Mellan himmel och Lou

mellan himmel och lou

LORRAINE FOUCHET

Mellan himmel och Lou Översättning: Anna-Stina Johnson

ROMAN

LORRAINE FOUCHET, MELLAN HIMMEL OCH LOU originalets titel: Entre ciel et Lou copyright © Éditions Héloïse d’Ormesson 2016 translation copyright © 2018 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris.

Citatet från Molières Misantropen på sid. 122 är i Allan Bergstrands översättning, hämtad från "Komedier, band 2", utgiven 1965 på Allhems förlag, med viss omarbetning av Anna-Stina Johnson.

Citatet från Victor Hugos Ruy Blas på sid. 158-159 är i Henric Westins översättning, hämtad från "Öfversättningar från främmande författare", ut­ given 1885 på N.P. Pherssons förlag, med viss omarbetning av A ­ nna-Stina ­Johnson. översättning: Anna-Stina Johnson omslag: Pär Wickholm omslagsbild: CC 2.0 författarporträtt: © David Ignaszewski typografi och form: Sebastian Gröndahl typsnitt: Minion Pro tryck: Nørhaven, Danmark 2018 Första upplagan, första tryckningen isbn 978-91-88697-08-0 Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se

Me’zo ganet e kreiz ar mor, Jag är född mitt ute i havet Yann-Ber Kalloc’h

Varifrån kommer hennes namn? Är det ett löfte eller ett hot?

En förödande farsot, som dväljs i dyn i hennes hamn Det sägs att det är glädjens ö, det sägs att det är dödens ö Jag talar om ön Groix.

Gilles Servat, Michelle Le Poder

En ö redo för avfärd Ett slumrande minne, från barndomens värld Jacques Brel

Till konstnären Simone Marini, som sex månader efter Isabella Peronis död gav mig en förseglad flaska med hennes röst i Till invånarna på ön Groix – denna plats mitt ute i havet tillhör er Till de som kommer från andra platser och som har rotat sig här Till alla som är huvudstupa förälskade i Bretagne

31 oktober Jo, ön Groix utanför Bretagnes kust Jag heter Joseph, du brukade kalla mig Jo. Det är jag som sitter längst fram i kyrkan, med rödsprängda ögon, skepparkavaj och en turkos tröja över axlarna. Du brukade alltid säga att liljor doftade så starkt att de kunde väcka de döda till liv. Jag borde ha köpt liljor till dig. Du var en varm och kärleksfull person med fruktansvärt dålig humor. Under hela vårt liv tillsammans fick jag stå ut med dina usla skämt. Du var så sprudlande, så full av liv – det går inte att förstå att du inte längre finns. Det är helt uppenbart att något har gått fel. När ska jag lyckas lista ut vad?

Våra barn har kommit med färjan. Cyrian, hans fru A ­ lbane, deras dotter Charlotte och valpen Hopla åkte från Paris i hans svarta Porsche, modell Cayenne. Sarah tog tåget. Hon har lämnat rullstolen hemma, tar sig fram med hjälp av en käpp.

Cyrian har skött allt lika effektivt som han sköter sitt företag. ... 11 ...

mellan himmel och lou

Det var han som valde kistan, satte in en annons i tidningen och gjorde programbladet med ditt foto på framsidan. Du är så vacker att det gör ont. Vår son är varken trevlig, rolig eller omtänksam, men han är oklanderlig.

Kyrkan är fullsatt till sista bänk: öborna på ena sidan, de från fastlandet på den andra, din familj längst fram. I den här kyrkan har vi sett våra vänners barn gifta sig och deras föräldrar begravas. Vi brukade sitta längst bak och hålla varandra i handen. Nu sitter jag längst fram, som fromheten själv, och önskar att jag hade haft din hand att hålla i. Modellbåten som hänger från taket får det att kännas som att det gungar under fötterna. Under krucifixet bakom altaret står ett stort ankare flankerat av två änglar. Den unge kyrkoherden fader Dominique leder begravningsgudstjänsten. Förr kunde man gå och dö vilken dag som helst, men nu för tiden bor prästerna inte här. Du valde rätt dag att lämna oss, du får en riktig begravningsgudstjänst. Kleiennkören sjunger Audite Silete av Michael Praetorius. Det är otroligt vackert och gripande.

Jag är utsvulten, hungrig som en varg, eller kanske snarare som ett lodjur – ett Lou-djur, eftersom det är så du heter: Lou. Jag vill ha dig och vår crêpe camembert med kolasås. Mitt hjärta har brustit – vilket hån mot en kardiolog. Jag är orakad och har inte putsat skorna. Min svärdotter Albane tittar förfärat på min turkosa tröja. Den är en present från dig, jag fick den på vår senaste bröllopsdag. Min fru har precis dött, låt mig se ut hur sjutton jag vill! Jag har alltid en tröja över axlarna, det är mitt signum. Våra vänner har lovat att ha en Joseph ... 12 ...

31 oktober

över axlarna på min begravning om jag går bort före dem. Du kommer inte att vara där och se det.

Livet är som en lök, med lager på lager. I dag sammanstrålar dina olika världar här i kyrkan. Alla i 7:e-gänget – våra vänner här på Groix som brukar ses och äta middag den sjunde varje månad hemma hos Fred i byn – är här. Alla medlemmarna i AKOM – Assistanskåren för Kvinnor med Odugliga Män – är också här. AKOM instiftades av Jean-Pierre och mig. Vi brukade hjälpa till med småsysslor hemma hos fruarna till våra kompisar som veckopendlade mellan ön och fastlandet. Din familj sitter längst fram, raka i ryggarna och med högburna huvuden. Din pappa, greven, är död sedan två år tillbaka. Din mamma dog i en bilolycka när du bara var ett år gammal. Dina systrar har satt sig i storleksordning, vilket får mig att tänka på bröderna Dalton. Jag har inte träffat dem sedan din pappas begravning. De stannade kvar på familjens slott, medan jag lurade bort dig därifrån. Ni liknar varandra utseendemässigt, men de saknar din livsglädje och energi, det strålar inte om dem på samma sätt. Dina trogna barndomsvänner från den katolska privatskolan är här. Kläderna avslöjar dem, de har på sig dräkter, scarfar, loafers eller ballerinaskor. Våra vänner från Groix har på sig varma jackor, byxor och grova skor. Du satt i juryn för ­Clarapriset, en novelltävling för tonåringar som publicerades till förmån för hjärtforskning. Dina kollegor och flera av de unga pristagarna har rest hit från Paris.

Thierry Serfaty, min gamla polare som är överläkare på en ... 13 ...

mellan himmel och lou

neurologiavdelning, är också här för att visa sitt deltagande.

Min efterträdare på kardiologen är bara här av ren artighet, jag har aldrig gillat honom. För två år sedan gick jag i tidig pension, för att kunna tillbringa mer tid med dig. Men nu är jag ensam kvar.

Du lämnade oss natten mellan lördag och söndag, när vi ställde om från sommartid till vintertid. Klockan tre på morgonen ställdes klockorna tillbaka en timme och nattsköterskan gick ronden. Precis i den stunden somnade du in, som ett sista dåligt skämt. Enligt bretagnisk folktro kommer Ankou med sin gnisslande kärra och hämtar de som ska till dödens rike. Vad sa du när han kom för att hämta dig? Frågade du om han hade kommit ihåg att ställa om klockan?

Vi går ut genom den stora kyrkporten till det lilla torget framför kyrkan. Tonfisken som tronar i toppen av kyrktornet glänser i höstsolen. Alla andra kyrkor i Frankrike har tuppar i sina kyrktorn, men här har man i alla tider levt på fiske. I början av 1900-talet var Groix Frankrikes centrum för tonfiskfiske.

Det finns inget begravningskapell på ön, kundunderlaget är inte tillräckligt stort. Begravningsföljet rundar kyrkan och fortsätter sedan vidare till fots mot kyrkogården. Jag går den här sträckan varje dag, men nu stannar jag inte och tar en kopp kaffe på ”Triskell”, som jag brukar göra, och jag har ­ingen dagstidning under armen. I stället har jag ett brustet hjärta och ett tungt sinne. Du trodde på din fars Gud, jag tror på sjöfararnas Gud. Men han har övergett mig. Jag har förlist ... 14 ...

31 oktober

på torra land, trots att jag inte har gett mig ut till havs drunk­ nar jag i sorg.

Kyrkklockorna ringer. Alla bilar stannar. De äldre gör kors­ tecknet. Freds beagle Arthur kissar på ett av likbilens däck.

Jag ger honom en tacksam blick, han är den enda som beter sig normalt. Våra barn går några steg bakom mig. De är förkrossade. Jag önskar av hela mitt hjärta att allt det här bara är ytter­ligare ett av dina vrickade skämt. Begravningsföljet passerar ”Le Cinquante”. Jean-Louis anpassar alltid restaurangens meny efter säsong. Du skulle ha tagit krabb­tartar med tomat och paprikasorbet och jag skulle valt fisksoppan med rökt sej och alger. Du skulle ha hoppat över efterrätt, men jag skulle inte ha kunnat motstå de inkokta päronen med chokladsås, som du sedan skulle norpat åt dig hälften av. Från och med nu kommer jag att få glufsa i mig allt själv. Det hugger till i hjärtat när jag tänker på det. Om jag låter dig smaka, kommer du tillbaka då? Vi passerar Yannicks, Mauries och Perrines konstgalleri. Tänker du hoppa fram ur en av tavlorna och skrämma livet ur mig?

Du var så vacker, Lou, ditt ansikte kunde sjösätta tusen skepp.

Jag har inte sett dig sedan du gick bort, jag vägrade. Det är inte så jag vill minnas dig, även om alla psykologer skulle hävda att det är viktigt för sorgearbetet. Jag strejkar från sorgearbetet, Lou, jag gör revolt.

Det är full aktivitet inne i den lilla saluhallen, det dansas vilt men ändå hörs det inte ett ljud därifrån. Jag tvärnitar. Alla ... 15 ...

mellan himmel och lou

andra, förutom den svarta bilen som du färdas i, stannar också upp. Jag tittar en gång till. Det är faktiskt några som dansar inne i salu­hallen. Jag får syn på en affisch: ”Välkommen att delta i ett tyst disko, som protest mot att öns handlare beskattas för att de spelar musik i sina affärer.” Jag lämnar begravningsföljet och ansluter till det improviserade dansgolvet inne i den i övrigt tomma saluhallen.

– Pappa! stönar Cyrian generat.

– Svärfar! utbrister Albane.

Jag avskyr att bli kallad ”svärfar” och jag skiter i vad de tycker. Jag sträcker ut armarna, stänger ute allt runtomkring mig.

Alla dansar i sin egen takt. De har hörlurar, öronsnäckor, iPods och mobiltelefoner. Jag rör mig till min egen musik. I mitt huvud hör jag Serge Reggianis röst. Resten av begravningsföljet står kvar där jag lämnade dem, de vet inte riktigt vart de ska ta vägen. Dina barndomsvänner tittar storögt, dina systrar är helt förbryllade. Cyrian går fram till mig och tar tag i min arm.

Jag lösgör mig bryskt från hans grepp. Sarah låter käppen falla till marken. De andra dansarna lämnar plats åt henne. Hon lägger armarna om mig och börjar dansa med mig.

– Fellini dog den 31 oktober, viskar hon i mitt öra.

Ostadigt, bräckligt och fumligt dansar vi, var och en till sin egen musik. För vår dotter är det antagligen något av Nino Rota.

– Jag kommer ifatt er, säger jag till Cyrian utan att invänta något svar.

Han ger mig en irriterad blick och lämnar oss. Albanes ... 16 ...

31 oktober

läppar ser ut som små smala streck. Deras nioåriga dotter Charlotte är helt oberörd. Tårarna rinner nedför kinderna på hennes halvsyster Pomme, Cyrians äldsta dotter. Hon är tio år gammal och bor hos oss tillsammans med sin mamma.

Pomme känner knappt sin pappa. Han besöker henne nästan aldrig. Så har det varit ända sedan hon föddes. Han kommer bara till Groix när hon fyller år, till jul, påsk och mors dag för din skull. Han ser alltid till att undvika sitt ex Maëlle, Pommes mamma.

Jag avslutar textraden: ”Jag älskar dig, du som aldrig kommer att växa upp, lämna mig aldrig, jag älskar dig.” En sista gång pratar jag med dig på Groix-dialekt, me galon, mitt hjärta, me karet vihan, min älskling. Sedan böjer jag mig ned och plockar upp Sarahs käpp.

– Vi måste gå tillbaka till begravningsföljet, säger jag.

– Begravningsföljet är en dikt av Jacques Prévert, viskar ­Sarah till Pomme. Första raden går så här: ”En gyllene gamling med en sorgsen klocka.”

Pomme har sin pappas ögon – blå med gyllene strimmor.

Hon är klipsk, hon förstår att dikten handlar om en sorgsen gamling med en gyllene klocka, trots att orden är huller om buller. I Sarahs takt går vi ikapp dig. För att anses vara en äkta Groixbo, krävs det fyra gravstenar på kyrkogården. Fyra generationer av öbor som har fötts och dött på det här stycket land ute i havet, en mil utanför Lorient på fastlandet. Jag är född här, ättling till flera generationer av fiskare. Du är född på ... 17 ...

mellan himmel och lou

din pappas slott, arvtagerska i rakt nedstigande led till riddare och jägare. När du gifte dig med mig förlorade du ditt adliga namn, men i gengäld fick du Groix och jag blev din själsfrände, din familj. Din ”vanilj”, som Pomme sa när hon var liten – något som har hängt med sedan dess. Ön beskyddar och isolerar på samma gång. När man lämnar den, lämnar man också kvar en del av sin själ. Man försöker undvika att tänka på den, men längtar till nästa återseende.

Groix, detta stycke land på åtta gånger fyra kilometer, är beroendeframkallande. Ett lugn infinner sig när båten äntligen passerar in mellan de två fyrarna som markerar hamnens öppning i Port-Tudy. Alla som bor på en ö i havet har en viss sälta i sin själ. Det är en sälta som inte går att sockra bort. Här går det inte att förställa sig, man måste vara sig själv.

När Sarah och Cyrian var små förklarade jag för dem att Groixbornas hjärtan låg inbäddade i saltvatten. Den första dagen på sommarlovet drack vi ett glas havsvatten. Oavsett väder sprang vi ned till stranden, drack i stora klunkar samtidigt som vi såg varandra djupt i ögonen. Cyrian, som är äldst, var den första att bryta vår tradition. Sarah höll ut lite längre, för att vara mig till lags. Jag har hållit traditionen vid liv med Pomme. Jag har försökt med Charlotte också, vid de få tillfällen som hon är här, men hon spottar alltid ut vattnet i stället för att svälja det, vilket får Albane att börja skrika som en galen fiskmås. Jag har gett upp.

När jag ser dig omgiven av vaxljus på babord och styrbord kommer jag att tänka på ”likvakor och andra dödsfestliga ... 18 ...

31 oktober

tillställningar” av Lucien Gourong, trubaduren och historie­ berättaren från Groix. ”Mademoiselle såg aldrig faran komma, i Kerliviodalen miste hon sin blomma” skrålade vi på vägen hem efter en föreställning. Jag tycker inte att det är lika roligt nu.

Pomme rycker till när din kista sänks ned i graven. Hon sträcker sig efter Cyrians hand, men han har händerna nedkörda i fickorna. Charlotte tittar inte upp från sin mobiltelefon. Hon ser irriterad ut, det är inte så bra täckning här. Pomme försöker blinka bort tårarna. Dina två barnbarn är som natt och dag, det enda de har gemensamt är sin pappa. Det finns inget som är så viktigt som familjen. Den är en ­välsignelse. Men just i dag känns den snarare som ett straff.

Ibland i intervjuer hör man frågan: ”Vad är det finaste ni har varit med om?” Jag blir alltid lika förvånad när svaret blir: ”Att bli förälder”. Det finaste jag varit med om var när du log mot mig för första gången. Att bli föräldrar var nästa steg, en naturlig fortsättning. Men att någon så vacker och oemotståndlig som du valde mig, det var ett mirakel. Du hade ett bländande leende, jag är fortfarande förblindad, men nu finns inte längre du här för att ledsaga mig.

Din syster, som är djupt troende, påstod att du är där du hör hemma nu, i himlen vid Gud Faders sida. Jag svarade att hon hade fel, att du hör hemma här hos oss. Gud måste ha sjabblat till det, eller ha stuckit iväg på en weekendresa och lämnat över ansvaret till en vikarie som råkade kryssa för fel namn i listan. ... 19 ...

mellan himmel och lou

Jag har vuxit upp här på ön. Det fanns två skolor, djävulens skola och Guds skola, den icke-religiösa och den katolska. Jag har gått i båda. Sedan flyttade jag till ett internat i Lorient där jag gick gymnasiet, läste medicin i Rennes, jobbade stenhårt och gjorde bra ifrån mig under min allmäntjänstgöring i Paris. Vi gifte oss. Till din pappas stora förtret vägrade jag att flytta in hos honom, så som dina systrar och deras beskedliga makar hade gjort. Våra barn föddes, först Cyrian och sedan Sarah. Jag skuldsatte mig upp över öronen för att kunna köpa en lägenhet i Montparnasse, nära stationen där man kan ta tåget till Bretagne. Jag valde att arbeta inom den offentliga sjukvården i stället för inom det privata, där jag hade haft tio gånger så hög lön. Skolloven tillbringade vi på Groix. Och sedan flyttade vi dit permanent, tillsammans med vårt kompisgäng bestående av glada, nyblivna pensionärer. Stämningen var varm och munter. Vi kände oss lätta och fria på nytt. Ända fram till i våras då du började försvinna in i dimman, min älskade. Du var bara 56 år. Jag var helt oförberedd.

Cyrian bor tillsammans med sin familj i Le Vésinet, Sarah bor i Maraiskvarteren i Paris. Båda är framgångsrika inom sina respektive områden, de har ägnat sig åt sitt och lämnat oss ifred – till och med när du i slutet av juni insisterade på att flytta in på äldreboendet och jag med tungt sinne fick rätta mig efter det. Jag berättade inte för någon, det skulle vara att bryta mot läkareden. Hur som helst angick det ingen förutom oss och du ville inte att någon skulle få veta. Våra vänner fattade ... 20 ...

31 oktober

inte vad som hände. Våra barn tyckte att det var genant att du hade flyttat till ett äldreboende, men ingen av dem ställde upp för oss. Cyrian begravde sig i sitt arbete och erbjöd att betala för någon som kunde ge dig vård hemma. Sarah tog till flaskan och tillfälliga förbindelser. De hälsade på några gånger, men de borde ha gjort mer än så för dig. Sedan var det plötsligt för sent. Du hade inte träffat Charlotte på över ett år.

Jag har alltid haft tur. Jag vinner över Pomme när vi spelar Monopol, jag har aldrig några problem att hitta parkeringsplats i Paris, kassorna stänger alltid efter mig i mataffären. Jag träffade dig, du älskade mig. Jag är född under en lycklig stjärna, men den slocknade när du försvann och sedan dess är natten mörkare än någonsin. Du kom aldrig i tid. Vi har missat flyg, tåg, föreställningar, biofilmer. Det här är första gången någonsin som du är ute i god tid, ligger före mig. Det måste vara ett av dina skämt – jag erkänner, jag gick på det! Kan vi skratta gott och glömma allt det här sedan?

Jag gråter inte. När vi gick på begravningar brukade du alltid citera Stan Laurel: ”Om du gråter på min begravning kommer jag aldrig att prata med dig igen.” Jag tänker på Sarahs dikt. Jag är en turkos änkling med en otröstlig tröja. En turkos vanilj med en ensam tröja.

1 november Pomme, Groix Din jacka hänger fortfarande på kroken innanför ytterdörren, Lou. Ingen har vågat röra den. Pappa, hans fru Albane och min halvsyster Charlotte kom hit från Paris i går. De hade med sig sin hund, en labradorvalp som heter Hopla. Innan vi gav oss iväg till kyrkan tog Albane med sig hunden ut i trädgården och sa: – Hopla, number one!

Och hunden kissade, jag skämtar inte. Sedan sa hon: – Hopla, number two!

Hopla krökte lydigt på ryggen. Albane tog upp en tång och en grön plastpåse ur sin väska och plockade upp hundbajset.

Hon har dresserat hunden att bajsa på order! Hon är inte klok!

Sedan vände hon sig till Charlotte och sa: – Det är bäst att du passar på att gå till hemlighuset!

Charlotte gick på toaletten. När hon kom tillbaka kunde jag inte låta bli att viska: ... 22 ...

1 november

– En dag kommer hon att blanda ihop er, plocka fram tången och säga: ”Charlotte, number two!”

Hon tyckte inte att det var särskilt roligt, men Jo sken upp en kort stund.

Jag har pappas ögon, Charlotte har hans mun. Hon har rött, rakt hår, precis som sin mamma. Jag har brunt, lockigt hår, precis som min mamma. Det är min födelsedag i dag. Jag fyller tio. I år blir det ingen tårta eftersom du har dött. Mamma gav mig en present i morse när ingen såg. Jag hatar rosa, typ som Hello Kitty. Min nya klocka är svart, en sorgsen klocka, som i Sarahs dikt. Jag älskar färgen svart, tapet som lossnar, när det tjuter i vinden, stormande hav, maneter och myggor.

Groix är inte ett stycke land som har lossnat från fastlandet. Ön reste sig upp ur havet för miljontals år sedan, det har jag lärt mig i skolan. Jag drömmer ofta mardrömmar om att ön sjunker tillbaka ned i havet och att alla drunknar. Jag brukar vakna av att jag gråter, men jag berättar det inte för någon.

Jag har lika många vänner i Primetur som i Piwizi. Förr var ön uppdelad i en östlig del, Primetur, och en västlig del, ­Piwizi.

Nu spelar det ingen roll längre var man kommer ifrån. Man får gifta sig eller bli kompis med vem man vill. Mamma och jag bor inne i byn hos Lou och Jo i deras skeppsredarvilla. På somrarna bor vi i Locmaria i ett litet fiskarhus som mamma har ärvt av sina föräldrar. Vi hyr ut ett rum till turister, det ger lite extra klirr i kassan. Jag brukar cykla till bageriet och köpa frukostbröd till gästerna. Mamma sköter städningen, tvättar, ... 23 ...

mellan himmel och lou

kokar kaffe och dukar fram marmelad. Det finns inga element i huset, så vi hyr bara ut extrarummet på sommaren.

Jag har redan sett en massa döda saker, kaninungar som blivit påkörda mitt i natten av någon dumskalle som kört för fort, fåglar som blivit tagna av katterna i byn och en som hade drunknat och spolats upp på en strand. Men jag ville inte se dig, Lou. Jag vill hellre minnas dig i färd med att misslyckas med chokladkakan efter din väninna Martines recept. Mina kompisars mormödrar och farmödrar brukar skämma bort dem, de bakar far breton och tchumpôt åt dem. Du var jättedålig på att laga mat, du kunde inte ens göra en omelett. Men jag åt allt du serverade ändå, för det var tillagat med så mycket kärlek.

Mamma och pappa har varit osams ända sedan jag föddes.

Mamma säger att det inte är mitt fel, men hon ljuger. När jag föddes sket sig allt. Det berättade Charlotte för mig med ett elakt litet leende. Pappa ville att mamma skulle flytta till Paris med honom, men hon vägrade lämna Groix. Luften är inte lika frisk någon annanstans, sa hon. Jag vet inte om det är sant, jag har aldrig varit längre bort än Lorient. Charlotte säger att pappa föreslog abort, men att mamma vägrade. Pappa ville inte ha mig, jag är ett misstag. Varje gång han kommer hit smiter mamma iväg till Locmaria för att slippa träffa honom.

Jag brukar äta lunch med honom i byn, men vi pratar knappt med varandra. Trots att jag har så mycket jag vill berätta för honom att jag nästan spricker. Pappa pussar mig på kinden, ... 24 ...

1 november

men han kramar mig aldrig. Jag säger du till pappa, mamma, Jo och Lou. Charlotte säger ni. Jag säger Lou och Jo, i stället för farmor och farfar. Charlotte säger Granny och Grampy.

Pappa brukar ha på sig mörk kostym och slips, aldrig jeans som de andra papporna här på Groix. Han knorrar över sina anställdas fackliga krav, den ekonomiska krisen, skatterna.

Hans fru Albane är alltid missnöjd. Hon tycker inte om Bretagne, hon föredrar Rivieran där havet är varmt. Sarah kallar Charlotte ”den förskräckliga ungen”. Sarah är jättevacker, hon har alltid en ny kille. Hon har en obotlig sjukdom, neurodeg, neurogen eller något sådant tror jag att det heter. Hon går med käpp. Ibland får hon anfall och då använder hon en specialtillverkad rullstol. Hon har tatueringar på underarmarna. På vänsterarmen har hon Federico Fellini i profil, han har på sig en stor hatt och halsduk. På högerarmen har hon hans fru ­Giulietta Masina, hon har en liten hatt och en randig tröja, som i filmen La Strada. Hon säger att hon inte har någon tid att förlora, att det är därför hon skyndar fram genom livet.

Hon är supersmart och har gått på École polytechnique, eller l’X som det också kallas. Det är ett av de allra bästa universiteten i Frankrike. Pappa försökte också komma in där, men han klarade inte inträdesprovet. Han har aldrig riktigt kommit över det. När jag blir stor ska jag bli läkare, precis som Jo. Jag kommer att behöva lämna Groix för att studera, men sedan kan jag flytta tillbaka och öppna en läkarmottagning här.

... 25 ...

mellan himmel och lou

Jag är så ledsen över att du har dött, Lou, men jag var ännu ledsnare i juni, när det där som jag har svurit på att aldrig berätta för någon hände. Jag ljög för alla, till och med för mamma, och sa att det var den röda katten Styrbords fel. Förr brukade sjömännen från Groix kallas för Greks. När de var ute och fiskade tonfisk med sina dundees – de stora grundkölade fiskebåtarna med bruna segel – och seglade hatoup – för fulla segel – hade de med sig höga, smala kaffekannor i emalj som kallas för greks. Den här morgonen som jag pratar om, hade du och jag bränt oss på det kokheta kaffet i vår grek. Jag sköljde genast mitt ansikte och dina fingrar med kallt vatten.

Vi fick blåsor båda två, du på fingrarna och jag i ögonvrån.

Jag har fortfarande ett ärr efter det. Jag lovade dig att jag inte skulle berätta din hemlighet för någon.

Efter det flyttade du till äldreboendet. Jag trodde att det bara var tillfälligt, men du kom aldrig tillbaka. Döden tar aldrig slut, den varar för alltid, i evighet, amen. I sin predikan i kyrkan i förmiddags, sa fader Dominique att vi var en sammansvetsad familj. Men egentligen låtsas vi bara vara det. Du var den enda som älskade alla. Jag tror inte att pappa någonsin kommer att sätta sin fot på Groix igen. Det var för din skull som han kom hit. På kyrkogården ryckte han till när jag försökte ta hans hand. Jag blev generad och backade undan. Jag tänkte bara att han kanske behövde någon att hålla i handen, det behövde i alla fall jag. Jag är bara till besvär för honom.

Mamma jobbar i bokaffären ”Librairie principal” tillsammans med Marie-Christine och Céline. Hon försörjer oss helt själv, ... 26 ...

1 november

hon vägrar ta emot pengar från pappa. Charlotte säger att jag är en börda för honom, men han betalar inte öre för mig och dessutom är jag smal och hon tjock. Trots att hon är min ­lillasyster väger hon dubbelt så mycket!

Ett av dina systrars barnbarn är sopransolist i en kör i P ­ aris.

På begravningen sjöng han ett stycke som var så vackert att det fick mig att rysa. Pie Jesu hette det. Jag känner knappt mina sysslingar. När man bor på en ö missar man nästan alltid släktträffarna. I morgon ska Jo, pappa, Albane och Sarah åka över till Lorient och träffa en jurist. Det blir första gången någonsin som Charlotte och jag är ensamma med varandra.

Några dagar före det som jag inte kan prata om eftersom jag har lovat dig att inte säga något, lärde du och Jo mig hur man ger hjärtmassage. Oj, vad vi skrattade! Jo hade lånat en docka som används till livräddningskurser. Jag placerade min högra hand nedanför bröstbenet på dockan, lade vänsterhanden ovanpå och lutade mig över med raka armar. Jo sa att jag skulle pressa händerna taktfast mot bröstkorgen, hundra tryck i minuten. Jag hade svårt att hålla räkningen, så du tog din mobil och satte på en låt på högsta volym och sa att jag skulle lyssna på takten. Jag kommer alltid att ha den låten i huvudet. Det är en jättegammal låt, Staying Alive, med ett band som hette Beenågonting. ”And we’re stayin’ alive, stayin’ alive! Ah ha ha ha, stayin’ alive, stayin’ alive! Ah ha ha ha, staying aliiiive!”, sjöng vi för full hals. Det betyder att hålla sig vid liv. Jag frågade Jo om de på äldreboendet hade satt på den här låten och gett dig ... 27 ...

mellan himmel och lou

hjärtmassage när ditt hjärta slutade slå. Han svarade att du hade sovit lugnt och att det inte alltid är en bra idé att försöka hålla någon vid liv.

Lou, från andra sidan Jag är död, men jag minns allting. Det är ungefär som att komma hem och gå igenom mailen när man har varit borta några veckor. Jag har bara en minneslucka på några månader, en bug i mjukvaran.

Det var en fin begravning. Audite Silete och Pie Jesu var hjärtskärande vackert. Alla jag bryr mig om var där. Mina systrar, som trots allt är mina systrar, mina gamla skolkamrater, mina kära medarbetare i Clarajuryn, din gamla kompis Thierry, din efterträdare som blev kalif i stället för kalifen, och så många vänner från Groix att de hade kunnat besätta en hel fiskeflotta.

Jag älskar dig, men kan inte längre säga det till dig och det gör mig så ont. Jag önskar att jag kunde röra vid dig, torka Pommes tårar, konfiskera Charlottes mobil. Hon spelar bara oberörd för att dölja hur ledsen hon är. Jag såg hur du omfamnade Sarah, min vanilj, hur ni klamrade er fast vid varandra som en båtshake som krokar i en boj. Den där turkosa tröjan klär dig, jag var inte helt säker på färgen först, men det var ett ... 28 ...

1 november

bra val. Jag såg hur knäckt Cyrian var, hur Pomme försökte ta hans hand, jag såg hur Maëlle tvekade om hon skulle krama om honom eller inte, jag såg hur Albane tittade på Maëlle med avsky i blicken.

Jag spolar tillbaka filmen, återupplever vårt bröllop, våra familjers sammanbitna miner och våra lyckliga leenden. Jag kan känna din hud mot min, hur du luktar, hur du smakar, hur vi ger oss hän åt varandra. Jag ser framför mig hur stolt du var när Cyrian föddes. Och hur lycklig du var när Sarah föddes.

Din seriösa min när du disputerade i medicin. Hur strålande glad du var när du blev överläkare. Tårarna som du försökte hålla tillbaka om du förlorade en patient. Din glädje över att ha räddat ett liv. Hur förkrossad du blev när Thierry berättade om Sarahs sjukdom. Hur rädd jag blev när Pomme brände sig.

Jag kan känna tyngden av geväret i mina händer när du hittade mig i ditt arbetsrum mitt i natten. Jag kan höra inspelningen av nyårskonserten från Wien som vi lyssnade på min första kväll på äldreboendet, tätt intill varandra. Mina andetag ebbar på nytt ut. Jag är inte rädd, Jo. Har inte ont. Det är som en våg, eller som sand som rinner mellan fingrarna. Vattendropparna i havet lider inte när de blir till skum, sandkornen lider inte när de sprids ut över stranden.

Jag ler när jag tänker på den unge juristen i Lorient och det delikata uppdraget som du felaktigt kommer att ta för ett dåligt skämt. Du är bäst, du kommer att lyckas. Du har aldrig gjort mig besviken. Eller, jo – en gång.

2 november Jo, Lorient Du hade kunnat välja en jurist från Groix. Men nej då, du var tvungen att åka till fastlandet, till kontinenten. Ta färjan över utan att säga något till mig. Det var när du fortfarande var oberoende av andra, fri att röra dig som du ville, vid dina sinnens fulla bruk. När du fortfarande kom ihåg att vi älskade varandra.

Jag har aldrig tvivlat på att du älskar mig och våra barn. Du och barnen har alltid stått varandra otroligt nära. Jag har aldrig lagt mig i er relation, jag har inte haft något med den att göra.

Du tog hand om barnen medan jag arbetade för att ha råd med lägenheten, skolorna, studierna, tandställningarna, glasögonen, musiklektionerna, specialundervisningen i matematik, seglarlägren, de rätta kläderna, datorerna. En dag bekände jag för dig att skulden jag kände gentemot Sarah fick mig att tycka om henne mer än Cyrian. Det fick dig att explodera. ... 30 ...

2 november

– Sarah är fantastisk! Hon är en sprudlande och stark person och hon kommer att leva ett lyckligt liv!

Jag blir ledsen varje gång jag tänker på idioten till AT-läkare som sa: ”Er dotters sjukdom är inte ärftlig, men ofta kan det finnas något i släkten som spelar in. Vill ni veta från vilken sida det kommer?”

– Nej! svarade vi med en röst, för att kunna bära bördan tillsammans.

Sedan du gick bort är allt mörkt, Lou. Det finns inga anti­ depressiva mediciner, inga psykologer i världen som kan få dig att komma tillbaka. Jag älskade vårt liv tillsammans. Det liv som nu väntar får mig att vilja kräkas. Det är som att jag vid varje måltid kommer att serveras blomkålsgratängen som jag avskydde som barn.

I förrgår efter begravningen gick en procession från kyrkan till din viloplats. I dag går en annan för alla döda, från kyrkan till minnesmonumentet över sjömännen som omkommit till havs. Jag tänker inte delta i år. Etiketten säger att ett nygift par ska placeras bredvid varandra vid bordet under det första året.

När man är nybliven änkling ägnar man sig bara åt sin egen saknad.

– Jag beklagar sorgen, doktorn.

Den unge juristen har ett fast handslag och ett d ­ eltagande tonfall. Egentligen är hans kontor stängt i dag, eftersom det är klämdag. Men både C ­ yrian och Sarah måste åka tillbaka till Paris och jobba i morgon, så han har gått med på att ta emot ... 31 ...

mellan himmel och lou

oss ändå. Över axlarna har jag en randig, brandgul tröja.

Juristen känner inte oss. Allt han ser är en storvuxen man från Groix med håret på ända, en lustig näsa och en orange tröja. Sonen som är en kopia av pappan, fast i en snobbig Paris­version. Den korrekta svärdottern med morotsfärgad page. Den vackra, blonda dottern som går med käpp.

Sedan du flytt fältet vet Cyrian inte riktigt hur han ska bete sig omkring mig. Sarah är inte lika känslig av sig. Om någon uppför sig konstigt för att hon sitter i rullstol provocerar hon dem genom att viska: ”Jag är en sjöjungfru, jag har en lång fiskstjärt i stället för ben.”

– Tack, pappa uppskattar verkligen att …, säger Cyrian till juristen.

Jag måste visa vem som bestämmer på en gång, annars är det kört. Han kommer att försöka ta min plats och jag kommer inte ha något annat val än att flytta till första bästa äldreboende.

– Jag har blivit änkling, inte dement, Cyrian. Det är din mamma som har gett sig av, jag är fortfarande kvar. Du behöver inte föra min talan, är det förstått?

Cyrian tiger och tar emot. Jag biter mig i tungan. Varför sa jag att du ”gett dig av”? För mitt inre ser jag dig i din sommarklänning, dina långa, solbrända ben, dina underbara bröst, dina fylliga läppar. Gamla damer dör, kvinnor ger sig av. Du har gett dig av, Lou. Och du lämnade mig med ett brustet hjärta.

... 32 ...

2 november

Juristen harklar sig. Han är klädd i snygga jeans och en tröja med en krokodil på bröstet. Han liknar dina systersöner på slottet. Din pappa förlät mig aldrig för att jag tog med dig till min ö och isolerade dig från omvärlden. Trots att han var hälsan själv föll han en dag plötsligt bara ihop, ensam i slottsparken framför sina svanar och vallgravar. Han hade försökt övertala oss att flytta in på slottet. Om jag hade varit där skulle jag kanske ha kunnat rädda honom.

Juristen pratar med snobbig Parisaccent. Jag brukade lägga mig till med samma accent när jag arbetade som läkare i Paris, det hade en lugnande effekt på patienterna. Men jag drömmer på bred Groixdialekt. Det var du som upptäckte det, eftersom jag pratar i sömnen.

– Den avlidna har testamenterat sin del av lägenheten på boulevard Montparnasse till sin make, kungör han högtidligt.

Sin del av huset på Groix efterlämnar hon till sina två barn.

Det var ett beslut som vi fattade gemensamt, för att få Cyrian och Sarah att tillbringa mer tid här. Huset är tillräckligt stort för att vi ska kunna vara där alla samtidigt och jag kommer att ta hand om all skötsel som krävs.

– Nu kommer jag att läsa upp den avlidnas yttersta vilja, fortsätter juristen.

Cyrian och Albane sitter på helspänn. Sarah är djupt nedsjunken i sin stol, med Federico och Giulietta på vartdera armstödet. Juristen gjorde en förvånad min när han fick syn på hennes tatueringar.

– ”Jo, Cyrian, Sarah, jag vill att ni ska hålla ihop, hålla fast ... 33 ...

mellan himmel och lou

vid våra traditioner och familjevärderingar. Fortsätt att träffas på Groix vid högtiderna.”

Våra barn nickar lydigt.

– Ni kommer inte att behöva vara ensam över jul och påsk, svärfar! utbrister Albane med ett teatralt tonfall.

Hon vägrar att säga du till mig.

– Okidoki, säger Sarah och blinkar med ena ögat åt mig.

– ”Jag vill att Pomme och Charlotte ska lära sig att göra … tchumpôt efter min väninna Lucettes recept?” läser juristen med en frågande ton.

Han uttalar ordet som det stavas, inte alls så som öborna uttalar det. Det är en kaka som innehåller mängder av smör och farinsocker. I jämförelse med den framstår smördegsbullen kouign amann som rena rama hälsokosten. Varje gång du har försökt baka tchumpôt har du misslyckats.

– Albane har gått en matlagningskurs hos en känd kock, säger Cyrian. Hon kan lära Charlotte hur man gör.

Jag tycker synd om den här kända kocken som har fått stå ut med min svärdotter. En tchumpôt innehåller socker och kärlek – matlagningskurserna för deprimerade parisiskor innehåller varken det ena eller det andra.

Juristen ger mig en konstig blick. Mitt leende stelnar. Hjärtat börjar slå dubbla slag. Jag lägger diskret vänster pekfinger och långfinger på höger handled för att kontrollera pulsen.

Den är hög, men jag har inga känningar i bröstet. Synd. Att få en hjärtinfarkt hos juristen, det skulle vara något! Det skulle säkert bli en notis om det i dagstidningarna Ouest France och ... 34 ...

2 november

Le Télégramme. Cyrian och Sarah är här, jag skulle kunna kola vippen och få det överstökat. Förr i tiden satte man en lerpipa mellan tänderna på de döende. När personen tagit sitt sista andetag slappnade musklerna i underkäken av och då föll pipan i golvet och krossades. Jag öppnar munnen som om jag släppte taget om en osynlig pipa. Sarah lägger märke till det.

Juristens blick oroar mig. Jag känner dig, du har gillrat en fälla.

– Den avlidna har gjort ett specialtillägg till testamentet som gäller er, doktorn, med ett tillhörande legat.

Jag visste väl det! Vad är det du vill att jag ska göra, Lou? Hoppa bungyjump från högsta klippan i Port-Saint-Nicolas?

Klättra upp i klocktornet på kyrkan och plocka ned tonfisken?

Måla hela äldreboendet rött med blå prickar? Jag känner på mig att det kommer vara något befängt.

– Första stycket ska läsas upp för er allihopa.

Han gör en konstpaus, samlar sig. Man skulle kunna missta honom för en programledare för någon dokusåpa.

– ”Till min make, Jo.” Jag skruvar på mig, blir generad av att höra den här snor­ valpen läsa upp dina ord.

– ”Vi älskade varandra förbaskat mycket.”

Du börjar med att ställa dig in hos mig. Jag spänner mig.

Min instinkt säger att det kommer att komma en smäll.

– ”Trots det så svek du mig, min älskade.”

Jag tappar andan. Vad är det här för skämt? Jag har alltid varit lycklig med dig, men visst – jag har tittat åt andra kvinnor.

Vissa av dem har jag fantiserat om. Åtrått. Men jag har aldrig ... 35 ...

mellan himmel och lou

någonsin varit otrogen mot dig. Och om jag ska tro på historierna som mina kompisar berättar är jag en utdöende art. En förälskad dinosaurie.

Cyrian ger mig en mördande blick. Albane tittar på mig med avsmak. Sarah är förvånad. Pomme och Charlotte är säkert i full färd med att ha ihjäl varandra hemma på ön.

– Dumheter! säger jag med ett ansträngt leende.

Juristen håller upp en hand.

– Låt mig läsa klart. ”Du har ljugit för mig, men jag förlåter dig. Jag vill inte att våra barn ska få höra mer än så. Det här angår bara dig och mig. Nu ska de lämna rummet. Det som följer är bara ämnat för dina öron, Jo.” Juristen pekar mot dörren. Cyrian reser sig, vänder mig ryggen och går mot dörren. Albane följer efter honom och tittar på mig som om jag vore ett ruttet ostron på en skaldjursplatå.

Sarah reser sig och stöter med flit till mig med käppen. Jag är så arg att jag skakar. Och samtidigt vill jag skratta – av alla dina dåliga skämt tar det här priset. Det är uruselt, Lou. Bedrövligt.

Men det är du som får sista skrattet. Grattis, du vinner. Och nu då, vad vill du att jag ska göra för att övertyga dem om att det inte stämmer?

– ”Det som följer är bara ämnat för dina stora öron”, fortsätter juristen utan att röra en min. ”Om du hör de här orden betyder det att jag har gått bort före dig. Det är alltså sant som de säger; människor med Dumboöron lever längre. Jag visste väl det!” ... 36 ...

2 november

Du har verkligen kass humor, Lou. – ”Du är förvånad och förbannad. Jag är inte arg på dig, Jo. Men du bröt ditt löfte till mig. Jag tänker därför ge dig ett delikat uppdrag. Det är ditt straff.”

Du skämtar inte? Du tror alltså på riktigt att jag har varit otrogen mot dig? Hade du börjat bli förvirrad redan när du åkte för att träffa juristen? Om jag hade vetat det hade jag gladeligen gett mig hän. De där tjejerna som passade våra vänners barnbarn var skitsnygga. Den svenska turisten också, vars cykeldäck jag lagade. Jag hade mina chanser. Jag borde ha varit otrogen, då hade jag åtminstone inte suttit här oskyldigt anklagad, min älskling.

– ”Det här är uppdraget som åligger dig, min vanilj”, fortsätter juristen. Vanilj?

– Det är ett smeknamn. Fortsätt.

– ”Jag vill att våra barn ska vara lyckliga. Du har aldrig brytt dig om dem. Du var en fantastisk älskare, en underbar make, men en frånvarande far. Din far och din farfar gav sig ut på sjön och du har gjort precis samma sak. Dina förfäder vigde sina liv åt havet, själv vigde du ditt liv åt sjukhuset. Våra barn har klarat sig bra yrkesmässigt, men de är inte lyckliga. Att juristen läser upp det här brevet för dig i dag betyder att jag inte längre kan göra något för dem. Det är upp till dig nu. Cyrian är gift och har barn, Sarah är fri som en fågel. Men ingen av dem vet något om kärlek. Du har lyckats väcka patienter med hjärtstillestånd till liv. Jag ber dig nu att väcka glädjen till liv hos två unga vuxna som bär ditt namn. Du har fria händer. ... 37 ...

mellan himmel och lou

Glädje smittar. När uppdraget är utfört väntar en belöning.”

Vad är det här för fars, Lou? Juristen fortsätter obevekligt: – ”Cyrian och Sarah får inte veta någonting. Jag förbjuder dig att säga något till dem. Du får heller inte säga något till 7:e-gänget. Det är inget mission impossible. Du får ta så lång tid på dig som du behöver, men du måste ge det minst två månader. Ingen känner till ditt uppdrag. Det här brevet kommer inte att självförstöras.”

Juristen tittar upp.

– Det är en referens till en film med Tom Cruise.

– Nej, inte alls, det är en referens till en tv-serie med Peter Graves och Barbara Bain. Den sändes på 60-talet. Ni var inte född då.

– Förstår ni vad som åsyftas med 7:e-gänget?

Jag nickar.

– Vad är belöningen som väntar när uppdraget är utfört?

– Er hustru har skrivit ett brev till er och era barn. Jag ­kommer att överlämna det när ni har slutfört uppdraget som ålagts er.

– Ge mig det nu! vrålar jag. Sarah och Cyrian är vuxna. De bor femtio mil från Groix, de lever sina liv så som de själva har valt. Lou var sjuk, det är sjukdomen som gav henne den här absurda idén. Jag är läkare, jag vet vad jag pratar om. Ni är jurist, hur skulle ni kunna bedöma om någon är lycklig eller inte.

– Min uppgift är att se till att den avlidnas yttersta vilja uppfylls, doktorn. Jag kommer inte att lägga mig i hur ni gör det. ... 38 ...

2 november

– Och vem är det som ska bedöma det då?

– Jag frågade henne samma sak. Hon svarade att hon litade på er.

– Trots att hon anklagar mig för att ha svikit henne?

Juristen rycker på axlarna.

– I mitt yrke får man se det mesta, säger han krasst. Det här testamentet är vettigare än många andra jag har sett. Om ni innerst inne anser att era barn är lyckliga, återkom då om två månader så får ni bryta förseglingen och läsa brevet. Jag önskar er all lycka, doktorn.

Han reser sig för att markera att det är dags att avsluta mötet. Han ska åka hem till sig och ta vara på det som är kvar av klämdagen, som jag har förstört. Själv måste jag gå ut och möta våra barn.

– Vänta lite! Ni sa något om en försegling. Är kuvertet förslutet med ett sigill?

– Det finns inte något kuvert.

Juristen drar ut en låda i skrivbordet och tar upp en liten flaska som han ställer framför mig. Korken är försluten med vax. Etiketten har skrapats av, de två sista bokstäverna av märket saknas. ”Champagne Merci” står det. Flaskan innehåller två hopvikta papper. Jag känner igen den. Senast jag såg den var en sommarkväll, på årets längsta dag. Jag hade fortfarande fullt upp med mitt jobb som överläkare, Pomme var bara några månader gammal …