. Det är inte alltför illa. Jag känner det bara när jag sträcker mig efter något ur fel vinkel, eller lyfter för tungt. Då strålar smärtan ut i nacken. Annars känner jag ingenting. Som nu, skriva går bra.

Men det skumma, skälet till att jag tar upp det här, är att jag märker att jag inte kan låta bli att söka mig till smärtan.

Jag vevar runt med armen för att försöka hitta exakt fel vinkel, eller klämmer på musklerna med vänsterhanden. När jag lyckas gör det ont, och då slutar jag. Sedan faller jag in i att jag letar igen. Den här sortens självplågeri är rätt vanligt, tror jag. Jag har ofta gjort så här när jag har sträckt en muskel eller haft en blåsa i munnen, knäppt på och av smärtan precis som man kan fippla med ett hårspänne. Men bara en viss sorts smärta. Jag skulle aldrig förvärra ett skärsår i fingret, eller en brännskada. en gång bröt jag ett revben. har du gjort det någon gång? Oftast går det inte att behandla. Musklerna • 25 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 26

LEO BENE DIC TUS

mellan revbenen håller dem på plats, och så småningom läker de ihop. efter några dagar åker de följsamt med när bröstkorgen häver och sänker sig med den vanliga andhämtningen, och man märker ingenting. Sedan skrattar man. eller ännu värre – nyser, och det gör fruktansvärt ont. Fruktansvärt. När jag hade brutit revbenet den där gången och kände att en nysning var på väg började jag försöka framkalla nysningen i hopp om att kunna lura den att gå över, som nysningar gärna gör.

Vad är det med en viss sorts smärta som gör att man vill leka med den, fast man undviker andra sorter? Det handlar om att den gömmer sig, tror jag. Jag oroar mig för axeln, för jag vet inte exakt var smärtan sitter, och därför skulle jag kunna råka göra fel rörelse så att den slår till. Det är som om hotet att bli plågad är värre än själva plågan. hotet börjar ta över, vilket förändrar ens självbild. För egen del skulle jag hellre orsaka smärtan själv än låta den styra.

• Jag var extremt orolig för att laura skulle få syn på mig när hon gjorde resan tillbaka in mot stan, och däremellan var jag extremt orolig för att tappa bort henne igen. Allt jag behövde göra var att hålla mig på betryggande avstånd, vilket jag vet nu, men i stället betedde jag mig som något slags sprallig seriefigur och smög och tjuvkikade och pillade med mina • 26 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 27

L ÅT M I G

skosnören hela vägen hem till henne. huset var för stort för att vara hennes eget, bedömde jag, och för fint beläget och välskött för att vara ett hus som hon hyrde tillsammans med kompisar. Det var av allt att döma hennes föräldrars hus, skådeplatsen för en barndom som någon hade vuxit ur, eller för länge sedan borde ha vuxit ur. Glöm att det var laura som plockade vissna blad från narcisserna på framsidan. Jag tyckte att jag hade känt henne tillräckligt länge för att vara säker på det. efter detta gick det lätt, men inte snabbt. Morgonen därpå åkte jag dit igen och ställde mig utanför ett postutlämningsställe och kollade min telefon. Det var det närmaste stället där det verkade vettigt att stå, men inte för nära. Jag fick titta riktigt noga för att försäkra mig om att jag inte skulle missa henne när hon gick hemifrån. Men jag måste nog ändå ha missat det, för klockan tio bestämde jag mig för att jag inte kunde vänta längre utan gav upp.

Det var ett av de där tillfällena när det här hade kunnat ta slut. Jag hade trots allt känt mig tveksam när jag vaknade på morgonen. Måndagens händelser hade fått ett lager sömn över sig och kändes mer som en dröm – underliga, intressanta, oroväckande, kanske förlösande, men snart nog begravda under senare händelser, om jag lät det bli så. Därför blev en del av mig glad när jag inte lyckades få syn på laura på morgonen, för jag visste att min entusiasm för hela grejen så småningom skulle avta. Jag ville inte ha något hemligt liv.

• 27 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 28

LEO BENE DIC TUS

i det här skedet hade jag fortfarande kunnat gå tillbaka till mitt gamla jobb och säga att jag hade varit sjuk. Det hade varit fegt, men jag hade kanske fortfarande kunnat komma till en punkt där jag föredrog mitt gamla, olyckliga liv. Dessutom var jag säker på att det fanns många män som gillade att titta på laura, och jag gillade inte den tanken. Jag ska inte påstå att hennes gestalt eller leende inte hade någon angenäm effekt på mig, men jag ville ha mer än så. Jag hade en förhoppning om att hon och jag skulle komma att dela någonting, och därför behövde jag få veta om det fanns något sätt att komma dit. Jag bestämde mig för att lägga all min energi på henne i en dag till.

På onsdagen kom jag därför dit i gryningen, och den här gången fick jag nästan genast se henne gå hemifrån. Salongen där hon arbetade låg i finansdistriktet och öppnade tidigt. efter det fanns det ingen risk att jag skulle tappa bort henne, och det blev faktiskt ganska trevligt att sitta på kaféet mittemot under de veckor som följde. Jag läste mycket. Jag har alltid läst mycket. Jag låtsades även skriva på min dator, vilket resulterade i ett par knäppa essäer. Man kunde tro att den här perioden skulle avslöja mig till slut, när mitt nya liv blev rutin. Det trodde jag nog själv också, men det blev inte så.

Min fönsterruta, hennes fönsterruta, gatan mellan oss, te. Det var ett nöje att sitta där varje dag och iaktta laura och hennes kolleger. hon var yngst på salongen och fick ägna mycket tid åt att • 28 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 29

L ÅT M I G

sopa golvet, men när hon väl klippte hår var hon snabb och säker och pratade glatt på med kundernas spegelbilder. Det blev mer av det där skrattet, fast nu kunde jag inte höra det, och så hade hon ett trevligt sätt att le och ta tag i några av sina egna hårslingor för att visa olika varianter, vilket de flesta av kunderna tog som en fin komplimang, som om de kunde mäta sig med henne. trots allt detta fick jag intrycket att laura inte var glad. Pratsamheten försvann när hon var tillsammans med sina arbetskamrater, vilket förvånade mig med tanke på att hon var så social och på att det var gott om lugna stunder. Ofta kollade hon sin telefon i stället, eller gick ut och pratade i den. Kort sagt visade hon ingen större entusiasm inför någonting utom de avbrotten, bortsett från när hon hade kunder. Om det var fint väder tog hon med sig smörgåsar till lunch. När det regnade köpte hon dem på något kafé – som tur var inte mitt kafé. hon gick alltid iväg och åt, i alla lägen. Man såg henne sällan äta eller ens dricka något tillsammans med de andra. hon verkade frånvarande på många sätt.

Jag funderade på det men gick aldrig in och frågade om hon kunde klippa mig. Jag visste att det skulle ha blivit svårt att få det att verka naturligt, samtidigt som det var precis lika svårt att hålla fast vid beslutet. Gång på gång intalade jag mig att fallet var avslutat, och varje gång var det lika definitivt, men sedan kom jag återigen på mig med att tänka på hur det skulle kännas att sitta i den där stolen, med hennes fingrar i • 29 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 30

LEO BENE DIC TUS

mitt hår, och jag gick igenom hur vårt samtal skulle kunna löpa från att vara ung till att ha mycket att göra till frilansarbete hos privatkunder och deras stora hus … till slut rakade jag av håret för att hålla frestelsen ifrån mig.

För jag visste, och det här är en sak som jag instinktivt har haft rätt om hela tiden, att allt skulle bli annorlunda om jag pratade med henne. efter det skulle hon se mig. Det är svårt när man fastnar, och jag fastnade längre på laura än jag skulle stå ut med numera. Det är inte själva väntan som är jobbig, det är vetskapen om att ett enda kort samtal skulle kunna ge svaret. Det är svårt att inte tänka på det nästan hela tiden, och när man gör det blir man knäpp. Nu för tiden intar jag oftast en hållning som skulle kunna kallas fatalistisk. Det som händer händer. Om det dyker upp någon annan och jag vill släppa ett objekt så gör jag det. På den tiden hade jag ännu inte förstått att det skulle dyka upp andra objekt. På den tiden visste jag inte att det skulle bli fler objekt. Nu njuter jag av att byta. Jag har kommit att ta rätt lätt på det. Man vet att man alltid kan gå tillbaka till någon längre fram om vederbörande dröjer sig kvar i tankarna. efter de första åren blev det något som jag njöt mycket av.

Grejen är att du bara får tilltala objektet som en allra sista utväg. Du kan få veta mycket indirekt, bara du är listig. testa det här till exempel. Gå fram till någon som känner objektet väl. Välj en godtrogen och pratsam person och säg att du är säker på att ni har träffats förut. eller låt bli att säga det, om • 0 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 31

L ÅT M I G

du kan med. Uppträd bara som om du förväntade dig att bli ihågkommen. Få personen att känna sig mer och mer illa till mods ända tills vederbörande ber att bli påmind om hur ni känner varandra, och säg då att ni träffades på objektets födelsedagsfest en gång, eller på en bar med objektet, eller på en konferens, eller på universitetet. Vad som helst som du tror stämmer in. Det viktiga är att personen hör att du säger objektets namn och ger korrekt information om objektet, så att det står klart att det rör sig om en gemensam vän till er. enligt min erfarenhet är detta tillräckligt för att personen ska svara på din fråga om hur det står till med objektet nu för tiden. Var framför allt självsäker. För det kan du vara. Det är svårt att tro, men så är det. Kom ihåg att hur dåligt samvete du än har för ditt verkliga motiv skulle det verka så långsökt för vem som helst att ingen någonsin kommer att avslöja det.

På motsvarande sätt gäller att om ett objekt börjar prata med dig och rentav beskyller dig för något vill vederbörande förmodligen inte lyssna på dina förklaringar längre, och därför är det bäst att bara gå därifrån. Jag återkommer till detta längre fram.

Det som till slut blev avgörande när det gällde laura var ett telefonsamtal, för alla ska veta att laura gillade att prata i telefon. Jag hade börjat tillåta mig att stå bakom henne och vänta på busshållplatsen, och en gång hörde jag att hon berättade för en gammal skolkompis att hon och Edward Beasley hade setts och tagit en drink. exakt så sa hon, med efternamnet.

• 1 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 32

LEO BENE DIC TUS

inte ed eller ted eller eddie. Det underligt formella i hennes sätt att uttrycka sig innebar antingen att hon och hennes kompis hade flera bekanta som hette edward, med påföljd att en av dem måste benämnas edward Beasley, eller att hon syftade på en relativt betydande person som ingen av dem kände särskilt väl. Det faktum att hon sa att de hade setts och tagit en drink tydde också på att det handlade om något formellt, i motsats till det mer sociala gått ut och tagit en drink, eller så tolkade jag det i alla fall. efterforskningar på nätet visade att det fanns en filmproducent som hette edward Beasley. Jag hittade en bild på honom från en gala, och den stämde väl överens med hur jag mindes den sympatiske mineralvattensmannen. Några dagar tidigare hade jag blivit förvirrad när jag hade hört laura säga i ett annat telefonsamtal att hon inte hade någon utbildning, eftersom jag redan hade slagit fast att hon för inte så länge sedan hade fått sitt gesällbrev. Jag började därför arbeta utifrån teorin att det var skådespelarutbildning hon saknade, och funderade på att skaffa sig, vilket rimmade väl med hur ofta hon gick på bio: tre gånger på de första nio dagarna som jag studerade henne, trots kostnaden. Det rättfärdigade inte bara mitt tålamod utan också mina minutiösa anteckningar, för utan dem hade jag inte kunnat gå tillbaka till saker som hon hade sagt tidigare och titta efter ledtrådar. Det här är en viktig princip.

Skriv inte ner det som verkar viktigt. Skriv ner allt. laura hade alltså skådespelardrömmar. Jag ska inte göra • 2 •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 33

L ÅT M I G

det till någon större gåta än det är. hon hade älskat att spela teater i skolan men aldrig berättat för sina föräldrar hur mycket hon älskade det utan i stället intalat sig att det var så dyrt med scenskola. inte för att de var några tyranner, mr och mrs D, inte alls. laura talade alltid väl om dem, så vitt jag hörde. Men de var lite fyrkantiga. Jag följde efter dem en lördagseftermiddag när de åkte och handlade, och man märkte på deras sätt att slaviskt följa handlingslistan att de inte var den typen som hoppar från tian här i livet. (Varför skulle det annars finnas en badstege i vattnet?) Vi är rädda att du ska tröttna på det, tänker jag mig att laura trodde att mamman skulle säga om skådespeleriet, efter att ha rådgjort med lauras far – en förmildrad version av deras verkliga farhåga, nämligen att skådespeleriet skulle tröttna på henne. Och eftersom laura också är rätt pragmatisk hade hon säkert struntat i hela projektet och bestämt sig för att ge uppgivenheten en chans, vilket innebar en period som servitris och sedan en längre period med resande och universitetsplaner som inte riktigt ville sätta sig. För drömmar är som frön. De är mekanismer som inte slutar växa förrän man krossar dem.

Och de som är unga har inte hunnit lära sig det. Så lauras liv stagnerade, som mångas liv gör vid tjugotvå års ålder, innan det har hunnit bli livsfarligt att stagnera. hon gick med på att gå frisörskolan, på sina föräldrars initiativ och bekostnad, och hennes vildare förhoppningar avtog tillfälligt.

Jag brukar föreställa mig att laura var i färd med att •  •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 34

LEO BENE DIC TUS

servera snittar på ett evenemang i filmbranschen när hon hörde edward Beasley ge råd till en ung skådespelare. Det här hände förmodligen under de år då hon jobbade som servitris, och hon dröjde sig förmodligen kvar inom hörhåll och erbjöd snittarna om och om igen till alla som stod i närheten, vilket måste ha verkat märkligt för somliga i den överfulla lokalen. till slut gick hon ut i köket med sitt tomma serveringsfat och tänkte inte mer på det, men hon kunde inte glömma namnskyltens Edward Beasley. Sedan tillbringade hon säkert flera månader ytterligare med att dystert vända och vrida på det där namnet, innan hon mejlade honom. Jag beundrade verkligen laura för det där, välparfymerade laura som gick så långt utanför sitt eget territorium för att ställa frågan hur man får jobb vid filmen. Jag vet inte vad hon trodde väntade henne där på puben, men hon var förberedd på vad som helst, tror jag, utom det antiklimax som mötte henne. Förutom rådet att söka statistjobb, som hon visste inte ledde någonvart, hade Beasley inget annat förslag än scenskola. helt klart dyrt, om hon nu kom in, ovanpå de skulder hon hade efter att ha lärt sig klippa hår. Plus att tjugotre var lite sent.

Om saker och ting hade tagit en annan vändning kunde laura ha blivit skådespelare. Det är vad jag tror. För under de veckor som jag studerade henne var hon inte hemma hos den grälsjuka gamla damen en enda gång. Jag tror att hon hittade på både tanten och hennes klagomål som en sorts spontan, •  •

Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 35

L ÅT M I G

spirituell improvisation åt sin kompis från utbildningstiden, och höjde rösten tillräckligt för att den tjuvlyssnande publiken skulle höra. Sanningen var helt enkelt för sann för att hon skulle vilja prata om den, stackars liten. Jag tror också att hon ville undvika att såra sin vän, som fortfarande brann för frisöryrket. hon var en omtänksam tjej, mer än man kunde tro, en sådan som naturligt tar hänsyn till andras känslor.

Jag hälsar fortfarande på laura ibland och hon klipper fortfarande hår, men hon ser redan mer ut som en Cézannemålning. ett tag blev det ofta, men sedan gick jag vidare i viss mån, och hon gjorde detsamma och flyttade faktiskt några kilometer, för att få ett jobb med bättre lön enligt vad hon sa till sina föräldrar, men jag tror att hon bara ville ha en egen lägenhet där presumtiva äkta män kunde provspela. hon vet ingenting om mig. Jag vet att jag kanske inbillar mig, men jag ser det som att jag tröstar henne med mina anteckningar om hur det gick till när hennes dröm dog. Jag kan inte göra henne lycklig, men jag vet i alla fall att det finns någon som vakar över henne och säger: Jag finns här, Laura. Jag förstår.

Men det är inte laura jag behöver berätta för dig om. Det är Frances. Jag ska ta paus nu. Sedan ska jag försöka.

• 5 •

LÃ¥t mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:02 Sida 284