Provläs Lojal - Delphine de Vigan by Sekwa förlag

No och jag (2008)

I ett undanskymt hörn av skolan sitter trettonåriga Théo och hans bästa vän Mathis och skickar en flaska rom mellan sig. Deras lärare, Hélène, anar att något inte står rätt till med Théo. I sina försök att rädda honom går hon snart långt utöver vad hennes yrkesroll tillåter.

Polerade fasader krackelerar samtidigt som berättelsens fyra trådar tvinnas samman allt hårdare. Ett fängslande drama om destruktiva hemligheter och outtalade lojaliteter – som trots det levereras med känslighet och den mjukaste av röster. Dagar utan hunger (2012)

LOJAL

lojal

Underjordiska timmar (2010)

Mathis mamma Cécile gör en hårresande upptäckt på sin mans dator och börjar ifrågasätta om hon någonsin verkligen har känt honom.

DEL PH I N E DE V IGA N

”Lojalitet. Det är våra vingar och bojor.”

DEL PH I N E DE V IGA N

Mer av Delphine de Vigan

Delphine de Vigan är fransyska och bor i Paris. Hon är översatt till fler än 25 språk och anses vara en av de riktigt stora samtida författarna i Frankrike.

Översättning från franska: Maria Bodner Gröön ”Delphine de Vigan griper tag i läsaren med den här sorgliga berättelsen som är anmärkningsvärt välkonstruerad och skickligt skriven. Hennes ömsinta blick lockar fram en omedelbar empati för de fyra ensamma huvudpersonerna. Lojal är en oförglömlig bok.”

Ingenting kan hindra natten (2013)

FE M I N A

ISBN 978-91-88697-33-2

Baserad på en sann historia (2016) 9

789188 697332

roman

Guldkorn ur den samtida franskspråkiga litteraturen

Delphine de Vigan

Lojal Översättning: Maria Bodner Gröön

Av samma författare: No och jag (2008) Underjordiska timmar (2010) Dagar utan hunger (2012) Ingenting kan hindra natten (2013) Baserad på en sann historia (2016)

Översättning: Maria Bodner Gröön omslag: Magnus Petersson omslagsbild: © Elisabeth Ansley / Trevillion Images författarporträtt: © H. Assouline typografi och form: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2018 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-88697-33-2

Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se

LOJA L ITET Det är de osynliga band som knyter oss till andra – levande såväl som döda – löften vi avgett med låg röst utan att veta vad de får för genklang, det är trofast tystnad, avtal vi ingått främst med oss själva, en outtalad ordning som bara godtas, skulder vi bär på i minnets vindelgångar. Det är regelverk från barndomen som slumrar i vårt inre, värderingar som får oss att sträcka på ryggen, grundvalar som gör det möjligt att stå emot, otydbara principer som förgiftar och gnager. Det är våra vingar och bojor. Det är de trampoliner där vår kraft tar avstamp och de sänkor där vi begraver våra drömmar.

HÉLÈNE Jag tän kt e at t grabben var ett barn som for illa, jag tänkte det nästan med detsamma, kanske inte de första dagarna men inte långt efter att terminen hade börjat, det var något i hans hållning, hans sätt att dra sig undan andras blickar, det där känner jag till, det där är något jag är väl bekant med: en önskan att smälta in i tapeten, liksom bli genomskinlig. Bara det att mig lurar man inte. Som liten fick jag stryk och spåren dolde jag så länge de fanns kvar, så med mig funkar det inte. Jag säger grabben för allvarligt talat, när man ser pojkar i den åldern med hår lika silkigt som flickornas, röster som Tummeliten, och den där osäkerheten i varje rörelse, ja, när man ser dem förvånat spärra upp ögonen eller knäppa händerna bakom ryggen med darrande underläpp när de blir utskällda, då får man för sig att de är ärligheten själv. Ändå råder det ingen tvekan om

l ojal

att det är i den där åldern det börjar, det är då de kan börja göra riktiga dumheter. Ett par veckor in på terminen bad jag rektorn om ett möte angående Théo Lubin. Jag var tvungen att förklara flera gånger. Nej, det fanns inga synliga spår och han hade inte heller anförtrott mig något, det var bara hans sätt, han stängde liksom omvärlden ute, ville inte bli sedd. Först skrattade monsieur Nemours: ville inte bli sedd, det gällde väl halva klassen? Naturligtvis begrep jag vad han menade, jag vet hur de sjunker ihop på stolen för att slippa få frågan, dyker ner i väskan eller plötsligt försjunker i en djupgranskning av bänken som om hela kvarterets överlevnad hängde på den. De där eleverna ser jag utan att ens höja blicken. Men det var inte alls det det handlade om. Jag frågade vad man visste om den här eleven och om hans familj. Det måste finnas något i de tidigare regelmässiga rapporterna, en kommentar, något man uppmärksammat förut. Rektorn gick noggrant igenom anteckningarna från tidigare terminsrapporter, flera lärare hade faktiskt lagt märke till att han varit väldigt tystlåten föregående år, men det var allt. Han läste upp dem för mig, ”mycket inåtvänd elev”, ”måste vara mer aktiv under lektionerna”, ”gör bra ifrån sig men är alltför fåordig” och så vidare. Föräldrarna är separerade och

h é lè n e

har gemensam vårdnad, det är ingenting som sticker ut. Rektorn frågade mig om Théo umgås med andra pojkar i klassen, det kunde jag inte förneka, de hänger ju ihop jämt de där två, de har verkligen hittat varandra, samma änglalika uppsyn, samma hårfärg, samma ljusa hy, man skulle kunna tro att de var tvillingar. Jag ser dem genom fönstret när de är ute på skolgården, de utgör en enda kropp, folkskygg, drar sig snabbt närmare varandra ungefär som en manet drar ihop sig när någon kommer nära för att sedan bre ut sig igen när faran väl är över. Det fåtal gånger jag ser Théo le är när han är tillsammans med Mathis Guillaume och ingen vuxen gör intrång i deras säkerhetszon. Det enda som fick rektorn att reagera var skolsköterskans rapport från slutet av förra läsåret. Rapporten låg inte i expeditionens mapp, det var Frédéric som föreslog att jag för säkerhets skull kollade med skolhälsovården. I slutet av maj hade Théo bett att få lämna klassrummet. Han sa att han hade ont i huvudet. Sjuksköterskan noterade en undvikande attityd och oklara symtom. Hon lade märke till att han var alldeles röd i ögonen. Théo förklarade att han hade svårt att somna och ibland kunde ligga vaken nästan hela natten. Längst ner på papperet har hon skrivit ”känslig elev” med rödpenna och strukit under med tre streck. Sedan slog

l ojal

hon förmodligen ihop mappen och lade tillbaka den i skåpet. Jag fick aldrig möjlighet att fråga henne eftersom hon har slutat på skolan. Utan den rapporten skulle jag aldrig ha lyckats utverka att Théo blev kallad till den nya skolsköterskan. Jag pratade med Frédéric om saken, han verkade orolig. Han menade att jag inte borde ta så illa vid mig. Han tycker att jag har verkat så trött på sista tiden, att jag verkar balansera på en knivsegg, det var så han sa, och jag kom genast att tänka på kniven som pappa hade liggande i en kökslåda, inom räckhåll för vem som helst, en stilett som han brukade leka med, mekaniskt, om och om igen, för att lugna sina nerver.

THÉO Det är en våg av värme som han inte kan beskriva, den bränner och sveder, både smärtsam och trösterik, ett ögonblick som är över innan man hinner räkna till fem och det kallas säkert något som han inte känner till, något kemiskt och/eller fysiologiskt som beskriver kraften och intensiteten, något som hör ihop med förbränning eller explosioner eller sprängningar. Han är tolv och ett halvt år gammal och om han skulle svara uppriktigt på de frågor som vuxna ställer till honom – ”vad skulle du vilja jobba med?”, ”vad tycker du allra mest om?”, ”vad skulle du vilja göra med ditt liv?” – om han inte vore rädd för att de allra sista stöttepelarna omkring honom skulle rasa ihop som korthus skulle han utan att tveka svara: jag tycker om att känna alkoholen i kroppen. Först i munnen, sedan stunden när svalget öppnar sig för att ta emot den och så de tiondels sekunder när vär-

l ojal

men fortplantas ner mot magen, han skulle kunna följa den med fingret. Han älskar den fuktiga våg som smeker nacken och sprider sig ut i lemmarna som en bedövning. Han halsar ur flaskan och hostar upprepade gånger. Mitt emot honom sitter Mathis och ser på honom, han skrattar. Théo tänker på draken i bilderboken som hans mamma brukade läsa för honom när han var liten: en jättelik kropp, små knivskarpa sneda ögon, en öppen käft med vassa huggtänder, värre än hos en elak hund. Han skulle vilja vara den där enorma besten med simhud mellan tårna som kan bränna ner allt omkring sig. Han tar ett djupt andetag och sätter flaskan till munnen igen. Medan alkoholen gör honom snurrig, medan han försöker se dess väg framför sig plockar han i minnet fram en av de bilder som deras lärarinna madame Destrée har delat ut i klassen och där de måste namnge varje del. Visa vilken väg äpplet tar och skriv ut namnen på de organ som deltar i matsmältningsprocessen. Han ler vid minnet av bilden och roar sig med att förvanska den. Visa vilken väg vodkan tar genom att färglägga den; beräkna hur lång tid det tar för de första tre klunkarna att nå ut i blodet … Han skrattar för sig själv och Mathis skrattar när han ser honom skratta. Efter ett par minuter är det något som exploderar i hjärnan, en dörr som sparkas in, dammet virvlar i luften, fram-

th é o

för sig ser han en saloon i Vilda västern där svängdörrarna gnisslande ger efter. För ett ögonblick är han en cowboy i stövlar som går fram mot bardisken i den dunkla lokalen, sporrarna skrapar dovt mot golvet. När han lutar sig mot disken för att beställa en whisky tycks det honom som om all rädsla och alla minnen har sopats undan. Kattuggleklorna som ständigt pressar sig in i bröstkorgen har till slut släppt taget. Han blundar, allt har sköljts bort, ja, och allt kan börja. Mathis tar flaskan från honom och sätter den till munnen. Var och en i tur och ordning. Vodkan rinner över, rinner i en genomskinlig sträng nedför hakan. Théo protesterar: om man spottar ut räknas det inte. Så Mathis sväljer häftigt, han får tårar i ögonen, hostar, sätter handen för munnen, för ett kort ögonblick undrar Théo om han tänker kräkas, men efter ett par sekunder kan Mathis inte låta bli att skratta ännu högre. Théo lägger snabbt handen över hans mun för att få tyst på honom. Mathis slutar skratta. De håller andan, orörliga, lyssnar efter ljud omkring sig. På avstånd hör de rösten från en lärare som de inte lyckas identifiera, en entonig monolog där inget enstaka ord går att urskilja.

l ojal

De är i sitt gömställe, sin fristad. Det här är deras territorium. Under trappan till matsalen har de hittat ett tomt utrymme, en kvadratmeter där de nästan kan stå raka. Ett stort skåp har ställts dit för att ingen ska kunna ta sig in, men de är smidiga nog att kunna slinka in under det. Det handlar bara om att göra det i rätt stund. De måste gömma sig på toaletten tills alla har gått in i sina klassrum. Sedan väntar de i ytterligare några minuter, tills vakten som inför varje lektion kontrollerar att ingen dröjer sig kvar i korridoren har hunnit i väg. Varje gång de lyckas klämma sig in bakom skåpet konstaterar de att det handlar om centimetrar. Om ett par månader kommer de inte att kunna ta sig in där längre. Mathis räcker honom flaskan. Efter en sista klunk slickar sig Théo om läpparna, han gillar smaken av salt och metall som dröjer kvar i munnen en lång stund, ibland i flera timmar. De måttar med pekfinger och tumme för att se hur mycket de har druckit. De försöker mäta flera gånger båda två, ingen av dem lyckas hålla handen stilla och de fnissar hejdlöst. De har druckit mycket mer än förra gången. Och nästa gång kommer de att dricka ännu mer. Det har en pakt, en hemlighet som bara de vet om.

th é o

Mathis tar tillbaka flaskan, virar in den i papper och lägger den i sin ryggsäck. De tar två bitar tuggummi var med lakrits- och mintsmak. De tuggar ihärdigt för att frigöra aromerna, låter tugggummit snurra runt i munnen, det är det enda som kan dölja lukten. De inväntar rätt ögonblick för att ta sig ut. När de väl är på fötter igen känns det inte på samma sätt. Théo vinglar lite med huvudet men inte så att det märks. Han går på en flytande matta med geometriskt mönster, han går på tå, känner sig som om han befinner sig utanför sig själv, precis intill, som om han hade lämnat kroppen men fortsätter att hålla sig själv i handen. Ljuden från skolan når knappt fram till honom, de dämpas av en osynlig, uppsugande materia som skyddar honom. En dag skulle han vilja förlora medvetandet helt. Sjunka bakåt i rusets tjocka väv, lindas in, täckas över, för några timmar eller för alltid, han vet att det kommer att hända.

HÉLÈNE Jag kan in t e låta bli att iaktta honom. Jag märker hur min uppmärksamhet ständigt riktas mot honom. Jag tvingar mig att se på de andra, en efter en, när de lyssnar till mig eller när de sitter lutade över läxförhöret om måndagsmorgnarna. Just i måndags, faktiskt, såg jag honom komma in i klassrummet ännu blekare än vanligt. Han såg ut som en unge som inte hade sovit en blund på hela helgen. Hans gester var desamma som de andras – ta av sig jackan, dra ut stolen, ställa Eastpak-ryggan på bänken, öppna dragkedjan, plocka fram böckerna – jag kan inte ens påstå att han verkade vare sig långsammare eller hetsigare än vanligt, ändå såg jag att han var helt slut. I början av lektionen trodde jag att han skulle somna, för det har hänt att han gjort det en eller ett par gånger sedan den här terminen började. Senare när jag pratade om Théo i lärarrummet sade

h é lè n e

Frédéric, utan att vara det minsta ironisk, att han knappast var ensam om det. Med tanke på hur mycket tid de tillbringar framför skärmen skulle det inte bli någon ände på rapporterandet om vi oroade oss för alla som ser trötta ut. Mörka ringar under ögonen bevisar ingenting. Det är irrationellt, jag vet det. Jag har ingenting att komma med. Ingenting. Inga fakta, inga bevis. Frédéric försöker dämpa min oro. Och min otålighet. Skolsköterskan har sagt att hon ska kalla honom till sin mottagning. Det kommer hon att göra. Häromkvällen försökte jag förklara känslan som tynger mig sedan flera dagar tillbaka, känslan av att nedräkningen har börjat, att ett tidtagarur satts i gång utan att vi vet om det och att värdefull tid tickar i väg utan att vi hör det och leder oss i en tystlåten procession mot något absurt som vi är oförmögna att bedöma konsekvenserna av. Frédéric upprepade att jag såg trött ut. Han sa: det är du som borde vila. I morse fortsatte jag att prata om matsmältning. Théo sträckte plötsligt på sig, han lyssnade intensivt, mer än han brukar göra. Jag ritade upp en skiss över vätskeabsorption

l ojal

på tavlan, han ritade av den i sin anteckningsbok, ovanligt tålmodigt. När lektionen var slut och han gick förbi mig på väg ut ur klassrummet kunde jag inte låta bli att hålla honom tillbaka. Jag vet inte vad som tog åt mig, jag lade handen på hans axel för att fånga hans uppmärksamhet och så sa jag: Théo, du stannar kvar en stund är du snäll. Genast hördes ett harmset mummel från gruppen: med vilken rätt höll jag kvar en elev utan att det fanns något påtagligt skäl, ingenting hade ju hänt under lektionen som kunde motivera det? Jag väntade tills alla hade gått ut. Théo stod med huvudet sänkt. Jag visste inte vad jag skulle säga men nu var det för sent att backa, jag måste hitta en förevändning, en fråga, vad som helst. Vad hade det tagit åt mig? När dörren stängdes efter den sista eleven (Mathis Guillaume, naturligtvis), kunde jag inte komma på något. Det var tyst i ett par sekunder, Théo tittade ner på sina Nike-skor. Så lyfte han på huvudet, jag tror att det var första gången som han verkligen såg på mig utan att vika undan med blicken. Han stirrade på mig, utan ett ord, jag har aldrig förr sett en så intensiv blick hos en pojke i den åldern. Han såg inte förvånad ut, inte heller otålig. Han betraktade mig utan undran, som om det var helt naturligt att vi hamnat där, som om det hade gått att

h é lè n e

förutspå, att det var en självklarhet. Och lika självklart var det att vi nu befann oss i en återvändsgränd, att det var omöjligt att komma vidare, att varje försök vore fruktlöst. Han såg på mig som om han förstod impulsen som hade drivit mig att hålla honom kvar, och som om han likaså förstod att jag inte kunde gå vidare. Han visste precis vad jag kände. Han visste att jag visste, och att jag inte kunde göra något för honom. Så gick mina tankar. Och helt plötsligt fick jag en klump i halsen. Jag vet inte hur länge det varade, orden studsade runt i huvudet på mig – föräldrar, hemma, trött, ledsen, är allt bra? – men det var omöjligt att formulera dem till en fråga som jag hade kunnat med att ställa honom. Till slut log jag, tror jag, och med en främmande, osäker röst, en röst som jag inte kände igen som min egen, hörde jag mig själv fråga: – Bor du hos mamma eller pappa den här veckan? Han tvekade innan han svarade. – Hos pappa. I alla fall tills i kväll. Han tog sin väska och slängde den över axeln, en signal om att han tänkte gå vilket jag borde ha låtit honom göra för länge sedan. Han styrde stegen mot dörren.

l ojal

Precis innan han gick ut ur klassrummet vände han sig om, såg på mig och sa: – Men vill ni prata med mina föräldrar blir det mamma som kommer.

No och jag (2008)

LOJAL

lojal

Underjordiska timmar (2010)

Mathis mamma Cécile gör en hårresande upptäckt på sin mans dator och börjar ifrågasätta om hon någonsin verkligen har känt honom.

DEL PH I N E DE V IGA N

”Lojalitet. Det är våra vingar och bojor.”

DEL PH I N E DE V IGA N

Mer av Delphine de Vigan

Delphine de Vigan är fransyska och bor i Paris. Hon är översatt till fler än 25 språk och anses vara en av de riktigt stora samtida författarna i Frankrike.

Ingenting kan hindra natten (2013)

FE M I N A

ISBN 978-91-88697-33-2

Baserad på en sann historia (2016) 9

789188 697332

roman

Guldkorn ur den samtida franskspråkiga litteraturen