Provläs "När isarna smälter"

NÄR ISARNA SMÄLTER är ett häpnadsväckande äventyr med en stor portion värme, absurd humor och suverän berättarglädje. ÖVERSÄTTNING FRÅN FRANSKA:

Karin Lidén

”En före detta funkartist omskolar sig till slaktare, förälskar sig i en uppstoppad kejsarpingvin och tjänar pengar på isberg: välkommen till Joël Baqués lysande, galna och rörande roman.”

LES INROCKUPTIBLES

© Pa s c a l Lefo u i l l é

LES INROCKUPTIBLES

När isarna smälter

När Louis till slut återvänder till Toulons hamn gör han det uppflugen på ett gigantiskt isberg, ditfraktat för en hisnande summa av ett företag som tillverkar dryck av smält polaris. På något obegripligt sätt – och högst motvilligt – har han under resans gång förvandlats till en världskänd miljökämpe och symbol för kampen mot global uppvärmning.

JOËL BAQUÉ

I ETT LITET HÖRN AV EN LOPPMARKNAD får den tystlåtne änklingen Louis syn på en magnifik uppstoppad kejsarpingvin och faller pladask. Det är kärlek vid första ögonkastet och snart har Louis förvandlat sin vind till ett islandskap för ett helt dream team av uppstoppade pingviner. Det nya intresset tar honom med på en resa till pingvinernas hemland Antarktis och fyller hans stillsamma pensionärsliv med nytt innehåll och energi.

”En av de 25 bästa böckerna i år.”

JOËL BAQUÉ bor i Nice och har arbetat som polis i många år samtidigt som han skrev böcker på kvällstid. När isarna smälter är hans åttonde roman och den första som utkommer i svensk översättning.

Guldkorn ur den samtida franskspråkiga litteraturen WWW.SEKWA.SE

ISBN: 9789188697608

ROMAN SEKWA_NÄRISARNASMÄLTER_OMSLAG4.indd 3,5

2018-10-23 13:49

Joël Baqué

När isarna smälter Översättning: Karin Lidén

JOËL BAQUÉ, NÄR ISARNA SMÄLTER Originalets titel: La fonte des glaces Copyright © P.O.L éditeur, 2017 Translation copyright © 2018 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Översättning: Karin Lidén omslag: Johan Isaksson omslagsfoto: © Graham Barwell/Charles Barwell författarporträtt: © Pascal Lefouillé typografi och form: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2018 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-88697-60-8 Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se

L ou i s ta r e mot muggen med kaffe och tackar Ivaluardjuk. De är ensamma, han och hans ordkarga guide, mitt i den frusna oändligheten. Till närmaste bebodda plats är det flera timmar med snöskoter. Ivaluardjuk låter sin gäst hämta sig efter sin vanvettiga irrfärd. Inuiten känner till polaröknens effekt på främlingar komna från trakter där skyarna rör sig och växtligheten inte gömmer sig under jorden för att överleva, där vattnet rinner i full frihet. Här finns endast packisen, en kyrkogård där havets uråldriga rörelser har stelnat till isberg varifrån ingen rovfågel flyger upp, där ingen gems skuttar, ingen bäck söker sin fåra. Men denne man är den första av hans turister som har låtit sig förtrollas av sången från en issiren, förföras av en av dessa varelser som kallar på resenärerna för att föra dem till den vita döden, tänker Ivaluardjuk medan han ser honom dricka sitt 7

joël baqu é

kaffe. Utsträckt på sängen i gäststugan kommer Louis undan för undan till sans. Han försöker förstå vad som hände med honom, hur han kunde göra något så vansinnigt trots den uppenbara risken, trots sin vana att följa alla säkerhetsföreskrifter till punkt och pricka. Han kommer ihåg att han startade snöskotern och gled iväg som i en vakendröm.

Trots den oerhörda kylan hade han fortsatt framåt som i trans, förlorad i sina tankar och sedan bara borta, förlorad i en rymd utan landmärken. Horisonten var en lödrand mellan himmel och is. Mycket snart hade svärmar av vita flugor anfallit honom och han försökte förgäves vifta undan dem med ena handen, medan den andra höll hårt om styret.

Men i Antarktis finns det varken polarflugor eller albinoflugor. Svärmarna är flagor av rimfrost, sticken kommer från kylan. Efter att ha förlorat kontrollen över fordonet hade han rest sig upp för att stå emot byarna som plötsligt kastade sig över honom som om hans orörlighet hade förvandlat honom till ett byte. Det var så Ivaluardjuk hade funnit honom, en snögubbe av kött och blod, förvirrad och på väg att försvinna bort för alltid.

Louis huvudvärk håller på att ge med sig, men han har svårt för att koncentrera sig och anstränger sig för att återkalla 8

nä r i sarna sm ä lte r

bilderna av de afrikanska landskapen som hade dykt upp inom honom under den riskfyllda färden; det var hans försök att vifta undan snöflingorna som fört honom tillbaka till barndomen i Afrika då hans lilla hand försökte jaga bort flugorna som anföll honom när han trampade på sin trehjuling. Louis var nämligen avlad på afrikansk mark av sin mamma från Carcassonne och sin pappa kamreren. Hans liv före livet omgavs av dubbel värme: moderns (mjuk och våt) och Afrikas (het och starkt förknippad med flugor).

Den spända huden på moderns mage filtrerade lejonens avlägsna rytanden men tjänade som resonanslåda för flugorna som klev omkring på dess rundning. Om han, märkt av dessa tidiga upplevelser, hade blivit författare, skulle hans första bok ha fått titeln Mina första afrikanska intryck, och varit en översättning av en text skriven med flugfötter.

Hans far var kamrer vid den stora bananplantagen intill vilken han en dag när han var ledig blev trampad av en elefant som han just hade fotograferat och som hans brandgula cyklistdress hade irriterat. I trakter där dammet skänker samma nyans åt såväl levande varelser som döda ting har det sina risker att störa harmonin med alltför häftiga färger eller rörelser som visar att man inte har assimilerats 9

joël baqué

av Afrika, att man har förblivit en främling. Bilden, tagen alldeles innan elefanten gick till anfall, visar en stor hanne med vitt utspärrade öron, något som borde ha fått kamreren att avstå från att ta bilden, för en elefant visar sina öron av samma skäl som en hund sina tänder och en affärsman sitt leende. Men i stället hade han, trogen sin professionella noggrannhet, omsorgsfullt ställt in kameran och pressat ner avtryckaren bara sekunder innan han krossades av djuret.

Den som gapar över mycket, lär hans änka inte ha kunnat låta bli att viska vid den tillplattade kroppen. Återkommen till Carcassonne hade änkan stoppat ner fotografiet av mördarelefanten i en gammal kakburk från Bretagne. Han var den sista varelsen som sett hennes make i livet och den förste, må vara förblindad av ilska, att ha sett honom död. Fotot låg och gulnade tillsammans med brev med lutande skrift på lavendelparfymerat papper, vykort vars vänligt konventionella fraser böljade under inverkan av en havsbris eller en lantlig vindpust, och familjefoton med vansinnigt stirrande blickar. Där vilade elefanten i åtskilliga år tills en dag när det rådde värmebölja och flugsvärmarna gjorde ett massivt anfall över Carcassonnes ringmur, invaderade staden och trängde in i varje hus och varje 10

nä r i sarna sm ä lte r

lägenhet. Upphetsade av värmen, surrande i rasande attacker, fick flugorna änkan att minnas Afrika och den svåra anpassningsperioden mellan två slags främlingskap, det ena, ömt internaliserat, gav emellanåt ifrån sig förtjusande små sparkar, det andra tog sig alla möjliga uttryck i former, ljud och dofter, och båda kom hennes drömmerier att gestalta sig på nya sätt. Sittande vid fönstret för att snappa åt sig en gnutta luft lät hon sig uppfyllas av bilder från denna tid som tagit sin början med Louis födelse och ändats med kamrerens död. Minut efter minut svävade hon i ett slags avstannad tid medan hon, utan att egentligen se det, stirrade på flugpappret vars yta var ömsom slät och gul, ömsom svart och knottrig. Väckt ur sina drömmerier av att en fet fluga kraschlandade mitt mellan ögonen på henne, reste hon sig, öppnade ett skåp och började rota bland skokrämstuber, en förpackning med rengöringssvampar med mörkgrön ovansida, en kartong med stearinljus, en förlängningssladd, en kasserad tryckkokare, innan hon hittade burken med bretonska kakor avbildade på det emaljerade locket mot bakgrund av en klippig kust. Med en värmeslapp hand tog hon fram fotografiet där de stora öronen på den som förorsakat hennes änkestånd inte hade åldrats det allra minsta. Hon drog undan gardinerna som var fördragna för att stänga ute 11

joël baqué

värmen och flugorna. Alltmedan hon med en på grund av långsamheten nästan vänlig rörelse schasade undan insekterna granskade hon tankfullt elefanten som halats fram i ljuset efter år av påtvingad isolering. Hon kände ingen harm mot djuret som ju bara varit ett ödets verktyg. Med sin objektiva blick, fri från den bitterhet som förvanskar verkligheten, uppfattade hon tjockhudingens skönhet, men också bildens perfekta komposition, den oklanderliga inställningen, och hon kände ömhet vid tanken på att kamreren in i det sista hade gett prov på noggrannhet och fattning. Elefanten hade krossat honom, men den hade inte fått honom att vackla. Med ett litet styng i hjärtat och ett småleende på läpparna mindes hon den lika gammalmodiga som metodiska kur som han hade gjort henne. Hon kom ihåg den där sidan ur ett anteckningsblock som hon hade hittat av en slump. Den var uppdelad i två spalter med varsin rubrik: ”För” och ”Emot”. Friaren hade upprättat listor över de goda respektive dåliga egenskaperna hos den unga kvinnan som han tänkte investera sin framtid i. Kolumnen ”För” vann med råge över den andra. Det var både barnsligt och rörande, dumt och odrägligt. Den där listan sade mer om den som upprättat den än om den som blivit uppdelad i ett tjugotal brister och förtjänster.

12

nä r i sarna sm ä lte r

Två flugor satte sig på det ena elefantörat som var så skickligt fotograferat att änkan tyckte sig se det röra sig för att jaga bort insekterna. Från andra sidan väggen annonserade gälla ljud att ett intergalaktiskt rymdskepp närmade sig.

Hon bedömde det som att Louis nu vid sju års ålder kunde konfronteras med den svarta blicken hos den som med ett enda kliv hade skapat en änka och en faderlös gosse. Efter att ha ställt in sin farkost på autopilot enligt instruktioner från moderskeppet, teleporterade den lilla pojken sig till vardagsrummet och kastade ett öga på djuret. Han fastlade att elefanten var från Afrika och inte från Asien eftersom den hade stora öron, och sedan stack han tillbaka för att ta livet av utomjordingarna. Änkan hann inte förklara sambandet mellan elefantfotot och fotografiet vars glas samlade damm på ett pelarbord intill. Det föreställde kamreren i samma ögonblick som han satte sin högerfot på afrikansk jord medan den vänstra fortfarande hade kontakt med det räfflade stålet i Boeing-planets landgång. Bilden var resultatet av en iscensättning gjord efter det att samtliga passagerare, kamreren och hans hustru inräknade, hade lämnat planet.

Det första steget, det egentliga, försvann bland ett femtiotal andra resenärers och blev alltså inte sparat till eftervärlden, men fanns likväl magnifikt återskapat med sin dubbla 13

joël baqué

symbolik, förevigat av en sympatisk flygvärdinna. Det var ett litet steg för kamreren, men ett stort steg för bananplantagen som kom att återvinna sin ekonomiska balans tack vare ackuratessen hos denne man vars öde skulle bli att dö under en tjockhudings fot. Det var på detta sätt som statistiken vände sig mot en av sina egna tillbedjare, likt en Kristusfigur som lösgör sig från ett maskstunget krucifix och krossar en präst. Änkan tyckte om fotografiet från deras ankomst till Afrika, där den lille Louis nästa år såg dagens ljus, liksom för att avlösa sin bortgångne far. Kamreren, en annars stillsam och ganska dyster man, log strålande på bilden, utan att man kunde avgöra om leendet hade samband med denna början på hans nya liv eller om hans ansiktsdrag förvreds på grund av det bländande afrikanska ljuset, eller om det rentav var en irriterad grimas orsakad av hans frus iscensättning som nu lät de andra passagerarna hinna före till bagageutlämningen och sedan till taxikön. Kamreren visste, tack vare sina förberedande guideboksstudier, att det var ont om taxibilar och han fruktade att taxametrarna, om nu sådana fanns, snarare lydde under lagen om fluktuerande efterfrågan än under den gamla hederliga newtonska förutsägbarheten. Kanske tröstade han sig vid dessa tillfällen då 14

nä r i sarna sm ä lte r

han gav vika för sin hustrus infall med tanken att han var på det klara med hennes överdrivna känslosamhet (antecknad under rubriken ”Emot” i hans föräktenskapliga sammanställning) och att det inte rörde sig om någon riskabel brist på klarsyn hos honom, utan på vanlig mänsklig ofullkomlighet. Ja, helt säkert skulle de bli tvungna att vänta tills en taxibil kom tillbaka, och kamreren anade att den afrikanska tiden hade en förarglig tendens att förlänga sig under inflytande av en alltför stark värme. Leendet förblev alltså svårtolkat och änkan uppskattade osäkerheten som lät henne se flera män där det egentligen bara fanns en enda kamrer. Måhända hade hon föredragit en lite muntrare make, men hon förstod att trycket från siffrorna kunde förändra det stoff en man var gjord av, styvstärka honom och lägga band på hans allra mest intima och till och med amorösa åtbörder till den grad att han underkastade dem en strikt veckoplanering. Räknandet gjorde bara halt kvällen före en weekend samt lördag kväll, även om det kunde få lov att avbryta sig också mitt i veckan, för den unga frun var ganska så duktig på att styra sin man mot områden där kamrersplikten gav vika för den äktenskapliga. Louis var dock, statistiskt sett, ett weekendbarn.

15

Det var ba ra två år efter det att han hade smashat den sista utomjordingsfarkosten på golvkaklet i sitt rum och sedan blivit mästare i konsten att skingra arméer från Venus, som Louis blev utsatt för hårda förhör på rasterna. Han började då intressera sig för sin far som han bara kände till svävande i steget mellan en Boeing och Afrikas jord. Änkan kunde äntligen berätta om elefantfotot och anledningen till att de hade återvänt till Frankrike och oturen som hade drabbat dem. Först var det konkursen för däckföretaget Pneus Sud-Ouest där kamreren hade planerat att avsluta sin karriär som ekonomichef men som en eldsvåda hade förvandlat till ett svart rökmoln som förpestade luften i omgivningen under flera dagar. På denna katastrof följde nästa, än mer dramatisk, i form av det olycksaliga mötet mellan hans far och världens största däggdjur – på marken, 16

nä r i sarna sm ä lte r

preciserade änkan. Hunnen så här långt i sin berättelse försummade hon inte att påpeka för Louis – för att han skulle lära sig det och som en postum hyllning till kamreren som fäste stor vikt vid exakthet – att valen också är ett däggdjur.

När hans förhoppningar om en karriär vid Pneus SudOuest hade gått upp i rök, hade kamreren länge och väl övervägt för- och nackdelarna med ett oväntat erbjudande om anställning vid Elfenbenskustens största bananplantage. Tillfället var lockande, men han tvekade inför exilen i ett okänt land, och han ägnade en sida i sin anteckningsbok åt diverse ”för” och en annan åt alla ”emot”. Han studerade bananen ingående och upptäckte en frukt som var lika underskattad som den var välbekant i sin mest spridda variant, nämligen sorten Cavendish. Cavendishbananen var otvivelaktigt frukten av en lyckad globalisering. Siffrornas universalitet och uttrycket vända sig mot världen var det som övertygade honom att ge sig in i bananbranschen. Hans fru hade inga invändningar, hon blev till och med glatt överraskad av att upptäcka en liten äventyrlig böjelse hos sin make. När han väl hade fattat sitt beslut, åt kamreren sina bananer med största respekt, medveten om de betydande siffror som, på samma sätt som ett kommatecken ger form och mening åt en fras, deras nymånformade silhuett sammanfattade.

17

joël baqué

Denna fulländning i linjen, osynlig för vanliga dödliga, blev för honom en mäktig erotisk-aritmetisk symbol. Kamreren trodde på siffror, inte på ödet (han hade inte fel: vem hade kunnat tro på ett öde som hans eller hans efterlämnade sons?), och han började tro på bananer som han hade trott på bildäck. Inte med brinnande tro, det passade inte hans temperament, men med en allvarlig, välunderrättad tro, insatt i sitt sammanhang och statistiskt underbyggd. Han skulle ha blivit förtjust över att få veta att bananen och människan till fyrtio procent har likadana gener! Därefter skulle han inte rätt och slätt ha ätit bananer, utan ha inkorporerat den avlägsna kusinen som när man tar nattvarden, förenat dess kött med sitt kött med den lätta upphetsningen över att sånär begå en kannibalistisk handling, så futtiga skulle de övriga sextio procenten ha tyckts honom vara: förmågan att spela fotbollsspel eller torka disk, döda en mygga eller byta batterier i en miniräknare.

Han skalade långsamt och respektfullt sin banan medan han beundrade dess mjuka kurva och med fingertopparna avtäckte det fasta, gradvis mjuknande köttet vars successiva blottande gör den till frukternas oomtvistliga strippa. Sittande tillsammans med sin fru och några grannar på verandan till deras lilla hus under nattliga afrikanska timmar 18

nä r i sarna sm ä lte r

avbrutna av de små djurens skrik när de blev dödade av större eller vildare djur, älskade han att lägga ut texten om bananens betydelse för landets ekonomi liksom för så gott som hela mänskligheten som för en blygsam penning när som helst på dagen kunde förtära dessa ytterst lättsmälta kalorier utan att kladda ner fingrarna, utan besvär med vare sig rinnande saft eller krångligt skalande. Ack, suckade han vid sådana avslappnade stunder, efter några glas bananlikör, om allt kunde vara som Cavendishen: enkel att producera, transportera, köpa hem, skala, konsumera och smälta! Om allt vore lika enkelt att älska! tillfogade han ibland utan att märka den lätt rynkade pannan som orden förorsakade hos hans hustru. Han frågade sig hur han hade kunnat älska däckbranschen, den som är så förknippad med motorernas och krigens raseri, för till och med när de har kasserats kantar däcken racerbanor och checkpoints vaktade av män i kamouflageuniformer.

Mammans berättartalang kom att impregnera Louis med detta ode till bananen och dess främjande av mänsklighetens bästa. Varje kväll lät hon honom färdas på ett hav av ord, omgiven av ett vitt myggnät som av ett segel vid högan mast. Detta frammanande av fjärran länder bidrog med all 19

joël baqué

säkerhet till det sagolika öde som blev Louis, denne Louis som vissa människor efter hans död skulle komma att kalla Saint-Louis och framställa som en gammal vis man med trött blick, sittande under en bananplanta. Än i dag tvistar hans levnadstecknare om vilken betydelse man ska tillmäta moderns inflytande på det extraordinära öde som blev hans och som han, lika lite som fadern, hade kunnat föreställa sig.

Trots fotografiet och den moderliga röstens ömma tonfall då hon berättade sagan om kamreren för honom, tvivlade lille Louis länge på att en far kunde ha varit upphov till halva hans existens. Han kände bara till den moderliga hälften, den som ömt skulle följa honom till dess att hon gick bort under mer ordinära former än att bli dödad av en elefant, men inte mindre dramatiska. Det tog lång tid innan han förstod djupet i talesättet som hans mor tyckte om att citera medan han sjönk in i en slummer befolkad av baobabträd och mångfärgade fåglar: det krävs en hel by för att uppfostra ett barn (Afrika är rikt på byar, barn och ordspråk).

Barnsjukdomar och andra oundvikliga stadier gav sitt bidrag av besvärligheter till mamman som förblivit ensamstående, om inte en otröstlig änka så väl en alltför upptagen kvinna för att ha plats för en man i det kretslopp där lille Louis graviterade ensam, en liten planet stor nog att fylla 20

nä r i sarna sm ä lte r

modershimlen. Barnet visade sig vara begåvat med en gedigen praktisk läggning, vilket hon hade känt på sig när hon såg honom hellre döda utomjordingar än läsa Jules Verneböckerna som han hade fått när han fyllde tolv. Hon var rädd att lille Louis skulle bli konstig av alltför mycket utomjordingsjagande. Hon kände stöd post mortem från kamreren i sitt avståndstagande, men funderade ofta över motvilja till förändring, ett begrepp som hon stött på i en artikel av Laure Morrisset i lördagsbilagan till Carcassonneposten.

Som älskande mor ville hon varken vara motvillig eller förändra. Hon ville bara det bästa för sin son och att han skulle fortsätta att älska henne. Hon var rädd att den där motviljan till förändring skulle leda till att hon förlorade kontakten med lille Louis som var på god väg in i pubertetens löddriga malströmmar. Fast besluten att förbli öppen och förstående, bestämd men diplomatisk, intalade hon sig att en böjelse för att utrota fantasivarelser var den moderna och manliga versionen av hoppa hage som hon själv så flitigt hade praktiserat på sin tid. Men rubriken på en annan artikel i Carcassonneposten: ”Kan en tonåring låta bli att hata sina föräldrar?” chockade henne. Hon såg lille Louis uppslukas för alltid i en hormonell strömvirvel för att spottas ut som en oformlig kopia av sig själv. Hennes lilla pojke skulle jagas 21

joël baqué

ut ur sin egen kropp av en hatisk främling, en tonåring vars begynnande behåring skulle förstöra fjunet som hon tyckte så mycket om att smeka, aprikoshyn som hon fick behärska sig för att inte bita i, så frestande var den. Den där mjuka fjunmattan skulle obönhörligen ersättas av en sträv lav där finnar skulle poppa upp, desto äckligare som de skulle bli klämda i hemlighet. Och detta skulle inte vara det värsta som han hädanefter skulle dölja för sin mor, han som i sitt gamla liv med sin ljusa lilla röst (den skulle snart börja kraxa) brukade viska att hans hemligheter inte var några riktiga hemligheter förrän han hade berättat dem för henne!

Det var så rörande, och väldigt praktiskt. Ja, fjärilen skulle försvinna och ersättas av en gleshårig och gänglig larv som skulle klumpa ihop sig med andra likadana larver. Hon tänkte att om hon ställde in sig på det värsta så kunde det mildra chocken, hon skulle kanske till och med kunna uppskatta den nye lille Louis som säkert skulle vara otrevlig och retlig, men inte precis hela tiden. Hon skulle till och med finna sig i att han inte längre sa att han älskade henne, bara han inte skrek att han hatade henne.

Lille Louis utrotade hela kolonier med utomjordingar men han skulle inte ha kunnat göra en fluga förnär. Han älskade 22

nä r i sarna sm ä lte r

insekter och han brukade tillbringa timmar i sträck med att observera deras pyttesmå förflyttningar som får grässtrån att darra och försiktiga känselspröt och antenner att vibrera.

Som en respektfull iakttagare av livet i alla dess former lät han, neutral och uppmärksam, flugan sprattla i korsspindelns väntrum, getingen flyta på vattnet som den inte sticker (getingen är inte dum, den utdelar inga värjstötar i vatten).

Han förstod att spindelns grymhet inte rymde någon ondska utan att den bara följde sina instruktioner (man passerar inte över nätet utan lösenord) och han avstod från att sätta sig till doms över skatans tjuvaktighet, ugglans rovlystnad och giftblandarkonsten hos den vresiga huggormen som han visste att skilja från den beskedliga snoken. Han kände faunan men också floran och kunde namnet på både krollilja och harris. Regniga dagar lät sig lille Louis inte frestas av det massiva utbudet av feta sniglar vars orangeröda färg prickade Aude-traktens bruntonade landskap. Han föredrog den diskreta elegansen hos den lilla bourgognesnäckan med dess stilrena skal och vackra pärlgrå färg. Han tog på sig sina stövlar och gav sig ut på en fredlig safari efter snäckdjuret som han tyckte om att föreställa sig som en detektiv snokande på marken med sina båda periskop utfällda i en undersökning bedriven med största försiktighet, en 23

joël baqué

enbent varelse som avancerade söligt men lämnade ett glittrande spår.

Han studerade träd och blommor, frön som spreds av gadalou-vinden, en svag bris som drog genom dungarna.

Han tittade på mycket för att se allt, medan de vuxna, tänkte han, pratar mycket men får ingenting sagt. Han tyckte särskilt mycket om träskmarker och dammar, precis som han senare i livet skulle komma att älska hamnen i Toulon. Han lyssnade på paddornas rapande, beundrade trollsländornas flykt (trollsländor var dubbeldäckade foster), följde binas luftbroar mellan kupor och solrosor. Han smekte näckrosorna och sörjde över att inte kunna gå på det flytande golvet där den släta gröna grodan hoppade, den som var kommen ur ett svart och klibbigt yngel. Med lungorna fyllda av kåddoftande luft kände han sig svämma över av liv och kärlek till naturen och han anade inte att den Louis som han höll på att förvandlas till snart skulle låta sin känslighet få utlopp i häftig groove och att Chantal Garages långa ben skulle komma att slå ut gråhägerns. Senare i livet, utflyttad och vorden storstadsbo, skulle han med ett hugg i hjärtat betrakta stadens klena växtlighet och duvorna, dessa djurvärldens trista billighetsprodukter. Ömt älskad av sin mor låtsades han, för att ge lite krydda 24

nä r i sarna sm ä lte r

åt kärleksbubblan som han levde i, att han var ett misshandlat barn och började föra en dagbok som han döpte till ”Anteckningar om hugg och slag” och som lyckligtvis undgick hans mammas uppmärksamhet. Den skulle ha traumatiserat henne, för Laure Morrissets artiklar hade inte förberett henne på sonens sadistiskt anstrukna fantasi. Sida upp och sida ner frammanade lille Louis en värld av påhittade våldsamheter där kamreren återuppstod i form av familjetyrann. Han skrev att han hade fått ta emot örfilar så snart han hade uppnått en längd som tillät fadern att träffa hans kinder utan att behöva böja sig. Från fem års ålder kunde han örfilas bekvämt. Vid åtta års ålder nådde han rätt storlek för moderns räckvidd. På så vis örfilades han alltid i naturlig storlek. Hans far slog hårt, medan hans mamma behärskade örfilstekniken ”tur och retur”; faderns rytanden rungade under hans skallben, moderns skrik fick det att spricka, skulle den förfärade läsaren av de fruktansvärda bekännelserna ha upptäckt. Medan han strövade i de doftande pinjelunderna, med kinderna ännu varma av sin mammas kyssar och fickorna proppfulla med chokladbitar, föreställde han sig själv som ett stackars slaget barn, en martyriserad mottagare av familjens alla örfilar.

25

NÄR ISARNA SMÄLTER är ett häpnadsväckande äventyr med en stor portion värme, absurd humor och suverän berättarglädje. ÖVERSÄTTNING FRÅN FRANSKA:

Karin Lidén

”En före detta funkartist omskolar sig till slaktare, förälskar sig i en uppstoppad kejsarpingvin och tjänar pengar på isberg: välkommen till Joël Baqués lysande, galna och rörande roman.”

LES INROCKUPTIBLES

© Pa s c a l Lefo u i l l é

LES INROCKUPTIBLES

När isarna smälter

När Louis till slut återvänder till Toulons hamn gör han det uppflugen på ett gigantiskt isberg, ditfraktat för en hisnande summa av ett företag som tillverkar dryck av smält polaris. På något obegripligt sätt – och högst motvilligt – har han under resans gång förvandlats till en världskänd miljökämpe och symbol för kampen mot global uppvärmning.

JOËL BAQUÉ

I ETT LITET HÖRN AV EN LOPPMARKNAD får den tystlåtne änklingen Louis syn på en magnifik uppstoppad kejsarpingvin och faller pladask. Det är kärlek vid första ögonkastet och snart har Louis förvandlat sin vind till ett islandskap för ett helt dream team av uppstoppade pingviner. Det nya intresset tar honom med på en resa till pingvinernas hemland Antarktis och fyller hans stillsamma pensionärsliv med nytt innehåll och energi.

”En av de 25 bästa böckerna i år.”

JOËL BAQUÉ bor i Nice och har arbetat som polis i många år samtidigt som han skrev böcker på kvällstid. När isarna smälter är hans åttonde roman och den första som utkommer i svensk översättning.

Guldkorn ur den samtida franskspråkiga litteraturen WWW.SEKWA.SE

ISBN: 9789188697608

ROMAN SEKWA_NÄRISARNASMÄLTER_OMSLAG4.indd 3,5

2018-10-23 13:49