När dykaren lämnar sina kläder

NÄR DYKAREN L ÄMNAR SINA KL ÄDER

VENDELA VIDA

När dykaren lämnar sina kläder Översättning: Jan Hultman & Annika H. Löfvendahl

ROMAN

VENDELA VIDA, NÄR DYKAREN LÄMNAR SINA KLÄDER originalets titel: The diver’s clothes lie empty copyright © Vendela Vida, 2015 translation copyright © 2018 by Sekwa förlag Citatet på s. 7, hämtat ur Passionen enligt G.H. av Clarice Lispector, är översatt av Örjan Sjögren (Bokförlaget Tranan, 2005).

“Because the Night” by Bruce Springsteen and Patti Smith. Copyright © 1978 Bruce Springsteen (ASCAP). Reprinted by permission. International copyright secured. All rights reserved.

“People Have the Power.” Written by Patti Smith and Fred Smith © 1988 Druse Music Inc. and Stratium Music Inc. Used by permission. International copyright secured. All rights reserved.

“You Make Me Feel Like a Natural Woman.” Written by Carole King, Gerry Goffin, & Jerry Wexler © 1967 Screen Gems EMI Music Inc. All rights administered

by Sony/ATV Music Publishing LLC., 424 Church Street, Suite 1200, Nashville, TN 37219. All rights reserved. Used by permission. översättning: Jan Hultman & Annika H. Löfvendahl formgivning omslag: Olivia Mariette Borg omslagsillustration: Javier Mayoral författarporträtt: © Chloe Aftel typografi och form: Sebastian Gröndahl typsnitt: Arno Pro tryck: Nørhaven, Danmark 2018 Första upplagan, första tryckningen isbn 978-91-87917-47-9 ETTA, ett imprint under Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se

Denna civilisation kan man bara lämna om man har det som sin specialuppgift; en vetenskapsman har tillåtelse att göra det och en präst har lov. Men inte en kvinna som inte ens har en titel som ­garanti. Så jag flydde, jag flydde med en känsla av obehag.

Clarice Lispector, Passionen enligt G.H.

N

är du hittar din plats sneglar du på affärsmannen som sitter bredvid dig och konstaterar att han är ganska snygg. Det här är andra delen av din resa från Miami till Casablanca och den sträcka som tillryggalagts så här långt har dämpat de senaste två månadernas skräck. Vad skulle hindra dig från att börja prata med den här mannen, möjligen till och med beställa två vodka tonic med små citronklyftor, som flygvärdinnan placerar i plastmuggen med silvertång? Han är ungefär i din ålder, trettiotre, och precis som du verkar han resa ensam. Han har två dagstidningar i knäet, en på arabiska och en på engelska. Om ni kommer tillräckligt bra överens skulle ni kunna avnjuta en måltid tillsammans när ni kommer till Casablanca. Ni går och äter middag och sitter på mjuka broderade kuddar och äter couscous med händerna. Efteråt betraktar ni den märkliga geometrin hos en okänd skyline när ni tar er tillbaka till ett av era hotell. Är det inte så folk gör när de är ensamma och utomlands? ◆9◆

vendela vida

Men medan du sätter dig tillrätta på din plats bredvid affärsmannen säger han att han tänker sova hela vägen till Casablanca. Sedan blåser han med en avsevärd och pinsam ansträngning upp en nackkudde med sina smala läppar, lägger ett litet piller på sin utsträckta tunga och vänder sig bort från dig och mot det ovala fönstret där gardinen redan har dragits ner.

När planet lyfter börjar barn osvikligt att gråta och du bläddrar frånvarande i din guidebok om Marocko. Du läser: ”Det förs­ ta man bör göra när man anländer till Casablanca är att lämna ­Casablanca.” Förbannat. Du har redan bokat hotellrum där för tre nätter. Du borde vara irriterad på dig själv för att du inte läst guide­ boken innan du bokade och betalade för ditt rum, men ­istället riktar du din irritation mot guideboken för att den berättar att dina tre första dagar i Marocko kommer att vara bortkastade. Du stoppar ner boken djupt i ryggsäcken och tar fram din kamera. Den är några månader gammal och trots att du har använt den har du låtit den vara kvar i förpackningen tillsammans med instruktionsboken, som du ännu inte läst. Du bestämmer dig för att nu är ett bra tillfälle att göra det och få reda på hur du kan ladda ner fotografierna på din nyfödda systerdotter till din laptop. Du sätter på kameran – det är en Pentax, en proffskamera som är finare än du behöver – och betraktar ett foto av din systerdotter dagen hon föddes. Du känner tårarna stiga i ögonen och stänger av kameran.

Planet har ännu inte nått marschhöjd och bältesskylten har inte släckts, men det hindrar inte en kvinna med västerländskt utseende på andra sidan gången och två rader längre fram från att resa sig.

Hon är klädd i en klänning med höstlövsmönster, trots att det är vår, och hon tar ner sin väska från handbagageutrymmet. ­Sedan ◆ 10 ◆

sätter hon sig, lägger den i knäet, öppnar den, flyttar omkring några noggrant nerpackade klädesplagg till andra ställen i väskan och lyfter upp den i bagageutrymmet igen. En flygvärdinna närmar sig snabbt och påminner henne om att bältesskylten fortfarande är tänd. Kvinnan i höstklänning sitter i fem minuter men sedan kan hon inte hålla sig längre utan reser sig på nytt för att ta ner resväskan, lägger den i knäet, öppnar den och flyttar om kläderna innan hon lägger tillbaka den i facket ovanför sin plats.

Dina medpassagerare – varav hälften ser ut som turister och hälften som om de är marockaner på väg hem – får ögonkontakt med dig och med varandra och himlar med ögonen. Alla inser samtidigt att den här kvinnan lider av tvångssyndrom. När kvinnan i höstklänningen reser sig för tredje gången vänder sig passageraren framför henne, med glasögon och bok i handen, häftigt om och stirrar. Hon hör till en grupp med kvinnor som rest tillsammans med dig från Miami. Av deras Florida State University-tröjor och deras ungefärliga ålder att döma har du antagit att de gått på FSU tillsammans för nästan fyrtio år sedan och är på en återträffsresa.

Det är något bekant med den glasögonprydda kvinnan som nu har vänt sig om och tittar bakåt, och när era blickar möts för ett ögonblick får du en känsla av att hon kanske undrar om hon känner igen dig någonstans ifrån. Du får syn på kvinnans ena gymnastiksko, vänd ut mot gången – en ren, bullig, vit Reebok – och du minns genast var du såg henne senast. Ditt hjärta bultar så där som det gör när man fått för mycket koffein i sig. Du vänder bort blicken och koncentrerar dig på stolsryggen framför. Du fäller ner bordet och lutar huvudet mot det. Du vill inte att den här kvinnan ska känna igen dig, ställa frågor. ◆ 11 ◆

vendela vida

Du är noga med att inte kika ut i gången igen, oavsett hur många gånger kvinnan i höstklänningen reser sig och sätter sig igen, oavsett hur många gånger flygvärdinnan kommer nerför gången för att tala med henne och påminna henne om att hon måste sitta ner. Du beställer ett glas vin från en av dessa flygvärdinnor och du tar en sömntablett. Du vet att du inte borde blanda alkohol med tabletten men plötsligt är du rädd för att vara vaken och orolig under hela flygningen, att anlända till Casablanca och känna dig ovårdad och risig. Du sluter ögonen och tänker på sex, som du brukar göra när du har svårt att somna. Du ser glimtar av kroppsdelar och scener – en del har du sett på film och andra har du själv upplevt. Du tänker på den sololjedoftande pojken du kysste i en hängmatta på stranden när du var arton, mannen från Dubrovnik som följde med dig till en irländsk pub när du var tjugofem, en scen ur en italiensk film med Jack Nicholson och en utländsk skådespelerska vars namn du inte minns. Du tänker på en ateljéfest och på flickan med de gröna ögonen vars hand nuddade vid dina bröst. Hon såg sig om men du följde inte efter.

Inget av detta hjälper: du kan inte somna. Barnen på planet skriker, särskilt den lilla flickan på andra sidan gången som sitter i sin mammas knä. Hennes hår är flätat i flera flätor, omknutna med rosetter. Vanligtvis väcker flickor med flätor ömma känslor hos dig – de påminner dig om din egen barndom, om hur din mamma kom in i ditt rum varje morgon klockan sex och flätade ditt hår i två hårda flätor. Om ändarna knöt hon rosetter av korta bitar tjockt, fransigt garn, för det mesta röda eller gula för att matcha din skoluniform. Hon gjorde allt detta medan du sov, för hon var tvungen att vara på jobbet före sju. Även om borstningen eller fingrarnas ◆ 12 ◆

snabba rörelser väckte dig var du noga med att inte avslöja att du var vaken. Du visste att hon skulle bli ledsen över att ha berövat dig din sömn, så du blundade och låtsades ta sömnens långsamma andetag.

Du gick i en dyr flickskola på ett stipendium och det var inte många andra mammor som arbetade, så hon ville säga till de mammor som tittade (och de tittade alltid): Ja, vi är medelklass, ja, jag jobbar, men min dotter har inte blivit lidande för det – titta på hennes prydliga, hårda flätor. Av skäl som du aldrig förstod då fick din tvillingsyster inget stipendium till skolan och gick i vanlig skola i närheten av ert hyreshus. Inte för att du någonsin kommer att tycka synd om henne: hon var alltid sötare (ni är tvåäggstvillingar) och mer utåtriktad. Resultatet av den kombinationen innebar att hon oftare råkade i trubbel. Hon hade kortklippt hår även när det inte var modernt, men det var det oftast. Du, å andra sidan, hade flätor tills du gick i årskurs sju.

Flickan med flätorna på andra sidan gången i sin mammas knä väcker dig ur din slummer med jämna mellanrum med sina skrik, följda av mammans försök att tysta dem. Mamman är nästan mer högljudd när hon tröstar, som om hon försöker försäkra alla runt omkring: Hör bara, jag gör mitt bästa. Du kisar mot henne med en dömande blick, fast du vet att om du någonsin får egna barn kommer du att göra samma sak – du kommer att trösta alldeles för högljutt. Det var en sak du lade märke till på flickskolan: hälften av föräldraskapet består i att uppträda inför andra.

När planet påbörjar nedstigningen mot Casablanca samlar du ihop dina saker i ryggsäcken. Du måste ta dig ut ur planet utan att få kontakt med FSU-kvinnan i de vita, bulliga Reebokskorna. ◆ 13 ◆

vendela vida

­ ffärsmannen bredvid dig vaknar med fem snabba blinkningar.

A Han ler mot dig och du ler svagt tillbaka eftersom du är avundsjuk på att han har sovit. När planet landar kränger det åt vänster, sedan åt höger innan det hittar en rak linje. Dina medpassagerare brister ut i applåder. Dörren till cockpit är stängd, så de applåderar inte piloterna. De applåderar för att de fortfarande lever, för att de inte står i lågor på landningsbanan, för att de inte gick upp i rök över Atlanten. De spridda applåderna verkar vara en alltför dämpad hyllning till livet, så du väljer att inte applådera.

Nu när alla reser sig och väntar på att få gå av skriker barnen högt och föräldrarna har gett upp försöken att trösta dem. När dörrarna till flygplanet öppnas märks en påtaglig kollektiv rörelse framåt bland passagerarna. Alla som ännu inte har ställt sig upp reser sig.

Medan du samlar ihop dina saker – din blå resväska och din alldagliga svarta tygryggsäck som ingen lägger märke till, båda köpte du i går inför den här resan – är det någon från raden bakom din som försöker tränga sig före. Så här är det med flygresor: medpassagerare applåderar för att de inte har omkommit och sedan tränger de sig före dig så att de kan gå av några sekunder tidigare.

Till skillnad från kvinnorna på återföreningsresan behöver du inte vänta på incheckat bagage, så du kan gå förbi dem och vidare genom tullen. Det är meningen att någon ska hämta dig och du har fått veta att chauffören kommer att ha en skylt. Du ser honom direkt, en smal man i svarta jeans som håller en bit gulnat papper med ditt namn på. Han stavar ditt namn på franskt sätt; det är klart.

Du studerade franska på flickskolan eftersom en fransk arvtagerska hade grundat skolan och eleverna var tvungna att läsa franska. När du nu talar din ungdoms språk inser du att du minns ord som du ◆ 14 ◆

inte visste att du kunde och gör misstag som du omedelbart inser är misstag. Du frågar chauffören hur lång tid det tar att komma till hotellet (trettio minuter), hur vädret har varit (regnigt) och efter det finns det inte mycket att prata om. Han frågar var du kommer ifrån och du säger Florida och han berättar att han har varit i Idaho och hälsat på släktingar. Du ler och säger att det är vackert där. ”C’est beau là”, säger du. Han håller med. Du har aldrig varit i Idaho.

Utanför minibussens fönster är himlen vit, gräset grönt. Ni kör förbi obebyggda tomter, reklamskyltar för mobiltelefonföretag och bilar, och sedan skjuter Casablancas höga, krämfärgade byggnader plötsligt upp, på en gång, i fjärran. Du ser unga liftande män och chauffören berättar att de försöker ta sig till skolan, till universitetet. Går det ingen buss? frågar du. Jo, säger han, men de vill inte vänta på bussen.

Trafiken är kaotisk i Casablanca och chauffören säger att den alltid är kaotisk. Du önskar att du hade lyssnat bättre när han presenterade sig, för nu är det för sent att fråga honom vad han heter och du minns inte alls. Vid ett trafikljus kör en man på motorcykel, med en kamouflagefärgad låda bakpå, in i minibussens sida. Han försökte ta sig fram i trafiken. Trots att ni står mitt i gatan stannar chauffören bilen och går ur, och de grälar mitt på gatan. De skriker och chauffören gestikulerar dramatiskt, sedan sätter han sig i minibussen igen och ni kör vidare med plötsliga, hackande stopp.

Du tycker att gatorna verkar vilda nu – så många lastbilar och så mycket smog och motorcyklar som riskerar att köra in i minibussen. Byggnaderna omkring dig är fula. En gång var de vita men nu är de dammiga av sot. Det finns inget att titta på genom fönstren utom trafik. Du längtar efter att få checka in på ditt hotellrum. ◆ 15 ◆

vendela vida

Du passerar ett exklusivt Regency Hotel, ett Sofitel som ser dyrt ut och när chauffören säger att det inte är långt till ditt hotell blir du glad, för du tror att ditt hotell ska likna dessa höga glasbyggnader.

Du har fått höra att ditt hotell, Golden Tulip, är bekvämt och du har sett fram emot denna bekvämlighet på planet och i minibussen, men när du närmar dig blir du besviken. Golden Tulip har en blank, svart entré med två långa banderoller, en som gör reklam för hotellets restaurang och en annan som gör reklam för poolen. Det ser ut som ett typiskt turisthotell, den där sorten där stora grupper bor ett par nätter innan de åker vidare till nästa stad enligt resplanen. När chauffören kör fram ser du och hör amerikanska och brittiska turister komma ut genom dörren. Luften går ur dig, men vad hade du väntat dig? Att det skulle vara fullt av lokalbefolkning?

Det är ett hotell.

Chauffören öppnar sidodörren och tar ut din resväska ur bagageluckan. Du ger honom dricks i amerikanska dollar, för det är det enda du har. Du tog ut 300 dollar på Miami International eftersom du har lärt dig av dina resor i länder som Kuba och Argentina hur värdefullt det kan vara att ha amerikanska kontanter. Du ger chauffören en tjugodollarsedel i dricks. Senare kommer du att undra om det var ditt första misstag.

Du går igenom en metalldetektorbåge när du går in på hotellet – den där sorten man går igenom på en flygplats – men du behåller ryggsäcken på och håller i resväskans handtag. Piccolor erbjuder sig att ta dina väskor och du säger att du klarar det själv. Eller snarare, du ler och säger: ”Nej, det går bra. Det går fint.”

En lång svart bänk löper längs lobbyns vägg, men utöver det finns det ingenstans att sätta sig – ingen bekväm soffa eller fåtölj. ◆ 16 ◆

Den här lobbyn är inget ställe där man dröjer sig kvar. Du går fram till receptionsdisken och väntar bakom ett annat par. Det är inte fullt i lobbyn, så du förstår inte varför de två receptionisterna, båda i blågrå kostymer, ser så slitna ut.

När du står vid disken ser du att det finns en uttagsautomat till höger och du bestämmer dig för att ta ut marockanska pengar där senare. När paret framför dig har flyttat sig åt sidan går du fram till disken. Du säger till receptionisterna att du har bokat. En av de båda männen säger att ditt rum inte är klart och du säger att när du bokade blev du garanterad att du skulle kunna checka in tidigt.

En av männen går in på kontoret – det är oklart om han kontrollerar detta faktum eller undviker dig. Den kvarvarande receptionisten tittar på sin dator. ”Städpersonalen är där. Det är klart om fem ­minuter.” ”Fem faktiska minuter?” frågar du. Tid är inte hur människorna betraktar den, utan hur landet betraktar den. ”Fem amerikanska minuter”, säger mannen bakom disken.

Han skjuter fram ett papper mot dig. På pappret ska du skriva ner passinformationen. Mannen försvinner in på kontoret. Du förmodar att han har gått för att kolla upp rummet.

Du stirrar på passinformationsformuläret. Du tar fram passet ur ryggsäcken. Du har din nya blå resväska framför dig och du ställer ryggsäcken ovanpå den och lutar dig över resväskan och ryggsäcken och börjar fylla i formuläret. Namn, födelseort, passnummer, nationalitet. När du är färdig ropar du till receptionisten: ”Jag har fyllt i formuläret.”

Han kommer tillbaka till disken och visar dig en lista med namn på en datautskrift och säger: ”Vilket?” Ditt namn står halvvägs ner ◆ 17 ◆

vendela vida

på listan, som du antar är en lista över folk som ska checka in, och sedan stryker han över ditt namn så grundligt, så våldsamt, att det inte syns ett spår av det. Du får en nyckel till det rum som nu är tillgängligt och du sträcker dig efter handtaget på resväskan som fortfarande är parkerad framför dig.

Men var är din ryggsäck?

Du tittar på golvet. Inte där.

Du känner på ryggen. Du vänder dig om medan du rör vid ryggen, som om du skulle få en skymt av den över axeln. Du säger till mannen bakom disken att du inte har din ryggsäck. Du tittar på ned­re delen av disken, som inte går ända ner till golvet. Du tänker att den kanske har glidit under den av misstag. Hotellreceptionisten tittar ner på golvet på sin sida av disken. Ingenting.

Paniken växer – du är i Marocko och du har inte din ryggsäck.

Du tänker på allt som finns i den: laptop, plånbok med kreditkort och alla kontanter du tog ut på Miami International. En tre månader gammal kamera. En biblioteksbok. En necessär. Ett par små korallörhängen. Medan listan över förlorade föremål växer glömmer du bort att andas.

Du försöker förklara för den ohjälpsamme receptionisten vad som har hänt. Han säger att en av piccolorna kanske har tagit ryggsäcken till fel rum. Han pratar med de unga prydliga marockanska piccolorna. De föreslår att du glömde den i minibussen; de säger att bilen fortfarande står parkerad utanför. Du tror inte att du glömde den i minibussen för du tog ju upp passet ur ryggsäcken vid receptionsdisken, eller hur? Du kanske redan hade passet. Du är så utmattad, så utpumpad att du inte är säker på någonting längre.

Alla andras berättelser verkar troligare än din egen. ◆ 18 ◆

Du följer med en piccolo ut ur hotellet. Folk passerar dig på gatan – det här är en fullpackad stad – men du lägger inte märke till deras ansikten. Någonting rött där. En gul hijab där. När du kommer fram till minibussen är den låst, så du kikar in genom fönstren.

Ingenting på golvet i minibussen. Var är chauffören? Kanske tog chauffören ryggsäcken och gick för att leta efter dig. Han letar kanske efter dig på hotellet.

Du springer tillbaka in på hotellet. Chauffören har blivit upphittad och väntar på dig. Han säger att han inte har ryggsäcken. Han går ut till minibussen tillsammans med dig och låser upp den och ryggsäcken finns inte där. Du återvänder till hotellet. Chauffören ser mycket bekymrad ut och pratar arabiska med piccolorna och säkerhetsvakterna som är posterade vid ytterdörren. ”De säger att ni hade ryggsäcken på er när ni kom in”, säger han till dig på engelska. Varför försökte du prata franska med honom? ”De säger att de kommer ihåg att ni hade den.”

Du undrar en kort stund varför de tittade så noggrant på dig att de kommer ihåg det, men du har inte tid att fundera: du är halvt lättad över att de minns. Din utmattning är en ridå som inte kan dela sig.

Du visas in i bagagerummet. Någon tror att din ryggsäck kanske flyttades till bagagerummet, där folk förvarar sina väskor när deras rum inte är klara eller när de varit tvungna att checka ut flera timmar innan deras flyg ska gå. Två hotellanställda står vid ingången till bagagerummet som om de vore flygvärdinnor som välkomnar dig ombord på ett flygplan. Du går in och ser att det är ett litet rum med hyllor fulla av ett dussin mörka och slitna resväskor. En bilbarnstol. Ingen svart ryggsäck. ◆ 19 ◆

vendela vida

Du går ut ur det klaustrofobiska rummet och går fram och tillbaka över det glittrande vita golvet i lobbyn och undrar vad i helvete du ska göra. En man bakom receptionsdisken säger åt dig att inte oroa dig – är det samme man som låtsades hjälpa dig eller är det den andre? Du vet inte. Du kan inte minnas någonting längre.

Han säger att det finns övervakningskameror. Han pekar ovanför disken. ”Ni ska titta och vi ska se efter om ni hade ryggsäcken när ni kom in. Vi ska titta och se om piccolon tog den till någon annans rum. Ni ska titta och vi ska titta”, säger han till dig. ”Okej”, säger du och undrar varför kamerorna inte nämndes tidigare. Hoppet växer inom dig, såsom hopp gör. ”Vart ska jag gå för att titta?” frågar du. ”Vänta här”, säger han. ”Var?” frågar du.

Han pekar precis där du står.

Medan du väntar ser du på när andra checkar in. Du vill varna dem. Men varna dem för vad? Att de kanske har lämnat sitt bagage ­någonstans?

En ung hotellanställd med kutiga axlar kommer in i lobbyn och mannen bakom disken säger något till honom. Till dig säger han sedan: ”Han ska ta med er.”

Du följer den kutige mannen förbi uttagsautomaten och in i hissen och ni åker ner till källarvåningen. Han leder dig in i ett litet rum där en stor skärm täcker en vägg av lättbetongblock. Skärmen är indelad i fyra kvadrater och du kan se att den – i suddigt svart och vitt och mest grått – visar vad som pågår i fyra olika delar av ◆ 20 ◆

hotellet: vid receptionsdisken, vid den svarta bänken i lobbyn, i ett trapphus och på ett tak. I kvadraten som visar vad som händer vid receptionsdisken ser du paret som håller på att checka in. Paret du ville varna. ”Ni satt här på den svarta bänken”, säger mannen på knagglig engelska. Han pekar på skärmen som visar den svarta bänken utan ryggstöd som löper längs väggen, vinkelrätt mot receptionsdisken. ”Nej”, säger du. ”Jag stod vid receptionsdisken.” Du pekar på skärmen där receptionsdisken syns. ”Okej”, säger han. Han försöker klicka på skärmen men inget ­händer.

Han försöker skriva något på tangentbordet men inget händer. ”Jag behöver lösenordet”, säger han.

Den kutige mannen tar telefonen och ringer till någon och frågar efter datorns säkerhetslösenord. Han knappar in lösenordet på tangentbordet och inget händer.

Han ber den som är i andra änden av telefonen att upprepa lösenordet och han försöker på nytt. Man hör frustration i form av skrik genom högtalaren.

För fem minuter sedan, när du stod i lobbyn och fick veta att det fanns övervakningskameror, hade du gott hopp om att kamerorna skulle avslöja vilken piccolo eller hotellgäst som av misstag tagit din ryggsäck. Men nu störtdyker din tillförsikt.

Två andra män kommer in i det lilla rummet. En av dem har skägg och du gissar att det är samme man som var i telefonen, för han skriker ut lösenordet igen. Han är uppenbarligen arg.

Till slut lyckas den kutige mannen och loggas in på datorn.

Den skäggige mannen som kan lösenordet vänder sig till dig. ◆ 21 ◆

vendela vida

”Satt ni på den svarta bänken?” frågar han och pekar på bilden av bänken som löper längs väggen i lobbyn. Bänken är tom. ”Nej”, säger du och förklarar att du stod vid receptionsdisken.

Du ställer dig och pekar igen, bara för att försäkra dig om att det inte är något missförstånd.

Den skäggige mannen instruerar den kutige mannen att spola tillbaka rätt kamera. Den kutige mannen sitter vid datorn men vet inte hur han ska få den att fungera. Den skäggige mannen gläfser något åt honom, till ingen nytta. Ytterligare tre män kommer in. Nu är det sex män i rummet. Ingen av dem vet hur man spolar tillbaka videon. ”Ursäkta mig”, säger du bakifrån. ”Jag kanske kan … Får jag?”

Det är ett litet rum och männen gör plats så att du kan sätta dig på trästolen framför datorn. Du kan inget om övervakning men det här verkar inte vara så komplicerat som de gör det. Du använder musen för att dra pekaren till den kamera som är inställd på receptionsdisken. Sedan trycker du på tillbakaspolningsknappen och rullar bakåt.

Videospelaren visar en tid – tio på förmiddagen – men klockan är inte så mycket ännu. ”Vad är klockan?” frågar du. Alla har olika svar. De förklarar att det var en tidsomställning dagen före. Ingen har ändrat tiden på inspelningsutrustningen.

Du kan inte förlita dig på tiden. Du fortsätter att spola tillbaka, långsamt. Du stannar när du ser någon som liknar dig men vars hår är mörkare och ser mer dramatiskt ut än ditt och vars vita skjorta ser ljusare ut. Men det är du. Den monokroma övervakningskameran dramatiserar varenda skugga. Du ser ut som en kvarleva från en annan tidsålder. En dagerrotypi; ett porträtt i en gammal medaljong. ◆ 22 ◆

Du spolar tillbaka videon ytterligare en aning tills du inte kan se dig själv vid disken och trycker sedan på Play. Du och de sex männen i rummet tittar på videon under tystnad.

Du ser hur du anländer genom metalldetektorbågen med ryggsäcken på ryggen och drar resväskan till receptionsdisken. Den skäggige mannen pekar på kameran och säger något till de andra männen i rummet. Du antar att han säger: ”Titta, hon hade ryggsäcken när hon kom in på hotellet.” Du blir själv lättad av att se det – du lämnade den inte i minibussen; den blev inte tagen när du gick genom säkerhetskontrollen.

Du ser dig själv argumentera med den ohjälpsamme mannen vid receptionsdisken om rummet som skulle ha varit klart. Du ser hur han skjuter passinformationsformuläret över disken. Du ser hur du tar av dig ryggsäcken från båda axlarna och placerar den ovanpå resväskan, som står upprätt på sina hjul framför dig. Du fyller i ditt namn, födelseort, passnummer och nationalitet och sedan stoppar du tillbaka passet på dess säkra plats i ryggsäcken. Du trycker ner det så att det inte kan ramla ur eller stjälas från överdelen. Du ropar på någon som står bakom disken för att få hjälp. Du ser din mun röra sig: ”Jag har fyllt i formuläret.”

Precis då ser du på övervakningsvideon en figur som har suttit på den svarta bänken i lobbyn. Det är en tjock man i kostym, med namnbricka om halsen; han var inte där när du anlände till hotellet. Han reser sig och går diagonalt och beslutsamt mot dig.

Du ser hur han stannar upp bredvid dig, på din högra sida, medan ditt huvud är vänt åt vänster när du försöker få uppmärksamhet från mannen bakom disken. Sedan ser du hur den tjocke mannens fingrar rör sig mot din midja. Han sticker in handen framför dig ◆ 23 ◆

vendela vida

och lyfter mjukt och långsamt upp ryggsäcken där den ligger på resväskan.

När männen i det lilla betongblocksrummet ser videon börjar de ropa och peka och en man tar sig om huvudet med båda händerna som om hans favoritfotbollsspelare just missat att göra ett avgörande mål.

På videon ser du hur den tjocke mannen i den svarta kostymen står bredvid dig i tio sekunder, som om han inte kan fatta vad han lyckats med. Eller så är det kanske en annan taktik: han vill inte göra några plötsliga rörelser. En kort stund verkar det som om han ångrar det han gjort och tänker lägga tillbaka ryggsäcken på platsen ovanpå din resväska. Men så, snabbt och beslutsamt, slänger han en av den svarta ryggsäckens bärremmar över axeln, går effektivt men inte för snabbt mot hotellets utgång med huvudet lyft, passerar säkerhetsvakterna och går genom metalldetektorbågen, tar åt höger och är i säkerhet ute på gatan.

Du hör ett ljud som kommer djupt inifrån dig – ett konstigt, gutturalt ljud – och reser dig. Hotellets säkerhetspersonal pekar allihop på skärmen och spolar tillbaka övervakningsbandet och säger saker på arabiska. Ditt inre är i uppror nu när du vet med säkerhet att din ryggsäck är borta. Du ser ingen utväg. Du vill åka hem.

Du har precis anlänt till Marocko och din ryggsäck, din identitet, har blivit stulen. Alla har glömt bort dig; de är allihopa vända mot skärmen. De blir mer och mer upphetsade, pekar, spelar upp brottet på nytt – de har äntligen lärt sig hur de kan spela upp videon.

Du vänder dig så att du står mot dokumentskåpen i det här lilla rummet, som är en parodi på ett kontor. Du tror att du ska börja gråta. Gråt inte, säger du till dig själv. Gråt inte. Och du vet att du ◆ 24 ◆

inte kommer att göra det. Ett konstigt adrenalinpåslag, ett kraftfullt lugn, övermannar dig. Du har varit i liknande situationer tidigare och du känner detta lugn, det grönblå hos ett hav, skölja över dig.

Du svänger runt. ”Jag måste spärra mina kreditkort”, säger du till den skäggige mannen som kunde det långa och komplicerade lösenordet. Han säger att de ska ringa polisen och du nickar. ”Kommer de hit?” säger du. ”Ja”, säger han till dig. ”Kan jag få ringa några samtal medan jag väntar?”

Den kutige mannen får i uppdrag att eskortera dig till ett kontor på andra våningen. För att komma dit måste ni åka upp med en hiss och gå genom lobbyn till en annan. Du passerar den långa svarta konstläderbänken som står mot väggen. Det är en smal bänk utan ryggstöd som det inte är meningen att någon ska sitta länge på.

På väg till hissen som ska ta dig till andra våningen ser du chauffören som körde dig i minibussen från flygplatsen till hotellet. Han är livlig och glad. ”Jag sa ju ryggsäck inte var i min bil”, säger han. ”Jag sa ni hade ryggsäck när ni gick in på hotell.” Du ser hur lättad han är över att han inte är ansvarig. Han är så glad för att din ryggsäck blev stulen av någon annan!

Du nickar och fortsätter att eskorteras till kontoret på andra våningen. En knubbig man i grå kostym stoppar dig. Han presenterar sig som hotellets säkerhetschef. Var fanns han tidigare? Inte bara när ryggsäcken stals, utan när de sex männen som inte kunde lista ut hur man kom åt säkerhetsfilmerna skrek lösenord till varandra och du var tvungen att visa dem hur man klickar på pilen på datorn.

Var fanns han då?

Säkerhetschefen har en mage som en tunna och hans mustasch ◆ 25 ◆

vendela vida

är tjock. Han påminner dig om mannen på Monopolspelet. Bankiren. Han verkar stolt över att vara chef. Och dessutom: han verkar stolt över att en stöld har ägt rum på hotellet och att han blir tvungen att prata med polischefen. ”Vi har ringt polischefen och han är på väg”, berättar han för dig. Han ler när han säger det. Vad är det för fel på honom? Han lyser av upphetsning och stolthet och ber inte om ursäkt eller säger att han beklagar förlusten av din ryggsäck och dess innehåll. Han bara står där och ler och säger sedan åt dig att ta det lugnt. ”Gå till ert rum och ta det lugnt. Vi finns här”, säger han. ”Jag kan inte ta det lugnt”, säger du till honom. ”Jag måste spärra mina kreditkort.” ”Ta det lugnt bara”, upprepar han. ”Polischefen är på väg.”

Du struntar i honom och tar hissen upp till kontoret på andra våningen. ”Han verkade väldigt glad över alltihop”, säger du till den kutige mannen som eskorterar dig och glömmer att hans engelska inte är bra. ”Är ni glad?” frågar den kutige mannen förvirrat.

Hissdörrarna öppnas och du stiger ut utan att rätta honom.

Du leds till ett skrivbord på ett kontor som har en dator och en telefon. Det är två andra personer på kontoret som svarar i telefon och, inser du, tar emot bokningar. En av dessa män är troligen samma person som sa till dig att tidig incheckning inte skulle vara något problem. Du sätter dig på den tomma snurrstolen och medan den kutige mannen vänder sig om och lämnar kontoret börjar du leta på internet efter telefonnummer till din bank. Du ringer kreditkortsföretaget och Christy i Denver säger att hon ska hjälpa dig.

Du kan inte ditt kreditkortsnummer utantill, så Christy i Denver måste få tag i det via ditt namn och ställer ett antal säkerhetsfrågor. ◆ 26 ◆

När hon går med på att du är den du säger att du är frågar du om nya debiteringar. Det senaste Christy i Denver ser som har dragits från ditt konto är en måltid på flygplatsen i Miami. ”Bra”, säger du och frågar sedan: ”Är ni säker på att jag borde spärra det? Om det inte används?” ”Vet ni säkert att kortet är stulet och att ni inte har förlagt det?” frågar Christy. ”Ja”, säger du. ”Jag såg dem spela upp en övervakningsfilm. Det har definitivt blivit stulet.” ”Då borde ni spärra det”, säger hon.

Så det gör du.

Du vet när du lägger på att du måste du ringa tillbaka till kreditkortsföretaget och fråga vad de har för policy när det gäller stulna föremål, men du har inte tid med det nu. Du känner dig ett ögonblick överväldigad av antalet telefonsamtal du redan inser att du måste ringa under de kommande veckorna och månaderna. Du är övertygad om att det kommer att innebära pappersarbete.

Du ringer för att spärra ditt bankkort. Vipul i Indien säger att han kan hjälpa dig. Först måste du svara på några säkerhetsfrågor, vilket du gör. Sedan frågar han hur mycket pengar ungefär du har på ditt konto.

Du tittar åt vänster, mot en man som tar emot bokningar, och du tittar åt höger, mot den andre mannen. Ingen av männen pratar i telefon för ögonblicket så du förstår att de lyssnar på ditt samtal. Du vet att deras engelska är bra för du har hört dem ta emot bokningar. ”Jag befinner mig på allmän plats just nu”, säger du. ”Jag förstår”, säger Vipul i Indien, ”men jag måste få en ungefärlig siffra.” ◆ 27 ◆

vendela vida

Du är generad över att säga siffran högt, för den är betydligt lägre än vad en sådan som du, någon som är trettiotre och i ett främmande land, borde ha på sitt konto.

Till slut viskar du siffran och Vipul i Indien spärrar ditt kort och säger att ett nytt kommer att skickas till den adress i Florida som de har i sitt register. ”Det kommer inom tre till fem arbetsdagar”, säger Vipul i Indien till dig. ”Jag är i Casablanca”, säger du till honom. ”Det kommer att finnas i Florida när ni kommer tillbaka”, säger han.

Du är klar med dina samtal och först då slår det dig att du inte har någon möjlighet att skaffa pengar eller betala för någonting.

Fan, tänker du och föreställer dig att du ska tillbringa hela vistelsen i Marocko på det här usla hotellet. Du sjunker djupt ner på stolen.

Du försöker låta bli att snurra.

Den unge kutige mannen som inte vet hur man använder datorer kommer in på kontoret. ”Jag har goda nyheter”, säger han.

Du blinkar snabbt och tar in detta. ”Säkerhetschefen har just titta på video. Han vet vem man som tog väskan är. Han pratade med honom på morgonen vid frukost.

Han bor på det här hotellet. Han är läkare och deltar i en konferens vi har här.”

Och han har inte checkat ut? Vill han åka fast? Du föreställer dig att mannen är en kleptoman som stjäl för att han vill bli påkommen och diagnostiserad. Eller så är han psykiatriker och stölden ingår i ett test han håller på med.

Du är lättad. Du kommer att få tillbaka din ryggsäck. Säkerhets◆ 28 ◆

chefen, som gjorde dig irriterad eftersom han var på gott humör och sa åt dig att ta det lugnt, är nu din vän. En hjälte.

Du ångrar att du har spärrat dina kort. Du undrar om du kan ringa Christy i Denver och Vipul i Indien igen innan du träffar säkerhetschefen. De måste kunna återaktivera korten inom fem minuter efter att de har spärrats. Det måste finnas någon lag, någon bestämmelse om det, tänker du. Hoppas du. ”Han väntar på er därnere”, säger den kutige mannen. ”Okej”, säger du och låter honom följa dig ner till lobbyn.

Säkerhetschefen är i extas. Båda sidorna av hans mustasch, den vänstra och den högra, formar sina egna leenden. ”Ni har tittat på videon? Ni vet vem mannen är?” säger du. Du kan höra upphetsningen i din egen röst, som låter som om den kommer från en annan person än den förtvivlade som pratade i telefon för några minuter sedan. ”Ja”, säger han. ”Om jag såg honom skulle jag känna igen honom. Jag såg honom på lika nära håll som jag ser er nu.” ”Var befinner han sig?” frågar du. ”Jag vet inte var han är för ögonblicket. Han kom till mig i­ ­morse och frågade var han kunde äta frukost. Han frågade på engelska, så han är inte marockan, för då skulle han ju inte fråga på engelska.” ”Så ni vet inte vem han är?” säger du, ännu mer modfälld än ­innan hoppet tändes. ”Han hade en namnbricka. Det betyder att han deltar i en läkarkonferens här på hotellet för tillfället.” ”Har ni kollat?” ”Nja, nej, de har ett möte på övervåningen just nu och jag kan ju ◆ 29 ◆

vendela vida

inte bara gå in i rummet och börja anklaga läkare. Jag måste vänta tills mötet är slut.” ”Men tänk om han inte deltar i konferensen? Tänk om han bara låtsades göra det?” ”Jag såg namnbrickan. Han deltar i konferensen”, säger han, den här gången lite mindre säker på rösten. Ni stirrar på varandra. Du vet att det först nu slår honom att namnbrickan kan ha varit falsk. ”Ni borde ta det lugnt och vila så ska vi ta hand om honom”, säger han. ”Var snäll och sluta säga till mig att ta det lugnt och vila”, säger du till honom. Det låter lite gällare än du hade för avsikt. Du låter precis som en person som behöver ta det lugnt. ”Polischefen kommer snart”, säger han. ”Vi ställer era väskor i ert rum.” ”Jag har bara en väska nu”, säger du. Du är tveksam till att lämna din resväska någonstans, därför har du släpat runt på den. ”Åh”, säger säkerhetschefen och får syn på något eller någon över din axel. ”Vad?” Du vänder dig om för att följa hans överraskade blick. ”Är det han? Är det tjuven?” ”Nej, det är polischefen”, säger han.

Du vänder dig om. Polischefen har mörk mustasch och hans blick är allvarlig. ”Jag beklagar verkligen er förlust”, säger han till dig medan han skakar din hand.

Du gillar honom med en gång för att han ber om ursäkt och inte beter sig som om stölden av din ryggsäck är något att glädjas åt.

Polischefen försäkrar att alla blanketter kommer att vara redo när du dyker upp på hans kontor. Du förstår inte varför du måste åka till hans kontor när han är här nu, men du är säker på att det ◆ 30 ◆

finns en bra anledning och han ger dig en: ”Det kommer bara att ta en kvart när ni kommer”, säger han. ”Alla blanketter kommer att vara redo.”

Du undrar hur han vet att du inte tycker om att fylla i blanketter, men du uppskattar att han förstår detta om dig, att han äger ­intuition. ”Vi har redan poliser på gatan och på marknaderna som letar efter mannen.”

Naturligtvis söker de igenom marknaderna, det är första stället tjuven skulle gå till. Till marknaderna för att sälja datorn, telefonen, kameran. ”Hur många poliser?” frågar du. ”Sjutton”, säger han.

Sjutton poliser. Du försöker att inte visa hur imponerad du är.

Men sjutton poliser! Polischefen är en seriös man. Men varför inte arton poliser? Var är den artonde polisen? ”De letar naturligtvis också efter de tillhörigheter som blev stulna från er.” ”Tack”, säger du och undrar hur de sjutton poliserna kan veta hur de ska leta efter dina tillhörigheter när ingen har frågat dig vad som fanns i ryggsäcken. Det enda de vet från övervakningsvideon är att din ryggsäck var svart och att den var full. ”Det är mycket viktigt för mig att jag får tillbaka min ryggsäck”, säger du. ”Där finns mitt pass och min dator.”

Han nickar. Du har en känsla av att han har hört det här klagomålet tidigare. Det måste vara vanligt med brott i Casablanca. Du litar på den här polischefen, men du litar inte på att din ryggsäck kommer att återlämnas i en stad med tre miljoner invånare. ◆ 31 ◆

vendela vida

Du känner dig desperat – det måste finnas hundra turister i ­Casablanca just nu som har rapporterat stölder till polisen. Du är bara ytterligare en. Inte unik på något sätt. Du bor inte ens på ett av de finare hotellen, där du är säker på att brottsoffer behandlas med större engagemang.

Du hör lögnen komma över dina läppar innan du ens har tid att tänka igenom den: ”Jag skriver för New York Times”, säger du. ”Jag gör ett resereportage om Casablanca. Jag vill verkligen inte behöva ta med det här.”

Du stirrar på honom. Han stirrar på dig. ”För vadå?” säger han. ”New York Times”, säger du.

Han tar fram sin lilla anteckningsbok, samma sorts lilla anteckningsbok som detektiver använder i filmer, och börjar skriva något. ”Hur stavar man det?” Han ger dig sin penna.

Du skriver ner orden New York Times i hans lilla anteckningsbok. ”Och det är ett företag?” frågar han. ”Vad för sorts företag?” ”Det är en dagstidning”, säger du.

Han tackar dig och slår igen anteckningsboken. ”Hur sannolikt är det att ni kommer att få tag i den här mannen och hitta mina saker?” frågar du. ”Jag är hundra procent säker”, säger han. ”Oj”, säger du. Du säger inte till honom att du trodde att sannolikheten snarare var fem procent. ”Hundra procent”, upprepar du. ”Ja, hundra procent”, säger han.

Du är imponerad av att han inte sa nittionio procent. Han kunde ha gett sig själv lite spelrum. ◆ 32 ◆

när dykaren lämnar sina kläder

Du skakar entusiastiskt hans hand till avsked. Det är först när han har gått som du inser att han inte har frågat vad du heter.

◆ 33 ◆